Livets vår.

Detta är ingen politisk blogg. Det är inte ofta jag ger uttryck för min politiska tillhörighet. Faktum är att jag inte har någon. Jag plockar från både vänster och höger. Däremot så måste jag nog erkänna att någon utpräglad högergubbe, det lär jag aldrig bli. Jag har arbetarvärderingar, vad nu det är för något i dagens samhälle?
Jag är arbetare men jag känner ingen stolthet över detta faktum. Jag hade varit stolt om jag hade sluppit att arbeta. Om jag hade varit rik.
Jag har svårt för vänsterflummerier. Politik som fullständigt saknar förankring i verkligheten tar jag avstånd ifrån.
För att inte tala om klassisk högerpolitik.

Det talas mycket om ungdomsarbetslösheten nu, speciellt under Almedalsveckan. Vänstern hävdar t o m att man måste ta detta på allvar, att det är den viktigaste frågan för ungdomarna. Man ska få känslan av att ungdomar inget hellre vill än att få arbeta. Detta är naturligtvis att tillskriva Vänsterpartiets väljare en önskan och en egenskap som inte alltid stämmer, snarare tvärtom. Många ungdomar vill absolut inte jobba.
När jag var tonåring så var jag periodvis arbetslös. Varje gång jag blev uppsagd så jublade jag. Speciellt om det var sommar i antågande. Då gick jag alltid omvägar runt AF. Någon arbetsförmedlare kunde ju se mig från sitt fönster, springa ut på gatan, rycka in mig på kontoret och säga:
- De söker folk på Saab. Sök, annars stänger vi av dig!
På den tiden anställde de i stort sett vilka idioter som helst på Saab. Jag hade fått anställning direkt. Nästan alla mina kompisar hamnade där. Jag lyckades faktiskt hålla mig undan Saab vilket under åttiotalet var en bedrift. Få män i min ålder som är uppväxta i Västsverige kan idag skryta med att de slapp undan Saab.
I maj månad 1983 blev jag uppsagd från ännu ett själsdödande skitjobb och var kvalificerad till a-kassa. Sommaren var på väg.
Jag var arton år.
Jag minns att jag smög in på Arbetsförmedlingen. Jag anmälde mig som arbetslös, fyllde i alla nödvändiga ansökningar och stack sedan därifrån så snabbt jag kunde utan att tala med någon förmedlare.
Jag dansade fram på gatorna.
Nu skulle jag få a-kassa och även om man inte blev rik på den så klarade man sig utmärkt. När man är ung så har man inte så höga krav.Jag fick ut drygt fyratusen kr i månaden från kassan vilket i dagens penningvärde kanske skulle bli ca åttatusen. Jag hade en hyra på 775 kr i månaden. Jag bodde i en pytteliten etta med kokskåp.
Jag hade det mycket bättre ställt än t ex ungdomar i min ålder som studerade eller som plockade jordgubbar eller satte plantor. Naturligtvis drömde inte jag om att få något jobb!
Alla människor är bekväma av naturen, det är jag helt övertygad om. Varför skulle jag ha närt en önskan om att få plocka jordgubbar eller sätta plantor för samma pengar som jag fick ut från a-kassan utan ansträngning? Jag hade ju varit direkt dum om jag hade tänkt: "Nej, det här går inte! Det är inget kul att ägna dagarna åt att sova till lunch, snacka skit med polarna på torget och dricka hemgjort vin till solen går upp. Jag tror faktiskt att jag ska be om att få sätta lite plantor istället åtta timmar om dagen för samma pengar. Ja! Varför inte?"
Ja, varför i helvete skulle jag ha gjort det?
Det är inte ofta men ibland tar jag högern i försvar. De har fattat hur det är. De vet hur ungdomar ofta tänker. De är inte dummare än att de vet att människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet är bekväma. De skiter väl i jobb! Det är pengarna de är intresserade utav. Var de kommer ifrån spelar mindre roll och ju mindre man behöver jobba för dem, ju bättre är det. Jag fungerar t o m likadant idag. Skillnaden är att jag nöjer mig inte med småpengar längre. Jag jobbar för jag vill leva ett gott liv. Jag älskar pengar och allt som man kan få för dessa.
Jag vill resa utomlands ett par gånger om året.
Jag vill kunna spara pengar på banken.
Jag vill unna mig nya prylar lite då och då. Men när jag var ung, då var jag fullt nöjd om pengarna räckte till hyran, mat, cigg och att jag hade råd att supa till några gånger varje vecka.
Hade det funnits bidrag som var lika höga som min lön så hade jag naturligtvis levt på det istället för att förminska mig själv och min tillvaro genom att spendera åtta timmar om dagen på en plats jag inte vill vara på och utföra sysslor jag aldrig skulle drömma om ägna mig åt på min fritid.
Detta känner Högern till. Vänstern däremot, av ren naivitet så formar de sin politik efter önskedrömmar och visst, världen hade varit en härlig plats att leva på om människor och ungdomar verkligen var på det vis som vänstern försöker att lura i oss andra. Men de flesta ungdomar har inget intresse av arbete och flit. När man är tonåring så har man bara droger, fitta och jävelskap i huvudet. Kan man få gå hemma och få en slant från a-kassan varje månad så applåderar man naturligtvis. Få ungdomar brister ut i sång och glädjeyttringar om de måste plocka pinnar i skogen, rensa sly, eller sätta plantor för en usel lön.

För några år sedan jobbade jag på en gymnasieskola. Jag fick en del kontakt med ungdomarna. Ingen av dem pratade om arbete. Det fanns inte i deras föreställningsvärld. Ingen drömde om att få börja stansa plåt, kratta löv eller steka hamburgare på Burger King. Däremot var det mycket snack om pengar, om bidrag som man kunde söka, om resor och kommande fyllefester. Det är så man fungerar som ung. Jag förstod dem även om jag naturligtvis tycker att det är fel. Ett samhälle skulle inte fungera om alla sket i att ta sitt ansvar. Men så tänker sällan ungdomar. De lever för stunden och sin korta ungdomsstund vill de sällan tillbringa på en arbetsplats. Jag ville det inte. De vill det inte och jag tror inte att Ni vill det heller.

Numer får inte ungdomar gå runt och drälla. Lever de på a-kassa eller socialbidrag så måste de jobba för bidraget. "Praktikplats" kallas det. Så är det i alla fall i min nuvarande hemkommun. Efter tre månader av arbetslöshet måste de ut på jobb åtta timmar om dagen. Vi har fått flera ungdomar på min arbetsplats. De är där i två-tre dagar, sedan sjukskriver de sig. Jag förstår dem. Vem fan skulle inte ha gjort det? I helvete att jag skulle jobba heltid för socialbidragsnorm eller a-kassa. Inte en chans!
En av killarna kallas för ”Spöket”, jag frågade hans kompisar varför han kallades så.
- Alla chefer snackar om honom men få har sett honom!
Det stämmer. Han var hos oss i en vecka. Chefen undrade alltid var han höll hus.
- Han skulle ju för helvete städa upp i maskinförrådet!
Spöket hade sjukskrivit sig. Jag ringde upp honom för skojs skull och frågade vad det var för fel.
- Sendrag i kuken!
Ha! Ha! Jag förstod.
Men enligt vänstern så vill inte ungdomarna något annat än att jobba och göra rätt för sig. Om det hade varit på det viset; var är praktikanterna på min arbetsplats?
Var är de på polarns arbetsplats som har fått ta emot ännu fler? Tja... Jag skulle tro att man hittar dem på stranden, i stadens parker eller också sover de ut efter en hård natt med mycket slick och sug.
Så varför, VARFÖR i helvete försöker vänstern prångla ut en vrångbild av svenska ungdomar?Vem vinner på lögner? Är det inte bättre att bygga en politik på fakta istället för på fantasier och önskedrömmar om hur människan borde vara?
Frågar man en ung arbetslös människa så är det klart att hon säger att hon vill ha jobb. För det är så man ska svara. De flesta spelar med i spelet. Om man däremot talar sanning, om man säger:
- Jobb? Varje dag och så? Nja… Nä, tror inte det!
Då är man lat. Om någon väljer att inte spela med i spelet, att inte vara en lögnare, ja då anses man vara en dålig människa. Jag kallar dem för ärliga människor. De har valt att inte ljuga för vare sig själv eller omgivningen.
Jag har jobbat i nästan hela mitt vuxna liv. Men om någon frågar mig om jag verkligen vill jobba så säger jag naturligtvis sanningen.
- I helvete heller!
Jag ljuger inte. Om jag vore ekonomiskt oberoende så skulle jag aldrig mer sätta min fot på någon arbetsplats. Aldrig någonsin. Jag skulle även gå runt till alla myndigheter här i Sverige som har som uppgift att övervaka och se till så att vi arbetar - eller söker arbete - att fara och flyga så långt ända in i svartbrända helvete som de kan.
Varför måste man gilla att arbeta?
Räcker det inte med att man arbetar och försöker att göra ett så bra jobb som möjligt? Måste man även vara en lögnare? Är det inte illa nog som det är?

