torsdag 7 januari 2010

Jagad och övervakad.

Jag har haft många chefer i mina dagar och alla har de haft en fenomenal förmåga att vara fullständigt bortblåsta när man verkligen har behövt dem. Men när man helst inte vill veta av dem, ja då har de en osviklig förmåga att dyka upp. Det är som om de styrs av en högre makt, en ond Gud som är alla arbetares fiende.
I somras så ringde Jocke till mig tidigt på morgonen, precis när jag hade klivit in på min arbetsplats.
- Jag kan inte komma idag! Sjuk! Ont i halsen. Host! Host!
Min uppgift är att vidarebefordra sjukanmälningarna till min chef.
Jocke är periodare. Jag hörde direkt att han hade sparkat igång en ny fylleperiod. Det är inte mitt problem. Vill Jocke att vi ska tro att han har ont i halsen så låter jag min chef tro det. En stund senare ringde telefonen igen. Det var Jocke. Han ville tala om att han var sjuk, ont i halsen.
Jag lade på. Om en stund så skulle jag ringa in sjukanmälan till min chef. Telefonen ringde ännu en gång.
- Ja, det är Jocke…
Jocke höll mig varm hela morgonen. Sista gången jag fick honom på tråden så ville han beställa en taxi.
- Jocke, gå och lägg dig!
Klockan åtta ringde jag till min chef och sjukanmälde Jocke. Ont i halsen. Troligen influensa.
- Ajdå! Vi som har så ont om folk!
Chefen undrade om Jocke lät väldigt sjuk.
- Ja, han blir nog borta minst en vecka!
Nu hade jag täckt upp för Jocke. Det har jag fått göra många gånger. Det kanske är fel av mig att göra så, men jag kan inte skvallra för en chef. Det sitter i ryggmärgen. Vad jag inte tänkte på är att en chef alltid får reda på sanningen. De har som sagt en förmåga att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Om de inte dyker upp vid fel tillfälle så springer man själv på dem när man egentligen borde vara på en annan plats. Det slår aldrig fel. En chef vet allt, och skulle det vara som så att de har missat något så får de reda på resten så småningom.
Flera gånger har jag fått skicka hem Hamid. En man som gärna börjar med att fira helgen redan på fredagsmorgonen. Sista gången hann jag precis skicka hem Hamid innan chefen dök upp. Hon undrade vad det var med Hamid.
- Jag var tvungen att skicka hem honom, han hade feber.
Min chef tittade på mig länge och väl. Jag fick blicken. Jag förstod att jag hade åkt dit.
- Ja, det måste ha varit en väldigt hög feber. Sade hon. - Jag höll på att köra på honom. Han gick mitt i körbanan ute på motorvägen!
Högst en gång i månaden kommer chefen och besöker objekten som vi arbetar vid. Naturligtvis skulle hon tvunget dyka upp just denna morgon. Som sagt, det finns en högre makt, en ond Gud som styr cheferna, som viskar någonstans i deras undermedvetna. Nu! Just nu så är det exakt rätt tillfälle att dyka upp hos dina underlydande! Hoppa in i bilen och kör iväg, annars missar du något spännande!
Någon annan förklaring finns inte.
- Jag tror att det är dags att du och jag har ett nytt utvecklingssamtal igen!
Sade hon och gick.

Samma dag som Jocke ramlade huvudstupa in i en ny fylleperiod så gav min chef order om att vi skulle ses på stan och käka lunch på en uteservering. Hon skulle gå igenom de ändrade rutinerna vid inlämning av lönerapporter och anmälan av sjukfrånvaro. Jag vill minnas att hon även nämnde något om semesterlistor som skulle planeras och lite annan skit.
Jag brukar sluta lyssna någon gång mitt emellan ny schemaläggning och utvärdering av den senaste kvartalsrapporten.
Den här lunchen var inget undantag. Chefen babblade på. Jag tittade på hennes mun. Jag såg att den rörde på sig, men jag hörde inget.
En ung, svart kvinna på högst tjugotvå år gick förbi vårt bord. Hon hade avklippta jeans och stora bröst. Jag började fantisera om henne. Jag fick stånd.
- Du lyssnar ju inte! Röt min chef och drog mig tillbaka till verkligheten. - Vad rör sig i ditt huvud egentligen? Vad tänker du på?
Undrade hon.
Stora bröst. Jag tänker på unga kvinnor med stora bröst.
- Jag satt just och funderade på vikten av en väl fungerande och tydlig kommunikation mellan de anställda och personalcheferna!

