fredag 24 december 2010

Lite julnyheter...

Hej på er! Först och främst så vill jag tacka för alla värmande och fina mail jag har fått. Och jodå, jag lever och har hälsan!
Och för alla som undrar om det kommer fler texter, om bloggen kommer att dra igång igen så vill jag säga: JA! Det kommer att bli en fortsättning.
Men det finns en anledning till att den har legat nere ett tag, vilket jag kommer att gå in på senare.
Jag vill också passa på att tala om att jag kommer att starta en ny blogg, en blogg med texter som jag kan stå för och som inte är så slarvigt skrivna. Mycket av det jag har skrivit på denna blogg har jag skrivit online, utan någon egentlig tanke bakom. Mycket är pinsamt dåligt. En del texter kommer att skrivas om men jag kommer även att skriva nya naturligtvis. Jag kommer också att bli öppnare med min identitet.
Jag HATAR mitt nick. Men jag har också mitt nick att tacka för mycket. Många har sökt på det vilket betyder att jag har fått många läsare som annars aldrig hade hittat mig. Så denna blogg kommer att ligga kvar. Jag kommer att länka härifrån till min nya blogg.
När det är dags.
Så jag hoppas att jag får behålla er läsare. Jag uppskattar er mycket. Bara så ni vet.
Vi syns snart. Jag lovar. Ok?
GOD JUL!

lördag 31 juli 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 6.

Nina var ingen ond människa. Hon kände ingen som helst tillfredsställelse över att skada andra människor. Hon tänkte och fungerade inte på det viset. Det fanns inget gott eller ont i hennes universum. Nina var egoist. Det var alltid Nina först, och sedan… Ingenting.
Det hände ibland att Nina kunde stå ensam under stjärnhimlen någon natt och titta ut över rymden. En liten människa, ung kvinna stod där med hela universum runt sig och hon tänkte: Allt detta, och jag är i centrum! Allt kretsar kring mig!
Sådan var Nina.
Så fungerade hon.
Det finns onda människor. Det finns människor som föds helt genomruttna. Ondskan sitter i deras gener och detta kände Nina till. Hon struntade i sådana människor. Hon kände ingen önskan att föra något korståg mot dem och stötte hon på någon så gick hon i regel undan. Det bästa var helt enkelt att undvika dem. Man tjänade inget på att hämnas. Det fanns ingen ekonomisk vinst i det. Känslomässig vinst kanske, men sådant var inget för Nina.
Hon hade naturligtvis fått sin beskärda del av möten med onda människor. Den värsta av dem hade hetat Magnus och han fick upp ögonen för henne redan i första klass. Magnus var en översittare av värsta sorten och tvärtom vad många tror när det gäller mobbare och onda människor så led han inte av något dåligt självförtroende. Han kom inte från några dåliga hemförhållanden, fick inte stryk hemma av någon alkoholiserad fader och hade inga stora öron eller utstående tänder som han var tvungen att dölja bakom en tuff yta. Magnus var bara genomrutten. Det satt i hans gener. Han var programmerad av Satan att göra livet surt för dem som var mindre och svagare än honom. Det var sådan Magnus var helt enkelt. Vissa människor föds närsynta, andra föds begåvade, några korkade och vissa är musikaliska eller kan multiplicera fyrsiffriga tal i huvudet redan vid fem års ålder.
Magnus var ond. Punkt. En elak jävel som kände lika stor tillfredsställelse när han hade fått skada någon som när en konstnär får till exakt den nyans han har önskat till sin senaste tavla.
Redan första skoldagen så gick Magnus fram till en liten försynt kille och gav honom ett knä i ansiktet, därmed hade han gjort klart för alla – inklusive lärarinnan – vem han var och vem de andra ungarna skulle krypa för.
Det gjorde de också. Som alla översittare så fick Magnus sin lilla fanclub runt sig som skrattade åt hans skämt, som höll med honom i allt, som beundrade honom och som naturligtvis hjälpte till att stryka upp dem som Magnus för tillfället ansåg behövde en mindre omorganisering av sina tänder. Antingen så beundrade man Magnus och fjäskade för det lilla aset, eller också var man rädd för honom.
Alla utom Nina.
Hon brydde sig inte. Hon var inte intresserad av att bli accepterad av klassens populäraste kille. Hon struntade i vad de andra tyckte om henne. Hon ville bara vara ifred.
Det retade naturligtvis Magnus.
Det retade honom så in i helvete. Det kvittade hur mycket han trakasserade henne, hon blev aldrig ledsen och han fick henne aldrig att gråta när han slog henne. Han kom aldrig åt henne. Det kändes som om hon vann över honom hela tiden.

När Nina gick i femte klass så blev det inne bland alla flickorna att bära ryggsäck. Alla flickor skulle komma till skolan med böckerna i en rosa eller orange liten ryggsäck. De som inte hade det blev naturligtvis mobbade. Det är så skolan fungerar, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Nina brydde sig naturligtvis inte om detta. Hon tänkte inte ens på det. Men en dag när hon kom hem så hade föräldrarna köpt henne en ryggsäck. Så att hon inte skulle bli utanför.
Eftersom föräldrar sällan har koll så var det naturligtvis fel färg på ryggsäcken. Den var inte rosa eller orange, den var limegrön. Nästan självlysande. Den sken som en lysmask när hon gick över skolgården följande dag och alla de andra flickorna fnissade, de nickade åt Ninas håll och tisslade och tasslade.
Nina brydde sig inte ett dugg. Vad henne anbelangade så kunde hon lika gärna bära böckerna i en ICA-kasse, vilket hon också hade gjort tidigare. Vem brydde sig? Hon brukade ju inte ens öppna de där jävla böckerna! Varför då bry sig om hur man transporterade dem fram och tillbaka mellan stillot och hemmet?
Magnus såg Nina på långt håll och följde den limegröna ryggsäcken över hela skolgården. När han var alldeles bakom Nina och högg han tag i hennes ena axelrem. Han trodde att hon var glad åt sin nya ryggsäck och slet den av henne.
- Ny ryggsäck va?
Sade han och gick iväg med den. Nina stod kvar och såg när han gick iväg med hennes böcker och ryggsäck. Hon brydde sig inte ett dugg. Efter en stund kom Magnus tillbaka, han gav henne ryggsäcken.
- Här har du, din jävla fitta!
Det stank om ryggsäcken när hon bar med sig den in i klassrummet. Hon öppnade den. Magnus hade skitit i ryggsäcken. Det låg avföring över alla hennes böcker. Magnus hade haft för avsikt att vara elak, att göra Nina ledsen men hon skrattade till. Det var rätt så uppfinningsrikt. Hon hade ändå inget av värde i den där ryggsäcken. Bara sina skolböcker.
- Vad är det som luktar så förskräckligt?
Frågade lärarinnan.
- Det är min ryggsäck! Magnus har skitit i den!
Sade Nina helt sanningsenligt och gick fram till lärarinnan med sin ryggsäck och visade upp hela härligheten.
- Men herregud!
Utbrast lärarinnan och ryggade bakåt. Hela klassen brast ut i gapflabb. Alla skrattade utom Magnus. Han framstod som en idiot. Han visste vad alla tänkte. Hur är man skapt om man går in på en toalett, sätter sig på huk och skiter i en ryggsäck? Siktade han eller var det rena turen att han träffade rätt?
Magnus visste att bilden av honom, när han satt hukad och krystade över en ryggsäck skulle finnas i huvudet på hela klassen lång tid framöver. Kanske för alltid. Den förbannade Nina hade vunnit över honom ännu en gång. Han kom inte åt henne!
Under resten av lektionstiden så satt Magnus böjd över sin matematikbok. Ibland tittade han upp, då möttes han av Ninas blick. Hon satt på andra sidan mittgången. Hon tittade på honom och log. Hon sken tammefan som en jävla sol! Den fittan! Den lilla jävla fittan! Tänkte Magnus.
Under lunchrasten så försökte Magnus lätta på sitt inre tryck genom att misshandla en kille i parallellklassen som var känd för att vara en strykrädd tönt och som brukade pissa i byxorna bara någon tittade på honom. Det hjälpte inte. När han gick hem så tog Magnus en genväg genom skogen, han tände eld på en stor myrstack. Det knäppte och sprakade, ja det lät nästan som att poppa popcorn när de stackars små myrorna sprack av elden och hettan. Det gjorde Magnus lycklig för en stund, men sedan gick det över. Nina hade vunnit.
Magnus fick inget öknamn, det var ingen som vågade ge honom det. Inte säga något högt i alla fall. Men när alla senare i livet skulle minnas sin skoltid och tala om sina gamla klasskamrater så skulle de relatera till killen som hade skitit i en ryggsäck.
- Jo för fan, det var han som satte sig och sket i en ryggsäck! Skulle de säga.
- Jaså, han! Ha! Ha! Nu minns jag!
Magnus skar tänder av ilska bara han tänkte på det.

Flera år senare, när Nina hade hunnit fylla tjugofem år så blev hon hänvisad till Arbetsförmedlingen. Hon hade levt på socialbidrag och drygat ut sitt lilla bidrag med lite småbedrägerier men nu var det slut på den trevliga tillvaron. Nya regler. För att få erhålla socialbidrag så måste man vara aktivt arbetssökande och inskriven på AF. Det var bara att bita i det maskätna äpplet och anmäla sig. Nina fick en tid och en vecka senare knackade hon på dörren hos sin nya arbetsförmedlare.
Det var en man.
En ung man.
Det var Magnus.
Vid tjugofem års ålder så hade Magnus hittat helt rätt i livet. Oftast så går det bra för översittare och onda människor. De tar för sig i livet, har gott självförtroende och odlar de rätta kontakterna. De suger av uppåt och spottar ut det nedåt. De är bra på det. Magnus älskade sitt nya jobb som arbetsförmedlare. Det bästa han visst var att stänga av människor från sin A-kassa. Det spelade ingen roll om de hade sökt alla jobb som fanns, gjort allt i sin makt för att få ett nytt jobb, passat tiderna, gått på alla kurser osv. Han stängde av dem i alla fall! Även om de senare fick tillbaka sin A-kassa så tog det tid. Ibland flera månader. Det blev krångel för dem. Det var överklaganden hit och papperesexercis dit. I bästa fall så hann de bli vräkta från sina bostäder innan de hade fått upprättelse.
Han gillade även att sätta människor på helt fel kurser. En kontorsfjant som såg ut att han en ryggrad som endast bestod av en sträng med snor kunde han t ex skicka iväg på en dyrbar kurs i bergsprängning – Det står dig helt fritt att neka, men då måste jag naturligtvis stänga av dig från din A-kassa!
En gång hade han fått en arbetslös skogshuggare som närmade sig sextioårsåldern på sitt bord. Han hette Evert, var nästan två meter över axlarna hade jobbat uppe i norrlandsskogarna i hela sitt liv. Evert var även analfabet. Honom skickade han iväg på en kurs i beräkning och dokumentation i distansinställningar för Exchangemiljöbaserade operativsystem.
Det gick inte så bra.
Evert försökte förklara för kursledaren att han hade kommit fel genom att kasta ut ett skrivbord genom ett fönster. Läraren tyckte att Evert kanske borde jobba lite med sin argumentationsförmåga. Det höll Evert med om, eftersom han tydligen hade varit en smula otydlig i sitt budskap så drog han upp kursledaren från sin stol och lät honom följa samma väg som skrivbordet.
Evert blev naturligtvis avstängd från kursen och miste sin A-kassa. Evert var en gammal nykter alkoholist men nu så firade han kursavslutet genom att kasta sig huvudstupa in i en fylleperiod som inte avslutades förrän han hamnade på lasarettet med söndersupen lever. Evert avled i levercirros ett år senare. Då hade han bara tre år kvar till sin efterlängtade pension.
Allt detta gladde Magnus, men inget hade tidigare gjort honom så lycklig som den dagen när Nina knackade på hans dörr.

Fortsättning följer...

måndag 12 juli 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 5.

