tisdag 29 december 2009

Min kusin Johnny.

Nyss hemkommen från Uddevalla efter mitt sedvanliga julfirande. Brukar hälsa på mina släktingar. Dessvärre är de flesta döda. Det är bara morsan kvar nu men hon är fortfarande relativt ung och har hälsan. Men annars så är det rätt så tomt.
En gång om året, varje julafton, så stannar jag till vid en kyrkogård efter vägen. Det är där min morfar, mormor och kusin ligger. Kussen hette Johnny och blev bara 46 år. Vi växte upp ihop och han blev mer som en storebror. Johnny var några år äldre än mig och det var han som lärde mig att röka. Jag misstänker att det är sådant som man lär sig av kusiner och storebröder.
Jag var åtta år första gången jag drog några bloss på en cigg. Johnny var som sagt några år äldre och jag hade kommit på honom med att smygröka. Jag hotade med att skvallra för morsan och om han inte gav mig en femma så skulle jag även skvallra för morfar.
- Och då jävlar! Det vet du!
Morfar rökte själv som en skorsten, både pipa och cigg, men det skulle inte hindra honom från att ge oss tidernas omgång om han kom på oss med att röka. Morfars inställning till tobak gjorde rökningen till något mycket förbjudet och därmed spännande och tufft. Johnny ville väldigt gärna vara en tuff jävel så vid tretton års ålder så var han storrökare och drog i sig minst en ask om dagen, oftast mer. Jag fick fimparna. Om jag sparade dem så kunde jag rulla en eller två stycken hela cigg av fimptobaken.
Johnny började röka när han var tolv år och hann aldrig sluta.

- Följ med ut i skogen en sväng!
Sade Johnny till mig en kall vinterdag. - Så ska jag visa dig något kul!
Jag blev omedelbart misstänksam. Det där med att visa mig något kul kunde betyda allt från en nedgrävd ask med sparade nyårssmällar – och det var ju faktiskt jävligt kul – till ett rejält kok stryk eller en snömulning. Det var däremot inte kul. Stryk kunde jag få som hämnd för att jag kanske hade tömt ur luften ur däcken till hans cykel och mulad kunde jag bli enbart för att han var större och starkare än mig. Bara för att det var kul helt enkelt. En stor näve snö, uppblandad med granbarr och jord i ansiktet.
- Gnuggelignugg!
Sade han och frustade av skratt.
Snömulning kan vara jättekul – när någon annan blir det.
Naturligtvis sprang jag skrikande hem - alldeles skinnflådd i ansiktet, och skvallrade. Skvaller gav naturligtvis mer stryk i slutändan så fort de vuxna tittade bort.
Och så där höll det på. År efter år.
Men den här vinterdagen så verkade Johnny faktiskt vara på gott humör. Han ville visa mig något ute i skogen och kanske var det något kul? Kanske skulle det inte bli någon mulning denna gång? En gång tidigare så hade han visat mig en kortlek, han hade grävt ned den under en stor gran. Det var nakna kvinnor på baksidan av korten. Det var spännande att titta på de där bilderna. En annan gång så grävde han upp en stor flaska med bensin. Man kunde ha mycket kul med bensin. Man kunde tända eld på gamla skrotbilar. Det gjorde vi. Det var sommaren sjuttiotre, en sommar som var en av de varmaste och torraste i Sveriges historia. Det var mycket nära att vi ställde till med en rejäl skogsbrand. Morfar jagade oss hela kvällen efter att han hade kommit hem från sitt jobb borta vid bygget. Vi låg och tryckte under en gran ute i skogen ända tills morfar gick in i huset igen. Det blev mörkt och jag började bli rädd. Jag har alltid varit mörkrädd. Jag ville gå hem.
- I helvete vi gör! Jag vill inte ha stryk!
Så vi låg kvar under granen och väntade tills morfars ilska skulle övergå till oro. Det skulle ta tid, det visste vi.
Vi låg där under granen, två unga grabbar på åtta och tolv år. När man är åtta år går tiden mycket långsamt. Det mörknade och ovanför våra huvuden började fladdermössen sin jakt.
Johnny var tolv år och hade bara ett halvt liv framför sig. Men det visste han inte om då.
Jag minns att Johnny för en gångs skull pratade med mig som han gjorde med sina jämnåriga kompisar. Vi var båda överens om att skolan var rena skiten och att det bästa man kunde göra var att hålla sig därifrån så gott man kunde. Jag minns att Johnny sade att han ville bli krigsflygare när han blev stor. Han lovade mig att det första han skulle göra var att bomba skolan.
Jag tyckte det lät som en mycket bra idé.
Några år senare hade Johnny glömt sin dröm och fick fast anställning på ett pappersbruk. Där blev han kvar resten av sitt liv.
Jag sörjer än idag över att det aldrig fälldes några bomber över skolan.

Men nu så var det vinter och Johnny skulle ännu en gång visa mig något kul ute i skogen. Det kunde bli stryk eller mulning men det kunde också vara något riktigt kul. Jag tog risken.
Det var cigarretter…
- Här, ta en!
Sade Johnny.
Vi stod under en gran. Johnny ville få mig att röka. Det var smart. Fick han mig att röka så skulle jag inte kunna skvallra på honom. Jag tog emot ciggen och drog i mig röken. Jag blev illamående nästan direkt och började kippa efter andan. Johnny skrattade.
- Rök mer!
Sade han.
Och jag rökte.
Sedan så visste Johnny att jag aldrig skulle kunna skvallra på honom.
Johnny lärde mig även att uppskatta god musik. Led Zeppelin och Deep Purple var oerhört stora under sjuttiotalet. Johnny hade sparat ihop till en kombinerad skiv- och kassettbandspelare. Dagarna i ända så dånade Zeppelin och Deep Purple från mormor och morfars lilla hus. Mormor var på jobbet i tvätteriet och morfar var på bygget. Johnny hängde ut genom fönstret och rökte. Han brukade fimpa i blomkrukorna. Jag satt på golvet och lyssnade på musiken. Vi skolkade båda från skolan.
Vid sällsynta tillfällen så hände det att morfar cyklade hem under lunchen. Han blev helt galen när han hittade oss hemma.
- Men vad i helvete! Vrålade han. - Vad är det för ett jävla oväsen och varför i svartbrända helvetes jävlar är ni inte i skolan?
Morfar kom från en släkt som i rakt nedåtstigande led hade bestått av fattiglappar. Det var fabriksarbetare, indelta soldater, torpare och drängar för hela slanten. Morfar ville att jag och Johnny skulle bli släktens första studenter.
Det kunde morfar glömma.
Det tycktes bara finnas två alternativ i livet, antingen gick man i skolan, eller också arbetade man. Inget intresserade mig. Jag önskade alltid att det skulle finnas ett tredje alternativ. Det fanns det inte. Det tredje alternativet fanns bara för de rika människorna, de behövde inte göra någonting. Inte bli någonting. De var ju redan rika. Jag ville också bli rik men jag förstod att i så fall skulle jag bli tvungen att utbilda mig, eller jobba av bara helvete och det var ju det jag ville slippa. När jag tänkte efter så var nog inte jobb vägen till rikedom, alla vuxna jag hade i min närhet gjorde ju inget annat än jobbade och de var så långt ifrån rikedom som någon kunde vara. De svor och gnällde hela kvällarna över sina arbeten.
- Åh fy fan, i morgon ska jag till jobbet igen! När ska skiten ta slut egentligen?
Ändå så var de stolta över att de arbetade. Det där begrep jag inte då och så fan att jag begriper det idag. Jag jobbar och inte fan är jag stolt över det. Jag skulle vara stolt om jag slapp att jobba. - Jag är rik! Jag behöver inte jobba!
I hela mitt liv så har jag drömt om att få säga det där till folk. Till våren fyller jag fyrtiofem år. Jag har tjugo år kvar tills pensionen. Jag har en årslön sparad på banken. Det felar med nitton år.
Det ser ut som om jag kommer att bli kvar på jobbet.

Min kusin Johnny blev bara fyrtiosex år. Mormor och morfar blev gamla. De ligger alla tre begravda under samma sten. Jag hälsar på dem varje julafton.
- Ett år har passerat och ja, jag måste fortfarande jobba!
Jag brukar tala med dem i tankarna. Jag hoppas att de hör mig. Jag säger sådant som aldrig blev sagt när de levde. Jag stack iväg och var inte så bra på att hålla kontakten. Det ångrar jag idag. Jag såg ned på Johnny för att han blev kvar, för att han inte stack iväg när han hade chansen. Johnny och jag delar samma historia och nu finns han inte längre kvar. Vi skulle haft mycket att tala om idag. Jag rökte min första cigarrett med Johnny, han lärde mig att lyssna på rockmusik samtidigt som mina jämnåriga i skolan satt som leende idioter och klappade händerna till Magnus och Brasses larviga bokstavslåtar.
Johnny lärde mig att blanda till den bästa snömixen när man skulle mula någon.
- Det är granbarren och gruset som gör alltihopa!
Jag och Johnny hade inte så mycket gemensamt, men vi hatade skolan lika mycket och en sommarnatt tillbringade vi tillsammans under en gran. Vi pratade om framtiden och morfar satt i köket och väntade på att få läxa upp sina två barnbarn som höll på att driva honom till vansinne.
Det är drygt trettiofem år sedan nu. Det är bara några år sedan Johnny dog. Han fick cancer. Han dog långsamt. Ett år tog det. Natten han dog så satt min mor vid sjukhussängen och höll honom i handen. Han vaknade till under några minuter. Han var omtöcknad av smärtstillande mediciner. Jag tror inte han förstod vad som höll på att hända, men under den lilla stund som han var vaken så frågade han efter mig.
Sedan så drog han vidare.
Jag hoppas att han har förenats med vår mormor och morfar.

Morfar och mormors hus är sålt sedan länge. Huset är litet och är helt byggt i trä. Morfar var snickare och byggde huset själv när han och mormor var nygifta. Morfar hatade sitt yrke. Jag kan tänka mig att huset uppfördes under en hel del eder och förbannelser. Spikar som gick snett, flisor i händerna och fönsterbågar som svällde i regnet och vägrade att passa in.
- Fyrtio år gammal och nu måste jag jobba på min lediga tid också!
Men det blev bra i alla fall och det ser ut att stå stabilt än idag. Det ligger utefter stora vägen. Jag kör förbi det varje gång som jag åker ned till Uddevalla för att hälsa på morsan. Det mesta är sig likt även om några träd har huggits ned. Verandan där vi brukade äta middag under sommardagarna är också borta.
Det hade hunnit bli mörkt när jag körde förbi denna jul. Det var kallt och det snöade. Det är ovanligt i Västsverige. Jag saktade in och tittade noga. Det lyste i köket. Ett gult sken från kökslampan. Det såg trevligt ut. Innan jag körde förbi så hann jag se att det satt tre människor vid köksbordet. En kvinna och två män. De tittade ut genom fönstret, de undrade nog varför jag körde så långsamt förbi deras hus. De såg en tunnhårig idiot i glasögon bakom ratten som stirrade in i deras hus.
De vinkade.
Jag kunde nästan svära på att det var mormor, morfar och min kusin Johnny.

torsdag 24 december 2009

Pappa firar jul.

