fredag 29 januari 2010

Nu sticker jag!

Sticker iväg till Tyskland i några dagar. Snart tillbaka! Vi syns! Hej så länge!

Jo förresten, innan jag sticker så vill jag skryta lite! Jag var nyss inne på Bloggtoppen och kollade (jo, det verkar som om de har fixat till sidan nu) och upptäckte att jag har haft över trehundratusen besökare och nästan en halv miljon sidvisningar!
Det är ju helt fantastiskt. Det kunde jag aldrig tro.
Tack för att ni besöker mig och läser vad jag skriver!

onsdag 27 januari 2010

Kom i tid!

Det finns en liten skara människor som har sina intressen som jobb. De får betalt för att skapa musik, spela på sitt instrument, skriva romaner eller måla vackra tavlor.
Detta är människor som har haft stor tur.
Just det, det handlar om tur och kontakter. Det handlar om att vara på rätt ställe vid exakt rätt tidpunkt. Det är mycket som ska klaffa.
Någon skrev i en kommentar på en tidigare text att om jag hade fått rätt uppmuntran och haft lite jävlar anamma så skulle jag ha kunnat leva på min lilla hobby, jag skulle ha njutit av att gå till mitt arbete.
Jag har fått mycket uppmuntran i mitt liv. Min mor försökte med alla medel att få mig till skolan och utveckla mina talanger.
Det gick inte så bra.
Jag utvecklade mina talanger men inte under skoltid.
Som barn så var min stora hobby att teckna. Jag blev bra på det. Jag spåddes en lysande framtid och blev uppmärksammad i ett par tidningar. En morgon när jag vaknade så var det ett helsidesreportage om mig i en morgontidning. Det var inte bra. När jag kom till skolan skulle jag få stryk.
- Serietecknare va? Din tönt! Nu blir det stryk igen!
Jag sprang ofta från både skola och översittare och om jag hade hedrat gymnastiklektionerna med min närvaro så hade jag säkert blivit uttagen till skollaget i hundra meter löpning. Jag blev med tiden riktigt explosiv i mina starter.
- Jag tar dig nästa gång!
Ropade Christer efter mig.
Jag växte upp i en kommun där det var hederligt arbete som gällde. Riktigt arbete. Alla vuxna runt omkring mig arbetade och svor ve och förbannelse över sitt jobb och sina liv men det var så det skulle vara och många av mina jämnåriga tog in skitsnacket i sina liv. De lyssnade på sina föräldrar.
Klart att du ska söka jobb på fabriken! Tryggt och bra! Glöm det där med att bli läkare eller advokat! Va fan är det för jävla jobb egentligen?
Idag för de skitsnacket vidare till sina barn. De knäcker sina barn för livet utan att de är medvetna om det.
Men min mor tog aldrig in det där skitsnacket. Hon försökte verkligen få mig att ”bli något”. Dessvärre innebar det att jag skulle gå i skolan. Utbilda mig.
Jag var av motsatt åsikt. Jag ville inte bli något överhuvudtaget. Jag ville bara ägna mig åt mina hobbies. Jag gillade att läsa, men framför allt att teckna.
Det går tretton ungdomar som gillar att teckna på dussinet. Jag var aldrig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Någon serietecknare blev jag aldrig.
Det fanns inget annat jag ville bli.

Igår satt jag och snackade med några jobbarkompisar om drömmar vi haft som unga. En kvinna hade gärna velat bli tandläkare av någon mystisk anledning.
- Rota dumt folk i käften, kan det verkligen vara något?
Undrade jag.
- Du rotar i avlopp, du ska bara hålla tyst!
Svarade hon.
- Skillnaden är att jag tycker fan inte det är kul!
Fräste jag tillbaka. - Tror du att jag har gått i högskola och tagit studielån för att få rensa avlopp eller?
Världen är full av idioter och av någon anledning så har Gud bestämt sig för att placera de flesta av dem i mitt närområde.
När jag satt där och snackade om drömmar och gamla barndomsminnen så gick det naturligtvis inte att undvika att nämna Christer, skolans värsta översittare. Helt igenom ond. Det visade sig att så gott som alla hade erfarenheter av sådana. Det finns en Christer i varje skola. Alla hade en historia att berätta.
- Men jag tyckte nästan att rövslickarna, deras fanclub, var värre!
Sade en kille som heter Ronny.
Det hade han faktiskt rätt i. Jag minns att Christer hade en bästis som hette Hasse och som alltid svassade runt och fjäskade för Christer. Hasse skrattade alltid åt Christers skämt och skulle alltid vara lika elak men han vågade aldrig ta egna initiativ. Han skulle alltid ha Christers tillåtelse innan han gav sig på någon som var mindre och svagare. Jämfört med Christer så var Hasse en glad amatör. Han hade liksom inte det rätta handlaget. Men det spelade ingen roll, viljan fanns där, ambitionen och en önskan att få skada och trycka ned. Hasse var minst lika genomrutten som Christer.
Jag mindes att när Hasse blev lite äldre, när han kom upp i tonåren så avtog hans intresse för att slicka Christer i röven en smula. Hasse hade fått ett nytt intresse som tog en stor del av hans fritid. Hasse hade fått en ny hobby. Hasse ägnade sig med liv och lust åt en mycket populär och folklig sport som gick under namnet ”knacka bög”.
Varenda kväll var Hasse ute på stan, på jakt efter bögar att misshandla. Ibland var Christer med, ibland var han ensam. Hasse gillade verkligen att knacka bög. Visst, det var fortfarande kul att misshandla töntarna ute på skolgården, men inget gick ändå upp mot lite god och gammaldags bögknackning. Under helgerna satt Hasses polare i någon källare och drack folköl och sniffade lim, Hasse svek gänget mer och mer. Hasse var ute på bögjakt.

För några år sedan så fick jag reda på att Christer var gift och hade arbete. Jag hade hoppats på att han levde som uteliggare och rotade i soptunnor men världen är sällan rättvis.
Men ibland så kan det hända att Gud vänder sitt intresse mot den jord han har skapat och upptäcker att några av hans barn är en smula felprogrammerade i huvudet. Då låter han sin vrede drabba dem i form av diverse olyckor och sjukdomar.
Till min stora glädje.
Ibland segrar trots allt den goda sidan.
Jag fick reda på att Hasse under hela sitt liv varit homosexuell men dolt det väl. Nu hade det till slut kommit till allmän kännedom. Hasse bodde fortfarande i vuxen ålder hemma hos sin mor, levde på socialbidrag och tillbringade kvällarna på sitt gamla pojkrum iklädd sin mors gamla avlagda klänningar. Hasse hade inga vänner, inget jobb och inga bögar att vare sig knacka ned eller knulla i röven.
Hasse hade bränt sina skepp hos båda lägren. Det värmde mig ända in i hjärteroten när jag fick höra detta, men det skulle bli ännu bättre.
När Hasse fyllde fyrtio år så fick han en Thailandsresa av sin far som han aldrig hade haft någon vidare kontakt med. Antagligen så ville väl fadern döva sitt dåliga samvete eller något, vad vet jag?
Hur som helst, Hasse blev överlycklig och satte sig genast på planet. Handbagaget bestod enbart av ett antal burkar med vaselin och vägde inte ett gram under den tillåtna vikten på åtta kilo. Väl framme i Patong så tog Hasse in på första bästa kuksugarhotell, duschade av sig resdammet och sedan började festen.
Under de två veckor som Hasse tillbringade i Patong så kanske han inte hann med att knulla varenda transvestit i röven, men han gjorde i alla fall ett ärligt försök.
Några veckor efter att han kom hem så blev han allvarligt sjuk. Han hade åkt på en otäck form av gonorré. Supergonorré kallas den och ska visst vara mycket obehaglig och kräver långa och återkommande perioder av behandling.
När jag känner mig nere så brukar jag tänka på Hasse. Då blir jag genast på bättre humör.

Morsan förde aldrig över skitsnacket till mig. Hon ville att jag skulle bli något. Det blev jag aldrig. Min mor kommer aldrig att vara stolt över mig. Men jag kom iväg i alla fall. Och jag försökte verkligen. Och det är ju huvudsaken. Man ska ge drömmen om ett bättre liv en chans. Det bor en rockstjärna eller stor poet i oss alla. Det gäller bara att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag kom aldrig i tid någonstans.
Idag bor jag i en annan stad och har ett alldeles vanligt skitjobb, precis som de som fortfarande bor kvar i min gamla hemstad.
De har oss verkligen.
De får en alltid till slut.
Men jag försökte i alla fall. Jävlar vad jag letade under några år.
Det viktigaste är inte att skaffa sig en utbildning. Det viktigaste är att komma i tid till rätt plats här i livet. Vissa kommer i tid, andra inte.

måndag 25 januari 2010

Bruna gabardinbyxor.

För många år sedan så besökte jag Myrorna i Örebro. Jag gick runt mellan hyllorna och drog ut lite böcker, plockade bland småprylarna och hoppades på att göra något fynd. Det var då jag såg dem, byxorna. Ett par bruna gabardinbyxor. De var från sjuttiotalet och hade pressveck, vida byxben och var av den populära modellen som skulle smita åt kring röven. Lyckas man hitta några fulare byxor idag så har man gjort ett styvt jobb.
De såg inte kloka ut.
Finns det verkligen någon som bär gabardinbyxor idag förutom zigenare och taxichaffisar?
Jag mindes sjuttiotalet, när morsan tvingade på mig ett par marinblå gabardinbyxor till en skolavslutning. De var vida runt benen, det svischade när jag gick över skolgården. Jag skämdes som en hund och jag visste att jag skulle få stryk. De andra ungarna bar nämligen tuffa jeans. Wrangler och Levis om man bodde i samhället, Lee om man var bondpojke och bodde utanför stan. Det var det nya och tuffa modet. Alla skulle ha jeans med nitar och påsydda tygmärken med namn på rockgrupper.
Jag bar gabardinbyxor som smet åt kring röven och som svischade när jag gick. De såg mig på långt håll.
- Kolla tönten!
Hörde jag någon av dem skrika. Jag gick vidare och låtsades att jag inte hörde. Kanske skulle det svalna av. Det gjorde det inte. Den elakaste och dummaste av dem kom springande emot mig. De andra kom efter.
- Din tönt! Nu ska du få stryk!
Jag brukade springa så fort jag kunde, oftast hann jag undan men inte alltid. Då var det bara att blunda och hoppas att det skulle gå fort.
Den värsta av dem hette Christer. Jag hoppas fortfarande att jag en dag ska komma körande på motorvägen. Jag ser att Christer står vid vägkanten, han har fått bensinstopp. Christer ser mig komma och sträcker ut tummen. Han försöker att få lift till närmaste bensinstation.
Jag hade kört på honom direkt.
Kolla tönten! Skulle jag tänka. Kolla tönten, så löjlig han ser ut när han flyger genom luften!
Gabardinbyxor väcker inga goda minnen till liv hos mig. Men de bruna gabardinbyxorna som jag hittade på Myrorna för så länge sedan talade till mig på något underligt vis. Jag tog upp dem. Jag kände på dem. Glatt och obehagligt tyg. Så vedervärdigt fula. Köp dem! Annars kommer du att ångra dig!
Var det någon som sade inom mig. Gud? Jag vet inte, men jag köpte dem. De kostade bara tjugo spänn så va fan. Sedan så blev de liggande på golvet i en garderob i något år. Inte tänkte jag använda dem.
Men så en vacker dag i sköna maj så fick jag sparken från ett dumt jobb och det var ju naturligtvis riktigt trevligt eftersom sommaren stod för dörren.
Några dagar senare stod jag hemma vid spegeln och prövade mina bruna gabardinbyxor.

