fredag 26 februari 2010

Roligt på jobbet?

Vid sju års ålder så tvingade de iväg mig till skolan för första gången. Jag var helt och fullt inställd på att inte lägga någon som helst energi på skolarbetet. Jag trodde att det skulle räcka med att jag var där. Inget mer. Jag trodde liksom att kunskapen skulle komma inflygandes i huvudet utan att jag skulle behöva lägga ned något arbete.
Jag skulle sitta där vid skolbänken i nio år och stirra rakt fram och drömma mig bort. Sedan skulle jag vandra därifrån fullproppad med meningslös kunskap.
Det visade sig att jag hade fel, men jag brydde mig inte. Min lärarinna brydde sig desto mer. Jag blev en utmaning för henne. Hon skulle få mig intresserad av skolarbetet. Jag skulle inte lämna hennes klass som halvanalfabet. Det skulle hon ta som ett personligt nederlag. Det tog ett tag innan hon gav upp men de två första åren var jobbiga år.
Jag har alltid delat upp tillvaron och livet i två delar. Sådant som är roligt och sådant som är tråkigt.
Kort sammanfattat så kan man säga: Åka karusell och äta glass är roligt. Kunskap och arbete är inte roligt.
Jag gillar att syssla med sådant som jag tycker är kul. Jag brukar bli väldigt skicklig på sådant som jag tycker är roligt. Dessvärre så har aldrig något av mina intressen sammanfallit med kraven som arbetslivet ställer. Jag tror att mitt liv hade blivit enklare och mindre komplicerat om jag hade sorterat in svetsning, matlagning eller kontorsfjanteri i mappen på sådant jag tycker är roligt.
Enklare kanske, men fan så mycket tråkigare.
Jag minns när vi fick våra läroböcker. I första klass hade vi få ämnen. De mest grundläggande. Matematik och svenska. Vi hade naturligtvis även några andra ämnen men de ägnades inte lika mycket intresse i början.
Jag öppnade matematikboken. Obegripligt, men framför allt tråkigt. Jag förstod direkt att om jag skulle förstå något så skulle det krävas engagemang från min sida. För att jag ska kunna engagera mig i något så måste det vara roligt. Jag lade matematikboken åt sidan. Jag öppnade den senare bara under hot.
Svenskaboken stod på tur. Eller läseboken, som den kallades. Den handlade om Tor och Lena. Tor ror och liknande dumheter.
Jag kunde läsa och skriva innan jag började skolan. Det berodde enbart på att jag tyckte att det var kul att läsa serietidningar och böcker. Inget annat. Jag tror det var det som räddade mig från att få stå över ett år. Jag slapp att bli klassad som icke skolmogen. Jag kunde redan läsa, alltså måste jag vara begåvad. Jag var värd en chans.
Nej, jag tyckte bara att det var roligt att läsa serietidningar.
Jag kunde förvisso läsa och skriva, det betydde inte att jag tyckte det var kul att läsa högt och stamma inför hela klassen. Jag var inte heller intresserad av att lära mig skillnaden mellan vokaler och konsonanter. Jag sket i svenskan också.
Jag lade läseboken åt sidan.
Jag lade hela min skolgång åt sidan.
När jag började jobba så hade jag kvar min barndoms livsinställning men den var lite mer utvecklad. Jag förstod att jag var tvungen att prestera något. Däremot så tyckte jag inte det var så noga med vad jag gjorde under arbetstid, bara att jag gjorde något. Huvudsaken var att jag fick min lön. Det var ju det viktiga. Så tycker jag än idag.
Jag har inget emot att jobba, det handlar inte om lathet. Jag ogillar däremot dumma och meningslösa sysslor som ändå inte leder till något positivt i förlängningen. Om folk spände av lite och inte tog allt så allvarligt så hade världen varit en mycket trevligare plats att leva på.

Mitt första jobb var på en plastfabrik. Jag var sexton år. Det gick rätt så bra men det var tråkigt. Jag slutade efter ett år. Jag stod vid en maskin som tillverkade plaströr och det gick inte att komma undan. Smet jag iväg en sväng så började den snart att mata luft, den storknade och till slut nöp den ihop och stannade helt. Det kostade tydligen pengar att starta om en stor plastmaskin. Basen blev alltid arg och började gorma. Han undrade vad det var för en idiotjävel som satt på toaletten och sket och lämnade maskinen utan uppsikt.
- Det är jag.
Jag erkände alltid eftersom jag visste att de ändå skulle räkna ut att det var jag.
Basen började skrika och svära. Han undrade om jag visste hur mycket ett stopp kostade företaget. Precis som om jag skulle bry mig. Jag tyckte det var underligt att det fanns människor som engagerade sig i andra människors vinstintresse. Det var ju inte basens fabrik. Han fick ju lön som alla oss andra.
Varför inte slänga in lite muttrar och skruvar i maskineriet så att det blev totalstopp i en hel dag? Då kunde vi ju sitta och snacka skit, eller ta en promenad i vårsolen och hitta på något roligt. Kasta smällare efter någon som var ute och rastade hunden, eller bjuda barnen vid lekparken på cigarretter?
Titta! Nu kräks de i sandlådan. Ha! Ha! Speciellt den lille krullhåriga jäveln med de stora öronen ser extra dålig ut. Han behöver några supar, så blir han nog bättre.
Bra för dig.
Bra för mig.
Bra för vår arbetsmoral.
- Drick pojk! Nu kan det bara bli bättre!
Det finns mycket kul man kan hitta på under arbetstid. Man kan faktiskt ha roligt på jobbet om man undviker arbetsuppgifterna.
Jag hade en gång ett oerhört slött jobb på kommunen. Det var på den tiden kommunerna hade pengar. Jag skulle leverera matvaror till pensionärer och andra kunder. Idag är det olika bemanningsföretag som har tagit över och verksamheten är naturligtvis slimmad till max. De få som är anställda får köra som dårar, ingen tid över till samtal och umgänge med pensionärerna. Men jag hade mycket tid över. Jag gillade att köra omkring på stan med tjänstebilen och skvätta ned folk efter att det hade regnat. Jag brukade rikta in mig på främst medelålders män. De ser så roliga ut när de blir förbannade. Nedstänkta och sjöblöta kvinnor med barnvagnar lämnade också efter sig en varm känsla av glädje i bröstet på mig. Jag satt där bakom ratten och skrattade så jag skrek.
Nej, jag var inte nitton år med ett färskt körkort i plånboken. Jag var en bra bit över trettio.
Det roar mig än idag. Ser jag en vattenpöl så måste jag helt enkelt försöka att pricka någon.
Jag gjorde bort mig för ett par år sedan. Chefen var med i bilen. Det hade nyss varit ett ordentligt slagregn. Vattenpölarna var många och stora. Jag såg två kontorsfjantar i fyrtioårsåldern komma gående. De hade portföljer i händerna och sprätte fram längs trottoaren. Det såg ut som om de gladde sig åt något. Det kanske var extraerbjudande på rövvaxning borta vid bastuklubben? Extrapris på intimrakning. Vi rakar skrevet på två kontorsfjantar till priset av en! Samla ihop kukarna och titta in på lunchrasten, efter salladen och latten!
Jag glömde fullständigt bort att chefen satt intill mig. Ett sådant härligt tillfälle ville jag inte missa.
Jag prickade dem direkt. Vattenpölen var stor och djup. De fick en mur av smutsvatten över sig. - Vad i helvete gör du! Skrek chefen i örat på mig. - Är du helt från vettet? Och med företagsbilen!
Jag tror aldrig jag har sett henne så förbannad någon gång. Hon skällde och vrålade i örat på mig. Jag var helt säker på att jag skulle få sparken. Det fick jag inte. Däremot fick jag avslag på en ledighetsansökan som jag hade lämnat in flera veckor tidigare och hon övervägde att kontakta en psykolog åt mig.
- Det är något allvarligt fel på dig! Det har jag alltid misstänkt, nu vet jag. Du är tokig! Galen! Kriminell! Du måste ha hjälp!
Sedan ringde hon till högsta chefen och förvarnade honom om att företaget kunde åka på en stämning.
- Jo, så är det! En av våra chaufförer! Han sitter här intill mig… Just det, HAN är det.
Några dagar senare knackade jag på dörren till högsta chefens kontor. En man som ytterst få anställda har träffat öga mot öga. Det var dags för ett allvarligt samtal.
Det har blivit några sådana samtal i mitt liv. Allt detta, bara för att man har lite skoj på jobbet och inte tar allting så jävla allvarlig.

SAAB i Trollhättan skrek efter folk. De anställde så gott som vilka idioter som helst. Alla fick jobb som montörer eller i lackeringen. Jag hade en medfödd talang för att kunna spela allmänt rubbad under anställningsintervjuer utan att väcka arbetsförmedlarens misstankar. Den talangen har räddat mig många gånger.
Den gången höll det på att inte räcka.
Till slut var tvungen att drämma till med att jag hade suttit inne för stöld på en tidigare arbetsplats.
Idag finns det folk som drar på sig stora studieskulder och sitter av sina bästa år på högskolor. Allt för den stora äran att få skruva fast höger baklykta vid något monteringsband inne på en bilfabrik som drivs på nåder av en kvartalskapitalist på andra sidan jordklotet.
Det är nya tider nu.
Det finns något som kallas yrkesstolthet och att man ska känna respekt för folk som är skickliga på sitt jobb.
Det gör inte jag. Jag har mycket svårt för att respektera någon som på fullaste allvar är stolt över att han kan koppla ihop rör, bocka plåt eller få en lampa att lysa.
Jag respekterar dem däremot för att de står ut med eländet, att de faktiskt tvingar sig upp varje morgon och gör sin plikt. Jag respekterar deras vilja och deras uppoffringar, inte deras arbetsuppgifter. Jag respekterar inte ens mig själv, varför ska jag då respektera andra, knäckta människor?

Vi fick problem på jobbet för ett tag sedan. Det var något med det elektriska i verktygsförrådet som jävlades. Det gick inte att tända lyset, trots att vi hade bytt lysrör och glimtändare. Det hade väl blivit dubbelfasning i den inre grensynapsen. Eller något.
Jag snackade en stund med den inkallade elektrikern. Han var i min ålder. Jag sade att det måste krävas en hel del kunskap och yrkeskunnande för att klara av att handskas med så farliga prylar som el. Jag menar, stötar och jävelskap.
- Jo för fan, det krävs ju att man är påläst och att man vet vad man sysslar med! Jorå, så att… Det syntes på honom att han var stolt över att kunna få lampor att lysa. Antagligen tyckte han det var roligt också. Han trivdes säkert med att tvinna kablar, byta säkringar och dra ledningar. Han tillhörde de Dumma Människorna. Det är så man känner igen dem, det är de som inte ser och ifrågasätter meningslösheten.
- Du är säkert en jävel på metodisk parallellsökning i enkelriktade växelstationer också!
Sade jag.
Han sträckte på sig och sade att visst, man gör ju så gott man kan!
Han förstod aldrig ironin.
- Men tolkningen av förbindningstabeller och plötsligt uppkomna spänningsfall i dubbellindade transformatorstationer måste väl vara påfrestande?
Nej, det tyckte han inte. Det var en utmaning.
Det är så man känner igen dem. De kallar problem för utmaningar.

Naturligvis finns det människor som sysslar med sådant jag respekterar. Ja, jag beundrar t o m flera av dem. Jag syftar på olika typer av konstnärer. Musiker, författare, poeter och målare. De har det viktigaste jobbet av oss alla. De gör folk glada. De får folk att börja tänka. De skapar något. De färglägger världen och våra själar.
De lämnar något efter sig.
Gud har nuddat vid dem. De får människor att skratta och drömma sig bort från sina tråkiga liv. En snickare, kontorsfjant eller svetsare lämnar inget efter sig.
Hela världen minns fortfarande Picasso, Beethoven och John Steinbeck.
Ingen minns en arbetare. De lämnar inget efter sig. Hus ruttnar, svetsfogar rostar och släpper till slut och kockens fina middagar blir till avföring.
Ingen kommer att minnas mig men det sägs att allt som man lägger ut på internet finns där för evigt. Det försvinner aldrig.
Jag tror jag kör på ett tag till.

onsdag 24 februari 2010

Sista nattklubbsbesöket.

