tisdag 19 januari 2010

Tankar om lycka.

Någon frågade mig för ett tag sedan vilken stund som hade varit mitt livs lyckligaste stund, samt när jag upplevde mitt livs olyckligaste och värsta stund.
Den frågan var svår. I alla fall första delen.
Man ändrar sig med åren.
Som barn så var jag lycklig under sommaren, när solen sken och man satt i baksätet i bilen på väg till stranden. Idag har jag svårt att se mig själv sitta i baksätet på en bil med ett stort fånleende på läpparna, på väg till någon strand. Och vem skulle köra?
För ett tag sedan var jag på ICA Maxi och handlade. Jag såg en unge vid glassdisken. Han kan ha varit fem-sex år eller något. Jag såg inte till föräldrarna någonstans. Ungen hängde över kanten och försökte nå glassarna. Han sprattlade med benen. Jag gick förbi, tog tag i ena foten och puttade honom över kanten. Det gick så lätt.
Ungen stod på öronen bland Dajmstrutar och Lakritspuckar. Han började gapa och skrika. Han sparkade och rumsterade omkring bland glasskartongerna nere i frysdisken. Föräldrarna kom rusande och började skälla ut honom. Det var ju själva fan att de inte kunde lämna lille Oscar utan att han skulle ställa till med besvär!
- Det var inte jag! Bölade Oscar. - Det var någon som puttade mig ju!
Jag stod lite längre bort vid hyllorna och skrattade.
- Ljug inte Oscar!
Jag hörde även föräldrarna säga något om att nu skulle det minsann inte bli något lördagsgodis. Ljuga som är så fult!
Oscar såg mig. Jag log och gav honom fingret.
Vuxna karln. Jag fyller fyrtiofem år vilken dag som helst.
Det är de små stunderna i vardagen som gör mig lycklig idag. Som får mig att skratta. Det gäller att ta tillvara alla små tillfällen av glädje och lycka. Därför är det svårt för mig att peka ut något enskilt tillfälle då jag har varit som lyckligast.
Ett extraerbjudande på billig fryst pizza kan idag fylla mig med samma känsla av lycka som ett leende från en vacker kvinna kunde göra under åttiotalet. De få gånger det hände.
Allt ändrar sig. Jag har inte lika stora krav på livet idag. Förväntningarna är inte lika stora. Knäckt och desillusionerad skulle nog en del vilja säga. Jag håller inte med. Jag har helt enkelt lärt mig att glädjas åt det lilla. Jag trodde att det krävdes jordenruntresor, obegränsat med alkohol och tjocka buntar med tusenlappar för att uppnå lycka. Idag mår jag som bäst när jag har en ledig dag, klockan är sex på morgonen och jag sitter vid datorn med en kopp kaffe och skriver.
Mer än så behövs inte.

Att få vakna upp intill en vacker kvinna tillhör de magiska ögonblicken i livet. Man har fått vara med om något fantastiskt. Man kan knappt tro att det är sant.
Tillhör ni dem som har haft tur i livet så vet ni vad jag talar om.
Idag har det för många av oss blivit något som tillhör vardagen. Vi tar det för givet. Det är ju vår flickvän eller fru som ligger där intill oss.
Då brukar jag påminna mig själv om hur det var när jag var ung. Då drömde och fantiserade jag om att få vakna upp intill en vacker kvinna. Det var en dröm, inget annat. Länge så trodde jag att det så skulle förbli. Då var en kvinna så långt ifrån vardagen något kunde vara.
Jag minns fortfarande hur det kändes när jag äntligen fick vakna upp intill en kvinna. Det tog tid, men till slut så låg jag där, intill en kvinna som ännu inte hade vaknat. Det var sommar, jag hade nyss flyttat till en ny stad och jag hade ett jobb som inte fick mig att må alltför illa. Den där lilla stunden i sovrummet hos en kvinna jag nyss hade lärt känna var en fin stund. Hon var inte min första kvinna, men hon var den första kvinnan jag hade träffat nykter. Hon var vacker. Lång och mörk.
Jag kunde inte tro att det var sant.
Det var kanske inte den lyckligaste stunden i mitt liv, men den är helt klart med på topplistan.

