måndag 4 januari 2010

Nytt år - Gammalt skitsnack.

Jaha, nytt år och ny arbetsvecka. Tid för lite eftertanke kanske?
Jag minns första gången jag hade sex, det var inte vilken sorts sex som helst. Det var fantastisk sex, sådant man bara hade läst om - Jag hade haft sex med en annan människa!
Jag var arton år och hon hette Jeanette. Jag lovar, hon var stans snyggaste tjej. Bara det fantastiskt med tanke på att jag dels tillhörde de fulaste i stan och dels kunde tänka mig att ha sex med vilken tjej som helst.
Det kunde ha blivit vem som helst. Eller ingen alls.
Jag ville med alla, ingen ville med mig.
Men så träffade jag Jeanette.
Jag har skrivit om henne i ett par tidigare texter, bl a här.
Jag undrar vad hon gör idag? Det skulle vara lätt att leta upp henne på nätet. Men jag vill inte. Hon har – liksom mig – blivit gammal. En gammal kärring. Men i mitt huvud är hon fortfarande en ung flicka. I mitt huvud bär hon fortfarande en vit klänning som fladdrar i sommarbrisen. Hon har ett helt liv framför sig och drömmer om att flytta till Paris och studera språk. Det vill jag att hon ska fortsätta med att göra. Därför tänker jag inte kontakta henne.
Det är sådant man tänker på när ett år har passerat.
Min blogg har snart funnits i två år nu. Samma tjat och malande om och om igen, i över trehundrafemtio texter. Korkade medelålders män som ägnar sig åt sprimissbruk, skitjobb, stora kukar, lättfotade kvinnor och krossade förhoppningar.
Det kanske är dags för lite förnyelse av min blogg? Jag kan faktiskt skriva om annat också.
Men så slog det mig att det finns en anledning till att jag har så många läsare. Jag tror att om ni vill läsa gulliga politiskt korrekta texter så hade ni inte återkommit. Vill ni läsa om blöjbyten, heminredning, sopsortering och nyslickade kvinnor med fantastiska män i karriären så kan ni gå någon annanstans. Sådana bloggar finns det ett överflöd utav och jag hatar dem innerligt allihop.
Så jag fortsätter nog i samma stil ett tag till.

