torsdag 3 december 2009

Lantis eller metrosexuell kontorsfjant?

I en av mina föregående novembertexter så råkade jag nämna Axel Olsson, en grinig och tokig småbonde vid Dalslandsslätten utanför Mellerud. Det resulterade i ett antal mail från mina läsare. De drog sig till minnes tidigare historier om honom. De undrade vart han hade tagit vägen och om jag planerar att skriva något mer om honom.
Och jodå, visst kommer Axel tillbaka. Han bor ju i Dalsland, gubevars, och detta härliga, bortglömda landskap genererar inte bara den ena dåren efter den andra, utan även historier som måste berättas.
Men just nu så sitter Axel av några månader för bl a djurplågeri. I somras fick han nämligen för sig att börja med lite svinuppfödning i mindre skala. Axel hade ingen erfarenhet av svinuppfödning. Han är en bonde som under sina få nyktra perioder ytterst sporadiskt har ägnat sig åt att odla potatis och vete.
Nu skulle han – som han sade – odla grisar. Det gick inget vidare. Det körde ihop sig redan vid leveransen av grisarna. Självaste avelsgalten satte sig på tvären direkt och visade sina sämsta sidor genom att bita Axel i låret när han att försökte att fösa in honom i ladugården. Axel gick genast in i huset, hämtade sitt gevär och satte ett saltskott rakt i det stackars djuret.
Grisen skrek och sprang iväg i en herrans fart över leråkrarna, mot 45:an som vägen heter som korsar den Dalsländska slätten. Just då så bar det sig inte bättre än att Roine Fransson var ute och blåste med sin ögonsten, en röd Volvo Amazon Sport med dubbla Weberförgasare, gangsterkeps och nedsänkt kaross. Roine växlade ned, stampade gasen i botten och kände accelerationen i magen. Just då tyckte Roine att Dalsland var en härlig plats att leva på och det var ju för jävligt att de hade slutat att tillverka Amazoner. En sådan härlig bil!
Och så small det helt plötsligt till. Roine upptäckte att han faktiskt flög fram, bokstavligen.

I Melleruds Nyheter så uttalade sig Roine senare om olyckan. Det hade känts som om han hade kört på en grävling. Han hade lättat från vägen och landat på åkern. Det var rena turen att han hade klarat sig med enbart en knäckt hjulupphängning.
Grisen klarade sig också. Den låg avsvimmad mitt på vägen. Tydligen var det en gris med ovanligt hård skalle och stor tur. Två timmar senare vaknade han upp hos veterinären som dels konstaterade hjärnskakning och dels att grisen tidigare hade fått sig en bredsida med grovsalt, troligen avlossat med ett hagelgevär. Det var inte svårt att räkna ut vem som var den skyldige eftersom Axel tidigare hade rusat in på polisstationen och vrålat något om att en jävla trottoarraggare vid namn Roine hade kört ihjäl hans gris och nu skulle han jävlar i mig ha ersättning.
- Annars ska jag polisanmäla honom!
Det blev istället Axel Olsson som blev polisanmäld för djurplågeri vilket fick honom att uppsöka Systembolaget och börja raserisupa på dyr köpesprit. Det tog inte mer än någon timma så hade han lyckats med att hota några holländska turister till livet, visat kuken för en förbipasserande förskoleklass samt kräkts på golvet inne på Konsum. Till sist ramlade han ned i den lilla fontänen vid torget och höll på att dränka sig i det trettio centimeter djupa vattnet.
Axel blev senare åtalad och dömd för djurplågeri vilket i normala fall bara ger böter. Men eftersom Axel sedan tidigare varit åtalad för lite godis i form av diverse smädelser mot tjänstemän, skattebrott och bombhot mot kommunhuset så drog man till med fängelse i några månader.
Grisen blev döpt till Svante och ansågs allmänt vara orsaken till att den tokiga Axel äntligen fick skaka galler. Svante blev något av en hjälte och fick åka omkring och betäcka suggor hos varenda grisbonde i Melleruds kommun. Svante var en pigg och rask galt som tog sitt jobb på största allvar. Det sägs att hälften av allt fläsk som serveras på köksborden i Mellerud bär på Svantes gener.
Axel sitter och arbetsvägrar på en halvöppen anstalt. Det begränsar naturligtvis hans liv och därmed finns det inte så mycket för mig att skriva om Men så fort de släpper ut honom så lovar jag att berätta hur det går.