Jag passerar flera parker varje eftermiddag när jag går hem ifrån jobbet. De är fulla av lediga ungdomar, speciellt nu när det är så varmt och soligt. De ligger på gräsmattan, de sitter i grupper och snackar skit, röker och skrattar. De upplever just nu en tid som de senare i livet kommer att se tillbaka på med saknad.
Jag är avundssjuk på dem. Ibland lyfter de blicken och tittar på mig. De ser en medelålders idiot i blåkläder som är på väg hem från sitt jobb. Jag vet vad de tänker.
Kolla in tönten! Sådan tänker jag aldrig bli!
Working class hero mitt håriga arsle!
Vänstern tror att de drömmer om att arbeta. Enligt vänstern så skulle de vara djupt deprimerade över att de måste sitta i en park och umgås med varandra istället för att spika tjärpapp, tömma sopor eller sitta i någon kassa på ICA.
Jag skulle också vilja ägna min tid åt att sitta i en park och snacka skit med mina kompisar. Men jag är vuxen, jag måste ta mitt ansvar. Men de är unga för helvete! De har sin tid just nu. De lever. De leker.
Vänstern vill belöna dem med arbete.
Högern vill bestraffa dem med arbete.
Personligen så tycker jag att man ska låta dem vara ifred under den korta tid som kallas för livets vår. Snart nog så blir det både höst och vinter i deras liv och då stundar helt andra tider.
Njut medan ni kan!
Man vet aldrig när solen går i moln. Snart så drar en kall vind in och mörkret lägger sig som en novembereftermiddag över deras tillvaro. Det är dags att klippa sig, ta sig i kragen och börja söka jobb som man egentligen inte vill ha.

En riktig man.

En av mina läsare skickade en länk till mig. Det var en artikel i Expressen. Rubriken var ”Mjuka män dör i förtid”.

http://www.expressen.se/halsa/1.1576752/mjuka-man-dor-i-fortid
Anledningen tycktes vara att vi män blev stressade över att vi inte kunde leva upp till mansidealet.
Det var bland det dummaste jag har läst det här kvartalet och jag läser ändå mycket.
Låt mig först klargöra några saker: Jag är en av dessa ”mjuka män”, dvs jag finner inget nöje i att springa efter en fotboll, dricka öl, vistas i skogen eller få olja på händerna. Jag avskyr allt detta och jag begriper inte varför jag skulle känna mig stressad över att jag inte roas av något så enfaldigt som sport? Stressad? Jag? Ha! Jag är snarare stolt!
Jag lovar, kommer jag att skickas i en för tidig grav så kommer det att bero på min rökning och inget annat.
Jag växte upp i en kommun där fotboll ansågs vara höjden av kultur. Fann man inget nöje i att jaga en bolljävel, eller titta på andra som jagade en bolljävel så blev man idiotförklarad.
Jag kände mig aldrig som en idiot. Jag sträckte på mig och bar mitt ointresse för dylik enfald med stolthet.
-”En idiot som du skulle inte ens platsa i ett korplag!”
Minns jag en fåntratt som sade. Det skulle vara förolämpning. Jag tog det som beröm. Ett erkännande. Det var de, inte jag som jagade en boll över en gräsplan tillsammans med flera andra idioter som jagade samma boll.
Smaka på det en stund: Jaga en boll över en gräsplan.
Vem är det egentligen som är idioten?
-”Äru bög eller?"
Kunde man få höra från killar som efter matchen brukade duschade nakna tillsammans i ett avskiljt omklädningsrum för enbart män. Jag duschar inte med män.
Enligt artikeln så ska jag känna mig stressad. Jag riskerar t o m att gå en för tidig död till mötes.
För jag vill inte jaga boll och duscha naken tillsammans med andra män.
Vem är det som har homofila tendenser?

En riktig man ska tydligen gilla att vistas ute i naturen. När han väl är där så ska han gärna ägna sig åt jakt.
Jag förknippar inte Åsa-Nisse med manlighet.
Jag kommer aldrig att skjuta något djur och är det något jag hatar så är det skog och natur. Svensk natur är trist, enformig, blöt, kall och dyster. Och vad ska man göra där egentligen? Vad finns att göra?
Man kan sitta på en stubbe och glo in i en trädstam.
Sedan kan man sätta sig på en sten och glo in i en trädstam. Har man ännu inte fått nog, har man lite ork kvar efter dagens äventyr så kan man sätta sig på en stock och glo in i en trädstam. Så många träd, så lite tid.
En kompis till mig gillade att vara ute i naturen. Han sade att jag hade fel inställning.
-”Det handlar om att koppla av, att känna sig nära. Sitta i stillheten och ägna sig åt kontemplation.”
Jag följde med honom ute i skogen en gång. I två timmar satt jag på en sten och blängde och försökte ägna mig åt kontemplation.
Jag tänkte på fitta.
Sedan ville jag åka hem.
-”Nä! Vi har ju nyss kommit!”
Så jag fick snällt sitta kvar på min sten. Lite längre bort satt min kompis.
Det var tråkigt. Jag är bra på att sitta av tid, på jobbet. Där får man i alla fall betalt. Det får man inte ute i skogen. Det här var slöseri med ledig tid.
-”Hör du göken?”
Sade polarn med rösten full av något som liknade vördnad. Jag satt tyst och försökte fortsätta med min kontemplation.
-”Det var länge sedan man doppade veken.”
Konstaterade jag efter en stund.
-”Men förra helgen var det nära…” fortsatte jag. -”Hon hette Maria. Jag träffade henne i baren på Harrys. Jag bjöd henne på sprit för över femhundra spänn!”
Polarn svarade inte. Göken gol. Jag sket i göken. Det gjorde inte polarn.

-”Jag var en god lyssnare. Jag satt hela kvällen och hörde henne berätta om sin gamla jävla hund som tydligen låg och dog i magcancer. Jag hade stånd hela tiden.”
Polarn satt tyst.
-”Sedan reste hon på sig och gick hem.”
Polarn tyckte också att det var dags att åka hem. Kanske hade han fått nog av kontemplation?
-”Femhundra spänn rakt i sjön!”
sade jag.

Teknik begriper jag mig inte på och jag är inte ett dugg intresserad utav att lära mig. Bilar, motorer eller datorer, samma skit. Jag kan köra dem, men jag kan inte reparera dem. Inte byta däck, inte byta olja och inte ladda hem film. Men jag tycker det är kul att köra bil och surfa på nätet är ett av mina största fritidsintressen.
Jag begriper inte hur bilar eller datorer fungerar. Jag bryr mig inte heller. Huvudsaken är att de fungerar. Att de tar mig dit jag vill utan att jävlas, utan att koka över, skära ihop eller smitta ned mig med virus.
Kan nya, moderna bilar börja koka förresten?
Min exflickvän hade en gammal Volvo. Över tjugo år gammal. Den kokade ofta över. Gärna när det var varmt ute och ännu hellre när man stod i någon bilkö.
-”Jaha, nu kokar bilen igen!”
Sade mitt ex.
Vi stod på Rudbecksgatan, mitt i centrala Örebro. Bilar överallt. De började tuta. Min exflickvän tittade på mig. Jag är man. Tydligen så skulle jag veta exakt vad man ska göra i en sådan situation. Att få kokande bilar att sluta koka är tydligen en kunskap män föds med enligt kvinnor.
Jag kunde inte få bilen att sluta koka.
Jag gick ur bilen, öppnade motorhuven och skruvade loss ett lock. Det var till oljan. Det hjälpte inte. Bilen kokade och bilarna tutade. Jag talade om att bilen fortfarande kokade.
-”Nähä? Det menar du inte!”
Till slut kom polisen och hjälpte oss. Det var snällt av dem. Jag gillar poliser.
En annan gång var jag och Pia, en tjejkompis ute och åkte i min nya bil. En Peugeot. Gick som en klocka. Kokade aldrig över. Vi körde omkring på gatorna i centrala Karlstad. En röd lampa började lysa på instrumentpanelen. Röd lampa betyder problem.
-”Oljan är slut!”
Konstaterade jag och körde till närmaste bensinstation. Jag visste inte var man fyllde på olja. Vi gick ur bilen, lyfte på motorhuven och tittade en stund på motorn. Jag hade haft bilen i tre månader. Det var första gången jag lyfte på motorhuven och såg motorn. Den såg blank och fin ut.
Vi stod och försökte lösa problemet tillsammans.
-”Där?”
Undrade jag och pekade på ett lock.
-”Nä, det är nog till kylaren. Man fyller på vatten där.”
Till slut gick Pia in på macken och bad om hjälp. Hon kom ut med en kille i oljigt blåställ. Han jobbade inne på verkstan. Verkade vara i min ålder. Han snusade, hade skäggstubb och en mage som hängde som en stor taska över byxlinningen. Han drack nog mycket öl när han var ledig. Jag avskyr öl. Men det här var en riktig man, en sådan som tydligen skulle göra mig stressad. En man som – till skillnad mot mig – skulle leva ett långt och lyckligt liv.
Han såg ut att ha högt blodtryck, fetthjärta och diabetes. Säkert hängpung också. Jag tror inte att jag kommer att avlida före honom och hör och häpna: Killen gjorde mig inte ett dugg stressad!
Men killen var trevlig. Han drog några bra vitsar om fikusar och kontorsfjantar. Jag skrattade gott. Sedan frågade han mig vad jag fick ut i lön.
-”Kontorsfjantar har bra betalt, har jag hört!”
Jag har aldrig blivit så förolämpad.
Det är så det är. Antingen är man en riktig man som dricker öl, kollar på fotboll och byter blockpackningar med förbundna ögon, eller också är man en metrosexuell kontorsfjant som rakar kuken, cyklar till jobbet och käkar sallad till lunch. Jag är ingetdera. Jag passar inte in någonstans. Det var väntat.
Riktiga män ska även gilla att fiska. Jag kan inte komma på något tråkigare. Tänkte även skriva lite om fiske, men så kom jag på att jag faktiskt har skrivit om det tidigare. Här närmare bestämt:

http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/03/fiske-r-inget-fr-mig.html

På en parkbänk vid Konsumtorget.