Jag har tidigare skrivit att min blogg inte har något budskap, det finns inget som jag vill med mina texter. Jag har inget att säga och inget att lära ut.
Det stämmer inte riktigt.
Jag har förstått att många som läser min blogg är unga människor i början av livet. Det gillar jag. Min blogg handlar om att inte ljuga för sig själv, att vara ärlig mot sig själv och inse att de flesta människor ägnar sig åt Skitsnack. De dyrkar Skitsnacket. De uppfostras att föra Skitsnacket vidare.
- Jag trivs med mitt jobb!
Hur ofta har man inte hört detta?
- Så du trivs med att fakturera, städa eller mata in plåt i en stansmaskin?
Nej, det är det naturligtvis ingen som gör. Men ändå så ska man säga att man gillar att jobba. Hur många gånger har man inte hört att livet skulle bli enformigt och tråkigt utan arbete? Jag har t o m hört människor säga att de blir rastlösa om de inte har något arbete att gå till. Det är Skitsnacket som talar igen. Resultatet av hjärntvätt ända sedan födseln.
Om jag var rik och slapp jobbet så skulle jag flytta söderut. Jag skulle ligga vid min pool och dricka drinkar dagarna i ända omgiven av vackra, unga kvinnor. Alla kvinnor gillar snuskigt rika, internationella dagdrivare. Mellan drinkarna och avrunkningarna och allt vad det nu skulle vara så skulle jag ta fram min laptop och skriva lite. Kanske ta mig ett dopp i poolen. Men jag skulle inte bli långvarig i vattnet.
- Det är serverat!
En av de unga kvinnorna kommer inrullandes med en ny välfylld drinkvagn. Hon har bara en tunn bikini på sig som visar mer än den döljer.
- Du har ju stånd!
Fnittrar tjejerna när jag kliver upp ur poolen.
- Ja.
Och massor med pengar har jag också, det gillar dom. Och nu ska jag bli full igen. Ännu en dag i ett fulländat liv. Det är serverat hela dagarna.
Blir man rastlös och deprimerad av ett sådant liv så har man stora problem.
De talar aldrig om för er att det finns människor som lever sådana liv, det får ni ta reda på själva. Då har ni redan hunnit bli så fyllda av Skitsnacket så ni kommer att förakta dem. Ni kommer att säga att de lever omoraliska liv, att det är orättvist och en massa andra dumheter. Du ska tycka och tro att det är finare att sälja ut sin tid åtta timmar om dagen med att ägna sig åt total förnedring och meningslöshet. Spika pall, steka hamburgare eller fjanta runt på ett kontor.
Gå inte på den lätte!
Det finns människor som lever livet som jag nyss beskrev och jag tror inte att de skulle vilja byta ut sin tillvaro mot ditt eller mitt liv.
Faktum är att mycket få människor trivs med sina jobb. De står ut. Det är skillnad. Står ut.
- Du ska vara tacksam över att du är frisk och har ett jobb att gå till!
Jag skulle vara väldigt tacksam om jag vore frisk och var ekonomiskt oberoende så att jag slapp att gå till jobbet. Så tänker de flesta men mycket få vågar säga det högt. Jag tror inte det handlar om att de aktivt väljer att inte ge uttryck för sina innersta tankar, jag tror att de håller tyst helt omedvetet. Man ska jobba på utan att tänka efter. Man ska vara tacksam och glad över att man måste sälja av sin dyrbara tid här på jorden.
Men jag håller inte tyst!
Jag jobbar, jag tycker t o m att man ska jobba, men man ska fan i mig inte ägna sig åt självbedrägeri och ju tidigare man inser sanningen, ju skonsammare blir smällen.
Jag har prövat på många olika yrken. Alla lika tråkiga. Några var lättare att stå ut med, men inget mer.
Jag insåg tidigt att det inte fanns några roliga jobb. Denna insikt fick mig att växa i själen. Jag förstod att om jag inte såg det fantastiska i att hyvla en planka slät eller få till en bra stekyta på en entrecote så var jag i alla fall inte dum. Jag hade blivit mycket orolig över min mentala hälsa om jag helt plötsligt hade upptäckt att en väl utförd svetsfog gjorde mig lycklig. Livet och hela existensen är större än så för mig.
Så när de börjar med Skitsnacket så försök att slå dövörat till. Det är inte roligt att jobba, grönsaker är nyttigt men absolut inte gott. Däremot är gott att röka och ett flitigt intag av alkohol går visst att kombinera med ett rikt och lyckat sexliv.

