tisdag 1 december 2009

Hjärnor under arbetstid - Del 2.

Jag har som sagt aldrig varit en funderande person. Jag är ingen tänkare. Jag skiter i hur saker och ting hänger ihop, hur de fungerar och vad som är meningen med popcorn med hallonsmak. Jag fantiserar och dagdrömmer istället. Jag byter ut, lägger till, drar ifrån och hittar på. Hela tiden. Hjärnan går ständigt på tomgång och det är inget som går att stänga av lika lite som Rex eller Janne kan stänga av eller omprogrammera sina hjärnor. Det går inte att hålla andan med hjärnan, den puttrar på oavsett vad man själv vill.
Försök själva att inte tänka på något, det går inte. Jag försökte just nu. Jag tänkte inte på… Jordnötter.
Nu försöker jag en gång till.
Asfaltskokare. Ta min flickvän bakifrån. Lussekatter.
Ni ser, det är helt omöjligt!
När jag var en ung och blyg tonåring så vågade jag aldrig ta kontakt med tjejer. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick ofta rådet att inte tänka så mycket. Vara lite spontan. Säga vad som just då föll mig in.
- Tryckluftsaggregat!
Sådana råd fungerar inte på oss där ett sammelsurium av bilder och ord passerar genom våra hjärnor under bara några nanosekunder. Vi måste tänka efter och sortera upp våra tankar, annars blir det fel.
Det blir det oftast i alla fall.

Som barn så fick jag ofta höra att jag hade koncentrationsproblem. Inte så att jag störde under lektionerna eller for omkring som en liten jävla idiot i klassrummet. Nej, tvärtom. Jag satt tyst och stirrade rakt fram mot Svarta Tavlan under tiden som vår lärarinna gick igenom någonting.
- Sådärja! Nu hoppas jag att ni förstår. Slå upp sidan femtiotre i era räkneböcker!
Jag satt fortfarande och stirrade rakt fram. Minuterna gick. Jag var förlorad i min egen rymd mellan öronen, då som nu.
Till slut så stod min lärarinna framför mig. Hon undrade varför jag inte öppnade mina böcker. Jag var ärlig och sade som det var.
- Jag vill inte!
Hon slog upp mina böcker och pekade ut talen som jag skulle lösa. Jag kunde inte lösa dem eftersom jag inte hade lyssnat under genomgången. Jag ville inte lösa dem heller. Hon började förklara för mig men jag hade inga som helst planer på att vare sig lyssna eller förstå. Jag hade annat att tänka på.
- Du måste koncentrera dig!
Sade hon.
Så fort någon säger åt mig att koncentrera mig, att tänka på något speciellt, ja då tänker jag på precis allting, utom det jag ska tänka på.
Det var också då som jag förstod att jag förväntades känna tillfredsställelse så fort jag förstod något som andra ansåg att jag skulle förstå.
- Så fort du förstår så kommer du att tycka att det är jätteroligt!
Jag har aldrig känt något som ens kommer i närheten av glädje så fort jag har fått kläm på något som jag aldrig har varit intresserad utav.
I vuxen ålder kallar de det för yrkesstolthet. Man ska känna lycka och glädje över att man äntligen kan hyvla en planka slät, eller få till en tät och fin svetsfog. En advokat blir lycklig när han får en grov brottsling frikänd och en kontorsfjant hoppar jämfota av glädje när han får ansvaret över en grupp underfjantar som gemensamt ska sträva efter ett uppsatt mål som Överfjanten har bestämt.
Jag spyr åt hela skiten.
Jag skulle bli lycklig om jag slapp allt detta.
Men det gör jag inte. Jag måste göra som de säger åt mig, annars blir det inga pengar. Men de kan inte tvinga mig att släppa in skiten i min hjärna.
Men annars så har de mig verkligen. Åtta timmar om dagen. Fem dagar i veckan.

