tisdag 12 januari 2010

Bättre och bättre med åldern?

Igår var jag och lämnade bilen hos Annelie, min exflickvän. Vi har delad vårdnad om vår Peugeot. Det funkar finfint. Bättre arrangemang kan man inte tänka sig.
Det brukar bli en pratstund varje gång. Det slutar alltid med att Annelie blir förbannad.
Sist så frågade hon mig hur jag mådde, om allt var bra. Jag talade om för henne att det var dåligt.
- Jag måste fortfarande jobba för mitt uppehälle!
Annelie kom med den gamla vanliga, klassiska och tröttsamma repliken som man har hört så många gånger förut.
- Det finns faktiskt de som tycker att det är kul att gå till sitt jobb!
Hon jobbar som socialassistent. Hur kul kan det vara? Jag frågade vad det var som var så roligt med att betala ut pengar till ensamstående white trashmorsor och skicka Fylle-Bosse på avgiftning? Jag frågade också om hon brukade skriva ut låtsasrekvisitioner till somaliska Fatima och hennes tio små negerpojkar på sin fritid.
- Vad i helvete menar du nu?
Nu började Annelie se sådär arg ut igen.
Jag förklarade för henne att sådant man tycker är kul brukar man även ägna sig åt på sin fritid. Man har det som sin hobby, sin passion. När jag hör en kassörska eller sjuksköterska säga att de tycker det är kul att gå till jobbet så utgår jag ifrån att de även gillar att leka affär eller doktor på sin fritid.
Annelie sade att min negativa inställning skulle straffa sig till slut.
- För att jag inte är hjärntvättad och ägnar mig åt självbedrägeri?
- Nej, förr eller senare kommer de att förstå att det enda du är bra på är att snacka skit och sådana har man ingen användning utav.
Jag tror tvärtom, att de enda som man efterfrågar idag är de som är bra på att snacka skit, som kan stå och blåljuga en arbetsgivare mitt upp i ansiktet - Jag vill se resultat i mitt arbete! Jag gillar utmaningar!
- Och det har gått bra hittills! Jag har mer pengar än dig!
Annelie fick Irriterade Minen. Den som alla kvinnor är specialister på.
- Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion med dig! Du ger dig aldrig förrän du får rätt!
Det handlar inte om att rätt, det handlar om att ha rätt. Varför ska man då ge sig?
Så fort kvinnor inser att de inte kan vinna en diskussion så säger de att de inte orkar mer, eller också byter de samtalsämne. Rena påhopp är inte ovanligt.
Jag minns en gång en jobbarpolare som kom ihop sig med en kvinna på jobbet. De var oense om något som rörde jobbet. Efter en längre stunds gafflande så var det uppenbart att killen hade rätt. Det fanns inte mer att säga.
- Ska du säga, som är gråhårig innan du har fyllt fyrtio!
Var kvinnans slutreplik på en diskussion som hade handlat om städrutinerna vid ett större kontor inne i stan.
En kompis till mig, Rex, är gift med en kvinna vid namn Hannah. Rex ger sig gärna in i diskussioner med Hannah. Oftast får han rätt. Det betyder i kvinnornas värld att Rex är en person som alltid ”ska ha rätt”. Presentation av rena fakta som inte kan bestridas ses som en öppen provokation och kan sluta i grova förolämpningar och smällande i dörrar.
- Det är inte undra på att du inte har några kompisar!
Sade Hannah och avslutad diskussionen med att låsa in sig på toaletten. I en kvinnas värld så hade tydligen Rex haft massor med kompisar och varit populäraste killen på jobbet om han hade vikit sig direkt för korkade argument, hade haft svårt för logiskt tänkande och grundat alla sina beslut på känslomässiga grunder.
Visst, sådana män finns. De brukar även vara ena hejare på att sy sina egna klänningar och suga kuk.