Jag fyller fyrtiofem år vilken dag som helst. Det florerar mycket skitsnack om åldrandet. Ni som är unga har säkert sett rubrikerna. Äntligen fyrtio! Efter femtio börjar livet!
Som ni säkert har gissat så är det också en del av Skitsnacket. Det är nämligen ingen tjugoåring som sitter och längtar efter att fylla fyrtio eller femtio år. Nej, här handlar det om självbedrägeri på hög nivå. Medelålders människor som ljuger för sig själva. Skitsnack. Jag är mittemellan fyrtio och femtio och jag lovar, man fylls inte av någon visdom. Man är samma person som man alltid har varit, bara så mycket fulare och tråkigare. Vissa kallar det för att mognad, jag säger förruttnelse.
För några år sedan så var jag anställd av kommunen, jag skulle leverera mat till pensionärer. Det var ett rätt så bra jobb. Jag minns en gammal tant som hette Emilia. Hon var stans äldsta medborgare just då. Etthundratvå år. Hon var mycket skröplig men helt klar i huvudet även om tankarna tog lite tid ibland. Jag hade blivit tillsagd av Hemtjänsten att absolut inte köpa några cigarretter till henne.
- Hon får inte röka! Hon slutade för tio år sedan!
Det hade Hemtjänsten bestämt.
Det första jag gjorde efter att Emilia hade släppt in mig i sin lilla lägenhet var att bjuda henne på en rök. Är man över hundra år så tycker jag att man ska få unna sig några cigg till kaffet.
Jag lämnade aldrig kvar några cigg till henne. Jag var rädd för att hon kanske skulle somna ifrån dem. Men hon uppskattade att få sitta på balkongen med mig och dricka kaffe och ta sig en rök. Två cigg brukade hon hinna med att dra i sig, sedan var jag tvungen att sticka iväg till nästa kund.
Hon såg alltid fram emot mina besök. Då visste hon att det skulle bli både cigg och en pratstund. Hon gillade att prata. Hon var ensam. Inga släktingar, inga barn och inga vänner kvar att umgås med. Ändå klamrade hon sig fast vid livet. Hon gillade att leva. Hon hade haft ett bra liv och ville inte dö.
- Men det var bättre förr!
Ja, självklart. Då var man ju ung. Men det är också något man inte får säga. Säger man att det var bättre förr så är man en jävla bakåtsträvare.
Ibland när jag klev in hos Emilia så satt hon i sin fåtölj med slutna ögon. Jag trodde att hon sov. Det gjorde hon inte. Hon satt och drömde sig tillbaka. Hon mindes sin barndom och sina föräldrar. Hon kunde förnimma gräset under fötterna när hon sprang över gräsmattan, mot sin mor som stod med öppen famn och väntade på att ta emot henne.
Hon mindes när hon var en ung flicka och blev uppvaktad av August borta vid dansbanan. Hon kom ihåg mönstret på sin finklänning, ja hon kunde t o m känna tyget mot sin kropp.
- Jag var sexton år då!
Ja, och nu var hon hundratvå år och ägnade sin tid åt att drömma sig tillbaka.
Bättre och bättre ju äldre man blir va? Skitsnack!
- August var den snällaste karl som man kunde tänka sig! Sade Emilia. - Men han gillade brännvin!
När Emilia fyllde arton år så friade August en sen lördagskväll under en björk. Emilia sade ja, men med ett förbehåll: August var tvungen att sluta dricka. August lovade och sade att nu fick det minsann vara slut på dumheterna!
Jag tänkte för mig själv att August inte var den enda mannen som har lovat guld och gröna skogar när kuken har stått. Jag skrattade till.
- Jag vet nog vad du tänker!
Sade Emilia och tittade på mig med ett flin. - Gammal är jag, men dum är jag inte!
August firade sitt lyckade frieri med att hälla i sig en helflaska kronvodka och cyklade därefter rakt ned i en gödselbrunn. Han avled omedelbart.
Nästa man till rakning hette Gunnar. Honom träffade Emilia något år senare utanför handelsboden där han stod och sålde skosnören. Gunnar var en vattenkammad, oljig typ med bländvitt leende och kostym. Gunnar såg ut som en fin herre men var son till en gatflicka i Karlstad och ett olycksfall i arbetet. Gunnar hade tidigt fått lära sig att klara sig själv. Emilia föll direkt för Gunnar och när han föreslog en försäljningsturné runt om i Sverige så var Emilia inte sen att tacka nej. Det visade sig att skosnören inte var så lättsålt som Gunnar hade trott. Uppe i Umeå så tröttnade Gunnar. Han slängde skosnörena i älven och bestämde sig för att återgå till sitt gamla yrke istället – stölder och rån.
I Sundsvall så rånade Gunnar en handelsresande under tiden som Emilia låg och sov på ett hotell.
Strax nedanför Gävle så visade Gunnar bytet för Emilia. Över tvåtusen kronor! Otroligt mycket pengar på den tiden.
- De var som tokiga i skosnören uppe i Norrland!
Emilia fattade inga misstankar. Hon trodde fortfarande att Gunnar var mannen i hennes liv. Det skulle ta ytterligare något år innan sanningen gick upp för henne.
- Ja du Emilia, jag måste åka iväg nu! Du får berätta resten av historien nästa gång jag kommer! Jag var tvungen att sticka. Jag hade fler kunder som väntade på sina varor.

