tisdag 29 december 2009

Min kusin Johnny.

Nyss hemkommen från Uddevalla efter mitt sedvanliga julfirande. Brukar hälsa på mina släktingar. Dessvärre är de flesta döda. Det är bara morsan kvar nu men hon är fortfarande relativt ung och har hälsan. Men annars så är det rätt så tomt.
En gång om året, varje julafton, så stannar jag till vid en kyrkogård efter vägen. Det är där min morfar, mormor och kusin ligger. Kussen hette Johnny och blev bara 46 år. Vi växte upp ihop och han blev mer som en storebror. Johnny var några år äldre än mig och det var han som lärde mig att röka. Jag misstänker att det är sådant som man lär sig av kusiner och storebröder.
Jag var åtta år första gången jag drog några bloss på en cigg. Johnny var som sagt några år äldre och jag hade kommit på honom med att smygröka. Jag hotade med att skvallra för morsan och om han inte gav mig en femma så skulle jag även skvallra för morfar.
- Och då jävlar! Det vet du!
Morfar rökte själv som en skorsten, både pipa och cigg, men det skulle inte hindra honom från att ge oss tidernas omgång om han kom på oss med att röka. Morfars inställning till tobak gjorde rökningen till något mycket förbjudet och därmed spännande och tufft. Johnny ville väldigt gärna vara en tuff jävel så vid tretton års ålder så var han storrökare och drog i sig minst en ask om dagen, oftast mer. Jag fick fimparna. Om jag sparade dem så kunde jag rulla en eller två stycken hela cigg av fimptobaken.
Johnny började röka när han var tolv år och hann aldrig sluta.

- Följ med ut i skogen en sväng!
Sade Johnny till mig en kall vinterdag. - Så ska jag visa dig något kul!
Jag blev omedelbart misstänksam. Det där med att visa mig något kul kunde betyda allt från en nedgrävd ask med sparade nyårssmällar – och det var ju faktiskt jävligt kul – till ett rejält kok stryk eller en snömulning. Det var däremot inte kul. Stryk kunde jag få som hämnd för att jag kanske hade tömt ur luften ur däcken till hans cykel och mulad kunde jag bli enbart för att han var större och starkare än mig. Bara för att det var kul helt enkelt. En stor näve snö, uppblandad med granbarr och jord i ansiktet.
- Gnuggelignugg!
Sade han och frustade av skratt.
Snömulning kan vara jättekul – när någon annan blir det.
Naturligtvis sprang jag skrikande hem - alldeles skinnflådd i ansiktet, och skvallrade. Skvaller gav naturligtvis mer stryk i slutändan så fort de vuxna tittade bort.
Och så där höll det på. År efter år.
Men den här vinterdagen så verkade Johnny faktiskt vara på gott humör. Han ville visa mig något ute i skogen och kanske var det något kul? Kanske skulle det inte bli någon mulning denna gång? En gång tidigare så hade han visat mig en kortlek, han hade grävt ned den under en stor gran. Det var nakna kvinnor på baksidan av korten. Det var spännande att titta på de där bilderna. En annan gång så grävde han upp en stor flaska med bensin. Man kunde ha mycket kul med bensin. Man kunde tända eld på gamla skrotbilar. Det gjorde vi. Det var sommaren sjuttiotre, en sommar som var en av de varmaste och torraste i Sveriges historia. Det var mycket nära att vi ställde till med en rejäl skogsbrand. Morfar jagade oss hela kvällen efter att han hade kommit hem från sitt jobb borta vid bygget. Vi låg och tryckte under en gran ute i skogen ända tills morfar gick in i huset igen. Det blev mörkt och jag började bli rädd. Jag har alltid varit mörkrädd. Jag ville gå hem.
- I helvete vi gör! Jag vill inte ha stryk!
Så vi låg kvar under granen och väntade tills morfars ilska skulle övergå till oro. Det skulle ta tid, det visste vi.
Vi låg där under granen, två unga grabbar på åtta och tolv år. När man är åtta år går tiden mycket långsamt. Det mörknade och ovanför våra huvuden började fladdermössen sin jakt.
Johnny var tolv år och hade bara ett halvt liv framför sig. Men det visste han inte om då.
Jag minns att Johnny för en gångs skull pratade med mig som han gjorde med sina jämnåriga kompisar. Vi var båda överens om att skolan var rena skiten och att det bästa man kunde göra var att hålla sig därifrån så gott man kunde. Jag minns att Johnny sade att han ville bli krigsflygare när han blev stor. Han lovade mig att det första han skulle göra var att bomba skolan.
Jag tyckte det lät som en mycket bra idé.
Några år senare hade Johnny glömt sin dröm och fick fast anställning på ett pappersbruk. Där blev han kvar resten av sitt liv.
Jag sörjer än idag över att det aldrig fälldes några bomber över skolan.