Nu är det jul igen! Jag tycker inte det var länge sedan jag satt här och skrev om julen sist, men det är faktiskt ett år sedan!
Det sägs att man ska ägna barnen en extra tanke så här vid juletid. Det gör inte jag. Jag tycker att julen är en fin tid att ägna sig åt sig själv, en tid till eftertanke och reflexion över sin egen tillvaro.
När jag var barn under sjuttiotalet så ansågs det vara synd om oss ungar som växte upp utan någon far, som inte hade en hel familj att fira julen tillsammans med. Det där förstod aldrig jag riktigt. Jag var glad över att jag slapp en far och manlig förebild som kunde stryka upp mig när jag ställde till med något. Eller som kunde ge mig en jävel närhelst som andan föll på.
Flera av mina kompisar verkade inte ha det alltför roligt tillsammans med sina fäder. En utav dem hette Johnny och han kunde helt plötsligt få sig en fet smäll av sin far, helt utan anledning. Han fick stryk i förebyggande syfte eftersom fadern visste att förr eller senare skulle Johnny ställa till med något jävelskap. Det gör alla ungar. Johnny kunde sitta och kolla på TV, helt plötsligt kom fadern in, slet upp Johnny ur soffan och gav honom en snyting. Profylax, kallade fadern det. Johnny fick sig en profylaxbehandling.
- Det mår han bara bra utav!
Sade fadern när modern protesterade. Tio år senare så mådde Johnny så till den milda grad bra så att han en sen julaftonskväll dök upp hemma hos sin far, julen till ära ordentligt stenad på lim och gräs, och sköt honom mitt i magen med ett hagelgevär. Det blev stora rubriker i tidningarna.
En annan kompis hade en far som var en riktig skämtare. Mitt under julfrukosten så kunde fadern ge sin son en fet smäll.
- Här får du dig en julklapp i förskott!
Och så klappade han till sin son så att han flög som en liten jävel bland bord, stolar och julbockar i halm. Fadern skrattade alltig högt åt sina skämt.
Naturligtvis bar sig inte alla fäder åt på detta vis. Men jag kan ändå inte minnas någon som hade en far som var riktigt snäll. Det verkade som om det alltid fanns en hotbild i bakgrunden.
- Klockan är sex! Nu måste jag hem och käka middag!
Kunde någon kompis säga.
Jag undrade alltid varför de var tvungna att käka just då. Kunde de inte vänta?
- Nä, då blir farsan förbannad.
Så leken avbröts för han var tvungen att gå hem och äta, oavsett om han var hungrig eller inte.
Sådant behövde jag aldrig tänka på. Jag käkade när jag blev hungrig. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att äta på bestämda tider.
Likadant var det under somrarna när man skulle sticka iväg och bada. De fick inte bada om de nyss hade käkat. De kunde få kramp. Det hade farsan sagt. Varför man nu skulle få kramp bara för att man försänkte kroppen i vätska efter att man hade käkat förtäljer inte historien.
- Jag måste vänta lite. Annars blir farsan vansinnig!
Alltid denna farsa som kunde bli förbannad. När vi blev äldre och började smygröka och smussla med spritflaskor så var det samma sak. Vi satt i någon källare eller grässlänt och rökte, fantiserade om tjejer och hällde i oss hemgjort snabbvin.
- Farsan skulle slå ihjäl mig om han såg mig nu!
Ibland blev de tvingade att klippa gräset eller tvätta bilen. Jag hade en polare vid namn Pelle. Han var tvungen att dela ut reklam under helgerna. Fadern tog pengarna och satte in på ett konto för framtiden. Det var – som han sade – karaktärsdanande att arbeta gratis. Var den karaktären satte sig vet jag inte för vid sin artonårsdag så fick Pelle tillgång till sitt framtidskonto. Han åkte genast till Amsterdam och under några hektiska dagar på en ökänd slaskbordell så brände han allt på fitta, zombiegräs och färgglada piller. Jag hörde att fadern mötte sin son på stationen när han kom hem. Det blev ett varmt välkomnande, så varmt så att fadern lyckades slå en knoge ur led på sig själv.
Nej, jag saknade verkligen inte någon far. Jag såg mig själv som en mycket lyckligt lottad pojke.

Igår satt jag och tjuvlyssnade på några kvinnor i lunchrummet. De pratade om det kommande julfirandet och beklagade sig över sina äkta män. Beatrice är gift med någon Tompa, och denna Tompa verkade vara en rolig prick. Tydligen så hade han förstört flera jular för Beatrice och deras tre gemensamma barn och han visade inga tecken på avmattning. Beatrice berättade att förra julen så var hela tjocka släkten på besök och Tompa hade dagen till ära druckit vodka och julöl ända sedan han hade klivit upp ur sängen. Det var en gammal fin jultradition som Tompa vårdade ömt. Stora Julsupandet brukade starta några dagar tidigare och julafton var själva Grand finale, så att säga. Under julklappsutdelningen var hela släkten samlad, av dem märkte Tompa ingenting. Han klängde och klättrade på Beatrice och försökte tjata sig till en avsugning
- Men kom igen då! Var inte så jävla torr! Här har man jobbat hela veckan!
Tompas svärfar var inte glad. Beatrice var hans enda barn och dotter och han betraktade henne som nästintill orörd. När Tompa inför de storögda barnen tog fram stora kuken så reste sig svärfadern upp och kastade ut honom i en snödriva. Resten av kvällen stod Tompa ute på garageuppfarten med byxorna nere vid knäna och ylade samtidigt som grannarnas fönster fylldes med nyfikna ansikten
- Samma visa varenda jul!
Avslutade Beatrice.
Det var en rolig anekdot. Jag skrattade gott samtidigt som jag var glad över att jag slapp att ha några sådana barndomsminnen. Beatrice hade tidigare skällt ut mig när jag hade berättat att jag var glad över att slippa ha en far. Kvinnor är ett obegripligt släkte. Beatrice förtjänade en man som Tompa.
- Jag har inte haft det så roligt, jag heller!
Sade Kajsa.
Hon berättade för Beatrice att hennes man, Lennart, brukade ta en kryssning till Kiel i Tyskland en vecka innan jul. Det var tradition och Kajsa unnade Lennart en helg för sig själv, han jobbade ju så hårt hela året. Det hette att Lennart köpte julklappar. Det stämde. Så fort färjan anlände hamnen i Kiel klockan nio på morgonen så rusade Lennart av båten och sprang in i första bästa shoppinggalleria och köpte julklappar. Det brukade vara avklarat på en timma. Nu hade Lennart hela dagen på sig att besöka bordeller och knulla luder för allt vad tygen höll. Om detta visste Kajsa ingenting. År efter år samma tur till Kiel men aldrig samma luder. Lennart gillade omväxling. Det var rena turen att han inte hann smitta ned Kajsa med HIV. Däremot så smittade han ned hela familjen, inklusive hunden och marsvinet, med flatlöss förra julen och därmed var det slut på Kielkryssningarna för Lennarts del.
Flatlöss har den otrevliga egenskapen att man inte behöver ha sexuellt umgänge för att bli smittad. Lennarts flatlöss fann sig väl tillrätta hemma i radhuset i Sverige och började genast kolonisera hörnsoffan – Den soffan som inom familjen kallades för ”myssoffan”. Där samlades de allihopa varje veckoslut för lite fredagsmys vid TV:n. Mor, far, son och de två tvillingdöttrarna. De satt där och mumsade på chips, drack läsk och höll om varandra. Gulliduttanedådå! Kajsa var glad över den fina familjesammanhållningen och att barnen - trots att de hade hunnit bli tonåringar - föredrog att vara hemma med mamma och pappa istället för att ränna ute och röka hasch och stjäla bilar. Vilken tur jag har haft! Tänkte Kajsa.
Och så började det klia.
Hela julen så satt familjen och rev sig i sina skrev, precis som en flock med apor. Lennart försökte att skylla på vägglöss men såvitt Kajsa visste så drog sig inte vägglöss till genitalierna. Det var en ovanligt aggressiv och otäck sort, de var beige till färgen och om man tittade riktigt noga så såg man att de hade ett litet brunt kors på ryggen. De bet friskt och förökade sig med en explosionsartad takt. Tyska flatlöss som nöp som tyskt kruppstål.
- Vägglöss va? Ditt svin!
Skrek Kajsa och sänkte Lennart med momentnyckeln som hon hade tänkt ge honom i julklapp.
Det gick åt många tuber med Tenutex den julen och soffan fick slängas på tippen. Idag får inte Lennart åka längre än till Bergvik eller Mariebergs köpcentrum när han ska handla julklappar och när det är dags för fredagsmys så får han sitta på en pall. Resten av familjen sitter i den nyinköpta lädersoffan.

Det var en bra historia. Jag skrattade så högt så att Kajsa och Beatrice förstod att jag hade lyssnat.
- Tyckte du det var roligt?
Frågade de.
- Ja.
Jag talade om för dem att jag tyckte att de var så bra så jag funderade på att lägga ut deras konversation på min blogg. Jag sade också att jag verkligen gillade den sortens familjeberättelser.
- Det beror på att du har ett litet mentalt problem, du saknar ansvarskänsla och är mognadsmässigt på en tjugoårings nivå!
Det såg jag enbart som en komplimang. Det sade jag till dem. De reste sig upp och gick. De önskade mig inte god jul.
Men det gör jag! Jag önskar Er, mina läsare en God jul!
Det där med att önska folk God jul åt höger och vänster är egentligen något som jag ogillar. Varför i helvete skulle jag önska fullkomliga främlingar en god jul? Jag skiter i dem och de skiter i mig. Men Ni är Mina Läsare. Därmed är Ni inga främlingar för mig. Jag uppskattar verkligen er och att Ni väljer att lägga en stund av ert liv på min blogg. Utan läsare så skulle jag lägga ned hela skiten. Det finns massor av pretentiösa och skitnödiga, bloggare och fjuniga poeter som hävdar att ”de skriver för sin egen skull”, eller den klassiska: ”Jag måste få ur mig det!”
Skitsnack från början till slut!
Alla som gillar att skriva vill ha läsare och ju fler desto roligare. Jag har många läsare och därför tycker jag också att det är roligt att skriva. Den dagen Ni försvinner så försvinner jag från nätet.

Det är tidig morgon när jag skriver detta. Klockan är fyra. Det är julafton och jag ska iväg och jobba några timmar. Men sedan sätter jag mig i bilen och kör söderut. Jag ska till Uddevalla och blir borta i några dagar. Men jag är snart tillbaka och kom ihåg: Det är alltid roligare att få än att ge och det är värdet på gåvan som räknas. En kvinna föredrar en tung guldlänk istället för en hemmagjord ljusstake och en man skiner upp som en sol om han får en dyr märkesklocka istället för ett par strumpor.
Ge din flickvän eller fru ett par diamantörhängen eller en fet guldring direkt på julaftonens morgon så får du se själv. Du kommer att få ta henne både en och två gånger innan tomten knackar på dörren. Risken finns att du får gå bredbent som en cowboy hela helgen. Ge henne istället en ny brödrost och hon kommer att ge dig en kram och säga att du är gullig.
Inget mer.
Julen blir vad du gör den till.
Dra gärna upp detta under julmiddagen idag inför era nära och kära. Det kan kännas lite stelt ibland när man inte har träffats på länge, svårt att hitta något bra samtalsämne. Nu vet ni vad ni ska snacka om och hälsa gärna från mig!
GOD JUL!

Oj, jag höll på att glömma. Ett litet julbudskap är på plats så här innan jag sticker. Konsumera nu av bara helvete! Ta bilen! Vräk i er griskött, köp inga fuskpälsar till era flickvänner – riktig päls värmer bättre och drick mycket sprit inför de små barnen. Släng kartonger, omslagspapper och batterier rakt ned i sopnedkastet och rök inomhus. Skit i miljön och alla sönderklemade pellejönsar, skratta åt barn som slår sig och ring till den skäggiga släktingen som föredrar att fira en alternativ jul i sin ensamhet tillsammans med sina får och mulltoa och hota honom med stryk.
Kort och gott: Ha kul! Livet är kort, vår planet är till för att förbrukas och meningen med livet är personlig tillfredsställelse. Inget annat.
Nu sticker jag. Hej då!

tisdag 22 december 2009

Falsksång under juletid.

Igår fick jag en fin dag på jobbet. Körde mest omkring med bilen och levererade varor och material till olika objekt. När det inte fanns något att leverera så parkerade jag någonstans, lät motorn gå på tomgång och väntade på att chefen skulle ringa och ge mig nya order. Jag gillar verkligen att sitta och glo rakt fram under arbetstid. Det finns ju så mycket trevligt att tänka på. Fantisera. Drömma sig bort.
Men jag blev en smula störd. Jag hade radion på. Jag hatar radio! Det är ytterst sällan jag lyssnar på radion men just då så ville jag höra nyheterna och sedan glömde jag helt enkelt att stänga av den igen. De spelade julsånger hela tiden. Det slog mig att precis alla julsånger handlar som samma sak – Att komma hem.
I´m comin home to christmas!
Varenda jävla låt har i stort sett samma text och budskap. De kommer hem, åh så de har längtat och det ska bli så trevligt!
Förutom att man kan ifrågasätta låtmakarnas fantasi så kan man även undra var alla i så fall har varit under resten av året? Är de ute på långtraktamente allihop? Är de sjömän eller går de på luffen?
Pappa kommer hem. Det är tindrande barn, kramkalas i snön, massor med släktingar och långa middagar och mys vid stora brasor. I hörnet ligger det ofta en stor, äcklig hund som lägger av brakskitar med jämna mellanrum, fast det sjunger de förstås inte om.
Det är tomtar, slädar, snöfall och familjelycka i varenda julsång. Samma sak, om och om igen. En äkta make kommer hem till jul och det är så härligt alltihop så man undrar varför han inte hoppar på kärringen och doppar i grytan direkt inför de små barnens tindrande ögon.
- Mamma gillar också hårda paket! Titta, nu suger hon kuk också!
Och i hörnet ligger Fido och lägger av brakskitar.

Det gäller att hålla illusionen om julefrid och familjegemenskap vid liv. Det är vad låtmakarna har betalt för. Egentligen har dessa julsånger ingenting med verkligheten att göra.
De flesta män ser inte fram emot att komma hem till sin feta kärring och bortskämda ungar. De kommer hem till samma skit varje dag årets övriga dagar. De kan det där.
I´m coming home to christmas – Mitt håriga arsle!
De flesta män drömmer om att slippa fira julen med sin familj. De drömmer om att kunna lägga pengarna på sig själva, att få vara ifred och ägna sig åt något roligt för en gångs skull. A christmas for a middleaged man.
Det låter som titeln på en fin julsång. Den skulle handla om en man, Stig, som inte kommer hem till jul. Halvägs hem från jobbet så kommer Stig på vad han håller på med, vänder mitt på motorvägen och börjar köra in mot stan istället. Han tar in på ett hotell, går upp på rummet och slår upp julens första grogg. Han ringer hem till sin fru efter några glas och talar om att han har viktigare saker för sig än att sitta och fåna sig med sin slappa kärring och fula ungar.
I´m calling you at christmas.
- Hälsa ungarna att tomten har ändrat sina rutiner!
Sedan lägger Stig på luren, tömmer flaskan och ringer ned till receptionen och ber dem skicka upp hotellhoran. Lagom till Kalle Anka får han sitt första sugjobb och när familjen där hemma på Räntevägen i Amorteringsby undrar vad i helvete Stig egentligen menade så ligger den äkta mannen mellan benen på horan och kör som en jävla idiot. God jul! God jul! Tänker Stig, sträcker sig efter telefonen och ringer ännu en gång hem till sin familj.
- Nu kommer jag! Nu kommer jag!
I´m coming home for christmas.