Några dagar senare var jag tillbaka i Emilias lägenhet. Hon satt i sin fåtölj med slutna ögon.
- Nä, jag sover inte!
Jag ställde matvarorna i kylen och ledde ut henne till balkongen. Solen sken. Dags för kaffe och cigg.
- Du vill väl höra resten av historien?
Jodå, det ville jag.
I Göteborg så gick Gunnar och köpte två enkla biljetter till Brasilien. Där fanns framtiden enligt honom.
- Där finns hur mycket mark som helst! Vi kan bli storbönder där borta!
Nej, framtiden fanns inte i Brasilien för vare sig Gunnar eller Emilia. Hon fick sitta på ett billigt hotellrum och vänta på Gunnar som tillbringade nätterna i Rios skumma hamnkvarter. Han spelade bort hela startkapitalet på tärning.
En tidig morgon stal Gunnar en häst och red ut på landsbygden. Han knackade på hos en rik storbonde, slog ihjäl både honom och hustrun, våldtog de två döttrarna inklusive gårdens löptik och stack därifrån med ett kassaskåp som han aldrig lyckades få upp innan polisen tog honom.
Gunnar blev dömd till döden för rånmord och våldtäkt. Processen tog inte mer än två veckor. En tidig morgon släpade de ut honom på fängelsegården och hängde honom. Gunnar grät som ett barn hela vägen till galgen. Emilia var med och bevittnade alltihop.
- Det var nog det värsta jag har varit med om i hela mitt liv!
Emilia var vid denna tidpunkt inte mer än tjugo år, helt ensam, utan pengar i ett främmande land.
Det var då hon träffade Hillman Carter, en man från en håla i Alabama som hette Wormwood Hills. Emilia blev störtkär och följde genast med honom till USA.
Här kunde historien ha fått ett lyckligt slut. Men det var ett problem.
- Hillman var svart som sot!
Vid denna tid så var rasåtskillnad mer eller mindre religion i Alabama och umgänge över raserna var inte accepterat. En dag gick Hillman till sitt arbete borta vid hönseriet och återkom aldrig. På hemväg från jobbet stötte han ihop med ett gäng vita hillbillys och sedan var sagan slut. Hillman Carter blev lynchad på klassiskt sydstatsvis.
Några dagar senare besökte Emilia stadens handelsbod. På disken såg hon tre svarta fingrar som simmade runt i en glasburk med sprit. På en lapp intill burken stod: ”Detta är vad som finns kvar av en neger som delade säng med en vit kvinna.”
Emilia bröt ihop fullständigt och hamnade på hospitalet i Montgomery. Där tillbringade hon ett år, sedan åkte hon hem till Sverige igen. Hon hade haft tre män, alla hade mött döden.
- Det var då jag bestämde mig för att leva ensam resten av mitt liv!

Emilia hade mycket att berätta från sitt händelserika liv. Hon hade drivit en liten syateljé i Borås en tid och tjänade en del pengar. För dessa startade hon en taxirörelse i Örebro som sedan expanderade. Idag är det en rätt så känd taxikedja som även finns representerad i Karlstad och Eskilstuna. Hon sålde hela klabbet tjugo år senare och kunde gå i pension redan vid femtio års ålder. Hon bestämde sig för att börja leva livet på allvar. Hon kände att det var dags nu.
- De säger att arbete är meningen med livet, men det är skitsnack alltihop!
Så rätt Emilia hade. - Det var mycket trevligare att ligga vid en pool i Sydfrankrike och dricka martinis!
Ja, vad kan man säga? Jag hade mycket gemensamt med Emilia. Hade hon varit åttio år yngre så kanske hon hade blivit kvinnan i mitt liv. Vi hade nog haft kul tillsammans.
Om jag hade överlevt.
Om inte jag hade blivit den fjärde mannen som mött en för tidig död.
Några veckor efter att jag hade slutat jobbet såg jag Emilias dödsannons i tidningen. Jag hoppas att hon somnade in i sin fåtölj när hon var mitt i sitt favoritminne. Nu är hon hos Gud och kanske är hon sexton år igen. Hon står vid en dansbana i sin mönstrade finklänning och väntar på att en trevlig man ska bjuda upp henne.
Jag hoppas att hon har större tur med männen där uppe.