Innan jag lämnade mitt ex och började gå hemåt så avslutade hon med att tala om för mig att jag var omogen och barnslig, att jag var dömd till att leva i en dröm som aldrig skulle uppfyllas.
Där har hon rätt. Jag är omogen och barnslig. Det har jag aldrig någonsin förnekat och jag måste erkänna att jag ser det som något positivt. Jag känner många som har blivit vuxna, som har ”mognat” som man säger och som lever klassiska vuxenliv.
Jag skrattar ofta.
Jag ser aldrig någon vuxen människa som skrattar bakom sin gräsklippare eller som ler på sin väg mot banken för att betala av på sina skulder och lån. Däremot så möter jag dagligen människor i min egen ålder som ser ut att lida av inre blödningar.
Det här är män och kvinnor som jag i ett tidigare liv satt och planerade äventyr med. För tjugofem år sedan drömde de om att resa jorden runt. De ville bli rockstjärnor, poeter eller bankrånare. De drömde om ett liv i sus och dus långt borta från vardag och nya lånelöften.
- Världen behöver inte fler kärringar! Villakvarteret är fullt!
Minns jag att en tjej som hette Madde sade till mig en varm sommarnatt när vi satt ute på en brygga och drack vin. Jag minns att hon drömde om att sticka från Sverige och jobba på lyxkryssare i Västindien.
Jag träffade henne för ett par år sedan. Jag var på besök i en av mina gamla hemstäder och sprang på henne ute på gatan. Jag kände inte igen henne. Jag var förvånad över att hon kände igen mig.
-Du är dig lik!
Sade hon.
Hon ljög. När jag kände henne hade jag håret och hoppet kvar. Madde var inte sig lik. Hon hade blivit fet och plufsig och hade två ungar i släptåg. Jag vägrade att kommentera dem. Jag låtsades att jag inte såg dem. De såg elaka ut. De skrek. En fet smäll hade suttit fint på dem. Ett rep, ett sänklod och inga vittnen. Tänkte jag.
Madde hade blivit en gammal kärring.
- Du kom aldrig iväg va?
Sade jag.
- Iväg vart då?
Hon hade glömt. Jag minns att jag en gång tyckte att hon var vacker. Jag ville ofta böja mig fram och klappa henne på kinden. Det vågade jag aldrig. Nu hade hon blivit sorten som man var tvungen att ta bakifrån om man överhuvudtaget skulle klara av att mobilisera ett stånd. Jag undrade om hon hade någon man? Eller var hon skild kanske? Var hon ute och lade upp sig för unga bockar varje helg? Hon kanske fick stor kuk och påse över huvudet varje lördagsnatt?
- Varför slutar alla mina träffar med att det blir helt svart?
Beklagar hon sig för sin väninna varje söndagsförmiddag. - Jag minns ju att jag sade att jag ville ha ljuset tänt i sovrummet!

En av mina kvinnliga bekanta heter Cilla. Hon är ung, tjugofem år eller något sådant. Hon gillar att diskutera och vad värre är; hon är svår att vinna över. Det går nästan inte. Även när jag har rätt så slutar det med att jag på något underligt vis säger emot mig själv. Cilla är något så ovanligt som både moderat och feminist ut i fingerspetsarna. Annars så brukar ju feminister vara sopsorterande vänsterflummare. Jag avskyr både högern och vänstern så för mig brukar det vara lätt att ge mig in i politiska diskussioner. Jag har aldrig behövt något politisk alibi för mina åsikter. Ogillar eller gillar jag något så skiter jag i om det är en vänster eller högeråsikt. Den feministiska grundtanken är något som jag ställer upp på, men det är vad man får på köpet som jag ogillar.
Sopsortering, flum, pellejönseri och globalism är inget för mig. Genusperspektiv mitt håriga arsle! Könskvotering är också något som jag tar avstånd ifrån. Jag anser att kompetensen ska avgöra, sedan har det ingen betydelse om personen är en kvinna eller man, svart, vit eller gul.
Jag är inkompetent så jag kommer inte ifråga till någonting så egentligen borde jag inte ha några åsikter alls i detta ämne. Jag står liksom utanför. Det angår inte mig. Ändå kan jag inte hålla mig. Jag bara måste säga vad jag tycker. Då blir Cilla arg. Hon blir alltid arg. Alla kvinnor blir arga på mig förr eller senare. Jag tror att det är för att jag alltid har rätt. Det tror inte Cilla.
- Vi blir arga för att du alltid TROR att du har rätt!
Cilla är även något så ovanligt som en feministisk kvinna som bejakar sin kvinnlighet. Hon klär sig i moderiktiga kläder och har långa, rödmålade naglar. Jag hade en kompis en gång som hette Jörgen. Han tände stenhårt på långa, målade naglar. Jag frågade honom varför. Jörgen gillade tanken på att få kuken omsluten av en kvinnas hand med målade naglar.
- Jag får stånd bara jag tänker på det!
Sade han.
Det tyckte jag lät underligt. Cilla gillar manliga män. Jag är inte ett dugg manlig. Men polarn som gillade långa kvinnonaglar uppfattades som manlig av kvinnorna. Jag undrar hur lång tid det hade tagit innan Cilla hade tröttnat på honom?
- Vad gjorde du i helgen, Cilla?
- Höll i Jörgens kuk.