Liksom många äkta män helst vill slippa att komma hem till familjen under jul så önskar många kvinnor att de slapp sina män. Varenda kväll så ser de sin kulmagade, flintskalliga man köra upp bilen på garageuppfarten.
- Åh fy fan, han kommer hem ikväll också!
Tänk om man ändå kunde slippa fanskapet till jul åtminstone?
Tänker Bitte, Stigs fru sedan tjugo år tillbaka.
Bitte bestämmer sig för att preparera julskinkan med propplösare och en rejäl dos med frätande lut.
Bra mot ingrodd smuts.
Bra mot feta, äkta män.
Förra året hade hon saltat skinkan med Blåkorn, gödningsmedel för krukväxter. Det fick inte önskad verkan. Det gav i och för sig Stig en ordentlig ränndreta som höll i sig i flera dagar, och det var ju rätt så kul. Men sedan så hände inte så mycket mer.
Året innan hade hon blandat lacknafta i köttbullssmeten. Det fick Stig att kräkas över transformatorn till sonens nya bilbana vilket inte bara orsakade kortslutning utan fick även ungen att tjuta som ett brandlarm hela julhelgen. Bitte höll på att bli galen. Hon var tvungen att stoppa fetvadd i öronen för att få slut på oljudet.
Bitte har prövat det mesta under årens lopp. Metallspån i julgröten, råttgift i vörtbrödet och kakelfix i julkorven. Stig drabbades jul efter jul av både ränndreta och häftiga uppkastningar och gick ofta omkring dubbelvikt i fruktansvärda magsmärtor. Stig levde i villfarelsen att han var den enda mannen i Sverige som tydligen var allergisk mot julmat.
Stig avskydde julmat.
Och Bitte avskydde Stig.
Men nu var klockan åtta på kvällen och Stig hade inte kommit hem. Bitte undrade vad som hade hänt. Han kanske har kört ihjäl sig? Tänkte Bitte och log för sig själv. Det snöar ju faktiskt rätt så rejält ute.
Och så ringde telefonen. Det var Stig.
- Jag kommer! Jag kommer!
Jaha, Stig var på väg hem trots allt. Stig skulle komma hem till jul.
Helgen åt helvete. Och ute så snöade det.
Bitte drömde inte om någon vit jul eller familjegemenskap. Bitte drömde om frihet, om en ung och snygg man som helt plötsligt skulle dyka upp under julklappsutdelningen. Han skulle knuffa undan tomten, sträcka fram handen mot Bitte och säga:
- Kom nu så skiter vi i det här!
Och tillsammans så skulle de resa till ett soligt land utan bortskämda ungar och sterila villaområden. Till ett land där tomten går i badbyxor och där korv och gröt inte räknas som festmat.
Till ett land utan snö, kyla och fåniga sånger om att folk ska komma hem till någon som önskar livet ur dem.

I alla fall så önskar jag mig till ett sådant land just nu. Fast jag vill helst inte att någon ung man ska ta mig med dit. Jag föredrar att åka dit själv.
Jag vill inte ha någon vit jul och jag vill inte komma hem. Jag vill ha en varm och grön jul. Jag vill åka bort!

måndag 21 december 2009

Okänd svensk hjälte i Boerkriget.

För femton år sedan blev jag uppsagd från ännu ett jobb. Chefen höll tal för oss som skulle gå och tackade för den tid som varit. Han sade att han inte kunde göra så mycket. Beslutet var fattat på högre ort. Företaget skulle skära ned personalstyrkan av besparingsskäl, det var order från Stockholm.
Jag såg fram emot att bli arbetslös och sken som en sol. Jobbet hade varit relativt välbetalt och a-kassan skulle bli därefter. Det skulle inte lida någon nöd på mig.
- Jag vet att det känns hemskt för er, men försök att inte deppa ihop. Det dyker säkert upp nya jobb så småningom!
Jag hade jobbat där i ett år och hatat varenda minut. Nu var det äntligen slut. Det kändes som sista skoldagen innan sommarlovet. Jag skulle fylla trettio år men kände mig just då som tolv. Jag skulle bli arbetslös. Fri att göra vad jag ville under dagarna! Hurra!
- Så roligt det ska bli! Utbrast jag. - Vad är det första ni ska göra när de släpper ut oss härifrån?
Alla tittade på mig. De såg bedrövade ut. Tydligen hade de inget liv som väntade på dem där utanför. De hade sina liv på jobbet.
- Det finns folk som faktiskt har utgifter, som har skulder, lån som måste betalas!
Sade en man ilsket till mig. Precis som om det var mitt fel att folk köpte tv-apparater på avbetalning och tog lån till stora villor.
- Det har inte jag! Sade jag och log med hela ansiktet. - Jag är fri och nu ska jag ha kul!
Jag sprang därifrån med mitt arbetsgivarintyg i nypan. Precis som en liten skolpojke som just har fått sitt betyg och som har en hel sommar framför sig med bad och lek.
Min arbetsförmedlare tyckte däremot inte att jag skulle få ha något kul. Jag hade otur. Jag fick en riktig glädjedödare som arbetsförmedlare. Hon hatade mig direkt. Hon såg vilken ull jag var utav. Hon sade att jag skulle börja på Komvux.
- Du har ingen utbildning! Det måste du ha, arbetsgivarna kräver utbildning idag!
Det här var inte bra. Inte bra alls. Jag fick reda på att om jag inte gick med på att börja på Komvux så skulle de dra in min a-kassa. Vägrade jag utbildning så innebar det att jag inte var anställningsbar och därmed stod jag inte till arbetsmarknadens förfogande. Jag var tvungen att acceptera.
Två månader tog det, sedan bad de mig att avbryta min utbildning på Komvux. Jag blev uppkallad till en yrkesvalslärare som undrade varför jag överhuvudtaget gick där?
- Jag vet inte. Det var min arbetsförmedlare som sade att jag skulle börja här!
Under dessa två månader hade jag i stort sett inte presterat något av värde, jag satt mest av tid. Meningen var att jag skulle läsa in högstadiet och sedan gymnasiet. För att få grundskole -och gymnasiekompetens så var man först och främst tvungen att läsa in något som kallades ”grundämnen”. Grundämnen var svenska, matematik och engelska.
Svenska och engelska var tråkigt.
Matematiken var obegriplig.
Det flesta som gick där hade tagit studielån. Jag slapp och fick istället något som hette utbildningsbidrag. Det låg på samma ersättningsnivå som a-kassan. Man kunde få detta fördelaktiga bidrag om man helt saknade skolbakgrund. Meningen var att sådana som mig skulle bli motiverade till att skaffa sig en utbildning.
Jag undgick att bli skuldsatt och oavsett vilka studieresultat jag presterade så fick jag samma summa utbetald varje månad. Inga krav.
Det motiverade mig till att slöa och hålla mig undan varje form av kunskap.
Jag var med på några lektioner i början, sedan blev det mindre och mindre. Jag brydde mig inte ens om att köpa någon studielitteratur.
Man var även tvungen att välja några tillvalsämnen. Jag valde geografi, historia och religion. Det hände faktiskt att jag gick på några av dessa lektioner.

Vi hade samma lärare i geografi och historia. Han hette Lars. Han ogillade mig från första stund. Antagligen för att jag var mycket bättre än honom i geografi. Jag är något av en intelligent idiot när det gäller bilder och statistik. Ser jag en bild så sätter det sig direkt i huvudet, likadant med statistik. Fråga mig inte varför och vad man har för nytta av detta men så har det alltid varit. Därför kan jag peka ut vilken jävla håla som helst i världen och rabbla upp invånarantal, klimatzon, jordmån, årsmedeltemperaturer osv.
Lars skulle lära oss det geografiska koordinatsystemet så att vi lättare skulle hitta i kartorna. Jag talade om att jag inte behövde lära mig det eftersom jag redan kunde världen utantill.
- Det tror jag inte!
Han försökte sätta mig på prov. Jag minns att han bad mig nämna Zimbabwes näst största stad. - Bulawayo. Ligger söder om Harare, tidigare Salisbury. Bulawayo har drygt sjuhundratusen invånare och har ett subtropiskt klimat.
Lars försökte sätta dit mig ytterligare genom att be mig redogöra för huvudstäderna i USA:s delstater.
- Montgomery, Alabama. Juneau, Alaska. Phoenix, Arizona och…
- Ok, det räcker!
Lika förbannat så skulle jag lära mig det där jävla koordinatsystemet. Longituder, latituder och en massa annat strunt. Jag vägrade vilket fick Lars att ogilla mig ännu mer. Jag slutade gå på geografilektionerna. Nu var det bara historielektionerna kvar, svenskan och engelskan besökte jag i stort sett bara för att få närvaron, sedan sade jag att jag var tvungen att gå på toaletten och kom inte tillbaka. Matematiklektionerna kunde lika gärna ha varit på hebreiska så där visade jag mig inte ens.
Som geografilärare var Lars värdelös, som lärare i historia var han bättre. Han gav oss i uppgift att skriva en uppsats om en historisk person. Jag älskar att skriva uppsatser så för en gångs skull så gjorde jag mitt bästa.
Jag skrev en uppsats om en historisk svensk person som idag har fallit i glömska, Jakob Olsson, senare Flatåker i efternamn. Få känner till honom.
Det blev en lång uppsats och jag gav den namnet: Okänd svensk hjälte i Boerkriget. Uppsatsen var på över sjuttiotusen tecken. En sådan lång text går inte att lägga ut på en blogg. Jag lägger därför ut den i en mycket förkortad version.

En ung bondson vid namn Jakob Olsson från Flatåker utanför Mellerud i Dalsland var en pojke som var mycket svår att hysa några ömma känslor för. Jakob var yngst i en brödraskara på tre pojkar och visade tidigt upp ett aggressivt och kriminellt beteende kryddat med en smula paranoida drag. Jakob kände tidigt att alla var emot honom och agerade därefter. ”Gör mot andra vad de skola göra för dig” står det i Bibeln.
- Innan de hinner!
Lade Jakob till.
Jakob var med största sannolikhet sociopat.
Vid elva års ålder drog han kniv mot sin lärare, Magister Krook, och blev avstängd från skolan för gott. Vid tolv års ålder så förstod fadern att det kvittade hur mycket stryk han gav sin yngste son, det skulle inte hjälpa. Ungen var obstinat och dög inte ens som dräng på gården. Jakob gick mest omkring och slog dank och planerade jävelskap. När han fyllde femton år så tände han eld på sin gamla lärares hus. Det var rena turen att Magister Krook just då hade åkt till sin syster i Brålanda, annars hade han brunnit inne och Jakob hade blivit fängslad för mordbrand. Nu fick han bara ett år vid Vänersborgs tukthus för minderåriga vilket inte gjorde Jakob ett dugg gott. Efter avtjänat straff var han hemma vid föräldragården och var sugen på nya upptåg. Vid sjutton års ålder bestämde sig Jakob för ge den blott sextonåriga grannflickan Augustina Eliasson lite överaskningssex uppe på en höskulle.
- Vår katta har fått ungar. Jättegulliga! Kom ska jag visa dig!
Han överraskade henne så grundligt så att hon blev med barn. Därmed så förstod Jakob att det var dags att skudda Dalslands stoft från sina fötter.
Sent en vinternatt så packade han sin ränsel och gav sig av. Jakob vandrade iväg från Flatåker, ut på vägarna och återvände aldrig. Nu skulle Jakob börja sitt nya liv och tog sig därför ett nytt efternamn. Det blev Flatåker efter gården där han hade växt upp. Jakob Flatåker.
Året var 1898. Året därpå födde Augustina en liten son som fick namnet Gustav. Han adopterades senare av Jakobs far och mor och fick efternamnet Olsson.
Gården Flatåker finns kvar och brukas än idag av en ättling som är ökänd för sitt humör och sina explosiva fylleperioder. Det mesta är vanskött och försummat.
Vintern 1898 var ovanligt kall och det var svårt att få jobb. Någonstans nere i Halland fick Jakob Flatåker tjänst som dräng på en stor bondgård. Jakob var lat av naturen och försökte alltid smita undan sina sysslor. Gick det inte att smita undan så kunde man alltid sabotera. Man får glädja sig åt det lilla! Tänkte Jakob och satte sig och sket i en spann med mjölk från kon som han nyss hade fått order om att mjölka.
En stund senare slog husbonden upp spenvarm mjölk och en stor färsk skitkorv över sin kvällsgröt. Det var inte svårt att räkna ut vem som var en skyldiga. Husbonden gick ut i drängstugan.
- Jaha Jakob, dags för ett kok stryk igen tror jag!
Under natten ruvade en blåslagen Jakob på hämnd. Han hade inte rymt hemifrån för att få ännu mer stryk. Nu får det förbanne mig vara nog! Tänkte Jakob.
Nästa morgon gick husbonden ut till ladugården för att väcka sin dräng som tydligen inte hade kommit upp ur sin slaf ännu. Det är ju själva fan vad lat ungdomen har blivit! Tänkte husbonden när han klev över tröskeln till drängkammaren. Det var hans sista tanke. Baksidan av en yxa i huvudet ändade husbondens liv.
Det var aldrig Jakobs mening att ta livet av husbonden. Han skulle bara markera lite. Nu låg Jakob illa till. Det hade hunnit bli 1899 och ännu var inte dödsstraffet avskaffat i Sverige. Jakob var en mördare, de skulle hänga honom!
Innan Jakob flydde så passade han på att knycka husbondens börs. Där låg över tvåhundra kronor! Mycket pengar på den tiden.
Jakob insåg att han var tvungen att gå i landsflykt pga förföljelse – förföljelse från rånmord.
1899 bröt boerkriget ut i Sydafrika. Ett blodigt inbördeskrig mellan britter och de holländska nybyggarna, boerna. Samtidigt klev Jakob på en båt i Göteborg med destination Kapstaden. Bondens pengar räckte precis till en enkel biljett till andra sidan jordklotet.