Men nu så var det vinter och Johnny skulle ännu en gång visa mig något kul ute i skogen. Det kunde bli stryk eller mulning men det kunde också vara något riktigt kul. Jag tog risken.
Det var cigarretter…
- Här, ta en!
Sade Johnny.
Vi stod under en gran. Johnny ville få mig att röka. Det var smart. Fick han mig att röka så skulle jag inte kunna skvallra på honom. Jag tog emot ciggen och drog i mig röken. Jag blev illamående nästan direkt och började kippa efter andan. Johnny skrattade.
- Rök mer!
Sade han.
Och jag rökte.
Sedan så visste Johnny att jag aldrig skulle kunna skvallra på honom.
Johnny lärde mig även att uppskatta god musik. Led Zeppelin och Deep Purple var oerhört stora under sjuttiotalet. Johnny hade sparat ihop till en kombinerad skiv- och kassettbandspelare. Dagarna i ända så dånade Zeppelin och Deep Purple från mormor och morfars lilla hus. Mormor var på jobbet i tvätteriet och morfar var på bygget. Johnny hängde ut genom fönstret och rökte. Han brukade fimpa i blomkrukorna. Jag satt på golvet och lyssnade på musiken. Vi skolkade båda från skolan.
Vid sällsynta tillfällen så hände det att morfar cyklade hem under lunchen. Han blev helt galen när han hittade oss hemma.
- Men vad i helvete! Vrålade han. - Vad är det för ett jävla oväsen och varför i svartbrända helvetes jävlar är ni inte i skolan?
Morfar kom från en släkt som i rakt nedåtstigande led hade bestått av fattiglappar. Det var fabriksarbetare, indelta soldater, torpare och drängar för hela slanten. Morfar ville att jag och Johnny skulle bli släktens första studenter.
Det kunde morfar glömma.
Det tycktes bara finnas två alternativ i livet, antingen gick man i skolan, eller också arbetade man. Inget intresserade mig. Jag önskade alltid att det skulle finnas ett tredje alternativ. Det fanns det inte. Det tredje alternativet fanns bara för de rika människorna, de behövde inte göra någonting. Inte bli någonting. De var ju redan rika. Jag ville också bli rik men jag förstod att i så fall skulle jag bli tvungen att utbilda mig, eller jobba av bara helvete och det var ju det jag ville slippa. När jag tänkte efter så var nog inte jobb vägen till rikedom, alla vuxna jag hade i min närhet gjorde ju inget annat än jobbade och de var så långt ifrån rikedom som någon kunde vara. De svor och gnällde hela kvällarna över sina arbeten.
- Åh fy fan, i morgon ska jag till jobbet igen! När ska skiten ta slut egentligen?
Ändå så var de stolta över att de arbetade. Det där begrep jag inte då och så fan att jag begriper det idag. Jag jobbar och inte fan är jag stolt över det. Jag skulle vara stolt om jag slapp att jobba. - Jag är rik! Jag behöver inte jobba!
I hela mitt liv så har jag drömt om att få säga det där till folk. Till våren fyller jag fyrtiofem år. Jag har tjugo år kvar tills pensionen. Jag har en årslön sparad på banken. Det felar med nitton år.
Det ser ut som om jag kommer att bli kvar på jobbet.

Min kusin Johnny blev bara fyrtiosex år. Mormor och morfar blev gamla. De ligger alla tre begravda under samma sten. Jag hälsar på dem varje julafton.
- Ett år har passerat och ja, jag måste fortfarande jobba!
Jag brukar tala med dem i tankarna. Jag hoppas att de hör mig. Jag säger sådant som aldrig blev sagt när de levde. Jag stack iväg och var inte så bra på att hålla kontakten. Det ångrar jag idag. Jag såg ned på Johnny för att han blev kvar, för att han inte stack iväg när han hade chansen. Johnny och jag delar samma historia och nu finns han inte längre kvar. Vi skulle haft mycket att tala om idag. Jag rökte min första cigarrett med Johnny, han lärde mig att lyssna på rockmusik samtidigt som mina jämnåriga i skolan satt som leende idioter och klappade händerna till Magnus och Brasses larviga bokstavslåtar.
Johnny lärde mig att blanda till den bästa snömixen när man skulle mula någon.
- Det är granbarren och gruset som gör alltihopa!
Jag och Johnny hade inte så mycket gemensamt, men vi hatade skolan lika mycket och en sommarnatt tillbringade vi tillsammans under en gran. Vi pratade om framtiden och morfar satt i köket och väntade på att få läxa upp sina två barnbarn som höll på att driva honom till vansinne.
Det är drygt trettiofem år sedan nu. Det är bara några år sedan Johnny dog. Han fick cancer. Han dog långsamt. Ett år tog det. Natten han dog så satt min mor vid sjukhussängen och höll honom i handen. Han vaknade till under några minuter. Han var omtöcknad av smärtstillande mediciner. Jag tror inte han förstod vad som höll på att hända, men under den lilla stund som han var vaken så frågade han efter mig.
Sedan så drog han vidare.
Jag hoppas att han har förenats med vår mormor och morfar.

