måndag 8 februari 2010

Berättelsen om Lars Gyllenius - Del 3.

När de två dagarna i land var till ända så vacklade Lars Gyllenius tillbaka till fartyget. Egentligen hade han ingen lust, men pengarna var slut och dessutom var han helt skinnflådd i skrevet. Han skulle bli tvungen att smörja in det med späck eller stekflott.
Och nog fan så hade det börja klia också?
I skymningen så seglade fartyget iväg från Kapstaden med riktning mot Java. Lars stod vid relingen och tittade ut över det nästan spegelblanka havet. Det var mycket ovanligt, oftast så brukar det blåsa rätt så ordentligt runt Godahoppsudden. Nu var det bara en lätt bris som nätt och nätt och jämt fyllde fartygets segel.
Lars såg den stora solen gå ned vid horisonten där de två världshaven möttes. Det var en fantastisk syn och hade Lars varit poetiskt lagd så kanske han hade fällt en tår av hänförelse, eller åtminstone sänt sina föräldrar där hemma i kalla Sverige en tanke.
Lars tänkte på sprit och fitta.
Han hade smort in skrevet med stekflott, nu kändes det bättre. Det hettade inte längre. Klådan var förvisso kvar och det verkade som om den tilltog för varje minut som gick. Vad i helvete har jag åkt på nu då? Men det var nog bara något tillfälligt, han hade ju faktiskt inte hunnit med att tvätta sig på ett tag. Där hade vi svaret! Nu kändes det ännu bättre.
Lars hade fått stånd igen och ta mig fasen, om han inte var sugen på något att dricka också!
Lars stod där vid relingen ända tills mörkret sänkte sig och stjärnorna började lysa. Han såg Södra Korset långt däruppe och försjönk i sina drömmar.
Brännvin, hor och otukt! Tänkte Lars Gyllenius när han stod vid relingen på ett skepp och var längre hemifrån än någon annan i hans släkt någonsin hade varit tidigare. Så långt borta i främmande land, på andra sidan jordklotet. Hela världen upp och ned, men tankarna och behoven låg på samma, trygga plan.
Det var då Lovisa, kaptenens unga fru dök upp.
Lovisa sade något på holländska och räckte fram en flaska med Konjak till Lars. Han hade aldrig varit någon språkbegåvning och fattade inte så mycket av den där rotvälskan, men hon ville tydligen att han skulle dricka och han var inte nödbedd. Lars svepte halva flaskan omedelbart.
- Ek brand!
Sade Lovisa.
Det där förstod han minsann.
Jag brinner också! Tänkte Lars och hällde i sig resten av innehållet i flaskan men han slocknade inte. Tvärtom. Han vek upp hennes kjol, lyfte upp henne på relingen och blåste på henne för allt vad han ägde och hade. Inte en gång utan flera gånger.
Fartyget klöv havsytan på sin väg mot en hamn i Java. Det var natt, stjärnorna gnistrade högt däruppe och någonstans bakom Södra Korset satt Gud och tittade ned på sin jord. Lars hoppades som vanligt att Gud skulle titta åt ett annat håll.
Brännvin, hor och otukt. Tänkte Lars. Är det bästa jag vet!