Jag har nyss läst en text på min gode bloggvän Olof Bergs blogg. Han behandlade ett ämne som jag själv älskar att både skriva och läsa om: Ungdomstiden. Tonåren. Den förbannade skolan.

http://olofberg.blogg.se/2009/june/it-was-twenty-years-ago-today.html
Jag fick intrycket utav att Olof hade trivts rätt så bra i skolan men ändå inte sörjde något större när det äntligen var över.
Riktigt så var det inte för mig.
Jag hatade skolan. Jag avskydde varje minut av de där nio åren som jag tvingades vara där. När min tid äntligen var inne, när jag hade suttit av min skolplikt, avtjänat straffet för ett brott som enbart bestod i att jag hade varit i skolpliktig ålder, ja då borde jag ha varit lyckligt.

Det var jag inte.

Den där dagen som jag tog emot mitt ogiltiga slutbetyg så kände jag en ångest och en tyngd över huvudet som jag aldrig tidigare hade känt.
Skolan var äntligen över, det var sant. Jag skulle aldrig mer behöva vandra över någon skolgård, aldrig mer behöva sitta på någon tråkig lektion och vänta ut tiden. Men nu så väntade större utmaningar. Större krav. Det var slutlekt. Barndomen var över. Jag skulle bli tvungen att bli vuxen.
Jag ville inte bli vuxen.
Jag har aldrig strävat efter att bli en mogen och ansvarstagande man.
Man skulle kunna tro att jag är det nu, med tanke på mina ordnade förhållanden, goda ekonomi, jobb och liknande. Det är jag inte. Jag har bara blivit trött.
Men då, den där försommardagen när jag vandrade ut från skolan för sista gången så var jag inte trött. Jag var sexton år.
Jag var full av liv.
Men jag skulle inte få gå i pension förrän jag var sextiofem. Allt detta liv, all denna tid som skulle slösas bort på dumma arbetsuppgifter, på idiotiska arbetsplatser. Jag hade fyrtionio år av arbetstvång framför mig. Mer eller mindre. När jag tänkte på det så rann liksom livet ur mig.
Men det var inte det värsta. Det finns så mycket annat som en ung man måste gå igenom. Eller försöka att krångla sig ur.
Förutom att börja jobba så var det lumpen. Militärtjänst var under denna tid obligatorisk. Jag hade bestämt mig för att försöka slippa. Jag tänkte fuska. Mygla. Men oavsett om man fick frisedel eller inte så innebar det en process, ett jävla krångel.
-”Jag ska inte vika mig en tum förrän jag har fått papper på att jag är psykiskt sjuk, döv, lam i benen eller va fan som helst!”
Sade jag till en kompis på bussen ut till Säve Depå, mönstringskontoret utanför Göteborg.
Men arbetstvånget, det fanns kvar. Det gick inte att smita ifrån.
Och så körkortet. Under åttiotalet så hörde det till att en ung man tog körkort. Det var liksom beviset på att man var med i matchen.
Jag ställde till det för mig på olika vis så jag fick inte körkortstillståndet förrän jag var tjugofem år. Sedan tog det ytterligare några år innan jag orkade släpa mig iväg till körskolan.
Men det värsta, det var ändå inte arbetstvånget, militärtjänsten, körkort eller något annat. Det värsta var flickorna.
Kvinnorna.
Det motsatta könet.

Jag ville inte söka jobb.
Jag ville inte göra militärtjänst och körkortet sket jag i.
Jag ville träffa en tjej. Och ha sex. Men första samlaget var något som jag inte kunde söka. Inte fuska mig till. Det fanns inga körkort med obligatorisk uppkörning i samlag. Det var flickorna som valde. Så har det alltid varit. Man blir utvald av någon flicka.
Herregud! Hon vill ha sex. Och med mig till på köpet!
Jag hade på känn att ingen skulle välja mig. När man är tonåring så är det de tuffa och självsäkra killarna som räknas. Det är dem som flickorna väljer. Jag var den totala motsatsen. Jag var inte tuff och rodnade så fort någon tittade på mig.
Jag var impopulär.
Det värsta var att jag var intelligent nog att förstå det. Det var vetskapen om deras negativa inställning till mig som gjorde mig osäker, dvs ännu mer blyg och bortkommen. Det blev moment 22 av alltihopa.
Det fanns en annan kille, Håkan. Han var inte heller populär bland tjejerna. Men han var för dum för att fatta det. Ett elakt hånskratt, en nedvärderande blick tog han som en öppen invit.
-”Såg du? Hon gav mig knullblicken!”
Sedan gick han fram och blev nobbad. Utskrattad.
Hade jag gjort bort mig på det viset så hade jag stuckit från stan och tagit värvning i Främlingslegionen under falskt namn. Håkan var för dum för att skämmas. Han fattade inte.
-”Jävla hora!”
Sade han och gick vidare till nästa tjejgäng och lät sig förnedras. Till slut så fick han naturligtvis napp. Enfald lönar sig. Håkan fick doppa veken före mig.
Det kändes tungt.
Håkan skröt ofta om att han hade stor kuk. Jag trodde det var skitsnack. Tills en tjej talade om för mig att det stämde.
-”Jättestor faktiskt!”
Nu kändes det ännu tyngre.
Man skulle tydligen vara dum i huvudet, helt sakna självinsikt och ha en kuk stor som en telefonstolpe för att ha någon chans hos tjejerna. Jag och en kompis vid namn Pelle snackade ofta om detta faktum. Vi tyckte synd om oss själva.
-”Vi kommer aldrig att träffa några tjejer!”
Sade Pelle.
Nä, det såg mörkt ut.
Vi kom överens om att sprida ut att vi hade stora kukar. Dumma ansågs vi ju redan vara så där var det inga problem. Pelle spred ut att jag hade stor kuk och vice versa.
En tjej frågade mig hur jag kunde veta det?
-”Det har han talat om!”
Jag och Pelle satt ofta på en parkbänk vid Konsumtorget och snackade skit under sommarnätterna. Vi rökte. Ibland hade vi fått tag på sprit. Det körde förbi bilar med rockmusik strömmande ur högtalarna. Det var de tuffa killarna. De som var populära. I baksätet satt flickorna. De blängde föraktfullt på oss, två ensamma killar på en parkbänk, under konsumskylten.
-”Pratar ni ofta om stora kukar?”
Undrade hon.
-”Ja.”
Vår metod fungerade inte.
Jag önskar att någon hade talat om för mig att jag hade tiden på mig, att det inte var bråttom. Att allting faktiskt skulle ordna sig. Världen var så mycket större än min ungdoms jävla bonnhåla. Men just då så kändes det som om alla flickor i hela världen hatade mig. Min värld var inte större än Konsumtorget.

Vi var ett löst sammansatt gäng i jeansjackor som brukade hänga vid torget. Vi pratade om tjejer. Det var i stort sett det enda vi pratade om.
Alla kände någon speciell tjej som de enligt egen utsago hade chans hos. Någon som de planerade att ha sex med. Eller hade haft sex med.
-”Carita borde knullas!”
Kunde Nicke säga.
-”Jag har knullat Carita!”
Svarade Thomas.
-”Jag också!” Sade Hasse. -”I röven!”
Sedan började alla försöka överträffa varandra i smaskiga detaljer. Det var avsugningar, knull i soprum och fittslickning i en salig soppa.
Carita hade tydligen haft fullt upp.
Jag undrade vem denna Carita var och som tydligen lät sig knullas av alla – alla utom mig.
Vissa skröt, ljög och skulle vara värst. Var det inte Carita som alla hade varit på så var det Lena eller någon annan okänd tjej från någon grannkommun som var svår att kolla upp.
Det mesta var skitsnack men jag svalde alltihop.
Jag har sett många ungdomsfilmer och läst ännu fler ungdomsromaner. Ofta underhållande men jag har aldrig känt igen mig. Min tonårstid handlade inte om hångla med flickor, gå på de rätta festerna eller funderingar på vilken flicka jag skulle gå ut på dans med.
Det fanns inga flickor att ringa till och på festerna var man inte välkommen. Vi fick ordna våra egna fester och dansa med oss själva. Det var renodlade fyllefester. Luftgitarr framför en stereo, flaskor med hembränt på ett köksbord och nerspydda jeans.
Men mest av allt så handlade min tonårstid om att sitta på en parkbänk vid Konsumtorget under sommarnätterna med mina bästa kompisar, snacka om flickor som aldrig kom och drömma om ett liv någon annanstans.

Min tonårstid var ensamhet, ångest och känslan av att vara illa omtyckt. Utanförskap kallas det idag. Men jag minns ändå allt detta med tacksamhet. Det är minnen som jag inte vill ska falla i glömska. Utan min historia så hade jag inte fått någon framtid. Mitt liv blev bättre än jag någonsin kunde drömma om. Jag var helt enkelt tvungen att göra något.
Att sticka därifrån.
De tuffa killarna, de som var populära hos tjejerna, de fick en kort storhetstid. De var kungar under några år, sedan blev det inte så mycket mer. De blev kvar på Saab, på Volvo, på pappersbruket. De blev äldre, feta och permitterade. Idag har de ingenting förutom minnet av hur de åkte omkring i en gammal bil och väntade på att tjejerna i baksätet skulle bli tillräckligt berusade så att de äntligen kunde få av dem trosorna.
De blev kvar i stan.