När jag var ung så blev jag blåst av en kvinna. Det var det bästa som kunnat hända mig. Jag var tjugofem år och hade inte hunnit bygga upp något större kapital och ägde inte mycket. Det var inte mycket som hon drog mig på, men det räckte för att jag skulle lära mig läxan. Hon tog de romantiska vanföreställningarna ur mig. Hon lärde mig att kvinnor kan vara lika stora skitstövlar som män. Det var bra jag lärde mig det då, istället för idag.
Smakar det så kostar det.
Hon var inte min första kvinna, men hon var den första kvinnan som ville ha sex lika mycket som jag. Hon var tio år äldre än mig. Jag tyckte hon var en mogen kvinna och när hon klippte med ögonfransarna och gav mig den där speciella blicken så struntade jag i mina onda aningar. Än idag så känner jag att jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att få tillbaka det jag kände då, när jag var ung och en erfaren kvinna tog mig i handen och ledde mig till sitt sovrum. Jag tror däremot inte att det ligger samma romantiska skimmer över Andreas minnen av Nina. Han förlorade mer än vad jag gjorde, närmare bestämt drygt tvåhundratusen kronor. Det är mycket pengar idag och det var ännu mer på den tiden, under nittiotalet. Pengar som Andreas föräldrar hade sparat åt sitt enda barn, pengar som skulle finansiera sonens studier och ge honom en fin start i livet.
Nina tog rubbet, ja hon fnittrade t o m under tiden som hon kvitterade ut pengarna inne på banken.
Eftersom Nina och Andreas hade blivit ett par på riktigt så flyttade de ihop, eller rättare sagt: Nina flyttade in hos Andreas. Ett riktigt par har naturligtvis gemensam ekonomi, och har man gemensam ekonomi så har man gemensamma konton. Nina hade inga egna konton men fick fri tillgång till Andreas bankkonton. I början var Andreas en smula skeptisk.
- Men hallå! Är vi inte tillsammans eller? Undrade Nina. - Men du kanske inte längre älskar mig?
Och så rusade Nina in på toaletten, slog igen dörren med en smäll och låste om sig. Utanför stod en förtvivlad Andreas och hörde hur hans älskade Nina satt där inne och storgrät.
Andreas var som många av oss andra män, vi klarar inte av att höra en kvinnas gråt så han gav med sig. Klart att Nina skulle få tillgång till hans konto. De var ju tillsammans. Fattades bara annat!
Några månader senare gick Nina småvisslande till banken och tömde Andreas båda konton, sparkontot och lönekontot. Hon fick ut lite drygt tvåhundratusen kronor. Det var helt lagligt, ingen kunde göra någonting.
- Jag vill gärna ha allt i hundralappar!
Det såg mera ut då. Det prasslade så härligt i väskan.

Nina köpte sig en liten etta på Örnsro kontant, sedan hade hon över hundratusen kvar att ha kul för. De skulle räcka ett tag i alla fall. Nina hade ingen tanke på att skaffa sig ett jobb. Varför skulle hon uppta en plats ute på arbetsmarknaden när det uppenbarligen fanns folk som mådde dåligt om de inte fick något jobb? Nina mådde inte ett dugg dåligt av att få slippa jobba. Arbete var för idioter. Låt idioterna arbeta!
Andreas föräldrar polisanmälde Nina och det blev förhör. Nina hade rätten på sin sida och kände sig inte orolig, men lite tidskrävande och irriterande var det.
Andreas far hette Rolf och hade haft misstankar om Nina ända sedan han träffade henne för första gången under en middag. Det var något som fattades hos henne även om han inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var. Nu visste han. Nina saknade moral.
Nina hade aldrig gillat Rolf heller. Hon hade mött sorten flera gånger tidigare och visste vad han hette innan han presenterade sig, Hederlig Svensk. Det var vad sådana som han kallades. Snusförnuftiga och rejäla typer som aldrig försatte en chans att mästra och tala om för andra hur de skulle leva. Naturligtvis var det han som stod bakom polisanmälningen. Det kittlade Ninas kreativa sida.
En dag så började Rolfs brevlåda fyllas med brev från män som uppenbarligen hade missuppfattat något här i livet.
Under rubriken ”Anal hunger” i Leatherman, en kontakblaska för homosexuella män, så dök Rolfs namn och adress upp i en kontaktannons där han beskrevs som en glupsk herre som gärna lät sig väl smaka av både det ena och det andra – Jag är helt omättlig!
Nina roade sig även med några nattliga telefonsamtal till Rolfs fru. Hon presenterad sig som Carro från Escortsevice, pratade med tillgjord och sexig röst och sade att det var kul att få prata med Rolfs syster.
- Han talar ofta om dig och jag tycker det är fint att syskon kan ha en sådan nära relation i vuxen ålder!
Det var dumt att reta upp Nina.

Nina var en kvinna som lätt blev uttråkad, som tröttnade snabbt och som aldrig slutförde något projekt innan hon påbörjade något annat. Ett tag hade hon planer på att börja så smått med lite checkbedrägerier men orkade aldrig sätta sig in i branschen (hon kallade alltid kriminella aktiviteter för branschen) förrän det dök upp något nytt intressant projekt. Hon drömde om att göra ett rejält bankrån, det hade hon alltid gjort. Hon hade en barnslig och romantisk syn på bankrånare och såg sig själv som Bonnie med laddad pistol i ett tufft axelhölster, dessvärre hittade hon aldrig någon Clyde. Så fort hon träffade en ny man så visade det sig vara en riktig mes. Ett tag sällskapade hon med en diversearbetare från Glanshammar. Han hette Roy och verkade ha potential. Bilen var hans stora intresse och han kallade alltid sin bil för Flyktbilen. Det gillade Nina. Det är så riktiga män ser på sin bil. Nina såg framför sig en råtrimmad Pontiac Trans Am. Bilen visade sig vara en gammal Toyota Corolla och när våren kom och det var dags att ge sig ut på en liten stöldturné så var Roy tvungen att göra två månader i Mariestad för grov rattfylla. Nina var sur. Det blev ingenting med någonting!
Till råga på allt så blev hon tvungen att ta ett jobb. Socialen vägrade att betala ut något bidrag innan hon hade sålt sin lägenhet, den räknades som tillgång. Så hon blev tvungen att börja söka arbete.
Nina saknade utbildning och vid tjugoett år fyllda så sträckte sig hennes arbetslivserfarenhet till ogräsrensning och potatisplockning. Det var vad de hade sysslat med på ungdomsvårdsskolorna där hon hade tillbringat nästan hela sin tonårstid. Hon fick ett sommarjobb på en jordgubbsodling. Jordgubbar var bland det godaste Nina visste, dessvärre var det inte lika kul att plocka dem. Första dagen smockade hon i sig litervis med jordgubbar och kräktes i fåran. Andra dagen kom de på att hon fyllde kartongerna med jord som hon sedan dolde med ett lager jordgubbar. Fan dårå? Tyckte Nina. De fick betalt för varje plockad kartong med jordgubbar och med hennes metod gick det mycket snabbare.
- Tror inte att kunderna skulle uppskatta att betala för jord!
Var basens argument.
Vad fan hade kunderna med hennes jobb att göra? Hon sket väl i dem. Huvudsaken var väl att man tjänade pengar?
Nästa jobb var på en korvfabrik i Sköllersta utanför Örebro. Meningen var att hon skulle ångkoka falukorv. Jobbet bestod i att skjuta in vagnar med korv i stora ugnar. Lönen var ackordsbaserad. Varje ångkok skulle ta tjugo minuter ungefär. Nina hoppade över det lilla momentet och rullade ut dem direkt till lastkajen och de väntande chaufförerna. Det gick bra i början, cheferna hade aldrig sett maken till kvinna till att kunna jobba snabbt. Sedan så började klagomålen ramla in från affärerna. Kunder hade kommit inrusande i affärerna och gapat och skrikit om rå falukorv och om köttsmet som hade runnit ut över deras skärbräden. Det var hot om stämningar och situationen hade blivit riktigt hotfull för flera affärsinnehavare. Det tog ett bra tag för företaget att reda ut den härvan.
Nina fick ännu en gång se sig om efter ett nytt arbete.

Fortsättning följer...

onsdag 7 juli 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 4.

En regning höstdag tre år senare så satt Nina Pettersson på ett tåg på väg hem till Örebro. Hon hade äntligen blivit fri. Det kändes bra.
På perrongen stod Andreas och väntade, hennes pojkvän.
Hon hade träffat honom under en permission, de hade börjat brevväxla och det ena gav det andra. Det var inget sagt, men det kändes som om de var tillsammans. Åtminstone kändes det så för Andreas. Han ville nog så mycket, Nina var kvinna och med dem kan man aldrig veta någonting säkert.
Andreas var en skötsam ung man. Han läste på högskolan och hade planer på att bli ingenjör. Ofta pratade han med Nina om karriär och framtidsdrömmar. Han gillade att fantisera om hur mycket pengar han skulle tjäna, vilket fint hus de skulle köpa och hur många barn de skulle få. Andreas var helt inställd på att de skulle gifta sig så småningom och köpa en villa i något trevligt område. Sedan skulle det bli barn. Gärna så många som möjligt. Naturligtvis efter att han hade gjort sig ett namn som ingenjör.
Karriär, villa och familjeliv. Det var vad som stod på Andreas schema. Andreas var tjugo år och full av ambitioner.
Nina begrep inte hur så många vanföreställningar kunde få plats i en enda människas huvud.
Ibland kunde Andreas t o m häva ur sig saker som att Nina borde börja tänka på sin framtid och kanske börja med att läsa in gymnasiet på Komvux så att hon senare kunde söka in på högskolan. Var inte det en bra idé?
Han var inte riktigt klok.
Nina hade andra planer för livet. Det skulle rocka! Utbildning, jobb och ungar rockade fan inte ett dugg! Det var så långt borta från rock som något kunde vara. Nina hade börjat lyssna mycket på rockmusik under tiden på ungdomsvårdsskolan och Joan Jett var den stora idolen. Nina hade skaffat sig samma frisyr som henne. Joan Jett rockade. Joan Jett hade säkert inte satt sin fot på någon jävla skola och arbeta behövde hon inte, hon rockade ju!
Nina ville väldigt gärna rocka. Bli en riktig rockbrud som hade fixat det för sig. Andreas var bara ett mål på vägen mot att fixa det för sig. Hon skulle blåsa honom och det skulle bli lätt. När hon satt där i tågkupén och drack ur en vinflaska - åt helvete med förbuden från övervakningsnämnden - så nuddade hon vid tanken på att hon kanske borde lära sig att spela elgitarr, det hade ju varit den naturliga vägen till att bli en rocktjej som kanske skulle kunna fixa det för sig. Men det verkade för besvärligt. Nina ville ha snabba resultat. Det var den enklaste vägen som gällde.
Snabba resultat till minsta möjliga ansträngning rockade.
Åt helvete med gitarrlektioner också!
Tänkte Nina och hällde i sig det sista ur vinflaskan.

