torsdag 4 februari 2010

Berättelsen om Lars Gyllenius - Del 1.

Nu för tiden händer det ytterst sällan att jag känner mig ensam, snarare tvärtom. Jag gillar verkligen att komma hem efter jobbet till en helt tom lägenhet.
Annat var det när jag var ung. Då hände det ofta att jag kände mig ensam och övergiven. Speciellt när jag hade flyttat till en ny stad och satt i en tom lägenhet och tittade ut genom fönstret.
Jag hade inga vänner och till morgonen skulle jag börja ett nytt jobb som jag inte kände till något om. Skulle jag klara av det? Skulle jag få några vänner?
Det hände att jag tyckte mycket synd om mig själv.
Då brukade jag tänka på Lars Gyllenius. Det var en man som verkligen fick känna på ensamheten.
Jag har aldrig varit speciellt intresserad av historia, men det finns enstaka historiska händelser och personer som kan fånga mitt intresse. Färgstarka personligheter som levde sina liv utan att kompromissa och som gav efter för minsta infall, hur tokiga de än kunde vara. Vissa av dem blev stora, berömda män. Andra föll i glömska, som Lars Gyllenius.
Många känner idag inte till att den första vita mannen som satte sin fot på den Australiska kontinenten faktiskt var svensk. Den mannen var Lars Gyllenius och jag tycker att det är dags att berätta hans historia. Det förtjänar han.

Lars Gyllenius föddes vid sjuttonhundratalets början i Varberg. Fadern var domare, hette Arvid Gyllenius och var en mycket respekterad medborgare i staden. Fin släkt minsann. Arvid hade sänt många bovar och banditer till galgen.
Modern hette Birgitta och hade i rask takt fött tre välskapta söner, Gustav, Lars och Anders.
Gustav var äldst och blev med tiden en hög officer och minstingen, Anders valde att åka till Uppsala och läsa till präst. De både föräldrarna hade all anledning att vara stolta över sina söner, om det inte hade varit för mellanbarnet, Lars.
Lars var inte som sina bröder. Han visade inte något intresse för studier och hederligt arbete tog han bestämt avstånd ifrån. Mor och far var mycket oroliga och inte blev det bättre utav att Lars i mycket unga år visade upp ett ytterst osunt intresse för både alkohol och kvinnfolk. Allt började med att nivån i flaskorna med faderns dyra konjak började sjunka. Hade tjänstefolket börjat stjäla av fina spriten eller vad? Betjänter och husor ställdes upp på led och förhördes. Nej, ingen visste någonting. Fadern gormade och röt. Det var ju själva fan att ingen vågade erkänna! Han hotade med diverse bestraffningar men ingen sade något.
Så råkade han titta ut genom fönstret och såg sin son Lars ute vid syrénbersån. Han låg över bordet och sov.
- Men vad i helvete!
Fadern rusade ut. Hade Lars blivit allvarligt sjuk?
- Älskade Lars! Hur är det? Mår du inte bra?
Undrade fadern och försökte lyfta upp Lars som redan vid femton års ålder var lång och visade tecken på att han skulle växa upp till en ståtlig och stilig man.
Lars var full. Mycket full. Han stod och svajade en stund och rasade sedan in i häcken och blev liggande. Fadern blev rasande.
Stor skandal! Vad skulle han ta sig till?
Strax därefter så visade det sig att Lars hade satt en av husets mer lättfotade kökspigor i långt gången grossess. Ännu större skandal. Pigan skickades genast iväg från huset och försvann därmed ur allas liv.
Knullad av många. Saknad av färre.
Någon sade även att Lars hade setts på stan med en halvt efterbliven flicka som mot betalning lät sig bestigas av både unga pojkar och gamla gubbar.
I början så gav fadern sig själv skulden för Lars drickande och lättsinniga syn på livet och framtiden. Han hade helt enkelt varit för snäll mot Lars. Det vet ju alla att barn mår bra av stryk. Mycket och ofta. Ju mer, desto bättre. Lars hade helt enkelt fått för lite stryk. Inte ville han gå i skolan och han hade redan gjort sig ett rykte i den lilla staden som arbetsskygg. Aldrig visat något intresse för några sysslor överhuvudtaget.
Men Lars var bara femton år. Det gick kanske fortfarande att rädda honom? Fadern började ge sin son stryk varje dag. Direkt vid frukosten åkte Lars på sin första lusing.
- Den var du inte med på!
Sade fadern när sonen flög av pallen av smällen han nyss hade fått. Välling och bröd över hela golvet. Någon gång runt lunchtid fick Lars smaka på stora påken och lagom till läggdags så blev han dunkad med huvudet mot sovrumsväggen tills han såg solar och planeter.
Nu skulle fyllhunden och horbocken bankas ur Lars.
Det hjälpte inte.
Så fort Lars fick tillfälle så drack han sig berusad och han lärde sig att nosa upp alkoholhaltiga drycker överallt. Han slutade stjäla sprit för sin far och gjorde sig istället bekant med stadens spritlangare. Vid sjutton års ålder så var Lars en känd gäst vid stadens värdshus och slaskbordeller. En miljö som Lars verkligen kände sig hemma i. Lars var ung och livet var en fest. Sprit och villiga kvinnor, mer än så begärde inte Lars av livet. Fadern kunde inte längre ge Lars stryk eftersom han hade vuxit ifrån honom för länge sedan.
- Försök bara, gubbjävel!
Sade Lars en dag när fadern närmade sig honom med en stor träklubba i handen. Fadern förstod att han hade förlorat kampen om sin son. Alkoholen och den allmänna skörlevnaden hade slagit klorna i hans son för resten av livet.

