söndag 14 februari 2010

Det spökar i miljonprogrammet - Del 1.

När jag var ung så hände det att jag blev bjuden på ”tjejfest”. Det är som det låter, en fest för tjejer. Bara tjejer, och så jag då. Jag blev ofta bjuden på tjejfest. Hur jag nu ska tolka det? Jag tillhörde inte de farliga och manliga killarna, det har jag aldrig gjort. Jag tror att det ansågs ofarligt att bjuda mig. Jag skulle inte stöta på någon av dem. Jag var en snäll kille.
Mesig, som man också säger.
Snälla killar fick inga tjejer. Det var ytterst sällsynt i alla fall. Jag ville, men inte dom. Så jag förblev den där snälla killen som drog vitsar, snackade skit och fick dem att skratta.
Men jag trivdes bra i flickornas sällskap. Jag har aldrig varit den ölbrölande sorten som har gillat sport, motorer, och tunga verktyg. Jag hade mer gemensamt med det motsatta könet. Jag delade naturligtvis inte deras intresse för mode och korkade, högljudda män med stora kukar men jag slapp att lyssna på sportresultat och det var ingen av dem som ifrågasatte mitt intellekt eller sexuella tillhörighet bara för att jag inte hade olja på händerna.
Första gången jag blev bjuden på tjejfest så var jag nervös. Vad händer egentligen på en tjejfest? Vad gör de?
Snackar smink, busringer och fnittrar? Eller… Tänk om de har kuddkrig i bara underkläderna?
Herregud! Tänk om de har det?
Jag var ung och mycket oerfaren. Jag hade lagt av ett skott rakt i jeansen direkt.
Det visade sig att en tjejfest inte skiljde sig så mycket åt från alla andra fester jag varit på. Enda skillnaden kanske var att allt inte gick ut på att supa sig så full som möjligt, annars var det samma skitsnack. Det visade sig att tjejer pratade och betedde sig på ungefär samma sätt som oss killar. De var inte från en annan planet, även om det ibland kunde verka så.
Åren gick. Jag blev lite äldre och lite mer avslappnad i mitt umgänge med det motsatta könet. Jag blev fortfarande bjuden på tjejfester. Det var åttiotal och jag ville skryta med de få erfarenheter som jag hade. Jag hade umgåtts så mycket med tjejer så att jag hade glömt bort att det faktiskt var skillnad på dem och på mina manliga polare. Jag hade blivit alldeles för avslappnad i kvinnligt sällskap. Jag tänkte inte längre på dem som tjejer, för mig hade de helt enkelt blivit… Ja, polare. Jag började snacka med dem som man gör med killar. Jag började ingående berätta om en lite äldre kvinna som jag hade träffat och som verkligen hade visat mig både det ena och det andra.
- Jag får stånd bara jag tänker på henne!
Det blev helt knäpptyst. Om jag hade suttit bland ett gäng killar hade reaktionen blivit annorlunda.
- Jag också! Och jag har inte ens satt på henne!
Men nu satt jag bland tjejer. Det blev helt tyst. Jag hade överskridit gränsen. Det händer än idag att jag glömmer bort mig när jag talar med en kvinna. En man kan tala om för en annan man att han nyss har varit och skitit och att det var jävligt tillfredsställande, eller att han var ute i helgen och fick hänga ut kuken.
- Det var som fan! Berätta mer!
Och så gör man det. Spelar ingen roll vilken ålder vi män är, våra samtalsämnen ändrar sig ytterst lite.
Jag var ute och fikade med en tjejkompis för ett tag sedan. Jag glömde bort mig igen. Jag talade om att jag hade vaknat på morgonen och varit skitnödig som en häst. Stånd hade jag också.
- Det är krävs en viss teknik när man ska skita med ståkuk!
En kille hade skrattat och sagt att han visste hur det var. Nu satt jag med en kvinna som såg ut som en fågelholk i ansiktet.
- Det är som de säger, det är något fel på dig!