Bakgrunden var denna: Jag hade glad i hågen promenerat upp till AF för att anmäla mig arbetslös. Jag visste att sommarvikariaten redan var tillsatta så jag låg bra till. Det skulle bli en fin sommar med a-kassa.
Trodde jag.
Istället blev jag omedelbart hänvisad till ett bemanningsföretag. De sökte folk som aldrig förr. De bokade t o m en tid för intervju åt mig.
- Du måste gå dit! Annars går du miste om din a-kasseersättning!
Det här var vid mitten av nittiotalet. De anställde i stort sett vilka idioter som helst. Risken var stor att de skulle anställa mig.
De sökte främst människor som skulle jobba med ”kundnära relationer”. De fäste stor vikt vid klädsel. Man skulle göra ett gott första intryck helt enkelt.
Därför drog jag på mig de bruna gabardinbyxorna innan jag gick på intervjun. De satt som korvskinn runt röven. Nedtill var de vida som segel. Det blåste när jag gick dit, byxorna flaxade runt smalbenen. De var en smula för korta. Jag matchade med ett par bruna loafers med rutmönster på ovansidorna. Till det en gammal nikotingul nylonskjorta med styva, breda kragsnibbar.
De skulle tro att jag var galen.
- Nja… Du är nog inte riktigt vad vi söker.
Sade mannen som intervjuade mig.
- Men, jag behöver verkligen det här jobbet!
Jag lät desperat. - Jag mår dåligt av att inte ha fasta rutiner i mitt liv!
Nej, de kunde inte erbjuda mig någon tjänst. För sakens skull så drog jag även till med att jag var ansvarsfull, flexibel och stresstålig. Jag hade svårt att hålla mig för skratt.
- Det är så tråkigt att inte ha något jobb att gå till!
Jag visslade när jag gick därifrån. Kan du suga Johanna - Javisst kan jag det! På väg hem så mötte jag min gamla chef som hade varit den som personligen hade avskedat mig. Han tittade på mina kläder. Det var främst byxorna som drog till sig hans uppmärksamhet.
- Ja, man är ju tvungen att klä upp sig en smula när man ska på anställningsintervju!
Han sade inget. Han bara tittade på mig. Jag log och sken som en sol.
- Ångrar du inte att du sade upp mig?
Frågade jag.
Han svarade inte. Han gick vidare.
- Vill man vara fin får man lida pin!
Ropade jag efter honom.
När jag kom hem så tog jag av mig gabardinbyxorna. Jag vek omsorgsfullt ihop dem och lade dem på hyllan inne i klädgarderoben. De hade räddat mig. Det blev en fin sommar.

Något år senare så var jag tillsammans med en kvinna som hade en son på elva år. Kvinnan hette Desirée men kallades för Dessan. Vad sonen hette har jag glömt. Så kul var det.
En kväll när kuken stod i en ovanligt hög vinkel så lovade jag Dessan att jag skulle ta med sonen på en liten tripp till Liseberg över en helg. Det kommer att bli jättekul för honom!
Det har hon snart glömt!
Nej, det gjorde hon inte. Datumet för resan spikades. En hel helg tillsammans, bara jag och sonen på Liseberg.
Åh nej! Jag som avskyr att umgås med barn!
Sonen hade kommit upp i den åldern då allt skulle vara coolt. Det gick inte an att visa sig med en vuxen som inte var cool. Jag var cool, tyckte sonen.
Trodde han ja.
När jag hämtade honom på morgonen så bar jag de bruna gabardinbyxorna. Det var sommarens första riktigt varma dag. Byxorna fladdrade i den ljumma vinden. De riktigt smattrade runt benen när jag klev ur bilen ute på parkeringen och gick mot lägenheten. De skar upp i skrevet och formade sig fint efter röven. Jag hade en orange plastkam i bakfickan som stack upp sådär tufft som de skulle göra under sjuttiotalet.
Sonen såg mig från fönstret, gick in i sitt rum och låste dörren.
- Jag vill inte! Jag vill vara hemma! Jag har ångrat mig!
Jag stod i hallen och försökte se ledsen ut.
- Jag som hade sett fram emot detta!
Desirèe, eller Dessan som hon kallades, sade att det nog inte var så mycket att göra åt och att det säkert skulle komma fler tillfällen.
Gud förbjude!
- Ja, vi kan ju alltid hoppas…

Sedan gick jag ut till min bil och åkte hem. Den här gången så visslade jag inte. Jag vevade ned rutan, stack ut huvudet och sjöng för full hals
Det är så härligt att gå i solen, solen, solen!
Det är så härligt att gå i solen!
Den värmer såååå!

Ännu en gång så hade mina bruna gabardinbyxor räddat mig.

Under åren så räddade de där byxorna mig från ett dop, ytterligare ett par riktigt dumma jobb och en födelsedagsfest som en gammal flickvän prompt skulle ha med mig på. Det var hennes systerson som fyllde år. Ett fånigt barnkalas. Jag ringde på dörren. Jag bar mina bruna gabardinbyxor och för säkerhets skull så hade jag även druckit mig vansinnigt berusad. Jag blev inte insläppt.
Under hela tiden som jag var tillsammans med den där tjejen så undrade hennes väninnor vad hon såg hos en man som uppenbarligen var ett fall för mentalvården.
Hon gjorde slut efter ett halvår.
- De sade att det var något fel på dig. Jag skulle ha lyssnat på dem!
Hon hette hette Malin, var tjugoåtta år och ville köpa villa och bilda familj.
Hon var inte riktigt klok i huvudet.
Mina bruna gabardinbyxor räddade mig.
Men åren går. Idag har jag ett jobb som jag med största sannolikhet kommer att vara kvar på tills jag går i pension och min nuvarande flickvän är min sista flickvän. Tröttnar hon så blir det inget mer. Jag har inte längre någon användning för mina bruna gabardinbyxor. De har gjort sitt jobb väl, dags för dem att hitta en ny ägare. Jag var nere hos Myrorna för några månader sedan och lämnade några kartonger med gamla kläder, mest skjortor och t-tröjor. Bland allt detta låg de bruna gabardinbyxorna.
Hej då och tack för den tid som varit!
Några veckor senare satt jag inne på min chefs kontor. Hon ville prata med mig om någon kommande arbetsuppgift som innebar mer ansvar, som krävde noggrannhet och engagemang så det var bäst att jag lyssnade noga. Jag lät henne säga vad hon ville. Jag hade hela tiden ögonkontakt med henne, nickade på de rätta ställena och funderade på vad i helvete allting egentligen hade med mig att göra?
Var någonstans kommer jag in i bilden?
Vart är vi på väg, hur smakar balsaträ och vad är meningen med livet och ostbågar?
Ja, och så fitta då förstås.
Jag hörde inte ett ord av vad hon sade. Det var som vanligt.
Sedan bad hon mig att gå.
- Ja, då säger vi så! Lycka till med dina nya arbetsuppgifter!
Sade hon.
Plikten och resten av skitsnacket framför allt.
Tänkte jag.
Utanför hennes kontor stod en ung kille och väntade på sin tur. Anställningsintervju. Han såg nervös ut. Han tittade på mig och såg en knäckt, medelålders man. Han ville inte bli som mig. Det ville inte jag heller när jag var i hans ålder. Det vill ingen.
Jag önskade honom lycka till.
Jag såg att han bar bruna gabardinbyxor. De hade utsvängda ben och smet åt kring röven. Det svischade om dem när han gick in på chefens kontor.
Jag hoppas att de gör sitt jobb lika väl som när jag bar dem.

torsdag 21 januari 2010

När arbetskraften kommer...


Idag var jag på min månatliga diabeteskontroll. När jag satt där i väntrummet på Företagshälsan noterade jag en plansch från Försäkringskassan. Det var en fin bild. Jag tittade på den en stund. Den föreställde en spegelblank sjö och en brygga. Det stod en kvinna på bryggan, intill henne satt en hund. Jag är ingen hundälskare men just den hunden såg snäll ut. Det var en collie. Kvinnan verkade vara en alldeles vanlig kvinna som såg ut att ha sluppit undan något otäckt som hade plågat henne i flera år. Nu stod hon och tittade ut över sjön och begrundade sin nya, härliga situation som sjukskriven kvinna, helt fri från arbete och tvång. Hon var äntligen lycklig. Framtiden låg framför henne som en spegelblank, sommarvarm sjö. Det var bara att hoppa i och njuta.
Det var så jag uppfattade bilden.
Det var vackert. Jag fick intrycket av att det var tidig morgon, det var värmedis i luften. Det skulle bli varmt och soligt. Kvinnan och hunden hade en fin dag framför sig.
Det var ett behagligt foto som andades lycka och stillhet. Det var texten som förstörde alltihop.
”Arbetskraften kan komma när du minst anar det."
Meningen var att texten skulle andas hopp och tro på framtiden. Jag upplevde den som hotfull.
Jag tror att om jag hade suttit på den där bryggan en tidig sommarmorgon så skulle arbetskraft vara det sista som skulle drabba mig. Jag förstår inte ens hur det skulle ha gått till? Skulle jag helt plötsligt resa mig upp, lämna min sköna tillvaro, ringa upp min chef och säga: ”Du, jag skiter i det här nu! Jag har tröttnat på att vara ledig och ägna mig åt mina hobbies! Jag känner nämligen att jag har fått arbetskraften tillbaka! Jag längtar efter lite städning och avloppsrensning!”
Nej, sannolikheten för att det där samtalet skulle äga rum är inte stor.
Moderaterna jagar de sjuka. De hävdar att de inte alls är sjuka. De säger att många av dem är sjukskrivna på tveksamma diagnoser.
Jag skulle väldigt gärna vilja vara sjukskriven på en tveksam diagnos.
Jag tror t o m att jag har varit det en gång. Psykisk insufficiens stod det på läkarintyget. Det lät bra. Jag skulle egentligen ha tillträtt ett sommarvikariat som rövtorkare åt Hemtjänsten. Jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen. Det blev några fina sommarmånader med mycket lek och sprit. Jag skulle väldigt gärna vilja ha tillbaka den tiden.
Lite psykisk insufficiens hade inte varit dumt!
- Ursäkta, sade ni något?

Undrade läkaren som stod i dörröppningen. Han hade tydligen ropat in mig flera gånger. Jag hade inte märkt någonting.
- Öh, Nej! Nej! Jag satt och tänkte högt för mig själv bara.
Proverna visade sig vara bra. Det ser ut som om jag kommer att klara mig från medicinering. Men det var ett rejält skrämskott jag fick mig för några månader sedan. Man är inte odödlig, vilket jag alltid har hoppats på.

Jag och en jobbarkompis som heter Roger satt under en kafferast och snackade lite skit. Vi fantiserade om långa sjukskrivningar och förtidspensioner. Vad vi skulle göra om vi slapp gå till jobbet, vilka drömmar vi skulle uppfylla osv. Jag talade om att jag skulle nog skriva en roman.
- En jävla bok? Jaha… Vad skulle den handla om då?
Undrade Roger som är en person som begränsar sina litterära äventyr till motormanualer och recensioner av porrfilmer i diverse herrtidningar. Jag har ingenting gemensamt med Roger. Han är en människa som kallar sådana som mig för ”Professorn” så fort vi råkar nämna att vi har läst en bra roman.
- Den skulle handla om en medelålders man som blir utsläppt från kåken efter att ha blivit benådad från ett livstidsstraff. Han har suttit tjugo år och är som en nyfödd i samhället!
Jag undrar vart jag fick det där ifrån? Det var inget planerat. Men jag spånade vidare i alla fall. Det lät som en bra historia.
Jag drog i grova drag ihop en berättelse som det skulle kunna gå att koka upp en roman på. Mannen, som kanske skulle heta Thomas, hade varit 21 år när han blev dömd till livstid. Tjugo år senare skulle han komma ut som en medelålders man till ett samhälle som han inte längre kände igen. Han skulle vara drygt fyrtio år men mentalt skulle han fortfarande stå på en ung mans nivå. Han skulle vara blyg och bortkommen inför kvinnor. Han skulle prata och argumentera som en tjugoåring. Han skulle inte begripa sig på hur i helvete man betalade med kort och en mobiltelefon skulle han hantera som en kommunikationsradio – Hallå! Hör du mig? Jag hör dig finfint!
I Thomas huvud är det fortfarande sent åttiotal, livets erfarenheter har inte format honom till en vuxen man. Han vet inte mer om livet än vilken tjugoåring som helst. Han blandar till busgroggar, kräks i rosenrabatter och raggar på tonårstjejer utanför ungdomsgårdar. Till slut skulle han naturligtvis träffa en jämnårig kvinna som lärde honom både det ena och det andra. Nästan allt i livet skulle vara för första gången för honom. Det skulle ordna upp sig till slut för Thomas, men resan dit skulle kunna bjuda på en hel del tragikomiska situationer.
- Det lät inget vidare! Inga bankrån och sånt?
Nej, inga bankrån.
Ingen idé att försöka förklara för en sådan som Roger.
Jag kände att jag var tvungen att fråga Roger vad han skulle göra om han fick förtidspension. Vilka drömmar skulle han förverkliga?
- Jag skulle åka till Afrika och knulla negrer!
Jaha. Ja, där ser man. Vi har alla våra drömmar här i livet. Roger ville åka till Afrika och doppa.
- Jajamensan! Jag skulle sticka direkt så fort jag hade fått beslutet från Försäkringskassan i min hand!
Jag frågade honom varför han ville knulla negrer. Vad var det för speciellt med dom?
- De får kuken att stå!
Jaså. Jaha.
Vi satt tysta en stund. Jag tittade på Roger. Han var på väg att drömma sig bort. Kanske ända till Afrika? Jag gick iväg och hämtade kaffe.