Allt eftersom jag blir äldre så uppskattar jag ensamheten mer och mer. Det är en återgång till min barndom. När jag var tonåring och i tjugoårsåldern så var kompisar viktigt. Som tonåring så var det ”gänget” som gällde och när jag blev lite äldre och flyttade omkring så såg jag alltid till att skaffa mig nya vänner det första jag gjorde. De var viktigare än allt annat. Men när jag var barn så gillade jag att vara ensam.
Och som medelålders man.
Mest tydligt har det blivit på jobbet, i lunchrummet. Allt oftare letar jag upp ett bord som är tomt. Förr satt jag alltid med mina kompisar, oftast med Jocke, Hamid och Fredda. Eller med Anki och Madde. Nu vill jag för det mesta vara ifred. Det handlar inte om att jag är grinig eller ogillar dem, jag vill bara vara ensam med mina tankar och funderingar.
De är bra människor allihop. Ett tag umgicks jag t o m med Madde på min fritid. Trots åldersskillnaden så kom vi bra överens. Madde är nästan tjugo år yngre än mig. Ibland hyrde vi film och köpte pizza. Men så fick min flickvän reda på det. Hon hatade Madde. Hon blev svartsjuk.
- Jag är gammal, ful och dum. Det finns väl ingen kvinna som vill ha mig förutom du?
Det spelade ingen roll. Madde skulle bort ur mitt liv! Och så blev det. Nu är jag oftast ensam under helgerna för min flickvän gillar att gå ut och dansa. Jag avskyr dans och all form av uteliv och underhållning. Jag sade till henne att det skulle vara trevligt om hon i alla fall kunde umgås med mig någon lördag i månaden. Då blev hon arg. Kvinnor blir alltid arga på mig. Hon sade att jag försökte att kontrollera henne och det var det bäst att jag slutade med.
Ett tag så umgicks jag lite löst med Hamid. Inte ofta, men tillräckligt ofta för att min flickvän skulle bli uppretad igen. Hon sade att hon inte gillade honom, att vi hade dåligt inflytande på varandra, att vi bara satt och söp och förresten så hade han tittat på hennes bröst en gång. Var det inte för jävligt va? Och en gång så hade hon sett hur han kom utraglandes från Jockes portuppgång mitt på blanka förmiddagen. Han drog ned byxorna och satte sig och sket i sandlådan vid lekparken utanför höghuset där hon bor. Barnen lämnade sina leksaker och sprang iväg till sina föräldrar och grät.
Ha! Ha! Jävla Hamid, va? Den killen är full av upptåg.
- Jag tycker inte om att du umgås med honom!
Så nu sitter jag ensam under helgerna, men det känns bra. Jag gillar som sagt att vara ensam.

Jocke, Hamid och Fredda är ett kompisgäng på jobbet som alltid har hållit ihop. När jag blev anställd på företaget så tog det ungefär ett par månader, sedan blev jag inbjuden i deras gemenskap. De frågade om jag ville följa med dem ut. De går alltid ut en helg varje månad. Det heter att de går ut. Oftast sitter de inne hos någon och krökar.
Jag har oftast tackat nej till deras inviter. Jag gillar att umgås med dem på jobbet, men det räcker. Jag har följt med dem till Tyskland någon gång, det har varit trevligt men har inte blivit till någon vana. När jag är ledig så vill jag ägna mig åt mig själv.
Vid sällsynta tillfällen så händer det faktiskt att de tar sig ut på lokal. Oftast hamnar de på Harrys eller något liknande ställe. Då brukar Anki och Madde följa med. Man kan undra varför två tjugofemåriga unga kvinnor följer med ett gäng medelålders karlar ut, men antagligen så beror det på att de blir bjudna på inträdet och drinkar hela kvällen. Fredda är gift men Hamid och Jocke slutar aldrig att hoppas på att alkoholen ska få de unga kvinnornas omdöme lite mer avspänt vid val av sexualpartner.
Så avspända blir de aldrig. Men en gång så fick faktiskt Jocke ta Anki på brösten. Som hastigast. I soffan på en efterfest hemma hos Hamid.
När hon hade somnat.
Madde såg alltihop och började slå Jocke i huvudet med en gammal bordständare i marmor. Den hade tillhört Hamids föräldrar i Libanon. Han blev mycket upprörd och försökte att ta den ifrån henne. Anki vaknade och trodde att Hamid försökte att våldta Madde. Fredda lade sig i och försökte att avstyra bråket vilket bara förvärrade hela situationen. Jocke trodde att Fredda av någon anledning ville ge honom stryk och det blev ett jävla liv. Blomkrukor, flaskor och askfat flög genom luften samtidigt som stereon stod på högsta volym. Det var någon libanesisk folkgrupp som hela tiden gallskrek på arabiska. Grannarna vaknade, bl a två zigenarbröder som Hamid brukade köpa cigarretter och sprit av. De bröt upp den låsta dörren, klev in och kastade sig in i bråket. De var förbannade. De ville sova. De skulle upp tidigt på morgonen och hämta en last med cigg i Litauen och det var ju själva fan att folk som hade ett jobb att sköta inte fick sova under nätterna.
När polisen dök upp så fick de ett fasligt besvär med att reda ut härvan.
Allt detta bara för att en medelålders man tvunget skulle ta en ung kvinna på brösten. Jag är glad över att jag har tröttnat på att gå på fest.

Men jag följde faktiskt med ut för ett par månader sedan. Det var i början av december. De hade tjatat länge och till slut hängde jag med till Harrys. Jag hade inga stora förväntningar på kvällen, det måste jag erkänna.
Det gjorde jag rätt i att inte ha.
Det var tråkigt.
Kort reflexion av nattklubbsgästerna: En stor del av kvinnorna var gamla kärringar i min ålder som hade sluppit loss från ett tråkigt äktenskap ute i villaområdena och nu skulle de ta igen allt de hade missat. De inbillade sig att de var unga igen. De trodde att de var Susan Sarandon i ”Thelma & Louise”. Tuffa och ungdomliga. Visst hade de kunnat vara med i en film, jag ser titeln framför mig: ”Gamla kärringar, nya flytningar – Carro visar mamma vägen till avdelningen för veneriska sjukdomar.”
Skulle nog inte bli en lika stor succé.
Eller också var det unga kvinnor i tjugoårsåldern som såg ut att lida av anorexi. Kärringarna försökte dölja sin ålder bakom flera lager av smink och de unga kvinnorna försökte se lika korkade ut som Carolina Gynning.
De män som var under trettio såg ut som bögar. De som var i min ålder var fula och skalliga. Det kändes skönt. Åldern gör oss alla till jämlikar.
Jag såg feta, skalliga män utan självinsikt som stötte på unga tjejer som hade kunnat vara deras döttrar. Kärringarna fnittrade som småflickor och klippte med ögonfransarna åt de unga killarna.
Det här är ingenting för mig längre! Tänkte jag.
Jag kände mig helt främmande i denna miljö och jag var inte intresserad av att försöka anpassa mig.
Underlig och vedervärdig musik dånade ur högtalarna. Det gick inte att komma undan. Det var ett jävla oväsen helt enkelt. Jag undrade varför jag utsatte mig för detta. Jag hade inte ett dugg roligt. Jag stod i baren och tänkte dricka mig ännu mer berusad än jag var. Något annat fanns inte att göra.
Anki kom fram till mig och sade att jag drack för mycket och att jag riskerade att bli alldeles för full.
Jo, det var ju liksom det som var meningen.
Hon undrade också varför jag var så tråkig, varför släppte jag inte loss? Varför dansade jag inte?
- Jag dansar inom mig.
Hon gick tillbaka upp till dansgolvet och fortsatte med att hoppa upp och ned tillsammans med de andra fåntrattarna.
Jag beställde in en ny sexa vodka och retade upp mig på priserna. Hundra spänn! Det får jag en hel kvarting för på Systembolaget. Har de avskaffat Pris och Kartellnämnden? Kan det verkligen vara tillåtet med sådana hutlösa priser? Varför är det ingen som reagerar?
Klockan tio gick jag därifrån i vredesmod. Jag hade fått min dos av uteliv. Det var värre än jag trodde.

Hemma hade jag en liter tysk vodka. Jag gick hem, satte mig vid datorn och söp mig full ute på nätet. Jag vaknade på golvet någon gång vid soluppgången. Förmiddagen fick jag ägna åt skadeanalys ute på nätet. Vad hade jag ställt till med? Var hade jag varit? Vad hade jag skrivit, och till vem?
Det är t o m riskfyllt att supa till ensam i lägenheten nu för tiden. Det blir fel hur jag än gör. De får mig alltid till slut.

måndag 22 februari 2010

Det spökar i miljonprogrammet - Del 4.

Lucienne städade två gånger i veckan hos Bosse. Han satt alltid ute på balkongen med ett glas i handen under tiden som hon dammsög, skurade och diskade. Hon tittade på honom i smyg ibland.
Han sitter nog och funderar ut vacker poesi, tänkte hon. Han är nog mitt uppe i någon fin dikt som handlar om evig kärlek och flammande solnedgångar.
- Qué hombre!

Sade Lucienne tyst för sig själv.
På sätt och vis hade hon rätt. Bosse tänkte vackra tankar.
Han tänkte på Lucienne.
Det sägs att en man tänker på sex åtta gånger i timmen. Det stämmer inte. Det är en lätt underdrift. En man tänker ständigt på sex. Allt som en man företar sig här i livet går ut på att få sex.
En man vet att en kvinna gillar pengar, alltså tvingar han sig iväg till sitt jobb och tjänar pengar. Så att han ska få sex.
En man vet att kvinnor gillar makt, därför startar män krig. De kan dräpa hela kompanier med soldater och utplåna hela folkslag, allt i ett enda syfte – att få sex.
En man kan förnedra sig på alla upptänkliga vis i syfte att få sex. En man skulle aldrig stå inför en kvinna, utklädd i en fånig kostym med en blomsterkvast i handen om det inte vore för att han hoppades på sex. Han skulle aldrig gå upp på ett dansgolv, kalla sig för feminist eller ens kamma sig om det inte vore för att han hoppades på sex.
Jag har t o m hört män hävda att de gillar barn i kvinnors närvaro. Allt för att få sex.
Män kan utsätta sig för livsfara enbart för att imponera och få sex. De köper sportbilar och blåser fram i tvåhundra knutar, de ställer upp på fåniga supartävlingar med livet som insats. De kastar sig utför stup, seglar jorden runt och bestiger bergstoppar.
De utmanar andra män, större och starkare än de själva och får stryk. De slåss med poliser, rånar banker eller skaffar sig en utbildning och offrar en stor del av sin korta tid här på jorden på att göra karriär.
Hade inte mannen haft sin sexdrift så hade fängelser, universitet och arbetsplatser varit helt tomma på män.
Sex! Sex! Sex!
Kvinnorna står vid sidan om och tittar på och undrar varför de egentligen bryr sig om dessa dårar. Men naturen måste ha sin gång.
Kvinnor vill ha barn och familj. Män vill ha sex.
Men är djur, hävdade Gudrun Schyman. Jag måste ge henne rätt på den punkten.
Men ibland, vid ytterst sällsynta tillfällen så händer det att mannen blir kär. Han slutar att enbart tänka på sex och ser kvinnan istället. Han ser människan och en fullständig förvandling sker. Om mannen var en komplett idiot innan så är det ingenting mot vad han blir när han blir kär. Han tappar helt perspektivet på sitt eget, manliga universum. Han blir förvirrad.
När en kvinna köper en ny klänning så ser oftast männen enbart formerna som klänningen framhäver. Kvinnor önskar att männen istället kunde se klänningens mönster och ge henne uppskattning för hennes goda smak.
När en man blir kär så kan man enkelt uttryckt säga att han äntligen ser klänningen hos en kvinna. Borta är tvångstankarna på sex.
Det var vad som nu hade hänt Bosse. Han hade blivit kär. Han såg Lucienne i sin ljusblå städrock och det enda han ville var att överösa henne med presenter, göra henne lycklig och kanske – om hon inte blev väldigt upprörd – hålla henne i handen.
Det skulle räcka för Bosse.

Lucienne började med att sitta en stund ute på balkongen med Bosse varje förmiddag efter att hon hade städad lägenheten. Bosse blev våldsamt generad och sade inte ett knyst. Öronen var röda som tomater. Lucienne pladdrade på. En soppa av spanska och engelska. Bosse förstod till en början inte mycket. Men han ville förstå henne. Han köpte en parlör och lärde sig enkla meningar på spanska.
Lucienne pladdrade på och Bosse hällde i sig sprit varenda dag samtidigt som han satt med parlören och försökte att förstå.
- You drink para muy!
Sade Lucienne.
Hon tyckte att han drack för mycket. Ja, vad fan skulle han göra då? Han var blyg. Utan spriten skulle han ha låst in sig på toaletten och hållit sig där tills hon hade gått sin väg. Bosse var konstant generad i Luciennes närvaro. Ändå så ville han inte att hon skulle lämna honom.
I en månad så varade detta märkliga vänskapsförhållande. Flera gånger i veckan så kom Lucienne till Bosses lägenhet och städade. Sedan satt hon hos honom ute på balkongen och pratade sin blandning av spanska och engelska. Bosse satt och molteg med hettande öron och hällde i sig sprit. Men han lärde sig i alla fall lite spanska. Till slut så kände han att han kunde få till enkla meningar på samma blandspråk som Lucienne.
- Usted tiene un very beautyful vestido!
Han talade om för henne att han tyckte att hon bar en vacker klänning. Det var första gången han tilltalade henne.
Min idiot! Det är ju hennes städrock!
Det var ingen idé att han försökte. Han gjorde bara bort sig. Han fann aldrig de rätta orden. Men Lucienne blev glad över att han till slut sade något. Ett tag hade hon trott att han kanske var döv, eller stum. Hon förstod att han bara var generad och ovanligt blyg. Det tydde på att han var en känslig man. Lucienne gillade känsliga män. Hon hade fått nog av burdusa och hårdhänta män i sitt liv. Män som nöp henne i baken och kom med skamliga förslag. Bosse skulle aldrig försöka att kladda på henne.
Om hon inte själv ville förstås.
Hon klappade Bosse på handen och log mot honom.
Bosse kippade efter andan, tippade baklänges på sin stol och slog huvudet i fönsterkarmen. Det gjorde ont men det gjorde ingenting för Lucienne hjälpte honom upp och sedan släppte hon honom inte.