De två sista åren vid Stigby ungdomsvårdsskola för flickor så hade hon lärt sig en hel del, bl a om killar. De andra tjejerna tjatade jämt om killar. De snackade om helger när de tog färjan in till Gränna och träffade tuffa killar med körkort och bil. Nina började hänga med men hon tyckte inte killarna var ett dugg tuffa. Inte när det verkligen gällde. Hon träffade en kille som hette Benny och som hela tiden skröt om vilken tuff jävel han var och hur många banker och postkontor han planerade att plocka.
Så småningom.
När tiden var den rätta.
Sedan bytte Benny samtalsämne. Han ville inte prata om framtiden, han ville hellre ta Nina på brösten. Hela tiden. Ingen som helst finess. Nina förstod att de flesta killar var idioter och att hon som kvinna faktiskt kunde utnyttja detta men det verkade vara slöseri att ödsla sin talang på en sådan fåne som Benny. Killen var inte bara en feg skrytmåns, han kom även från en luspank white trashfamilj så i det boet fanns det inga pengar att hämta. Vad skulle hon med honom till egentligen? Och så detta med att han ideligen skulle ta henne på brösten. Vad var det egentligen med killar och bröst? Benny kunde sitta i flera timmar i baksätet på sin gamla Volvo och ta henne på brösten samtidigt som han andades tungt. Tänk om hon skulle sitta och ta honom på ballarna i flera timmar, vad hade det varit för kul med det?
Och så tjatade han om att han ville ligga med henne. Nina undrade hur stor del av en killes liv som gick åt till att försöka få kvinnor på rygg, en fjärdedel kanske? Tid som kunde användas till något nyttigare enligt Nina.
Men killar var som de var och det gick tydligen inte att ändra på så det var lika bra att lära sig att utnyttja det.
Hon sade till Benny att om han fixade vapen så att de kunde ta den där jävla banken som han så länge hade tjatat om så kanske hon skulle släppa till. Kanske. Vem vet? Sade Nina och klippte lite med ögonfransarna. Benny blev helt vild och lovade att han skulle fixa något tills nästa gång de träffades.
Idiot. Det gick att få dem till vad som helst.
Nästa helg träffades de igen.
- Nå, vad har du?
Frågade Nina genast.
Benny drog fram en liten uppborrad startpistol. Nina trodde knappt det var sant. Vilken jävla tönt!
- Det där är ju en jävla bögpicka! Utbrast hon. - Vi kanske måste skjuta oss ut! Du skulle lika gärna kunna vifta med kuken. Det skulle ge samma effekt! Snuten skulle skratta!
Det var då som Benny förstod att Nina faktiskt menade allvar. Det där med bankrån och skit hade bara varit något som han hade kört med, för att imponera på de där små ligistbrudarna från Stigby. Skjuta oss ut. Tjejen menade för helvete allvar.
Benny hade mumlat något om att han var tvungen att sticka iväg, bilen skulle in på verkstaden. Efter det så hade hon aldrig sett till honom. Och nu satt hon alltså på tåget på väg hem till Örebro och Andreas som stod där troget och väntade. Hon hade träffat Andreas under en av sina permissioner. Det var meningen att hon skulle bo hos sina föräldrar men redan första dagen så gav hon efter för ett av sina idiotiska infall och stack in till stan och pantsatte moderns smycken. Hon vågade inte visa sig hemma igen så hon hade fått sova på stationen i väntan på morgontåget tillbaka till Småland. Där, på en bänk i väntsalen hade hon träffat Andreas. Han hade suttit och väntat på nattåget till Stockholm. Det var där uppe han pluggade till ingenjör.
Och så gick det som det gick.

- Men Nina, du är ju full!
Utbrast Andreas när Nina kom vinglande mot honom på perrongen vid Örebros centralstation.
- Skit i deru!
Svarade Nina. - Nu åker vi hem till dig och har lite kul!
Att ha lite kul innebar för Andreas en kväll utan studier och när det gick riktigt vilt till så kunde det bli en sen kväll vid TV:n tillsammans med en packe hyrfilmer, pizza och glass. Andreas kunde inte förstå hur Nina skulle kunna ha någon behållning av en filmkväll, nu när hon uppenbarligen var berusad. Skulle sanningen fram så var Andreas riktigt besviken på Nina. Han som hade planerat en sådan trevlig kväll med bio och som avslut så skulle de äta på restaurang inne i stan.
Men de åkte i alla fall hem till Andreas lilla etta ute i Brickebacken och jodå, Andreas fick kul. Riktigt kul. Den natten fick Andreas vara tillsammans med en kvinna på riktigt. Han trodde knappt det var sant. Nina blev Andreas första kvinna och alla män som minns hur det var när man var ung vet att man glömmer aldrig första gången som man är tillsammans med en kvinna. Dagen efter så vaknar man upp och man upptäcker att man har blivit kär. Det spelar ingen roll med vilken kvinna man har varit tillsammans med. Hon kan vara en helt okänd kvinna som man knappt minns namnet på eller flickan bakom disken i glasskiosken som man har gått och suktat efter hela sommaren. Hon kan vara vacker som en ängsviol eller ful som en cancerdiagnos. Hon kan vara smal, fet, full med bölder, ha sammetslen hy eller vara svart eller vit. Det spelar ingen roll för hon är den första kvinnan för en man och när han ligger där i sängen dagen efter och tittar på kvinnan som fortfarande sover så känner han att han har varit med om något fantastiskt och han tänker: Jag ska göra allt för dig! Ingen ska få skada dig och jag tänker se till så att du ska få det så bra som möjligt under resten av livet!
Det är en barnslig och naiv känsla som tyvärr försvinner med åren. Det är därför som vissa medelålders män sakta men säkert börjar att supa ihjäl sig. Andra gräver ned sig vid sin dator och skriver fåniga texter i brist på bättre och några andra skaffar sig tupé, börjar jogga och köper sig en sportbil. De vill ha tillbaka känslan av att vakna intill en kvinna för första gången och känna att deras liv faktiskt är värt att levas.
Men Andreas hade inte kommit dit ännu. Andreas behövde ännu inga sportbilar för han var ung och hade precis vaknat intill sin första kvinna.
Andreas kände verkligen att han levde den där morgonen och när han även kände Ninas svarta, hårdsprayade hår sticka mot hans axel så visste han att han skulle göra vad som helst för henne.
Och det var precis det som Nina hade räknat ut.
Andreas hade ett par hundratusen på sitt bankkonto, pengar som hans föräldrar hade sparat åt honom till kommande studier. Nina kände att hon behövde de där pengarna bättre än honom.
När Nina vaknade så sträckte hon sig mot Andreas och särade på sina ben ännu en gång.
Jag älskar henne!
Tänkte Andreas.
Åt helvete med gitarrlektionerna!
Tänkte Nina.

Fortsättning följer…

måndag 5 juli 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 3.

Till Ninas försvar så kan det sägas att hennes onda gärningar var en konsekvens av hennes galenskap och egoistiska beteende – Allt hon gjorde, allt hon tänkte på gick ut på att fixa det för sig. I Ninas värld fanns bara Nina. Ingen annan. Det var Nina, Nina, Nina och sedan inget mer. Monica däremot, eller Månkan, som hon kallades, var helt igenom ond. Månkans ondska var av den beräknande och förslagna sorten och hon hade ärv den efter sin far, John Cornfield. John var född och uppväxt i en gudsförgäten håla i Alabama, Wormwood Hills, och hade flytt till Sverige för att undgå förföljelse – Förföljelse från ett åtal gällande våldtäkt och mord.
En svart kvinna hade haft den stora fräckheten att inte resa sig upp från sin parkbänk och lämna plats åt John och hans suparpolare en varm dag i juni. Hon t o m stod på sig och sade att hon minsann var en hårt jobbande skattebetalare som inte behövde resa sig upp för ett gäng med korkade och alkoholiserade rednecks. Det var dumt gjort av henne. John och hans gäng var inte bara partysugna, det hade även gått ett bra tag sedan de hade fått lite svart fett på sylen så va fan, det var väl bara att förena lite nytta med nöje.
De slet upp den svarta kvinnan från parkbänken och släpade iväg med henne till ett skyddat hörn av parken. Där, under några buskar, så knullade de henne allihopa i tur och ordning tills kukarna slaknade. Därefter så avslutade John det hela med att krossa hennes skalle med en stor kantsten från en rosenrabatt.
Hans försvar till mordet i det kommande förhöret var att hon hade skrikit så förbannat under själva våldtäkten.
- Hon frestade ju halva stan! Vi ville inte dela med oss!
John blev frisläppt i väntan på rättegången mot en låg borgen, mycket tack vare att hans gamla far hade varit sheriff i staden och hade goda kontakter. John satte sig genast på en buss, korsade delstatsgränsen till Georgia och tog flyget från Atlanta till Sverige. Det landet hade han hört så mycket gott om. Förvisso var de kanske kommunister, men de tog emot och gav vilka idioter som helst asyl. Det passade John Cornfield mycket bra. Var det något han var så var det ju en flyende man i behov av skydd.
I Sverige träffade han en svensk kvinna som blev imponerad av hans ursprung och amerikanska accent. Hon blev med barn och födde en dotter som fick namnet Monica Cornfield.
Men den Cornfieldska galenskapen och ondskan var av den besvärliga sorten. Den gick i arv. Ondskan låg i blodet och kunde inte spädas ut med främmande gener.
John var glad åt att slippa Alabama. Under hela uppväxten så fick Monica lyssna till eder och förbannelser över sin fars uppväxt. Alabama var en plats för idioter och bestod enbart av negrer, bältdjur och bögar.
I Sverige finns det inte så gott om vare sig negrer eller bältdjur.
När John landade i Sverige så föll det sig som så att Stockholm blev hans nya hemstad, det var enklast så eftersom det var där flygplanet från Atlanta hade landat. Vad John inte visste var att Stockholm var Skandinaviens homocentrum. Det var bögar överallt. Var John än vände sig på gatorna så mötte han bögar. Bögar i kostym. Bögar i kvinnokläder. Bögar med rakade skrev och bögar med ansiktet fullt med smink.
Det var fikande bögar på caféerna, bögar som expedierade honom i affärerna och bögar som sprang omkring på gatorna med portföljer. Ropade han på taxi så kunde han ge sig fan på att det var en bög som satt bakom ratten och en gång så var det faktiskt en fjolla som stack till honom en broschyr som gjorde reklam för en kommande bögfestival. John blev rasande och slog ned honom direkt på plats. Efter en stund kom det ett gäng bögpoliser så han kunde aldrig avsluta jobbet. Det kändes förnedrande att behöva springa iväg och gömma sig för ett gäng med blåklädda bögar.
Men John bodde kvar i Stockholm och under hela uppväxten så fick Monica lyssna till sin faders jeremiader och ta del av hans sjukliga hat mot bögar. Allt var bögarnas fel. Det var bögarna som var roten till all olycka som drabbade deras familj. Fick John inget jobb så var det någon bög som hade tagit det. När modern råkade snubbla med trosorna neddragna över en grannes kuk så var det bögarnas fel och när han fick göra ett par månader för hustrumisshandel så var även det bögarnas fel.
Bögjävlarna! Bögjävlarna! Bögjävlarna!
Så när Monica ändade en av grannbögarnas liv så var det bara en konsekvens av medfödd ondska och lång och ihärdig indoktrinering från sin tokiga far. Det var förutbestämt att Monica skulle mörda. Hade hon sluppit faderns påverkan så hade hon antagligen skjutit någon annan. Vem som helst som hade betett sig på ett vis som inte passade henne.
Nina var bara galen.
Månkan var ond och kapabel att döda.
Inget bra sällskap för Nina.

Nina och Månkan kröp omkring ute i potatislandet och rensade ogräs hela eftermiddagarna. På långt håll såg de ut som två alldeles vanliga, sommarjobbande småflickor. Men de pratade inte om killar, kläder och popmusik, sådant som unga flickor brukar prata om. De pratade istället om flykt och om hur de skulle undgå våldtäkt.
Sista veckan i augusti fyllde båda flickorna femton år och de visste att Sorken kände till detta. Han gick och väntade. Ibland kunde de se hur han stod borta vid krusbärsbuskarna och tittade på dem. Sorkens blå arbetsbyxor buktade ofta ut vid skrevet. Han fick alltid stånd när han stod och tittade på småflickorna. Sorken skämdes inte över detta. Någon måste ju vakta de små ligisterna, så att de inte ställde till med något jävelskap och inte fan kunde han hjälpa att hans kropp reagerade som den gjorde. I Sorkens värld så var det fullt normalt för en medelålders man att tända på småflickor. Han var femtio år och hade ståfräs halva dagarna. Det tydde på en viss virilitet. Han var stolt över det!
Jag ska ta er som ni aldrig har blivit tagna förut!
Tänkte Sorken när han tittade på Nina och Månkan som stod på alla fyra i landet och rensade ogräs.
- Vi måste ta honom, innan han tar oss!
Sade Månkan till Nina.
Så de gjorde upp en plan. Nina fick agera lockbete. De skulle få Sorken att besöka Ninas rum vid en bestämd tidpunkt. Så att de kunde vänta på honom. Vara förberedda.
Så Nina började prata med Sorken under rasterna. Hon stod och log mot honom under tiden som hon fyllde honom med en massa skitsnack. Hon fick Sorken att tro att hon var intresserad av honom, att hon gillade äldre män och att Sorken var den utvalde som skulle få komma och plocka hennes blomma någon natt.
Sorken gillade i och för sig när de gjorde motstånd, men omväxling förnöjer. Han tyckte rentav det skulle bli spännande. Det var första gången som en flicka skulle vara med på noterna.
Jag visste det! De är horor allihopa!
Han undrade hur det skulle bli?

