måndag 25 januari 2010

Bruna gabardinbyxor.

För många år sedan så besökte jag Myrorna i Örebro. Jag gick runt mellan hyllorna och drog ut lite böcker, plockade bland småprylarna och hoppades på att göra något fynd. Det var då jag såg dem, byxorna. Ett par bruna gabardinbyxor. De var från sjuttiotalet och hade pressveck, vida byxben och var av den populära modellen som skulle smita åt kring röven. Lyckas man hitta några fulare byxor idag så har man gjort ett styvt jobb.
De såg inte kloka ut.
Finns det verkligen någon som bär gabardinbyxor idag förutom zigenare och taxichaffisar?
Jag mindes sjuttiotalet, när morsan tvingade på mig ett par marinblå gabardinbyxor till en skolavslutning. De var vida runt benen, det svischade när jag gick över skolgården. Jag skämdes som en hund och jag visste att jag skulle få stryk. De andra ungarna bar nämligen tuffa jeans. Wrangler och Levis om man bodde i samhället, Lee om man var bondpojke och bodde utanför stan. Det var det nya och tuffa modet. Alla skulle ha jeans med nitar och påsydda tygmärken med namn på rockgrupper.
Jag bar gabardinbyxor som smet åt kring röven och som svischade när jag gick. De såg mig på långt håll.
- Kolla tönten!
Hörde jag någon av dem skrika. Jag gick vidare och låtsades att jag inte hörde. Kanske skulle det svalna av. Det gjorde det inte. Den elakaste och dummaste av dem kom springande emot mig. De andra kom efter.
- Din tönt! Nu ska du få stryk!
Jag brukade springa så fort jag kunde, oftast hann jag undan men inte alltid. Då var det bara att blunda och hoppas att det skulle gå fort.
Den värsta av dem hette Christer. Jag hoppas fortfarande att jag en dag ska komma körande på motorvägen. Jag ser att Christer står vid vägkanten, han har fått bensinstopp. Christer ser mig komma och sträcker ut tummen. Han försöker att få lift till närmaste bensinstation.
Jag hade kört på honom direkt.
Kolla tönten! Skulle jag tänka. Kolla tönten, så löjlig han ser ut när han flyger genom luften!
Gabardinbyxor väcker inga goda minnen till liv hos mig. Men de bruna gabardinbyxorna som jag hittade på Myrorna för så länge sedan talade till mig på något underligt vis. Jag tog upp dem. Jag kände på dem. Glatt och obehagligt tyg. Så vedervärdigt fula. Köp dem! Annars kommer du att ångra dig!
Var det någon som sade inom mig. Gud? Jag vet inte, men jag köpte dem. De kostade bara tjugo spänn så va fan. Sedan så blev de liggande på golvet i en garderob i något år. Inte tänkte jag använda dem.
Men så en vacker dag i sköna maj så fick jag sparken från ett dumt jobb och det var ju naturligtvis riktigt trevligt eftersom sommaren stod för dörren.
Några dagar senare stod jag hemma vid spegeln och prövade mina bruna gabardinbyxor.

Bakgrunden var denna: Jag hade glad i hågen promenerat upp till AF för att anmäla mig arbetslös. Jag visste att sommarvikariaten redan var tillsatta så jag låg bra till. Det skulle bli en fin sommar med a-kassa.
Trodde jag.
Istället blev jag omedelbart hänvisad till ett bemanningsföretag. De sökte folk som aldrig förr. De bokade t o m en tid för intervju åt mig.
- Du måste gå dit! Annars går du miste om din a-kasseersättning!
Det här var vid mitten av nittiotalet. De anställde i stort sett vilka idioter som helst. Risken var stor att de skulle anställa mig.
De sökte främst människor som skulle jobba med ”kundnära relationer”. De fäste stor vikt vid klädsel. Man skulle göra ett gott första intryck helt enkelt.
Därför drog jag på mig de bruna gabardinbyxorna innan jag gick på intervjun. De satt som korvskinn runt röven. Nedtill var de vida som segel. Det blåste när jag gick dit, byxorna flaxade runt smalbenen. De var en smula för korta. Jag matchade med ett par bruna loafers med rutmönster på ovansidorna. Till det en gammal nikotingul nylonskjorta med styva, breda kragsnibbar.
De skulle tro att jag var galen.
- Nja… Du är nog inte riktigt vad vi söker.
Sade mannen som intervjuade mig.
- Men, jag behöver verkligen det här jobbet!
Jag lät desperat. - Jag mår dåligt av att inte ha fasta rutiner i mitt liv!
Nej, de kunde inte erbjuda mig någon tjänst. För sakens skull så drog jag även till med att jag var ansvarsfull, flexibel och stresstålig. Jag hade svårt att hålla mig för skratt.
- Det är så tråkigt att inte ha något jobb att gå till!
Jag visslade när jag gick därifrån. Kan du suga Johanna - Javisst kan jag det! På väg hem så mötte jag min gamla chef som hade varit den som personligen hade avskedat mig. Han tittade på mina kläder. Det var främst byxorna som drog till sig hans uppmärksamhet.
- Ja, man är ju tvungen att klä upp sig en smula när man ska på anställningsintervju!
Han sade inget. Han bara tittade på mig. Jag log och sken som en sol.
- Ångrar du inte att du sade upp mig?
Frågade jag.
Han svarade inte. Han gick vidare.
- Vill man vara fin får man lida pin!
Ropade jag efter honom.
När jag kom hem så tog jag av mig gabardinbyxorna. Jag vek omsorgsfullt ihop dem och lade dem på hyllan inne i klädgarderoben. De hade räddat mig. Det blev en fin sommar.