Chefen tittade på mig. Sedan vände hon blicken ut mot gatan. Just då körde Jocke förbi på sin moped med två välfyllda systembolagskassar på styret. Det var sommar, Jocke hade kortbyxor på sig. Knäna var uppskrubbade. Solen var full och Jocke med den.
- Där åkte Jocke förbi! Du vet, han som du ringde och sjukanmälde för influensa i morse.
Högst en gång varje sommar käkar min chef lunch ute på stan. Jocke brukar få två fylleperioder under sommarhalvåret. Hur stor är egentligen sannolikheten för att Jocke ska köra förbi henne just den dagen som chefen bestämmer sig för att käka sin lunch vid en restaurang? Lägg därtill att hon måste välja en restaurang som ligger på exakt rätt plats och vid rätt tidpunkt för att upptäcka Jocke på sin väg från Systembolaget.
Som sagt, en högre makt. Chefernas onda Gud sköter sitt jobb väl.
- Om inte Jocke är tillbaka på jobbet i morgon så kan du räkna dig som uppsagd!
Jag var tvungen att åka hem till Jocke efter arbetstid. Han grät som ett barn när jag hällde ut spriten i slasken.
- Så fan heller att jag tänker få sparken pga dig! Kom ihåg att jag gör det för MIN skull!
Nästa morgon så var faktiskt Jocke tillbaka. Han gjorde inte så mycket, han satt mest och surade. Men han var där i alla fall och det var ju huvudsaken.

Några dagar senare så skickade chefen iväg mig till en ort några mil utanför stan. Jag skulle städa upp på ett bygge. När jag kom dit så upptäckte jag att någon redan hade varit där och städat. Antagligen så hade det inte funkat i kommunikationen mellan cheferna. Någon annan chef hade skickat dit någon tidigare under veckan som hade städat upp. Jag gillar verkligen när det brister i kommunikationen mellan cheferna.
Det skulle bli en fin dag.
Jag åkte mest omkring med bilen. Till slut hittade jag en undanskymd parkeringsplats. Där kunde jag ägna mig åt min favoritsysselsättning – Sitta bakom ratten, glo rakt fram och ägna mig åt dagdrömmar och fantasier.
Jag var mitt uppe i en trevlig dagdröm som innefattade tjocka buntar med tusenlappar, unga kvinnor i vita spetstrosor och lyxiga hotellrum. Just när jag med ett stön sjönk in bakifrån i en tjugoårig kvinna så ringde telefonen, det var chefen som undrade hur det gick.
- Jodå, det räcker till! Full fart som vanligt!
Jag hade ett stånd som inte var av denna världen.
- Är det därför du står parkerad bakom Konsum och ser ut som om du har fallit in i koma?
Hon satt i bilen alldeles bakom mig. Just den dagen så hade min chefs gamla far bestämt sig för att få ännu ett av sina slaganfall och naturligtvis så var han inhyst i äldreboendet intill Konsum. - Öh… Jag har min lunchrast! Ska snart tillbaka och avsluta jobbet!
Jag lade på. Chefen klev ur sin bil och knackade på min ruta. Jag vevade ned.
- Avsluta jobbet? Vilket jobb? Jag talade nyss med min kollega, han sade att han skickade upp någon i förrgår.
Det är ju själva fan! De brukar aldrig prata med varandra.
- Jo… Men jag tyckte att det var en smula skräpigt. Jag är tvungen att köra en grundstädning.
- Har Anders fuskat? Han som är så duktig! Det här måste jag ta upp med honom.

Nu låg jag illa till. Det skulle se ut som om jag skvallrade och satte dit mina arbetskamrater. Det värsta man kan göra! Jag skulle bli utfrusen för all tid och framtid.
- Öh, nej, jag menade inte så.
- Nähä, hur menade du då? Exakt HUR menar du?

Ja, vad i helvete menar jag egentligen? Vad skulle jag säga? Nu var jag tvungen att tänka snabbt. Jag som avskyr att tänka överhuvudtaget!
- Jo, jag menar att fönsterrutorna inte ser ut att vara putsade. Anders måste ha glömt det!
Chefen tittade på mig länge och väl.
- Fönsterrutorna? Men det är inte beställt någon putsning av dem. Kunden har beställt grovstädning, inget annat!
Jo, det visste jag.
- Åh fan! Då har jag missuppfattat alltihop! Jag trodde att de hade beställt en grundstädning! Bäst att jag åker tillbaka till Basen och får nya arbetsorder!
Jo, det tyckte Chefen var bäst. Verkligen.
- Om exakt en timma ska du vara tillbaka till Basen och satt i arbete. Jag ringer och kollar!
Och där gick den dagen åt helvete.
- Självklart! Det känns verkligen skönt att du har en sådan koll!