Natten den tjugosjunde augusti 1990 fyllde Nina femton år och blev medskyldig till mord. Det var aldrig planerat för hennes del. Det var som med allt annat i Ninas liv, det bara råkade bli så.
Sorken kom till hennes rum sent på natten, han krafsade lite lätt på hennes dörr och klev in. I sängen låg Nina och väntade. Täcket hade hon dragit åt sidan. Nina hade bara trosorna på sig. Sorken höll på att få kåtslag.
Ninas särade ben och tunna trosor var det sista som Sorken såg i detta livet. Sedan blixtrade det bara till. Sorken var den andra människan som Månkan skickade upp till Sankte Per. Första gången med hjälp av ett hagelgevär, denna gång med en slägghammare som hon hade placerat rakt i bakhuvudet på Sorken. Hon hade stått gömd bakom dörren och sänkte Sorken direkt när han tog första steget in i rummet. Sorkens andra steg tog han när han gick mot porten uppe hos Sankte Per. Liksom alla andra onda galningar som har lämnat vår värld så blev han förvisad till den mindre och mer undanskymda köksingången där han fick genomgå en hårdare granskning. Om sådana människor som Sorken blir insläppta är det ingen som riktigt vet, men det sägs att folk som har återvänt från döden har sett både Hitler och Stalins namn på listorna i hobbyrummet över folk som är ansvariga för tömning och rengöring av latrintunnorna.
Alla blir nog insläppta men det är väl som här på jorden, det är de som har skött sig som får de bästa och slappaste jobben.
Sorken fick nog ett riktigt tungt skitjobb.

När det gick upp för Nina vad Månkan verkligen hade gjort så bröt hon nästan ihop. Nina var kanske tokig, men hon var ingen mördare! Månkan bara fnittrade och sade att Nina skulle sluta att vara en sådan jävla liten fröken och istället kolla om Sorken hade sin plånbok på sig. De behövde pengar under flykten.
Nina lämnade Månkan på rummet och sprang iväg. Månkan snodde Sorkens plånbok och sprang ut i natten åt ett annat håll. De sågs aldrig mer.
Två dagar senare rånade Månkan ett postkontor tillsammans med en artonårig narkoman från Skåne som kallades för Hästen. De fick polisen efter sig och stampade gasen i botten ute på motorvägen, fick sladd, dammade rakt in i en mötande långtradare och flög direkt upp till Sankte Pers köksingång.
Månkans far, John Cornfield fick inga fler barn och därmed stoppades släktens månghundraåriga galenskap och ondska på en motorväg mellan Eskilstuna och Örebro. John Cornfield dog senare i aids efter att ha blivit våldtagen av en jättelik neger från Uganda som han hade muckat med utanför en bögklubb i centrala Stockholm.
Ännu några bortkastade liv. Ibland undrar jag om inte Gud har lust att ge upp med tanke på hur många av hans barn som inte har vett att göra något av de liv som han skänker dem.
Nina blev haffad helt odramatiskt när hon satt på en parkbänk i Strängnäs och mumsade på en ostburgare.
Hon fick äntligen sitt tidsbestämda straff. Någon månad senare blev hon satt på Stigby ungdomsvårdsskola på Visingsö och började avtjäna sina tre år.
Nina trivdes rätt så bra på Stigby. Framför allt så hade hon nu sin frihet att se fram emot. När hon fyllde arton år så skulle hon vara en fri flicka.

Fortsättning följer…

onsdag 30 juni 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 2.

Nina förstod att hon var tvungen att komma därifrån så fort som möjligt, innan hon fyllde femton. Hon visste inte hur länge hon skulle bli tvungen att vara på Edesta, det var inte satt någon tidsgräns. Antagligen skulle hon bli där i flera år. Därför väckte hon en natt en av sina nya rumskamrater, en flicka som hette Lotta och som tvångsmässigt brukade dra ned jeansen och visa musslan för alla pojkarna på skolgården hemma i Åmål. Nina frågade henne om hon hade lust att hänga med på grillfest.
- Gärna!
Och så stack de iväg. De klättrade över nätstängslet som omgav skolhemmet och sprang sedan allt vad de orkade genom vetefälten och ut i sommarnatten. Efter en stund kom de fram till en bondgård som Nina genast tände eld på. Ladan var full med bärgat hö och brann fint. Bonden kom utrusande från boningshuset och försökte rädda vad som räddas kunde.
- Ingen sommar utan grillparty!
Ropade Nina när de sprang vidare.
Inne i Södertälje så fick polisen fatt i dem när de som bäst höll på att prova dyra märkesjeans inne i en exklusiv boutique som de hade brutit sig in i. Äventyret fick ett snabbt slut.
Under påföljande samtal hos batiktant uppe på socialförvaltningen så bedömdes Lotta som lätt efterbliven. Edesta Skolhem ansågs inte vara en bra miljö för henne eftersom hon så lätt kom i dåligt sällskap. Hon var ju så lättpåverkad. Lotta blev familjehemsplacerad utanför Eskilstuna.
Nina däremot ansågs vara det dåliga sällskapet och var passade en sådan flicka bäst om inte på Edesta? Det blev transport tillbaka och flera veckors rumsarrest. Det var inte bra. Nina hade hoppats på att få ett tidsbestämt straff, långt bort från Edesta. Nu var hon tillbaka hos Sorken som bara gick och väntade på att hon skulle fylla femton så att han kunde tvinga sig på henne.

Dagarna på Edesta varvades med studier och praktiskt arbete. Nina var ointresserad av studier och avskydde arbete. I Ninas framtidsvision så ingick inte vare sig utbildning eller yrkesliv. Nina hade bara en plan för framtiden och det var att hon skulle ”fixa det för sig”. Nina visste att det fanns människor som levde ett gott liv utan samhällets inblandning. De var inte beroende av någon, de hade så att säga: fixat det för sig. Nina ville inte ha något yrke. Det verkade inte ett dugg kul att jobba som sjuksköterska, lärare eller lokalvårdare. Däremot ville hon väldigt gärna bli en bra fixare. Hur hon skulle fixa det för sig spelade mindre roll. Det bästa hade ju varit om det hade varit inom lagens råmärken. Inte för att det spelade någon moralisk betydelse för Nina, men det var helt enkelt enklast så. Om man kunde fixa det för sig på ett någorlunda ärligt vis, ja då var man verkligen en bra fixare. Med tanke på att Nina redan vid fjorton års ålder gjorde tid för försök till mordbrand så hade hon inte visat sig vara några bra fixare hittills. Det var synd.
Fast egentligen så spelade det inte så stor roll.
Om ingen ser dig stjäla, så har du inte stulit!
Konstigare än så var det inte enligt Nina. Därför skulle hon vara försiktigare i fortsättningen. Det gällde att få folk att tro att man var en ärlig, skötsam och ansvarsfull människa som inget hellre ville än att passa in i samhället och göra sin plikt. Det gällde att spela teater, att vara falsk så in i helvete. Nina såg inget fel i detta eftersom hon var helt övertygad om att alla andra människor fungerade och tänkte likadant. Därför tyngdes hon inte av något samvete. Vad var det för fel med att sänka någon som planerade att sänka dig själv?
Det gällde att hugga först, innan De högg.
Detta kom Nina fram till innan hon hade hunnit fylla femton år. Annars så brukar sociopater komma till denna insikt en bit senare i livet.
På barnpsyk så hade de kommit fram till att Nina var begåvad, men störd.
De hade haft rätt.
Nina var galen och det som gjorde henne farlig var att hon njöt varje gång som galenskapen lät henne ge efter för det ena infallet mer idiotiskt än det andra. Nina var, trots sin höga intelligens, impulsiv och gav efter för stundens behov. Hon kunde helt enkelt inte hålla sig. Jag måste försöka lägga band på mig!
Tänkte Nina när hon satt ensam och inlåst och väntade på att rumsarresten skulle upphöra.

Nina hade aldrig haft några nära vänner. Det hade aldrig funnits någon som hon hade suttit och viskat hemlisar till under de meningslösa lektionerna i skolan hemma i Örebro, ingen som hon hade bytt bokmärke med och inget gäng som hon hade stått och smygrökt med tillsammans bakom gympasalen. Nina började röka när hon var tretton år och det fungerade precis lika bra att röka ensam. Överhuvudtaget så fungerade Nina mycket bra tillsammans med sig själv. Ninas ensamhet hade varit självvald. Nina kunde vara mycket trevlig och charmig och skulle antagligen aldrig haft några problem med att skaffa vänner, men tanken hade liksom aldrig slagit henne. Nina såg sig själv som en fixare och hon förstod mycket väl att man kunde ha nytta av en vän på sin väg framåt i livet. Problemet var att hittills så hade hon bara träffat idioter. Idiot var man i Ninas värld om man skötte skolan, respekterade auktoriteter och hade en önskan om att bli en skötsam skattebetalare. Denna inställning gjorde valet av umgänge en smula begränsat.
Men så lärde hon känna Monica, ”Månkan” kallad. Månkan var i samma ålder som Nina och var komplett, topp tunnor heltokig. Månkan hade blivit placerad på Edesta något år efter att hon hade stulit sin fars hagelgevär och skjutit sin granne. Månkan hatade män med slipover och skägg, hon tyckte att de var det töntigaste som fanns och var de sedan - som om detta inte skulle räcka - homosexuella så förtjänade de att skjutas. Det var inte mer med det.
Därför hade hon en kväll gått ut i trädgården med sin fars hagelgevär, siktat mot grannens vardagsrumsfönster och blåst iväg både piporna.
Grannen hette Ted, var homosexuell till etthundra procent ända sedan konfirmationen och jobbade på Televerket. En skötsam man som aldrig hade gjort en fluga förnär och som var fullt nöjd med att sitta hemma på kvällarna och kolla på bögfilmer. Just denna kväll så hade han laddat sin video med en film som hette ”Lockerroom boys” med Big Dick Rambone och Johnny Blow. Texten på baksidan utlovade en spännande och fördomsfri film om två vältränade män som inte bara hade sitt fotbollsintresse gemensamt.
Det här lovar gott! Tänkte Ted.
Utanför Teds vardagsrum lyfte Månkan hagelgeväret, siktade och tryckte av.
Den sista minnesbilden som for genom centralsynapsen på Ted var en avsugning i en dusch, sedan ändade en skur med grovhagel hans liv. Helt plötsligt stod han knackade på porten uppe hos Sankte Per. Han fick aldrig veta hur filmen slutade.
Månkan var då tretton år och blev satt på en sluten avdelning på en hårdbevakad psykiatrisk klinik för gravt störda ungdomar. Där blev hon sittande i över ett år och medicinerades dagligen med allehanda psykofarmaka. Sedan ansåg man att hon var mogen för att skrivas ut. Edesta Skolhem blev utsedd som övergångshem till det öppna samhället.
Nina och Månkan fann varandra under en eftermiddag när de var satta att rensa ogräs ute i ett potatisland.
Nina hade aldrig varit intresserad av att ha någon vän, men Månkan verkade ha potential. Dessutom hade de en gemensam fiende: Sorken. De skulle fylla femton år samma vecka och de visste att Sorken skulle lurpassa på dem. Om de höll ihop och skyddade varandra så skulle de kanske ha en chans.
Den där eftermiddagen ute i potatislandet så fick Nina sitt livs första vän.

Fortsättning följer...

måndag 28 juni 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 1.

1989 var Nina Pettersson fjorton år och det var då hon skådade ljuset i dubbel bemärkelse. I skenet från lågorna som åt upp skolan som hon just hade tänt på så fick hon insikt.
Jag är galen och jag vet om det!
Tänkte hon för sig själv. Det kändes bra.
Galenskap behövde inte vara något negativt, ibland behövdes galenskap. Det krävdes en galen person för att bränna ned en högstadieskola och just nu brann Olaus Petriskolan i Örebro för fullt. Det kunde de tacka Nina för. Ingen elev med vettet i behåll kunde ju gråta över att ett sådant jävla anushål äntligen brann ned till grunden.
Vårterminen 1989 såg sig inte bara Nina som en hjälte, det var då hon förstod att hon var galen. På riktigt.
Och det var enbart positivt.
De kommer att hurra för mig! Tänkte hon. Jag är en jävla hjältinna!
Nej, det var ingen som hurrade för Nina. Några dagar senare kom de och hämtade henne.

