torsdag 21 januari 2010

När arbetskraften kommer...


Idag var jag på min månatliga diabeteskontroll. När jag satt där i väntrummet på Företagshälsan noterade jag en plansch från Försäkringskassan. Det var en fin bild. Jag tittade på den en stund. Den föreställde en spegelblank sjö och en brygga. Det stod en kvinna på bryggan, intill henne satt en hund. Jag är ingen hundälskare men just den hunden såg snäll ut. Det var en collie. Kvinnan verkade vara en alldeles vanlig kvinna som såg ut att ha sluppit undan något otäckt som hade plågat henne i flera år. Nu stod hon och tittade ut över sjön och begrundade sin nya, härliga situation som sjukskriven kvinna, helt fri från arbete och tvång. Hon var äntligen lycklig. Framtiden låg framför henne som en spegelblank, sommarvarm sjö. Det var bara att hoppa i och njuta.
Det var så jag uppfattade bilden.
Det var vackert. Jag fick intrycket av att det var tidig morgon, det var värmedis i luften. Det skulle bli varmt och soligt. Kvinnan och hunden hade en fin dag framför sig.
Det var ett behagligt foto som andades lycka och stillhet. Det var texten som förstörde alltihop.
”Arbetskraften kan komma när du minst anar det."
Meningen var att texten skulle andas hopp och tro på framtiden. Jag upplevde den som hotfull.
Jag tror att om jag hade suttit på den där bryggan en tidig sommarmorgon så skulle arbetskraft vara det sista som skulle drabba mig. Jag förstår inte ens hur det skulle ha gått till? Skulle jag helt plötsligt resa mig upp, lämna min sköna tillvaro, ringa upp min chef och säga: ”Du, jag skiter i det här nu! Jag har tröttnat på att vara ledig och ägna mig åt mina hobbies! Jag känner nämligen att jag har fått arbetskraften tillbaka! Jag längtar efter lite städning och avloppsrensning!”
Nej, sannolikheten för att det där samtalet skulle äga rum är inte stor.
Moderaterna jagar de sjuka. De hävdar att de inte alls är sjuka. De säger att många av dem är sjukskrivna på tveksamma diagnoser.
Jag skulle väldigt gärna vilja vara sjukskriven på en tveksam diagnos.
Jag tror t o m att jag har varit det en gång. Psykisk insufficiens stod det på läkarintyget. Det lät bra. Jag skulle egentligen ha tillträtt ett sommarvikariat som rövtorkare åt Hemtjänsten. Jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen. Det blev några fina sommarmånader med mycket lek och sprit. Jag skulle väldigt gärna vilja ha tillbaka den tiden.
Lite psykisk insufficiens hade inte varit dumt!
- Ursäkta, sade ni något?

Undrade läkaren som stod i dörröppningen. Han hade tydligen ropat in mig flera gånger. Jag hade inte märkt någonting.
- Öh, Nej! Nej! Jag satt och tänkte högt för mig själv bara.
Proverna visade sig vara bra. Det ser ut som om jag kommer att klara mig från medicinering. Men det var ett rejält skrämskott jag fick mig för några månader sedan. Man är inte odödlig, vilket jag alltid har hoppats på.