- Du måste koncentrera dig!
Sade min kursledare för ett tag sedan. Min chef hade fått för sig att skicka mig på ännu en kurs. Denna gång var kursen förlagd i Västerås. En kurs i uppmärkning av städobjekt. Färgscheman, koder m.m.
Om ni jobbar på ett större företag eller kontor så kanske ni har märkt att det sitter en liten klisterlapp högst upp på dörrkarmen vid varje rum och matsal, oftast vid den vänstra. Det betyder att ditt företag har kontrakt med ett städ- och serviceföretag. På bestämda tider så kommer det en knäckt idiot - kanske jag - och städar ditt rum.
Beroende på vilken kod som är ifylld på den lilla lappen så kan det betyda att på tisdag så får du golvet moppat och papperskorgen tömd. På onsdag kanske det är dammtorkning på schemat och på fredag får ni tömma askkoppen i min mun.
Det sista var ett skämt.
Men ni fattar va?
Jag satt med en stencil och skulle fylla i de koder som fattades. Det var idiotenkelt men ändå så kunde jag inte koncentrera mig. Tankarna for iväg. Det var rena virvelstormen uppe i huvudet. Jag tänkte på kommande resor, jag tänkte på äppelkaka med vaniljsås. Jag fantiserade om bankrån och skitar i bitar, hes mes, en gös som är lös tra la la! Och… Och… Hur är det egentligen med folket i Motala?
Motala? Varför kom jag att tänka på den stan?
Jag har varit i Motala en gång i mitt liv. Det hände ingenting av vikt. Jag kom körande söderifrån, jag hade varit i Jönköping och bestämde mig för att ta en omväg på fel sida av Vättern. Jag skulle till Örebro. Utanför Motala blev jag hungrig och körde in i centrum. Det var lördag förmiddag. Torget var helt tomt på folk. Stan var stendöd. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande tidigare och då ska ni veta att jag har varit i både Söderhamn och Borlänge.
Jag gick in på restaurang Balkan och beställde en pizza. Jag tittade ut genom fönstret. Jag såg två fyllon som bråkade om en vinflaska. Lördag förmiddag i Motala, folk borde vara ute och shoppa för fullt. De kanske har blivit bestrålade av något? Tänkte jag. Männen dog direkt men kvinnorna förvandlades till sextokiga knullzombies som just nu sitter hemma i sina lägenheter och bara väntade på en man som skulle ringa på deras dörr. En man som jag! Det var en trevlig tanke som förtjänade lite mer uppmärksamhet. Här fanns potential!
Jag kunde se mig själv ringa på en dörr hos en nittonårig ung kvinnlig zombie. Hon sträckte ut armarna mot mig, munnen var vidöppen - AAAHHH! - och ögonen stirrade tomt framför sig. Hon hade bara ett par tunna trosor på sig. De var vita. Hon gick emot mig, hon vräkte sig över mig.
- Vänta för helvete! Jag måste få fram kuken!
Sedan skulle hennes syster komma. Och grannarna. Allihopa unga kvinnor. De skulle vräka sig över mig. Omdömet var lika borta som deras själ. Jag tumlade runt i ett hav av nakna kvinnor. Ståndet rubbade sig inte en millimeter.
Motala har drygt fyrtiotusen invånare. Kanske femtusen av dessa är kvinnor mellan arton och trettio år. Svenska kvinnor, arabiska kvinnor, negresser, thailändskor. De hade nyss blivit förvandlade till nymfomaniska zombies. Jag skulle bli tvungen att knulla dem allihop under några hektiska dygn, innan de började ruttna, gav sig ut på vägarna och attackerade männen i Linköping och Mjölby. Det vore ju inte bra. Jag hade ett tufft jobb framför mig, men jobbet måste göras. Ni vet hur det är. Plikten framför allt.
Det började bli lite störningar i min dagdröm. I bakgrunden hörde jag hur kursledaren började prata något om respekt och om vikten av att vara en god arbetskamrat.
- Jag måste knulla dem allihop!
Sade jag högt. - Innan det är för sent!
Alla de andra kursdeltagarna tittade upp från sina formulär.
- Är det något som du inte förstår? Undrade kursledaren. - Du har suttit och stirrat på ditt frågeformulär i en halvtimma nu!

Nästa dag var jag tillbaka i min arbetsgrupp. De undrade om jag hade haft det trevligt på kursen och var den hade varit förlagd denna gång.
- I Motala!
Sedan gick jag ut och startade bilen. Jag hade ett städjobb utanför stan. Så jag drog iväg ut på motorvägen, västerut. Men i tankarna så körde jag österut, mot Motala.
För jag hade ett jobb som jag inte hade avslutat.
Plikten framför allt, ni vet.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Du är mannen som förgyller den trista vardagen,TACK!!

Micke göteborgarn sa...

Häpp...ja va fan, så rätt du har, hyvla en planka och vara stolt över resultatet? Fy fan säger jag bara... tacka vet jag att sitta här med en flaska whiskey sponsrad av staten genom bidrag från försäkringskassan!

Hallelujah och Amen!

Du e bäst! :)

Johannes Almborg sa...

Motala är för övrigt ingen kul stad. Har varit där några gånger då det fanns släkt och vänner där. Men centrum påminner om något taget från östtyskland

Bra text som vanligt. Jag känner igen mig i att kunna låta tankarna sväva iväg sådär ibland

Anonym sa...

Ey man! You rock! Bästa bloggen!

Adde