Morfar och mormors hus är sålt sedan länge. Huset är litet och är helt byggt i trä. Morfar var snickare och byggde huset själv när han och mormor var nygifta. Morfar hatade sitt yrke. Jag kan tänka mig att huset uppfördes under en hel del eder och förbannelser. Spikar som gick snett, flisor i händerna och fönsterbågar som svällde i regnet och vägrade att passa in.
- Fyrtio år gammal och nu måste jag jobba på min lediga tid också!
Men det blev bra i alla fall och det ser ut att stå stabilt än idag. Det ligger utefter stora vägen. Jag kör förbi det varje gång som jag åker ned till Uddevalla för att hälsa på morsan. Det mesta är sig likt även om några träd har huggits ned. Verandan där vi brukade äta middag under sommardagarna är också borta.
Det hade hunnit bli mörkt när jag körde förbi denna jul. Det var kallt och det snöade. Det är ovanligt i Västsverige. Jag saktade in och tittade noga. Det lyste i köket. Ett gult sken från kökslampan. Det såg trevligt ut. Innan jag körde förbi så hann jag se att det satt tre människor vid köksbordet. En kvinna och två män. De tittade ut genom fönstret, de undrade nog varför jag körde så långsamt förbi deras hus. De såg en tunnhårig idiot i glasögon bakom ratten som stirrade in i deras hus.
De vinkade.
Jag kunde nästan svära på att det var mormor, morfar och min kusin Johnny.

16 kommentarer:

Mångmamma sa...

Riktigt fint skrivet.
Om som du skrev till mig; Johnny ser dig och vet!

Pete sa...

R.I.P Johnny

Anonym sa...

Ja, du kan verkligen skriva! ibland skrattar man och ibland skriver du så det går rysningar. Hur bär du dig åt? Få kan skriva om vardagshändelser på ett sådant underhållande vis.
Sedan så får jag hålla med tidigare kommentatorer, de bästa novellerna är de som handlar om din barndom eller ungdom. Sådant får du gärna skriva mer om! Synd att vi aldrig träffades under vår ungdom, jag hade gillat dig.

Charlotte.

Excessive sa...

Gillar vad jag läser...grymt!

Anonym sa...

Mycket fint skrivet. Gott Nytt år! // Philip

Anonym sa...

Otroligt bra skrivet. Jag blev mycket berörd och började fasktiskt grina, vilket ger högsta betyg.

Anonym sa...

Mycket, mycket bra skrivet. Du måste vara nöjd med den här själv?

Gillar verkligen dina texter. Önskar dig det bästa av nya år!

Tack!

-Erik

Anonym sa...

Jättefin text. Ni kommer ses igen, fortsätt med vad du gör GH. //J

Jim sa...

Gott nytt år, snart 45, om 5 år blir du 50, sure gubbjävel!

SKÅL!

Gammal Hårdrockare sa...

Jim:

"om 5 år blir du 50, sure gubbjävel!"

Som om jag inte visste...

Anonym sa...

Jävla fullblodsalkis. Hur kan du spotta ur dig så här mycket skit? Hur länge har du varit arbetslös egentligen? Och din import-fru från thailand. vad säger hon?

mondobaby sa...

Vår årgång är tåliga.. fast det fattar inte ungdommen.

Det som är tragiskt är det att dom lär aldrig få uppleva det vi gjorde under 70-80-talet-

go GH..

Anonym sa...

Den var riktigt sorglig. Men jag gillade den. Jag gillar dina historier, de är sköna. De är burdusa och framförallt ber de inte om ursäkt för något. De är rock n roll helt enkelt, fast i textformat.

Bry dig inte om dina haters, det är många fler som älskar dina texter. Som någon skrev för länge sedan, du är ljuset i bloggmörkret.

För vi är också gruvligt trötta på att läsa om WT-morsor som inte kan hålla fason på kevin...

Anonym sa...

Med föregående kommentar menade jag inte att jag var trött på dina betraktelser, utan jag är trött på alla jävla WT-morsor som bloggar. Du ska veta att jag älskar dina resor in i WT-land. Kan tänka mig att det var som att lyssna på radion och upptäcksresenden i mörkaste kongo förr i tiden.

Mexikanaren sa...

Tjenare,

Ser att du är en mästare på dedär med att skriva och jag är faktiskt grymt förvånad över hur mycket jag kan identifiera mej själv i dej när jag läser dina texter.
Vilket i många lägen kämms skrämmande men oerhört skönt att det finns fler än jag som gör allt för att slippa det ointressanta tjafset i kring en.
Min fråga till dej är följande:

Finns det några traditioner om året du tycker att man bör uppmräksamma?

Skulle du kunna sitta vid datorn och skriva ihop någon rövar historia samtidigt som du lyssnade på improviserad psykadelsik jazz eller hade det rubbat dej totalt?

Mvh Mexikanaren

Mumlaren sa...

Det här var kvalitetstid, fortsätt i den här stilen. Har du funderat på att skriva en bok/novellsamling?