Som liten flicka så tillbringade Nina en stor del av sin tid vid sitt dockskåp. Hon älskade att möblera de små rummen med ännu mindre möbler och placera ut de små dockorna i olika situationer. Nina gillade dockor. Hon tillverkade egna små dockor av plastkulor och träbitar som hon karvade till. Hon använde garn som hår. Med tiden så blev hon riktigt skicklig och föräldrarna hoppades att deras lilla flicka kanske hade konstnärliga anlag. I början så byggde hon upp en trevlig liten låtsasvärld såsom alla småflickor gör. En harmonisk familj med mamma, pappa och två små barn. Så långt var allt väl. Möblerna stod där de skulle, mannen gick till sitt jobb varje dag, modern skötte hemmet och barnen lekte ute i trädgården. Nina skrev små lappar i varje rum som beskrev handlingen, vad familjemedlemmarna gjorde osv.
"Mamma lagar middag, idag så blir det kålpudding!"
Hon bytte ut lapparna varje dag allteftersom handlingen fortskred.
Ninas föräldrar gladde sig åt att deras lilla dotter hade en sådan trevlig hobby. Ibland hände det att de oroade sig för att hon var så ensam, att hon aldrig lekte med andra barn men å andra sidan så var det skönt att hon kunde aktivera sig själv.
Men så en dag så kom det första tecknet på att allt inte stod rätt till hos dottern. Nina var i skolan och modern höll på med att städa hennes rum. Hon slängde en blick mot dockskåpet och såg att ena dockan, det var mamman i dockfamiljen, hängde och dinglade från lampkroken i vardagsrummet. Dockan hade en perfekt liten strypsnara runt halsen. Intill låg en av Ninas textade lappar. ”Mamma har tröttnat på hela skiten!”
Ninas mor blev förfärad och till kvällen så tog hon ett allvarligt samtal med Ninas far. Var det något fel på deras dotter?
- Äsch! Det är hennes fantasi som spårar iväg lite bara! Gumman har en livlig fantasi helt enkelt!
Efter några dagar dök det upp en ny docka i Ninas dockhus. Nina hade tillverkat en ny dockmamma, en fostermamma som hette Anki. Nu började den lilla dockidyllen förändras. Nina lade till flera nya dockfigurer efter hand. Enbart manliga. De dök upp när fadern i familjen var på sitt jobb.
”Anki har kalas när pappa är på jobbet”
Kunde Ninas mamma läsa på en lapp en dag när Nina var i skolan. På golvet låg dockmamman med uppdragen kjol och mellan benen låg en nytillverkad, manlig docka. Små glas och flaskor låg i en enda röra på det lilla köksbordet.
- Vad är det för fel på vår dotter?
Sade Ninas mor högt för sig själv. - Och var får hon dessa idéer ifrån?
Men så en dag, när Nina var på väg mot sin tolfte födelsedag så tröttnade hon på sitt dockskåp och alla sina dockor. Hon började bli för gammal för fåniga lekar. Smink, läppglans och vita Prince började locka istället. Hon bar ut dockskåpet i trädgården, hällde bensin över hela rasket och tände på. Sedan vände hon ryggen till sin barndoms lekar och gick iväg. Modern sprang ut i trädgården för att släcka. När branden var släckt så var det bara en förkolnad hög kvar av Ninas dockskåp. Alla hennes dockor hade brunnit inne, utom en: Anki. Henne hittade fadern flera veckor senare, under altanen. Vissa kvällar brukade han smyga dit och ägna sig åt sin imponerande samling av porrtidningar. Många sommarnätter hade han suttit där och bläddrat i sina porrtidningar med ett rejält tag om kuken. Till sin fru brukade han säga att han var tvungen att inspektera husgrunden så att inte husbocken hade fått fäste. En granne hade nämligen drabbats av detta en gång och det hade slutat i katastrof. Det var visserligen många år sedan.
- Men man får aldrig slappna av!
Som han sade till sin fru.
Nu är det dags för att röka ut husbocken! Tänkte alltid fadern när han kände sig sugen på en runk till någon av sina porrtidningar. Det var när han stod på knä under altanen och rökte ut husbock för fulla muggar som han upptäckte den lilla dockan i ena hörnet, dockan Anki. Intill henne stod en liten resväska. En handtextad lapp låg på marken intill dockan.
”Anki plockar ut försäkringspengarna och drar till Västindien på semester. Snuten misstänker ingenting!”
Det var då som även fadern förstod att allt inte stod rätt till med deras lilla dotter.
Och så, drygt två år senare så brände Nina ned sin skola till grunden.

De kom och hämtade Nina tidigt en morgon. Det blev bestämt att hon skulle skrivas in på barnpsyk. Där konstaterade man att hon förmodligen led av en mildare variant av antisocial personlighetsstörning. Inte tillräckligt för att hon skulle diagnostiseras som sjuk och därmed slippa straff, men tillräckligt för en placering på Edesta skolhem för unga, vanartiga flickor. Det konstaterades även att Nina var begåvad en bra bit över genomsnittet. Det gillade Nina att höra. Hon hängde upp sig på just det där med begåvad. Edesta skolhem tänkte hon sig som en fin privatskola för extra begåvade flickor.
Jag är galen och begåvad! Tänkte Nina. Den blandningen kan ta mig långt i livet!
Hon såg framför sig hur hon i stor stil anlände till Edesta Skolhem, en skola för begåvade flickor, minsann! På trappan upp till den fina skolan skulle alla elever stå samlade när hon klev ur taxin, och mitt bland eleverna skulle självaste rektorn stå.
- Så ser en riktig begåvning ut!
Skulle han säga och peka på Nina, de andra flickorna skulle nicka och se avundssjuka ut. För de var minsann inte lika begåvade.
Riktigt så blev det inte.
Edesta Skolhem visade sig vara en förvaringsplats för unga flickor som mer eller mindre var rena halvidioter och många av dem var direkt kriminella. Någon rektor tog aldrig emot Nina, däremot en fet kvinna som kallades för ”Morsan” kort och gott, och som var föreståndare över skolhemmet. ”Morsan” hade för vana att starta varje dag med en flaska bananlikör. Vid lunchtid brukade hon ”komma ur balans” som hon sade, och detta tillstånd balanserades bäst upp med öl och portvin resten av dagen. Morsan tillbringade hela dagarna inne på sitt kontor och syntes aldrig till, indirekt så var det de manliga vårdarna som styrde och ställde på Edesta Skolhem.
Det var inte bra.
Flera av dem var både sadister och gubbsjuka äckel och den absolut värsta av dem var Sorken, en femtioårig, fet man med grått skägg, små grisögon och stora framtänder. Han påminde till utseendet om en sork och kallades därför för Sorken.
Sorken var en otäck jävel.
Han var anställd som vårdare och hans huvuduppgift var främst att vara ett stöd åt flickorna på deras väg mot rehabilitering. Sorken var inte ett dugg intresserad av att vara något stöd, eller att rehabilitera dem. Sorken var däremot mycket intresserad av de unga flickornas underliv. Han var dock noga med att inte antasta flickor som var under femton år. Han gick bara på dem som var lovliga. Det fanns inget moraliskt bakom detta beslut, det var bara en säkerhetsåtgärd, om han någon gång skulle åka dit så skulle de i alla fall inte kunna anklaga honom för pedofili.
Nina var fjorton år. Om ett halvår skulle hon fylla femton.
- Vänta bara! Snart ska jag göra dig till en fiin flicka!
Sade Sorken till henne redan efter andra dagen.

Fortsättning följer...

tisdag 22 juni 2010

Frank - En man som kommer undan!

Det händer ibland att företaget jag jobbar för hyr ut några av sina anställda. Det är inget konstigt, sådant sysslar många företag med. Ibland blir man övertalig och istället för att gå och skrota så händer det att man blir uthyrd till något annat företag som tillfälligt behöver personal. Dessvärre. Man får aldrig vara ifred!
Förra sommaren blev jag utlånad under en period. Jag var inte beredd på det. Jag brukar alltid klara mig undan från sådant.
Vi hade haft lite att göra i flera veckor och det såg ut som om det skulle fortsätta på det viset i ett par veckor till. Jag visslade när jag var på väg till jobbet den morgonen. Det fanns absolut inga tyngande arbetsuppgifter som väntade på mig. Jag såg framför mig hur jag satt bakom ratten på bilen vid en parkering någonstans och glodde rakt fram under hela arbetsdagen. Helt förlorad i den stora rymd som fanns mellan mina öron. Jag skulle sväva omkring där hela dagen.
Så glad jag var!
Den glädjen varade inte länge. Chefen högg mig direkt. Jag är nämligen tvungen att gå förbi hennes kontor när jag hämtar nycklarna till företagsbilen.
- Jag har ett jobb åt dig!
Det var precis vad jag inte ville höra.
Ett företag som ägnade sig åt montering och tillverkning av diverse mekaniska prylar behövde hjälp under några veckor. De hade fått en stororder och låg efter med arbetet. Det lät inte det minsta trevligt. Jag talade om för chefen att jag inte kunde komma på något jobb som jag var mindre lämpad för.
- Jag lovar, det här är som klippt och skuret för dig!
Man kan inte neka en chef så det var bara att bita i det sura äpplet.
Jobbet bestod i att stansa hål i metallplåtar som kom i långsam takt på ett löpande band. Jag lyfte upp en plåt och stansade ett hål i varje hörn. Sedan skickade jag plåten vidare till en man som tog emot den, körde in den i en maskin som liksom vek plåten runt en vals. ”Bockade” den, som det hette. Mannen hette Frank och titulerade sig som just bockare. Han var stolt över att vara bockare. Jag hade blivit stansare. Jag var inte ett dugg stolt över att vara stansare. Men min chef hade haft rätt, eftersom jag inte tillhör den intelligenta och välutbildade delen av befolkningen i vårt kära samhälle så var det ett jobb som passade mig. Det var ett dumt jobb. Det var ett jobb som man lärde sig mycket snabbt. Efter en halvtimma var jag lika snabb som vilken stansare som helst som hade jobbat där i tjugo år.
Frank var lika gammal som mig och hade jobbat som bockare ända sedan sin sjuttonårsdag. Franks jobb var lika dumt som mitt.

Tiden gick oerhört långsamt. I början så tyckte jag att jobbet verkade helt ok, jag behövde inte tänka när jag jobbade. Det betydde att jag skulle kunna ägna mig åt att dagdrömma åtta timmar om dagen. Det var en fin tanke. Problemet var att det satt en stor klocka mitt framför mig på väggen. Det gick inte att komma undan. Jag såg verkligen hur långsamt tiden gick. Det gick inte att koppla bort den förbannade klockan från mina dagdrömmar. Mitt i en trevlig dagdröm av pornografisk karaktär så kunde jag helt plötsligt notera att klockan bara var halvåtta och det var en timma kvar till frukost. Fem minuter senare, när jag skulle bestiga en frodig sjuksköterska i vit uniform så var det femtiofem minuter till frukost.
Jag höll på att bli tokig.
Frank gjorde inte saken bättre. Han var jämnårig med mig och var som en schablonbild av en medelålders man. Jag misstänker att det var Franks utstrålning som påverkade tiden. Frank fick tiden att stå till. Frank var en av de tråkigaste män jag hade träffat och han var min närmaste arbetskamrat.
Frank var en man som höll stenhårt på företagets klädkod. Nu var det sommar och det var mörkblå arbetsshorts som gällde. Högt uppdragna naturligtvis. Det var en bedrift eftersom magen var enorm. Kinderna var stora och rosa och runt munnen hade han en sådan där typisk medelåldersfitta, den typen av skägg som många män över fyrtio skaffar sig av någon underlig anledning. Han påminde om Jan Öjvind Swahn.
Frank var knäpptyst. Han sade inte ett ord. Han bara stod där och väntade på att jag skulle stansa så att han kunde få bocka sin älskade plåt. Hans tystnad retade mig. Det kan ju annars vara trevligt att snacka skit med en god arbetskamrat för att få tiden att gå om inte annat, men Frank var inte den sorten. Däremot hade han alltid sin radio på högsta volym. Det retade mig ännu mer. Eftersom jag anser att musiken tystnade efter att åttiotalet övergick i nittiotal så höll den förbannade radion på att driva mig till vansinne. Jag hatar radio. Antingen så fick jag lyssna på negrer som puttrade och pyste ackompanjerade av en jävla trummaskin, eller också var det dagispop. Kvinnor som försökte låta som trallande småflickor. Tydligen tyckte Frank att det var bra. Ibland såg jag att han klappade takten mot sina feta lår och log. Jag skulle kunna dra till dig! Tänkte jag. Så lätt det skulle vara, en tung plåt mitt i ditt dumma ansikte!
En kvinna sjöng på engelska om att hon var stenkåt och behövde en riktig man, hon sjöng om att hon hade längtat länge och antagligen skulle hon få fortsätta med att längta för det fanns inga riktiga män längre. Och sedan fortsatte det. Where are all the real men? Undrade hon i refrängen. Ja, inte här i alla fall! Tänkte jag.
Where are all the real men? Sjöng hon.
- Här är jag!
Utbrast Frank. Det var det första jag hade hört från honom. Jag blev förvånad.
- Fruntimmer ska knullas i båda ändarna! Eller hur?
Sade han sedan och tittade på mig.
Jag hade mycket svårt att tänka mig att Frank överhuvudtaget hade haft någon kvinna i sitt liv. Jag svarade honom inte. Jag bara glodde på honom. På sätt och vis gav han mig tröst. Jag är en ful och dum jävel! Tänkte jag. Men det kunde ha varit värre!