När jag kom tillbaka så satt Roger fortfarande och drömde. Jag satte mig ned. Jocke och Hamid dök upp. De hade varit ute på något städjobb borta vid värmeverket.
- Jaha, vad snackar ni om då?
Jag sade som det var, att jag ville skriva en roman och att Roger nyss hade sagt att negrer gav honom ståkuk.
- Men va fa… Vill Roger knulla negrer? Det var det jävligaste!
Utbrast Hamid.
Nu vaknade Roger till.
- Nämen vänta nu här va! Vadå negrer? Jag menade naturligtvis negertjejer!
Det här kunde bli farligt för Roger. Det här var något som folk kunde tugga på länge.
- Du sade negrer! Du sade t o m att de fick kuken att stå på dig!
Roger såg irriterad ut. Roger är egentligen en liten rövslickare. Jag kan ge mig fan på att det var han som satte dit mig för något år sedan när jag hade tagit firmabilen och gjort lite privata ärenden på stan. Nu hade jag chansen att ta hämnd.
- Får Roger stake av negrer?
Hörde jag någon säga längre bort i lunchrummet. - Ja, och han ska visst åka till Afrika!
Folk lyssnade. Det här skulle sprida sig.
- Menade du kanske negresser?
Undrade jag.
Jo, det menade Roger.
- Jag sade fel för fan!
Skadan var redan skedd. Det var ingen som hörde. Jag frågade honom om Afrika, sade han fel där också? Ville han inte åka till Afrika?
- Jo för fan! Någon gång SKA jag till Afrika, om det så är det sista jag gör!
Folket i lunchrummet började resa sig upp. Rasten var slut. De skulle tillbaka till sina jobb. Flera av dem tittade underligt på Roger.
- Jag sade ju det, han har gett sig fan på att han ska hälsa på negrerna i Afrika!
Hörde jag någon säga.
Roger såg arg ut. Det syntes på honom att han gav mig skulden.
- Vad tycker du om kineser?
Frågade någon lustigkurre när han gick förbi. - Får du stånd av dem också?

I min föregående text så skrev jag att det kändes som om det skulle bli en fin dag. Det blev det. Jag har troligen inte utvecklat diabetes och jag fick en fin liten hämnd på Roger.
Jag önskar att det kunde fortsätta på detta vis.
Vem vet, det kanske det gör?

tisdag 19 januari 2010

Tankar om lycka.

Någon frågade mig för ett tag sedan vilken stund som hade varit mitt livs lyckligaste stund, samt när jag upplevde mitt livs olyckligaste och värsta stund.
Den frågan var svår. I alla fall första delen.
Man ändrar sig med åren.
Som barn så var jag lycklig under sommaren, när solen sken och man satt i baksätet i bilen på väg till stranden. Idag har jag svårt att se mig själv sitta i baksätet på en bil med ett stort fånleende på läpparna, på väg till någon strand. Och vem skulle köra?
För ett tag sedan var jag på ICA Maxi och handlade. Jag såg en unge vid glassdisken. Han kan ha varit fem-sex år eller något. Jag såg inte till föräldrarna någonstans. Ungen hängde över kanten och försökte nå glassarna. Han sprattlade med benen. Jag gick förbi, tog tag i ena foten och puttade honom över kanten. Det gick så lätt.
Ungen stod på öronen bland Dajmstrutar och Lakritspuckar. Han började gapa och skrika. Han sparkade och rumsterade omkring bland glasskartongerna nere i frysdisken. Föräldrarna kom rusande och började skälla ut honom. Det var ju själva fan att de inte kunde lämna lille Oscar utan att han skulle ställa till med besvär!
- Det var inte jag! Bölade Oscar. - Det var någon som puttade mig ju!
Jag stod lite längre bort vid hyllorna och skrattade.
- Ljug inte Oscar!
Jag hörde även föräldrarna säga något om att nu skulle det minsann inte bli något lördagsgodis. Ljuga som är så fult!
Oscar såg mig. Jag log och gav honom fingret.
Vuxna karln. Jag fyller fyrtiofem år vilken dag som helst.
Det är de små stunderna i vardagen som gör mig lycklig idag. Som får mig att skratta. Det gäller att ta tillvara alla små tillfällen av glädje och lycka. Därför är det svårt för mig att peka ut något enskilt tillfälle då jag har varit som lyckligast.
Ett extraerbjudande på billig fryst pizza kan idag fylla mig med samma känsla av lycka som ett leende från en vacker kvinna kunde göra under åttiotalet. De få gånger det hände.
Allt ändrar sig. Jag har inte lika stora krav på livet idag. Förväntningarna är inte lika stora. Knäckt och desillusionerad skulle nog en del vilja säga. Jag håller inte med. Jag har helt enkelt lärt mig att glädjas åt det lilla. Jag trodde att det krävdes jordenruntresor, obegränsat med alkohol och tjocka buntar med tusenlappar för att uppnå lycka. Idag mår jag som bäst när jag har en ledig dag, klockan är sex på morgonen och jag sitter vid datorn med en kopp kaffe och skriver.
Mer än så behövs inte.

Att få vakna upp intill en vacker kvinna tillhör de magiska ögonblicken i livet. Man har fått vara med om något fantastiskt. Man kan knappt tro att det är sant.
Tillhör ni dem som har haft tur i livet så vet ni vad jag talar om.
Idag har det för många av oss blivit något som tillhör vardagen. Vi tar det för givet. Det är ju vår flickvän eller fru som ligger där intill oss.
Då brukar jag påminna mig själv om hur det var när jag var ung. Då drömde och fantiserade jag om att få vakna upp intill en vacker kvinna. Det var en dröm, inget annat. Länge så trodde jag att det så skulle förbli. Då var en kvinna så långt ifrån vardagen något kunde vara.
Jag minns fortfarande hur det kändes när jag äntligen fick vakna upp intill en kvinna. Det tog tid, men till slut så låg jag där, intill en kvinna som ännu inte hade vaknat. Det var sommar, jag hade nyss flyttat till en ny stad och jag hade ett jobb som inte fick mig att må alltför illa. Den där lilla stunden i sovrummet hos en kvinna jag nyss hade lärt känna var en fin stund. Hon var inte min första kvinna, men hon var den första kvinnan jag hade träffat nykter. Hon var vacker. Lång och mörk.
Jag kunde inte tro att det var sant.
Det var kanske inte den lyckligaste stunden i mitt liv, men den är helt klart med på topplistan.

Med åren så mister favoritmusiken sin charm. Man fylls inte längre av elektricitet och vilda drömmar som när man var ung lyssnade på något rockband. Allt har blivit sönderspelat och en dag så kommer man på sig själv med att säga till en yngre kollega på jobbet:
- Men stäng av det där jävla oväsendet! Hur fan står du ut?
1973 var jag åtta år. Då hörde jag min första rocklåt och blev helt såld. Det var Smoke on the water med Deep Purple. Jag köpte singeln direkt.
Jag har den kvar än idag.
Tio år senare höll jag om en flicka för första gången.
Jag minns fortfarande hur hon luktade.
Med åren så förvandlas magi till tråkig vardag. Vi föds med explosioner och fyrverkerier inom oss. De flyger upp i luften, briserar och sprider sina stjärnor över våra drömmar och upplevelser. Sedan dalar de sakta mot marken och slocknar. Det är tid som går, drömmar som faller i glömska och fest som blir till vardag.
Men det händer ibland när jag vaknar att jag tittar på min flickvän som ligger där intill mig och sover. Jag förundras och är tacksam, för hon är alldeles för bra för mig. Jag begriper inte vad hon kan se hos mig? Hon vill ha villa och barn. Det kommer hon aldrig att få med mig. Ändå stannar hon kvar.
Jag är en av de utvalda. Jag har haft stor tur. Många människor vandrar ensamma genom livet utan att träffa någon. Jag tillhör inte dem och oavsett vad som händer i framtiden så kan jag i alla fall dra mig till minnes en och annan morgon då jag har vaknat intill en vacker kvinna. En av dem ligger intill mig just nu och hon är inte bara min sista flickvän, hon är även den finaste. Alldeles för bra för mig. Ändå stannar hon kvar.
Jag blir fortfarande lycklig utav att vakna upp med en vacker kvinna intill mig, jag måste bara påminna mig om att inte ta det för givet. Världen är full av ensamma människor som aldrig får vakna intill någon.
Jag brukar hålla om henne en stund, försiktigt så att hon inte vaknar. Sedan går jag upp, sätter mig vid datorn, dricker kaffe och skriver något.
Det är en lycklig stund för mig.

Jag träffade Spöket idag – Stans lataste praktikant. En ung kille på tjugo år som jag lärde känna i somras när han praktiserade på företaget jag är anställd vid. Jag var nog en av de få som såg till honom under arbetstid. Man var tvungen att hugga honom snabbt när han fladdrade förbi mellan två gömställen. Bara tjugo år och redan en mästare på mygel och maskning. Spöket är sorten som kan tänja ut en fem minuters rökpaus till en timma av skitsnack och ingen märker någonting. Utom jag.
Spöket talade om för mig att utav hans blott nioåriga skolgång så satt han bara av sex år. Resten av tiden så var tanken att han skulle ha anpassad studiegång på ICA:s centrallager. Det var meningen att han skulle lära sig fasta rutiner och ett yrke som orderplockare. Spöket var inte ett dugg intresserad av vare sig fasta rutiner eller plocka torrvaror på ackord. Efter två veckor gick han upp till ungdomspsyk och fixade sig ett sjukintyg.
- Något med nerverna!
Det är mina tag det.
Spöket vill helst sitta hemma i sin lilla etta och röka, käka Billys Pan-pizza och skriva snurriga noveller på sin dator. Spöket är bra på att hålla sig undan arbete men ännu bättre på att skriva noveller som ingen begriper. Om han är före sin tid eller bara dålig är inte jag rätt man att avgöra. Men det gör honom lycklig i alla fall och det är ju huvudsaken. Arbete däremot gör honom inte lycklig, men vem finner egentligen lyckan i arbete?
Spöket är en bra kille, inget snack om saken.
Ett obskyrt litet bokförlag gav ut en novellsamling av Spöket för ett tag sedan. En upplaga på trehundra. Pocket, tvåhundra sidor. Åtta sålda varav Spökets mor var en av köparna. Jag fick ett av exemplaren.
Mästerverket bar titeln ”Taskstenar & dammråttor”.
När jag kom hem så började jag läsa och fattade i stort sett ingenting. De flesta av novellerna kännetecknades av en allmän händelselöshet som verkade genomtänkt på något vis. De slutade ofta i ett underligt antiklimax. Om jag ska försöka mig på en beskrivning av en novell så var det lite grand av en kille som bestämmer sig för att ta sig ett dopp i poolen. Han klättrar upp i hopptornet, tar sats, skjuter iväg med huvudet före och slår sig av bara helskotta. Han hade glömt att fylla poolen med vatten.
Jag förstod inte.
Men jag sade inte något. Jag förstod att när det där källarförlaget bestämde sig för att ge ut Spöket så var det hans lyckligaste stund i livet hittills. Den ville jag inte förstöra. Så jag gratulerade honom och sade att jag tyckte att hans sätt att hantera orden var spännande. Jag tror inte att någon blir vare sig bättre eller lyckligare av kritik. Och vem vet, det kanske är jag som är för dum för att begripa Spökets litterära geni?
Jag hoppas verkligen att Spöket kommer att bli rik på sin konst en dag. Så att han kan glömma allt vad praktikplatser heter.