Det tog några veckor. De hade varit ute till havs länge och inte sett land. Då brakade helvetet löst för Lars. Den gamle kaptenen hade någon vecka tidigare lyckats att mobilisera något som med lite god fantasi kunde tolkas som en erektion och passade därför på att nyttja sin unga fru så gott han kunde.
Illa för kaptenen, ännu värre för Lars.
Det tog några dagar, sedan drabbades kaptenen av en fruktansvärd klåda i skrevet. Lars hade nämligen inte bara skänkt Lovisa stor njutning den där natten, han skänkte henne även en hel svärm av souvenirer från Kapstadens mindre respektabla kvarter. Bitande, blodsugande små jävlar som går under det latinska namnet Pthirus pubis. Lars hade dragit fittlöss till fartyget, eller flatlöss om man nu föredrar det. Välkänt barn har många namn.
Det var afrikanska flatlöss. En ovanligt aggressiv sort som var mycket obehaglig. De var stora som humlor och bet som pumor.
Det kändes som att ha ett getingbo i skrevet.
Eftersom Lovisa var av den svekfulla sorten så talade hon naturligtvis om för sin man kaptenen att det var Lars som hade smittat henne och inte bara det, han hade våldtagit henne!
- Det kunde man ju ge sig fan på!
Skrek kaptenen.
Stackars Lovisa! Lilla fina, söta Lovisa hade blivit både nedsmutsad och våldtagen av den där otäcka, svenska skeppspojken. Lovisa som bara ville vara ifred med sina broderier och poesiböcker. Det stämde. Lovisa gillade verkligen att brodera och läsa poesi.
Nästan lika mycket som att suga kuk.
Och att lägga upp sig för stiliga, unga män.
Kaptenen gav order om att leta upp den där förbannade Lars Gyllenius.
- Han ligger väl och sover ruset av sig som vanligt!
De hittade honom nere vid lastutrymmet. Han låg mycket riktigt och sov, intill honom låg flera tomflaskor som vittnade om att spritkalaset hade pågått en längre tid.
Lars släpades ut på däck. Inte nog med att han hade haft sexuellt umgänge med sin kaptens fru, han hade även våldtagit henne och som lök på laxen smittat sin kapten med afrikanska fittlöss som klöste och bet honom i skrevet så att han höll på att bli galen. I ren ilska och i egenskap av domare så dömde kaptenen honom till döden.
Det normala förfarandet i sådana här fall var att man piskade dem till döds, eller hängde dem i rånocken. Det var också vad man planerade för Lars. Helst ville kaptenen både piska och hänga honom, dra ut på plågan så länge som möjligt. Det var inte mer än rätt. De där jävla fittlössen skulle plåga honom länge. Det gick inte att bli av med dem. De bet sig fast i stora klasar runt taskstenarna.
Just då, på styrbords sida av fartyget, skymtade en enorm, grå landmassa långt där borta vid horisonten. Det var det som vi idag känner till som västra Australien.
Holländarna hade upptäckt denna enorma landmassa några år tidigare, de kände mycket väl till kontinenten men de hade aldrig brytt sig om att gå iland. Den verkade ointressant. Förbränd stenöken utan någon urbefolkning att bråka med. Inte ett liv. Det gav kaptenen en trevlig idé. Nu skulle han jävlar i mig få sin hämnd.
De seglade så nära den väldiga kusten de vågade. Sedan sänktes en liten roddbåt ned i havet. I den satt Lars Gyllenius, ett par beväpnade vakter och några roddare. Strax utanför kusten fanns en liten, obetydlig klippö. Inte ett grässtrå växte där. Inget djurliv, ingenting. Bara sten och grus. Inget hade överlevt på denna lilla ö och det skulle inte heller Lars Gyllenius göra. De satte iland honom, gav honom flera krus med vatten och mat som skulle räcka i en vecka. Detta gjorde man inte för att vara snäll. Man gjorde det för att dra ut på plågan så länge som möjligt.
Sedan lämnade de ön. Kvar satt Lars Gyllenius och såg efter den lilla ekan som rodde iväg mot det stora, holländska fartyget.
Idag heter denna lilla ö Kurramurra Island och är ett populärt utflyktsmål för invånarna i Perth. Man har anlagt sandstränder, planterat palmer och öppnat mysiga små restauranger. Men för trehundra år sedan så hade ön inget namn, och något Perth fanns inte, än mindre några människor som skulle komma och rädda honom. Lars var så långt borta från någonting som någon kunde vara.
Han satt på en klippa och var bokstavligen den ensammaste människan i världen.

Jag vet inte hur lång tid det tar för en människa att dö. Jag skulle gissa på några veckor.
Det blev några mycket långa veckor för Lars Gyllenius.
Han satt där ensam under nätterna och tittade upp mot stjärnorna och Södra Korset. Långt där borta vid horisonten såg han den väldiga, Australiska kontinenten men dit kunde han inte ta sig för Lars kunde inte simma. Det hade inte spelat någon roll, strömmarna hade tagit honom. Så han satt där han satt.
Jag tror att för en gång skulle så önskade nog Lars att Gud skulle titta åt hans håll. Borta var tankarna på brännvin, hor och otukt.
Snälle, gode Gud, se mig!
Men det gjorde inte Gud.
Lars var världens ensammaste människa och mot slutet så övergav t o m flatlössen honom. Sista natten, när Lars låg på rygg på en klipphäll och stirrade upp mot stjärnorna så kände han hur klådan avtog. Han brydde sig inte längre. Han förstod att han skulle dö. Gud skulle komma och hämta honom.
Gud såg Lars till slut i alla fall, det hade bara tagit en stund att hitta honom. Han var ju så långt borta.