Det skulle inte ta lång tid förrän Cilla köpte sig en nagelsax och en flaska aceton. - Fan, jag kunde inte släppa kuken under hela helgen!
Inte jag heller.
Idag är Cilla ung. Hon tror fortfarande på att det blir bättre ju äldre man blir. Att man helt plötsligt ska fyllas av någon visdom, känna sig trygg i sig själv och en massa andra dumheter. Det stämmer naturligtvis inte. Jag känner ingen i min ålder som kan säga:
- Fan vilket innehållsrikt liv jag har levt, jag önskar att jag hade tagit det lite lugnare. Nu har jag ju gjort allt!
Det är istället tvärtom. Man känner att tiden håller på att rinna ut och man förstår att man inte kommer att hinna med allt som man vill. Man måste börja prioritera.
En gång i tiden var vi unga, vi satt vid en lägereld och grillade korv hela natten och snackade skit. Kvinnor såg vi som ouppnåeliga gudinnor, livet var oändligt och vi började inte hosta när vi skrattade.
Sedan blev alla vuxna. De blev trötta, slutade raka sig och tog ett villalån. En gång för länge sedan var det sprit, äventyr och snabbmat som stod på livsmenyn. Idag är det blodtrycksmedicin, banklån och pulverdieter som gäller.
Men inte för mig.
Jag har råd att köpa rakhyvlar, min flickvän kommer aldrig att bli min fru och jag lyder min morfars gamla råd: En skuldsatt man är inte en fri man!
De säger åt mig att det är dags att bli vuxen.
I helvete heller.
Men egentligen är jag lika blåst som alla andra. Jag tror att jag är ungdomlig men egentligen är jag bara patetisk. Det är vi allihopa. Mitt ex har rätt, jag lever i en dröm. Men jag gör som alla andra, jag ägnar mig åt självbedrägeri och låtsas att allt är bra. Det funkar så länge som ingen påminner mig om verkligheten. Medelålders män vill leva i en lögn. Vissa väljer att dö långsamt i sin belånade villa. Andra vägrar att växa upp. Gemensamt för oss alla är att vi låtsas att vi har ett liv. Egentligen är det, liksom tiden, en illusion. När vi var unga var vi tuffa, stöttåliga armbandsur som man aldrig behövde dra upp. Nu har vi blivit gamla omoderna moraklockor och vi vet att vi kommer att sluta ticka en dag.

Klockan är fem på morgonen. Jag vill stanna hemma men det får jag inte. Det är arton minusgrader ute och jag ska gå till jobbet. Bättre och bättre ju äldre man blir va?
Ja, det är vad unga kvinnor som Cilla tror.
Gå inte på den lätte! Passa på att ha kul så länge ni kan istället och försök att aldrig bli vuxna. Jag lovar, det är inget kul och meningen med livet är att ha kul, inget annat. Absolut inget annat.

14 kommentarer:

Anonym sa...

Amen på det!!


/Chrille

Anonym sa...

Asså,du är fan min idol! Och inte fan vill man bli en fet gubbjävel i villa när man blir fyrtio. De tänker i alla fall jag skita i.

Anonym sa...

Citat: Asså,du är fan min idol! Och inte fan vill man bli en fet gubbjävel i villa när man blir fyrtio. De tänker i alla fall jag skita i.Slutcitat

Näe, du blir nog bara en fet gubbjävel...

Anonym sa...

GH! För mig så kommer du aldrig att bli äldre än tjugofem, bara så du vet. Puss!

Gissa vem? Hi! Hi!

Anonym sa...

Önskar att du hade vart min farsa! Fan, fett bra blogg! Farsan är fet, orakad och så jävla tråkig! Hoppas jag alrig blir som han. Fan vilken trött jävel!
Kan du inte skriva mer om åttitalet? Tack för en fet blogg!

Hls Lasse Kongo

Anonym sa...

GH Du lever exakt som jag gör. Bor i etta, dricker dig full 1-2 ggr/månad. Särbo. Det är dock ngra smågrejer som skiljer sig jag har studieskulder tills jag är 65% (4% av deklarerat nettobelopp/år) och jag är arbetslös. Så tills vidare har du haft rätt i precis allting du sagt....hohoho

Anonym sa...