Någon som minns att man under sjuttiotalet kunde köpa t-tröjor med den fåniga texten: ”Jag älskar skolan – under sommarlovet!”
Det skulle vara roligt och fyndigt. Det var det inte.
Den där idiotiska texten sammanfattade min barndom. Jag älskade att vara barn, när jag slapp skolan. När jag fick vara hemma.
Barndomen var en fin tid utan ansvar. Man behövde inte tänka eller ta några jobbiga beslut. Det fanns alltid vuxna människor som sade vad man skulle göra, när man skulle gå och lägga sig och vad man skulle äta.
- Snyt dig inte i bordsduken! Du torkade dig väl i röven? Inte ta dig på kuken bland folk!
Det enda jag inte gillade var att de sade åt mig att gå till skolan. Annars var jag rätt så bra på att lyda order.
Jag ville inte bli vuxen. Jag rös när jag tänkte på det. Jag hörde hela tiden hur de vuxna svor och förbannade sina jobb. De led dagarna i ända men tycktes aldrig ha några pengar. Jag förstod att man inte blev rik utav arbete.
Så när någon frågar mig om min värsta stund, när livet och tillvaron visade upp sig från sin vrångaste sida, när allt rasade ihop så kan jag svaret. Det känns som igår. Jag minns hur vädret var den där morgonen när jag cyklade iväg från mitt hem. Jag minns t o m det exakta datumet. 1981. Den 24 augusti.
Jag var sexton år och började mitt första jobb. Jag vantrivdes direkt. Det var t o m värre än jag hade föreställt mig. Det var på en plastfabrik och jag visste att jag inte skulle stå ut länge. Jag visste också att nästa jobb skulle vara lika tråkigt och meningslöst.
Och nästa jobb.
Alla jobb.
Jag hade fyrtionio år framför mig av meningslöshet. Jag trodde aldrig att jag skulle orka.
Men nu har jag avverkat över hälften av straffet. Bara tjugo år kvar! Det gör mig lycklig. Tjugo år. Egentligen så är det kortare tid än så. Man är ju bara på jobbet en tredjedel av tiden. Så egentligen så har jag knappt sju år av arbete framför mig. Det är inte mycket. Man ska tänka positivt.
Det gör jag när jag känner mig lycklig. Och det gör jag faktiskt idag. Klockan är snart halvsex på morgonen och jag ska gå iväg till jobbet. Det ser ut att bli en fin dag.
Det här ska nog gå bra. Det har ju gjort det hittills.
Bättre än jag kunde tro den där augustimorgonen 1981 när jag cyklade iväg till mitt första jobb.

lördag 16 januari 2010

Omogen eller barnslig?

Jag, Hamid, Jocke och Fredda satt i lunchrummet och försökte reda ut vad det var för skillnad på att vara omogen, kontra barnslig. Är det någon skillnad egentligen? Omoget är negativt laddat, barnsligt är lite mer positivt. Man har barnasinnet kvar.
- Smita in i lekstugor och skita på golvet är kul!
Sade Hamid.
Jodå, det är roligt. Men sådant växte man ju ifrån någon gång i tjugoårsåldern. Därmed är det omoget.
- Inte jag! Jag har inte växt ifrån det. Jag gjorde det förra året!
Den historien ville vi gärna höra. Hamid är en jävel på att dra roliga anekdoter från sitt liv.
Hamid hade varit på väg hem från en fest en tidig sommarmorgon. Dyngrak och pigg på lite hyss. För att komma hem till sin lägenhet så var Hamid tvungen att promenera genom ett stort villaområde av den finare sorten. Övre medelklass, som man säger. Många, vackra villor passerades efter vägen. Rikt folk med bortskämda ungar som med tiden skulle bli helt olidliga. Hamid var tvungen att pusta ut vid varje lyktstolpe. Han noterade att varje trädgård hyste en liten lekstuga åt familjens barn. Stort intag av alkohol gör Hamid skitnödig.
Hamid hoppade över staketet till den närmaste villaträdgården, gick fram till den lilla lekstugan och klev in i det docksöta lilla huset. Inredningen påminde om ett litet hem med små spetsgardiner, en kaffeservis i plast, litet köksbord och en fåtölj. Hamid drog ned byxorna och satte sig och sket i den lilla vaggan för dockor.
- En riktig torped! Jag var tvungen att nypa av den i tre delar!
Vi skrattade. Det här var en bra berättelse. Underhållande och osmaklig.
- Jag torkade mig i röven med gardinerna. De var som lent sämskskinn mellan skinkorna. Gnugg! Gnugg!
Vi skrattade högt. Kvinnorna vid bordet intill hade lyssnat och var inte sena att kommentera.
- Ni är sjuka! Sök hjälp!
Riktiga glädjedödare. Vi bad Hamid att fortsätta.
Fadern i familjen hette Hugo och tillhörde den morgonpigga sorten. Hugo hade nyss fyllt femtio och kunde fortfarande skryta med ett duktigt morgonstånd. Dessvärre fick inte hans fru någon glädje av detta. Hugo var svårt gubbsjuk och hade upptäckt att om han var uppe tillräckligt tidigt under morgnarna så kunde han få en skymt grannens artonåriga dotter. Hon hette Linda och sov alltid naken. När hon klev ur sängen så gillade hon att stå framför spegeln en stund och beundra sig själv. Hon var helt omedveten om att hon gav Hugo en skön stund i köket innan hon gick till skolan. Hugo höll på att få kåtslag varenda gång. Han var tvungen att ta fram kuken och ta sig en ordentlig runk. Varje morgon så sprutade han i hundens matskål. Hugo ångrade sig alltid efteråt. Det var så här hans liv hade blivit – en runk i köket, en kopp kaffe, cigg och sedan iväg till sitt förbannade jobb på kontoret.
En gång hade Linda stått framför spegeln och smekt sig själv. Det blev för mycket för Hugo. Han ramlade baklänges och rev med buller och bång ned både gardiner och blomkrukor från fönstret.
Det var inte lätt att heta Hugo, vara femtio år och gubbsjuk.
Den här morgonen såg inte Hugo till grannens söta dotter. Han tittade inte ens åt det hållet. Han tyckte att han hade sett någon i trädgården. Gardinerna fladdrade i lekstugan. Det var någon där!
- Men vad i helvete!
Hugo rusade ut i trädgården, mot lekstugan. Hamid upptäckte faran och kastade sig ut utan att hinna dra upp byxorna ordentligt. Hamid sprang över gräsmattan samtidigt som han hade fullt sjå med att dra upp byxorna. Efter honom kom en medelålders, fet familjefader med illrött ansikte. Hamid hann precis hoppa över staketet. Hugo var överviktig och orkade inte ta sig över. Han stod kvar och såg en skrattande, lång libanes i fyrtioårsåldern springa nerför gatan och försvinna ur Hugos liv för alltid.
Ha! Ha! En bra berättelse tagen direkt ur livet. Hamid, han kan han! Omogen, javisst! Men en jävligt kul kille!

Att vara omogen ger extra krydda åt livet. Men vi har lärt oss att det är något negativt. De säger det till oss. Inte skratta åt någon som halkar på cykelpedalen och slår ballarna i ramen. Inte glädjas när någon gammal ovän drabbas av svår tandvärk och absolut inte skratta åt barn som slår sig eller får svärmar med ilskna getingar efter sig.
Jag har många gånger skrattat gott åt barn som har trampat rakt i jordgeting bon. Det ser så roligt ut när de kommer springande, fäktande och skrikande. Ännu roligare blir det om de är tjocka.
Jätteroligt!
Fredda har jobbat extra som simskolelärare under flera år Nu är det slut med det. Under alla år som han lärde ungarna att simma så var det en tanke som inte ville lämna hans huvud. Tänk att få trycka någon unges huvud under vattnet, så kul det hade varit!
Helst någon unge som var riktigt rädd för vatten. Fredda tänkte på det där varje gång som han var vid badhuset och höll lektion. Tanken ville inte lämna Freddas huvud. Till slut så gick det som det gick. En liten sjuårig kille vid namn Nicke skulle ta Silverfisken - 25 meter på djupt vatten. Nicke simmade intill bassängkanten och Fredda gick bredvid och hejade på honom.
- Kom igen nu Nicke! Det här klarar du!
Fredda var beredd att hoppa i och hjälpa Nicke upp om han inte skulle orka ända fram.
Inte trycka ned Nicke under vattnet! Inte trycka ned Nicke under vattnet!
Intalade Fredda sig själv.
- Bara tio meter kvar nu Nicke! Kämpa på!
Fredda försökte tänka på annat. För några år sedan så hade han nästan givit efter för ett annat infall, att skita i bassängen. Han hade fantiserat om det länge. Det blev en kompromiss. Han sket inne i bastun. Fredda hade lagt en gigantisk skitkorv mitt på laven. Den låg där hela natten och spred sin stank innan någon hade lokaliserat källan till lukten. Ingen kunde ju tro att någon skulle ge sig till att skita inne i bastun, därför hade ingen tittat efter där.
Den gången hade Fredda givit efter för sitt inre tryck. Det hade kunnat gå illa. Han var tvungen att försöka skärpa till sig. Han skulle ju för fan fylla fyrtiofem år vilken dag som helst. Nu fick det vara slut på dumheterna!
Inte slå Nicke i huvudet! Inte trycka ned Nicke under vattnet!
När Nicke var fem meter från att ta Silverfisken så böjde sig Fredda ned, tog ett fast grepp om Nickes nacke och tryckte ned honom under vattnet. Det bubblade och fräste. Blubb! Blubb!
Efter en stund drog Fredda upp honom, Nicke var blå i ansiktet.
- Tjugofem meter va? Silverfisken din lille jävel!
Fredda hann doppa Nicke tre gånger. Upp och ned. Plask! Plask! Sedan tog det roliga slut. Dessvärre hade föräldrarna suttit uppe på läktaren och blivit vittnen till övergreppet. Det blev sparken med efterföljande åtal.
- Nä, det där var varken omoget eller barnsligt! Sade jag. - Det var ju bara obehagligt.
De andra tittade på mig. De tyckte det var roligt. Javisst, berättelsen hade sina poänger. Skitkorven i bastun var kul, men doppandet i bassängen kunde ha gått riktigt illa. Nä, så jävla kul var det faktiskt inte.
- Fan vad du har blivit förnuftig då!
Sade Jocke. - Var det inte du som brukade fantisera om att få mula ungar i snön?
Jovisst, det hade varit kul. Men man riskerar inte att dö utav en rejäl mulning. Det är liksom lite skillnad på en mulning och att försöka att dränka någon!
- Äh, du håller på att bli gammal mannen! Sade Hamid. - Du håller på att tappa greppet!
Fredda tyckte att jag skulle gå och sätta mig borta hos kvinnorna istället.
- De gillar män som har kontakt med sina känslor!

Fredda gav efter för ett infall. Jag måste erkänna att jag själv sällan ger efter för plötsliga infall. Men visst fantiserar man ofta om att mula ungar i snön, slänga smällare efter skotträdda hundar eller drämma en kulhammare i fronten på Raggar-Roines välpolerade cheva. Precis som ett barn!
Jag kallar det för att ha barnasinnet i behåll.
Men jag tycker inte att Freddas tilltag var så roligt. Jag är kanske inte så omogen i alla fall.
Bara barnslig.

torsdag 14 januari 2010

Skitsnack i minibuss.

