onsdag 27 januari 2010

Kom i tid!

Det finns en liten skara människor som har sina intressen som jobb. De får betalt för att skapa musik, spela på sitt instrument, skriva romaner eller måla vackra tavlor.
Detta är människor som har haft stor tur.
Just det, det handlar om tur och kontakter. Det handlar om att vara på rätt ställe vid exakt rätt tidpunkt. Det är mycket som ska klaffa.
Någon skrev i en kommentar på en tidigare text att om jag hade fått rätt uppmuntran och haft lite jävlar anamma så skulle jag ha kunnat leva på min lilla hobby, jag skulle ha njutit av att gå till mitt arbete.
Jag har fått mycket uppmuntran i mitt liv. Min mor försökte med alla medel att få mig till skolan och utveckla mina talanger.
Det gick inte så bra.
Jag utvecklade mina talanger men inte under skoltid.
Som barn så var min stora hobby att teckna. Jag blev bra på det. Jag spåddes en lysande framtid och blev uppmärksammad i ett par tidningar. En morgon när jag vaknade så var det ett helsidesreportage om mig i en morgontidning. Det var inte bra. När jag kom till skolan skulle jag få stryk.
- Serietecknare va? Din tönt! Nu blir det stryk igen!
Jag sprang ofta från både skola och översittare och om jag hade hedrat gymnastiklektionerna med min närvaro så hade jag säkert blivit uttagen till skollaget i hundra meter löpning. Jag blev med tiden riktigt explosiv i mina starter.
- Jag tar dig nästa gång!
Ropade Christer efter mig.
Jag växte upp i en kommun där det var hederligt arbete som gällde. Riktigt arbete. Alla vuxna runt omkring mig arbetade och svor ve och förbannelse över sitt jobb och sina liv men det var så det skulle vara och många av mina jämnåriga tog in skitsnacket i sina liv. De lyssnade på sina föräldrar.
Klart att du ska söka jobb på fabriken! Tryggt och bra! Glöm det där med att bli läkare eller advokat! Va fan är det för jävla jobb egentligen?
Idag för de skitsnacket vidare till sina barn. De knäcker sina barn för livet utan att de är medvetna om det.
Men min mor tog aldrig in det där skitsnacket. Hon försökte verkligen få mig att ”bli något”. Dessvärre innebar det att jag skulle gå i skolan. Utbilda mig.
Jag var av motsatt åsikt. Jag ville inte bli något överhuvudtaget. Jag ville bara ägna mig åt mina hobbies. Jag gillade att läsa, men framför allt att teckna.
Det går tretton ungdomar som gillar att teckna på dussinet. Jag var aldrig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Någon serietecknare blev jag aldrig.
Det fanns inget annat jag ville bli.

Igår satt jag och snackade med några jobbarkompisar om drömmar vi haft som unga. En kvinna hade gärna velat bli tandläkare av någon mystisk anledning.
- Rota dumt folk i käften, kan det verkligen vara något?
Undrade jag.
- Du rotar i avlopp, du ska bara hålla tyst!
Svarade hon.
- Skillnaden är att jag tycker fan inte det är kul!
Fräste jag tillbaka. - Tror du att jag har gått i högskola och tagit studielån för att få rensa avlopp eller?
Världen är full av idioter och av någon anledning så har Gud bestämt sig för att placera de flesta av dem i mitt närområde.
När jag satt där och snackade om drömmar och gamla barndomsminnen så gick det naturligtvis inte att undvika att nämna Christer, skolans värsta översittare. Helt igenom ond. Det visade sig att så gott som alla hade erfarenheter av sådana. Det finns en Christer i varje skola. Alla hade en historia att berätta.
- Men jag tyckte nästan att rövslickarna, deras fanclub, var värre!
Sade en kille som heter Ronny.
Det hade han faktiskt rätt i. Jag minns att Christer hade en bästis som hette Hasse och som alltid svassade runt och fjäskade för Christer. Hasse skrattade alltid åt Christers skämt och skulle alltid vara lika elak men han vågade aldrig ta egna initiativ. Han skulle alltid ha Christers tillåtelse innan han gav sig på någon som var mindre och svagare. Jämfört med Christer så var Hasse en glad amatör. Han hade liksom inte det rätta handlaget. Men det spelade ingen roll, viljan fanns där, ambitionen och en önskan att få skada och trycka ned. Hasse var minst lika genomrutten som Christer.
Jag mindes att när Hasse blev lite äldre, när han kom upp i tonåren så avtog hans intresse för att slicka Christer i röven en smula. Hasse hade fått ett nytt intresse som tog en stor del av hans fritid. Hasse hade fått en ny hobby. Hasse ägnade sig med liv och lust åt en mycket populär och folklig sport som gick under namnet ”knacka bög”.
Varenda kväll var Hasse ute på stan, på jakt efter bögar att misshandla. Ibland var Christer med, ibland var han ensam. Hasse gillade verkligen att knacka bög. Visst, det var fortfarande kul att misshandla töntarna ute på skolgården, men inget gick ändå upp mot lite god och gammaldags bögknackning. Under helgerna satt Hasses polare i någon källare och drack folköl och sniffade lim, Hasse svek gänget mer och mer. Hasse var ute på bögjakt.