Men jag lever och har hälsan. Mitt liv är trots allt helt ok. Jag ska inte gnälla även om det är rätt så trevligt att ömka sig ibland. Jag fortsätter nog ett tag till med att föra mitt eget skitsnack vidare på min blogg.
Om jag inte tröttnar, men det har jag i och för sig sagt tidigare. I mars fyller bloggen två år. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att ge ut en bok någon gång under det kommande året.
Allt hänger på att jag får tid. Ni vet, jobbet. Alltid ett jobb som måste skötas.
Hur som helst, Ni kommer att märka när och om boken blir färdig. Jag kommer antagligen att sälja den härifrån.
Jag hoppas att ni köper den!

20 kommentarer:

Johannes Almborg sa...

Självklart har du rätt GeHå, när det gäller jobbet. Det handlar mer om att man står ut än att man gillar att jobba. Men med tanke på vad jag hade för alternativ när det gäller jobb (Eller sysselsättning som de säger) så är jag faktiskt tacksam över vart jag hamnade. Jag slipper torka skit. Jag slipper tokiga människor. Jag kan under vissa perioder få så lugna stunder att man kan ägna sig åt något annat på datorn -Ja, till och med nicka till några minuter, utan att någon märker det. Kort sagt -Man kunde haft det värre.

Anonym sa...

Tjenare! Min mormor fyller 93 i maj, och hon är av samma åsikt som Emilia. Direkt hon såg chansen att ta ut pensionen när morfar hade dött, så gjorde hon det. Hon har levt som pensionär i 30 år nu, och stormtrivs fortfarande i sin stuga. Jag hoppas på ett likadant liv, var man kan leva länge och inte behöva abeta ihjäl sig. Jag köper boken på studs när den kommer!

H. En finne.

hatbloggen sa...

Så det har redan gått 2år, har läst varenda text på bloggen de har liksom blivit en fin start på dagen att ta en kopp kaffe lägga upp en snus, luta sig tillbaka och se vad du skrivit om den här gången. Väldigt kul att du har planer på en bok. Tror inte Förbannad invänder när jag säger att du åtminstonde har 2 sålda exemplar. Mvh Knäckt.

hatbloggen sa...

2 år ja, tiden går fort och jag hoppas innerligt att det blir många fler år med att följa din blogg GH.
Det här med att skriva en bok tycker jag är en utmärkt idé och det är faktiskt något jag gått och hoppats på enda sen jag såg att någon skrivit något sådant i en kommentar för ca ett år sedan.
Och jag kommer givetvis köpa ett exemplar.
Din blogg är något utöver det vanliga, jag delade dom flesta av dina åsikter redan innan jag hittade hit vilket har gjort detta till en guldgruva!
Vi kommer länka till dig från våran blogg så fort vi fått ordning på att detaljer!

Mvh Förbannad

Mångmamma sa...

Häftig historia om en häftig gammal dam.
Minns en del åldringars historier från när jag jobbade inom vården.
Bland annat en 103-åring som mindes sin uppväxt på ett gods i sörmland när förra seklet var ungt.
Stundtals försökte hon "köra" med oss "flickor" som hon en gång i tiden hade kunnat göra med familjens tjänsteandar.
Klar i skallen men tunn som en fågelunge, knappt att man vågade ta i henne utan att vara rädd att hon skulle rämna i fogarna.
Bok - intressant!

Wetter sa...

Vad kommer boken handla om?

Magnus sa...

Här har du en bokköpare till. Du hittar en perfekt balans mellan fakta och fantasi, vilket gör det spännande att läsa dina berättelser.

Anonym sa...

Jag köper också boken den dagen.

Anonym sa...