I somras svämmade företaget jag jobbar på över av praktikanter. De kallades så. Praktikanter. Ungdomar i nitton-tjugoårsåldern utan arbete. För att erhålla sitt socialbidrag så var de tvungen att praktisera heltid på ett företag. Jag kallar det för samhällstjänst. Deras brott bestod i att de hade befunnits skyldiga till arbetslöshet och saknade förmågan att kunna tillgodogöra sig en någon form av utbildning. De påminde till stor del om mig som ung. Jag gillade dem omedelbart. Bra killar allihop.
Jag är glad över att jag slipper vara ung idag. Jag hade åkt dit direkt.
Varje morgon så kvitterade jag ut en minibuss och körde dem till olika objekt där det var meningen att de skulle hjälpa till. Naturligtvis svämmade de inte över av arbetsglädje. Det skulle inte jag heller ha gjort om jag skulle ha varit tvungen att jobba för enbart existensminimum. Jag skulle inte ens ha gått till jobbet. Jag skulle ha straffat ut mig omedelbart.
- Det är något fel på pojken, det går inte att ha honom någonstans!
Och så skulle de ha givit upp och låtit mig få mitt socialbidrag i alla fall.
Jag hade lust att tipsa dom om detta men jag vågade inte, kanske skulle mitt jobb ligga i farozonen? Jag nöjde mig med att ta omvägar ut till objekten som de skulle arbeta vid. Så att tiden gick. Vi satt och snackade skit, ibland stannade jag vid något fik för kaffe och rökpaus. Jag fick en del skit av mina chefer för det där. De visste vad jag sysslade med. Men inte så mycket skit som jag kunde ha fått. Det verkade som om även de tyckte att det var för jävligt att killarna skulle vara tvungna att jobba för småpengar men det kunde de naturligtvis inte säga. Därför såg de genom fingrarna. En resväg som normalt skulle ta en halvtimma kunde ta uppåt två timmar. Ibland åkte vi och besökte någon håla ute på landsbygden bara för att någon hade hört att de hade goda hamburgare i just den korvkiosken.
- Sätt på radion, gamle man!
Sade en av killarna. De skulle av någon anledning som jag har vuxit ifrån alltid ha musik i bakgrunden. Jag satte på radion.
Luften fylldes av babbel och bankande. En neger som kallade sig för T-bone eller något liknande tjattrade i en mick ackompanjerad av en enfaldig trummaskin. Det kallade de för musik. T-bone babblade något om att det enda han ville i livet var att slicka fitta och käka friterade kycklingvingar.
Jag bytte genast kanal.
Nu var det fånig dagispop på repertoaren. En ung kvinna som försökte låta som en tioårig liten flicka sjöng något på engelska om att hon ideligen ställde till det för sig. Hoppsan! Jag gjorde det igen!
Jag undrade vad det var hon gjorde? Smittade grannpojken med könsvårtor?
Jag stängde av radion. För min del så har musiken tystnat för länge sedan.
- Men va fa… Sätt på radion igen!
Nej, det tänkte jag inte göra. Det finns gränser för vad man måste stå ut med här i livet. Jag var på jobbet, det fick räcka. Så fan att jag skulle bli torterad under tiden också.
- Glöm det! Dagismusik får ni lyssna på hemma!
Någon frågade mig vilken sorts musik jag gillade. Jag talade om att jag lyssnade på sådan musik som de spelade i drömmarnas land. I ett land där jag skulle vilja vara medborgare. I ett land som bara finns i mina fantasier och drömmar.
- Berätta!
Ja, och så gjorde jag det.

Ett land utan cykelhjälmar, rökförbud, pellejönseri och rapmusik. Ett land där moralen är av gammalt fint märke. Ett land där männen har riktiga jobb och inte fjantar runt på kontor med rakade skrev och sallad i lunchlådan. Ett land där arbetande karlar får sin belöning varje dag vid arbetsdagens slut i form av en festmåltid som frugan dukar fram efter en lugn och avkopplande dag vid spisen.
I detta lilla drömland så skulle polisen ägna sig åt riktiga brott som t ex att straffa tjuvar, våldtäktsmän och mördare men strunta i harmlösa förseelser som t ex hembränning och trasiga cykellysen.
Jag är så trött på alla jävla nymodigheter, på all skit de sänder i radio och TV och på alla dessa dårar som vill få mig att skämmas över min heterosexualitet, som vill bura in mig bara för att jag vill beskydda kvinnorna istället för att bjuda dem på snus, dunka dem i ryggen och i jämlikhetens namn knulla dem i röven för att visa min sympati med den homosexuella världen.
- Så gör Lasse och Micke! Du också!
Sådant är inget för mig! Jag är en avhoppare från dagens Nya Sverige.
När jag knäpper på radion så vill jag smekas av gammal fin rockmusik från sjuttio- och åttiotalet, jag vill inte översköljas av enfaldig dagispop. Jag vill inte höra låtar av "Horny Little Teenie and the tondöva kuksugers" tjugo gånger om dagen.
För vem spelar de skiten?
Ska inte ungarna vara i skolan under dagarna?
När jag går ut på stan så vill jag äta riktig mat! Jag vill inte besöka löjliga salladsbarer med ynkliga portioner som bara kan mätta kontorsfjantar och undulater. Jag vill inte ha något som är wokat eller ångkokt! Jag vill inte käka smörstekt babiantaska på någon thaibar eller skivat fårkött mellan oblater på någon kebabrestaurang.
Jag vill ha riktig mat!
Jag vill ha tillbaka min ungdoms land!

- Morsan är lika gammal som dig! Hon säger att vansinnet började redan på hennes tid.
Sade Spöket. Han kallas så. Alla chefer pratar om honom men ingen har sett honom. Spöket håller sig alltid undan och flaxar bara förbi stämpelklockan som hastigast när det är dags att gå hem. Han är bra på det. Spöket saknar fullständigt intresse för arbetslivet och vill helst sitta hemma i sin lilla inpyrda etta och skriva noveller som ingen vill läsa. Spöket är en bra kille. Spöket är sonen jag aldrig fick.
Jag talade om för Spöket att det aldrig skadar att drömma, att fantisera och skönmåla.
- Det borde väl du känna till, som gillar att skriva?
De andra bak i bussen började hojta.
- Fortsätt!
Ok, det gjorde jag.

Den lokala radio- och TV-stationen skulle bara sända skön åttiotalsrock och TV:n skulle bara visa upplysande och uppfostrande debattprogram med titlar som "Jag var en yrkesarbetande kvinna som tog mitt förnuft till fånga, nu lever jag för min man och hemmet".
TV-serierna skulle enbart handla om gräsligt fula karlar som sitter framför TV:n och dricker sprit under tiden som deras fantastiskt vackra och unga fruar och flickvänner städar eller sitter och broderar i soffan endast iklädda en raffset samtidigt som tacksamheten strålar från deras väna ansikten.
Sensmoralen är oantastlig: Det är insidan som räknas hos karlarna!

- Härligt! Det där med brudarna var bra!
Sade killarna bak i bussen. Vill man få unga killar att lyssna så ska man blanda in tjejer och alkohol. Det gäller för alla unga killar.
- Kan jag få fortsätta?

Man skulle naturligtvis bara sända filmer med högt underhållningsvärde. Ingemar Bergmanfilmer, musikaler och krystade filmer som vinner priser på alternativa filmfestivaler ska vara lika bannlysta som sport. Istället skulle man satsa på renodlad enkel underhållning och våld. Underhållningsvåldet skulle naturligtvis bara sändas efter klockan elva på kvällen då skötsamma kvinnor sover. De bör inte utsättas för alltför grovt våld med tanke på att de kan bli en smula upprörda. Kvinnor är sköra varelser.
Skolgång är något som man inte ska ta alltför allvarligt på. Alla ska kunna läsa, skriva och addera. Det räcker. När dessa kunskaper har förvärvats är de mogna för att ge sig ut i det riktiga samhället. Ju fortare de lär sig detta, ju bättre!
Nyårsafton firar man naturligtvis gemensamt på stadens torg men det blir aldrig något decennieskifte, här ska åttiotalet råda. 1989 övergår helt enkelt till 1980 och så börjar allt om igen.
Kvinnor ska bara äga tillträde till stadens barer och pubar under en begränsad tid i sitt liv, nämligen när de är i rätt ålder för giftermål. Mitt förslag är att när de är mellan 20 - 30 år så ska de få besöka stadens etablissemang för att där träffa blivande make. Naturligtvis så är det kvinnans far som i samråd med den intresserade mannen som bestämmer om det ska bli något förhållande.
Kvinnor får bara dricka sprit tillsammans med den man som bjuder för att undvika kontakter med andra män, därmed undviker man svartsjuka och onödigt våld män emellan.

- Jävligt bra förslag! Sade en kille som hette Adde. - Min flickvän ska alltid bjuda ut sig för andra killar när hon blir full!
En annan kille som hette Matte blev förvånad. Hade Adde en flickvän? Vem då?
- Tessan!
- Åh fan! Är Tessan din flickvän! Vet hon om det?

Jag sade åt dem att sluta bråka. Ville de höra fortsättningen eller?
- Ja! Fortsätt!

Restaurangutbudet ska vara rikligt och präglas av ett öppet sinne för nya spännande maträtter.
I varje kvarter ska det därför finnas minst en Sibyllakorvkiosk och en Pizzeria. Pytt-i-panna, Stuvade makaroner med stekt falukorv, ägg, bacon och liknande ska också serveras, fattas bara annat! Amerikanska snabbmatskedjor med fet och läcker mat ska ersätta vegetariska restauranger eftersom det ändå inte kommer att finnas något kundunderlag. Kontorsfjantarna har emigrerat.
Vi ska vara en oas av förnuft, godhet och glädje omgivna av en öken av ren galenskap, raseri och ondska.
Vi ska vara ett föredöme, en stolt nation av människor som inte låter sig påverkas av modenycker, imbecilla dokusåpor och massproducerat skräp från musikbranschen. Hos oss ska män få vara män och kvinnor ska få vara hushållsassistenter!

Sedan så var vi framme. Dags för killarna att kliva av och börja jobba.
- Synd att det där landet inte finns i verkligheten!
Sade Spöket.
Men det finns faktiskt. Det bestämmer man själv. Det borde Spöket som gillar att skriva lära sig. Fantasier blir till sanning och sanning blir till ren lögn. Det enda man behöver göra är att skriva ned det, sedan finns det där.
Det är ingen som vet vad som är sant och vad som är rena fantasier på min blogg. Man får välja själv om man vill tro på det.
Jag tror på det i alla fall och det är huvudsaken.

tisdag 12 januari 2010

Bättre och bättre med åldern?

Igår var jag och lämnade bilen hos Annelie, min exflickvän. Vi har delad vårdnad om vår Peugeot. Det funkar finfint. Bättre arrangemang kan man inte tänka sig.
Det brukar bli en pratstund varje gång. Det slutar alltid med att Annelie blir förbannad.
Sist så frågade hon mig hur jag mådde, om allt var bra. Jag talade om för henne att det var dåligt.
- Jag måste fortfarande jobba för mitt uppehälle!
Annelie kom med den gamla vanliga, klassiska och tröttsamma repliken som man har hört så många gånger förut.
- Det finns faktiskt de som tycker att det är kul att gå till sitt jobb!
Hon jobbar som socialassistent. Hur kul kan det vara? Jag frågade vad det var som var så roligt med att betala ut pengar till ensamstående white trashmorsor och skicka Fylle-Bosse på avgiftning? Jag frågade också om hon brukade skriva ut låtsasrekvisitioner till somaliska Fatima och hennes tio små negerpojkar på sin fritid.
- Vad i helvete menar du nu?
Nu började Annelie se sådär arg ut igen.
Jag förklarade för henne att sådant man tycker är kul brukar man även ägna sig åt på sin fritid. Man har det som sin hobby, sin passion. När jag hör en kassörska eller sjuksköterska säga att de tycker det är kul att gå till jobbet så utgår jag ifrån att de även gillar att leka affär eller doktor på sin fritid.
Annelie sade att min negativa inställning skulle straffa sig till slut.
- För att jag inte är hjärntvättad och ägnar mig åt självbedrägeri?
- Nej, förr eller senare kommer de att förstå att det enda du är bra på är att snacka skit och sådana har man ingen användning utav.
Jag tror tvärtom, att de enda som man efterfrågar idag är de som är bra på att snacka skit, som kan stå och blåljuga en arbetsgivare mitt upp i ansiktet - Jag vill se resultat i mitt arbete! Jag gillar utmaningar!
- Och det har gått bra hittills! Jag har mer pengar än dig!
Annelie fick Irriterade Minen. Den som alla kvinnor är specialister på.
- Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion med dig! Du ger dig aldrig förrän du får rätt!
Det handlar inte om att rätt, det handlar om att ha rätt. Varför ska man då ge sig?
Så fort kvinnor inser att de inte kan vinna en diskussion så säger de att de inte orkar mer, eller också byter de samtalsämne. Rena påhopp är inte ovanligt.
Jag minns en gång en jobbarpolare som kom ihop sig med en kvinna på jobbet. De var oense om något som rörde jobbet. Efter en längre stunds gafflande så var det uppenbart att killen hade rätt. Det fanns inte mer att säga.
- Ska du säga, som är gråhårig innan du har fyllt fyrtio!
Var kvinnans slutreplik på en diskussion som hade handlat om städrutinerna vid ett större kontor inne i stan.
En kompis till mig, Rex, är gift med en kvinna vid namn Hannah. Rex ger sig gärna in i diskussioner med Hannah. Oftast får han rätt. Det betyder i kvinnornas värld att Rex är en person som alltid ”ska ha rätt”. Presentation av rena fakta som inte kan bestridas ses som en öppen provokation och kan sluta i grova förolämpningar och smällande i dörrar.
- Det är inte undra på att du inte har några kompisar!
Sade Hannah och avslutad diskussionen med att låsa in sig på toaletten. I en kvinnas värld så hade tydligen Rex haft massor med kompisar och varit populäraste killen på jobbet om han hade vikit sig direkt för korkade argument, hade haft svårt för logiskt tänkande och grundat alla sina beslut på känslomässiga grunder.
Visst, sådana män finns. De brukar även vara ena hejare på att sy sina egna klänningar och suga kuk.