Efter det så började de tala med varandra. Lite trevande och stakande eftersom språket var ett hinder. Men de förstod det mesta i alla fall. Lucienne berättade om sina drömmar. Hon ville bli läkare. Bosse ville inte bli någonting, han behövde inte. Han levde redan i en dröm.
En ljummen kväll gick de ned till stranden. De satt där och tittade på månen och drack vin. Bosse lade armen om henne och den fick vara kvar. Det var första gången han höll om en kvinna. Det var Bosses lyckligaste stund i livet. En stund som han senare i livet skulle återkomma till i sina tankar varje dag.
Händer detta verkligen mig?
Bosse kände en hissnande känsla i magen. Alla män som minns första gången som de höll om en flicka vet vad jag menar. Med åren så bleknar denna känsla och till slut så finns den inte längre. Man känner inte längre någon hänförelse. Man letar och letar man den är borta. Men för Bosse så var denna känsla högst verklig, han behövde inte leta efter någonting för han hade allt han ville ha.
Just då.
En ljummen kväll vid en strand i södra Spanien.
Den kvällen följde Lucienne med Bosse hem till lägenheten och hon lämnade honom inte förrän solen gick upp.
Det var en natt som Bosse senare skulle minnas under hela sitt liv. Han skulle veva den där filmen om och om igen uppe i sitt huvud.
Bosse var tjugo år och hade haft sitt livs lyckligaste stund.

Lucienne och Bosse träffades varje dag under ett par månader. Det var en härlig tid. Bosse trodde knappt det var sant. Vad såg hon hos honom egentligen? Det kunde han inte svara på men tydligen så hade Lucienne sett något hos honom som kvinnorna i Sverige hade missat.
Jag är ju en tönt! Tänkte han. Jag kan ingenting och jag vill ingenting. Jag bara sitter här på min balkong i solskenet och dricker och väntar på att Lucienne ska komma hem till mig efter sina städjobb och jag älskar det!
Det räckte för Bosse och tydligen också för Lucienne. Han älskade sin balkong, han älskade solen och han älskade Lucienne. Vad mer kan en man utan ambitioner önska sig egentligen?
Och så en kväll så dök inte Lucienne upp. Hon var borta.
Hon dök inte upp nästa kväll heller.
Och inte nästa.
Nu blev Bosse orolig. Inte hörde hon av sig heller! Efter en vecka höll Bosse på att bli galen och efter två veckor började Bosse att supa på allvar.
Tredje veckan så fick Bosse ett brev från Lucienne. Hon skrev att hon var med barn och att hon hade flyttat. Hon talade inte om vart.
Bosse kvicknade till efter sitt fylleslag och försökte leta rätt på henne men det var lönlöst eftersom han aldrig hade frågat vad hon hette i efternamn. Efter några månader gav han upp. Det var den värsta tiden i Bosses liv. Han började supa igen. På riktigt. Stenhårt. Och så började han att spela.
Bosse hade tidigare levt efter en enkel regel och nu tog han upp den igen. Den gick ut på att spela ihop så mycket pengar han kunde medan han var ung, och sedan leva på dem resten av livet.
Det hade kunnat vara ett bra system, om det hade fungerat. Det gjorde det inte. Spel lönar sig ytterst sällan. Spel är för idioter. Bosse var inte världens smartaste man. Ett år senare var han helt utblottad. Det enda han hade kvar av sin förmögenhet var en guldlänk runt handleden. Den hade han inte pantsatt borta vid casinot.
Eftersom han inte var spansk medborgare så var han inte berättigad några bidrag. Bosse fick åka tillbaka till Sverige med svansen mellan benen.
Bosse upplevde sitt livs värsta stund när han satt på planet till Sverige. Det var en knäckt man som gick genom Arlandas passkontroll.
- Något att förtulla?
Undrade passkontrollanten.
- Dra åt helvete! Gubbjävel!
Sade Bosse som inte var på humör för att svara på dumma frågor. Vad fan trodde han att Bosse skulle smuggla från Spanien – Maracas?
Passkontrollanten, som för övrigt hette Stig och som nyss hade fyllt sextio gillade inte att bli kallad för gubbjävel. Åldern var en smula känslig för Stig. Hans jobbarkompisar hade gett honom en käpp i present. En jävla käpp! Han kände sig ju för fan som högst trettio år och hade han inte haft stånd förra veckan kanske? I och för sig pissestånd, men i alla fall. Nu skulle Stig äntligen få användning för sina nya rövhandskar, och en jättestor tub med vaselin hade han minsann i beredskap. Den hade legat oöppnad lite väl länge. Nu var det dags att skruva av korken.
Bosses äventyr slutade som det började, fingerknullad i röven igen. Cirkeln var sluten.
När Bosse tänkte efter så hade han blivit rövknullad i nästan hela sitt liv. Först så tvingade de iväg honom till skolan. När han äntligen hade suttit av de där nio åren så sade de till honom att nu fick han klara sig själv för nu var det dags att bli vuxen.
Nu är det dags att börja tjäna pengar! Sade de. Ska det inte bli kul att tillbringa femtio år med att syssla med något meningslöst på en plats du inte vill vara på?
Nej, Bosse tyckte inte det var ett dugg kul. När han äntligen hade sluppit loss och kunde rymma sin väg så hade allt gått åt helvete. Nu var han tillbaka men de kunde inte hindra honom från att ge upp. Och det var precis vad Bosse gjorde. Han gav upp.
- Åt helvete med alltihop!
Sade Bosse till tullaren samtidigt som han drog ned byxorna och vände upp röven. Han hoppades att det skulle gå fort.

Det gick inte lika fort för Bosse att ta till den slutgiltiga lösningen. Det tog nästan trettio år för honom att bestämma sig. Våga ta steget fullt ut.
Det blev inget mer arbete för Bosse. Han hade ju gett upp. Han fixade sig förtidspension. Det blev inte mycket men det räckte till hyran, lite käk och sprit. De kommande åren satt han på sin balkong och drack sprit och drömde sig bort till tiden i Spanien. Resten av sitt liv så levde han på sina minnen. Han tänkte på sin balkong i Marbella men framför allt så tänkte han på Lucienne. Han tänkte på att han kanske var far till en liten dotter eller son.
I tankarna så var han alltid far till liten dotter som hade fått Bosses blå ögon. Kanske hette hon Isabel och vem vet, hon kanske frågade sin mor just nu vem som var hennes far?
Bosse undrade om hon någonsin skulle få reda på det?
Isabel skuttade omkring och lekte vid en solig äng någonstans i Spanien och i ett höghusområde i Sverige satt Bosse och söp på sin balkong.
Åt helvete med alltihop! Tänkte Bosse på sin femtioårsdag. Han gick äntligen in från sin balkong, till sitt sovrum och klev upp på en stol. Han fäste repet i lampkroken uppe i taket och lade sedan snaran runt sin hals.
- Jaha, det var det livet det!
Sade Bosse för sig själv och klev ut i evigheten från sitt sovrum.
Det tog två månader innan någon hittade honom.

Ett år senare såg jag honom sitta på sin balkong och dricka grogg.
Det finns de som tror att paradiset blir som människans lyckligaste tid på jorden. Gud placerade Bosse på sin balkong. Nu sitter han där och det är sommar och solsken. Han såg lycklig ut. Han log mot mig. Gud kanske hade talat om för honom att Lucienne snart skulle komma och hålla honom sällskap. Under tiden så skulle det vara evig sommar, solen skulle skina över honom. Bosse skulle inte behöva frysa. Han satt där och drack grogg och mådde bra. Och snart skulle det knacka på dörren. Bosse skulle öppna och där utanför skulle Lucienne stå i sin blå städrock. Men hon skulle aldrig mer behöva städa och Bosse skulle aldrig mer behöva vara ensam.

torsdag 18 februari 2010

Det spökar i miljonprogrammet - Del 3.

Bosse landade i Malaga. En passkontrollant frågade honom på spanska om han hade något att förtulla. Bosse var så salig av lycka och tagen av stämningen så han tyckte det lät som om han sade: Välkommen till friheten! Bosse och nickade och log. Det kostade honom en rektal undersökning. Men inget, absolut ingenting kunde dämpa Bosses glada humör. Några fingrar uppkörda i röven var tydligen något man fick räkna med när man var på resande fot. Det var första gången Bosse var utomlands.
Från flygplatsen tog han bussen till Marbella. Det var där alla rika och lyckliga människor bosatte sig, och var det något som Bosse var så var det rik och lycklig. Han skulle trivas bra bland alla arbetsbefriade människor. Inga tider som han behövde passa, inga krav och inget ansvar. Ingen jävel som skällde på honom dagarna i ända, eller gav honom ”kritik” som hans gamla chef hade kallat det. - Jag skäller inte på dig! Jag ger dig kritik!
Han fick det alltid att låta som något positivt, att Bosse skulle vara glad över att få kritik, så att han visste vad han gjorde för fel och hur han skulle bättra sig. - Se det som att jag gör dig en tjänst!
Det förutsätter att man faktiskt är intresserad av sitt arbete och vill göra ett så bra jobb som möjligt. Bosse hatade sin arbetsplats och var inte det minsta intresserad utav att göra ett bra jobb.
Det sista Bosse gjorde innan han lämnade sin arbetsplats var att smyga in på chefens kontor och skita i hans papperskorg.
Se det inte som en hämnd! Tänkte Bosse. Se det som att jag gör dig en tjänst. Hädanefter kanske du tänker på vem du kritiserar!
Marbella kännetecknades vid denna tidpunkt något av något som skulle kunna liknas vid nybyggaranda. Man byggde lyxhotell och lyxvillor överallt. Marbella var något nytt, något spännande och det var hit alla som hade lyckats i livet flyttade. Filmstjärnor, rockstjärnor, direktörer och alldeles vanliga miljonärer. Gatorna var fyllda av lediga människor med pengar i fickorna och diamanter i öronen. Bosse ville smälta in i mängden och ekiperade genast upp sig i dyra hawaiiskjortor och tunga guldsmycken. Bosse såg sig som en man med mycket stor tur, han hade inte ens behövt jobba ihop till sina pengar. Han hade vunnit dem! Han titulerade sig alltid som förtidspensionerad dagdrivare och var stolt över det. Han log alltid när någon frågade vad han jobbade med och svarade:
- Jobbar? Nä, det var inget roligt så jag bestämde mig för att sluta med det!
Han köpte sig en liten lägenhet. Den var inte stor men den räckte åt honom och den hade balkong, det var viktigt. Nere på gården fanns det en pool som han fick nyttja så mycket han ville.
Varje morgon startade Bosse med ett par rejäla groggar ute på balkongen och en redig runk inne på toaletten. Sedan gick han ned till poolen och tog sig ett dopp. Sedan tillbaka till sin lilla lägenhet och balkong. Hela dagarna satt han och solade, rökte och drack grogg tills han knappt kunde se handen framför sig. Han saknade ingenting. Livet var härligt och bättre skulle det bli.