Någon gång under mitten av åttiotalet brukade jag umgås med två tjejer, två systrar. De delade på en lägenhet högst upp i ett höghus och hette Pia och Mia. Idag så är de i fyrtioårsåldern. Pia upptäckte några år senare att hon var lesbiskt och flyttade till Stockholm, rakade muffen och blev managementkonsult, vad nu en sådan gör? Mia gifte sig, blev fet och ägnar numer sitt liv åt att snyta sina två söner och suga av sin man varje lördagskväll.
Det går sådär.
- Aj! Du ska suga, inte bita!
Det finns de som av bitterhet på livet hämnas. Små nålstick mot samhället och mot människorna i sin omgivning. Vissa snattar ett saltkar eller en tejprulle borta vid stormarknaden, andra trampar småbarn på fötterna.
- Oj! Ursäkta! Ha! Ha! Jag såg inte det lilla kräket!
Mia bits varje lördagskväll.
Det var så livet blev för oss sextiotalister, vi som aldrig skulle bli gamla och tråkiga.
De fick oss till slut också. Ingen av oss blev det vi drömde om. Vissa hävdar att de trivs med livet. Självbedrägeri är inte min grej men om tio år, lagom till min femtiofemårsdag så kommer jag att bo i ett varmare land. Det är slutjobbat för min del. Om tio år rymmer jag. Jag tänker ligga vid en pool dagarna i ända, vara uppkopplad och skriva en massa dumheter.
Jag slapp loss, era jävlar! Kom och ta mig, om ni kan!
Men 1986 var jag tjugoett år och hade inte en tanke på att leva vuxenliv. Jag har alltid gillat sommarlov. Jag slutade skolan när jag var sexton år men såg till att få sommarlov långt upp i vuxen ålder. Jag sökte och fick bara vikariat och när sommaren närmade sig så såg jag till så att inte vikariatet blev förlängt. Hela sommaren kunde jag leva på a-kassa. När hösten kom sökte jag ett nytt jobb.

Jag gillade verkligen att vara arbetslös och förstod mig inte på de som hävdade att de mådde dåligt av att inte ha några tider att passa eller någon meningslös arbetsuppgift att ägna sig åt. Jag hävdar bestämt att det är skitsnack. Det enda som får folk att må dåligt av arbetslöshet är ekonomin. De problemen hade inte jag. Min ekonomi stod inte och föll med något arbete. Jag hade inga planer på att dra på mig några villalån och någon bil hade jag inte, ja inte ens något körkort och några dyra älskarinnor höll jag mig inte med. Ja, inga billiga heller.
Pia och Mia hade tjejfester varje helg. Jag var alltid bjuden. Somrarna var fina under åttiotalet. Jag lekte hela tiden. Många av mina jämnåriga började staka ut sin framtid. Jag sket i framtiden. Jag kände redan då på mig att det inte fanns någon kruka med guld vid regnbågens slut och medelålderns början.
Idag har många av dem familj och villa. De lever inte något sämre liv än mig, inte bättre heller. De gjorde sina val tidigt i livet. Jag gjorde inga val överhuvudtaget. Jag flöt bara med och lät tiden gå. Jag ville ingenting. Det fanns inga val för mig att göra. Jag ville bara skratta och vara lycklig. Man hörde sällan någon skratta ute i villaförorten och jag har aldrig varit intresserad utav gräsklippning och grillkvällar. Det där folket skulle klara sig alldeles utmärkt utan mig.
Fortsättning följer...

6 kommentarer:

Anonym sa...

Det är sällan att jag vågar fundera på hur livet skulle kunna vara nära jag sitter med min kaffekopp här på Stockholmskontoret en tidig måndagmorgon.

Men det är något som inte riktigt stämmer. Något som saknas. Och det är läskigt!

Marcus sa...

Stort tack för dina berättelser. Det ger en verkligen insikt om vad livet verkligen handlar om. Fortsätter du skriva är jag övertygad om att många kommer läsa

//Marcus

Anonym sa...

Bäste GH,

Fan, vad jag behövde dagens inlägg! Här har man suttit en hel sur jävla helg och mått skit samt tyckt att livet suger hästballe - som ungdomarna säger - och så gör du som så många gånger förut, du levererar en text som ger mig hopp om livet och som får mig att känna att jag förmodligen har en själsfrände där ute som försörjer sig på att skura golv och rensa avlopp. Än en gång: Tack för dina uppmuntrande alster, du store mästare!

Högaktningfullt

OCD-mannen

PS. Tur för dig att jag inte är rövpulare, för då hade du legat illa till... ;-)

Anonym sa...

Ska du släppa någon bok?

Perk sa...

Helvetiskt bra! Känner igen mig 100% i denna story.

Om du Gh skulle väva samman alla historier du skrivit, med spök-bosse som vinkade och smilade
från balkongen, med "etta med kokvrå" och alla andra godingar du skrivit. Så skulle det bli en
helvetes bra bok som jag tror många skulle gilla skarpt!!!

Jag bokar 5 ex direkt!!!

Perk

Anonym sa...

Kul!Jag bor i ett av de där husen!