Innan jag lämnade mitt ex och började gå hemåt så avslutade hon med att tala om för mig att jag var omogen och barnslig, att jag var dömd till att leva i en dröm som aldrig skulle uppfyllas.
Där har hon rätt. Jag är omogen och barnslig. Det har jag aldrig någonsin förnekat och jag måste erkänna att jag ser det som något positivt. Jag känner många som har blivit vuxna, som har ”mognat” som man säger och som lever klassiska vuxenliv.
Jag skrattar ofta.
Jag ser aldrig någon vuxen människa som skrattar bakom sin gräsklippare eller som ler på sin väg mot banken för att betala av på sina skulder och lån. Däremot så möter jag dagligen människor i min egen ålder som ser ut att lida av inre blödningar.
Det här är män och kvinnor som jag i ett tidigare liv satt och planerade äventyr med. För tjugofem år sedan drömde de om att resa jorden runt. De ville bli rockstjärnor, poeter eller bankrånare. De drömde om ett liv i sus och dus långt borta från vardag och nya lånelöften.
- Världen behöver inte fler kärringar! Villakvarteret är fullt!
Minns jag att en tjej som hette Madde sade till mig en varm sommarnatt när vi satt ute på en brygga och drack vin. Jag minns att hon drömde om att sticka från Sverige och jobba på lyxkryssare i Västindien.
Jag träffade henne för ett par år sedan. Jag var på besök i en av mina gamla hemstäder och sprang på henne ute på gatan. Jag kände inte igen henne. Jag var förvånad över att hon kände igen mig.
-Du är dig lik!
Sade hon.
Hon ljög. När jag kände henne hade jag håret och hoppet kvar. Madde var inte sig lik. Hon hade blivit fet och plufsig och hade två ungar i släptåg. Jag vägrade att kommentera dem. Jag låtsades att jag inte såg dem. De såg elaka ut. De skrek. En fet smäll hade suttit fint på dem. Ett rep, ett sänklod och inga vittnen. Tänkte jag.
Madde hade blivit en gammal kärring.
- Du kom aldrig iväg va?
Sade jag.
- Iväg vart då?
Hon hade glömt. Jag minns att jag en gång tyckte att hon var vacker. Jag ville ofta böja mig fram och klappa henne på kinden. Det vågade jag aldrig. Nu hade hon blivit sorten som man var tvungen att ta bakifrån om man överhuvudtaget skulle klara av att mobilisera ett stånd. Jag undrade om hon hade någon man? Eller var hon skild kanske? Var hon ute och lade upp sig för unga bockar varje helg? Hon kanske fick stor kuk och påse över huvudet varje lördagsnatt?
- Varför slutar alla mina träffar med att det blir helt svart?
Beklagar hon sig för sin väninna varje söndagsförmiddag. - Jag minns ju att jag sade att jag ville ha ljuset tänt i sovrummet!

En av mina kvinnliga bekanta heter Cilla. Hon är ung, tjugofem år eller något sådant. Hon gillar att diskutera och vad värre är; hon är svår att vinna över. Det går nästan inte. Även när jag har rätt så slutar det med att jag på något underligt vis säger emot mig själv. Cilla är något så ovanligt som både moderat och feminist ut i fingerspetsarna. Annars så brukar ju feminister vara sopsorterande vänsterflummare. Jag avskyr både högern och vänstern så för mig brukar det vara lätt att ge mig in i politiska diskussioner. Jag har aldrig behövt något politisk alibi för mina åsikter. Ogillar eller gillar jag något så skiter jag i om det är en vänster eller högeråsikt. Den feministiska grundtanken är något som jag ställer upp på, men det är vad man får på köpet som jag ogillar.
Sopsortering, flum, pellejönseri och globalism är inget för mig. Genusperspektiv mitt håriga arsle! Könskvotering är också något som jag tar avstånd ifrån. Jag anser att kompetensen ska avgöra, sedan har det ingen betydelse om personen är en kvinna eller man, svart, vit eller gul.
Jag är inkompetent så jag kommer inte ifråga till någonting så egentligen borde jag inte ha några åsikter alls i detta ämne. Jag står liksom utanför. Det angår inte mig. Ändå kan jag inte hålla mig. Jag bara måste säga vad jag tycker. Då blir Cilla arg. Hon blir alltid arg. Alla kvinnor blir arga på mig förr eller senare. Jag tror att det är för att jag alltid har rätt. Det tror inte Cilla.
- Vi blir arga för att du alltid TROR att du har rätt!
Cilla är även något så ovanligt som en feministisk kvinna som bejakar sin kvinnlighet. Hon klär sig i moderiktiga kläder och har långa, rödmålade naglar. Jag hade en kompis en gång som hette Jörgen. Han tände stenhårt på långa, målade naglar. Jag frågade honom varför. Jörgen gillade tanken på att få kuken omsluten av en kvinnas hand med målade naglar.
- Jag får stånd bara jag tänker på det!
Sade han.
Det tyckte jag lät underligt. Cilla gillar manliga män. Jag är inte ett dugg manlig. Men polarn som gillade långa kvinnonaglar uppfattades som manlig av kvinnorna. Jag undrar hur lång tid det hade tagit innan Cilla hade tröttnat på honom?
- Vad gjorde du i helgen, Cilla?
- Höll i Jörgens kuk.

Det skulle inte ta lång tid förrän Cilla köpte sig en nagelsax och en flaska aceton. - Fan, jag kunde inte släppa kuken under hela helgen!
Inte jag heller.
Idag är Cilla ung. Hon tror fortfarande på att det blir bättre ju äldre man blir. Att man helt plötsligt ska fyllas av någon visdom, känna sig trygg i sig själv och en massa andra dumheter. Det stämmer naturligtvis inte. Jag känner ingen i min ålder som kan säga:
- Fan vilket innehållsrikt liv jag har levt, jag önskar att jag hade tagit det lite lugnare. Nu har jag ju gjort allt!
Det är istället tvärtom. Man känner att tiden håller på att rinna ut och man förstår att man inte kommer att hinna med allt som man vill. Man måste börja prioritera.
En gång i tiden var vi unga, vi satt vid en lägereld och grillade korv hela natten och snackade skit. Kvinnor såg vi som ouppnåeliga gudinnor, livet var oändligt och vi började inte hosta när vi skrattade.
Sedan blev alla vuxna. De blev trötta, slutade raka sig och tog ett villalån. En gång för länge sedan var det sprit, äventyr och snabbmat som stod på livsmenyn. Idag är det blodtrycksmedicin, banklån och pulverdieter som gäller.
Men inte för mig.
Jag har råd att köpa rakhyvlar, min flickvän kommer aldrig att bli min fru och jag lyder min morfars gamla råd: En skuldsatt man är inte en fri man!
De säger åt mig att det är dags att bli vuxen.
I helvete heller.
Men egentligen är jag lika blåst som alla andra. Jag tror att jag är ungdomlig men egentligen är jag bara patetisk. Det är vi allihopa. Mitt ex har rätt, jag lever i en dröm. Men jag gör som alla andra, jag ägnar mig åt självbedrägeri och låtsas att allt är bra. Det funkar så länge som ingen påminner mig om verkligheten. Medelålders män vill leva i en lögn. Vissa väljer att dö långsamt i sin belånade villa. Andra vägrar att växa upp. Gemensamt för oss alla är att vi låtsas att vi har ett liv. Egentligen är det, liksom tiden, en illusion. När vi var unga var vi tuffa, stöttåliga armbandsur som man aldrig behövde dra upp. Nu har vi blivit gamla omoderna moraklockor och vi vet att vi kommer att sluta ticka en dag.

Klockan är fem på morgonen. Jag vill stanna hemma men det får jag inte. Det är arton minusgrader ute och jag ska gå till jobbet. Bättre och bättre ju äldre man blir va?
Ja, det är vad unga kvinnor som Cilla tror.
Gå inte på den lätte! Passa på att ha kul så länge ni kan istället och försök att aldrig bli vuxna. Jag lovar, det är inget kul och meningen med livet är att ha kul, inget annat. Absolut inget annat.

torsdag 7 januari 2010

Jagad och övervakad.

Jag har haft många chefer i mina dagar och alla har de haft en fenomenal förmåga att vara fullständigt bortblåsta när man verkligen har behövt dem. Men när man helst inte vill veta av dem, ja då har de en osviklig förmåga att dyka upp. Det är som om de styrs av en högre makt, en ond Gud som är alla arbetares fiende.
I somras så ringde Jocke till mig tidigt på morgonen, precis när jag hade klivit in på min arbetsplats.
- Jag kan inte komma idag! Sjuk! Ont i halsen. Host! Host!
Min uppgift är att vidarebefordra sjukanmälningarna till min chef.
Jocke är periodare. Jag hörde direkt att han hade sparkat igång en ny fylleperiod. Det är inte mitt problem. Vill Jocke att vi ska tro att han har ont i halsen så låter jag min chef tro det. En stund senare ringde telefonen igen. Det var Jocke. Han ville tala om att han var sjuk, ont i halsen.
Jag lade på. Om en stund så skulle jag ringa in sjukanmälan till min chef. Telefonen ringde ännu en gång.
- Ja, det är Jocke…
Jocke höll mig varm hela morgonen. Sista gången jag fick honom på tråden så ville han beställa en taxi.
- Jocke, gå och lägg dig!
Klockan åtta ringde jag till min chef och sjukanmälde Jocke. Ont i halsen. Troligen influensa.
- Ajdå! Vi som har så ont om folk!
Chefen undrade om Jocke lät väldigt sjuk.
- Ja, han blir nog borta minst en vecka!
Nu hade jag täckt upp för Jocke. Det har jag fått göra många gånger. Det kanske är fel av mig att göra så, men jag kan inte skvallra för en chef. Det sitter i ryggmärgen. Vad jag inte tänkte på är att en chef alltid får reda på sanningen. De har som sagt en förmåga att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Om de inte dyker upp vid fel tillfälle så springer man själv på dem när man egentligen borde vara på en annan plats. Det slår aldrig fel. En chef vet allt, och skulle det vara som så att de har missat något så får de reda på resten så småningom.
Flera gånger har jag fått skicka hem Hamid. En man som gärna börjar med att fira helgen redan på fredagsmorgonen. Sista gången hann jag precis skicka hem Hamid innan chefen dök upp. Hon undrade vad det var med Hamid.
- Jag var tvungen att skicka hem honom, han hade feber.
Min chef tittade på mig länge och väl. Jag fick blicken. Jag förstod att jag hade åkt dit.
- Ja, det måste ha varit en väldigt hög feber. Sade hon. - Jag höll på att köra på honom. Han gick mitt i körbanan ute på motorvägen!
Högst en gång i månaden kommer chefen och besöker objekten som vi arbetar vid. Naturligtvis skulle hon tvunget dyka upp just denna morgon. Som sagt, det finns en högre makt, en ond Gud som styr cheferna, som viskar någonstans i deras undermedvetna. Nu! Just nu så är det exakt rätt tillfälle att dyka upp hos dina underlydande! Hoppa in i bilen och kör iväg, annars missar du något spännande!
Någon annan förklaring finns inte.
- Jag tror att det är dags att du och jag har ett nytt utvecklingssamtal igen!
Sade hon och gick.