Två gånger i veckan fick han sin lägenhet städad. Han hade fått hjälp med att annonsera efter en städerska. Ska fan behöva städa när man är rik!
Städerskan hette Lucienne Ruiz och när hon knackade på dörren så blev Bosse helt mållös. Det blev han i och för sig alltid i närheten av kvinnor. Han hade aldrig sett en så vacker kvinna. Lucienne var frukten av ett snabbt och improviserat möte i Barcelonas hamn mellan en svart sjöman och en spanjorska vid namn Maria Ruiz. Vad den svarte sjömannen hette var det ingen som visste eftersom Maria minst sagt hade blivit tagen med överraskning. Hon blev så till den milda grad överraskad den där sena kvällen när hon var på hemväg från sitt jobb så att hon till en början inte fick fram ett ljud. Det passade sjömannen bra. Fruntimmer som skrek och fäktade var inte hans typ av kvinnor. De skulle ta emot och hålla käft! Mitt i akten så började dock Maria att tjuta som en luftvärnssiren.
- Håll käften! Ska du fresta hela jävla hamnen eller?
Sade den svarte sjömannen på ett språk som hörde hemma någonstans i trakterna kring mellersta Ekvatorialguinea. Hon skrek högt och började göra ett fasligt motstånd - eller jävlades, som han brukade kalla det, så han förstod att det inte skulle finnas någon tid över till presentation efter det improviserade överraskningspartyt.
Så fort han var färdig så tackade han för sig.
- Moffo wollovoomboto!
Och sedan försvann han in i riktning mot de stora containerbåtarna.
Vilken överraskning det blev!
Nio månader senare födde Maria en liten dotter som fick namnet Lucienne. Maria fick sparken från sitt jobb. Hon satte sig på bussen med sin nyfödda dotter och åkte söderut, till Marbella. Det sades att det var en stad på frammarsch och att det fanns jobb där nere.
Tjugo år senare stod lilla Lucienne i en ljusblå städrock vid Bosses dörr och bad om att få komma in och städa.
Han hade aldrig någonsin tidigare i sitt liv mött en så vacker kvinna. Samtidigt så fylldes han av en mild sorg. Han visste att en sådan som han inte skulle ha en chans hos henne. Hon ville säkert ha självsäkra och stiliga män som visste vad man skulle säga och som inte stod och rodnade och stammade på dålig engelska.
Bosse hade fel.

Lucienne gillade den tystlåtne, unge mannen som satt på balkongen och drack under tiden som hon städade hans lägenhet. Hon var van vid burdusa och självsäkra män som alltid försökte få henne i säng. Den här mannen verkade snäll. Väldigt ensam, men snäll. Hon undrade varför han var så ensam?
När Lucienne var färdig så frågade hon Bosse om han var nöjd. Det var Bosse. Han blev knallröd om öronen när Lucienne tilltalade honom. Han önskade att hon kunde sluta upp med det. Bosse förvandlades alltid till en komplett idiot i kvinnors sällskap. De gjorde honom generad. Speciellt vackra kvinnor. Han mindes en gång för två år sedan. Då hade han varit på dans och glad i hågen och full som en kanon vacklat fram till en tjej som han tyckte såg trevlig ut. Han presenterade sig och fick en hånfull blick tillbaka som han aldrig skulle glömma.
Vad får dig att tro att jag vill lära känna en tönt som dig?
Sedan gick hon iväg till sina kompisar. De pekade på honom och skrattade. Lite längre bort stod hans jobbarkompisar och bevittnade förödmjukelsen. Efter det så blev varenda måndag på jobbet ett helvete för Bosse. Alla frågade om han hade fått sig något under helgen. Alla drev med honom. Bosse, stans största förlorare.
- Fan Bosse, jag har hört att du är en jävel på fruntimmer. Stämmer det?
Efter det så bestämde han sig för att aldrig mer utsätta sig för en sådan skam. - Ligger du bara på hålet och pumpar hela kvällarna eller har du någon annan hobby också, Bosse?
Som sagt, aldrig mer. Kvinnor var inget för honom, han fick skaffa sig andra intressen. Som att dricka sprit t ex. Det var ju trevligt det också.
Hemma i Sverige hade Bosse varit en tråkig och medelmåttig kille som helt saknade utstrålning. Men här i Spanien så uppfattades han som lång och stilig. Lucienne tyckte att Bosse med sina blå ögon var en mycket exotisk och spännande man. Inte var han påflugen heller. En riktig gentleman verkade det som. Alla andra män som fick sina hem städade av Lucienne försökte alltid ta henne på brösten, eller också kom de med skamliga förslag. De frågade om hon ville tjäna lite extra. Värst av dem alla var Claudio, en sliskig italienare. Han satt alltid på en stol och stirrade på henne när hon dammsög och putsade. Han andades tungt klädde av henne med blicken. En gång så var hon tvungen att böja sig ned för att komma åt att dammsuga under sängen. Claudio fick full insyn under städrocken och greps av ett våldsamt begär att få bestiga henne. Han kastade sig över henne och vilt tumult uppstod. Hon kom inte loss förrän hon hade petat honom i ögat med dammvippan och slagit dammsugarmunstycket i huvudet på honom.
Hon sprang därifrån. Claudio satt kvar på golvet med rinnande öga och en stor bula i huvudet.
- Det gör ont! Sade Claudio till sin mor. - Jätteont faktiskt! Blåsa på bula, si?
Mamma Luba kom varje morgon för att laga frukost till sin lille son, han var ju bara trettio år gubevars, och det vet ju alla italienska mödrar att en son är en bräcklig liten man och förutom att de är helt hjälplösa så är de även oskyldiga. Lille sötepöte Claudio! Gullenuss!
Hon gjorde i ordning en extra god frukost till honom och han fick t o m efterrätt. Chokladpudding. Det brukade han annars bara få efter middagen.
Claudio kunde inte sluta tänka på Lucienne trots det rinnande ögat och värken i huvudet. När han hade börjat beta av chokladpuddingen så hade han fortfarande stånd.
Lucienne hade en sådan inverkan på män. Alla ville ha henne, hon ville inte ha någon.
Men hon trodde att Bosse var en trevlig man.
Det bådade gott.

Fortsättning följer...

tisdag 16 februari 2010

Det spökar i miljonprogrammet - Del 2.

En stor del av sommaren 86 tillbringades på Pias och Mias balkong. Den låg på sjunde våningen. Vi satt mest och snackade skit. Mitt emot låg ett annat höghus. Det satt en man ute på sin balkong och rökte. Alltid med ett glas i handen. Han var i femtioårsåldern och såg trevlig ut. Han verkade ensam. Jag såg aldrig att han hade någon kompis eller kvinna hos sig. Det var något sorgligt över situationen. Han hade det välordnat på sin balkong, det kunde jag se. Matta på golvet och blommor på det lilla balkongbordet. Något jobb verkade han inte ha, men pengar verkade han inte lida någon brist på. Alltid en välfylld flaska med dyr sprit på bordet och ena handleden pryddes av en tjock guldlänk. Det såg jag varje gång han höjde glaset till sin mun.
Han verkade leva ett bra liv men han gav ett olyckligt intryck. Jag tyckte synd om honom.
Jag minns att jag tyckte det var underligt att nivån i flaskan aldrig sjönk, men jag fäste aldrig någon större vikt vid det. Han kanske blandade ut spriten med mycket läsk?
Så en dag så hälsade han från sin balkong. Han sade inget, han höjde glaset mot mig, nickade och log. Jag vinkade och log tillbaka. Det var fredag och förmiddag. Jag hade gått på spriten. Det kändes bra.
Han vinkade tillbaka, pekade på sitt glas och gav mig en min som sade att spriten nöp ovanligt fint idag.
Jodå, spriten tog verkligen bra under åttiotalet.
- Vem hälsar du på?
Undrade Pia.
- På snubben mittemot.
- Är du full? Det finns ju ingen där!
Jovisst, var jag full. Men inte så full att jag såg syner. Eller…? Jag tittade ut över balkongräcket. Jag såg ingen. Han var borta.
- Han satt på sjätte våningen! Nu är det helt tomt.
Sade jag.
- Menar du Bosse Bengtsson? Han hängde sig ju i sitt eget sovrum förra året.
Lägenheten hade stått helt tom efter det. Ingen ville bo där. Det sades att det spökade.
- Jag lovar! Han satt där och han hälsade på mig!
Pia sade åt mig att ta det lugnt med spriten.
- Du är ju full mitt på dagen!
Ja, vad var det med det då?

Enkla människor som lever små och enkla liv har alltid intresserat mig. Jag gillar att läsa om sådana människor, men få skriver om dem. Det är svårt att hitta romaner om små människoliv i små städer.
Det ska istället vara Stockholm och tuffa karlar med stora muskler som springer omkring och viftar med kukarna bland bovar, banditer och kontorsfjantar.
Sådant intresserar inte mig.
Jag är själv en enkel människa som lever ett enkelt liv. Ingen kommer att skriva något om mig, men jag gillar att skriva om små liv. Jag vet vad jag talar om. Jag känner till en värld av tristess och drömmar som aldrig slog in.
Jag tog reda på allt jag kunde om denna Bosse Bengtsson. Internet fanns inte på den tiden, man fick gå till biblioteket och kolla i tidningsarkiven. Det stod inte mycket om Bosse. Mest om självmordet. Han blev femtio år gammal. Jag hittade även en gammal artikel om Bosse. Det stod att han hade vunnit en miljon på lotteri. En svindlande summa på den tiden.
Den blott tjugoårige Uddevallabon Bosse Bengtsson vann igår en miljon på lotteri. Vad kommer en sådan ung man att göra med alla dessa pengar?
- Jag bad nyss chefen dra åt helvete! Nu sticker jag härifrån!
Säger Bosse Bengtssson och ser lycklig ut. Ja, vad kan en ung man med sådan tur vara annat än glad? Lycka till Bosse!
Den där artikeln gillade jag. Jag läste mellan raderna. Den satte min fantasi i rullning. Vad hade egentligen hänt Bosse? Varför kom han tillbaka och vad gör en människa så olycklig så att han hänger sig i sitt eget sovrum?
Jag läste att han hade jobbat på en större mekanisk verkstad. Jag förstod verkligen att han hade bett sin chef fara och flyga åt helvete. Ett riktigt mardrömsjobb. Olja, elsvetsar och maskiner som är svåra att plocka isär och ännu jävligare att få ihop. Jag skulle inte ha stått ut i en timma. Bosse hade jobbat där i fyra år innan han vann sin miljon och kunde vandra ut därifrån för gott. Men vad hände sedan egentligen? Vad gjorde han? Vart tog han vägen och varför såg han till slut bara självmord som det enda alternativet?
Det här är en blogg, den lämpar sig inte för att lägga ut långa romaner. Men jag ska försöka att berätta den förkortade versionen av Bosse Bengtssons öde. Egentligen så förtjänar han den långa versionen, men ni får använda er av min metod – läs mellan raderna. Lägg till och hitta på själva!

Bosse var en ung man som inte hade mycket till övers för arbete, och vem har egentligen det? Bosses största hobby var att sitta på sin balkong dagarna i ända och dricka grogg och drömma om resor till främmande länder och vackra, exotiska kvinnor.
Alkoholen hade han upptäckt redan för några år sedan och den hjälpte honom verkligen när han ville fly verkligheten och segla iväg till ett varmare land där kvinnorna inte var dryga och skrattade åt hans tafatta försök till uppvaktning.
Sol och vackra kvinnor.
Istället var han dömd till att jobba i en grå och dyster småstad i ett ännu dystrare land. Bosse hatade sitt jobb. Han hatade kyla, blåst och regn och han hatade att vara fattig.
Det är inte ofta solen skiner och luften känns varm i detta land, men när det väl hände, ja då ringde Bosse genast till sitt jobb och sjukanmälde sig.
- Det är magen igen!
Sedan satt han hela dagen på sin balkong med glaset i handen och drömde sig bort.
Alla likheter med mig själv och mitt eget liv är endast tillfälligheter, men det är nog en av anledningarna till att jag verkligen fattade tycke för Bosse Bengtsson.
Men så vann då Bosse på lotteri och efter det så hade han inte så mycket gemensamt med mitt liv.
Bosse bad som sagt sin chef att dra åt helvete. Sedan han gick upp till Arbetsförmedlingen och bad dem stryka honom ur alla register som fanns och var det som så att det kom in något nytt jobb som de trodde skulle passa honom så ring för helvete inte.
- För jag behöver inte längre svara, era jävlar! Abonnenten kan inte längre nås! Skit på er och glad midsommar!
Sedan gick han därifrån. Bosse hade inte gått med så lätta steg sedan den dagen han hade sluppit ut från skolan.
Det regnade och var kallt som vanligt när Bosse vandrade hemåt, men det märkte han inte. Han var redan på väg söderut i sina tankar.
Han skulle ringa och säga upp lägenheten, skita på hallgolvet och lämna nyckeln till hyresbolaget. Sedan skulle han sätta sig på ett plan söderut. Han hade redan bestämt destination.
Det skulle bli någonstans vid spanska solkusten. Där sken solen jämt och kvinnorna var mörka i huden men inte till sinnet. Bosse skulle skaffa sig en lägenhet där, en lägenhet med balkong och sedan skulle han göra allt för att glömma sitt gamla liv och hemland. Kyla och dryga kvinnor är inte bra för känsliga män, sol och glada kvinnor fungerar däremot lika bra som vilken penicillinkur som helst.

Fortsättning följer...

söndag 14 februari 2010

Det spökar i miljonprogrammet - Del 1.