Idag har jag min lediga dag. Jag ska jobba helg och då är jag i regel ledig en vardag. Jag sitter här och skriver i brist på bättre sysselsättning.
Jag mindes för ett par år sedan när de tog bort stämpelklockorna på försök under en tid. Nu var det frihet under ansvar som gällde. Det brukar betyda arbetstidsförkortning för de flesta på golvet – De kommer sent och går hem tidigt.
Man sade upp ett antal chefer. Man ansåg att de inte längre skulle behövas, man trodde att de anställda skulle vara självgående och ansvarsfulla. Kontroll och flygande inspektioner ute på objekten skulle avskaffas. De chefer som fanns kvar skulle ägna sig åt administrativa arbetsuppgifter och knyta kontakter med nya kunder.
Det fungerade inte alls.
Hamids arbetsinsats bestod t ex i att tillbringa halva sina arbetsdagar inne på en toalett med en ansenlig mängd porrtidningar och rasterna utökades med några minuter för varje dag som gick. Kunderna hade beställt daglig städning. Nu hade de istället fått ett gäng städare som satt i deras lunchrum och snackade skit och knulla dagarna i ända.
- … I röven! Tjatter! Tjatter! Jag var så jävla full… Babbel! Babbel! Hon somnade, det var bara att köra färdigt Kackel! Kackel!
De få chefer som fanns kvar uppe på Basen började få ilskna telefonsamtal. Kunderna betalade för städning men allt grodde igen av smuts.
- Märkligt, vi har skickat personal. Har de inte dykt upp?
- Jo, de har suttit här i flera veckor och fikat.
Det var inte bra nyheter för ledningen. - Och vi kan svära på att några av dem inte är nyktra!
Värre och värre.
Det tog inte lång tid förrän alla gamla chefer återanställdes och allt återgick till det normala. Där gick det inte att spara in något.
Vad jag vill ha sagt är att jag egentligen inte har något emot chefer, tvärtom. De behövs! Vi är inte mer än människor och vi är lata och bekväma av naturen. Alla vill fixa det för sig. Jag vill det, Du vill det och cheferna vill det naturligtvis också.
Därför kommer det alltid att vara en kamp mellan chefer och arbetare. De kontrollerar och jagar oss och vi försöker hela tiden komma på nya sätt att smita, mygla och hålla oss undan. Det är så det är och det är så det kommer att vara.
Ibland vinner man, ibland förlorar man.
Vinsten för en vanlig arbetare betyder lugn och ro i en dag, att kunna ägna sig åt det viktiga i livet istället. För mig är det att dagdrömma och fantisera, för andra kan det vara att sitta med sina jobbarkompisar och snacka skit.
Jag undrar vad vinsten för en chef består i?

15 kommentarer:

Anonym sa...

Skjut chefen våldta hans barn och ta hans pengar.

Anonym sa...

Fegt av dig att ge dig, du skulle ha struntat i att hämta honom och istället få sparken. Då kunde du ju ägna dig åt att dagdrömma 24/7

denmal sa...

Jag har ett bra jobb .
Lönen är bra.
Jag kan ofta vara full på jobbet.
Jag tittar ofta på film på jobbet.
Mina arbetskamrater brukar också vara fulla & titta på film.
Det bästa av allt: Vi är vanliga knegare...i den tunga industrin..
(tyvärr så är vi nedläggningshotade)

Anonym sa...

>Skjut chefen våldta hans barn och ta hans pengar.
Glöm inte hunden!

Och har chefen stora pattar eller stor kuk och är neger så skall hon/han rövknullas över skrivbordet.

Anonym sa...

Jo du Rockarn. Nog märks det att du har en del unga läsare när man tittar på kommentarerna på det här inlägget.

Vad chefen har att vinna är väl högre lön, högre bonus, längre semester och möjligheten att se till att han fortfarande har sitt jobb kvar genom att få de anställda att göra det de faktiskt får betalt för.

För övrigt så vette fan vad som är värst. "Tjalla" på en arbetskompis eller bara tyst stå och titta på medan han krökar ihjäl sej.

/JW

Anonym sa...

JW:

"genom att få de anställda att göra det de faktiskt får betalt för."

Någonsin hört uttrycket: "Så länge chefen låtsas att jag har hög lön så låtsas jag att jag arbetar"?
Skulle tro att GeHå håller med mig när jag säger att det här med att smita och hålla sig undan är något som alla gör så fort de får chansen. Även chefer. De chefer ja har haft i mina dagar har varit de lataste jävla fuskarna som någonsin har trampat vår frostfrusna, jävla jord.