Något år senare så var jag tillsammans med en kvinna som hade en son på elva år. Kvinnan hette Desirée men kallades för Dessan. Vad sonen hette har jag glömt. Så kul var det.
En kväll när kuken stod i en ovanligt hög vinkel så lovade jag Dessan att jag skulle ta med sonen på en liten tripp till Liseberg över en helg. Det kommer att bli jättekul för honom!
Det har hon snart glömt!
Nej, det gjorde hon inte. Datumet för resan spikades. En hel helg tillsammans, bara jag och sonen på Liseberg.
Åh nej! Jag som avskyr att umgås med barn!
Sonen hade kommit upp i den åldern då allt skulle vara coolt. Det gick inte an att visa sig med en vuxen som inte var cool. Jag var cool, tyckte sonen.
Trodde han ja.
När jag hämtade honom på morgonen så bar jag de bruna gabardinbyxorna. Det var sommarens första riktigt varma dag. Byxorna fladdrade i den ljumma vinden. De riktigt smattrade runt benen när jag klev ur bilen ute på parkeringen och gick mot lägenheten. De skar upp i skrevet och formade sig fint efter röven. Jag hade en orange plastkam i bakfickan som stack upp sådär tufft som de skulle göra under sjuttiotalet.
Sonen såg mig från fönstret, gick in i sitt rum och låste dörren.
- Jag vill inte! Jag vill vara hemma! Jag har ångrat mig!
Jag stod i hallen och försökte se ledsen ut.
- Jag som hade sett fram emot detta!
Desirèe, eller Dessan som hon kallades, sade att det nog inte var så mycket att göra åt och att det säkert skulle komma fler tillfällen.
Gud förbjude!
- Ja, vi kan ju alltid hoppas…

Sedan gick jag ut till min bil och åkte hem. Den här gången så visslade jag inte. Jag vevade ned rutan, stack ut huvudet och sjöng för full hals
Det är så härligt att gå i solen, solen, solen!
Det är så härligt att gå i solen!
Den värmer såååå!

Ännu en gång så hade mina bruna gabardinbyxor räddat mig.

Under åren så räddade de där byxorna mig från ett dop, ytterligare ett par riktigt dumma jobb och en födelsedagsfest som en gammal flickvän prompt skulle ha med mig på. Det var hennes systerson som fyllde år. Ett fånigt barnkalas. Jag ringde på dörren. Jag bar mina bruna gabardinbyxor och för säkerhets skull så hade jag även druckit mig vansinnigt berusad. Jag blev inte insläppt.
Under hela tiden som jag var tillsammans med den där tjejen så undrade hennes väninnor vad hon såg hos en man som uppenbarligen var ett fall för mentalvården.
Hon gjorde slut efter ett halvår.
- De sade att det var något fel på dig. Jag skulle ha lyssnat på dem!
Hon hette hette Malin, var tjugoåtta år och ville köpa villa och bilda familj.
Hon var inte riktigt klok i huvudet.
Mina bruna gabardinbyxor räddade mig.
Men åren går. Idag har jag ett jobb som jag med största sannolikhet kommer att vara kvar på tills jag går i pension och min nuvarande flickvän är min sista flickvän. Tröttnar hon så blir det inget mer. Jag har inte längre någon användning för mina bruna gabardinbyxor. De har gjort sitt jobb väl, dags för dem att hitta en ny ägare. Jag var nere hos Myrorna för några månader sedan och lämnade några kartonger med gamla kläder, mest skjortor och t-tröjor. Bland allt detta låg de bruna gabardinbyxorna.
Hej då och tack för den tid som varit!
Några veckor senare satt jag inne på min chefs kontor. Hon ville prata med mig om någon kommande arbetsuppgift som innebar mer ansvar, som krävde noggrannhet och engagemang så det var bäst att jag lyssnade noga. Jag lät henne säga vad hon ville. Jag hade hela tiden ögonkontakt med henne, nickade på de rätta ställena och funderade på vad i helvete allting egentligen hade med mig att göra?
Var någonstans kommer jag in i bilden?
Vart är vi på väg, hur smakar balsaträ och vad är meningen med livet och ostbågar?
Ja, och så fitta då förstås.
Jag hörde inte ett ord av vad hon sade. Det var som vanligt.
Sedan bad hon mig att gå.
- Ja, då säger vi så! Lycka till med dina nya arbetsuppgifter!
Sade hon.
Plikten och resten av skitsnacket framför allt.
Tänkte jag.
Utanför hennes kontor stod en ung kille och väntade på sin tur. Anställningsintervju. Han såg nervös ut. Han tittade på mig och såg en knäckt, medelålders man. Han ville inte bli som mig. Det ville inte jag heller när jag var i hans ålder. Det vill ingen.
Jag önskade honom lycka till.
Jag såg att han bar bruna gabardinbyxor. De hade utsvängda ben och smet åt kring röven. Det svischade om dem när han gick in på chefens kontor.
Jag hoppas att de gör sitt jobb lika väl som när jag bar dem.