För några år sedan så fick jag reda på att Christer var gift och hade arbete. Jag hade hoppats på att han levde som uteliggare och rotade i soptunnor men världen är sällan rättvis.
Men ibland så kan det hända att Gud vänder sitt intresse mot den jord han har skapat och upptäcker att några av hans barn är en smula felprogrammerade i huvudet. Då låter han sin vrede drabba dem i form av diverse olyckor och sjukdomar.
Till min stora glädje.
Ibland segrar trots allt den goda sidan.
Jag fick reda på att Hasse under hela sitt liv varit homosexuell men dolt det väl. Nu hade det till slut kommit till allmän kännedom. Hasse bodde fortfarande i vuxen ålder hemma hos sin mor, levde på socialbidrag och tillbringade kvällarna på sitt gamla pojkrum iklädd sin mors gamla avlagda klänningar. Hasse hade inga vänner, inget jobb och inga bögar att vare sig knacka ned eller knulla i röven.
Hasse hade bränt sina skepp hos båda lägren. Det värmde mig ända in i hjärteroten när jag fick höra detta, men det skulle bli ännu bättre.
När Hasse fyllde fyrtio år så fick han en Thailandsresa av sin far som han aldrig hade haft någon vidare kontakt med. Antagligen så ville väl fadern döva sitt dåliga samvete eller något, vad vet jag?
Hur som helst, Hasse blev överlycklig och satte sig genast på planet. Handbagaget bestod enbart av ett antal burkar med vaselin och vägde inte ett gram under den tillåtna vikten på åtta kilo. Väl framme i Patong så tog Hasse in på första bästa kuksugarhotell, duschade av sig resdammet och sedan började festen.
Under de två veckor som Hasse tillbringade i Patong så kanske han inte hann med att knulla varenda transvestit i röven, men han gjorde i alla fall ett ärligt försök.
Några veckor efter att han kom hem så blev han allvarligt sjuk. Han hade åkt på en otäck form av gonorré. Supergonorré kallas den och ska visst vara mycket obehaglig och kräver långa och återkommande perioder av behandling.
När jag känner mig nere så brukar jag tänka på Hasse. Då blir jag genast på bättre humör.

Morsan förde aldrig över skitsnacket till mig. Hon ville att jag skulle bli något. Det blev jag aldrig. Min mor kommer aldrig att vara stolt över mig. Men jag kom iväg i alla fall. Och jag försökte verkligen. Och det är ju huvudsaken. Man ska ge drömmen om ett bättre liv en chans. Det bor en rockstjärna eller stor poet i oss alla. Det gäller bara att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag kom aldrig i tid någonstans.
Idag bor jag i en annan stad och har ett alldeles vanligt skitjobb, precis som de som fortfarande bor kvar i min gamla hemstad.
De har oss verkligen.
De får en alltid till slut.
Men jag försökte i alla fall. Jävlar vad jag letade under några år.
Det viktigaste är inte att skaffa sig en utbildning. Det viktigaste är att komma i tid till rätt plats här i livet. Vissa kommer i tid, andra inte.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Du har rätt i att det för många inte räcker med talang, man behöver tajming, kontakter och en hel del tur också.

Se bara på hur många talangfulla ungdomar det finns i Idol, det är ofta en ren tillfällighet vilka som lyckas och vilak som blir framgångsrika.

Eller så skall man ha en talang som ligger i tiden. En talang i IT-teknik behöver nog i stort bara sin talang för att lyckas. Livet är aldrig rättvist, en del föds vackra, rika och begåvade medan andra får det motsatta och får kämpa.

Jag håller också med om att det är ganska vidrigt och svårförståeligt med en arbetarklass som försöker hålla kvar ungdomar i samma "riktiga" jobb som de själva ofta avskyr istället för att uppmuntra till något bättre. Men det vore väl att erkänna att man själv misslyckats och att andra har det bättre, vilket inte är lätt.

Jag växte själv upp i arbetarklass och minns hur min papppa tyckte det var onödigt att ta studielån för att utbilda sig till civilingenjör då jag lätt kunde få jobb direkt. Det berodde nog mest på okunskap.
Därför är den än viktigare att man verkligen tar sig tid att inspirerar ungdomar i skolarna för att visa dem att de verkligen har alla möjligheter i den åldern. De kan bli vad de vill, men det är inte givet, eller ens sannolikt, att de lyckas.

Anonym sa...