Med åren så mister favoritmusiken sin charm. Man fylls inte längre av elektricitet och vilda drömmar som när man var ung lyssnade på något rockband. Allt har blivit sönderspelat och en dag så kommer man på sig själv med att säga till en yngre kollega på jobbet:
- Men stäng av det där jävla oväsendet! Hur fan står du ut?
1973 var jag åtta år. Då hörde jag min första rocklåt och blev helt såld. Det var Smoke on the water med Deep Purple. Jag köpte singeln direkt.
Jag har den kvar än idag.
Tio år senare höll jag om en flicka för första gången.
Jag minns fortfarande hur hon luktade.
Med åren så förvandlas magi till tråkig vardag. Vi föds med explosioner och fyrverkerier inom oss. De flyger upp i luften, briserar och sprider sina stjärnor över våra drömmar och upplevelser. Sedan dalar de sakta mot marken och slocknar. Det är tid som går, drömmar som faller i glömska och fest som blir till vardag.
Men det händer ibland när jag vaknar att jag tittar på min flickvän som ligger där intill mig och sover. Jag förundras och är tacksam, för hon är alldeles för bra för mig. Jag begriper inte vad hon kan se hos mig? Hon vill ha villa och barn. Det kommer hon aldrig att få med mig. Ändå stannar hon kvar.
Jag är en av de utvalda. Jag har haft stor tur. Många människor vandrar ensamma genom livet utan att träffa någon. Jag tillhör inte dem och oavsett vad som händer i framtiden så kan jag i alla fall dra mig till minnes en och annan morgon då jag har vaknat intill en vacker kvinna. En av dem ligger intill mig just nu och hon är inte bara min sista flickvän, hon är även den finaste. Alldeles för bra för mig. Ändå stannar hon kvar.
Jag blir fortfarande lycklig utav att vakna upp med en vacker kvinna intill mig, jag måste bara påminna mig om att inte ta det för givet. Världen är full av ensamma människor som aldrig får vakna intill någon.
Jag brukar hålla om henne en stund, försiktigt så att hon inte vaknar. Sedan går jag upp, sätter mig vid datorn, dricker kaffe och skriver något.
Det är en lycklig stund för mig.

Jag träffade Spöket idag – Stans lataste praktikant. En ung kille på tjugo år som jag lärde känna i somras när han praktiserade på företaget jag är anställd vid. Jag var nog en av de få som såg till honom under arbetstid. Man var tvungen att hugga honom snabbt när han fladdrade förbi mellan två gömställen. Bara tjugo år och redan en mästare på mygel och maskning. Spöket är sorten som kan tänja ut en fem minuters rökpaus till en timma av skitsnack och ingen märker någonting. Utom jag.
Spöket talade om för mig att utav hans blott nioåriga skolgång så satt han bara av sex år. Resten av tiden så var tanken att han skulle ha anpassad studiegång på ICA:s centrallager. Det var meningen att han skulle lära sig fasta rutiner och ett yrke som orderplockare. Spöket var inte ett dugg intresserad av vare sig fasta rutiner eller plocka torrvaror på ackord. Efter två veckor gick han upp till ungdomspsyk och fixade sig ett sjukintyg.
- Något med nerverna!
Det är mina tag det.
Spöket vill helst sitta hemma i sin lilla etta och röka, käka Billys Pan-pizza och skriva snurriga noveller på sin dator. Spöket är bra på att hålla sig undan arbete men ännu bättre på att skriva noveller som ingen begriper. Om han är före sin tid eller bara dålig är inte jag rätt man att avgöra. Men det gör honom lycklig i alla fall och det är ju huvudsaken. Arbete däremot gör honom inte lycklig, men vem finner egentligen lyckan i arbete?
Spöket är en bra kille, inget snack om saken.
Ett obskyrt litet bokförlag gav ut en novellsamling av Spöket för ett tag sedan. En upplaga på trehundra. Pocket, tvåhundra sidor. Åtta sålda varav Spökets mor var en av köparna. Jag fick ett av exemplaren.
Mästerverket bar titeln ”Taskstenar & dammråttor”.
När jag kom hem så började jag läsa och fattade i stort sett ingenting. De flesta av novellerna kännetecknades av en allmän händelselöshet som verkade genomtänkt på något vis. De slutade ofta i ett underligt antiklimax. Om jag ska försöka mig på en beskrivning av en novell så var det lite grand av en kille som bestämmer sig för att ta sig ett dopp i poolen. Han klättrar upp i hopptornet, tar sats, skjuter iväg med huvudet före och slår sig av bara helskotta. Han hade glömt att fylla poolen med vatten.
Jag förstod inte.
Men jag sade inte något. Jag förstod att när det där källarförlaget bestämde sig för att ge ut Spöket så var det hans lyckligaste stund i livet hittills. Den ville jag inte förstöra. Så jag gratulerade honom och sade att jag tyckte att hans sätt att hantera orden var spännande. Jag tror inte att någon blir vare sig bättre eller lyckligare av kritik. Och vem vet, det kanske är jag som är för dum för att begripa Spökets litterära geni?
Jag hoppas verkligen att Spöket kommer att bli rik på sin konst en dag. Så att han kan glömma allt vad praktikplatser heter.