Och så, under våren när Lars hade fyllt arton år så hände det som startade en händelsekedja som senare skulle bli Lars Gyllenius sorgliga öde.
Lars blev beskylld för att ha stoppat sin hand under den unga prostinnans kjol. Det kan tyckas som en småsak men då bör man ha i minnet att en prostinna vid denna tid var en ytterst aktad medborgare och åtnjöt stor respekt.
Lars blev oerhört förorättad. Något sådant skulle han aldrig nedlåta sig till. Löjligt!
I själva verket så hade han fått ned henne på alla fyra, vikt upp hennes långklänning och tagit henne bakifrån på golvet i finsalongen bland gobelänger och tunga sammetsgardiner. Hon hade råmat som en brunstig älgko och efter första omgången så hade han lyft upp henne på det stora, polerade ekbordet och tryckt på henne så det sjöng i husgrunden. Silverkandelabrar och blomvaser flög i golvet och drog till sig tjänstefolkets uppmärksamhet. De slog upp dörrarna precis när akten var över, men det var inte svårt att räkna ut vad som hänt. Prostinnan var alldeles svettig och rödflammig i ansiktet. Lars stod som bäst och torkade av kuken med en handvävd bordsduk i linne.
- Han försökte våldta mig! Flämtade prostinnan i syfte att lindra skandalen. - Han körde upp sin hand innanför min kjol! Vilken tur att ni kom! Jag har haft fullt sjå med att freda mig mot galningen!
Lars fick fly hals över huvud. Nu var det allvar minsann. Lars förstod att han skulle riskera att hamna i fängelse för lång tid framåt och bestämde sig för att lämna Varberg för gott.
Han såg aldrig mer sina föräldrar.

Fortsättning följer...

4 kommentarer:

Harald Hårfagre sa...

Strålande inledning, ser med spänning fram mot dramats upplösning!

Anonym sa...

Kan bli riktigt kul, en lektion i svensk historia kan jag alltid behöva.

Matematikern sa...

Det luktar myt här. Inget om Lars Gyllenius på Google...

flumhoppan sa...

Finner din blogg som väldigt underhållande, tack för att du förgyller bloggvärlden!

En liten fråga bara... har sett att blogspot har en funktion där man som läsare kan välja att lyssna på bloggen. Funderat på att använda det? Skulle vara så mysigt att krypa upp i soffan och få ta del av dina historier utan att behöva anstränga sig ;-)