Jag satt ensam på en parkbänk vid Konsumtorget. Sedan försvann jag.

Kontorsfjantar och balkongrökning.

För ett tag sedan så hade jag en granne, en gnällig jävel som det var kul att irritera. Han bodde ovanför mig, var i min ålder, ungkarl och jobbade som kontorsfjant. Kanske var han projektledare för processbehandlad strukturdifferentiering?
Hur som helst så syntes det på honom att han aldrig hade haft ett riktigt jobb. Han hade aldrig plågats eller svettats. Han hade alltid levt en skyddad tillvaro.
Varje morgon så grenslande han sin cykel, hängde portföljen på styret och ja, naturligtvis så spände han på sig en cykelhjälm. Sedan cyklade han iväg till kontoret för att ägna sig åt lite redovisning av någon kunds balanskonto. Eller va fan nu en kontorsfjant sysslar med?
Svettigt värre minsann.
Jag gillade honom aldrig. Inte för att han var en kontorsfjant, det spelade mindre roll. Alla kan ju inte utföra ett riktigt jobb. Nej, han var helt enkelt en dryg skitstövel. Därför ogillade jag honom. Jag tror inte att någon i huset gillade honom. Han hälsade aldrig, inte ens om man råkade dela hissen med honom. Han ansåg sig för fin.
Han gick alltid i sådana där gubbyxor med pressveck och skjortor med styv krage. Han var drygt fyrtio år men klädde sig som pensionärerna i min trappuppgång.
Han var alltid spänd, rak som en fura i ryggen och gick som om han hade svalt en järnfemma. Troligen hade han en rövdildo uppkörd i anus. Synd att jag aldrig frågade honom.
-”Ursäkta, jag märker att ni har en analklubba uppkörd i röven. Betalade ni för den eller är den en löneförmån?”
Min hemstad har ca hundratusen invånare, kontorsfjanten trodde att han var någon jävla city-boy som levde i New York. Därför såg man honom cykla till kontoret – för det gör kontorsfjantarna på Manhattan – och alltid med en pappmugg kaffe i handen. Det ska kontorsfjantar göra. Man ska ge illusionen av att man är på språng. Att man arbetar.

Jag retade mig på honom men det var inget mot vad han gjorde på mig. Och på resten av sina grannar. Han hatade oss allihop.
Kontorsfjanten var nämligen ickerökare och som ickerökare i dagens Pellejönssverige så är man att räkna som extra känslig och skör. Den lille pojken hade tydligen känsliga luftrör. Så fort jag satt ute på balkongen och rökte så hörde jag hur han demonstrativt började hosta uppifrån sin lägenhet. Det tyckte jag var kul. Då blossade jag på extra mycket. Ibland ringde jag till Janne.
-”Ska vi sitta på min balkong och dricka kaffe och röka hela kvällen?”
Ibland tog Janne med sig några av sina kompisar. Då kunde fyra man klämma ihop sig på min balkong och röka som skorstenar.
Förra sommaren så fick vi ett par veckor med varma nätter. Då hade Kontorsfjanten balkongdörren öppen under kvällarna. Jag satt på min balkong och rökte.
-”Tack för det, jävla idiot!”
Utbrast kontorsfjanten uppifrån sin lägenhet och drog sedan igen sin balkongdörr med en smäll.
Känsliga små pojkar. Kontorsfjantarna.
Många i min trappuppgång röker. De flesta är pensionärer. En kvinna bor på samma våning som mig. Hon är i sextiofemårsåldern, röker inomhus och drar gladeligen i sig ett par askar Prince om dagen. Det märks. Det pyr ut i trappuppgången. Det gör inte mig ett dugg. Men kontorsfjanten ovanpå mådde naturligtvis dåligt. Så dåligt så att han en kväll bestämde sig för att ringa på hos kvinnan och informera henne om att röken trängde upp i kontorsfjantens lilla lägenhet.
Kvinnan heter Gullan och är helt igenom stenhård. Jag hörde hur kontorsfjanten kom klampande nerför trappan och ringde på hos Gullan.
Det här blir kul! Tänkte jag och ställde mig vid min ytterdörr, lyssnade och spanade genom tittögat.

Jag har aldrig förstått mig på sådana människor som kontorsfjanten. Det är som om de vill bli illa omtyckta. Varför annars gnälla och lägga sig i andra människors liv? Det säger sig självt att ingen slutar att röka bara för att en gnällspik ringer på dörren och påpekar att han mår lite dåligt av rök. Sådant skapar bara dålig stämning.
Under hela året som kontorsfjanten bodde i min trappuppgång så såg jag honom aldrig med någon flickvän, ingen kompis, ingenting. Jag hade tyckt synd om honom om han hade varit en trevlig kille.
Det var han inte.
Hade han varit en trevlig kille så kanske jag hade bjudit in honom till min lägenhet en fredagskväll.
-”Här! Ta ett järn vetja!”
Kanske hade jag satt på lite bra musik, slagit upp ytterligare ett glas och presenterat honom för min flickvän som nyss hade dykt upp. Det kanske hade varit bra för honom. Han kanske hade slutat upp med att vara så stel och spänd. Kanske lite för bra för honom.
-”Nej! Drick inte upp hela flaskan! Ge fan i att visa kuken för min flickvän!”
Men jag bjöd aldrig in honom för han verkade helt enkelt inte vara en trevlig kille. Han var en kontorsfjant som med största sannolikhet hellre ville sitta ensam i sin lilla etta, dricka latte och kanske, när han kände sig riktigt vild och galen, surfa in på sin favoritporrsida och runka handen full.
Han hade ingen riktig dator. Han hade en sådan där fånig bärbar dator, en lap-top. Kontorsfjantar brukar föredra sådana. Han brukade bära med sig den i en speciell väska. Det såg fjolligt ut. Han kanske var homosexuell? Det förklarade i så fall frånvaron av kvinnligt besök. Men å andra sidan så hade han aldrig något manligt besök heller. Förutom en gång, då var vår griniga vaktmästare där uppe för att åtgärda något fel. Jag hörde hur han svor och gnällde. Det gör han alltid när han måste göra skäl för sin lön.
Om kontorsfjanten hade tagit fram kuken och gjort närmanden så hade det nog blivit mer än svordomar och gnäll. Då hade det blivit grov misshandel av hyresgäst. Vaktis förväntar sig igentäppta avlopp och droppande kranar när någon hyresgäst ringer och besvärar honom. Inte rövknull. Jag undrar vad som hade hänt om vaktis hade slagit ned kontorsfjanten?
Hur förklarar man för en chef på ett hyresbolag att en hyresgäst har försökt att knulla honom i röven samtidigt som han skruvade loss handfatets vattenlås?
-”Jag var tvungen att slå honom i huvudet med rörtången flera gånger innan han lugnade ned sig! Jag var helt svett efteråt!”

Men nu står alltså kontorsfjanten utanför min grannes dörr, hos Gullan. Han ringer på och hon öppnar genast. Kontorsfjanten framför sitt ärende och sedan blir det tyst en stund. Gullan hämtar luft. Sedan så startar hon lite lätt genom att tala om att hon minsann har bott i sin lägenhet i över fyrtio år och att hon alltid har betalat sin hyra i tid och aldrig fått några klagomål.
Kontorsfjanten undrar vad i helvete det hade med det hela att göra?
Sedan så säger Gullan att om hennes man Oskar hade levt så hade så hade minsann kontorsfjanten fått se på fan. För Oskar, det hade varit en riktig man det.
-”Han jobbade som murare. Ett riktigt jobb!”
Gullan gav uttryck för sitt förakt för kontorsfjantar i allmänhet och ickerökare i synnerhet. Gullan förklarade vad en riktig man var. Oskar hade varit en riktig man. Ända till sin för tidiga bortgång vid sextio års ålder så hade Oskar burit tegel tio timmar om dagen, rökt som en skorsten, hällt i sig en flaska fläderbrännvin till lunch och en flaska Flaggpunsch till eftermiddagskaffet och ändå kommit hem varje kväll och varit sugen på mus.
-”Oskar var en riktig karl! Han kunde jävlar i mig skära glas med kuken efter en hård arbetsdag!”
Sedan tittade det ut fler kärringar från dörröppningen. Det vällde ut cigarrettrök. Tydligen så hade Gullan kafferep. Det har Gullan ofta. Kvarterets kärringar brukar samlas uppe hos henne. De sitter hela dagarna och dricker kaffe, äter kakor och häller i sig cacaolikör. Alla gapade och skrek, de svor över fjollor till män som inte tålde lite tobaksrök och hotade med att ringa till hyresvärden.
-”Komma här och antasta skötsamt folk!”
Kontorsfjanten gick upp till sin lägenhet. Han gav upp. Han skulle aldrig ha rört om i det där jävla getingboet. Nu var han ännu mer illa omtyckt.

En månad senare flyttade kontorsfjanten. Jag vet inte vart, men antagligen dit alla kontorsfjantar hamnar så småningom – till en hårt belånad villa ute i något sömnigt villaområde.
Idag bor det en kvinna i lägenheten. Hon jobbar på ett större tryckeri. Hon gillar att sitta ute på balkongen under kvällarna och dricka kaffe och röka. Ordningen har blivit återställd i vår trappuppgång.

Midsommar och vita klänningar.