Någon som minns att man under sjuttiotalet kunde köpa t-tröjor med den fåniga texten: ”Jag älskar skolan – under sommarlovet!”
Det skulle vara roligt och fyndigt. Det var det inte.
Den där idiotiska texten sammanfattade min barndom. Jag älskade att vara barn, när jag slapp skolan. När jag fick vara hemma.
Barndomen var en fin tid utan ansvar. Man behövde inte tänka eller ta några jobbiga beslut. Det fanns alltid vuxna människor som sade vad man skulle göra, när man skulle gå och lägga sig och vad man skulle äta.
- Snyt dig inte i bordsduken! Du torkade dig väl i röven? Inte ta dig på kuken bland folk!
Det enda jag inte gillade var att de sade åt mig att gå till skolan. Annars var jag rätt så bra på att lyda order.
Jag ville inte bli vuxen. Jag rös när jag tänkte på det. Jag hörde hela tiden hur de vuxna svor och förbannade sina jobb. De led dagarna i ända men tycktes aldrig ha några pengar. Jag förstod att man inte blev rik utav arbete.
Så när någon frågar mig om min värsta stund, när livet och tillvaron visade upp sig från sin vrångaste sida, när allt rasade ihop så kan jag svaret. Det känns som igår. Jag minns hur vädret var den där morgonen när jag cyklade iväg från mitt hem. Jag minns t o m det exakta datumet. 1981. Den 24 augusti.
Jag var sexton år och började mitt första jobb. Jag vantrivdes direkt. Det var t o m värre än jag hade föreställt mig. Det var på en plastfabrik och jag visste att jag inte skulle stå ut länge. Jag visste också att nästa jobb skulle vara lika tråkigt och meningslöst.
Och nästa jobb.
Alla jobb.
Jag hade fyrtionio år framför mig av meningslöshet. Jag trodde aldrig att jag skulle orka.
Men nu har jag avverkat över hälften av straffet. Bara tjugo år kvar! Det gör mig lycklig. Tjugo år. Egentligen så är det kortare tid än så. Man är ju bara på jobbet en tredjedel av tiden. Så egentligen så har jag knappt sju år av arbete framför mig. Det är inte mycket. Man ska tänka positivt.
Det gör jag när jag känner mig lycklig. Och det gör jag faktiskt idag. Klockan är snart halvsex på morgonen och jag ska gå iväg till jobbet. Det ser ut att bli en fin dag.
Det här ska nog gå bra. Det har ju gjort det hittills.
Bättre än jag kunde tro den där augustimorgonen 1981 när jag cyklade iväg till mitt första jobb.

12 kommentarer:

Anonym sa...

"Idag mår jag som bäst när jag har en ledig dag, klockan är sex på morgonen och jag sitter vid datorn med en kopp kaffe och skriver."

"men vem finner egentligen lyckan i arbete?"

Att det skall vara så svårt att förstå att man kan kombinera dessa saker: ARBETA MED DET SOM GÖR DIG LYCKLIG, FÖR FAN!
Jag har ett kreativt arbete där jag ofta arbetar hemma och känner en enorm harmoni och lyckokänsla över det "flow" som jag får i mitt skapande (programmering).