Frank hade även en mycket obehaglig kvinnosyn. Under lunchrasterna så satt han helt öppet och bläddrade i porrtidningar - porrtidningar! Idag när alla har internet. Jag undrade var han fick dem ifrån? Jag tyckte att han var pinsam. Det satt kvinnor vid de andra borden men de verkade vana. De reagerade inte på Franks läsvanor. Ibland kunde han köra upp en bild på en naken kvinna mitt i ansiktet på mig och utbrista på en dialekt som skvallrade om att han kom från någon håla långt upp i norra Värmland.
- Kolla! Fan va gött det hade vart att få knulle ena stor å blöt negerfett!
Han liksom högg av orden.
Jag skämdes som en hund och tittade på kvinnorna som satt runt borden. Jag mötte deras blickar. De verkade ta lätt på Franks beteende. Ha! Ha! Jävla Frank va? Ja, den mannen…
Jag kommer aldrig att förstå mig på kvinnor. Hade jag betett mig på ett liknande vis så hade jag blivit lynchad, och jag hade förtjänat det. Men Frank kom undan. Det finns män som Frank som alltid kommer undan hos kvinnorna. Jag har aldrig riktigt förstått det där.

I tre veckor jobbade jag tillsammans med Frank som stansare hos det där företaget. Åtta timmar om dagen fick jag lyssna på Franks förbannade radio. Frank sade nästan aldrig något. Han knep käft hela tiden. Frank lyssnade på radio under arbetstid och bläddrade i sina porrtidningar under rasterna.
- Ho borde knulles, eller hur?
Jag retade mig på Frank, men jag retade mig ännu mer på kvinnorna som lät Frank hållas. Han förtjänade en örfil men istället så log de överseende när han drog igång.
Frank var en man som kom undan.
På fredagen gjorde jag sista dagen med Frank. Han skulle gå på semester. Vi stod och jobbade och så plingade det till i Franks mobiltelefon. Han fick ett SMS. Han tog upp telefonen och studerade displayen. Antagligen var det ett reklammeddelande från mobiloperatören.
- Ikväll ska jag få knulle!
Sade han och log ett stort fittslickarleende. - Dä kommer å bli en fin semester mä så möcke fette ja orker!
Han rosa kinder var alldeles blanka och den stora magen spände över hans högt uppdragna shorts. - Slynfan ska få så ho tiger!
Jag är en fridens man och tar starkt avstånd från våld. Men just då ville jag slå honom. Hårt och länge. Och vem trodde han att han försökte lura?
- Lägg ned det där skitsnacket! Sade jag till honom. - Både du och jag vet att det enda du kommer att få under din semester är en god runk till en av dina porrtidningar.
Jag var jävligt trött på både Frank och jobbet. Jag önskade att min chef kunde ringa någon gång och kalla tillbaka mig.

När vi slutade för dagen så slog jag följe med Frank ut från fabriken. In på parkeringen kommer det en öppen sportbil och bakom ratten sitter en ung och vacker kvinna på högst tjugofem år.
- Äntligen Frank!
Säger hon och ler mot Frank.
Hon bär en tunn klänning som visar mer än vad den döljer och en blick som skvallrar om ett brinnande begär som behöver tillfredsställas. Ofta och länge.
- Fem veckors semester, hur fan ska jag orka?
Sade Frank till mig och hånflinade.
Oavsett hur gammal jag blir så kommer jag aldrig att förstå mig på kvinnor.
Frank och hans unga flickvän drog iväg med en rivstart och försvann ut i den svenska sommaren. Min telefon ringde. Det var min chef.
- Goda nyheter! De är nöjda med dig så du får bli kvar i ytterligare en månad. Semestertider vet du! Dåligt med personal!
Frank var en man som kom undan. Mig har de. Mig har de verkligen.
Det finns ingen väg ut.
Om en månad börjar min semester. Jag kommer att gå ut till en tom parkering. Där kommer det inte att stå någon sportbil med en kvinna bakom ratten och vänta på mig.

torsdag 17 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 4.

Jag besökte skolan lite då och då. Lärarna sade inte så mycket, de lät mig vara ifred. Lektionerna intresserade mig inte, däremot tyckte jag om att sitta i skolcafeterian ibland. Jag hade upptäckt att jag helt plötsligt var föremål för positiv uppmärksamhet från en del flickor som gick på sjuksköterskeskolan. De visste vem jag var efter den där tävlingen. Jag var inte van vid den sortens uppmärksamhet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, men jag tyckte det var trevligt. Jag gillade att sitta och snacka skit och röka vid ett bord fullt med tjejer i min egen ålder. Jag har alltid varit bra på att snacka skit, desto sämre på att ta initiativ. Jag satt och babblade som en dåre och hoppades att någon av dem skulle föreslå att vi skulle träffas till helgen, för själv så vågade jag aldrig fråga. Jag tror aldrig jag har snackat så mycket skit som de där dagarna i en skolcafeteria under åttiotalet, i en småstad någonstans i Sverige.
Jag babblade på så jag nästan tappade andan.
Kom igen nu då! Kan ingen fråga mig vad jag ska göra till helgen?
Tänkte jag under tiden som jag improviserade fram nya anekdoter och vitsar. Jag var som en reklamradiokanal, jag sände för fullt men jag hade inget att säga.
- Och då sade jag blablablabla… Har jag berättat om polarn som fick läge på sin första dejt blablabla… Det hade gått ännu bättre om jag hade fått av mig trosorna först sade hon blablabla!
Jag måste har varit oerhört tröttsam.
Studierektorn kom fram till bordet en dag när jag satt och höll hov inför några flickor. Han stod och blängde på mig. Det ska alltid dyka upp en orm i paradiset.
- Och här lyser flitens lampa märker jag!
Sade han till slut. Han försökte se bister och myndig ut, och faktiskt lyckades han bra med det. Han gjorde mig nervös men jag var ju tvungen att upprätthålla skenet inför tjejerna.
- Nä, den sura lyktan pissade jag på för länge sedan, det blir nog svårt att få fyr på den igen!
Han sade åt mig att passa på att njuta av den lilla korta tid som kung som jag hade fått.
- För det är den enda du kommer att få med din inställning!
Sedan så gick han.
Studierektorn fick sista ordet men ändå så kunde jag utläsa något som liknade beundran i blicken hos tjejerna när de såg på mig. De var för unga för att förstå vilken hopplös människa jag var.

Dagtid satt jag i en skolcafeteria och lät käften gå, men kvällstid satt jag ensam vid min parkbänk och fantiserade till sorgsen men vacker pianomusik. Men så en sen kväll så tystnade som sagt musiken mycket tidigare än vad den brukade. Det enda som hördes var suset från en motorväg långt borta.
Maja kanske har sett mig? Tänkte jag. Tänk om hon kommer ut?
Jag blev nervös. Vad i helvete skulle jag säga? Jag tog fram min flaska och tog en ordentlig sup. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och steg som knastrade mot gruset.
Nu kommer hon!
Nej, det gjorde hon inte.
- Borde inte du ha viktigare saker för dig än att sitta här varenda kväll?
Det var studierektorn.
Han sade till mig att gå hem men först så informerade han mig om att jag fick en chans, jag skulle få gå terminen ut. Skärpte jag inte till mig under den tiden så var det slut. Då skulle han se till att jag inte fick fortsätta. Han skulle upplysa Försäkringskassan om att jag inte skötte mina studier och därmed skulle mitt trevliga bidrag flyga all världens väg.
Jaha, dags att börja jobba igen.
Tänkte jag.
För jag skärpte aldrig till mig.

Jag sökte och fick jobb som tog mig bort. Jag gillade att komma till nya städer. I Helsingfors fanns det ett trevligt fik som hette Café Ursula. Istället för att gå mot centrum så gick man istället åt vänster direkt när man gick av färjan. Man kunde köpa sig en kopp kaffe där och sedan gick jag iväg och satte mig vid strandpromenaden som gick förbi. Där hade jag en speciell parkbänk. Där satt jag många morgnar efter att färjan hade lagt till.
I Tallinn hittade jag en trevlig parkbänk alldeles vid hamnen och om jag väntade en stund så kom det fram en ryss till mig och sålde vodka direkt på plats. Han brukade t o m ha med sig muggar och läsk att blanda med.
I Newcastle hittade jag en fin liten träbänk alldeles under Tyne Bridges ena brofäste och i Travemünde hittade jag en alldeles egen parkbänk under en lind i det förtjusande lilla centrumet. Där hemma så gick mina vänner till banken och kedjade fast sig med villalån, de mognade och blev kopior av sina föräldrar. Jag kröp mest omkring och letade efter något alternativ. Jag fann det aldrig.
Tio år av mitt liv ägnade jag åt att jobba, dricka och sitta på parkbänkar i främmande städer och drömma mig bort. Jag borde ångra mig men det gör jag inte.
När jag satt där på en parkbänk i Tallinn eller Newcastle så tänkte jag ofta på det tröstlösa torget i min gamla hemkommun. Jag mindes hur jag och mina kompisar hade suttit där och snackat skit och väntat på något som aldrig hände.
- Sitter vi här tillräckligt länge så måste vi för helvete få knulla någon gång!
Hade Nicke sagt en kväll. - Så jävla omöjligt ska det väl inte vara?
Jag misstänkte att om det skulle bli något dopp i grytan så skulle jag nog bli tvungen att lämna det där torget. Så jag hade rest mig upp och tackat för mig.
Det blir nog inte mycket med mig, men jag kom iväg! Tänkte jag vid en parkbänk i Tallinn för över tjugo år sedan. Jag tog mig hit i alla fall!
Ibland funderade jag på vad de gjorde där hemma. Satt Nicke och gänget kvar vid torget, vid samma bänk utanför Konsum? Sitter ni kvar? Tänkte jag.
- Ja, det kan du ge dig faan på!
Tyckte jag nästan att Nicke svarade inuti mitt huvud.

Idag sitter jag på min balkong och tittar jag snett nedåt åt höger så ser jag Lotta som sitter på sin parkbänk under eken. Jag satt en gång på en parkbänk och väntade på en flicka som hette Maja och som var en hejare på att spela piano. Lotta sitter nog och väntar hon också, på en trevlig kille med en tuff sportbil som kan ta henne därifrån i en rasande fart - Snälla, stampa gasen i botten!
Jag satt och väntade på Maja som bara fanns i min fantasi, istället dök en gammal studierektor upp.
En kväll var det nära att jag gick ned till Lotta och bjöd henne på en mugg med kaffe och en cigg. Hon såg så ensam ut. Men jag gjorde det aldrig. Lotta väntar på sin drömprins som ska ta med henne ut på äventyr i sin sportbil. Då ska inte en ful, medelålders man dyka upp och förstöra alltihop.
Det räcker med att Maja aldrig kom ut till mig.
Jag önskar att jag hade träffat Lotta för tjugofem år sedan. Kanske hade vi råkat sätta oss vid samma parkbänk. En pinsam tystnad hade uppstått. Till slut så kanske jag hade frågat Lotta om hon kunde spela piano. Hon hade svarat att nej, det kunde hon inte.
- Men jag kan ta lektioner om du lovar att köpa dig en sportbil!
Jag lovar.
Och sedan hade jag styrt ut bilen på motorvägen.
- Gasen i botten!
Skriker Lotta.

måndag 14 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 3.