Snart så är det midsommarafton och jag ska inte göra någonting. Det känns bra. Midsommarafton är inte vad det har varit. Eller, det är nog jag som inte är den jag har varit. Det känns också bra.
När jag var ung så var midsommaraftonen fyllehelgernas fyllehelg. Man planerade för denna helg i månader. Vart man skulle åka, hur mycket man skulle dricka osv. Glöm nyårsafton, Lucia och all sådan skit. Det var Midsommar som gällde!
Oftast så hamnade man på någon camping i Smögen eller Strömstad. Detta var under åttiotalet. Det var hårdrock och jeansjacka som gällde. Och massor med sprit.
Jag drömde alltid om att få träffa en flicka just denna helg. Varenda midsommar så hoppades jag.
Nu jävlar! Denna midsommar så kommer jag att träffa någon flicka!
Det gjorde jag aldrig.

Jag fantiserade om att jag skulle träffa en trevlig flicka. Jag drömde om att jag skulle bli sådär lagom berusad och tillsammans så skulle vi gå till en blomstrande äng. Flickan skulle lägga sig ned i det höga gräset, vika upp sin vita klänning (den var alltid vit) och sedan så skulle jag äntligen få krypa emellan ett par kvinnoben samtidigt som solen gick upp. Sedan så skulle vi aldrig skiljas.
Romantiskt värre.
Men jag blev aldrig lagom berusad och någon vacker flicka i vit klänning såg jag aldrig röken utav.
Jag blev alltid stupfull och sov som en stock innan själva midsommarfirandet ens hade kommit igång.
Vi brukade supa i flera dagar. Vi låg i en hög utanför ett tält som sällan blev uppslaget och söp, sov och kräktes dygnet runt samtidigt som AC/DC och Deep Purple ylade ur en gammal kassettbandspelare som vi hade tagit med oss.
Få unga flickor i vita klänningar med blomsterbuketter i sina händer sökte sig till vårat sällskap.
Vi brukade supa i tre dagar. På den fjärde åkte vi hem. Jag brukade sitta tyst i baksätet. Midsommar var krossade förhoppningar.
Jag har aldrig känt mig så ensam och misslyckad som då, i början av åttiotalet, när jag var tonåring och midsommarhelgen var över. Jag trodde att hela livet var över. Att jag hade fått min chans men sumpat den.
Några år senare så förstod jag att jag inte hade sumpat någonting för flickorna gav mig aldrig någon chans. Det var de snygga och självsäkra killarna som fick chansen, och som ofta tog den. Jag hade glasögon och ansiktet fullt av finnar och bölder och stammade så fort någon tilltalade mig när jag var nykter. Sådana killar får ingen chans.
De får vänta i några år.
Men just då, när jag var tonåring, så trodde jag att allt var över. Jag skulle aldrig, aldrig någonsin få hålla någon flicka i handen. Det kändes tungt.

Några år senare så ljusnade allting. Det lossnade på något vis. Jag flyttade, fick nya vänner och startade om från början med allting. Bölderna försvann och jag ändrade attityd till både mig själv och omgivningen. Ja, till hela livet.
När jag var drygt tjugo år så träffade jag äntligen min midsommarflicka. Jag såg henne stå lutad mot ett staket utanför en pytteliten Folkets Park som jag har glömt namnet på. Jag var något så ovanligt som lagom berusad vilket i min värld betyder att jag fortfarande kan gå och föra en enkel dialog.
Jag gick fram till henne. Hon var sjutton år, hette Maja och var den vackraste flicka jag hade sett.
Maja var där med sin väninna, men hon hade träffat en kille och försvunnit. Nu var Maja ensam och funderade på att gå hem. Det var inget roligt längre.
-”Ska vi ta sällskap på vägen?”
Frågade jag. Det ville hon gärna. Hon log snällt mot mig. Det var jag inte van vid att flickor gjorde. Det var lång väg hem. Det var sent på natten. Jag hade en flaska sprit i innefickan på kavajen. Jag bjöd Maja. Vi pratade om allting, som om vi redan kände varandra väl. Jag fick Maja att skratta. Det var ljummet i luften. Det var en sådan där midsommarnatt som man drömmer om men sällan får uppleva.
Jag ville ta henne i handen men jag vågade inte. Hon var sjutton år. Jag var fem år äldre. Jag var rädd för att skrämma iväg henne.
Maja var smal, hade långt brunt hår, bruna ögon och kritvita tänder.
Hon hade vit klänning på sig.
Jag hade aldrig tidigare vandrat tillsammans med en sådan vacker ung kvinna.
Egentligen så hände det inte så mycket den där midsommarnatten men ändå så blev den mitt livs finaste midsommarminne. Jag har firat midsommar på soldäcket på flera Finlands- och Tysklandsfärjor, jag har suttit och druckit hembränt i Lappland i under midnattssolen och besökt fyllefester på finska landsbygden. Det var kul ibland men det kunde aldrig mäta sig med den där midsommarnatten när jag vandrade tillsammans med Maja på en asfalterad cykelväg. På väg hem ifrån den där lilla festplatsen som jag har glömt namnet på.
Hon hade vit klänning på sig.

Tidigt på morgonen så kom vi fram till höghusområdet som jag för tillfället bodde vid. Jag visade vilket hus jag bodde i. Hon undrade vilken våning.
-”Sjunde!”
Svarade jag.
Jag sade inte så mycket mer. Det blev pinsamt. Maja bodde hos sina föräldrar i ett villaområde en bit bort.
-”Hej då!”
Sedan gick hon. Jag tog hissen upp till mig. Solen gick upp. Jag gick ut på balkongen, slog upp ett glas sprit som jag blandade ut med Fanta, tände en cigg och började drömma om Maja. Hon var en söt karamell som jag skulle suga på länge. Det var vid denna tid som jag grundlade min vana att sitta på balkongen under tidiga morgnar och drömma mig bort tillsammans med sprit och cigarretter. Jag kände mig lätt och glad till sinnes.
Sedan ringde det på dörren.
Jag gick och öppnade. Det var Maja.
-”Mina föräldrar är bortresta till Örebro. De kommer inte hem förrän till måndag!”
Jag bjöd in Maja till min lägenhet.
Hon hade vit klänning på sig.

Efter den natten så har jag suttit många sommarnätter på min balkong och sett solen gå upp. Alltid ensam. Alltid med en flaska och mina cigarretter. Men det har aldrig ringt på någon ung flicka med vit klänning på min dörr något mer. Den tiden är förbi. Det gör inget. Jag är glad över att jag fick uppleva en sommar med Maja.
Skulle det ringa på någon ung tonårsflicka i vit klänning på min dörr idag så har hon garanterat klivit av på fel våning. Skulle jag bjuda in henne till min lägenhet så skulle jag med största sannolikhet bli polisanmäld.
Så jag är glad så länge det inte ringer på min dörr.
Men ikväll så kommer min flickvän och hälsar på. Vi ska sitta på min balkong. Min flickvän har ingen vit klänning. Men det gör inget, jag är nöjd i alla fall. Tiden då jag låg ensam vid en camping på västkusten och kräktes är väldigt långt borta. Det känns bra.

Trevlig midsommar på er!

Tillbaka från Grekland!

Jaha, så är jag då äntligen hemma från Kreta. Det var trevligt, men varmt. Väldigt varmt. När jag landade här i Sverige så kändes faktiskt den svenska kylan skön.
Jag bestämde mig för att ta småvägarna hem från flygplatsen. Jag kände mig inte upplagd för motorvägskörning. Jag ville insupa den svenska, lantliga miljön. Då passar svenska småvägar bra.
Så det blev klassiska, slingrande sjuttiovägar genom ett sommargrönt Sverige.
Ni vet hur det är, man ligger alltid tjugo km över hastighetsbegränsningarna. Är det sjuttio kör man i nittio, osv.
”Sakta in! Lekande barn!”
Stod det på en skylt. Jag ställde mig på gasen. När jag körde förbi ett litet hus med en fikande barnfamilj i trädgården så susade jag fram i hundratio. Jag log och vinkade åt familjen.
-”Hejsan! Svejsan!”
Jag såg att de käkade tårta. Det hängde ballonger i solparasollet. De firade tydligen något. Det var skolavslutning. Sommarlovet började för de små barnen. Det förstod jag när jag närmade mig en liten byskola. Trettioskyltarna markerade den lilla lågstadieskolan. Jag blåste förbi i över hundra knyck. På skolgården stod föräldrar, lärare och uppklädda småbarn. De tittade på mig när jag kom körande. Jag vinkade åt dem.
De vinkade inte tillbaka.
Jag skulle också vilja ha sommarlov. Medelålders män får inget sommarlov.
Det är inte rättvist.
Tänkte jag.