Samma dag som Jocke ramlade huvudstupa in i en ny fylleperiod så gav min chef order om att vi skulle ses på stan och käka lunch på en uteservering. Hon skulle gå igenom de ändrade rutinerna vid inlämning av lönerapporter och anmälan av sjukfrånvaro. Jag vill minnas att hon även nämnde något om semesterlistor som skulle planeras och lite annan skit.
Jag brukar sluta lyssna någon gång mitt emellan ny schemaläggning och utvärdering av den senaste kvartalsrapporten.
Den här lunchen var inget undantag. Chefen babblade på. Jag tittade på hennes mun. Jag såg att den rörde på sig, men jag hörde inget.
En ung, svart kvinna på högst tjugotvå år gick förbi vårt bord. Hon hade avklippta jeans och stora bröst. Jag började fantisera om henne. Jag fick stånd.
- Du lyssnar ju inte! Röt min chef och drog mig tillbaka till verkligheten. - Vad rör sig i ditt huvud egentligen? Vad tänker du på?
Undrade hon.
Stora bröst. Jag tänker på unga kvinnor med stora bröst.
- Jag satt just och funderade på vikten av en väl fungerande och tydlig kommunikation mellan de anställda och personalcheferna!

Chefen tittade på mig. Sedan vände hon blicken ut mot gatan. Just då körde Jocke förbi på sin moped med två välfyllda systembolagskassar på styret. Det var sommar, Jocke hade kortbyxor på sig. Knäna var uppskrubbade. Solen var full och Jocke med den.
- Där åkte Jocke förbi! Du vet, han som du ringde och sjukanmälde för influensa i morse.
Högst en gång varje sommar käkar min chef lunch ute på stan. Jocke brukar få två fylleperioder under sommarhalvåret. Hur stor är egentligen sannolikheten för att Jocke ska köra förbi henne just den dagen som chefen bestämmer sig för att käka sin lunch vid en restaurang? Lägg därtill att hon måste välja en restaurang som ligger på exakt rätt plats och vid rätt tidpunkt för att upptäcka Jocke på sin väg från Systembolaget.
Som sagt, en högre makt. Chefernas onda Gud sköter sitt jobb väl.
- Om inte Jocke är tillbaka på jobbet i morgon så kan du räkna dig som uppsagd!
Jag var tvungen att åka hem till Jocke efter arbetstid. Han grät som ett barn när jag hällde ut spriten i slasken.
- Så fan heller att jag tänker få sparken pga dig! Kom ihåg att jag gör det för MIN skull!
Nästa morgon så var faktiskt Jocke tillbaka. Han gjorde inte så mycket, han satt mest och surade. Men han var där i alla fall och det var ju huvudsaken.

Några dagar senare så skickade chefen iväg mig till en ort några mil utanför stan. Jag skulle städa upp på ett bygge. När jag kom dit så upptäckte jag att någon redan hade varit där och städat. Antagligen så hade det inte funkat i kommunikationen mellan cheferna. Någon annan chef hade skickat dit någon tidigare under veckan som hade städat upp. Jag gillar verkligen när det brister i kommunikationen mellan cheferna.
Det skulle bli en fin dag.
Jag åkte mest omkring med bilen. Till slut hittade jag en undanskymd parkeringsplats. Där kunde jag ägna mig åt min favoritsysselsättning – Sitta bakom ratten, glo rakt fram och ägna mig åt dagdrömmar och fantasier.
Jag var mitt uppe i en trevlig dagdröm som innefattade tjocka buntar med tusenlappar, unga kvinnor i vita spetstrosor och lyxiga hotellrum. Just när jag med ett stön sjönk in bakifrån i en tjugoårig kvinna så ringde telefonen, det var chefen som undrade hur det gick.
- Jodå, det räcker till! Full fart som vanligt!
Jag hade ett stånd som inte var av denna världen.
- Är det därför du står parkerad bakom Konsum och ser ut som om du har fallit in i koma?
Hon satt i bilen alldeles bakom mig. Just den dagen så hade min chefs gamla far bestämt sig för att få ännu ett av sina slaganfall och naturligtvis så var han inhyst i äldreboendet intill Konsum. - Öh… Jag har min lunchrast! Ska snart tillbaka och avsluta jobbet!
Jag lade på. Chefen klev ur sin bil och knackade på min ruta. Jag vevade ned.
- Avsluta jobbet? Vilket jobb? Jag talade nyss med min kollega, han sade att han skickade upp någon i förrgår.
Det är ju själva fan! De brukar aldrig prata med varandra.
- Jo… Men jag tyckte att det var en smula skräpigt. Jag är tvungen att köra en grundstädning.
- Har Anders fuskat? Han som är så duktig! Det här måste jag ta upp med honom.

Nu låg jag illa till. Det skulle se ut som om jag skvallrade och satte dit mina arbetskamrater. Det värsta man kan göra! Jag skulle bli utfrusen för all tid och framtid.
- Öh, nej, jag menade inte så.
- Nähä, hur menade du då? Exakt HUR menar du?

Ja, vad i helvete menar jag egentligen? Vad skulle jag säga? Nu var jag tvungen att tänka snabbt. Jag som avskyr att tänka överhuvudtaget!
- Jo, jag menar att fönsterrutorna inte ser ut att vara putsade. Anders måste ha glömt det!
Chefen tittade på mig länge och väl.
- Fönsterrutorna? Men det är inte beställt någon putsning av dem. Kunden har beställt grovstädning, inget annat!
Jo, det visste jag.
- Åh fan! Då har jag missuppfattat alltihop! Jag trodde att de hade beställt en grundstädning! Bäst att jag åker tillbaka till Basen och får nya arbetsorder!
Jo, det tyckte Chefen var bäst. Verkligen.
- Om exakt en timma ska du vara tillbaka till Basen och satt i arbete. Jag ringer och kollar!
Och där gick den dagen åt helvete.
- Självklart! Det känns verkligen skönt att du har en sådan koll!

Idag har jag min lediga dag. Jag ska jobba helg och då är jag i regel ledig en vardag. Jag sitter här och skriver i brist på bättre sysselsättning.
Jag mindes för ett par år sedan när de tog bort stämpelklockorna på försök under en tid. Nu var det frihet under ansvar som gällde. Det brukar betyda arbetstidsförkortning för de flesta på golvet – De kommer sent och går hem tidigt.
Man sade upp ett antal chefer. Man ansåg att de inte längre skulle behövas, man trodde att de anställda skulle vara självgående och ansvarsfulla. Kontroll och flygande inspektioner ute på objekten skulle avskaffas. De chefer som fanns kvar skulle ägna sig åt administrativa arbetsuppgifter och knyta kontakter med nya kunder.
Det fungerade inte alls.
Hamids arbetsinsats bestod t ex i att tillbringa halva sina arbetsdagar inne på en toalett med en ansenlig mängd porrtidningar och rasterna utökades med några minuter för varje dag som gick. Kunderna hade beställt daglig städning. Nu hade de istället fått ett gäng städare som satt i deras lunchrum och snackade skit och knulla dagarna i ända.
- … I röven! Tjatter! Tjatter! Jag var så jävla full… Babbel! Babbel! Hon somnade, det var bara att köra färdigt Kackel! Kackel!
De få chefer som fanns kvar uppe på Basen började få ilskna telefonsamtal. Kunderna betalade för städning men allt grodde igen av smuts.
- Märkligt, vi har skickat personal. Har de inte dykt upp?
- Jo, de har suttit här i flera veckor och fikat.
Det var inte bra nyheter för ledningen. - Och vi kan svära på att några av dem inte är nyktra!
Värre och värre.
Det tog inte lång tid förrän alla gamla chefer återanställdes och allt återgick till det normala. Där gick det inte att spara in något.
Vad jag vill ha sagt är att jag egentligen inte har något emot chefer, tvärtom. De behövs! Vi är inte mer än människor och vi är lata och bekväma av naturen. Alla vill fixa det för sig. Jag vill det, Du vill det och cheferna vill det naturligtvis också.
Därför kommer det alltid att vara en kamp mellan chefer och arbetare. De kontrollerar och jagar oss och vi försöker hela tiden komma på nya sätt att smita, mygla och hålla oss undan. Det är så det är och det är så det kommer att vara.
Ibland vinner man, ibland förlorar man.
Vinsten för en vanlig arbetare betyder lugn och ro i en dag, att kunna ägna sig åt det viktiga i livet istället. För mig är det att dagdrömma och fantisera, för andra kan det vara att sitta med sina jobbarkompisar och snacka skit.
Jag undrar vad vinsten för en chef består i?

måndag 4 januari 2010

Nytt år - Gammalt skitsnack.

Jaha, nytt år och ny arbetsvecka. Tid för lite eftertanke kanske?
Jag minns första gången jag hade sex, det var inte vilken sorts sex som helst. Det var fantastisk sex, sådant man bara hade läst om - Jag hade haft sex med en annan människa!
Jag var arton år och hon hette Jeanette. Jag lovar, hon var stans snyggaste tjej. Bara det fantastiskt med tanke på att jag dels tillhörde de fulaste i stan och dels kunde tänka mig att ha sex med vilken tjej som helst.
Det kunde ha blivit vem som helst. Eller ingen alls.
Jag ville med alla, ingen ville med mig.
Men så träffade jag Jeanette.
Jag har skrivit om henne i ett par tidigare texter, bl a här.
Jag undrar vad hon gör idag? Det skulle vara lätt att leta upp henne på nätet. Men jag vill inte. Hon har – liksom mig – blivit gammal. En gammal kärring. Men i mitt huvud är hon fortfarande en ung flicka. I mitt huvud bär hon fortfarande en vit klänning som fladdrar i sommarbrisen. Hon har ett helt liv framför sig och drömmer om att flytta till Paris och studera språk. Det vill jag att hon ska fortsätta med att göra. Därför tänker jag inte kontakta henne.
Det är sådant man tänker på när ett år har passerat.
Min blogg har snart funnits i två år nu. Samma tjat och malande om och om igen, i över trehundrafemtio texter. Korkade medelålders män som ägnar sig åt sprimissbruk, skitjobb, stora kukar, lättfotade kvinnor och krossade förhoppningar.
Det kanske är dags för lite förnyelse av min blogg? Jag kan faktiskt skriva om annat också.
Men så slog det mig att det finns en anledning till att jag har så många läsare. Jag tror att om ni vill läsa gulliga politiskt korrekta texter så hade ni inte återkommit. Vill ni läsa om blöjbyten, heminredning, sopsortering och nyslickade kvinnor med fantastiska män i karriären så kan ni gå någon annanstans. Sådana bloggar finns det ett överflöd utav och jag hatar dem innerligt allihop.
Så jag fortsätter nog i samma stil ett tag till.