I Dalsland lever det Gamla Sverige kvar, det land som många av oss sextiotalister växte upp i. Det gillar jag.
Jag känner mig inte hemma i dagens moderna Sverige. Jag har svårt för ungdomar i byfåneluvor som hoppar och upp och ned och pyser och puttrar i en mick. De kallar det för rap. För bara några år sedan hade ett dylikt beteende resulterat i tvångsmedicinering. Jag kände en kille i Mellerud i början av åttiotalet, han hette Benke och var känd för att smyga in i trädgårdarna och stjäla kvinnotrosor från klädlinorna. Ibland fick han tag på några ovanligt väldoftande trosor. Han kunde ställa sig under en ek och dra in ångorna. Då kunde han bli så till sig i byxorna så att han fick något slags anfall och började pysa och puttra. Han blev senare kryssad hos Försäkringskassan. Sist jag hörde något om honom så hade han en lönebidragsanställning hos Myrorna i Uddevalla. Varje dag så satt han och sorterade kläder i en källare. Det hände mer än en gång att de tog honom på bar gärning när han hade snoken nedkörd i ett par begagnade kvinnotrosor.
När jag växte upp så skulle man arbeta. Hade man en fast inkomst så hade man lyckats. Det spelade inte så stor roll med vad man arbetade. Vem brydde sig? Det var på fritiden man levde. Man sparade ihop till det man ville ha och hade man inte råd med färg-TV och villa så nöjde man sig med en svartvit TV och en tvåa i något bostadsområde tills man kanske fick råd någon gång. Man drömde, man sparade och gladde sig åt det man hade.
Så är det inte idag.
Jag har svårt för entreprenörshysteri, kontorsfjantar och familjeliv baserade på miljonlån och projektanställningar. Jag lever kvar i det gamla. Jag är en vanlig löntagare utan ambitioner och är glad över att jag har en hygglig och säker inkomst så att jag kan åka utomlands några gånger om året. Eller överraska min flickvän med en present lite då och då. Så att jag får mig ett nyp, höll jag på att skriva.
Jag kommer aldrig någonsin att raka kuken, käka sallad till lunch och söka jobb på kontor i Stockholm. Det är inte min värld.
Jag försökte en gång - ja inte raka kuken naturligtvis, men jag flyttade upp till Stockholm en period. Jag flyttade därifrån efter ett år. Det var kanske kul då, när jag var ung. Idag hade jag blivit tokig. Kuksugning, sallad och mjukgörande rövlotion är inte min grej.

Jag bor i en stad med ca hundratusen invånare. Det är inte min födelsestad, men det var här jag hamnade till slut. Bra dagar så planerar jag att lagom till min femtioårsdag flytta härifrån, till Lissabon eller åtminstone Helsingborg. Mindre bra dagar så känns det som om jag kommer att dö här.
Min nuvarande hemstad är en bra stad. Den bästa jag har bott i hittills. Jag har bott här i över tio år nu, det är rekord för mig. Så länge har jag aldrig stannat i en stad tidigare. Här är bra men det kan aldrig riktigt bli min stad. Den är och förblir kulisser för mig. Det finns inte så många histiorier att berätta. Min historia finns inte här. Den finns i andra städer. I Trollhättan. I Uddevalla och i Mellerud.
Jag har bott i några andra städer också. Men det är i dessa tre städer som jag tillbringade mina ungdomsår, de viktigaste åren. Det är under ungdomen som man formas, på både gott och ont.
I Stockholm formas de till metrosexuella pellejönsar, i Mellerud blir de bonnraggare som Roine Fransson med sin röda Amazon. I sällsynta fall så föds det även en och annan Axel Olsson.
Jag måste erkänna att människor som Roine och Axel är fan så mycket mer sympatiska än en kontorsfjant med nyvaxad röv från Stockholm.
Om inte annat så är de roligare att skriva om. Den dagen jag börjar skriva historier som utspelas Stockholmsmiljö så hoppas jag att ni säger till mig på skarpen för då har nog den sista säkringen brunnit av uppe i huvudet på mig. Då är det dags att stänga denna blogg för gott.

7 kommentarer:

sugarpuff sa...

Morgonpigg som vanligt ser jag ;)

Anonym sa...

Mitt enda försvar för rakade kukar är det att det faktiskt är en exotisk känsla att knulla då.

Anonym sa...

Åh, kom igen nu. Du vet att du vill berätta om din tid i huvudstaden. Kanske skulle det låta såhär:

Nu skulle hon – som hon sade – breeda pudlar. Det gick inget vidare. Det körde ihop sig redan vid leveransen av de vita pudlarna. Självaste avelshunden satte sig på tvären direkt och visade sina sämsta sidor genom att bita Pia i låret när hon försökte att fösa in honom i buren i villaträdgården. Pia gick genast in i huset, hämtade sin butterflykniv som hon hade sedan ungdomsåren då hon hängde med pundare och drog ett snitt rakt över ryggen på det stackars djuret.

Hunden skrek och sprang iväg i en herrans fart över cykelbanorna och villagatorna, mot Danderydsvägen som vägen heter som korsar den Djursholmska villaidyllen. Just då så bar det sig inte bättre än att Theo Fransson var ute och blåste med sin ögonsten, en pärlemolackad Lexus HS Hybrid med dubbla DVD-spelare, tiotums GPS och stilrena fälgar. Theo växlade ned, stampade gasen i botten och kände accelerationen i magen. Just då tyckte Theo att Djursholm var en härlig plats att leva på och det var ju för jävligt att banken hade avslagit hans ansökan om ett andra billån för att byta upp sig till en Lexus GS. En sådan härlig bil!
Och så small det helt plötsligt till. Theo upptäckte att han faktiskt flög fram, bokstavligen.


Nåja. Kanske inte. Keep up the good work som man säger i Stockholm...

Anonym sa...

Du GH den där "Anonym"
Skriver fan i din anda
Och att rensa skaftet är väl ok
Klockspelet kanske gränsfall
Men ökenrövar säger att det funkar

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym: Ha! Ha! Det var faktiskt riktigt fyndigt!

Anonym sa...

skulle stå "ökenrävar" hehe

Anonym sa...

Klart du ska flytta till Helsingborg, det ska i alla fall jag. Nåt av det bästa man kan göra i det här landet tror jag!