Men jag har haft ett litet minisommarlov med solsken, värme och bad. En vecka i Grekland. Kreta närmare bestämt.
Det har varit trevligt. Största delen av tiden ägnade jag åt att sitta vid poolen eller stranden och dricka sprit, eller också satt jag på balkongen och drack sprit. Ibland gick jag på stadens gator och drack sprit. Det blev oftast tidiga kvällar. En gång gick jag och lade mig redan klockan elva. På förmiddagen.
Jag träffade en kille där nere, en tillfällig kompis. Johnny hette han. Vi var ungefär jämngamla och reste båda ensamma. Det var väl det enda vi hade gemensamt – åldern och bristen på resesällskap.
Johnny ville alltid göra något. Hitta på prylar tillsammans.
-”Vi gör ju för fan inget!”
Sade han en dag till mig. Det gjorde vi visst. Vi satt ju här vid poolen och drack sprit. Det sade jag till honom.
-”Det är inte att göra något!”
Jodå, det tyckte jag. Och förresten, igår så besökte vi ju aldrig poolen eller stranden.
-”Nä, då gick vi omkring i affärer och drack sprit!”
Javisst. Det var ju kul. Det tyckte inte Johnny. -”Och dagen innan det var vi ju inne i Chania!”
Sade jag.
-”Ja, och drack sprit…”
Det stämde. Det hade varit en trevlig dag. Det tyckte inte Johnny.
Johnny var egentligen en väldigt tråkig person. Själv så tyckte han att han var tidernas lustigkurre. Han drog alltid en massa dåliga vitsar. Ofta utan någon poäng. Eller också var det jag som inte fattade.
De handlade uteslutande om brevbärare eller svarta människor. Tydligen så fann han dessa människor utomordentligt lustiga. Jag tror att det var han själv som tänkte ut vitsarna.
-”Det var en brevbärare som skulle hyra porrfilm…”
-”Fyra negrer var ute och åkte buss…”
-”Det var en brevbärare och en neger som skulle spela golf…”
Sådär höll han på hela tiden. Mycket irriterande.
Men nu så hade t o m vitsarna tagit slut för Johnny. Han var uttråkad. Han ville verkligen hitta på något.
-”Ikväll går vi ut på disco!”
Jag lovade att följa med. Inte för att jag ville utan enbart för att vara snäll. Vad fan hade jag ut på ett disco att göra egentligen?

Vi gick ut vid tiotiden på kvällen. Jag satte mig vid ett bord och drack. Johnny drack också. Med jämna mellanrum så reste han sig upp och gick bort till baren och snackade med någon okänd kvinna. Det såg ut som om han hade kul. Det hade inte jag.
Jag satt kvar vid mitt bord och drack. Jag tittade ut på gatan. Jag såg en fet man i min egen ålder, lite drygt fyrtio år kanske. Han var flintis, hade grått skägg och en mage som hängde som en stor jävla sadelväska. Han hade blommiga shorts på sig utan att skämmas. Benen var kritvita och magra. Han var röd i ansiktet. Troligen högt blodtryck i kombination med alkohol. Han skulle nog dö snart.
Han kan inte må bra. Tänkte jag. Vi var i samma ålder. Jag var glad över att jag inte hade blivit som honom. Synen av den i förtid åldrade mannen gjorde mig på bättre humör. Nästan munter. Jag har haft en jävla tur! Mitt blodtryck är som det ska och jag tror inte jag ska dö. Jag mår bra.
Undrar varför jag tänkte sådana tankar? Börjar man kanske göra det efter fyrtio?
Jag beställde in en ny drink och tände en cigg. Johnny kom tillbaka. Han hade med sig två kvinnor.
-”Det är här Carina och Minna!”
Ånej! Jag var inte ett dugg intresserad av att umgås med fler människor, och absolut inte med kvinnor. Vad skulle jag prata med dem om?
De hälsade och jag hälsade tillbaka. Sedan började Johnny dra en av sina jävla vitsar.
-”Det var en neger från Johannesburg som flyttade till Sverige…”
Om jag hade varit femton år yngre så hade jag genast börjat med att bjuda någon av kvinnorna på sprit. Jag hade fullkomligt belägrat henne med komplimanger, vitsar och gamla fåniga anekdoter. Med jämna mellanrum hade jag fyllt på hennes glas. Allt för att få henne på rygg. Jag skulle haft stånd hela tiden. Fan, jag hade dunkat kuken i bordskivan om jag hade försökt att resa mig upp.
Nu sket jag fullkomligt i båda kvinnorna.
Jag har en flickvän idag. Här hemma. Hon är min sista flickvän. Den dagen hon tröttnar så blir det inget mer.
-”När negern kom till Sverige så gick han genast upp till Arbetsförmedlingen för att söka jobb…”
Fortsatte Johnny.
När jag var barn så fick jag en katt. Han var grårandig och mycket tillgiven. Jag döpte honom till Göte. Vi höll ihop under hela min barndom. De första åren så kunde jag se hur Göte sprang omkring ute på ängarna och jagade fjärilar. Han hoppade och skuttade. Sedan slutade han. Det var inget roligt längre. Göte hoppade inte längre efter några fjärilar.
Så är det med mig idag. Jag hoppar inte längre efter fjärilarna.
-”Vad jobbade du med i Johannesburg då? Frågade arbetsförmedlaren negern…”
Jag bestämde mig för att gå tillbaka till hotellet. Jag ville sitta vid poolen, eller vid stranden med en flaska vodka och dricka ensam. Drömma mig bort och fantisera. Jag ville inte sitta vid ett bord och dricka fåniga fruktdrinkar tillsammans med kvinnor som jag inte kände.
Jag reste mig upp, tackade för mig och gick iväg.
Jag hade inte ens stånd.
-”Jag var akterskytt på en brödbuss!”
Var det sista jag hörde Johnny säga.

Resten av natten satt jag nere vid stranden. Jag hade sprit och cigarretter som sällskap. Sämre kan man ha det. Jag såg solen gå upp innan jag föll i sömn. Jag vaknade någon gång vid tiotiden på förmiddagen. Då var det fullt med folk på stranden. De tittade på mig. Det var över tjugo år sedan jag vaknade upp en morgon på en strand med bakrus. Det kändes bra. Faktum är att kände mig som ung på nytt.
Sedan gick jag upp till poolen, satte mig i baren och beställde dagens första drink.
Det var en trevlig resa.

Lite foton:
http://gehasfotoblogg.blogspot.com/2009/06/kreta-2009.html

Åker till Grekland!

Jaha, idag åker jag till Grekland. Är tillbaka om en dryg vecka. Ska försöka ta lite nya foton till min fotoblogg.
Hej så länge!

Dags för lite självömkan!

Om två dagar åker jag till Grekland och jag är sjuk som en hund. Feber och ont i halsen. När jag blir sjuk så är jag i mycket stort behov av omvårdnad och uppmärksamhet. Helst av en kvinna. Förresten, naturligtvis av en kvinna.
Tidigt i morse så ringde det på dörren. Var det kanske min flickvän som hade hört att jag hade blivit allvarligt sjuk och som hade bestämt sig för att komma och ge mig mat på sängen och kanske gulla med mig?
-”Ja, du hade anmält att det var stopp i avloppet?”
Det var vår griniga vaktmästare. En man som alltid ser besvärad ut så fort man ber honom att sköta sitt jobb.
Jag hade fått stopp i golvbrunnen ute på toaletten. Vaktis började rota i brunnen med sina verktyg. Han var arg. Det syntes på honom. Grinig.
-”Sådana här brunnar måste underhållas! Du måste rensa själv, minst en gång i månaden!”
Varför då? Jag betalar hyra, underhållsservice ingår. Det talade jag om för honom. Jag talade också om för honom att jag var med raska steg på väg mot femtio år och att jag höll på med att rensa golvbrunnar dagarna i ända på jobbet. Det fick räcka.
-”Jag är ÖVER femtio år och gör det just nu!”
Jaha?
Jag lämnade honom ifred ute på toaletten och gick och satte mig i soffan och knäppte på TV:n. Det var morgonnyheterna.
Vaktis var klar och kom ut från toaletten.
-”Ja, det är ju inte alla förunnat att kunna sitta och titta på Morgon-TV en vardag!”
Maken till omöjlig människa. Jag hoppades verkligen att jag slapp att anlita honom något mer.
-”Nu ska jag gå ut och tömma sopor!”
Sade han. -”Det tar aldrig slut!”
Nej, det borde väl jag veta. Vaktis kanske hade tio år kvar till sin pension. Jag har tjugoett år. Och så har han mage att missunna mig en sjukdag. Jag gick ut på balkongen och tog mig en rök. Jag såg vaktmästaren gå bort mot soprummet. Han såg knäckt ut. Jag tyckte lite synd om honom trots allt. Han var ju en kille som jag, som alla vi andra, som aldrig har fått sina drömmar uppfyllda och som nu höll på att bli gammal.
Om inte cancern knäcker oss till slut så är det våra förbannade jobb, tänkte jag. De flesta av oss får aldrig vår ungdoms drömmar uppfyllda.
Jag undrade vad min vaktmästare drömde om att bli som ung? Rallyförare kanske? Berömd konstnär eller kanske en stor skådespelare? Herregud, han kanske hade drömt om att dra till Hollywood och bli en berömd bögporrstjärna!
Jo, det finns faktiskt sådana. Jag kan t o m titlarna på flera bögporrfilmer. Fråga mig inte varför men all oviktig information lagras i min skalle.
”Foxhole boys” är en av dem.
”Roommates.”
”Inch by inch”.
Min vaktis kanske har dessa filmer i sin samling? Han kanske kollar på dem varenda kväll och tänker: Det där kunde vara jag, när filmens stjärna får ta emot stor klyvarbom i röven för tredje gången.