Jag har tidigare skrivit att min blogg inte har något budskap, det finns inget som jag vill med mina texter. Jag har inget att säga och inget att lära ut.
Det stämmer inte riktigt.
Jag har förstått att många som läser min blogg är unga människor i början av livet. Det gillar jag. Min blogg handlar om att inte ljuga för sig själv, att vara ärlig mot sig själv och inse att de flesta människor ägnar sig åt Skitsnack. De dyrkar Skitsnacket. De uppfostras att föra Skitsnacket vidare.
- Jag trivs med mitt jobb!
Hur ofta har man inte hört detta?
- Så du trivs med att fakturera, städa eller mata in plåt i en stansmaskin?
Nej, det är det naturligtvis ingen som gör. Men ändå så ska man säga att man gillar att jobba. Hur många gånger har man inte hört att livet skulle bli enformigt och tråkigt utan arbete? Jag har t o m hört människor säga att de blir rastlösa om de inte har något arbete att gå till. Det är Skitsnacket som talar igen. Resultatet av hjärntvätt ända sedan födseln.
Om jag var rik och slapp jobbet så skulle jag flytta söderut. Jag skulle ligga vid min pool och dricka drinkar dagarna i ända omgiven av vackra, unga kvinnor. Alla kvinnor gillar snuskigt rika, internationella dagdrivare. Mellan drinkarna och avrunkningarna och allt vad det nu skulle vara så skulle jag ta fram min laptop och skriva lite. Kanske ta mig ett dopp i poolen. Men jag skulle inte bli långvarig i vattnet.
- Det är serverat!
En av de unga kvinnorna kommer inrullandes med en ny välfylld drinkvagn. Hon har bara en tunn bikini på sig som visar mer än den döljer.
- Du har ju stånd!
Fnittrar tjejerna när jag kliver upp ur poolen.
- Ja.
Och massor med pengar har jag också, det gillar dom. Och nu ska jag bli full igen. Ännu en dag i ett fulländat liv. Det är serverat hela dagarna.
Blir man rastlös och deprimerad av ett sådant liv så har man stora problem.
De talar aldrig om för er att det finns människor som lever sådana liv, det får ni ta reda på själva. Då har ni redan hunnit bli så fyllda av Skitsnacket så ni kommer att förakta dem. Ni kommer att säga att de lever omoraliska liv, att det är orättvist och en massa andra dumheter. Du ska tycka och tro att det är finare att sälja ut sin tid åtta timmar om dagen med att ägna sig åt total förnedring och meningslöshet. Spika pall, steka hamburgare eller fjanta runt på ett kontor.
Gå inte på den lätte!
Det finns människor som lever livet som jag nyss beskrev och jag tror inte att de skulle vilja byta ut sin tillvaro mot ditt eller mitt liv.
Faktum är att mycket få människor trivs med sina jobb. De står ut. Det är skillnad. Står ut.
- Du ska vara tacksam över att du är frisk och har ett jobb att gå till!
Jag skulle vara väldigt tacksam om jag vore frisk och var ekonomiskt oberoende så att jag slapp att gå till jobbet. Så tänker de flesta men mycket få vågar säga det högt. Jag tror inte det handlar om att de aktivt väljer att inte ge uttryck för sina innersta tankar, jag tror att de håller tyst helt omedvetet. Man ska jobba på utan att tänka efter. Man ska vara tacksam och glad över att man måste sälja av sin dyrbara tid här på jorden.
Men jag håller inte tyst!
Jag jobbar, jag tycker t o m att man ska jobba, men man ska fan i mig inte ägna sig åt självbedrägeri och ju tidigare man inser sanningen, ju skonsammare blir smällen.
Jag har prövat på många olika yrken. Alla lika tråkiga. Några var lättare att stå ut med, men inget mer.
Jag insåg tidigt att det inte fanns några roliga jobb. Denna insikt fick mig att växa i själen. Jag förstod att om jag inte såg det fantastiska i att hyvla en planka slät eller få till en bra stekyta på en entrecote så var jag i alla fall inte dum. Jag hade blivit mycket orolig över min mentala hälsa om jag helt plötsligt hade upptäckt att en väl utförd svetsfog gjorde mig lycklig. Livet och hela existensen är större än så för mig.
Så när de börjar med Skitsnacket så försök att slå dövörat till. Det är inte roligt att jobba, grönsaker är nyttigt men absolut inte gott. Däremot är gott att röka och ett flitigt intag av alkohol går visst att kombinera med ett rikt och lyckat sexliv.

Jag fyller fyrtiofem år vilken dag som helst. Det florerar mycket skitsnack om åldrandet. Ni som är unga har säkert sett rubrikerna. Äntligen fyrtio! Efter femtio börjar livet!
Som ni säkert har gissat så är det också en del av Skitsnacket. Det är nämligen ingen tjugoåring som sitter och längtar efter att fylla fyrtio eller femtio år. Nej, här handlar det om självbedrägeri på hög nivå. Medelålders människor som ljuger för sig själva. Skitsnack. Jag är mittemellan fyrtio och femtio och jag lovar, man fylls inte av någon visdom. Man är samma person som man alltid har varit, bara så mycket fulare och tråkigare. Vissa kallar det för att mognad, jag säger förruttnelse.
För några år sedan så var jag anställd av kommunen, jag skulle leverera mat till pensionärer. Det var ett rätt så bra jobb. Jag minns en gammal tant som hette Emilia. Hon var stans äldsta medborgare just då. Etthundratvå år. Hon var mycket skröplig men helt klar i huvudet även om tankarna tog lite tid ibland. Jag hade blivit tillsagd av Hemtjänsten att absolut inte köpa några cigarretter till henne.
- Hon får inte röka! Hon slutade för tio år sedan!
Det hade Hemtjänsten bestämt.
Det första jag gjorde efter att Emilia hade släppt in mig i sin lilla lägenhet var att bjuda henne på en rök. Är man över hundra år så tycker jag att man ska få unna sig några cigg till kaffet.
Jag lämnade aldrig kvar några cigg till henne. Jag var rädd för att hon kanske skulle somna ifrån dem. Men hon uppskattade att få sitta på balkongen med mig och dricka kaffe och ta sig en rök. Två cigg brukade hon hinna med att dra i sig, sedan var jag tvungen att sticka iväg till nästa kund.
Hon såg alltid fram emot mina besök. Då visste hon att det skulle bli både cigg och en pratstund. Hon gillade att prata. Hon var ensam. Inga släktingar, inga barn och inga vänner kvar att umgås med. Ändå klamrade hon sig fast vid livet. Hon gillade att leva. Hon hade haft ett bra liv och ville inte dö.
- Men det var bättre förr!
Ja, självklart. Då var man ju ung. Men det är också något man inte får säga. Säger man att det var bättre förr så är man en jävla bakåtsträvare.
Ibland när jag klev in hos Emilia så satt hon i sin fåtölj med slutna ögon. Jag trodde att hon sov. Det gjorde hon inte. Hon satt och drömde sig tillbaka. Hon mindes sin barndom och sina föräldrar. Hon kunde förnimma gräset under fötterna när hon sprang över gräsmattan, mot sin mor som stod med öppen famn och väntade på att ta emot henne.
Hon mindes när hon var en ung flicka och blev uppvaktad av August borta vid dansbanan. Hon kom ihåg mönstret på sin finklänning, ja hon kunde t o m känna tyget mot sin kropp.
- Jag var sexton år då!
Ja, och nu var hon hundratvå år och ägnade sin tid åt att drömma sig tillbaka.
Bättre och bättre ju äldre man blir va? Skitsnack!
- August var den snällaste karl som man kunde tänka sig! Sade Emilia. - Men han gillade brännvin!
När Emilia fyllde arton år så friade August en sen lördagskväll under en björk. Emilia sade ja, men med ett förbehåll: August var tvungen att sluta dricka. August lovade och sade att nu fick det minsann vara slut på dumheterna!
Jag tänkte för mig själv att August inte var den enda mannen som har lovat guld och gröna skogar när kuken har stått. Jag skrattade till.
- Jag vet nog vad du tänker!
Sade Emilia och tittade på mig med ett flin. - Gammal är jag, men dum är jag inte!
August firade sitt lyckade frieri med att hälla i sig en helflaska kronvodka och cyklade därefter rakt ned i en gödselbrunn. Han avled omedelbart.
Nästa man till rakning hette Gunnar. Honom träffade Emilia något år senare utanför handelsboden där han stod och sålde skosnören. Gunnar var en vattenkammad, oljig typ med bländvitt leende och kostym. Gunnar såg ut som en fin herre men var son till en gatflicka i Karlstad och ett olycksfall i arbetet. Gunnar hade tidigt fått lära sig att klara sig själv. Emilia föll direkt för Gunnar och när han föreslog en försäljningsturné runt om i Sverige så var Emilia inte sen att tacka nej. Det visade sig att skosnören inte var så lättsålt som Gunnar hade trott. Uppe i Umeå så tröttnade Gunnar. Han slängde skosnörena i älven och bestämde sig för att återgå till sitt gamla yrke istället – stölder och rån.
I Sundsvall så rånade Gunnar en handelsresande under tiden som Emilia låg och sov på ett hotell.
Strax nedanför Gävle så visade Gunnar bytet för Emilia. Över tvåtusen kronor! Otroligt mycket pengar på den tiden.
- De var som tokiga i skosnören uppe i Norrland!
Emilia fattade inga misstankar. Hon trodde fortfarande att Gunnar var mannen i hennes liv. Det skulle ta ytterligare något år innan sanningen gick upp för henne.
- Ja du Emilia, jag måste åka iväg nu! Du får berätta resten av historien nästa gång jag kommer! Jag var tvungen att sticka. Jag hade fler kunder som väntade på sina varor.

Några dagar senare var jag tillbaka i Emilias lägenhet. Hon satt i sin fåtölj med slutna ögon.
- Nä, jag sover inte!
Jag ställde matvarorna i kylen och ledde ut henne till balkongen. Solen sken. Dags för kaffe och cigg.
- Du vill väl höra resten av historien?
Jodå, det ville jag.
I Göteborg så gick Gunnar och köpte två enkla biljetter till Brasilien. Där fanns framtiden enligt honom.
- Där finns hur mycket mark som helst! Vi kan bli storbönder där borta!
Nej, framtiden fanns inte i Brasilien för vare sig Gunnar eller Emilia. Hon fick sitta på ett billigt hotellrum och vänta på Gunnar som tillbringade nätterna i Rios skumma hamnkvarter. Han spelade bort hela startkapitalet på tärning.
En tidig morgon stal Gunnar en häst och red ut på landsbygden. Han knackade på hos en rik storbonde, slog ihjäl både honom och hustrun, våldtog de två döttrarna inklusive gårdens löptik och stack därifrån med ett kassaskåp som han aldrig lyckades få upp innan polisen tog honom.
Gunnar blev dömd till döden för rånmord och våldtäkt. Processen tog inte mer än två veckor. En tidig morgon släpade de ut honom på fängelsegården och hängde honom. Gunnar grät som ett barn hela vägen till galgen. Emilia var med och bevittnade alltihop.
- Det var nog det värsta jag har varit med om i hela mitt liv!
Emilia var vid denna tidpunkt inte mer än tjugo år, helt ensam, utan pengar i ett främmande land.
Det var då hon träffade Hillman Carter, en man från en håla i Alabama som hette Wormwood Hills. Emilia blev störtkär och följde genast med honom till USA.
Här kunde historien ha fått ett lyckligt slut. Men det var ett problem.
- Hillman var svart som sot!
Vid denna tid så var rasåtskillnad mer eller mindre religion i Alabama och umgänge över raserna var inte accepterat. En dag gick Hillman till sitt arbete borta vid hönseriet och återkom aldrig. På hemväg från jobbet stötte han ihop med ett gäng vita hillbillys och sedan var sagan slut. Hillman Carter blev lynchad på klassiskt sydstatsvis.
Några dagar senare besökte Emilia stadens handelsbod. På disken såg hon tre svarta fingrar som simmade runt i en glasburk med sprit. På en lapp intill burken stod: ”Detta är vad som finns kvar av en neger som delade säng med en vit kvinna.”
Emilia bröt ihop fullständigt och hamnade på hospitalet i Montgomery. Där tillbringade hon ett år, sedan åkte hon hem till Sverige igen. Hon hade haft tre män, alla hade mött döden.
- Det var då jag bestämde mig för att leva ensam resten av mitt liv!

Emilia hade mycket att berätta från sitt händelserika liv. Hon hade drivit en liten syateljé i Borås en tid och tjänade en del pengar. För dessa startade hon en taxirörelse i Örebro som sedan expanderade. Idag är det en rätt så känd taxikedja som även finns representerad i Karlstad och Eskilstuna. Hon sålde hela klabbet tjugo år senare och kunde gå i pension redan vid femtio års ålder. Hon bestämde sig för att börja leva livet på allvar. Hon kände att det var dags nu.
- De säger att arbete är meningen med livet, men det är skitsnack alltihop!
Så rätt Emilia hade. - Det var mycket trevligare att ligga vid en pool i Sydfrankrike och dricka martinis!
Ja, vad kan man säga? Jag hade mycket gemensamt med Emilia. Hade hon varit åttio år yngre så kanske hon hade blivit kvinnan i mitt liv. Vi hade nog haft kul tillsammans.
Om jag hade överlevt.
Om inte jag hade blivit den fjärde mannen som mött en för tidig död.
Några veckor efter att jag hade slutat jobbet såg jag Emilias dödsannons i tidningen. Jag hoppas att hon somnade in i sin fåtölj när hon var mitt i sitt favoritminne. Nu är hon hos Gud och kanske är hon sexton år igen. Hon står vid en dansbana i sin mönstrade finklänning och väntar på att en trevlig man ska bjuda upp henne.
Jag hoppas att hon har större tur med männen där uppe.

Men jag lever och har hälsan. Mitt liv är trots allt helt ok. Jag ska inte gnälla även om det är rätt så trevligt att ömka sig ibland. Jag fortsätter nog ett tag till med att föra mitt eget skitsnack vidare på min blogg.
Om jag inte tröttnar, men det har jag i och för sig sagt tidigare. I mars fyller bloggen två år. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att ge ut en bok någon gång under det kommande året.
Allt hänger på att jag får tid. Ni vet, jobbet. Alltid ett jobb som måste skötas.
Hur som helst, Ni kommer att märka när och om boken blir färdig. Jag kommer antagligen att sälja den härifrån.
Jag hoppas att ni köper den!