Jag minns en händelse när jag var barn, jag tror att jag gick i mellanstadiet. Det var dags för orientering. De körde oss en bit ut i skogen, stack karta och kompass i händerna på oss och sade åt oss att börja.
- Spring!
Jag sprang ut i skogen, över en kulle och sedan kom jag ut på vägen igen. Jag sprang raka vägen hem.
Dagen efter så skällde min lärarinna ut mig inför klassen. Hon undrade varför jag hade smitit hem? Varför gjorde jag aldrig som hon sade?
- Vad är det för FEL på dig?
Jag sade att jag tyckte det var mycket trevligare hemma. Där drog det inte kallt, man slapp bli blöt och vad var nyttan med att springa omkring i en skog och leta efter kontroller och klippa hål i ett kort bara för att bevisa att man varit där? Jag sade att jag tyckte det var mycket trevligare att ligga hemma på sängen, i värmen och läsa serietidningar.
- Det är inte jag som springer i skogen och fryser utan anledning! Sade jag, - Så vem är det som det är fel på egentligen?
Efter ett tag var det dags för orientering igen. Det var en större tävling, klasserna tävlade mot varandra.
Hela min klass sprang ut i skogen och när de väl kom utom synhåll så tog de ut kompassriktningen mot centrum och sprang hemåt. Inte en jävel från min klass gick i mål. Jag hade fått dem att tänka efter. De hade för en gångs skull använt sina hjärnor.
Det var sådant som gjorde att jag inte hamnade på skolhem. Jag sket i studierna, men lärarna visste att jag ändå kunde använda min hjärna. Jag var en tänkande människa. Någonstans därinne i mitt huvud slumrade något och de hoppades att de till slut skulle lyckas väcka det till liv.
Det lyckades de aldrig med.
De kunde tvinga mig till skolan, men de kunde inte tvinga mig att lyssna. Det är min hjärna och den använder jag till vad jag vill. Den inställningen har jag alltid haft och hittills har inget kunnat ändra på det. Jag tror inte det kommer att ske heller. Man är den man är på både gott och ont.

Tack vare min vinst i novelltävlingen så trodde en ny lärarkår att det kanske fanns något därinne i mitt huvud. Något som kanske skulle titta fram om ett tag. Helt plötsligt så ansågs jag inte helt förlorad. Jag var ju killen som hade vunnit novelltävlingen. Jag förtjänade en chans. I början så lämnades jag ifred. Jag kunde komma och gå som jag ville. Oftast gick jag.
Det hände att jag stötte på Pierre i korridorerna när jag var på väg hemåt.
- Du kommer aldrig att bli något!
Sade han en gång.
Nä, det var helt uppenbart. Varför påpeka en sådan självklar sak och vad var vitsen? Pierre skulle inte heller bli något. Skillnaden var att han trodde att han skulle bli någon. Han såg en framtid som författare och poet. Pierre var en ung man som tog sig själv på mycket stort allvar.
Livet var inte lätt för Pierre. Det var tungt att vara homosexuell för en ung man i en småstad under åttiotalet. Jag undrar om han försökte gömma sin läggning bakom sin skitstövelattityd?
När Pierre blev medelålders så skulle han fortfarande leva på ett snålt tilltaget bidrag och kalla sig för kulturarbetare. Lagom till fyrtioårsdagen så skulle sanningen gå upp för honom - Pierre skulle aldrig bli någon stor poet eller författare. Jag visste det men jag skulle aldrig ha kommit på tanken tala om det för honom. Det var hans drömmar, det var det enda han hade och varför knäcka någon i förtid? Nu försökte han ta något ur mig som jag inte hade. Du kommer aldrig att bli något, sade han till mig.
- Det stämmer! Sade jag. - Men det är inte mig som de kommer att skära ned från lampkroken om tjugo år!
Jag fick fel. Pierre hängde sig aldrig. Många år senare läste jag i tidningen att de hade fiskat upp en medelålders man ur ett vattendrag utanför Stockholm. Han hade varit klädd i en ljusblå klänning med glittrande paljetter.
Det var Pierre.
Han blev aldrig någon författare eller stor poet. Men han kom till Stockholm till slut i alla fall.

Jag hade hittat en ny hemlig parkbänk. Den stod under ett kastanjeträd och man såg ut över ett höghusområde. Där brukade jag sitta sent på kvällarna. Oftast till långt in på natten. Ibland hade jag en flaska sprit med mig. Den tog mina dagdrömmar och fantasier upp till en högre dimension. Jag orkade sällan upp till skolan under morgnarna.
Bakom parkbänken låg det en gammal trävilla. Ibland, under kvällarna så kunde jag höra pianomusik från villan. Det strömmade sorgsna stycken från klassisk musik från ett öppet fönster på övervåningen. Jag funderade ofta på vem det var som spelade så vackert. Jag fantiserade om att det var en ung kvinna som satt däruppe och kanske var hon lika ensam som mig. Jag hoppades att det var så. Jag såg henne framför mig. Hon hade långt hår och av någon anledning så bar hon alltid en vit klänning när hon satt där vid pianot och spelade. Jag bestämde mig för att hon skulle heta Maja. Jag tyckte att det lät… Trevligt. En vacker kvinna med långt hår som bar vit klänning och som spelade piano skulle heta Maja. Hon var nog snäll. Jag har alltid gillat snälla kvinnor.
Ibland avslutade Maja sina sena pianosessioner med att spela Månskenssonaten. Den gillade jag.
Jag brukade sitta kvar tills jag fick höra henne spela det stycket. Det sägs att Beethoven var olyckligt kär i en av sina elever, en sjuttonårig flicka. Han tänke på henne när han skrev månskenssonaten. Det märktes. Jag tänkte också en del när Maja spelade. Jag tänkte att Beethoven var en man som Gud hade rört vid, och människor som Gud har rört vid behöver aldrig gå till något arbete. Beethoven var en man som hade haft drömmar. Jag undrade om han också brukade sitta ensam vid någon bänk ibland?
Jag undrade om Gud hade rört vid honom redan när han bildades i sin mors mage, eller om sådant är något som kommer senare?
Om jag sitter här och väntar tillräckligt länge så kanske Gud rör vid mig också? Tänkte jag.
Sedan brukade jag gå hem.
Varje kväll satt jag vid den där parkbänken.
Jag brukade fantisera om att Maja skulle titta ut genom fönstret och se mig sitta därnere vid bänken. Hon skulle se att jag var lika ensam som henne och kanske skulle hon känna gemenskap med mig. Hon skulle sluta spela. Hon skulle slå igen pianolocket, resa sig upp, gå ut och bjuda in mig i sin trävilla.
Det var en trevlig dagdröm som jag ägnade mig åt flitigt där på parkbänken under de sena kvällarna. Det var mitt under ett brinnande åttiotal. Mina jämnåriga ägnade sig åt studier, de planerade för framtiden, gick på fester och träffade partners som de senare skulle bilda familj med.
Jag satt på en parkbänk och drack sprit tillsammans med min fantasikvinna och väntade på att Gud skulle röra vid mig. Det var helt ok. Om det inte hade varit för att pianomusiken tystnade en sen kväll så hade jag nog suttit kvar där än idag.
Fortsättning följer...

fredag 11 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 2.

Sådant tänkte jag mycket på när jag satt där ensam på min parkbänk under åttiotalets sommarkvällar. Idag sitter jag på min balkong och dricker kaffe. Ibland kan jag se Lotta som sitter på sin parkbänk under eken. Hon vet att jag kan se henne från min balkong, men vi hälsar aldrig på varandra. Hon vet att jag känner till hennes hemliga parkbänk. Jag tror också att hon känner till att det bara är en speciell sorts människor som ibland föredrar att sitta ensam vid en parkbänk. De Konstiga Människorna.
Hon vet det.
Och jag vet det.
Det räcker. Att vi vet. Det är inget man talar om.
Jag skulle tro att Lotta sitter och målar upp bilder av kommande äventyr i sitt huvud, äventyr som hon aldrig kommer att få vara med om. Men någonstans inom henne så finns det något som hoppas, något som lever hos alla unga människor som längtar bort. Drömmar. Om några år så kommer jobb, villalån, ungar och en man som redan visar tecken på både flint och en önskan att få börja bära högt uppdragna shorts att få henne att hånskratta åt sin ungdoms drömmar. Hon kommer t o m att glömma var hennes hemliga parkbänk stod någonstans. Men just nu, under tiden som jag sitter på min balkong och dricker kaffe och röker så nuddar något fantastiskt Lotta. Något som hon själv skapar i sin hjärna. Drömmar om ära, rikedom och simturer i varma hav under en stjärnklar himmel. Jag vet för jag har själv vandrat vid samma strand.
Nu för tiden föredrar jag att sitta på min balkong. Sämre kan man ha det. Idag drömmer jag mig tillbaka istället. Jag har bra minnen. Det enda jag ångrar är att jag inte började skriva dagbok, för jag har märkt att vissa detaljer börjar försvinna. Jag minns inte längre vad studierektorn på den där folkhögskolan hette, trots att jag fick en hel del med honom att göra. Han hatade mig. Han förstod direkt, redan första gången han träffade mig vilken ull jag var utav. Han ville få mig avstängd efter en månad. Det fick han inte. Det tog honom två terminer att bli av med mig.
Anledningen till att jag fick vara kvar så pass länge var en novelltävling.

Det fanns ett program med konstnärlig inriktning på den där skolan. Några gick en kurs som hette Kreativt skrivande. Ingen som gick den där kursen skulle i framtiden kunna leva på sina texter. De ville för mycket. De tog sig själva och sitt skrivande på allvar. De svängde sig med klyschor som: ”Jag skriver för att jag måste” och liknande dumheter. Många av dem bar svarta kläder och försökte att se svältande och fattiga ut trots att de flesta av dem var uppväxta i välmående villakvarter. De skrev noveller med titlar som ”Liten kvinna med stort bagage” och liknande trams. En novell med en sådan titel skvallrar om att det är kvasiexistentiell smörja av snorungar som leker Kafka. En sådan novell skapar inget intresse hos någon.
De gav även ut en skoltidning som ingen läste förutom de själva. De vägrade konsekvent att publicera något som jag skrev. Jag skrev en parodi på en av deras noveller: "Liten kvinna med stora begär." Kvinnan var liten och nätt och kukarna skulle vara stora. En humoristisk novell med pornografiska inslag.
Den blev naturligtvis inte publicerad.
Jag hade inte rätt inställning till ”konsten”. Jag har alltid hävdat att det inte är någon konst att skriva. Alla kan tänka – Skriv ned skiten! Konstigare är det inte.
De hade en helt annan åsikt.
- Du förstår inte!
Nähä.
Jag har större respekt för en grovdiskare på valfri slaskbordell i Rotterdam än en person som på fullaste allvar säger att han skriver för att han måste och att det är en ständigt pågående process.
Jag bombarderade deras enfaldiga stenciltidning med olika texter. Jag visste att de aldrig skulle publicera dem men jag visste att de läste dem. Det roade mig. Jag skrev dem under lektionstid, när läraren stod framme vid svarta tavlan och gick igenom gud vet vad. Jag hade ändå inget annat att göra. I början trodde de att jag satt och antecknade. Jag uppfattades som ambitiös tills det var dags för inlämningsuppgifter och prov. Jag visste oftast inte ens vad det var prov i. Ibland kunde det vara rader med siffror och underliga tecken. Man förväntades veta svaret. Jag förstod inte ens frågorna. Jag lämnade alltid in helt blanka papper. Det enda jag skrev var mitt namn. Till slut blev studierektorn informerad. Han undrade vad jag egentligen gjorde på skolan?
- Jag törstar efter kunskap.
Svarade jag.
Det var svårt att hålla sig för skratt. Han hatade mig lika mycket som redaktören på skoltidningen. Han hade också informerat studierektorn om att jag terroriserade dem med dumma texter. Redaktören var en ung fåntratt i början av tjugoårsåldern med klassiskt pipskägg, svart hår och engagemang i någon obskyr vänstergrupp. Han hette Pierre och talade med tillgjord stockholmsdialekt trots att han inte hade några som helst kopplingar till den stan. Han skrev ofta fåniga och riktigt dåliga noveller som var fulla av klyschor. De handlade nästan uteslutande om småstadens tristess och någon missförstådd ung man som drömde om att flytta till storstan. Alla noveller slutade på samma vis: Den unga mannen klev på ett tåg eller en buss och såg sin hemstad försvinna bort i ett moln av damm. Patetiskt.
Jag är en småstadsmänniska och älskar småstäder. Jag kontrade alltid med någon novell om någon storstadskille som tröttnade på att trippa omkring på gatorna i Stockholm med spretande lillfinger, rakad pung som alltid kliade och sitt jobb som vice ställföreträdande fjolla för en armada av bokhållare på en revisionsbyrå. Mina noveller slutade oftast med att killen tog sig i kragen, flyttade till Ystad eller Mariestad och skaffade sig ett riktigt jobb.
Pierre drömde om att flytta till Stockholm. Mycket riktigt så gick det även ett rykte om att han var en jävel på att suga kuk.