När jag var ung så hände det att jag blev bjuden på ”tjejfest”. Det är som det låter, en fest för tjejer. Bara tjejer, och så jag då. Jag blev ofta bjuden på tjejfest. Hur jag nu ska tolka det? Jag tillhörde inte de farliga och manliga killarna, det har jag aldrig gjort. Jag tror att det ansågs ofarligt att bjuda mig. Jag skulle inte stöta på någon av dem. Jag var en snäll kille.
Mesig, som man också säger.
Snälla killar fick inga tjejer. Det var ytterst sällsynt i alla fall. Jag ville, men inte dom. Så jag förblev den där snälla killen som drog vitsar, snackade skit och fick dem att skratta.
Men jag trivdes bra i flickornas sällskap. Jag har aldrig varit den ölbrölande sorten som har gillat sport, motorer, och tunga verktyg. Jag hade mer gemensamt med det motsatta könet. Jag delade naturligtvis inte deras intresse för mode och korkade, högljudda män med stora kukar men jag slapp att lyssna på sportresultat och det var ingen av dem som ifrågasatte mitt intellekt eller sexuella tillhörighet bara för att jag inte hade olja på händerna.
Första gången jag blev bjuden på tjejfest så var jag nervös. Vad händer egentligen på en tjejfest? Vad gör de?
Snackar smink, busringer och fnittrar? Eller… Tänk om de har kuddkrig i bara underkläderna?
Herregud! Tänk om de har det?
Jag var ung och mycket oerfaren. Jag hade lagt av ett skott rakt i jeansen direkt.
Det visade sig att en tjejfest inte skiljde sig så mycket åt från alla andra fester jag varit på. Enda skillnaden kanske var att allt inte gick ut på att supa sig så full som möjligt, annars var det samma skitsnack. Det visade sig att tjejer pratade och betedde sig på ungefär samma sätt som oss killar. De var inte från en annan planet, även om det ibland kunde verka så.
Åren gick. Jag blev lite äldre och lite mer avslappnad i mitt umgänge med det motsatta könet. Jag blev fortfarande bjuden på tjejfester. Det var åttiotal och jag ville skryta med de få erfarenheter som jag hade. Jag hade umgåtts så mycket med tjejer så att jag hade glömt bort att det faktiskt var skillnad på dem och på mina manliga polare. Jag hade blivit alldeles för avslappnad i kvinnligt sällskap. Jag tänkte inte längre på dem som tjejer, för mig hade de helt enkelt blivit… Ja, polare. Jag började snacka med dem som man gör med killar. Jag började ingående berätta om en lite äldre kvinna som jag hade träffat och som verkligen hade visat mig både det ena och det andra.
- Jag får stånd bara jag tänker på henne!
Det blev helt knäpptyst. Om jag hade suttit bland ett gäng killar hade reaktionen blivit annorlunda.
- Jag också! Och jag har inte ens satt på henne!
Men nu satt jag bland tjejer. Det blev helt tyst. Jag hade överskridit gränsen. Det händer än idag att jag glömmer bort mig när jag talar med en kvinna. En man kan tala om för en annan man att han nyss har varit och skitit och att det var jävligt tillfredsställande, eller att han var ute i helgen och fick hänga ut kuken.
- Det var som fan! Berätta mer!
Och så gör man det. Spelar ingen roll vilken ålder vi män är, våra samtalsämnen ändrar sig ytterst lite.
Jag var ute och fikade med en tjejkompis för ett tag sedan. Jag glömde bort mig igen. Jag talade om att jag hade vaknat på morgonen och varit skitnödig som en häst. Stånd hade jag också.
- Det är krävs en viss teknik när man ska skita med ståkuk!
En kille hade skrattat och sagt att han visste hur det var. Nu satt jag med en kvinna som såg ut som en fågelholk i ansiktet.
- Det är som de säger, det är något fel på dig!

Någon gång under mitten av åttiotalet brukade jag umgås med två tjejer, två systrar. De delade på en lägenhet högst upp i ett höghus och hette Pia och Mia. Idag så är de i fyrtioårsåldern. Pia upptäckte några år senare att hon var lesbiskt och flyttade till Stockholm, rakade muffen och blev managementkonsult, vad nu en sådan gör? Mia gifte sig, blev fet och ägnar numer sitt liv åt att snyta sina två söner och suga av sin man varje lördagskväll.
Det går sådär.
- Aj! Du ska suga, inte bita!
Det finns de som av bitterhet på livet hämnas. Små nålstick mot samhället och mot människorna i sin omgivning. Vissa snattar ett saltkar eller en tejprulle borta vid stormarknaden, andra trampar småbarn på fötterna.
- Oj! Ursäkta! Ha! Ha! Jag såg inte det lilla kräket!
Mia bits varje lördagskväll.
Det var så livet blev för oss sextiotalister, vi som aldrig skulle bli gamla och tråkiga.
De fick oss till slut också. Ingen av oss blev det vi drömde om. Vissa hävdar att de trivs med livet. Självbedrägeri är inte min grej men om tio år, lagom till min femtiofemårsdag så kommer jag att bo i ett varmare land. Det är slutjobbat för min del. Om tio år rymmer jag. Jag tänker ligga vid en pool dagarna i ända, vara uppkopplad och skriva en massa dumheter.
Jag slapp loss, era jävlar! Kom och ta mig, om ni kan!
Men 1986 var jag tjugoett år och hade inte en tanke på att leva vuxenliv. Jag har alltid gillat sommarlov. Jag slutade skolan när jag var sexton år men såg till att få sommarlov långt upp i vuxen ålder. Jag sökte och fick bara vikariat och när sommaren närmade sig så såg jag till så att inte vikariatet blev förlängt. Hela sommaren kunde jag leva på a-kassa. När hösten kom sökte jag ett nytt jobb.

Jag gillade verkligen att vara arbetslös och förstod mig inte på de som hävdade att de mådde dåligt av att inte ha några tider att passa eller någon meningslös arbetsuppgift att ägna sig åt. Jag hävdar bestämt att det är skitsnack. Det enda som får folk att må dåligt av arbetslöshet är ekonomin. De problemen hade inte jag. Min ekonomi stod inte och föll med något arbete. Jag hade inga planer på att dra på mig några villalån och någon bil hade jag inte, ja inte ens något körkort och några dyra älskarinnor höll jag mig inte med. Ja, inga billiga heller.
Pia och Mia hade tjejfester varje helg. Jag var alltid bjuden. Somrarna var fina under åttiotalet. Jag lekte hela tiden. Många av mina jämnåriga började staka ut sin framtid. Jag sket i framtiden. Jag kände redan då på mig att det inte fanns någon kruka med guld vid regnbågens slut och medelålderns början.
Idag har många av dem familj och villa. De lever inte något sämre liv än mig, inte bättre heller. De gjorde sina val tidigt i livet. Jag gjorde inga val överhuvudtaget. Jag flöt bara med och lät tiden gå. Jag ville ingenting. Det fanns inga val för mig att göra. Jag ville bara skratta och vara lycklig. Man hörde sällan någon skratta ute i villaförorten och jag har aldrig varit intresserad utav gräsklippning och grillkvällar. Det där folket skulle klara sig alldeles utmärkt utan mig.
Fortsättning följer...

torsdag 11 februari 2010

Alla får sitt!

Det händer mycket sällan att jag lyssnar på radio. Jag avskyr dagens musik. Jag tål den inte. Jag blir provocerad.
Enligt mig så tystnade musiken någon gång när åttiotalet övergick i nittiotal. Idag är det dagispop som gäller, eller också en neger som står med byfånemössa och tjattrar i en mick. Sådant är inte musik för mig. Om det är musik, jag då kan jag också kalla mig för musiker. Jag skulle också kunna stå och fnysa och tjattra i en mick samtidigt som någon polare satt i bakgrunden och bankade på några kastruller. Men vad fan ska en medelålders, vit, knäckt gubbe rappa om?
Jag gick på klubben i lördags för att hitta en kvinna att behaga.
Den enda som ville ha mig var en fet gammal kärring från Forshaga.
Jag ville ha lite ung black pussy.
Hon jobbade på Konsum, var över fyrtio och hette Sussi.
En vit kärring från Forshaga
Det var som att bläddra i en söndagsbilaga.

Nej, jag har definitivt lyssnat färdigt.
Under sjuttio- och åttiotalet gjordes det bra rock- och popmusik, men man tröttnar på att lyssna på samma låtar och album om och om igen och när det inte kommer något nytt, ja vad gör man? Jag stänger i alla fall av radion.
Ibland får jag med mig någon av ungdomarna på jobbet i bilen. Oftast en ung tjej som heter Julia. Vi kommer bra överens, men hon ska alltid lyssna på de förbannade reklamstationerna och de sänder enbart dagispop eller rap.
Jag ville lyssna på Kulturnytt på P1. De skulle recensera en roman av en ny, debuterande författare som verkade spännande.
- Men lägg av! Du är verkligen gammal!
- Oja!
Julia får oftast sin vilja fram. Det blev en puttrande neger på vägen till städobjektet. Han kallade sig för någon konstig bokstavskombination – Runk Z?
- Du är gammal du! Började Julia. - Tänk, vad har inte du sett och varit med om?
Jag bad henne lägga av. Jag fattade vinken.
- Tur att man har en sådan gammal och vis man vid sidan när man ska bestiga livets krokiga och ibland riskabla väg!
- Käft, ungjävel!

Jag frågade Julia vad Runk-Z rappade om. Hon sade att han gav uttryck för en önskan om att få ge sin kvinna lite kärlek.
- Det gör han inte alls!
Jag hörde tydligt att han rappade om att han ville ge sin bitch stor laddstake. Jag talade om för Julia att äkta kärlek handlade om helt andra saker än sjaskigt och kravlöst sex.
- Ja pappa!
Och Runk-Z rappade på. Det dånade ur bilhögtalarna. Skitsnack och banka på trumma. Det lät för jävligt.
- Är du helt säker på att det inte är Runk-Z som just nu får stor laddstake?

Det handlar om yttre påverkan, om trender. Någon annan förklaring har jag inte. Ingen människa kan rent spontant fatta tycke för sådan smörja som rap. Det måste finnas någon plan bakom. Någon eller några har suttit och tänkt ut en ny trend för ungdomarna så att de kan tjäna mer stålar.
De tänker att nu har de tjänat en hel del pengar på rock, disco och punk. Det var ju bra men nu kommer det nya generationer och de vill ha något nytt som inte deras föräldrar gillar.
- Jag vet! Vi klär ut några afroamerikaner i byfånemössor och för stora brallor, ger dem en mick och en trummaskin och sedan ber vi dem snacka lite skit om knark, brudar och stålar.
Säger en av snubbarna under mötet.
- Skitbra idé! Man jag tycker att det saknas något.
De slår sina kloka huvuden ihop runt bordet och börjar bolla idéer fram och tillbaka.
- Jag vet! Samtidigt som de står där och tjattrar och puttrar så ska de hoppa upp och ned, stampa med fötterna i backen, peka, flaxa och vifta med armarna som ett gäng förståndshandikappade!
Det tycker de andra är ett mycket bra förslag.
- Och så ska de inte kunna spela några instrument heller, men vi kallar dem för musiker i alla fall!
Lysande förslag. De reser sig upp och förklarar därmed mötet avslutat. Nu har de lagt upp strategin för en ny dårskap som kommer att sprida sig som en löpeld över världen.
- De vuxna kommer att avsky skiten!
Det stämmer. Jag hatar smörjan. Jag blir förbannad bara jag tänker på det men det är väl det som är meningen antar jag.

Det som egentligen gör mig ännu mer förbannad är att folk är så lättpåverkade och så angelägna om att följa trender och passa in. Jag har aldrig begripit mig på det där. Jag skiter fullkomligt i vad som är ute eller inne, vad som är trendriktigt och vad som inte är det. Jag tar på mig kläder som jag trivs i och lyssnar på sådan musik jag tycker är bra och sedan ger jag blanka fan i vad som anses vara rätt och riktigt.
Det finns t o m idioter som strävar efter trendriktiga hem. Jag läste nyss att i år så bör varje människa som har koll på läget låta sitt vardagsrum domineras av en rejäl hörnsoffa med stora puffkuddar. Det är det som gäller nu.
Varför i helvete skulle jag vilja byta ut min bekväma, svarta lilla tresitssoffa i läder mot en stor, klumpig jävla hörnsoffa bara för att möbelfabrikanterna ska tjäna pengar? Jag har mycket svårt att tänka mig att jag skulle göra mig omaket att släpa in en stor jävla hörnsoffa i min lilla etta med kokvrå bara för att det för tillfället är inne.
- Men tänk om du får besök?
Jag vill inte ha besök. Och om jag skulle få det så skiter väl jag i vad de tycker om min soffa likaväl som jag skiter i deras val av möbler. Huvudsaken är att det är städat och prydligt!
Ungdomar är lättpåverkade och vill passa in, det kan jag förstå. Men vuxna som bryr sig om sådant trams som trender och mode har jag ingen som helst respekt för.