Förstår inte hur ett annars förnuftig människa kan medvetet kasta bort sitt liv på meningslösa jobb som det anvskyr och helst av allt vill slippa. Livet är kort, se till att maximera din lycka även under arbetstid genom att arbeta med det du trivs med.
Skall det vara så svårt att fatta?

Peter, snart 45år även jag.

Anonym sa...

Du kan la fan inte jämföra *insert random skitjobb* med programmering?

ffs.

De flesta hatar sitt jobb och har ingen möjlighet att byta.

Anonym sa...

Nu pratar jag inte om random jobb eller vem som helst, jag pratar om en person (man, ca 45 som heter Peter och kallar sig för G-H) som har en given talang att skriva och som trivs med det.
Bara idioter och extremt oföretagsamma människor ägnar sig åt meningslösa sysslor istället för att försöka arbeta med det man trivs med. Jag säger inte att alla lyckas, men man bör åtminstone försöka hitta ett arbete där man får ägna sig åt saker man trivs med.

Peter

Anonym sa...

Peter:

Du har delvis rätt, GH skriver precis lika bra, ja t o m bättre än många etablerade författare. Men för att kunna leva på detta så krävs det även saker som kontakter, att "vara på rätt plats vid rätt tillfälle" osv samt naturligtvis att skriva om RÄTT prylar. Jag är inte så säker på att GH gör det. Visst, jag är helt övertygad om att GH kommer att "slå" så småningom, men under tiden så får han nog harva på som undergroundförfattare på nätet i flera år.

Conny sa...

Hårdrockarjäveln har ju skrivit pörrnoveller

Anonym sa...

Dom flesta är "idioter" och "oföretagsamma".
Dom brukar inte kallas det i folkmun utan bara av liberalister.
I folkmun heter dom vabligt jävla folk.

Sonnie sa...

Hej Gehå!

Har du läst om detta?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6442734.ab

Tycker att historien på något sätt täcker in en del av dig och dina texter. DVS: Avföring, renhållningsarbete, en moderatpajas och uppenbart någon lustigkurre som jävlas genom att sätta upp en förvirrad lapp med sexuella anspelningar.

Om du hade bott i Stockholm så hade jag hållit dig som misstänkt, antingen som bajsaren eller som författare till lappen. Kanske tom den som fått sopa upp bajset.

Kanske nåt att spinna vidare på?

Du är bäst!
/Sonnie

Anonym sa...

Sjukt om man tycker om att skada andra - i synnerhet barn.

Instämmer att inget går upp mot vacka kvinnor.

Lediga dagar, har alltid varit en favorit.

Perk sa...

"Tjugo år. Egentligen så är det kortare tid än så. Man är ju bara på jobbet en tredjedel av tiden. Så egentligen så har jag knappt sju år av arbete framför mig."

Vilken bra matematik! Vart tvungen att räkna ut längden på straffet som jag har kvar. Allt bara på ett ungefär förstås! Fast jag räknade inte på en tredjedel utan på alla kvarvarande arbetstimmar fram till pension och slog ihop dem till hela dygn. Då blev det bara 4.6 år : ))))

Tjoho!

Perk

Gammal Hårdrockare sa...

Perk:
Det har du rätt i! Det märks att man inte har någon skolgång.

Anonym sa...

Fy fan vilka härliga tankegångar du har! Och din inställning till livet är oslagbar! Precis som jag! Kör hårt! Mer noveller! Jag satt och läste igenom hela din blogg förra helgen. Väl använd tid. Fy fan vad arbete suger kuk!

Sonny Boy

Anonym sa...

Programmerar-Peter:

Arbetsmarknaden är lite större för programmerare än för författare, musiker, konstnärer och så vidare. Klart som fan att vi andra också vill göra det vi gillar, men det är inte alltid så lätt.

/ Robin som inte skulle tacka nej till att försörja sig på musiken men som tänker realistiskt precis som GH.

Ps. Med det inte sagt att jag inte tycker GH ska försöka få sina grejer utgivna. Lite extrastålar skulle väl sitta fint, och om inte annat så kommer han i alla fall att lämna något mer permanent än bloggen efter sig!