Håller med föregående talare och även GH. Visst, drömmarna slår sällan in, men man bör ge sig själv och sina drömmar en chans. Jag minns att min far, som jobbar som rörmokare, sade till mig att följa i hans fotspår, trots att han hatade sitt jobb. Jag vägrade. Jag ville bli rallyförare. Det blev jag aldrig, men jag fick i alla fall ett bättre jobb än farsan till slut. Kör turistbussar ut på kontinenten. Hygglig betalning och jag får se mig om. Jag ryser vid blotta tanken på att ha tagit samma jobb som farsan.

Tack en bra och underhållande text som vanligt GH! Och du, du är fortfarande rätt så ung. Skulle inte förvåna mig om du blir upptäckt och kan leva på ditt skrivande, för du gör det förbannat bra! Du är en naturbegåvning, grabben!

Anonym sa...

Brevet här!
Jag har inga barn och kommer heller aldrig att skaffa, men inte skulle jag försökt att övertala min son eller dotter till att jobba med den skiten som jag gör. Jag jobbar på Posten och något mer dödande får man leta efter. Men det är ett jobb i alla fall, som farsan sade. Nu är jag 47 år och det känns som om det är för sent att skita i vad farsan sade till mig.

Bra text och läsvärd blogg för övrigt. Kul att jag hittade hit.

Anonym sa...

"Det bor en rockstjärna eller stor poet i oss alla."

Så enkelt, men ändå så jävla bra beskrivet! Det bor mycket få undersköterskor,städare och snickare i oss.
Bravo!

/Molle

Anonym sa...

I mitt fall var det inte mina föräldrar som hindrade mina studieambitioner. Tvärtom, de tjatade sej blå om att jag skulle skaffa mej en riktig utbildning för att slippa ruttna på nåt skitjobb. Men inte fan hjälpte det.
Problemet var mentaliteten i det lilla sketna brukssamhälle jag växte upp i, hos folk i gemen och mina kompisar i synnerhet så var det helt otänkbart att man skulle göra något annat efter grundskolan än att på sin höjd gå en 2-årig praktisk linje på gymnasiet och efter det börja jobba. Gick man Teknisk eller naturvetenskaplig linje så sågs man som en mycket suspekt människa. För att inte tala om om man gick humanistisk eller ekonomisk linje, då var det inte längre ens något tvivel om att man var svårt homosexuell och/eller trodde att "man var något". Högskola eller universitet fanns inte ens i sinnevärlden.
Så naturligtvis sket man i den riktiga utbildningen och sitter nu här som medelålders med ett ganska mediokert skitjobb, med tillhörande medioker lön.

Mina egna barn skall jag tvinga att gå på universitetet om jag så skall behöva låsa fast dem i föreläsningssalarna. Dock har jag gott hopp om att det skall funka för dem att skaffa sej en vettig utbildning utan handbojor och hot eftersom de inte behöver växa upp i den murkna, inskränkta och inavlade miljö som kännetecknar alla nedläggningshotade brukssamhällen.

/JW

Anonym sa...

Jag gillar dig verkligen! Du skulle bara veta...

Beundrarinnan.

Anonym sa...

Mkt bra skrivet! Mitt stora intresse är musiken och att skriva. Inte bara musik, utan också historier och några början till böcker har jag tagit mej ann. Inget av mina stor hobbies har blivit till något som jag drömmer om att kuna leva på.

Idag är jag knappt 30 år, och har familj och barn. I mitt fall skulle inte det ställa till några problem ifall jag blev blixtkändis för någon bra bok, eller någon skiva jag har bandat. Nej. Det är tajmingen och kontaktnätet som sviker, precis som du beskrev. Ett litet kontaktnät med bra musiker som yrar på turnéer hela sommrarna har jag, men jag står i bakgrunden och avundas.

Envist införskaffar jag hård- och mjukvaror för bandning och mixning av musiken, men samtidigt så gnager tankarna i bakhuvudet. Tåget har gått.

Tack för din blogg! Fortsätt för allt i världen!

Tack!

//M

Henrik sa...

Du borde göra serier av dina egna texter! En svensk Robert Crumb är vad du är.

Rex sa...

Ja,ja,för varje tiotal "uppmuntrade" barn så blir det 9 besvikna och desillusionerade,med ännu värre skitjobb i sikte än om de valt en mer realistisk utbildning,är det bra?

Anonym sa...

jag ogillar bloggar normalt, men nu kommer jag följa din som fan! Skitbra! keep it up!

Anonym sa...

Serietecknare, du skulle vara perfa med typen av Dilbert 3 rutor från din arbetsplats tillsammans med dagens blogg :)

Testa, du har humor, lite svartsinne, fantasi (jo ;) jag har läst det mesta på FB)och kan skriva så att folk vill läsa! Jag tror garanterat att det är din changer. Jag vet "nästan" vad jag talar om, jobbar med utveckling och är van att se vissa saker.

Gör några teststrippar, tänk inte på att du ska ha värsta texten eller skämten direkt, det är sånt som kommer med tiden. Här har du ju ett perfekt forum, du har dina "trogna" som kan recensera :)