Jag och en jobbarkompis som heter Roger satt under en kafferast och snackade lite skit. Vi fantiserade om långa sjukskrivningar och förtidspensioner. Vad vi skulle göra om vi slapp gå till jobbet, vilka drömmar vi skulle uppfylla osv. Jag talade om att jag skulle nog skriva en roman.
- En jävla bok? Jaha… Vad skulle den handla om då?
Undrade Roger som är en person som begränsar sina litterära äventyr till motormanualer och recensioner av porrfilmer i diverse herrtidningar. Jag har ingenting gemensamt med Roger. Han är en människa som kallar sådana som mig för ”Professorn” så fort vi råkar nämna att vi har läst en bra roman.
- Den skulle handla om en medelålders man som blir utsläppt från kåken efter att ha blivit benådad från ett livstidsstraff. Han har suttit tjugo år och är som en nyfödd i samhället!
Jag undrar vart jag fick det där ifrån? Det var inget planerat. Men jag spånade vidare i alla fall. Det lät som en bra historia.
Jag drog i grova drag ihop en berättelse som det skulle kunna gå att koka upp en roman på. Mannen, som kanske skulle heta Thomas, hade varit 21 år när han blev dömd till livstid. Tjugo år senare skulle han komma ut som en medelålders man till ett samhälle som han inte längre kände igen. Han skulle vara drygt fyrtio år men mentalt skulle han fortfarande stå på en ung mans nivå. Han skulle vara blyg och bortkommen inför kvinnor. Han skulle prata och argumentera som en tjugoåring. Han skulle inte begripa sig på hur i helvete man betalade med kort och en mobiltelefon skulle han hantera som en kommunikationsradio – Hallå! Hör du mig? Jag hör dig finfint!
I Thomas huvud är det fortfarande sent åttiotal, livets erfarenheter har inte format honom till en vuxen man. Han vet inte mer om livet än vilken tjugoåring som helst. Han blandar till busgroggar, kräks i rosenrabatter och raggar på tonårstjejer utanför ungdomsgårdar. Till slut skulle han naturligtvis träffa en jämnårig kvinna som lärde honom både det ena och det andra. Nästan allt i livet skulle vara för första gången för honom. Det skulle ordna upp sig till slut för Thomas, men resan dit skulle kunna bjuda på en hel del tragikomiska situationer.
- Det lät inget vidare! Inga bankrån och sånt?
Nej, inga bankrån.
Ingen idé att försöka förklara för en sådan som Roger.
Jag kände att jag var tvungen att fråga Roger vad han skulle göra om han fick förtidspension. Vilka drömmar skulle han förverkliga?
- Jag skulle åka till Afrika och knulla negrer!
Jaha. Ja, där ser man. Vi har alla våra drömmar här i livet. Roger ville åka till Afrika och doppa.
- Jajamensan! Jag skulle sticka direkt så fort jag hade fått beslutet från Försäkringskassan i min hand!
Jag frågade honom varför han ville knulla negrer. Vad var det för speciellt med dom?
- De får kuken att stå!
Jaså. Jaha.
Vi satt tysta en stund. Jag tittade på Roger. Han var på väg att drömma sig bort. Kanske ända till Afrika? Jag gick iväg och hämtade kaffe.

När jag kom tillbaka så satt Roger fortfarande och drömde. Jag satte mig ned. Jocke och Hamid dök upp. De hade varit ute på något städjobb borta vid värmeverket.
- Jaha, vad snackar ni om då?
Jag sade som det var, att jag ville skriva en roman och att Roger nyss hade sagt att negrer gav honom ståkuk.
- Men va fa… Vill Roger knulla negrer? Det var det jävligaste!
Utbrast Hamid.
Nu vaknade Roger till.
- Nämen vänta nu här va! Vadå negrer? Jag menade naturligtvis negertjejer!
Det här kunde bli farligt för Roger. Det här var något som folk kunde tugga på länge.
- Du sade negrer! Du sade t o m att de fick kuken att stå på dig!
Roger såg irriterad ut. Roger är egentligen en liten rövslickare. Jag kan ge mig fan på att det var han som satte dit mig för något år sedan när jag hade tagit firmabilen och gjort lite privata ärenden på stan. Nu hade jag chansen att ta hämnd.
- Får Roger stake av negrer?
Hörde jag någon säga längre bort i lunchrummet. - Ja, och han ska visst åka till Afrika!
Folk lyssnade. Det här skulle sprida sig.
- Menade du kanske negresser?
Undrade jag.
Jo, det menade Roger.
- Jag sade fel för fan!
Skadan var redan skedd. Det var ingen som hörde. Jag frågade honom om Afrika, sade han fel där också? Ville han inte åka till Afrika?
- Jo för fan! Någon gång SKA jag till Afrika, om det så är det sista jag gör!
Folket i lunchrummet började resa sig upp. Rasten var slut. De skulle tillbaka till sina jobb. Flera av dem tittade underligt på Roger.
- Jag sade ju det, han har gett sig fan på att han ska hälsa på negrerna i Afrika!
Hörde jag någon säga.
Roger såg arg ut. Det syntes på honom att han gav mig skulden.
- Vad tycker du om kineser?
Frågade någon lustigkurre när han gick förbi. - Får du stånd av dem också?