Jag känner mig som sagt sällan ensam numer. Jag trivs med att vara ensam. Jag gillar att sitta och titta upp mot stjärnhimlen när jag är i främmande land eller sitter på min balkong en sommarnatt.
Jag har inget emot människor, det är idioterna jag vill slippa. Jag har levt i fyrtiofem år. Jag har träffat många människor och ännu fler idioter. Det börjar bli tröttsamt. På en människa går det tio idioter och ofta upptäcker man inte galenskapen förrän det är för sent.
Men ibland, när jag sitter där under stjärnorna så kan jag drabbas av en känsla av att vara övergiven. Helt ensam. Inte ens Gud känner till min existens.
Då brukar jag tänka på Lars Gyllenius. Gud hittade honom till slut.
Jag lever också på en ö. Det känns så. En ö omgiven av en ocean av krav, tvång och dårskap. Jag hoppas att Gud hittar mig också till slut, men jag hoppas att det dröjer. Jag hoppas att jag får vara kvar på min lilla ö länge. För till skillnad mot Lars Gyllenius så har jag hamnat här helt frivilligt.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Ha, mycket bra. Men om ett fartyg ska åka från kapstaden till Java, då är Perth en rejäl omväg

Anonym sa...

Anonym:

Nej, inte på den tiden. Det berodde helt på hur vindarna låg. Jag läste någonstans att det var på så vis holländarna upptäckte den australiska kontinenten. De var tvungna att följa vinden. Det var en ren slump att de fann Australien.

Bluckle.

Johan sa...

"Lars var världens ensammaste människa och mot slutet så övergav t o m flatlössen honom."

Briljant mening i all sin enkelhet.

Henrik sa...

Vackert!

Arge Recensenten sa...

Näe, du gör dig bäst när du skriver om sociala betraktelser eller gamla minnen från förr (som t.ex. när du söp ner en alkoholiserad småbarnsfarsa för att slippa bli ditbjuden mer) men gubbsnusknovellerna är rätt tråkiga.

Anonym sa...

Hej GH! Jag är en kille på nitton år och jag tycker att du skriver som en gud, du är lite av min förebild när det gäller att skriva, eftersom jag själv vill bli författare. Jag gillar ditt sätt att blanda sentimentalitet och finstämd andlighet för att helt plötsligt bli grov och vulgär.
Har du gått någon skola för att lära dig skriva, i så fall vilken? Hur länge har du skrivit och hur lärde du dig? Skulle vara kul att veta bara.

Tröttna för guds skull inte! Jag är livrädd för att du ska släcka ned din blogg. Den är en stor inspirationskälla och ibland även en tröst för mig.

Med vänliga hälsningar från en som håller på att försöka lära sig.

Anders sa...

Fan så bra!

"Sista natten, när Lars låg på rygg på en klipphäll och stirrade upp mot stjärnorna så kände han hur klådan avtog. Han brydde sig inte längre. Han förstod att han skulle dö. Gud skulle komma och hämta honom."

En så fantastisk fin beskrivelse! Man kan riktigt se Lars sitta där på den tomma ön på en klippa och önska att Gud skulle hitta honom! Som vanligt en helt lysande historia, ser redan framemot nästa inlägg!

Anonym sa...

Tja mannen! Gillar du hip hop? Jag hatar skiten och hoppas du gör likadant. Skriv gärna något elakt om det!
Grym blogg!

Anonym sa...

Kort och Gott GH, du äger! Keep it comin,,

Gammal Hårdrockare sa...

"Tja mannen! Gillar du hip hop? Jag hatar skiten och hoppas du gör likadant. Skriv gärna något elakt om det!"

Bra tips! Jag ska försöka dra ihop något. Jag lägger ut i morgon!