Jakob klev iland i Sydafrika mitt under brinnande krig och gillade vad han såg. Jakob hade nyss fyllt arton år och var ung och äventyrslysten. Här fanns en framtid! Jakob tog genast värvning i boerarmén och ändrade sitt namn ännu en gång, från Jakob Flatåker till det mer afrikaansklingande Jakobus van Vlatsveld.
Därmed föddes den man som senare skulle bli lite av en nationalhjälte inom den nationalistiska afrikanderrörelsen i Sydafrika.
Jakobus utmärkte sig genast vid det stora slaget vid Rooikopje genom att mitt under kulregnet strypa en liten, rödhårig jävel med stora öron från den brittiska motståndarsidan. Jakobus var född till soldat. Han var för dum för att vara rädd och den paranoida läggningen gjorde att han sköt först och frågade sedan. Sociopatin gjorde sitt till. Han saknade fullständigt samvete.
Gör mot andra vad de skola göra för dig – Innan de hinner!
När artonhundratalet övergick till nittonhundratal så hade han avancerat till boerarméns yngsta kapten och fick ansvaret över ett eget kommando. Han var nu galnare än någonsin och gjorde ofta räder in på brittiskt territorium. Klubba dem innan de hinner att klubba dig!
De sköt eller hängde aldrig sina fångar, vilket var den vanliga metoden. Jakobus kommando blev kända för att helt enkelt bara slå en tung påk i huvudet på dem. Flera gånger om det behövdes. En överlevande brittisk soldat vid namn Colin Bicesmellings berättade senare i pressen att en vansinnigt berusad Jakobus gång på gång hade slagit honom i huvudet med stora träpåken. Det hade naturligtvis gått bättre om Jakobus hade märkt att Colin fortfarande hade hjälmen kvar på sitt huvud. Jakobus slog och slog. Ont gjorde det, men dog, det gjorde inte Colin. Till slut raglade Jakobus iväg för att hämta sitt gevär. Det var då Colin såg sin chans och smet iväg.
Colin blev intervjuad av flera krigskorrespondenter.
I Sydafrikansk press blev Jakobus känd som Die mal Jakobus van Swede - Jakobus den galne svensken. Eller kort och gott: Mal-Jakobus.
Det var ungefär vid den här tiden som krigslyckan började vända för boerna. Britterna erövrade område efter område och satte boerkvinnor och barn i koncentrationsläger. Män som tillfångatogs från boerarmén hängdes omedelbart.
Jakobus fick ännu en gång fly. Han tog sina män och smet upp i bergen. Under det sista året ägnade Jakobus och hans män sig åt gerillakrigföring mot britterna. Vid krigsslutet var de bara drygt hundra man kvar. Från början hade de varit femhundra. 1902 var kriget över och ännu en gång drevs Jakob, nu Jakobus, ut på vägarna. Med sig hade han sina överlevande män. Det sägs att de under en kort period ägnade sig åt att råna kringresande handelsmän. Det finns dock inga dokument som styrker detta. Sant är dock att flera handelsmän under denna tid försvann spårlöst, deras vagnar hittades senare helt utbrända och tömda på sitt gods.

I norra Oranjefristaten grundade Jakobus en stad som fick namnet Vlatsveld. Jakobus började odla majs med gott resultat. Jakobus blev med åren en välbärgad man men han gifte sig aldrig och fick inga barn. Inga äkta barn i alla fall. Däremot så ägnade han sig under en period av sitt liv åt att överraska svarta kvinnor med lite sex när andan föll på. Idag finns det en hel del färgade människor i Vlatsvelds omgivningar som har Jakobus blå ögon. Det är arvet från Flatåker i Sverige.
Vlatsveld har idag ca tiotusen invånare och Jakobus är begravd vid en liten kulle norr om stan. Någon – antagligen en gammal vän från kriget – satte upp ett litet vitt kors i marmor vid gravplatsen.
Det händer ibland att sociopati avtar med åldern. Jakobus blev gammal. Det sägs att under hans sista år så brukade han sitta ensam på sin veranda och drömma sig bort. Kanske till Dalsland och höskullen där han i sin eldfängda ungdom tvingade sig på Augustina.
Kanske ångrade han sig? Kanske satt han och våndades inför döden och den väntande domen från Gud?
Jakobus fick aldrig reda på att han hade en son i Sverige.
Fotografiet här intill är det enda som idag finns kvar av honom. Originalet finns bevarat på Anglo Boerwar Museum i Bloemfontein. Det hänger på en vägg bland de andra krigsmännen. Under fotografiet finns en text. Det står:
Jakobus van Vlatsveld. En man som gjort mot dig, vad du skulle ha gjort för honom – Innan du hann!
Har verkligen Jakobus funnits, eller existerar han bara i min fantasi? Ja, vem vet? Man väljer alltid vad man ska tro på. Lars, min historielärare, han valde att tro på vad jag skrev. Han gav t o m min uppsats MVG.
Det enda jag har fått. Sedan så ombads jag att avbryta min utbildning på Komvux. De tyckte det var slöseri med både deras och min tid och dessutom upptog jag en plats för någon som bättre behövde den. De hade rätt. Jag gick därifrån och liksom Jakobus som aldrig återvände till Sverige så återvände jag inte till någon utbildning eller skola. Inte då. Inte nu och aldrig någonsin i framtiden.
Jakobus kanske saknade Sverige. Jag lovar, jag saknar inte någon utbildning.

fredag 18 december 2009

Rymdresor och snabbvin.

Vid sjutton års ålder så blev alkoholen min nya hobby. Efter att jag hade tagit min första sup så satte jag mig aldrig ned med mitt ritblock och mina pennor något mer.
Jag borde kanske tycka att det är sorgligt idag. Men det fanns helt enkelt ingen annan utväg för mig. Alla unga pojkar vill träffa jämnåriga flickor, de vill känna sig delaktiga i livet och gemenskapen. Pröva sig fram. Det kunde inte jag i nyktert tillstånd. Jag var alldeles för blyg och bortkommen. Sjuklig blyg och nervig. Om jag hamnade i en situation med många människor - för att inte tala om flickor - så fick jag overklighetskänslor och hjärtklappning. Idag kallas sådant för panikångest och social fobi. Jag är inte säker på att detta var allmänt vedertagna diagnoser under åttiotalets början och ingen hade ändå fått mig till någon läkare.
Jag ville inte genomgå någon jävla samtalsterapi igen, det hade jag fått nog av i skolan.
Det enda jag ville var att få träffa en flicka. Någon att hålla i handen. Slippa känna sig utanför.
Till mina polare sade jag att jag var sugen på fitta.
- Det känns som om det är dags nu!
Det gällde att hålla masken. Det var jag inte den enda som gjorde. Men jag ljög inte. Jag hittade aldrig på. Det fanns det andra som gjorde. Håkan var värst.
- Igår fick jag verkligen slicka fitta!
Skrek han när dök upp vid vår parkbänk.
Håkan skrek alltid när han talade. Håkan kunde inte vara diskret. Allt var på högsta volym med Håkan. Var vi inne i en affär så kunde han slita ned en herrtidning från tidningshyllan, vika upp någon smaskig bild på en skrevande kvinna och vråla något om att hon minsann, hon ville jävlar mig bli slickad.
- Det är bara att hon ringer! Jag ställer upp direkt!
Såg Håkan en kvinna som åt en glass så övade hon sig på att suga kuk och slickade sig en kvinna om munnen så ”gjorde hon kåthet”.
- Såg ni? Hon vill knulla!
Vi brukade hyra film ibland. Video var vid åttiotalets början en ny företeelse, det var stort att kunna titta på biofilmer hemma. Vi brukade hyra fyra filmer, mest actionfilmer och skräckfilmer. Den sista var oftast en porrfilm. Det var vår enda chans att få se en naken kvinna. Vi tyckte alltid att den där porrfilmen var genant att hyra. Vi försökte vara så diskreta som möjligt. Utom Håkan.
- Kolla! John Holmes är med! Han har stor kuk han! Den hyr vi!
Vi andra skämdes som hundar. Man ville helst inte känna Håkan. - Kolla kuken!
Jag slet åt mig första bästa film och låtsades oberörd. Aldrig någonsin har jag väl med ett sådant stort intresse studerat en Ingemar Bergmanfilm eller Kieslowskis Den blå filmen. Julie förlorar sin man kompositören och sin dotter i en bilolycka. Filmens tema är frihet, Julie har total frihet efter att hennes närmaste gått bort.
Glädje och underhållning på hög nivå minsann.
Och samtidigt sprang Håkan omkring i affären med famnen full av porrfilmer.
- Kolla pattarna!
Håkan var den enda av oss som kunde bli helt uppslukad av en porrfilm. Vi andra blev trötta av att glo på flera filmer i ett sträck. Vi avslutade filmkvällarna med porrfilmen men oftast orkade vi inte titta klart. Utom Håkan. Han var helt fängslad.
- Ska ni inte se hur den slutar?
Det var killar som Håkan som motiverade ett manus och en enfaldig handling till en porrfilm. Jag misstänker att det var samma sorts unga män som senare slukade mina porrnoveller i herrtidningarna.
Vi hade oftast filmkvällarna hemma hos Håkan. När vi gick därifrån i vinternatten så tittade vi upp mot hyreshuset. Det blå skenet från TV-apparaten flimrade från Håkans fönster. Det var tidigt åttiotal, video var något nytt och spännande. Framtiden var här och det gick att spola tillbaka filmerna. Om och om igen.
Håkan satt med fjärrkontrollen i ena handen och kuken i den andra. Hela natten.
Och långt däruppe gnistrade stjärnorna.
Året innan hade man skjutit upp den första rymdfärjan och det blev en lyckad färd. Vid åttiotalets början kändes en rymdresa med Columbia mer sannolik än att jag skulle få hålla om en tjej. Man sade att innan åttiotalet var över så skulle vi alla kunna resa till månen på semester. Nu var det inte långt kvar! Jag sket i rymden. Det enda jag önskade mig var att lära känna en flicka.
Jag var sjutton år och kände mig ensammast i världen.

Ingen av oss hade haft någon flickvän. Inte ens Håkan. Vi satt vid vår parkbänk vid torget hela dagarna och försökte att inte lyssna på en skrikande Håkan som underhöll oss med sina rövarhistorier.
- Jag tog fram jättestora kuken!
Skrek Håkan. … Åh, Håkan! Tryck den i botten!
- Det är säkert! Hon sade så!
Vi visste att det var skitsnack men höll tyst. Ifrågasatte man Håkan så riskerade man att få ett slagsmål på halsen. Vi tittade på bilarna som åkte runt torgen. De var fulla med ungdomar. Vi fick inte vara med. I baksätet satt tjejer som de äldre killarna fyllde med sprit så gott de kunde.
- Fruntimmer ska knullas i båda ändarna!
Skrek Håkan.
När Ellos och andra postorderfirmor började med att sälja snabbvinsatser så såg vi det som en rent fantastisk innovation. Så praktiskt! Nu var det slut med allt krångel och jagande efter någon som kunde köpa ut.
Det var bara att skicka efter. Var man under arton år så krävdes målsmans namnunderskrift men en sådan var lätt att förfalska. Någon vecka senare så kunde man kvittera ut ett startpaket med damejeanne i plast, jäsrör och alkoholmätare samt själva snabbvinsatsen på Posten.
Hur enkelt som helst. Jag är förvånad över att det inte var fler ungdomar som kom på detta.
Det smakade som något man rengör verktyg med, men full blev man och det var ju det som var meningen.
Det tog två veckor för en sats att bli färdig. En sats bestod av tjugo liter högprocentigt vin och det räckte i ungefär två-tre veckor. Sedan fick man skicka efter en ny laddning. Man blev torrlagd under tiden som man lät en ny sats med vin jäsa färdigt. Det var ett problem. Man kunde i och för sig ha skickat efter två satser med vin, så att man kom i fas, men det är först nu när jag sitter här och skriver som jag kom på det.
Det sägs att första tecknet på alkoholism är när man dricker ensam och när man börjar dricka på morgonen, då har det gått riktigt långt. Då är slutet nära.
Allt det där började jag med innan jag fyllde arton år. De där vinsatserna blev både min välsignelse och förbannelse. Jag älskade att dricka ensam och jag kan än idag dra mig till minnes de där tidiga sommarmorgnarna vid åttiotalets början när jag satt på balkongen och drack vin, såg solen gå upp och lyssnade på Rainbow.
Idag så ångrar jag det där beteendet. Om jag kunde så skulle jag åka tillbaka i tiden, ringa på min dörr och så fort jag öppnar skulle jag slå mig själv på käften.
Men ändå, den känslan av eufori som alkoholen gav mig då kommer jag aldrig mer att få uppleva. Jag struntade i allt vad rymdfärder hette, just då så svävade jag viktlös i min ensamhet på min balkong.
Det var en sommarmorgon, året var 1982 och jag hade hela livet framför mig.