I min föregående text så skrev jag att det kändes som om det skulle bli en fin dag. Det blev det. Jag har troligen inte utvecklat diabetes och jag fick en fin liten hämnd på Roger.
Jag önskar att det kunde fortsätta på detta vis.
Vem vet, det kanske det gör?

16 kommentarer:

Olof sa...

Bra inlägg som vanligt och jag tycker din romanidé är riktigt bra. Forstätt spinna på den, kan bli en intressant bok.

Appropå din kommentar i min blogg. Skriv gärna om restaurangägaren du också. Om du får tag i henne och mailar henne får du gära höra av dig till mig. Skulle vara intrressant att höra vad hon svarar. Jag skulle också gärna skriva mer om den här saken.

Du har min mailadress.

OCD-mannen sa...

Bäste GH,

I och för sig är det mycket jag inte begriper av vad som händer här i världen, men vissa saker förundrar mig mer än andra: Var det verkligen diabetes som fick dig att tuppa av den där gången?

Högaktningsfullt

OCD-mannen

Gammal Hårdrockare sa...

OCD:

Värdena var skyhöga, jag hade känt ett tag att något inte var som det skulle. Jag hade t ex vräkt i mig sötsaker (något som jag egentligen inte gillar), var uppe på nätterna och drack litervis med vatten och kände mig inte riktigt i form. Jag trodde att jag hade någon infektion av något slag. Det var det inte.
Men nu har jag ändrat mina matvanor betydligt (alkohol blev jag sparsam med för många år sedan, en sjuttiofemma vevar jag i mig en gång i månaden, om ens det. Mer än så blir det aldrig och nu så var det ännu längre sedan jag tog något) så nu verkar det som om allt har återgått till det normala. Men jag vågar inte riktigt ropa hej ännu.

Det enda som jag har kvar att sluta med är rökningen. Men det får vänta. Jag tror att man verkligen måste vilja sluta röka. Det vill inte jag. Jag gillar att röka!

Mumlaren sa...

Jag ville inte heller sluta röka. Sen läste jag en bok som heter "Att sluta röka är lätt". Mmmm, visst, tänkte jag. Det lustiga var att det faktiskt var lätt. Jag hade inte gnutta inspiration när jag började läsa, men det gick skitlätt ändå. Det är över 14 år sen nu (jag hade rökt i 13 år då). Ett litet tips bara :-)

Anonym sa...

Fan vad tråkigt det måste vara med egen blogg för en provokatör som G_H!

På familjeliv och flashback får du åtminstone lite mothugg och väcker lite bestörtning då du talar om bajskorvar, prygling av ungjävlar, explicit sex, men här verkar bara rövslickare läsa.

90% av kommentarerna är bara ryggdunkande "bra fortsätt så" kommentarer och då du verkligen anstränger dig med någon vidrig bajs/miljöbov/arbetsskolk-historia så småler bara läsarna och tänker: "han är då för gullig".

Fan, du får hitta ett nytt grepp för att få fart på den här bloggen, det börjar ju likna klubben för inbördes beundran.
Höj ribban och börja provocera på riktigt, vet ja!
Gör ett lappkast och börja ifrågasätta din egen livsstil och dina läsares livsval. Gör något nytt. Vi börjar lessna.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Gör ett lappkast och börja ifrågasätta din egen livsstil"

Det är ju det jag gör hela tiden! Fan, jag gör ju inget annat än idiotförklarar mig själv och förlöjligar medelålders män.

"Höj ribban och börja provocera på riktigt, vet ja!"

Mnja... Meningen med den här bloggen och mina texter är inte att provocera. Jag har funderat lite på det där, har min blogg någon mening? Är det något jag vill säga? Först så trodde jag inte det, jag vill bara skriva enkel, dum underhållning. Men jag har förstått att många ungdomar läser och uppskattar min blogg. Jag har kommit på att jag faktiskt har ett budskap: Sluta ljug för dig själv! Det är INTE roligt att jobba! Arbete är INTE meningen med livet. Tro inte på vad de försöker att lura i dig!
Men framför allt: Ta inte livet på allvar. Allt är bara en lek. Jag tror att med denna inställning så blir livet och arbetet så mycket lättare. Släpp jakten på ett roligt jobb, sådana finns ändå inte. Skratta istället åt dumheterna som du måste ställa upp på och koncentrera dig istället på sådant som är viktigt i livet. Det som gör dig lycklig, dvs alla dessa timmar som du trots allt har till förfogande efter arbetstiden, efter att du äntligen har fått lämna din arbetsplats.