Vid sjuttiotalets slut så lyssnade man på hårdrock, punk eller disco om man var fjorton år. Ville man vara riktigt jävla tuff så klädde man sig i jeansjacka och cowboyboots. Långt hår skulle man också ha, om man inte tillhörde töntarna förstås. Töntar var de som gick till skolan för att lära sig något och som faktiskt lämnade uppehållsrummet och rökrutan då och då för att tillgodogöra sig kunskap. Töntarna hade sina skolböcker under armen och lyssnade på discomusik. Det var så man kände igen dem.
Jag ville väldigt gärna tillhöra de tuffa killarna men egentligen var jag en tönt – en tönt utan böcker under armen. Jag bar jeansjacka och hade långt hår men jag vågade inte riktigt löpa linan fullt ut, jag hade inte cowboyboots. Jag hade träskor. Jag ville verkligen ha boots, men jag vågade inte. Innerst inne så visste jag att jag inte var tuff och tog jag på mig ett par boots, ja då skulle alla se att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Att jag egentligen hade klätt ut mig till något jag inte var. Så jag gick halva vägen. Sliten jeansjacka och långt hår.
Det var alltså så vi såg ut 1979. Långhåriga hårdrockare i jeansjackor, eller punkare med mohikaner, piggar och nitar. Och så töntarna då förstås med sina skolböcker under armen.
Men så kom det en film som hette Grease. En fånig musikal som utspelade sig under femtiotalet.
Helt plötsligt så var det femtiotalet som gällde. Alla skulle lyssna på larvig femtiotalsrock, ha fett i håret och myggjagare på fötterna.
Alla utom jag.
Jag har alltid avskytt femtiotalsmusik. För mig så var Elvis inget annat än en fjantig amerikansk dansbandssångare. Akustiska gitarrer passar gamla tanter från Frälsis och fett ska man i stekpannan, inte i håret.
Så jag avstod från de där dumheterna. Jag ville inte se ut som de andra fåntrattarna. Jag ville inte klippa håret och lyssna på fjantig trallrock. Jag gillade fortfarande att lyssna på Deep Purple och AC/DC. Inte Boppers och Jerry Williams.
Men se, det fick jag inte!
Det fanns en stor, dum luns som hette Roger och som naturligtvis anammade den där trenden direkt. Han var för dum för att ens förstå innebörden av ord som individualism. Huvudet pryddes av en stor fet våg som han hade kammat till med massor av brylcreme. Han kom fram till mig en dag.
- Varför ser du så dum ut för?
Det gjorde jag onekligen, jag hade långt hår och stans knivskarpaste mittbena. Jag såg ut som en finnig Tom Petty, eller Dan Hylander, om ni minns honom?
Men det var i alla fall mitt val, och jag ansåg att det var ännu dummare att inbilla sig att man levde i USA under femtiotalet och ville se ut som en bonnpojk från Tupelo, Mississippi.
Roger var inte bara dum, han var även elak. Jag hade fått stryk av honom tidigare och nu var det dags att uppdatera förnedringen. Några av Rogers kompisar höll fast mig, under tiden kletade Roger in en massa brylcreme i mitt långa hår. Jag såg inte klok ut. Sedan fick jag stryk.
- Du ska passa dig jävligt noga din tönt!
Det var så skolan var. En alldeles vanlig dag på ett svenskt högstadium vid slutet av sjuttiotalet.
Jag hittade Roger på Facebook för ett tag sedan. Jag tittade på fotot. Han var fet och plufsig – problem med spriten tro? – och hade tappat håret. Borta var Elvisvågen.
Där fick du din jävel!
Jag läste att han var sambo, hade inga barn men två hundar. Det gäller att odla white trashidentiten fullt ut. Tidigare hade han jobbat på ett pappersbruk men nu var han arbetslös.
Härligt! Hoppas du var en av idioterna som gick ur a-kassan också!
Roger levde ihop med en fet kvinna som inte såg en dag yngre ut än sina fyrtiosex år. Om hon hade bott i England så hade hon hetat Sheila, levt på matkuponger, sjavat fram i sitt kyffe dagarna i ända i en morgonrock och haft sitt postnummer till Sociafallshampton.
Jag addade Roger direkt!
Det tog inte mer än någon dag innan han svarade.
Tjenare! Kul att du hörde av dig gamle kompis! Vad gör du nu för tiden?
Jag skrev att jag hade en fast och trygg anställning och att jag gjorde minst ett par utlandsresor varje år. Jag skrev även att min flickvän var tio år yngre än mig, att jag hade en hygglig slant på banken och att jag fortfarande hade stånd varje morgon är jag vaknade.
- Hur upplever du det, din jävla skithög? Jag vill att du ska tänka på detta varje morgon när du sitter och käkar lågprisfrukost med din feta kärring och funderar på hur du ska få ihop pengar till hyran. Sänd mig gärna en tanke när du går och lägger dig också! Have a nice day!
Han blockerade mig nästan omedelbart.
Gud finns och ibland ger han oss öppet mål. Tack!
Borde jag ha dåligt samvete? Nej, det tycker jag inte. Roger har fått det liv han förtjänar. Han fick sitt till slut.

Allt detta hann jag med att tänka på under tiden som jag och Julia var på väg till vårt städobjekt för dagen. Rapmusiken dånade ur högtalarna. Jag höll på att bli vansinnig.
- Kan du inte försöka låtsas att du faktiskt är vuxen någon gång?
Undrade Julia och syftade på min tidigare kommentar om Runk-Z sexuella referenser.
- Men han har kanske en ljudtekniker som är sugen på lite svart röv?
Ja, vem vet i dessa dagar?
En rappande neger som hette Runk-Z.
Gillade att stå vid micken och puttra och fräsa.
Men en ljudtekniker så kärlekskrank.
Var sugen på lite rövbank.
Nu får Runk-Z smaka stor kuk.
Nu är han inte längre så pratsjuk.
- Visst rappar jag bra?
Sade jag till Julia. - Runk Z fick sitt till slut!
Jo, det höll Julia med om.
- Är det inte vad du alltid brukar säga, att alla får sitt till slut?
Jo, det stämmer. Vi blir alla rövknullade. Ingen kommer undan.
Det blev en fin dag för mig och Julia. Jobbet var inte alltför ansträngande och jag fick föra vidare min livserfarenhet till en ung kvinna som var ute på sitt första jobb.
- Det var väl kul att få lära sig något nytt, Julia?
Det är alltid trevligt att få dela med sig av sin visdom till ungdomarna.
Alla får sitt till slut, eller hur Julia?

måndag 8 februari 2010

Berättelsen om Lars Gyllenius - Del 3.

När de två dagarna i land var till ända så vacklade Lars Gyllenius tillbaka till fartyget. Egentligen hade han ingen lust, men pengarna var slut och dessutom var han helt skinnflådd i skrevet. Han skulle bli tvungen att smörja in det med späck eller stekflott.
Och nog fan så hade det börja klia också?
I skymningen så seglade fartyget iväg från Kapstaden med riktning mot Java. Lars stod vid relingen och tittade ut över det nästan spegelblanka havet. Det var mycket ovanligt, oftast så brukar det blåsa rätt så ordentligt runt Godahoppsudden. Nu var det bara en lätt bris som nätt och nätt och jämt fyllde fartygets segel.
Lars såg den stora solen gå ned vid horisonten där de två världshaven möttes. Det var en fantastisk syn och hade Lars varit poetiskt lagd så kanske han hade fällt en tår av hänförelse, eller åtminstone sänt sina föräldrar där hemma i kalla Sverige en tanke.
Lars tänkte på sprit och fitta.
Han hade smort in skrevet med stekflott, nu kändes det bättre. Det hettade inte längre. Klådan var förvisso kvar och det verkade som om den tilltog för varje minut som gick. Vad i helvete har jag åkt på nu då? Men det var nog bara något tillfälligt, han hade ju faktiskt inte hunnit med att tvätta sig på ett tag. Där hade vi svaret! Nu kändes det ännu bättre.
Lars hade fått stånd igen och ta mig fasen, om han inte var sugen på något att dricka också!
Lars stod där vid relingen ända tills mörkret sänkte sig och stjärnorna började lysa. Han såg Södra Korset långt däruppe och försjönk i sina drömmar.
Brännvin, hor och otukt! Tänkte Lars Gyllenius när han stod vid relingen på ett skepp och var längre hemifrån än någon annan i hans släkt någonsin hade varit tidigare. Så långt borta i främmande land, på andra sidan jordklotet. Hela världen upp och ned, men tankarna och behoven låg på samma, trygga plan.
Det var då Lovisa, kaptenens unga fru dök upp.
Lovisa sade något på holländska och räckte fram en flaska med Konjak till Lars. Han hade aldrig varit någon språkbegåvning och fattade inte så mycket av den där rotvälskan, men hon ville tydligen att han skulle dricka och han var inte nödbedd. Lars svepte halva flaskan omedelbart.
- Ek brand!
Sade Lovisa.
Det där förstod han minsann.
Jag brinner också! Tänkte Lars och hällde i sig resten av innehållet i flaskan men han slocknade inte. Tvärtom. Han vek upp hennes kjol, lyfte upp henne på relingen och blåste på henne för allt vad han ägde och hade. Inte en gång utan flera gånger.
Fartyget klöv havsytan på sin väg mot en hamn i Java. Det var natt, stjärnorna gnistrade högt däruppe och någonstans bakom Södra Korset satt Gud och tittade ned på sin jord. Lars hoppades som vanligt att Gud skulle titta åt ett annat håll.
Brännvin, hor och otukt. Tänkte Lars. Är det bästa jag vet!

Det tog några veckor. De hade varit ute till havs länge och inte sett land. Då brakade helvetet löst för Lars. Den gamle kaptenen hade någon vecka tidigare lyckats att mobilisera något som med lite god fantasi kunde tolkas som en erektion och passade därför på att nyttja sin unga fru så gott han kunde.
Illa för kaptenen, ännu värre för Lars.
Det tog några dagar, sedan drabbades kaptenen av en fruktansvärd klåda i skrevet. Lars hade nämligen inte bara skänkt Lovisa stor njutning den där natten, han skänkte henne även en hel svärm av souvenirer från Kapstadens mindre respektabla kvarter. Bitande, blodsugande små jävlar som går under det latinska namnet Pthirus pubis. Lars hade dragit fittlöss till fartyget, eller flatlöss om man nu föredrar det. Välkänt barn har många namn.
Det var afrikanska flatlöss. En ovanligt aggressiv sort som var mycket obehaglig. De var stora som humlor och bet som pumor.
Det kändes som att ha ett getingbo i skrevet.
Eftersom Lovisa var av den svekfulla sorten så talade hon naturligtvis om för sin man kaptenen att det var Lars som hade smittat henne och inte bara det, han hade våldtagit henne!
- Det kunde man ju ge sig fan på!
Skrek kaptenen.
Stackars Lovisa! Lilla fina, söta Lovisa hade blivit både nedsmutsad och våldtagen av den där otäcka, svenska skeppspojken. Lovisa som bara ville vara ifred med sina broderier och poesiböcker. Det stämde. Lovisa gillade verkligen att brodera och läsa poesi.
Nästan lika mycket som att suga kuk.
Och att lägga upp sig för stiliga, unga män.
Kaptenen gav order om att leta upp den där förbannade Lars Gyllenius.
- Han ligger väl och sover ruset av sig som vanligt!
De hittade honom nere vid lastutrymmet. Han låg mycket riktigt och sov, intill honom låg flera tomflaskor som vittnade om att spritkalaset hade pågått en längre tid.
Lars släpades ut på däck. Inte nog med att han hade haft sexuellt umgänge med sin kaptens fru, han hade även våldtagit henne och som lök på laxen smittat sin kapten med afrikanska fittlöss som klöste och bet honom i skrevet så att han höll på att bli galen. I ren ilska och i egenskap av domare så dömde kaptenen honom till döden.
Det normala förfarandet i sådana här fall var att man piskade dem till döds, eller hängde dem i rånocken. Det var också vad man planerade för Lars. Helst ville kaptenen både piska och hänga honom, dra ut på plågan så länge som möjligt. Det var inte mer än rätt. De där jävla fittlössen skulle plåga honom länge. Det gick inte att bli av med dem. De bet sig fast i stora klasar runt taskstenarna.
Just då, på styrbords sida av fartyget, skymtade en enorm, grå landmassa långt där borta vid horisonten. Det var det som vi idag känner till som västra Australien.
Holländarna hade upptäckt denna enorma landmassa några år tidigare, de kände mycket väl till kontinenten men de hade aldrig brytt sig om att gå iland. Den verkade ointressant. Förbränd stenöken utan någon urbefolkning att bråka med. Inte ett liv. Det gav kaptenen en trevlig idé. Nu skulle han jävlar i mig få sin hämnd.
De seglade så nära den väldiga kusten de vågade. Sedan sänktes en liten roddbåt ned i havet. I den satt Lars Gyllenius, ett par beväpnade vakter och några roddare. Strax utanför kusten fanns en liten, obetydlig klippö. Inte ett grässtrå växte där. Inget djurliv, ingenting. Bara sten och grus. Inget hade överlevt på denna lilla ö och det skulle inte heller Lars Gyllenius göra. De satte iland honom, gav honom flera krus med vatten och mat som skulle räcka i en vecka. Detta gjorde man inte för att vara snäll. Man gjorde det för att dra ut på plågan så länge som möjligt.
Sedan lämnade de ön. Kvar satt Lars Gyllenius och såg efter den lilla ekan som rodde iväg mot det stora, holländska fartyget.
Idag heter denna lilla ö Kurramurra Island och är ett populärt utflyktsmål för invånarna i Perth. Man har anlagt sandstränder, planterat palmer och öppnat mysiga små restauranger. Men för trehundra år sedan så hade ön inget namn, och något Perth fanns inte, än mindre några människor som skulle komma och rädda honom. Lars var så långt borta från någonting som någon kunde vara.
Han satt på en klippa och var bokstavligen den ensammaste människan i världen.