För övrigt en bra text GeHå! Du beskriver verkligen så som den är för oss arbetare. Inte fan jobbar vi för att det är roligt inte! Du har fått mig att börja säga som det är på jobbet. Jag spelar inte med längre.

Anonym sa...

JW:

Måste också kommentera ditt inlägg! Du har aldrig haft ett riktigt jobb va? Du nämnde något om att tjalla eller rädda livet på någon. Hade du haft ett jobb så hade du vetat att det inte är så enkelt. Man TJALLAR helt enkelt ALDRIG till en chef på en arbetskamrat, oavsett vad det gäller. Det är oförlåtligt och man blir mobbad och utfrusen för all tid och framtid. Man blir till slut tvungen att byta jobb. Tycker du det är värt det?

Labbe.

Anonym sa...

Jag förstår hur denna JW tänker, men han har nog lite att lära om arbetslivet tror jag. Visst, personer som Jocke behöver hjälp. Men en arbetskamrat kan aldrig gå till en chef och skvallra, det fungerar helt enkelt inte så. En skvallerbytta är en skvallerbytta, oavsett orsak. Om man skvallrar på en jobbarkompis till en chef, ja det räcker t o m att bli för bra kompis med en chef, ja då är det kört och sådana personer blir helt utfrysta och kan t o m riskera misshandel under en firmafest.

God fortsättning på er alla fan av god litteratur!
/Moffe.

Anonym sa...

Labbe:

Jag har arbetat som bl.a.:
Restaurangbiträde
Golfbanearbetare
Elektriker
Projektledare
Logistikchef
Kvalitetsingenjör

under mina 20 år i arbetslivet så jo, jag har haft flera både riktiga och (i dina ögon?)oriktiga jobb.

Om jag hade en arbetskompis som latade sej så skulle jag prata med vederbörande eftersom hans latande högst troligt påverkar mej direkt genom att jag får göra den personens jobb och indirekt genom att företagets lönsamhet sjunker vilket kan äventyra mitt jobb. I det läget skulle jag dock aldrig gå till en chef utan, som sagt, ta det direkt med personen.
Om han däremot var alkoholiserad eller knarkare så skulle jag kunna tänka mej att ta upp det med en personalchef så att personen i fråga kan få hjälp.

När det gäller att lata sej på jobbet för att man har låg lön som någon nämnde så finns det en utmärkt lösning på det problemet som inte drabbar andra och företaget. Byt jobb till ett som är bättre betalt.

När man ser vissas inställning till att göra det man faktiskt har betalt för på sitt jobb så blir det ganska uppenbart varför det här landet håller på att gå åt helvete och varför företag lägger ut allt de bara kan till andra länder.

/JW

Anonym sa...

Det skulle förresten vara roligt att veta hur länge alla förståsigpåare som kommentrerar har arbetat och var ni arbetar som har sådan visdom om hur en arbetsgrupp fungerar.
I alla arbetsgrupper där jag ingått har det varit de som maskat och latat sej som varit hatade av alla. Ingen vill väl behöva göra mer än sin del för att täcka upp för någon som inte gör rätt för sej?

/JW

Anonym sa...

JW:

Ingen är så dum så att han täcker upp för någon annan. Alla sköter sitt och skiter i de andra. Om någon slappar (vilket alla försöker att göra på ett snyggt vi)så bryr man sig inte eftersom det är chefens problem i så fall, inte någon annans.
Sådana som du brukar kallas för rövslickare och de blir absolut INTE populära! Det borde du känna till om du nu är en sådan arbetare, vilket jag har svårt att tro. Rövslickare är lika avskydda som skvallerbyttor.

Förresten så är projektledare och kvalitetsingenjör (Ingen Gör) inga riktiga jobb. Det är kontorspysslor.
Och eftersom du är intresserad av mig som person så kan jag upplysa om att jag är 31 år, jobbar för närvarande som sprutlackerare (hatar naturligtvis skiten men bra betalt) och har tidigare jobbat på byggen ute i Europa, på cementfabrik i flera år och sedan fick jag den stora glädjen att köra taxi en period och torka spyor efter fyllon efter varje nattpass.
GH är en kille som skriver om hur det verkligen är, som skriver exakt så som de flesta av oss arbetare tänker och känner. Inget annat. Stor ärlighet. Han läses av många på mitt företag och ingen har haft något negativt att säga om hans texter, snarare tvärtom! Du däremot är ingen arbetare, du tycks inte känna till hur vi tycker och känner inför våra jobb. Om du hade gjort det så hade du känt till att man aldrig skvallrar på en jobbarkompis,du hade känt till att man sköter sitt och skiter i andra och att man aldrig fjäskar och slickar röv för en chef.