Det anordnades ofta drogfria discon för oss ungdomar. Oftast så var det kommunen eller någon idrottsförening som var arrangören. Det där med drogfriheten tolkade de flesta av oss bokstavligt. Det var många som fick sin första fylla på de där tillställningarna. Det var stenhård koll, var man det minsta berusad blev man inte insläppt. Det fick till följd att de flesta stod utanför. Ungefär samma fenomen som kan uppstå under privatfester där rökning endast är tillåten under köksfläkten. Efter någon timma har festen förflyttat sig till köket. Under åttiotalets början så var det vid en parkering utanför ett drogfritt disco som det kunde hända grejer.
Ville man komma in så krävdes det en viss teknik. Man gick bakom byggnaden, hällde snabbt som attan i sig flaskans innehåll och gick sedan raskt och löste en biljett. Några minuter senare slog alkoholen till men då var man redan inne. Man hade blivit godkänd.
Ofta slog det till med en jävla kraft. På drogfria discon såg man ofta ungdomar uppe på dansgolvet som stöp som klubbade oxar av för mycket alkohol under för kort tid. Så här i efterhand så kan man fråga sig vad vi skulle in och göra egentligen?
Men jag ville in!
Det var hösten åttiotvå och jag var kär i en flicka som hette Maja. Jag kände henne inte men hon hade faktiskt hälsat på mig en gång. Sådant kan räcka när man är sjutton år. Allteftersom åren går så krävs det lite mer för att få känslor för någon av motsatta könet.
Vid tjugo år fyllda så räckte det med att jag fick ligga med en tjej för att bli kär, det spelade ingen roll om hon såg ut som en torktumlare och hade personlighet som en flodmussla.
När jag närmade mig trettio så ställde jag lite högre krav och blev våldsamt förälskad i en svart kvinna som var trevlig på alla sätt och vis men som dessvärre hade en stark och otäck önskan om att få bo kvar i Stockholm. Tiden då jag kunde göra vad som helst för att komma innanför trosorna på en kvinna började gå över. Det finns gränser.
Vid trettiofem så blev kvinnor med barn fullständigt ointressanta för mig. Tidigare så kunde jag glatt och villigt förnedra mig för att få chansen krypa på ensamstående mammor.
- Jag älskar verkligen barn! De får mig att skratta!
Det stämmer. Jag skrattar alltid när de ramlar och slår sig.
Idag är jag fyrtiofyra år. Jag är tillbaka på ruta ett. Vid tjugo kunde jag knulla vilken kvinna som helst. Idag skulle jag kunna tänka mig att knulla deras döttrar.
Skillnaden är att idag så försöker jag inte längre komma mellan benen på unga tjejer. Inte som när jag var sjutton år.

Jag stod utanför discot och hällde i mig vin. Hela flaskan skulle tömmas under så kort tid som möjligt. Det smakade lampolja, jag kväljdes men jag fick i mig alltihop. Sedan gick jag uppför trappan och blev synad av vakten.
- Ok, du kan gå in!
Jag hade klarat det!
Maja stod borta vid väggen och såg uttråkad ut. Unga tjejer var väldigt bra på att se uttråkade ut under åttiotalet. Det ingick i deras identitet.
Jag gick över dansgolvet, mot Maja. Kanske skulle hon hälsa när hon såg mig och då skulle jag hälsa tillbaka och kanske, kanske skulle jag våga inleda en konversation.
Och sedan slog alkoholen till.
Det var som att bli träffad av en slägga i huvudet. Jag knäade mitt på dansgolvet. Jag började kräkas. Jävlar vad jag kräktes! Det sprutade ur mig.
- Åh fy fan vilken jävla gris!
Hörde jag någon säga. Sedan rasade jag ihop fullständigt. Några vakter kom och släpade ut mig. De kastade mig utför trappan.
Det var första gången i mitt liv som jag blev utkastad. Jag har blivit utkastad från många ställen efter den där gången, men jag har aldrig varit så sjuk som då. Jag kröp bort till en rosenrabatt, där lade jag mig ned för att dö.
Det var fruktansvärt. Jag kräktes och ropade på hjälp. Tårarna rann. Till slut kräktes jag bara luft. Det gjorde ont när jag andades. Jag försökte resa mig upp men det gick inte. Jag låg kvar i rabatten och stirrade upp mot stjärnorna.
De sade att framtiden var här och att alla skulle få resa till månen.
Det fick vi inte.
Men jag minns i alla fall att det var fullmåne den där natten för över tjugofem år sedan. Den var stor och lysande. Jag minns att jag gillade att lyssna på Rainbow och jag minns att jag ville träffa en flicka.
Det fanns de som drömde om rymdresor. Åttiotalet var för mig en dröm om en flicka och en framtid full av äventyr. Åttiotalet blev spyor i en rosenrabatt, alkoholmissbruk och en längtan lika stor och oändlig som universum.
Över tjugofem år senare så vet jag hur det gick med alla drömmar och förhoppningar.
Vi kom aldrig till månen.
Men jag fick i alla fall någon att hålla om.

tisdag 15 december 2009

Kommentarer...

Jag är som alla andra bloggare, jag tycker det är kul att få kommentarer på mina texter. På min senaste text så fick jag en kommentar och fråga som förbryllade mig. Någon som kallade sig Adde undrade: Har du testat parkour någon gång?
Vad i helvete är parkour?
Jag var tvungen att göra en sökning. Det visade sig att parkour var någon form av extremsport som gick ut på att man skulle ta sig fram fågelvägen inne i stan. Klättra över murar, hoppa från broar, balansera på tak osv. Han hade lika gärna kunnat fråga mig om jag hade testat att trycka in kuken i en väggkontakt.
Jag kan inte komma på något som är mig mer främmande än att börja klättra över murar och hus utan någon som helst anledning.
Jag är en bra bit över fyrtio år, det är inget som jag har försökt att dölja och alla foton på mig som ligger ute på bloggen visar att det inte råder något tvivel om detta.
Men ändå, denna Adde undrade: Har du testat parkour?
Nej, det har jag inte.
Jag har fyra kilometer till min arbetsplats. Jag går dit varje morgon. Naturligvis väljer jag den enklaste vägen, jag följer gatorna och håller mig på trottoarerna. Tänk om jag skulle köra lite parkour på vägen till jobbet? Jag skulle dyka upp flera timmar för sent med utslagna framtänder, blåmärken över hela kroppen och några svårläkta frakturer som skulle rendera mig flera månaders sjukskrivning. Min chef skulle allvarligt överväga en tvångsinskrivning på psyket så fort skadorna hade läkt.
- Ja, jag antar att det bara var en tidsfråga innan den sista säkringen skulle brinna av.
Jag bor i centrum. Skulle jag köra lite parkour på vägen till jobbet så skulle det köra ihop sig direkt från start. Jag skulle bli tvungen att försöka forcera flera kontorskomplex, gallergrindar och parkeringshus. Jag som inte ens som barn vågade klättra i träd skulle ställas inför stora problem. Framtänderna skulle antagligen ryka efter bara ett par hundra meter, jag måste nämligen ta mig över grannhuset som är på sex våningar. Jag skulle landa på ansiktet redan efter ett par meter uppför stuprännan.
Nästa hinder blir en bangård, det blir i och för sig enkelt. Jag brukar ofta gena över den. Nu skulle jag vackla över järnvägsspåren samtidigt som jag spottade ut tandflisor.
Sedan dyker det upp kontorshus, murar och jävelskap.
Överlever jag dessa hinder så blir det lite lättare. Först en stor älv. Förhoppningsvis är det sommar och jag är en god simmare. Älven skulle jag fixa. Men sedan kommer ett oändligt stort villaområde. Nu blir det lite besvärligare. Häckar och staket skulle jag nog kunna ta mig igenom, det blir värre med villorna. Jag tror inte heller att ägarna skulle uppskatta en vilt främmande man som klängde på deras husvägg tidigt på morgonen.
- Gösta! En ful, flintskallig man i blöta blåkläder försöker att klättra uppför vår rosenspaljé. Ring polisen!
Nu blir det jävlar i mig parkour på allvar. Jag brakar igenom häckar och staket.
Jag rusar genom villaträdgårdar och blomrabatter med utslagna framtänder, plaskande arbetsskor och en massa snutar efter mig.
Jag har många gånger sprungit från både jobb och arbetsförmedlingar.
För första gången i mitt liv så springer jag till jobbet.

Är det brist på vettig sysselsättning som får människor att krångla till livet mer än nödvändigt? Jag tänker inte bara på parkour.
Jag tycker t ex att sängen är ett alldeles utmärkt ställe att ha sex på. Det tycker inte alla. Vissa hävdar att sex på krångliga platser och miljöer sätter krydda på sexlivet. Varför skulle jag vilja ha sex nere i tvättstugan eller på ett hårt betonggolv i cykelförrådet? För att inte tala om bilen! Jag ser inget njutbart i att få handbromsen i sidan eller ett dörrhandtag i röven under tiden som jag försöker att hitta rätt mellan benen på min flickvän.
- Åh, du är ju stenhård ikväll!
- Det är inte jag! Du håller i växelspaken.

Att se två människor ha sex är ingen vacker syn. Är de medelålders blir det ännu värre. Två människor som har sex är faktiskt en rätt så löjlig syn, för att inte säga skrattretande. Tänk er själva, två vuxna, medelålders människor som flåsar och svettas, illröda i synen. Sådant vill man helst slippa att se.
Jag har sett och varit med om mycket hemskt i livet. Jag har varit hembjuden till barnfamiljer och för inte så länge sedan så såg jag en äkta miljöpartist på torget. Han var skäggig, bar manchesterkavaj och såg ut att längta till sina får uppe vid kollektivet i Dalarna.
Så mycket får, så lite tid!
Byxorna buktade ut i skrevet på honom. Han hade stånd.
Men jag har ännu så länge sluppit se två medelålders människor som har sex. Jag vill inte heller att någon ska se mig ha sex. Det är en av anledningarna till att jag inte släpar ned min flickvän till tvättstugan. Jag tror inte heller att hon skulle uppskatta ett sådant påhitt. Hon skulle nog undra varför jag hade stånd i hissen på väg ned till tvättstugan.
- Skulle inte vi tvätta mattor?
Jag var nere i tvättstugan idag för att sätta upp mig på en ny tvättid. Jag kollade på tvättmaskinerna. De står på några slags gjutna betongfundament. Skulle min flickvän hoppa upp på dem så skulle jag inte nå upp, även om jag skulle ställa mig på tå. Jag skulle bli tvungen att vända upp och ned på skurhinken och ställa mig på den. Då skulle jag nog nå ända fram.
Romantiskt värre.
Jag fyller fyrtiofem år till våren. Min flickvän är trettiosex. Det var mycket länge sedan vi var tjugo år. Drömmen om sex på en blomstrande äng en tidig sommarmorgon gick aldrig i uppfyllelse för mig. Nu återstår tvättstugan i höghuset där jag bor.
Jag tror jag avstår och håller mig till sängen så att ingen riskerar att beskåda eländet.

Jag åkte dit rejält i min förra text också. Någon hade skrivit: ”Såvitt du skrev förut var det du som ramlade in full i julgranen inte din kompis. Därav så gjorde din förra flickvän slut med dig. Aja baja!”
Som sagt, där åkte jag dit så det small om det. Och det stämmer, för flera år sedan så skrev jag något om när jag ställde till det för mig under en julafton. Jag minns inte ens när och var jag lade ut den texten. Finns den verkligen på min blogg? Jag tror jag skrev den för sju-åtta år sedan.
Det betyder att någon där ute faktiskt följer mitt skrivande. Det tycker jag är smickrande. Någon går in på min blogg med jämna mellanrum och tänker: Nu ska vi se om den jävla idioten har skrivit något nytt!
Hur som helst, jag gillar den där beskrivningen. Vad kan egentligen vara mer förbjudet än att dyka upp berusad under sitt enda barns julafton och ramla in i julgranen? Omoget och ansvarslöst beteende hos vuxna män får mig alltid att brista ut i gapskratt.
Jag återanvände det där textstycket, inte kunde jag tro att någon skulle dra sig till minnes att jag hade skrivit det tidigare. Men det var det någon som gjorde.
…Och gick i ett oerhört berusat tillstånd rakt igenom glasdörrarna till vardagsrummet så glassplittret yrde för att därefter ramla in i julgranen mitt under julklappsutdelningen.
Nästan poetiskt.
Men är det sant, har jag verkligen klantat till det så för mig en gång i tiden?
Javisst!
Eller… Försöker jag bara vara lustig och skapa reaktioner? Önskar jag kanske att jag hade vågat bete mig på detta vis?
En sak är säker, den där meningen får i alla fall mig att skratta fortfarande. Fast egentligen så borde jag brista ut i gråt när jag tänker på det, eller i alla fall skämmas riktigt rejält.
Om det nu är sant.
Kanske. Vem vet?
Roligt är det. Det tycker i alla fall jag.

fredag 11 december 2009

Blötsnö och dildos.