Jag vet inte hur lång tid det tar för en människa att dö. Jag skulle gissa på några veckor.
Det blev några mycket långa veckor för Lars Gyllenius.
Han satt där ensam under nätterna och tittade upp mot stjärnorna och Södra Korset. Långt där borta vid horisonten såg han den väldiga, Australiska kontinenten men dit kunde han inte ta sig för Lars kunde inte simma. Det hade inte spelat någon roll, strömmarna hade tagit honom. Så han satt där han satt.
Jag tror att för en gång skulle så önskade nog Lars att Gud skulle titta åt hans håll. Borta var tankarna på brännvin, hor och otukt.
Snälle, gode Gud, se mig!
Men det gjorde inte Gud.
Lars var världens ensammaste människa och mot slutet så övergav t o m flatlössen honom. Sista natten, när Lars låg på rygg på en klipphäll och stirrade upp mot stjärnorna så kände han hur klådan avtog. Han brydde sig inte längre. Han förstod att han skulle dö. Gud skulle komma och hämta honom.
Gud såg Lars till slut i alla fall, det hade bara tagit en stund att hitta honom. Han var ju så långt borta.

Jag känner mig som sagt sällan ensam numer. Jag trivs med att vara ensam. Jag gillar att sitta och titta upp mot stjärnhimlen när jag är i främmande land eller sitter på min balkong en sommarnatt.
Jag har inget emot människor, det är idioterna jag vill slippa. Jag har levt i fyrtiofem år. Jag har träffat många människor och ännu fler idioter. Det börjar bli tröttsamt. På en människa går det tio idioter och ofta upptäcker man inte galenskapen förrän det är för sent.
Men ibland, när jag sitter där under stjärnorna så kan jag drabbas av en känsla av att vara övergiven. Helt ensam. Inte ens Gud känner till min existens.
Då brukar jag tänka på Lars Gyllenius. Gud hittade honom till slut.
Jag lever också på en ö. Det känns så. En ö omgiven av en ocean av krav, tvång och dårskap. Jag hoppas att Gud hittar mig också till slut, men jag hoppas att det dröjer. Jag hoppas att jag får vara kvar på min lilla ö länge. För till skillnad mot Lars Gyllenius så har jag hamnat här helt frivilligt.

fredag 5 februari 2010

Berättelsen om Lars Gyllenius - Del 2.

Sent en natt, flera dagar senare så dök Lars upp i Göteborg. Efter ett besök på en av stadens bordeller så promenerade han iväg ned till hamnen. Ett holländskt fartyg på väg till Java skulle just lämna Sverige. Lars gick ombord och fick tala med kaptenen. Eftersom Lars var både lång och ståtlig så gillade kaptenen vad han såg. Det här var nog en ung pojke som kunde jobba bra! Han fick genast hyra som skeppspojke. Vid en ålder av arton år så kunde han tyckas vara en smula överårig för att mönstra på som skeppspojke, men han skulle nog lära sig yrket snabbt och avancera.
Det blev Lars Gyllenius första, och - skulle det visa sig, enda jobb.
Lars gjorde sig snabbt omöjlig hos kaptenen och sina skeppskamrater. Lars var helt oduglig som skeppspojke. Han var lat och smet hela tiden undan sina sysslor men höll sig alltid framme när dagens ranson av rom delades ut. De fick två muggar rom om dagen. Det var alldeles för lite för Lars som krävde minst en helflaska för att uppnå den graden av berusning som han trivdes bäst med. Därför började han spela kort nätterna igenom med sina skeppskamrater. Insatsen var påföljande dags romranson. Lars var en god kortspelare och lyckades faktiskt hålla sin berusning på en konstant och behaglig nivå ända tills de anlände Kapstaden för proviantering.
Under resans gång så hade Kaptenens fru Lovisa fått upp ögonen för den stilige och reslige Lars. Hon var ung och kaptenen var en gammal stofil som hon hade gift sig med enbart för pengarnas skull. Lovisa var en kvinna med hett och syndigt blod rinnande i sina ådror. Hon gav Lars små inviter när kaptenen inte var i närheten men Lars stod emot. Han hade lärt sig av sitt tidigare äventyr med prostinnan. Vissa kvinnor bör man helt enkelt undvika.
Och så anlände de då till Kapstaden. Det var en tidig morgon, solen sken och hela besättningen fick två dagar i hamn. Kaptenen förmanade sin besättning att inte ägna sig åt brännvin, hor och otukt. Lars gick iland. Han visslade. Han hade redan bestämt sig för vad han skulle lägga sin löning på.
Brännvin, hor och otukt! Tänkte Lars och sken ikapp med solen. Det är det bästa jag vet!
Vid den här tiden var Kapstaden en mycket liten stad, inte mycket mer än en provianteringsstation. Knappt tvåtusen fasta invånare, men en strid ström av sjömän gjorde att affärslivet och kommersen blomstrade. Det såldes sprit i vartenda gathörn och bordellerna uppvisade ett utbud som vida översteg allt som Lars hade varit van vid. Både svarta, gula och vita kvinnor. Unga och gamla.
Jag ska bestiga dem allihop!
Tänkte Lars.
Han vinglade fram på gatorna, från bordell till bordell. Han släppte aldrig greppet om flaskorna och kuken vek sig inte en millimeter mellan bordellbesöken. Det var ett paradis för en ung och fallen man som Lars Gyllenius. De där två dagarna i Kapstaden blev hans livs lyckligaste.

Det kan tyckas märkligt, men Lars var faktiskt religiös. Han visste att han syndade och han var ständigt orolig för att Gud skulle se honom. Men han kunde inte hålla sig och han hoppades att Gud inte såg åt hans håll varje gång som han förde en flaska till munnen eller besökte en bordell.
Men oron gnagde inom honom. Varje gång han stod i begrepp att synda så tänkte han: Hoppas nu inte att Gud ser mig!
Lars visste att Gud såg och att han dömde. Så står det i Bibeln. Gud ser och den som syndar drabbas av Guds vrede. Lars visste inte riktigt hur denna vrede yttrade sig, men han misstänkte att den bestod av blixtar och dunder, av rök, eld och en mullrande röst från ovan som skulle tala om för honom att han var på väg att bli evigt fördömd.
Men hittills hade inte någon blixt slagit ned i huvudet på honom så förhoppningsvis kände inte Gud till vad han sysslade med. Antagligen var han upptagen med att spionera på andra människor. Lars hade haft tur.
Gode Gud, titta inte häråt nu!
Tänkte Lars när han gick in genom dörren till ännu en bordell. För Lars kunde som sagt inte hålla sig. Det var något som var galet i hans huvud, det visste han. Men han var bara tvungen att ge efter och låta dårskapen blomma ut. Han hade alltid känt på det viset. Livet skulle vara roligt.
Jämt.
Alltid. Resten kunde kvitta. Det var oviktigt. Sprit och kvinnor var roligt. Studier och arbete var tråkigt.
Det var så det var och det kunde inget ändra på.
Så snälle, rare Gud, titta inte häråt nu!
Tänkte Lars och drog ur korken från ännu en flaska.
Gode Gud, blunda, för nu händer det spännande saker här förstår du!
Mumlade Lars och sjönk med ett stön ned mellan ett par bruna ben som tillhörde en ung hottentottkvinna som verkligen kunde sitt jobb.

Lars var en ung man som hade samma funderingar över livet och vår tillvaro som alla andra tänkande människor – Vad fyller jag för funktion? Vart är vi på väg och varför är det så viktigt att ställa sig i ledet och lyda order?
Jag måste erkänna att när jag läste om Lars Gyllenius så kände jag en viss samhörighet. Det är trehundra år mellan oss, men jag tror att om vi hade träffats när jag var ung under åttiotalet så hade vi nog gått upp till chefen tillsammans, bett honom dra åt helvete och sedan stuckit iväg på äventyr. Vi hade haft kul tillsammans.
När jag dör så hoppas jag att jag kommer upp till himmelen. När jag väl är på plats och har packat upp min väska så ska jag genast knacka på dörren till Guds kontor. Jag ska fråga honom varför han så gärna vill att vi ska arbeta och lida under vår korta tid på jorden istället för att ha kul.
- Lustigt att du frågar! Lasse var nyss här och undrade samma sak!

Fortsättning följer...

torsdag 4 februari 2010

Berättelsen om Lars Gyllenius - Del 1.

Nu för tiden händer det ytterst sällan att jag känner mig ensam, snarare tvärtom. Jag gillar verkligen att komma hem efter jobbet till en helt tom lägenhet.
Annat var det när jag var ung. Då hände det ofta att jag kände mig ensam och övergiven. Speciellt när jag hade flyttat till en ny stad och satt i en tom lägenhet och tittade ut genom fönstret.
Jag hade inga vänner och till morgonen skulle jag börja ett nytt jobb som jag inte kände till något om. Skulle jag klara av det? Skulle jag få några vänner?
Det hände att jag tyckte mycket synd om mig själv.
Då brukade jag tänka på Lars Gyllenius. Det var en man som verkligen fick känna på ensamheten.
Jag har aldrig varit speciellt intresserad av historia, men det finns enstaka historiska händelser och personer som kan fånga mitt intresse. Färgstarka personligheter som levde sina liv utan att kompromissa och som gav efter för minsta infall, hur tokiga de än kunde vara. Vissa av dem blev stora, berömda män. Andra föll i glömska, som Lars Gyllenius.
Många känner idag inte till att den första vita mannen som satte sin fot på den Australiska kontinenten faktiskt var svensk. Den mannen var Lars Gyllenius och jag tycker att det är dags att berätta hans historia. Det förtjänar han.

Lars Gyllenius föddes vid sjuttonhundratalets början i Varberg. Fadern var domare, hette Arvid Gyllenius och var en mycket respekterad medborgare i staden. Fin släkt minsann. Arvid hade sänt många bovar och banditer till galgen.
Modern hette Birgitta och hade i rask takt fött tre välskapta söner, Gustav, Lars och Anders.
Gustav var äldst och blev med tiden en hög officer och minstingen, Anders valde att åka till Uppsala och läsa till präst. De både föräldrarna hade all anledning att vara stolta över sina söner, om det inte hade varit för mellanbarnet, Lars.
Lars var inte som sina bröder. Han visade inte något intresse för studier och hederligt arbete tog han bestämt avstånd ifrån. Mor och far var mycket oroliga och inte blev det bättre utav att Lars i mycket unga år visade upp ett ytterst osunt intresse för både alkohol och kvinnfolk. Allt började med att nivån i flaskorna med faderns dyra konjak började sjunka. Hade tjänstefolket börjat stjäla av fina spriten eller vad? Betjänter och husor ställdes upp på led och förhördes. Nej, ingen visste någonting. Fadern gormade och röt. Det var ju själva fan att ingen vågade erkänna! Han hotade med diverse bestraffningar men ingen sade något.
Så råkade han titta ut genom fönstret och såg sin son Lars ute vid syrénbersån. Han låg över bordet och sov.
- Men vad i helvete!
Fadern rusade ut. Hade Lars blivit allvarligt sjuk?
- Älskade Lars! Hur är det? Mår du inte bra?
Undrade fadern och försökte lyfta upp Lars som redan vid femton års ålder var lång och visade tecken på att han skulle växa upp till en ståtlig och stilig man.
Lars var full. Mycket full. Han stod och svajade en stund och rasade sedan in i häcken och blev liggande. Fadern blev rasande.
Stor skandal! Vad skulle han ta sig till?
Strax därefter så visade det sig att Lars hade satt en av husets mer lättfotade kökspigor i långt gången grossess. Ännu större skandal. Pigan skickades genast iväg från huset och försvann därmed ur allas liv.
Knullad av många. Saknad av färre.
Någon sade även att Lars hade setts på stan med en halvt efterbliven flicka som mot betalning lät sig bestigas av både unga pojkar och gamla gubbar.
I början så gav fadern sig själv skulden för Lars drickande och lättsinniga syn på livet och framtiden. Han hade helt enkelt varit för snäll mot Lars. Det vet ju alla att barn mår bra av stryk. Mycket och ofta. Ju mer, desto bättre. Lars hade helt enkelt fått för lite stryk. Inte ville han gå i skolan och han hade redan gjort sig ett rykte i den lilla staden som arbetsskygg. Aldrig visat något intresse för några sysslor överhuvudtaget.
Men Lars var bara femton år. Det gick kanske fortfarande att rädda honom? Fadern började ge sin son stryk varje dag. Direkt vid frukosten åkte Lars på sin första lusing.
- Den var du inte med på!
Sade fadern när sonen flög av pallen av smällen han nyss hade fått. Välling och bröd över hela golvet. Någon gång runt lunchtid fick Lars smaka på stora påken och lagom till läggdags så blev han dunkad med huvudet mot sovrumsväggen tills han såg solar och planeter.
Nu skulle fyllhunden och horbocken bankas ur Lars.
Det hjälpte inte.
Så fort Lars fick tillfälle så drack han sig berusad och han lärde sig att nosa upp alkoholhaltiga drycker överallt. Han slutade stjäla sprit för sin far och gjorde sig istället bekant med stadens spritlangare. Vid sjutton års ålder så var Lars en känd gäst vid stadens värdshus och slaskbordeller. En miljö som Lars verkligen kände sig hemma i. Lars var ung och livet var en fest. Sprit och villiga kvinnor, mer än så begärde inte Lars av livet. Fadern kunde inte längre ge Lars stryk eftersom han hade vuxit ifrån honom för länge sedan.
- Försök bara, gubbjävel!
Sade Lars en dag när fadern närmade sig honom med en stor träklubba i handen. Fadern förstod att han hade förlorat kampen om sin son. Alkoholen och den allmänna skörlevnaden hade slagit klorna i hans son för resten av livet.