16 kommentarer:

Asgarvad sa...

Tack för en utmärkt text som förgyller måndagsmorgonen här i jämmerdalen!

Schvamp sa...

Underbart att läsa. Keep it upp
Mvh Schvamp

Anonym sa...

Underbart!! Kommer så väl ihåg dessa bedrövliga arschelsbyxor.
Skrattade mig fördärvad under läsningen! :)
Mvh Mats Nilsson.

Anonym sa...

Hallo! Too bad jy kan net skryf in Sweeds. Ek verstaan nie veel nie, maar die foto's is pret! Anyway, lekker om te vind jy weer!
Groet Lottie van Jaarden.
S-A

Farbror Sid sa...

Underbart!

Sten Sture sa...

Underbar läsning som vanligt GH!

Arbetsförmedlaren sa...

Ha ha så underbart att ta emot dig och prata om dina "utvecklingsmöjligheter" och kanske ge dig en jobbcoach för motivation :)

Syntharmoderatem sa...

Det luktar myt här men skön läsning.

Anonym sa...

En utav de bästa texter du skrivit på flera år. Fy fan vad bra.

introduktionen, hur saken upphöjs till idé, sedan slutet. När ynglingen stod och skulle på intervju i dem. Helt klart bäst. :D

Anonym sa...

Det finns en finstämd melankoli i dina texter. Man känner att det är för sent, ditt liv saknar mening, och förstämdheten blandas med uppgivenhet och vemod.

Men ryck upp dig för fan. Du låter som en gnälljävel med för låg testosteronproduktion. Förverkliga dina drömmar: t.ex köra på din gamla plågoande Christer på motorvägen. Hur svårt kan det vara att fixa?

Men skynda dig, snart har dina gamla fiender dött av leda, tristess och ålder.


(P.S Eftersom hälften av läsarna kommer att missa det: Ovanstående ska tas med en nypa ironi.)

Anonym sa...

Brilliant!

Ps. du kan uppdatera ditt 'bloggvärde' till 153120:-

( http://bloggvarde.se/value.php?url=http%3A%2F%2Fgammalhardrockare.blogspot.com%2F )

Anonym sa...

Mina var inte bruna,utan lila.Enligt morsan var inget fel på dom,barnen i Biafra skulle minsann varit tacksamma.Jag vistades inte utomhus mer än absolut nödvändigt,tills jag växte ur byxorna från helvetet.

Adolf

Perk sa...

Jag hatade de där brallorna. En gång på 70 talet så köpte morsan ännu ett nytt par av sådana där
gabardin byxor. Det var en helg när vi besökte Ikea i Sundsvall. På vägen hem stannade vi och fikade på en rastplats. Jag var snabbt upp i skogen för att leka Tarzan. Fann ett träd som jag slängde mig upp i, tappade greppet och gled ner efter stammen. Det var ett av där träden som färgar av sig rätt rejält. Har glömt namnet nu, är det asp kanske? I alla fall grönskan jag fick på gabardinbyxorna var omöjligt att få bort. Morsan förbannad!!!!

Jag var nöjd : )))

Perk

Esox sa...

Har följt dig på Flashback men är nu stammis här. Priceless säger jag bara.
Någon kreativ estet borde sammanställa dina skrivdiarrér till ett manus. Det skulle helt otvivelaktigt kunna skapa en ny Stig-Helmer fast en arbetsskygg och lite mer alldaglig sådan.

Vad du än gör, sluta inte skriv!

Kolle sa...

Underbart skrivet GH!
Jag har aldrig ägt ett par gabardinbyxor men efter att ha läst din text så kan jag inte förstå hur jag klarat mig utan så länge.

Ska ta en sväng till Myrorna imorgon, kanske kan man fynda en hel högtidsmundering för dryga femtiolappen?

Marky sa...

Min lärare i högstadiet hade gabardinbyxor....flera uppsättningar. Det är väl inom lärarkåren man hittar dom antar jag...slöjdläraren hade såna med.Minns flera även från mellanstadiet...när jag sen gjorde praktik på min mellanstadieskola som 20-åring så...hade dom fortfarande sådana byxor.

Kul blogg...hittade via flashback. Skönt att läsa en blogg som inte består av 3-4 rader och sen en bild..men det är väl mer ett tjejfenomen, tjejer som dominerar bloggvärlden...jaja, jag slänger helt klart in en länk från min iaf.

Keep up the good work