Ibland, vid sällsynta tillfällen så händer det att det snöar om vintern. Oftast regnar det bort, tack och lov.
När blötsnön ligger djup på gatorna så brukar jag fantisera om att få mula valfri unge ute på gården.
Det är en vanlig vintermorgon, jag kliver ut från min portuppgång och riktar stegen bort mot en snöhög som några ungar leker vid. Jag går fram till en av ungarna - spelar ingen roll vilken - tar honom i nackskinnet och trynar in en riktigt saftig slaskboll i ansiktet på honom. Jag gnuggar in sörjan så det täpper till både näsa och öron.
- Hör du något eller vill du ha mer?
Skulle jag fråga mellan mina skrattattacker. Dagmamman skulle stå lite längre bort och skrika på hjälp.
Jag kan se det framför mig. Jag frustar alltid vällustigt av skratt när jag tänker på det. En medelålders, ful man står och gnuggar in snö och slask i ansiktet på en vrålande och vilt främmande unge.
Så vackert.
Så förbjudet.
Och så roligt!
Jag drog min lilla fantasi för några karlar på jobbet för ett tag sedan. De flabbade högt.
- Ha! Ha! Ja, det är nog sådant som alla har fantiserat om någon gång!
Sade Fredda. Jocke och Hamid höll med.
- Jag har gjort det en gång! Sade Hamid. - Eller… Nästan i alla fall!
Hamid berättade att när han kom till Sverige för första gången så var det vinter, han hade aldrig sett snö förut och blev mycket fascinerad. Han brukade promenera omkring i höghusområdet utanför flyktingförläggningen och stirra förundrat på snön. Han tog upp snön i händerna och kände på den. Så kall. Så blöt. Hamid kramade sin första slaskboll. Den låg fint i handen, tung och blöt. Han tog sats och så kastade han iväg den. Slaskbollen flög genom luften i en vid båge. Hamid följde den med blicken.
Lite längre bort följde Tanja, en ensamstående white trashmoder, sin lille treåriga son till dagis. Eftersom det här är Sverige så har även dagdrivare med hur mycket tid som helst till sitt förfogande rätt att uppta en plats inom barnomsorgen. Ungen hade på äkta svenskt pellejönsmanér döpts till Ludwig, men kallades i socialfallsmun allmänt för Ludde. Lille sötepöte Ludde. Snöbollen landade rakt i huvudet på lille Ludde. Smack!
Ludde knäade direkt. Slasket rann nedför ansiktet och nacken. Han började skrika som en luftvärnssiren. Modern blev hysterisk och började hoppa upp och ned, fäkta med armarna och skrika något om att de försökte att mörda hennes barn.
Lite längre bort stod Hamid och gapflabbade så det ekade mellan höghusen. Tanja vände sig om och såg en lång libanes i trettioårsåldern som slog sig på sina knän, skrattade och pekade på Ludde som låg på mage i slasket och grät.
Tanja sprang genast fram till Hamid och började stormskälla. Hon anklagade honom för mordförsök och att hon minsann skulle polisanmäla honom.
Hamid hade inte lärt sig svenska ännu. Han ryckte på axlarna och skrattade henne rakt upp i ansiktet. Det var länge sedan Hamid hade fått sig ett sådant gott skratt. Tanja blev helt vansinnig och dängde sin handväska rakt i huvudet på Hamid. Det gjorde ont. Hamid sprang därifrån, Tanja sprang efter och slog hela tiden sin handväska i huvudet på honom.
- Aj! Sluta! Det gör ont! Din jävla subba!
Skrek Hamid på arabiska.
En alldeles vanlig dag i ett svenskt höghusområde.

Ha! Ha! Jävla Hamid va? Jag tyckte det var en rolig historia. Hamid är en jävel på att dra anekdoter när han är på det humöret. Vi är ett kompisgäng på jobbet som brukar sitta och snacka skit under rasterna. Vi är alla i samma ålder, mellan fyrtio-femtio år med skiftande bakgrund och kommer bra överens. Vid den här årstiden brukar vinter och jul vara temat på våra historier.
Jocke är periodare och brukar skämtsamt säga att han är måttlig med alkoholen.
- Jag dricker bara tre gånger om året!
Det stämmer. Det brukar bli en tre-fyra veckor runt jul av stenhårt krökande. Sedan pustar han ut och samlar kraft inför stora vårkalaset. April månad brukar försvinna i ett töcken av alkoholdimmor. När Jocke kvicknar till efter någon månad så blir han alltid förvånad över att det har blivit grönt på träden.
Han har missat varenda lövsprickning de senaste tjugo åren.
- Fan vad tiden går snabbt! Man hinner knappt vända ryggen till!
I juli, vid semestern infaller Jockes tredje fylleperiod. Då brukar även Hamid göra Jocke sällskap. Hamid är ungefär av samma skrot och korn som Jocke, han vill bara gå och köpa brännvin. Jocke och Hamid är förresten de enda utav oss som även brukar umgås på fritiden.
Jocke är äldst av oss, nyss fyllda femtio och har en liten fyraårig dotter som han absolut inte har vårdnaden om. Lotta heter dottern och är en bedårande söt liten flicka som inte har ärvt någon av Jockes gener.
Förra julen så fick Jocke tillstånd att träffa lilla Lotta några timmar under julafton. Eftersom Jocke är Jocke så var han vid denna tid mitt uppe i stora julsuparperioden. Man kan tycka att de kunde ha valt en bättre tidpunkt för mötet mellan far och dotter.
Jocke hade även träffat en ny kvinna via en dejtingsida på nätet. Elena, en fyrtioårig kvinna från södra Polen. Elena var lika glad i vodka som i sex. Hemma i Katowice var hon även känd för att helt sakna omdöme vid valet av partner vilket hade gjort henne väldigt populär hos den manliga delen av populationen. Kort sagt så kunde man säga att Elena blev en smula lätt på foten när hon drack och drack, det gjorde hon. Mycket och ofta. Detta var egenskaper som Jocke alltid sökt hos kvinnorna, nu hade han äntligen hittat en som uppfyllde hans önskemål.

Dagen före julafton så gick Jocke ut på stan för att handla julklappar åt Elena och Lotta. Hela veckan hade Jocke tillbringat i sängen tillsammans med Elena och ett större antal flaskor med lågprisvodka. Jocke kände sig alldeles skinnflådd i skrevet. Han gick bredbent som en cowboy mellan affärerna. Sprit fick Jocke aldrig för mycket av. Inte av sex heller. Det hade han i alla fall varit övertygad om till för någon månad sedan. De få gånger han tidigare hade fått chansen till sex så hade han knullat som om det hade varit sista gången, vilket det mycket väl också kunde vara.
- Får jag chansen så drar jag fan inte ur den i första taget!
Brukade han säga. - Jag klänger mig fast till sista andetaget!
Men nu så hade han försökt att dra sig ur. Det gick inte. Elena sög sig fast som en manet och ville bara ha mer. Hon var omättlig. Jag orkar fan inte mer! Tänkte Jocke.
När en man anser att det har blivit för mycket sex, ja då finns det ingen anledning att tvivla på hans ord. Att få träffa en nymfoman är något som många män drömmer om men få får uppleva. Jocke tillhörde nu denna lilla, exklusiva skara av män. Det var trevlig till en början, men nu var det bara plågsamt. Skrevet hettade och var ömt.
Men så hittade Jocke en lämplig present till Elena, den var lösningen på hans problem. Han hittade även en fin present till sin lilla dotter Lotta.
Och så gick det som det gick. På julafton dök Jocke upp hemma hos sin dotter och hennes mor. Lottas mormor och morfar var också där. Kvällen började illa och slutade ännu värre. Jocke var full som ett vårdike och gick rätt igenom glasdörrarna till vardagsrummet så glassplittret yrde för att därefter ramla in i julgranen mitt under julklappsutdelningen. Jocke hann i alla fall att överlämna sitt paket till Lotta innan han blev utslängd.
En stund senare satt lilla Lotta och stirrade frågande på en gigantisk laxrosa fittdildo med tre hastighetslägen, överhettningsskydd och utbytbar anuskittlare.
Ungefär samtidigt så rev Elena bort papperet på paketet till ett stort pussel som enligt omslagsfotot föreställde en ponny. Lämpligt för barn upp till sex år, stod det i beskrivningen.

Det var en bra historia. Vi skrattade gott allihop. Jocke, han gillar brännvin han! Det känns bra att ha sådana fina och roliga jobbarkompisar.
Det finns inga roliga jobb, det är arbetskamraterna som får mig att stå ut. Så har det alltid varit. Mina nuvarande jobbarkompisar är nog de bästa jag har haft. Trevliga och rejäla män allihop!
Flera kvinnor ingår också i personalstyrkan. Bättre tjejer kan man inte jobba tillsammans med.
Jag önskar att jag hade tid att skriva om dem allihop. Dessvärre har jag ett arbete att sköta och dit måste jag bege mig nu.
Hej så länge!

onsdag 9 december 2009

En kopp kaffe på stan.

En liten debatt har blossat upp på Aftonbladet, det handlar om barnförbud på caféer. Att förbjuda barn och barnvagnar på caféer och restauranger anser jag vara en mycket god idé. Om det hade varit en vuxen människa som hade suttit vid ett bord och vrålat med skjortbröstet fullt av dregel och kaksmulor och byxorna fulla med avföring så hade han åkt ut direkt. Förmodligen hade polisen väntat utanför och kört honom till fyllecell eller psykakuten. Ingen vill ha fyllon och dårar som bordsgrannar när de är ute och fikar men när det gäller barn så ska man tydligen finna sig i sådant beteende.
Det gör inte jag, därför går jag numer sällan ut och fikar.
Överhuvudtaget så är det inte samma sak att gå ut och fika längre. För mig så innebär fika en slät kopp kaffe, en stol och ett bord med perstorpskiva. Ett askfat med reklam för Zingo eller Pripps ska stå på bordet. Inget mer.
Men numer är det rökförbud överallt. Den lilla källan till glädje och njutning har de naturligtvis tagit bort. Antagligen så kan Sveriges klena och sönderpellejönsade befolkning ta skada. Allt ska vadderas in och vara krocksäkert. Caféerna idag är möblerade med mjuka soffor och kuddar och bakom disken står unga cafébiträden med vita tänder och stora bröst. De får mig att känna mig besvärad och dum. Vad hände med de medelålders kvinnorna med billigt läppstift, uppsatt hår och norrländsk dialekt?
Min nuvarande hemstad svämmar över av idiotiska, amerikanska kaffekedjor. Det är vansinnigt dyrt och klientelet består oftast av white trashkvinnor med tillhörande barnvagnar. Ungarna vrålar och skiter på sig under tiden som mammorna sitter med sina bärbara datorer och bloggar om sitt cafebesök. Eller om mode. Lenita har visst fått en laptop av tveksamt ursprung av Mange. Jag såg henne för ett tag sedan inne på Waynes Coffee. Hon försöker att dryga ut sitt socialbidrag genom att försöka slå igenom som modebloggerska. Nu sitter jag här och fikar med Carro. Vi har varit på OBS! och shoppat. Jag köpte ett par svarta Pearson. Jag hoppas att de inte ger mig svamp, det fick jag av de förra. Eller om det var av Mange? *Skratt!* *Fniss!*
Jag tror inte att Lenitas blogg är så välbesökt. Men hon gör väl så gott hon kan.
Mina jeans har förresten börjat lukta väldigt illa. Har ni också det problemet? Mange säger att det beror på att jag inte använder trosor men det är nog bara han som försöker vara lustig som vanligt. *Fniss!* Använder ni trosor förresten? Det slutade jag med lagom till min fjortonårsdag. Min styvfar tyckte det var en bra idé!
Ja, och så där håller det på.