Och så, under våren när Lars hade fyllt arton år så hände det som startade en händelsekedja som senare skulle bli Lars Gyllenius sorgliga öde.
Lars blev beskylld för att ha stoppat sin hand under den unga prostinnans kjol. Det kan tyckas som en småsak men då bör man ha i minnet att en prostinna vid denna tid var en ytterst aktad medborgare och åtnjöt stor respekt.
Lars blev oerhört förorättad. Något sådant skulle han aldrig nedlåta sig till. Löjligt!
I själva verket så hade han fått ned henne på alla fyra, vikt upp hennes långklänning och tagit henne bakifrån på golvet i finsalongen bland gobelänger och tunga sammetsgardiner. Hon hade råmat som en brunstig älgko och efter första omgången så hade han lyft upp henne på det stora, polerade ekbordet och tryckt på henne så det sjöng i husgrunden. Silverkandelabrar och blomvaser flög i golvet och drog till sig tjänstefolkets uppmärksamhet. De slog upp dörrarna precis när akten var över, men det var inte svårt att räkna ut vad som hänt. Prostinnan var alldeles svettig och rödflammig i ansiktet. Lars stod som bäst och torkade av kuken med en handvävd bordsduk i linne.
- Han försökte våldta mig! Flämtade prostinnan i syfte att lindra skandalen. - Han körde upp sin hand innanför min kjol! Vilken tur att ni kom! Jag har haft fullt sjå med att freda mig mot galningen!
Lars fick fly hals över huvud. Nu var det allvar minsann. Lars förstod att han skulle riskera att hamna i fängelse för lång tid framåt och bestämde sig för att lämna Varberg för gott.
Han såg aldrig mer sina föräldrar.

Fortsättning följer...

måndag 1 februari 2010

Ny chef på jobbet.

För ett tag sedan fick vi en ny snubbe på jobbet. Han hette Petter och var egentligen inte anställd på riktigt, han hade lönebidrag. Det betyder att Försäkringskassan står för merparten av lönen.
Lönebidrag får man om man blir kryssad, dvs att man får papper på att man är tokig eller har någon form av lättare handikapp men ändå kan utföra ett jobb. En person som blir beviljad lönebidrag sitter tryggt, han behöver aldrig vara rädd för att bli utan inkomst. Han är alltid garanterad en lönebidragsanställning någonstans och slipper leva på en snålt tilltagen A-kassa.
Jag har alltid drömt om att bli kryssad. Förr kunde man t o m få pension men den lilla källan till hopp har politikerna strypt.
Petter hade någon form av medfödd hjärnskada. Han var inte efterbliven på något vis, det var något annat. Han hängde inte med riktigt men hade fotografiskt minne och kunde återge hela tidningsartiklar utan att missa ett enda ord. Jobbade bra gjorde han också. Han smälte in rätt så bra i gänget men som sagt, det var fördröjning i hans tankeverksamhet. Drog man en vits så började han skratta flera minuter efteråt och frågade man honom vad klockan var så svarade han att klockan var halvtio. En kvart senare. Det blev lite underligt ibland. Det hände även att han helt plötsligt kunde upprepa något som någon hade sagt tidigare under dagen. Man fick tänka på vad man sade i Petters närhet. Det var ju inte så lyckat om Petter helt plötsligt började återge ett samtal om alkoholens positiva inverkan på unga kvinnors val av sexpartner när man var ute hos en kund. Det hände några gånger i början av Petters anställning, innan vi hade kommit underfund med hur han fungerade.
- Igår blev jag verkligen avsugen!
Sade Petter rakt ut i luften en gång när vi var hos en större, blivande kund och mätte upp städytorna.
Så vi lärde oss att sila diskussionerna under rasterna när Petter var med. Vi kunde inte längre snacka fitta och fylla.
- Har någon dött?
Undrade chefen en dag när hon kom in i lunchrummet. Tystnaden slog emot henne som en mur. - Ni som annars brukar vara så bra på att flamsa och prata skit!
- Kvart över nio!
Svarade Petter.
- Jag vill tala med dig inne på mitt kontor!
Sade chefen till mig.
Vår nya direktör skulle komma ända från Stockholm och presentera sig för sina personalchefer. Han åkte runt på turné i Sverige och nu var det vår stads tur att få celebert besök. Han åkte tåg, det var väl ett led i att förstärka företagets nya, löjliga miljöprofil.
- Du får hämta honom vid centralen. Han anländer klockan ett!
Klockan var elva. Det verkade inte som om hon hade något mer jobb åt mig för tillfället. Två hela timmar att fördriva. Trevligt!
- Ta med dig Petter! Han gillar ju dig och jag vill inte ha honom drällandes med Hamid och Jocke. De har dåligt inflytande på honom!
Jag lämnade min chefs kontor och ropade på Petter. Vi ställde oss utanför lunchrummet och rökte innan vi drog iväg. Fönstret var öppet. Jag hörde hur Hamid högljutt berättade för Jocke och Fredda om en svart kvinna som tydligen hade gjort honom lycklig under helgen.
- Svarta kvinnor va? Det är inte mycket de kan förutom att suga kuk men det gör de å andra sidan jävligt bra!
Jag hörde hur de andra skrattade.
- Du ska inte lyssna på Hamid! Sade jag till Petter. - Sådana som han har bara knulla och supa i huvudet!
Sedan hoppade vi in i bilen och drog iväg. Det var varmt i luften och det var ett par timmar kvar innan tåget med den höga chefen skulle rulla in på centralen.
- Svarta kvinnor va?
Sade Petter.

Vi hade god tid på oss så vi tog en lång omväg genom några större höghusområden i utkanten av stan. Jag körde förbi en lågstadieskola. Jag saktade in och tittade över skolgården. Skolor framkallar alltid kräkreflexer hos mig även om dagens förortsskolor inte har mycket gemensamt med de skolor jag satt av mina barndomsår vid.
Skolan såg allmänt förfallen ut. Sprucken asfalt och fotbollsplanen full med ogräs. Jag såg en liten, svart kille i kortbyxor som gick över skolgården med böcker under armen.
- Precis som en missionsskola i Nairobi!
Sade jag högt för mig själv. Petter svarade inte. Han satt som vanligt i sin egen lilla värld.
Vi körde vidare, mot centralstationen. Jag parkerade och sedan var det bara att vänta på chefen. Han dök upp en halvtimma senare.
Han var kolsvart och hette Håkan. Troligen adopterad.
Ibland så händer det att man kliver in ett rum där en främmande människa befinner sig. Man känner direkt gemenskap med personen ifråga, trots att man inte ens har hunnit prata med varandra. Motsatsen förekommer också – Man hatar varandra direkt, utan någon som helst orsak egentligen. Man bara vet att man har råkat stöta på ännu en jävla idiot.
Med Håkan så kände jag omedelbart samhörighet och vänskap. Håkan var en bra kille. Ingen skitstövel till chef. Håkan var snäll och trevlig och hade inte den där skitnödiga inställningen som så många högre chefer brukar ha. Håkan var en kille som skrattade åt samma vitsar som oss.
Det hade nog krävts långa och plågsamma perioder av utbildning för att bli distriktschef över så gott som hela Svealand. Under sig hade han nog ett hundratal personalchefer och tusentals av sådana som mig. Inte vem som helst som får ett sådant jobb. Ett stort ansvar.
Jag frågade Håkan vad han hade för utbildning.
- En missionsskola i Nairobi!
Sade Petter.
Håkan tittade på Petter.
Jag bytte genast samtalsämne. Jag frågade Håkan om han hade familj. Nej, det hade han inte. Men han hade träffat en ung kvinna som jobbade som kassörska.
- Hon jobbar vid en ICA-affär här i stan så nu kan jag slå två flugor i en smäll!
Sade Håkan. - Hon heter Miriam och är vacker som en soluppgång i Gambia, där hon faktiskt är född. Vi ska förlova oss till våren!
Det var som fan! Och jodå, jag kände till henne. Jag har t o m skrivit om henne för länge sedan. Här. Världen är bra liten ändå. Jag blev avundssjuk på Håkan.
- Svarta kvinnor va? Sade Petter. - Det är inte mycket de kan förutom att suga kuk, men det gör de å andra sidan jävligt bra!

Håkan klev ur bilen direkt när vi kom fram till kontoret. Han skulle ha möte med våra personalchefer och sedan skulle det bli information till alla anställda om de nya rutinerna som skulle gälla fr o m årsskiftet. Han gav Petter en blick när han lämnade bilen. Jag kände igen blicken. Jag har själv fått den många gånger i mitt liv.
Vad är det för FEL på honom?
En timma senare satt vi allihopa i matsalen och väntade på Håkan och våra personalchefer. Vi var ca tvåhundra som var glada över avbrottet. En eftermiddag utan arbete. Vi kunde sitta och halvsova oss igenom hela eftermiddagen. En overhead var framdragen och visade en massa diagram och kurvor över företagets lönsamhet, månad för månad. Ingen skulle ha några frågor eller synpunkter om detta. Ingen brydde sig.
Min personalchef dök upp och tog till orda. Hon presenterade vår nya distriktschef.
- Vår nya chef, Håkan Steen! Kommer direkt från vårt huvudkontor i Stockholm!
Det lät som om hon ropade fram en rockstjärna.
- Från Gambia!
Sade Petter högt rakt ut i luften.
Håkan tackade och började sedan prata om att ta nya, friska tag. Att det var dags att plocka fram det där lilla extra. Han sade att lågkonjunkturen var djup och nu gällde det att plocka nya marknadsandelar och sopa banan med våra konkurrenter.
- Men jag är inte orolig! Jag vet att vi har anställt kompetent och lojal personal som har som mål att vårt företag ska fortsätta med att vara ledande inom vår bransch! Det är mina tag det!
Håkan tittade ut över oss och väntade på bifall. Knäpptyst. - Så mycket inneboende kunskap, så stora visioner som är samlat under detta tak idag!
Fortsatte Håkan.
- Bara supa och knulla i huvudet!
Ropade Petter högt. Han sken som en sol i ansiktet.
Nu vaknade resten av personalen upp ur sin dvala. Vi skrattade och applåderade. Håkan anlade en neutral min men våra personalchefer såg förbannade ut. Det var de som skulle få förklara sig inför Håkan efteråt. Vad var det för idioter som de hade anställt egentligen?
- Vad är det för FEL på dem egentligen?
Jag skulle nog vilja säga att vi är ovanligt friska och felfria. Vi jobbar allihop med att städa, rensa avlopp och sanera. Det är vårat jobb, inte vårat intresse och kall. Vi gör det för lönens skull, inget annat.
Om vi hade haft allt detta som vårt största intresse, om vi hade varit lika engagerade som cheferna, ja då hade det varit något fel på oss. Men sådant förstår inte chefer. Eller om de helt enkelt bara blundar för det? Håkan är en snäll och hygglig chef, vi har haft tur. Men jag kommer aldrig att förstå vad det är som driver chefer och de kommer aldrig att förstå sig på oss. Och Petter, han är det ingen som förstår sig på. Men en rolig kille, det kan han vara ibland och det är ju huvudsaken.