Jag sitter och fantiserar som vanligt. Feber har jag också. Det är riktigt jävla synd om mig. Men jag har inget annat att göra än att sitta här och fantisera vid min dator.
Nu är jag inne på arbete och krossade drömmar. Det är jag ofta. Jag gillar att tänka på sådant. Det borde göra mig deprimerad men istället är det tvärtom. Det ger mig en känsla av att se igenom hela skiten. Som om jag har fattat något som få andra har gjort. Många människor tror att de har skaffat sig ett bra liv, för de har glömt ungdomens drömmar.
För ett tag sedan så pratade jag med två unga kvinnor i tjugofemårsåldern. Den ena av dem jobbade på posten, den andra på ICA. Båda hade just fått förstahandskontrakt på sina lägenheter och den ena hade en pojkvän. Han jobbade på bygge.
Jag minns när de var femton år. Då drömde den ena av dem att flytta till USA och bli en tuff advokat. Den andra ville bli modedesigner.
Men det hade de glömt. De var nöjda med sin tillvaro. De hade blivit alldeles vanliga medelmåttor som ingen skulle minnas. Åren går och sedan dör de. Utan att ha uträttat något av värde.
Någon sade åt dem att det var dags att växa upp, att bli vuxen och sluta drömma. Så de tog första bästa jobb och intalade sig själva att de minsann hade haft tur.
-”För det är ju inte alla som har jobb!”
Nej, det är det inte. Men det finns även de som inte behöver jobba, som istället kan leva på sina hobbies och intressen.
Jag jobbar med golvvård och städning. Någon som tror att jag drömde om detta som ung? Nej, det gjorde jag inte. Men istället så ska jag vara tacksam.
Du ska vara tacksam över att du har ett jobb!
Jag ska vara tacksam över att jag aldrig fick mina drömmar uppfyllda. Det är vad de säger till mig. Och när jag inte har fullt upp med att vara tacksam, då förväntas det att jag ska uppfyllas av en djup ansvarskänsla.
Jag tror att Gud skrattar åt mig.
Varje morgon när jag travar iväg till jobbet så sitter han någonstans långt därute i universum och tittar på mig. Han undrar nog varför jag går iväg till jobbet varje dag? Han undrar nog vad det är för vits med alltihop?
Universum expanderar. Det är uråldrigt. Nya solar tänds varje dag. Bakom stjärnorna finns en kanna med guld och där går en liten människa på väg till sitt jobb. Han ska ta hand om skit.
Sådär brukar jag tänka. Det påminner mig om att inte börja ta jobbet på blodigt allvar, att inte bli någon skitstövel som glömmer det viktiga här i livet.

I morse när jag stod på min balkong och rökte så såg jag massor av ungdomar som gick på gatan. De var på väg till skolan.
De vet inte om det men de kommer att sluta som snabbköpskassörskor, som diskare, som städare, svetsare och byggnadsarbetare. Om de har tur.
Men som sagt, det vet de inte om ännu. För snart så är det skolavslutning. Då ska de ut i livet. De ska bli rika. De ska ha kul. De ska bli direktörer, webdesigners och äventyrare hela bunten. Klättra i berg och braka fram genom livet i en öppen sportbil.
Deras drömmar har inte slocknat ännu.
Jag har aldrig sett ned på någon yrkesgrupp. Jag anser att en gatsopare har ett lika stort värde som en direktör. För jag vet att bakom varje uttråkad snabbköpskassörska jag möter, bakom varje sönderstressad kock och bakom varje rörmokare så döljer det sig en astronaut redo att utforska nya världar. Bakom varje diskare så kanske det finns en ny Picasso och killen som delar ut morgontidningen till dig kanske hade blivit en ny Jimi Hendrix, för han var jävligt bra på gitarr när han gick i skolan.
Men gitarren är såld, hyran måste betalas. Tidningarna måste delas ut i tid och kvinnan bakom kassaapparaten ute vid ICA Maxi råkade bli påsatt vid alldeles fel tidpunkt av en psyksjuk bilmekaniker som kände avog mot både preventivmedel och verkligheten.
Bilmekanikern får sluten vård efter att ha försökt att få kontakt med yttre kosmos genom att klä väggarna i stanniolpapper, slå ut vatten över hela verkstadsgolvet och slutligen förbinda alla väggkontakter med ståltråd. Verkstadschefen hinner precis slå en skiftnyckel i huvudet på honom innan han slog på huvudströmbrytaren.
Nio månader senare föder snabbköpskassörskan en faderlös son och tjugo år senare får hon in honom som vikarie ute på lagret.
Dessa människor drömde en gång om att flyga till stjärnorna och simma med delfinerna i havet.
Nu måste de jobba för sitt uppehälle. Jobba och vara tacksamma.

Jag borde säga upp mig från mitt jobb. Det är aldrig för sent. Men det kommer jag aldrig att göra. Jag vågar inte. Jag har blivit alldeles förtjust i pengar och trygghet.
Och om två dagar åker jag till Grekland.
Utan mitt jobb så skulle jag inte kunna göra mina två resor om året. Så jag kommer att fortsätta med att gå till mitt arbete varje morgon. Gnälla och jobba varje dag.
Men idag jobbar jag inte. Idag är jag sjuk. Idag gnäller jag över min feber. Jag önskar att min flickvän kunde komma hit och tycka synd om mig.
För det är ju synd om mig!
Just nu i alla fall.
Nu ska jag gå och lägga mig en stund. Nu är det färdignällt på min blogg för idag. Hej på er så länge!

Axel Olsson får ett nyp.

Flera stycken läsare har skrivit till mig och undrat vad det blev av Axel Olsson. De vill läsa mer om honom.
Axel Olsson är helt och hållet en fantasiprodukt av mig. En av många. Faktum är att Axel är en av de karaktärer som jag tycker minst om. Jag har riktigt svårt för honom. Jag tyckte aldrig att det var kul att fantisera ihop berättelser där Axel hade huvudrollen. Det blev bara larvigt och överdrivet.
Men så idag så gjorde han sig påmind. Jag satt i bilen och väntade på min chef.
Hon var och käkade lunch. Hon hade sagt att hon skulle ha ett allvarligt samtal med mig. Sådana där samtal innebär alltid problem.
Så jag satt kvar. Det kändes inte bra. Jag kände mig som en liten skolpojk igen. Min gamla lärarinna brukade ofta säga samma sak till mig efter att hon hade föst ut mig från klassrummet.
-”Sitt kvar här! Du och jag ska ha ett allvarligt samtal efter lektionen!”
Men jag satt aldrig kvar. Jag sprang hem.
Men nu är jag vuxen. Jag kan inte springa hem. Det finns ingen att springa hem till. Så jag satt kvar och väntade på min chef.
Jag sjönk in i mig själv. Det finns ingen hemma längre, men inne i mitt huvud så springer det omkring en hel del folk. Av någon anledning så kom jag att tänka på Axel Olsson. Det var länge sedan.
Det är inte mycket jag har gemensamt med Axel, men så slog det mig. Vi har båda lika lätt för att bli provocerade.
Ungdomar som inte har vett att dra upp byxorna gör mig förbannad.
Cykelhjälmsanvändare får mig att osäkra min pistol och högljudda barnfamiljer som blockerar kassaköer får mig att blåsa iväg hela jävla magasinet.
Axel däremot är av den mer inskränkta sorten. Han blir fullkomligt, topp tunnor ursinnig av homosexuella, kommunister och svarta människor. Enligt honom så är hela landet infekterat. Det är stort sett bara Dalsland som är förskonat. Eller, fan vet! Tänker han efter så är det bara Melleruds kommun som har klarat sig från denna landsomfattande farsot och tänker han efter riktigt jävla ordentligt så är det nog bara Axels egen gård som kan ses som en fristad. Fast då måste han förstås stryka sin efterblivna son och den där förbannade negerförmannen Ben som han var tvungen att dras med pga att hans oäkta dotter tvunget skulle gifta sig med honom. Axels fru Majvor kan en god dag ge honom något som med livlig fantasi kan liknas vid en halvhård erektion, förutsatt att han har en duktigt hög promillenivå och vind i seglen i form av en uppslagen gammal porrtidning inom synhåll.
-”Och potatissäcken! Glöm för fan inte potatissäcken! Den måste vara dragen över huvudet på kärringen, annars blir det fan inte något!”
Skrek Axel högt inne i mitt huvud.
Hej på dig Axel! Det var länge sedan!
Så dök han då upp till slut.