Min flickvän älskar att besöka caféer. Waynes eller Espresso House. Jag blir alltid förbannad när vi går ut och fikar. För ett tag sedan var vi på Waynes. Vi tog varsin kopp kaffe och två muffins. Jag fick hosta upp över hundra spänn!
- Ni måste ha räknat fel! Sade jag till kassörskan. - Vi tog bara ett par muffins till kaffet.
Nejdå, notan stämde. De tog trettionio spänn för en muffins.
- Nästan fyrtio spänn för en muffins! Det är ju dyrare än heroin!
En lunch eller ett besök på pizzeria hade inte blivit dyrare. Jag gick därifrån i vredesmod.
I går så ville hon att vi skulle besöka ett nytt café som hade slagit upp portarna i centrala stan.
- Kommer jag att bli arg?
Undrade jag.
Jodå, jag blev förbannad direkt när jag klev in. Det verkade vara ett café för miljömuppar och vänsterflummare. Det var något myspysigt och alternativt över hela stället. Gästerna satt inte som normalt folk, de liksom halvlåg och klängde över kaffekopparna. Flera hade tagit av sig skorna. Männen hade glest och tussigt Bob Dylanskägg och kvinnorna var tillräckligt fula för att vara feminister och Palestinavänner.
- Nu blev jag verkligen arg!
Sade jag.
Ur högtalarna strömmade Björn Afzelius. Det var mycket fredsmärken, kavajer i manchester och kommunistbrillor. Många av dem var av typen som vid tjugofem år fyllda fortfarande var studenter men som ansåg sig tillhöra någon svårdefinierad arbetarklass. Om de någon gång skulle bli tvingade till en riktig arbetsplats så skulle de antagligen gråta som barn innan frukostrasten.
Vi satte oss ned. Genast kom det fram en man och satte sig vid vårt bord. Det var tydligen en bekant till min flickvän. En blek och skäggig fredsduva i trettioårsåldern som fortfarande studerade uppe vid universitetet. Han hade en palestinasjal virad runt halsen. Jag ville strypa honom med den. Han kallade sig för kulturvetare och frågade vad jag jobbade med.
- Jag är rik, jag behöver inte jobba.
Svarade jag.
Mannen, som för övrigt hette Erik stirrade på mig utan att säga något. Drev jag med honom eller vad? Erik bestämde sig för att nonchalera mig. Han vände sig mot min flickvän och började prata om en planerad demonstration mot USA och kriget i Afghanistan.
- Vilket sammanträffande! Vi kommer precis från en demonstration FÖR USA och ett flitigare användande av klusterbomber!
Erik blev röd i ansiktet, jag fortsatte - Klusterbomber visade sig ju vara väldigt effektiva i Gaza så varför inte rocka vidare på samma tema?
Erik fingrade på sin palestinasjal. Just då så ville han nog överge sin pacifism och skicka mitt namn och min adress till närmaste självmordsbombare.
Jag noterade att Erik bar hörapparat. En gammalmodig sådan med en sladd som gick från en hudfärgad klump i örat till ett batteri som låg i bröstfickan. Jag frågade honom varför han hade en analvibrator intryckt i örat.
- Är det inte svårt att höra vad folk säger?
Erik frågade mig om jag tyckte det var roligt att driva med handikappade människor.
- Ja.
Sedan så reste sig min flickvän upp och sade åt mig att göra detsamma.
- Vi ska nog gå nu!
Och det gjorde vi.
- Glad Hanukkah på er!
Jag log och vinkade åt alla i lokalen. - Må Abraham och Israels söner vaka över er!
Det sista jag hörde när jag gick därifrån var en kvinna som sade sig känna igen mig.
- Han driver en blogg och kallar sig för Gammal Hårdrockare. Han är inte riktigt klok i huvudet!

Så bli inte förvånade om min blogg helt plötsligt börjar svämma över av kommentarer från en massa förvirrade kommunister, miljömuppar och veganer. Jag skulle tro att jag är lika illa omtyckt av dem som av de välkammade små högergossarna. Förra året lyckades jag reta upp och locka hit högerstollen och entreprenören av Guds nåde Johan Staël von Holstein och jag måste erkänna att jag saknar käftandet med honom.
Vem vet, kanske dyker självaste Lasse Ohly eller Jan Guillou upp och hotar mig med stryk innan detta året är slut?
Det hade varit kul.
De är välkomna!

måndag 7 december 2009

Ett hundliv i England.

Jag gillar katter. Trevliga djur. Jag tycker att de är gulliga och framför allt så är de rensliga. Jag gillar även mörka kvinnor. Spanjorskor, negresser osv. Tycker att de är vackra. Jag skulle tro att den ultimata kvinnan hade varit svart och haft en snäll och spinnande katt som husdjur.
Hundar däremot gillar jag inte. Tycker att de är äckliga. Ohygieniska. De tvättar sig inte, luktar gammal tvättkorg och äter avföring.
Jag gillar inte heller britter. De kommer från en grå, regnig och eländig avkrok av Europa med en kultur som ger mig rysningar. Ständigt förkylda människor med stora öron och dåliga tänder. Skulle inte förvåna mig om de också käkar sin egen avföring. Det kanske är därför de ser ut som de gör?
- Bring me the stird ränndreta please!
Det kanske är därför de alltid ser så sjuka ut? De käkar skit under hela sina liv och håller långsamt på att avlida av det.
Det värsta scenariot vore att bli tillsammans med en blek, fräknig brittisk kvinna utan framtänder men med en stor jävla hund som vaktade svartsjukt på henne.
Jag lovar, jag skulle inte vara något hot. Det skulle bli ett ytterst platoniskt förhållande.
Hanhundarna är de värsta. Är man inte tillräckligt uppmärksam så börjar de att jucka mot benen. Är hundjäveln stor så kan det bli en riktigt jobbig situation.
Jag skulle hjälpa en kompis att flytta en gång. Han hade en stor jävla Labrador. En hane. När jag böjde mig ned för att dra ur sladden ur TV: n så försökte han att ta mig bakifrån. Jag lovar, hade jag haft en rörtång i näven så hade jag sänkt honom direkt med ett slag i djurets dumma huvud. Hunden var tung och jag var oförberedd. När hunden hoppade på mig så ramlade jag framlänges, platt på mage mot golvet. Hunden juckade som en galning. Det var tur att jag hade jeans på mig. Polarn var i rummet intill och undrade vad jag gjorde.
- Försöker att koppla ur TV:n!

Jag läste en gång om en engelsman, Nigel, som skaffade sig hund. En stor jävla Sankt Bernardslund. En hane. Hunden döptes till Big Baa Baa efter Nigels första – och enda kvinna. Big Baa Baa hade varit ett kedjerökande fetto i papiljotter och städrock som var född och uppväxt i en husvagn i lervällingen utanför Socialfallshampton.
Nigel fick doppa redan efter första pinten och det glömde han aldrig. Han hade fyllt trettio år och Big Baa Baa var hans första kvinna. Med endast några få avbrott för intag av njurpaj och inälvskorv så låg han på hårt under hela helgen. Husvagnen höll på att lossna från sina stöttor. Nigel var som en ettrig terrier. Han skulle pröva allt och det fick han. Ett äkta, brittiskt kärleksmöte. Romantik på hög nivå.
Och utanför öste regnet som vanligt ned.
Baa Baa skulle senare berätta för sina väninnor att det hade varit som att ha blivit utsatt för en jävla tromb.
Men det var länge sedan. Nigel var nu i fyrtioårsåldern och levde ensam på matkuponger från socialen och en tiopundssedel eller två som hans mor stack till honom varje vecka. Nigel var en man med öron som påminde om ett par öppna bildörrar, hårdsnaggat illrött hår, fräknar och tänder som var svårt anfrätta av karies.
Det var inte Nigels utseende som skrämde bort kvinnor, de flesta engelsmän uppvisar dessa fysiska egenskaper. Nej, det var Nigels alkoholvanor. Alla pengar som han fick av sin mor gick till billigt gin och matkupongerna gick att byta bort mot lågprisöl borta vid macken. Nigel gillade att vara berusad.
Hunden fick han av sin gamla kompis Colin som hade tröttnat på honom. Baa Baa visade upp bögtendenser redan som valp genom att ständigt jucka mot Colins ben. När Baa Baa inte ägnade sig åt juckande så käkade han skit, gärna sin egen men utomhuslatrinen som invånarna i socialfallsbarackerna delade på var också ett populärt utflyktsmål för Baa Baa. Mer än en gång fick Colin dra upp Baa Baa efter att han hade fastnat med huvudet i ett latrinhål.
Colin fick en ansträngd kompisrelation till sin hund. Det var jobbigt att dela rum med någon som stank avföring och som hela tiden försökte att knulla honom.
Så en regnig morgon så tog han Baa Baa och gick bort till Nigel. Kanske han ville ha hunden?
- Jag kallar honom för Big Poo men du kan kalla honom vad du vill.
Det blev som sagt Big Baa Baa efter den enda kvinnan i Nigels liv.
Det tog inte lång tid förrän Nigel ångrade sitt beslut att bli hundägare. Hunden stank ju för fan skit och så fort han däckade på golvet av för mycket gin så kastade sig Baa Baa över honom och började jucka. Han hade vaknat flera gånger av att det kändes som om snuten höll på att köra upp sina batonger i röven på honom.
När inte Baa Baa försökte att rövknulla Nigel så käkade han sin egen avföring. Denna diet fick Baa Baa att kräkas. Gärna i Nigels skor.

Baa Baa gillade verkligen avföring. Det var smaskens. Tydligen så var inte färsk spya lika delikat. Där gick gränsen för Big Baa Baa.
En hund behöver en fast hand. Nigel var en vek man. Det tog inte lång tid förrän Baa Baa började flytta fram sina positioner. Nigel bodde i ett litet oisolerat rum på femton kvadrat med kokskåp och dusch i källaren. Vanlig, brittisk boendestandard. Kyligt men framför allt trångt. Baa Baa blev mer och mer sugen på Nigel. Till slut så stod Nigel uppe på sängen och vrålade och skrek. Han försökte freda sig mot Baa Baa genom att kasta vad han kom åt på hunden. Lampskärmar, flaskor och jävelskap flög omkring i rummet. Det kändes som om han hade bjudit in självaste Satan i sin bostad.
Det var avföring och spyor överallt, de få möblerna blev till kaffeved och när som helst så kunde han bli rövknullad.
Grannarna slog till sist larm. De hade stått ut med Nigels fyllekalas länge men nu verkade det som om drickandet hade gått in i en ny fas. Hade han börjat supa tillsammans med en slagbjörn eller vad?
Så fort polisen öppnade dörren till Nigels lilla bostad så kastade sig Baa Baa över dem. Polisen var inte alls beredd på en sådan kraftfull kärleksattack. Konstapel James McGoofer från Wankerhead Projects stolta och anrika poliskår ramlade baklänges och fick en vilt juckande Baa Baa över sig. James McGoofer hade fått allt ifrån brödknivar och avslagna flaskor till pistoler uppkört i ansiktet när han hade avstyrt lägenhetsbråk och fyllefester. Nu låg han på golvet med en stor hundkuk mitt mellan ögonen.
För första gången i sitt liv kände James att han var tvungen att använda sitt tjänstevapen. Han drog sin pistol och gav hunden ett skott rakt i huvudet.
Och därmed tystnade Baa Baas sång för gott.
Polisrapporten efteråt framkallade många skratt bland James kollegor. Trettiofem år i tjänst utan att behöva dra sitt tjänstevapen och så händer detta när det bara var något år kvar till pensionen.
James McGoofer hade haft ett ansträngt förhållande till hundar tidigare eftersom varenda jävla knarkare skulle ha en Schäfer som försvårade ingripanden och tillslag. Nu hatade han hundar med ett vitglödgat raseri. Alla drog skämt om hundar så fort de mötte James i polishusets korridorer. James kokade inombords. Vad ingen visste var att James även var av s.k. bordelinepersonlighet.
En borderlinepersonlighet kan beskrivas som en mycket impulsiv person där allt är antingen svart eller vitt. När James var glad så var han verkligen glad men när han blev förbannad, ja då gick solen inte bara i moln, den slocknade helt uppe i James mörka och lätt paranoida hjärna. Inte ens stjärnorna syntes. Det var inte en hund som hade jävlats med honom, det var alla hundar.
Nu hade de gått för långt. Nu har ni gått på fel polisman! Tänkte James McGoofer. En dag så åkte han ut till en kennel och fick kontakt med ägaren. Han talade om att han var polis men skulle snart gå i pension.
- Jag är ogift och det hade ju varit trevligt med en vän att fiska tillsammans med på gamla dar!
James gav ett mycket seriöst intryck och skulle säkert bli en god hundägare.
Kennelägaren föreslog en Golden Retrievervalp med viftande svans.
- En mycket snäll och läraktig hund!
James spände ögonen i hunden. Han såg tänger och syrabad framför sig. James skulle gärna ha tagit hem hunden och ägnat sig åt lite god och gammaldags tortyr nere i sin källare men det fanns det inte tid till. Du har skämt ut mig hos poliskåren! Tänkte James. Mig jävlas man inte med ostraffat!
- Nämen, vilken liten sötnos!
Sade James, drog fram sin pistol och sköt hunden rakt i huvudet.
- Men vad i helv…
Mer än så hann inte kennelägaren säga förrän han också blev tystad för gott med en kula i pannan.
James gick sedan från bur till bur och sköt hundarna. När pistolen var tom så tog han fram sitt automatiska hagelgevär som han hade under poplinrocken. Han kände sig som Terminator när han klampade fram mellan burar och hundgårdar och brände av skott åt höger och vänster. Mot slutet fanns ingen hund kvar i livet och några timmar senare var kenneln omringad av snutar. Det tog två dagar innan James gav upp. Sitt liv som pensionär fick han tillbringa inlåst på ett mentalsjukhus.