Någon gång under hösten så utlystes en novelltävling. Det var en större novelltävling som flera folkhögskolor var involverade i. Om man vann så fick man - förutom äran - ett stipendium på femtusen kronor. Det var rätt så mycket pengar på den tiden. Jag trodde inte jag skulle vinna, jag satsade på att kamma hem tredjeplatsen. Då skulle jag bli publicerad i en lokal dagstidning. Det skulle reta Pierre, det visste jag. Pierre var inget hot. Det visste jag också. Pierre skulle inte ha någon chans. Han ville som sagt för mycket. Han tog sig själv och sitt skrivande på allvar. Sådana personer brukar sällan prestera en text som är lättläst och underhållande, de skriver istället pretentiös skit som slår knut på sig själv i jakten på att hitta den perfekta formuleringen. De skriver om evighetens filosofi och det flexibla axiomet och ingen fattar någonting.
Jag är övertygad om att de flesta människor föredrar lättlästa och enkla texter som handlar om människoöden som de själva kan känna igen sig i.
Så jag körde på av bara helskotta utan att tänka efter. Under några matematik- och engelskalektioner skrev jag en novell på ca femtontusen tecken, om jag inte minns helt fel. Sedan skickade jag in den till juryn som bestod av flera språklärare från olika folkhögskolor. Jag minns att jag inte var det minsta nervös för jag hade inga förväntningar. Jag tyckte naturligtvis att det hade varit kul om jag hade tagit tredjeplatsen och blivit publicerad, men det var inget som jag vågade hoppas på. Jag har aldrig varit sorten som har tagit ut någon glädje i förskott. Man ska inte glädjas i onödan, som någon komiker sade en gång. Det ligger något i det. Förväntar man sig inget slipper man bli besviken.
Jag vann.
Jag tog hem hela skiten.
Jag blev uppriktigt sagt förvånad. Jag tyckte det var kul. Jag blev lite av en kändis under en kort tid och det var extra roligt att se minen på Pierre. För att inte tala om den förbannade studierektorn.
Det trodde du inte va, gubbjävel! Minns jag att jag tänkte. Du kanske har gått en massa fina skolor och kan plocka ut ett satsadverb, men hur många novelltävlingar har du vunnit? Din jävla skithög!
Under hela mitt liv så hade jag tidigare satt en ära i att vara sämst i allting. Nu hade jag vunnit, nu hade jag blivit bäst i någonting utan att jag hade ansträngt mig. Det var en ny känsla.
Jag minns att jag även fick ett diplom. När jag kom hem på kvällen så lade jag diplomet på golvet intill sängen. Så att jag kunde titta på det innan jag somnade. Det finns några som tycker om något som jag har skapat. Tänkte jag.
Det var samma känsla som efter första gången som jag hade delat säng med en flicka. Alla hatar mig, utom en människa.
Nu kunde jag lägga till några fler människor till listan över folk som inte ansåg att jag var helt hopplös.

Fortsättning följer...

tisdag 8 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 1.

Jag känner en ung flicka som skulle behöva flytta ifrån stan. Jag kallar henne för Lotta. Jag tänker inte gå in på omständigheterna till varför Lotta behöver flytta, det är ointressant. Men jag är helt säker på att hennes liv skulle gå i en positiv riktning om hon flyttade. Men hon kommer inte att flytta. Hon vågar inte. Hon är född och uppväxt här i stan.
Det är alltid första flytten som är svårast, när man ska lämna platsen som man växte upp på.
Det är då man bryter upp. Ibland så kan det hända att man behöver flytta flera gånger i sitt liv. Det brukar inte vara några problem, man fixar sig en ny bostad på annan ort och så flyttar man bara. Punkt slut. Men första flytten, när man är ung och lämnar sin uppväxtmiljö, sina kompisar och alla hemliga stigar till gömställen som bara man själv känner till, då bryter man upp. Det kan vara svårt. Tänk om jag inte hittar stigen till ett nytt gömställe?
Det där ska inte tas bokstavligt. Ett gömställe kan helt enkelt bara vara en plats där man blir lämnad ifred och den hemliga stigen kan vara en speciell slinga i parken som känns invand och trygg att promenera en sen sommarkväll. En grusad gång i parken som leder fram till en parkbänk där man får sitta och drömma sig bort. En plats där man får sitta och känna sig ensam, tycka synd om sig själv och kanske fantisera om kommande äventyr. När man är ung så hoppas man fortfarande på äventyr.
Om jag bara kommer bort från den här förbannade stan!
Lotta har en speciell sådan plats. En parkbänk under en stor ek. Jag kan se henne ibland från min balkong. Hon sitter där ensam med sina tankar och drömmar om framtiden. Jag vet inte vad hon har för drömmar, men jag har själv varit ung och jag har själv suttit ensam på en parkbänk. Jag skulle tro att hon har samma drömmar som jag en gång hade.
Jag tror inte att Lotta kommer iväg från stan.
Jag har också suttit ensam på en hemlig parkbänk med mina drömmar.
Jag kom iväg från min hemstad.

Under åttiotalets första hälft så var det inte så vanligt att man flyttade från sin hemort. Det fanns jobb. De som flyttade var de som skulle börja studera, de som skulle bli något. Resten stannade kvar, fick jobb, bildade familj och började sin resa mot döden.
Det fanns naturligtvis en del löshästar som försvann från stan utan att ha någon högre utbildning som mål. Oftast eskorterade av polisen till någon ungdomsvårdsskola, häkte eller mentalsjukhus. Jag ville inte tillhöra dem. Jag ville gärna lämna stan utan några stora tidningsrubriker, framför allt ville jag vara den som lämnade stan först.
En kille som hette Tompa vaknade en tidig morgon av att någon skrek i hans öra. Tompa tittade sig omkring men han var ensam i sitt pojkrum. Ändå hörde han någon som vrålade inuti hans huvud. Någon som ville att han skulle smyga in i sin farsas sovrum innan resten av kvarteret vaknade.
Det är dags att du tar ett allvarligt snack med din far! Sade rösten som nu hade dämpat sig en smula. Och för att understryka allvaret så kanske du ska ta med dig din nya, fina hammare?
Nu lät rösten nästan vänlig. Tompa bestämde sig för att lyssna på rösten. Det var dumt gjort. Tompa tyckte att rösten hade rätt. Det var verkligen dags för fadern att ta sin son på allvar.
Nu jävlar är det dags för ett allvarligt samtal! Tänkte Tompa när han smög in hos den sovande fadern. Och har man en hammare i näven så lyssnar folk! Tänkte Tompa. Då behöver man inte upprepa sig!
Två dagar senare haffade polisen honom på torget i Trollhättan. Tompa hade gått från rum till rum i villan och slagit ihjäl sin far, sin syster, sin gamla farmor inklusive hunden som de hade haft i över tio år och som hade varit Tompas enda vän under hela barndomen. Allt detta innan morgontidningen hade landat på hallgolvet.
- De ville inte lyssna!
Var Tompas försvar.
En sorglig historia.
Tompa lämnade stan före mig.
Om man lämnade stan utan ha några egentliga skäl så ansågs man som konstig. Tompa hade goda skäl att lämna stan. Jag lämnade stan utan några som helst skäl utom mina egna, det ansågs som mycket konstigt.
Det var så det var. Därför ville jag därifrån.
Så en tidig morgon vaknade jag, liksom Tompa, och kände att det var dags att göra något konstruktivt. Jag var ung, klockan var sex på morgonen och om en timma skulle jag vara på jobbet.
Jag gick aldrig mer dit.

Första staden jag flyttade till låg bara tjugo mil bort. En oändlig sträcka då. Två landskap bort. Jag hade aldrig tidigare varit i staden, knappt ens hört talas om den. Det kändes bra. När jag klev av på perrongen så ägde jag bara vad jag hade i mina två väskor. Det kändes också bra. Spännande. Jag kände mig som en riktig äventyrare. Jag stod på en perrong i en mellansvensk småstad men jag kunde lika gärna ha stått utanför franska främlingslegionens värvningskontor. Nu kunde vad som helst hända!
Det gjorde det inte.
Det hände inte så mycket i alla fall. Det tog inte så lång tid förrän jag hade hittat en ny hemlig stig som ledde till en lagom undanskymd parkbänk.
Meningen var att jag skulle börja studera. Jag hade sökt in på flera folkhögskolor och kommit in på tre av dem. En låg i Hälsingland, en låg i Skåne och en i Värmland. Jag drog lott. Jag brydde mig inte om var jag hamnade eller vilken inriktning folkhögskolan hade. Jag hade inte en tanke på att förkovra mig i några studier. Folkhögskolestudier gav däremot bidrag, det där bidraget ville jag gärna ha. Bidraget var biljetten bort.
Egentligen så hade jag fått en fantastisk chans. Meningen var att jag skulle läsa in grundskolan, sedan gymnasiet och sista terminen skulle jag ägna åt något som kallades högskoleförberedande. Jag hade blivit beviljad bidrag från Försäkringskassan för tre års studier. Bidrag utan återbetalningsskyldighet. Jag hade verkligen chansen att bli något!
Jag sumpade alltihop och jag skrattade under tiden.
Jag brukade gå till skolan på morgonen, så att jag fick min närvaro. Sedan brukade jag smita iväg. Om man ska utbilda sig så bör man ha en plan, man ska vilja utbilda sig till något. Det fanns inget jag ville bli, därför såg jag ingen mening med att sköta mina studier men bidraget låg på en rätt så hög nivå. Jag fick t o m traktamente!
Jag lyckades behålla bidraget i två terminer. En bedrift i sig självt med tanke på att jag knappt öppnade mina läroböcker en enda gång. Jag hade inte ens med mig dem till skolan. Första dagen var det upprop, därefter fick man sina läroböcker (eller kurslitteratur som de sade, jag undrar vad som är skillnaden?) och sedan fick man gå hem.
- I morgon börjar allvaret elever!
Jag bar mina läroböcker i en plastkasse och när jag kom hem så slängde jag upp dem på hatthyllan.
Där ska ni få ligga! Tänkte jag. Det fick de göra.
Det händer än idag att jag undrar över vad jag egentligen gick miste om? Vad var det som jag skulle lära mig?
Det behöver jag egentligen aldrig grubbla över för idag lever jag ett gott liv och kan unna mig både det ena och det andra. Det beror inte på flit och ambitioner, det beror på att jag har varit på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Jag har sagt de rätta prylarna till de rätta personerna. Om man sväljer sin stolthet och förnedrar sig riktigt ordenligt så brukar det gå bra. Det handlar om att kunna svälja skit och sedan ställa sig i kön och be om en extraportion.
Det gillar de.
Och vad spelar det för roll egentligen? När slutet nalkas så ligger vi allihop och skiter ned oss av skräck i en säng på långvården. Om vi har tur. Om vi blir så gamla. Då spelar det inte längre någon roll om vi lärde oss multiplikationstabellen och ordklasserna. Jag tror att vi istället ångrar att vi inte simmade i fler sjöar och prövade på hur det kändes att fräsa fram i en öppen sportbil i tvåhundra knutar med en halvdrucken vodkaflaska i knät. Jag tror att karriären är väldigt långt borta när det är dags för oss att segla vidare och möta vår Gud.

Fortsättning följer...