Labbe.

Anonym sa...

Labbe:

Om man ser att en arbetskompis håller på att supa ihjäl sej och inte gör något åt det, är man då en bra arbetskompis? Om man försöker hjälpa den personen att sluta supa, är man då en rövslickare?

Vad du anser vara riktiga jobb och inte skiter jag ganska brunt i. Jag ville bara påvisa att jag har lång erfarenhet från arbetslivet eftersom det ifrågasattes av flera personer.

Det som däremot är oerhört konstigt är att det uppenbarligen finns så många människor som inte ser problemet med att skriva på ett bindande kontrakt där man förbinder sej att mot en viss ersättning utföra vissa sysslor och sedan göra allt man kan för att maska och strunta i att uppfylla det kontraktet.
När man sedan inser att de flesta med den inställningen är unga och tillhör de som skall säkra den sk. välfärden för oss som idag är medelålders. Då blir man inte så lite mörkrädd.

/JW

Anonym sa...

Detta kanske klassas som rövslickeri men jag håller med JW.

Jag är dessvärre numera så otroligt impad av GH:s texter att jag har överseende med det mesta som han skriver även de gånger det går tvärs mot mina egna åsikter då det är hans sätt att uttrycka sig som impar mest på mig.

Nu är det slutslickat, ha en trevlig helg.

/Nästan 40 bast

Anonym sa...

Jag hade för länge sedan ett beredskapsjobb (rivning). De som jobbade där var en blandning av invandrare och svenskar. Chefen sågs som överdrivet nitisk eftersom han höll koll på folk som maskade.

Hur som helst, på detta jobb fanns en zigenare. Denne kille utmärkte sig genom att ha en kudde med sig när han kom dit första dagen.

Att jobba med honom var inte kul, då han bara satt i en stol och sov medan man själv fick göra allt arbete. Jag behöver knappast tala om att han inte var omtyckt...

Denne zigenare var (kanske pga bristande intelligens) livrädd för chefen. Direkt när han hörde chefen kom, satte han igång att jobba.

En dag var det dock en kille som fick nog. Denne kille (arab) gick helt enkelt och kallade på chefen, när zigenaren som vanligt satt och sov. Chefen smög sig på den sovande romen bakifrån och han fick värdens chock när han väcktes.

Ingen klagade på killen som "tjallat". Tvärtom sågs han som en hjälte som skämtat med den late zigenaren på detta sätt.

Anonym sa...

Ja, en del chefer smyger dubbelkollar o.s.v Jag jobbar på en fabrik i en mellanstad som eventuellt har lite växtvärk efter brukssamhället, Här får ingen jävel
sticka ut eller för den delen vara något som uppfattas annorlunda.Bränna hemma,smygsupa eller köpa billiga grejor med tveksamt ursprung d.v.s. (tjyvgods)
är acceptabelt men jävlar om du inte klipper gräset eller skottar snö på din tomt eller har en skitig bil. Då tar det hus i helvete. Men till saken jag hade en chef som var fenomenal på att smyga. Den fan visade sifg inte på hela dagen och helt plötligt stod han precis bakom ryggen utan att ge sig till känna att han stod där. Även vissa dagar så kunde han stå och stirra bakom en pelare eller innifrån förrådsfönstret.Den jäveln spionera och fiska efter info om andra arbetkamrater t.ex. Chefen: -Tjenare xxx går det bra !
jaha ja. hur tycker du det går för din medarbetare xxx då ?
(intsällsam kompis ton)
Jag:- jo han är jävligt duktig kan mycket o.s.v. Detta sa vi alltid enligt en överenskommelse som vi hade oss arbetare emellan.
Men chefen nöjde sig inte med det han fiskade alltid efter info om andra så följdfrågan kom.
Chefan:-ja jodå men tycker inte du att han blablabla.
(förtoendefullt informellt ton läge)
Men enligt överenskommelsen så svara vi alltid nej det tycker inte jag.
Ett bra trick som vi praktisera mycket det var om än gammalt trick, så jävla bra. Detta var att man tog ett väl synligt verkty och bar runt på och såg väldigt upptagen ut. Och blev man stoppad av chefen som undra vad man gjorde så drog man till med en förklaring som inte han fattade det köpte han alltid. Likaså när någon såg han komma in på verkstan så banka den i spån burken för att larma oss andra. Nu gick det inget bra för den chefen han tog med oss på en Ålandsresa där söp han ner sig och började sparka oss i arslet. vakterna tog honom till fyllefinkan. i och med denna resa så fick vi övertaget sedan.