Hej, köper lätt minst en bok, bara den blir inbunden och fin. Gärna tjock med det bästa ur de här två åren.

T

Anonym sa...

En bok skulle vara perfekt eftersom dina texter lämpar sig bättre i bokform, på papper istället för på nätet, i en blogg. Ett tips är att du samlar det bästa du har skrivit på denna bloggen och kanske förlänger dem. Här finns verkligen guldkorn! Personligen så gillar jag dina vardagsberättelser bäst! Du lever och skriver liksom som jag tänker.

Micke sa...

Jo, skitsnack är det mycket av där ute...så klart man vill bo i ett varmt land och bara ha det bra...så klart att ingen egentligen VILL jobba...det är ju bara nåt man måste.
Vet inte hur många ggr man kläckt ur sig: Måste ha ett jobb för den sociala biten!...urk... det är kvallificerat skitsnack det, har svurit på att aldrig säga så igen.

Har man inget socialt liv utan att man behöver ett arbete för det, då kan man lika gärna skjuta sig själv...urk!
Sorgligt!

Ha de gött GH!

Anonym sa...

"Vill ni läsa om blöjbyten, heminredning, sopsortering och nyslickade kvinnor med fantastiska män i karriären så kan ni gå någon annanstans. Sådana bloggar finns det ett överflöd utav och jag hatar dem innerligt allihop."

Haha ja, där är vi nog många läsare av din blogg som håller med.

Anonym sa...

Stämmer det att du börjat gå stavgång med reflexväst på?

Anonym sa...

Skriver du en bok så kan jag garantera att jag kommer att köpa den.

Mvh.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Stämmer det att du börjat gå stavgång med reflexväst på?"

Är du alldeles från vettet? Jag går till och från mitt jobb, det blir ca 6 - 7 km om dagen. Det är min motion och naturligtvis utan fåniga stavar och reflexväst!

Jag skulle däremot kunna tänka mig att börja motionssimma eftersom jag alltid har gillat att leka i vatten.
Dessvärre så innebär det en massa planering och liknande, det blir ett projekt av det hela och det gillar jag inte.

Anonym sa...

Ifall du ska skriva en bok. Återanvänd inte dina gamla alster då. Detta är ett vänligt råd, men vid något tillfälle skrev du att vissa av dina historier hade en del tid på nacken, vilket är korrekt.

Sedan får du tänka på att boken bör ha nytt material som inte varit på bloggen, då det är väldigt vanligt att författare som börjat med en blogg inte tänker på att de har två potentiella marknader.

Ifall du skriver nytt på boken, som inte är på bloggen kommer FLER köpa den som läser din blogg (vilket redan nu är en del folk), samt folk som inte läst din blogg kommer att läsa din blogg.

Sedan vet jag att du troligtvis har mindre ork att organisera ihop en hel roman, men du anar inte hur lycklig jag skulle bli ifall du gjorde det och försökte ditt bästa (som är fördömt bra ifall ajg får lov att säga så!).

Tänk på oss stackars läsare, det är vi som kommer betala din pension nere i sydfrankrike/östra spanien medans du sitter och super ned dig och får knulla storbystade fruntimmer om dagarna i solen på någon strand.

//MVH

Anonym sa...

Jag koper boken direkt!

Hanna Forsberg sa...

Jag kommer helt klart att köpa boken! Du har så många intressanta texter och jag som bara är läst här i ett år har inte orkat gå tillbaka och leta efter fler guldkorn så jag ser verkligen frammimot en bok med "The best of GeHå"

MvH
Hanna

Anonym sa...

Bok är en mycket bra idé. Men efter att ha läst alla goda råd i kommentarspalten, vill jag råda dig att skita i alla goda råd. Boken är DITT projekt och då finns bara en som vet vad,hur och när det ska göras - nämligen du själv. Själv har jag gett ut fyra böcker. Hade jag lyssnat på goda råd så hade de aldrig blivit skrivna.
Det enda råd jag vill rekommendera är: Fortsätt blogga!

Anonym sa...

Helt underbar berättare är du. Satsa på boken!!
//M