Att provocera är inget självändamål för mig. Däremot är det en del som blir provocerade av min inställning till livet och tillvaron. Det ser jag bara som en trevlig bonus.

Perk sa...

Sluta upp med att gnälla. GH skriver om vad som inspirerar honom. En ryggdunk är bättre än
nåt jävla gnäll.

Tänk om han tappar lusten att skriva? Då är mina goda historier borta som lättar upp dagen
innan man med motiga & tunga steg skall gå till jobbet på morgonen.

Kör hårt GH!!!

Perk

Anonym sa...

Vad fan heter du på familjeliv? Om jag får chansen att prata med dig kan jag tänka mig att go back, annars skiter jag i eländet.

A

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

Jag är bannad sedan länge på Familjeliv, ja de har t o m hotat med polisanmälning om jag försöker att nyregga mig under annat nick.

Eric Cartman sa...

Antar att du är den där killen från Mjölby som smutsat ner min blogg med elaka kommentarer...

Gammal Hårdrockare sa...

Eric Cartman:

VAD? Varför skulle jag göra det? Nej, något sådant skulle jag inte göra. Elaka kommentarer sparar jag till pellejönsbloggar om ungar, perfekta familjer, smink och annat trams.

Anonym sa...

Hehe...När jag först såg rubriken på det här inlägget trodde jag att du hade tänkt skriva om en av vår tids förmodligen allra största myter: Den om bristen på arbetskraft, som vi givetvis måste massimportera. Sistnämnda myt är nämligen om möjligt ännu sjukare är Försäkringskassans propaganda.
Men det kanske du kunde göra en annan gång?

Anonym sa...

"Släpp jakten på ett roligt jobb, sådana finns ändå inte. "

Hmm, att ge såna råd till ungdomar är verkligen att ta ifrån dem framtidstron. Tänk om bara dina färäldrar och lärare hade uppmuntrat dig lite mer i din ungdom så att du hade insett att du har en unik talang som kunde leda in på ett behagligt arbetsliv där du faktiskt NJUTER av ditt arbete istället för som nu längta därifrån.

I stort sett alla måste arbeta i dryga 40 år av sina liv. Självklart skall man utnyttja sina unika talanger och se till att man hittar roliga jobb.
Den dag då du hittar en totalt värdelös odåga utan några som helst goda sidor och talanger då fungerar nog ditt råd.

Även om du inte vill tro det så finns det MASSOR med människor som verkligen trivs med arbetet. Ofta rör det sig nog of kreativa arbeteten med stor personlig frihet, men den typen av jobb är det faktiskt gott om i dagens samhälle. Vi lever inte längre i industrisämhället där all gnetar på fabrik med värdeslösa understimulerande sysslor.

Nej, ditt stora misslyckande här i livet måste nog sägas vara att du inte tagit vara på dina talanger och nu sitter och försöker intala dig att det aldrig kunde gått bättre än det gått. Acceptera att du tänker fel och inse att din inställning bara är destruktiv så skal du se att resten av ditt arbetsliv blir bra mycket bättre.

Varför inte helt enkelt skriva krönikor för dagstidningar? Borde inte det passa dig? Roligare än att rensa avlopp iallfall?

Anonym sa...

Ta ingen notis om amatör-Åke Green, GH. Vi är många som älskar din blogg för att du utan censur beskriver verkligheten som den ser ut.

Det finns massor av bloggar med agendor. Politik, livsstilstrams och dylikt. Det är typiskt att så fort en blogg är öppen, ärlig och avviker från normen någon ska komma och kritisera den för att dess innehåll är oortodoxt.

Nej, fortsätt i samma anda, GH. Du är en man av folket - en representant för oss vanliga idioter.

Josef Boberg sa...

HÄLSAN ÄR EJ ALLT - MEN UTAN HÄLSAN FÅR ALLT ANNAT UNDERORDNAD BETYDELSE (video ca 3 min) ! - "vet" Josef B.

roberth sa...

Hej kan du maila mig? jag har en viktig sak att prata med dig om
trolix@hotmail.com