Läste inlägget med den fullaste grad av njutning, fortsätt med dina kåserier! Du borde släppa en bok med titeln "Sanningen" när du börjar närma dig 55 eller så. Allt den behöver innehålla är ett bra urval från dina inlägg på Flashback och här.

Någon dag hoppas jag på att herrn publicerar "Ny nation ser dagens ljus" i något sammanhang på bloggen. Det har mycket goda poänger ( https://www.flashback.info/showthread.php?t=159112 )

Villalåntagare sa...

Jag bor med min fru i ett 170 kvadrat stort hus med lån på 1,5 miljon, betalar cirka 1% i ränta.
De pengarna kastar man i sjön, liksom du gör med din hyra. Klart det blir lite driftkostnader, men så har man eget hus med egen tomt, inte ett råtthål med rökande lägenhetsmänniskor.

Anonym sa...

Haha, jag skrattade gott åt det här inlägget. Du kan verkligen få till det!

Anonym sa...

Du behöver läsa den här bloggen: http://iamyouroperator.blogspot.com

Yin sa...

Alla sätt är bra utom de dåliga. Jag tror att var och en är bäst på sitt eget liv, svårt att utifrån detta bedöma exakt vad som är bäst för alla andra. Personligen tror jag inte att t.ex. jag skulle bli lycklig av att leva som du, GH, men det är å andra sidan svårt att säga eftersom tanken aldrig har föresvävat mig på allvar. Som människa är man nog ganska fången under sina omständigheter, vare sig man är "fri" eller inte.

Anonym sa...

Om du visste hur vackert och tilltalande det är, det du skriver.
Jag vill aldrig bli gammal och jag vill komma ihåg dessa stunder när man var odödlig, när man vann.

Stefan Dedalus sa...

”High!”

Det är nästan nollan här i väster, och det är söndag. Okej, almanackstrycket ropar måndag den 18 januari 2010, men i min oddjob-värld är det söndag. Litet disk, litet tvätt, fakturaadministration och annat som gör livet värt att leva.

Det skulle vara intressant att se en psykiatrisk profil på alla som påstår sig gilla sitt …jobb. Ingen diagnos, men att kanske börja under arbetsnamnet A perpetual state of denial skulle kunna vara en bra start.

”I said high!”

Gick även jag till jobbet i 18 minus. Det kändes inte rätt. Smutsmodden verkade snabbt vilja driva ned mig till tvådimensionalitet. Aj. Bannade mina förfäder för att ha bosatt sig nära polcirkeln:

- Gundahar Aethelwulf, varför är det så mycket sten i jorden?
- Jo, käraste Tryggva, för att jag älskar den slippriga känslan av hal granit som vill tillbakers till pinnemomarken, men jag skall bygga Dig den vänaste stengärdsgården i hela mörkaste Småland. Sten-Sture Kallbrann [måtte Loke måtta honom!] borta i Galg-Backen kommer att bli pestgrön af tvedräkt! Bara tjälen släpper. Jag har mitt anletsvetts dagsverke så kärt.
- Odin signe Dig Gundahar Aethelwulf; barkbrödsgröten – thet blir gran i afton - är klarer o kallnande, och wet Du, käraste, endast Baldur den lille frös ihjäler i natt.
- O Sannerligen, vid Frej, en god mörkerdager, och ytterligare ett raskt trälglin vid Walhalls gästabud!



Varför har man inte lämnat detta jämmer? Men fåglarna har fått sin dagliga dos av cheddarost, brödsmulor och frön. Ett dussintal bergfinkar låter sig väl smaka. Samt en rejäl fasantupp. Vilket påminner mig om kvällsvard. Nu häller jag upp.

”I gotta get my kicks some way!”

Bon Scott kraxar fram budskapet, det knastrar gott, det slamrar fint & mullrar från basarna, och med en lagom malt och en tjeckisk pils studsar man likt en tjuguåring mellan diskmedel, vinylsamlingen och tvättstugan.

”High voltage rock n’ roll!”

Det är så barnsligt. Så kul. Och så jävla rätt.

/S

Esox sa...

För att kasta omkull dina föreställningar om skuldsättning:
Är det inte klimax att ha bränt flera hundra tusen på vad som helst utan att ha lyft ett finger för pengarna?
Den som har mest lån när man får vadderad etta med lock har vunnit livets lotteri. Varför gneta ihop varje krona när man kan låna dem och aldrig betala tillbaks?