Jag undrade vad han gjorde nu för tiden? Hade det hänt något?
Och så började Axel berätta…
-”Visste du att de har ett traktormuseum i Vara?”
Frågade Axel.
Nej, det visste jag inte. Hur skulle jag kunna veta det? Få saker är mig så likgiltigt som traktorer. Skulle i så fall vara sport och motormanualer.
Axel berättade att ungefär vid den här tiden, så åker han alltid ned till Vara, en liten håla mitt på den Västgötska slätten. Axel hatar att lämna Dalsland. Inte för att invånarna i Dalsland är så mycket att hurra för, men där finns det i alla fall oaser av förnuft, som t ex Axel Olssons lilla gård. Utanför Dalsland råder total galenskap.
-”Bögar och kommunister allihop!”
Talar Axel om för mig och ger mig en blick som säger: Och börja nu för faan inte att käfta emot! Försök inte med någon jävla vals med mig, för jag har varit med ett tag!
Men jag har också varit med ett tag.
-”Jag bor inte i Dalsland och jag är inte homosexuell!”
Detta faktum får Axel att falla in i en jeremiad om stockholmsbögar, metrosexuella kontorsfjantar som cyklar till jobbet och invandrade negrer med partiböcker i bakfickan och full rösträtt.
-”Inte bor jag i Stockholm heller!”
Upplyser jag Axel.
Detta får Axel att informera mig om att det minsann är han som brukar jorden, som arbetar i sitt anletes svett och att det är jag som jobbar som städtant och ägnar min fritid åt att sitta i min fåniga lilla böglägenhet och skriva ännu fånigare berättelser.
-”Så vem utav oss är egentligen fittan?”
Axel hade sina poänger, det måste medges.
Jag bestämde mig för att det var dags att byta samtalsämne.
-”Hur var det nu med det där traktormuseet?”
Jodå, Axel var ju på väg att berätta men jag avbröt ju hela jävla tiden!
-”Aldrig får man tala till punkt!”
Hur som helst. Varje vår vid den här tiden så hoppar Axel in i sin gamla amerikanare, en Impala sextiotrea och drar iväg från gården med en rivstart. Målet är Vara och traktormuseet.
-”Nykter, kan jag tänka.”
Inflikade jag.
-”Men va fan… Ser jag ut som en jävla Stockholmare?”
Säger Axel och blänger ilsket på mig. -”Jag är alltid jättefull när jag lämnar gården. Stånd har jag också!”
Ok! Ok! Jag orkar inte käfta med honom. Han får väl köra sin stil och leva kvar i sina vanföreställningar. Det är hans liv.
-”Kan jag få fortsätta eller ska du försöka få mig att lösa medlemskap i MHF?”
Ok, fortsätt för fan!
Efter att Axel upplyst mig om att Motormännens helnykteristförbund egentligen var en förtäckt kommunistcell – det vet ju alla! – så fortsatte han sin berättelse.
Axel körde alltså ut från sin gård, saligt berusad sedan en vecka tillbaka av dåligt hembränt och kontaktlim. Det är sommar i luften, svalorna flyger högt i skyn och Axel har just tänt dagens tjugonde Commerce.
Han kör ut på E-45:an och stampar gasen i botten. Axel kör med den tuffa och ungdomliga stilen – Flaskan i knät, avkapad ljuddämpare och Chuck Berry på högsta volym. Det hörs när Axel Olsson har lämnat gården och är på väg mot äventyr. Varenda bonde som är ute på åkrarna höjer blicken från myllan, skakar på sina huvuden och undrar hur länge dårskapen ska fortgå.
-”Över femtio år och visar inga tecken på avmattning!”

Jag kunde tänka mig resten av berättelsen. En tröttsam upprepning av Axels bravader som vi har läst om i tidigare berättelser. Axel blir förbannad och hotfull. Han vrålar och skriker förbannelser över sina mottrafikanter, spyr i diken och dammar ut på åkrar och knäcker hjulupphängningar.
Jag hade hört den där skiten förr. Jag föreslog att han skulle komma med något nytt. Ge mig något att skriva om!
-”Jag betäckte en tjugoårig kvinna!”
Det där hade jag svårt att tro på. Jag tittade på Axel. En fet och krullhårig karl i femtioårsåldern med rödmosigt ansikte och ilsken uppsyn. Kläderna han bar bestod av en billig Konsumjeansjacka, ett par slitna snickarbyxor och till detta ett par… Texasboots! De såg dyra ut. Nitar och vackert utsirade broderier på skaften. De kan inte ha varit billiga. Det förvånade mig att en sådan snål jävel hade lagt ut dyra pengar på ett par importerade, äkta boots ända bortifrån Texas. Jag drog mig till minnes någon gammal berättelse där dessa boots hade haft en avgörande roll, men jag mindes inte riktigt detaljerna.
Hur som helst, hade Axel Olsson verkligen fått till det med en tjugoårig kvinna? Hur hade det gått till? Den historien ville jag verkligen ta del utav.
Och så började han berätta.

Axel anlände till Vara någon gång under kvällen. Han körde igenom centrum och blängde ilsket på människorna som satt vid uteserveringarna i det lilla samhällets centrum. Hotellrum är dyrt. Axel skulle sova i bilen.
-”Det finns gott om plats!”
Axel var mycket berusad. Han hade ägnat i stort sett hela resan åt att bälga i sig hembränt.
Vara är ett litet samhälle som ligger utslängt mitt på den västgötska slätten. Omgivningarna består av böljande sädesfält. Om man ställer sig utanför Vara centrum och tittar ut över de vackra fälten så kan man – om man har tur – få se en riktig bonde i hängselbyxor som tuffar fram på sin traktor, på väg hem till sin gård efter ett hårt dagsverke. Precis som förr i tiden!
Detta är Axel Olssonland.
Vara påminner mycket om Mellerud, och det är en av anledningarna till att Axel åker hit. Axel gillar inte miljöombyte. Axel vill känna igen sig, veta var han har saker och ting. Som t ex den där nattklubben som han just körde förbi, Nattclub Kronan. Det syntes ju vad det var för klientel som besökte det där jävla stället.
-”Kuksugare!”
Skrek Axel när han körde förbi med nedvevad ruta.
Folket i kön såg ett rödmosigt ansikte i en gammal raggarbil som körde förbi och undrade vad det var för dåre.
Axel satt och skrattade bakom ratten. Där fick dom minsann. Bögarna! Komma här och jävlas med mig, va?
Axel körde ut till ett villaområde och parkerade på en gata med nedsläckt gatubelysning. Perfekt plats att sova på.
Det var bara det att Axel kände sig fortfarande alldeles för nykter för att kunna sova. Det är ett klassiskt beteende hos fyllehundar, de känner sig alltid för nyktra. Trots att de är stupfulla sedan flera dygn tillbaka.
Axel bestämmer sig för att ta en promenad in till torget. Kanske gick det att få tag på lite hembränt av någon där. Vem vet? Bygden är ju full av trevliga bönder.
Så Axel travar iväg längs de mörka gatorna i villakvarteret.

Det dröjer inte länge förrän Axel noterar en villa som det strömmar hög rockmusik ifrån. Det lyser i några fönster.
Ungdomarna har fest. Tänker Axel ilsket. Axel hatar ungdomar. Han avundas dem, nej förresten, han missunnar dem deras ungdom. Varför dom och inte jag? Tänker han. Han tänker också: Där det är fest finns det sprit!
Så Axel Olsson, som snart ska fylla femtiotvå år, bjuder sig själv och klampar in i ett vilt främmande vardagsrum där ett gäng unga killar i tjugoårsåldern ligger utspridda på golvet, mer eller mindre medvetslösa. På bordet står flera spritflaskor. Sorgligt nog urdruckna allihopa.
-”Här kommer man på fest och så finns det ingen sprit! Vilket jävla sätt!”
Säger Axel och börjar gå husesyn. Han kollar i kylskåpet och i skafferiet. Ingen sprit. Inte ens några jävla öl. Han går upp på övervåningen men där är lika torrlagt. Han öppnar sista dörren, den visar sig leda in till ett sovrum. När Axel har vant sig vid mörket så ser han att det ligger någon i sängen och sover. Det är en ung kvinna. Högst tjugo år! Täcket har glidit halvvägs ned på golvet. Han ser att hon är naken. Axel får stånd. Axel börjar andas tungt.
Han bestämmer sig för att lägga sig intill henne en stund.
-”Bara känna lite!”
Säger han tyst för sig själv.
Den unga kvinnan som ligger i sängen heter Linda, är tjugo år och har råkat dricka lite för mycket. Hon sover tungt och drömmer om sin snygga pojkvän Tompa, som ligger avdäckad på golvet nere i vardagsrummet. Tompa är tjugotre år och en riktig adonis. Över en och nittio lång, bredaxlad, rövhaka, tjock blond kalufs och en kuk stor som en bowlingkägla. När Axel lägger sig intill Linda och för handen över hennes muff så börjar hon stöna. Linda är i drömmarnas värld. Tompa ska precis till att bestiga henne. Det är alldeles sjöblött.
Axel blir helt vild. Det blir för mycket för honom. Han lirkar fram kuken ur sina snickarbyxor och smyger in i henne bakifrån.
Linda börjar att stöna högt i sömnen.
-”Håll käften! Du väcker ju hela huset!”
Nej, Linda väcker inte någon. Däremot så väcker Axel lilla Linda. Hon känner att något är fel, väldigt fel faktiskt. Hon vänder sig om och möts av Axels rödmosiga och ilskna ansikte. Det krulliga håret står rakt upp. Linda blir hysterisk och börjar vråla som en luftvärnssiren.
-”Hjälp! HJÄÄÄLP! Det ligger en gammal ful gubbe i min säng! HJÄLP!”
Det börjar röra på sig nere i vardagsrummet. Axel hör hur någon springer uppför trappan. Han får panik, knäpper byxorna, reser sig ifrån sängen och kastar sig ut från fönstret. Det är rena turen att en rododendronbuske dämpar fallet. Därefter springer han som en galning nerför gatan och försvinner därmed ur Lindas och Tompas värld för gott.
-”Så ska ett fruntimmer tas!"
Säger Axel till mig med ett flin.
Jag är helt mållös. Axel är galnare än jag trodde. Varför väckte jag den där dåren till liv egentligen?
-”Det var inte ett dugg roligt! Det var ju för fan rena våldtäkten!”
Sade jag till honom.
Men Axel svarar inte.
-”Vem pratar du med?”
Undrar min chef. Jag har inte märkt att hon har kommit tillbaka från sin lunch.
-”Vem är Axel Olsson? Det finns väl ingen på vårt företag med det namnet?”
Nej, det gör det inte och det känns skönt.

Jag försökte få tag på Axel senare när jag kom hem idag, men han svarade inte. Vågar han inte? Har han kanske fattat att han har gjort bort sig på allvar den här gången?
Eller samlar han bara kraft inför kommande eskapader?
Ja, jag vet faktiskt inte?