Det är när man läser om sådant här som man är glad över att man är en kattmänniska. Tänk om Nigel hade fått en Katt av Colin istället? Då hade allt detta hemska aldrig hänt. Nigel hade fått någon att bry sig om, kanske hade han slutat dricka och James hade fått tillbringa sitt liv som pensionär i frihet.
Så går det när man blandar in hundar i sitt liv.
Själv så tänker jag tillbringa mitt framtida liv som pensionär i ett varmt och soligt land söderut. Om jag skaffar mig katt när jag kommer fram vet jag inte men jag vet i alla fall att ingen hund eller brittisk kvinna kommer innanför trösklarna i mitt hem. Jag föredrar solvarma gator, katter och mörka kvinnor med tänderna i behåll.

fredag 4 december 2009

Fred på jorden.

Nu har julen kommit till stan. Tomtar överallt. De stör mig inte. Däremot så stör jag mig på alla ungar. Bortskämda små kräk som jag gärna skulle vilja strypa.
Jag undrar hur de som jobbar som tomtar står ut egentligen? Dagligen så får de sitta på en pall och lyssna på en massa idiotiska önskemål om dataspel, bilbanor, smink och dockor.
Jag har haft många förnedrande jobb men jobbet som tomte skulle nog ta priset.
Senast igår såg jag en tomte som satt uppflugen på en stol vid ett köpcentrum. En unge satt i hans knä, kön ringlade sig lång.
Jag undrar vad tomten tänkte under tiden som han satt där och lyssnade på en massa krav och önskemål från den bortskämda ungen? Fantiserade han kanske om att resa sig upp, ta ungen i nackskinnet och dränka honom i den lilla intilliggande fontänen? En fullt naturlig reaktion på en sådan massiv förnedring.
Dataspel va? Bilbanor och mobiltelefoner!
Tänker Tomten samtidigt som han trycker ned ungens huvud i vattnet. Det bubblar och fräser. Din lille jävel!
Ungarna i kön skulle börja skrika och gråta.
- Mamma! Titta på Tomten! Tomten är elak!
Tanken fick mig att börja skratta. Det är inte bra att stå och skratta för sig själv inne på ett köpcentrum. Det brukar oftast tolkas som galenskap hos omgivningen. Folk tittar. Man bör helst inte visa sin glädje öppet.
- Pappa! Varför står den fula, ensamma farbrorn och skrattar?
Inbillar jag mig att en av ungarna i kön frågar sin far. Ungen pekar i alla fall på mig.
- Det beror på att han är galen, det ser man ju direkt!
Svarar fadern. Han har en stor, svart jävla mustasch som han suger på. Odlar män mustascher fortfarande? Det trodde jag försvann någon gång under sjuttiotalet.
Sedan lämnar han ungen. Han ska uppsöka en toalett.
- Kommer strax!
Ungen står snällt kvar i kön och väntar på sin tur. Han har stora, greppvänliga öron. Man skulle kunna hålla fast honom i ena örat samtidigt som man dunkade på med den andra handen. Ladda av bara helvete.
Märklig fader som lämnar sin unge ensam. Det skulle jag aldrig göra. Så mycket dårar som går lösa idag. Jag står kvar och försäkrar mig om att fadern försvinner in på toaletten, sedan går jag fram till ungen. Det här måste gå fort!

Han kanske är fem år eller något. Jag hälsar. Ungen blänger misstänksamt. Jag frågar vad han heter.
- Rasmus!
Det kunde man ju tänka sig, ett pellejönsnamn. Det skulle passa ypperligt bra i sagan om Klas Klättermus som möter Godistrollet Karamella från Polkagriseland. Idag döper de ungarna efter barnsagor. Det räcker inte med cykelhjälmar, rökförbud och överbeskydderi. Även namnen måste få en dos av Hönapöna sockerbönamentaliteten.
Det ser mörkt ut för vårt land. Inte undra på att vi får vara socialkontor åt hela världen. Vem kan respektera ett sådant folk som oss?
Jag frågar Rasmus vad han önskar sig av Tomten.
- En studsmatta! Och.. Och ett sådant där pussel som Said har, och en magnettavla och… Och…
Jag talar om för honom att det blir nog svårt för Tomten att verkställa alla de där önskningarna. Men jag har några tips!
- Om du säger till Tomten att du först och främst önskar dig fred på jorden så blir han glad!
Rasmus nickar. Han förstår att om Tomten blir glad så kanske han blir mer angelängen om att uppfylla Rasmus alla önskningar.
Sedan så talar jag om för honom att Tomten gillar när man tänker på andra människor. Därför ska han tala om vad hans far önskar sig i julklapp.
- Analvibrator! Säg att din far önskar sig en analvibrator!
Rasmus tittar på mig. Han vet inte vad en analvibrator är för något.
- Det är sådant som alla pappor önskar sig! En vuxenleksak! Ungefär som en borrmaskin eller något.
Rasmus nickar. Jag talar om för honom att det är det enda han behöver säga till Tomten, sedan så fixar sig resten av sig själv.
- Fred på jorden och analvibrator! Kommer du ihåg det nu? ANALVIBRATOR! Jätterolig leksak för pappa!
Sedan så går jag.
- Hej då!
Hojtar Rasmus efter mig. Han verkar glad över tipsen han fick.
- Fred och analvibrator!
Ropar jag tillbaka.

torsdag 3 december 2009

Lantis eller metrosexuell kontorsfjant?

I en av mina föregående novembertexter så råkade jag nämna Axel Olsson, en grinig och tokig småbonde vid Dalslandsslätten utanför Mellerud. Det resulterade i ett antal mail från mina läsare. De drog sig till minnes tidigare historier om honom. De undrade vart han hade tagit vägen och om jag planerar att skriva något mer om honom.
Och jodå, visst kommer Axel tillbaka. Han bor ju i Dalsland, gubevars, och detta härliga, bortglömda landskap genererar inte bara den ena dåren efter den andra, utan även historier som måste berättas.
Men just nu så sitter Axel av några månader för bl a djurplågeri. I somras fick han nämligen för sig att börja med lite svinuppfödning i mindre skala. Axel hade ingen erfarenhet av svinuppfödning. Han är en bonde som under sina få nyktra perioder ytterst sporadiskt har ägnat sig åt att odla potatis och vete.
Nu skulle han – som han sade – odla grisar. Det gick inget vidare. Det körde ihop sig redan vid leveransen av grisarna. Självaste avelsgalten satte sig på tvären direkt och visade sina sämsta sidor genom att bita Axel i låret när han att försökte att fösa in honom i ladugården. Axel gick genast in i huset, hämtade sitt gevär och satte ett saltskott rakt i det stackars djuret.
Grisen skrek och sprang iväg i en herrans fart över leråkrarna, mot 45:an som vägen heter som korsar den Dalsländska slätten. Just då så bar det sig inte bättre än att Roine Fransson var ute och blåste med sin ögonsten, en röd Volvo Amazon Sport med dubbla Weberförgasare, gangsterkeps och nedsänkt kaross. Roine växlade ned, stampade gasen i botten och kände accelerationen i magen. Just då tyckte Roine att Dalsland var en härlig plats att leva på och det var ju för jävligt att de hade slutat att tillverka Amazoner. En sådan härlig bil!
Och så small det helt plötsligt till. Roine upptäckte att han faktiskt flög fram, bokstavligen.

I Melleruds Nyheter så uttalade sig Roine senare om olyckan. Det hade känts som om han hade kört på en grävling. Han hade lättat från vägen och landat på åkern. Det var rena turen att han hade klarat sig med enbart en knäckt hjulupphängning.
Grisen klarade sig också. Den låg avsvimmad mitt på vägen. Tydligen var det en gris med ovanligt hård skalle och stor tur. Två timmar senare vaknade han upp hos veterinären som dels konstaterade hjärnskakning och dels att grisen tidigare hade fått sig en bredsida med grovsalt, troligen avlossat med ett hagelgevär. Det var inte svårt att räkna ut vem som var den skyldige eftersom Axel tidigare hade rusat in på polisstationen och vrålat något om att en jävla trottoarraggare vid namn Roine hade kört ihjäl hans gris och nu skulle han jävlar i mig ha ersättning.
- Annars ska jag polisanmäla honom!
Det blev istället Axel Olsson som blev polisanmäld för djurplågeri vilket fick honom att uppsöka Systembolaget och börja raserisupa på dyr köpesprit. Det tog inte mer än någon timma så hade han lyckats med att hota några holländska turister till livet, visat kuken för en förbipasserande förskoleklass samt kräkts på golvet inne på Konsum. Till sist ramlade han ned i den lilla fontänen vid torget och höll på att dränka sig i det trettio centimeter djupa vattnet.
Axel blev senare åtalad och dömd för djurplågeri vilket i normala fall bara ger böter. Men eftersom Axel sedan tidigare varit åtalad för lite godis i form av diverse smädelser mot tjänstemän, skattebrott och bombhot mot kommunhuset så drog man till med fängelse i några månader.
Grisen blev döpt till Svante och ansågs allmänt vara orsaken till att den tokiga Axel äntligen fick skaka galler. Svante blev något av en hjälte och fick åka omkring och betäcka suggor hos varenda grisbonde i Melleruds kommun. Svante var en pigg och rask galt som tog sitt jobb på största allvar. Det sägs att hälften av allt fläsk som serveras på köksborden i Mellerud bär på Svantes gener.
Axel sitter och arbetsvägrar på en halvöppen anstalt. Det begränsar naturligtvis hans liv och därmed finns det inte så mycket för mig att skriva om Men så fort de släpper ut honom så lovar jag att berätta hur det går.

I Dalsland lever det Gamla Sverige kvar, det land som många av oss sextiotalister växte upp i. Det gillar jag.
Jag känner mig inte hemma i dagens moderna Sverige. Jag har svårt för ungdomar i byfåneluvor som hoppar och upp och ned och pyser och puttrar i en mick. De kallar det för rap. För bara några år sedan hade ett dylikt beteende resulterat i tvångsmedicinering. Jag kände en kille i Mellerud i början av åttiotalet, han hette Benke och var känd för att smyga in i trädgårdarna och stjäla kvinnotrosor från klädlinorna. Ibland fick han tag på några ovanligt väldoftande trosor. Han kunde ställa sig under en ek och dra in ångorna. Då kunde han bli så till sig i byxorna så att han fick något slags anfall och började pysa och puttra. Han blev senare kryssad hos Försäkringskassan. Sist jag hörde något om honom så hade han en lönebidragsanställning hos Myrorna i Uddevalla. Varje dag så satt han och sorterade kläder i en källare. Det hände mer än en gång att de tog honom på bar gärning när han hade snoken nedkörd i ett par begagnade kvinnotrosor.
När jag växte upp så skulle man arbeta. Hade man en fast inkomst så hade man lyckats. Det spelade inte så stor roll med vad man arbetade. Vem brydde sig? Det var på fritiden man levde. Man sparade ihop till det man ville ha och hade man inte råd med färg-TV och villa så nöjde man sig med en svartvit TV och en tvåa i något bostadsområde tills man kanske fick råd någon gång. Man drömde, man sparade och gladde sig åt det man hade.
Så är det inte idag.
Jag har svårt för entreprenörshysteri, kontorsfjantar och familjeliv baserade på miljonlån och projektanställningar. Jag lever kvar i det gamla. Jag är en vanlig löntagare utan ambitioner och är glad över att jag har en hygglig och säker inkomst så att jag kan åka utomlands några gånger om året. Eller överraska min flickvän med en present lite då och då. Så att jag får mig ett nyp, höll jag på att skriva.
Jag kommer aldrig någonsin att raka kuken, käka sallad till lunch och söka jobb på kontor i Stockholm. Det är inte min värld.
Jag försökte en gång - ja inte raka kuken naturligtvis, men jag flyttade upp till Stockholm en period. Jag flyttade därifrån efter ett år. Det var kanske kul då, när jag var ung. Idag hade jag blivit tokig. Kuksugning, sallad och mjukgörande rövlotion är inte min grej.

Jag bor i en stad med ca hundratusen invånare. Det är inte min födelsestad, men det var här jag hamnade till slut. Bra dagar så planerar jag att lagom till min femtioårsdag flytta härifrån, till Lissabon eller åtminstone Helsingborg. Mindre bra dagar så känns det som om jag kommer att dö här.
Min nuvarande hemstad är en bra stad. Den bästa jag har bott i hittills. Jag har bott här i över tio år nu, det är rekord för mig. Så länge har jag aldrig stannat i en stad tidigare. Här är bra men det kan aldrig riktigt bli min stad. Den är och förblir kulisser för mig. Det finns inte så många histiorier att berätta. Min historia finns inte här. Den finns i andra städer. I Trollhättan. I Uddevalla och i Mellerud.
Jag har bott i några andra städer också. Men det är i dessa tre städer som jag tillbringade mina ungdomsår, de viktigaste åren. Det är under ungdomen som man formas, på både gott och ont.
I Stockholm formas de till metrosexuella pellejönsar, i Mellerud blir de bonnraggare som Roine Fransson med sin röda Amazon. I sällsynta fall så föds det även en och annan Axel Olsson.
Jag måste erkänna att människor som Roine och Axel är fan så mycket mer sympatiska än en kontorsfjant med nyvaxad röv från Stockholm.
Om inte annat så är de roligare att skriva om. Den dagen jag börjar skriva historier som utspelas Stockholmsmiljö så hoppas jag att ni säger till mig på skarpen för då har nog den sista säkringen brunnit av uppe i huvudet på mig. Då är det dags att stänga denna blogg för gott.