tisdag 16 februari 2010

Det spökar i miljonprogrammet - Del 2.

En stor del av sommaren 86 tillbringades på Pias och Mias balkong. Den låg på sjunde våningen. Vi satt mest och snackade skit. Mitt emot låg ett annat höghus. Det satt en man ute på sin balkong och rökte. Alltid med ett glas i handen. Han var i femtioårsåldern och såg trevlig ut. Han verkade ensam. Jag såg aldrig att han hade någon kompis eller kvinna hos sig. Det var något sorgligt över situationen. Han hade det välordnat på sin balkong, det kunde jag se. Matta på golvet och blommor på det lilla balkongbordet. Något jobb verkade han inte ha, men pengar verkade han inte lida någon brist på. Alltid en välfylld flaska med dyr sprit på bordet och ena handleden pryddes av en tjock guldlänk. Det såg jag varje gång han höjde glaset till sin mun.
Han verkade leva ett bra liv men han gav ett olyckligt intryck. Jag tyckte synd om honom.
Jag minns att jag tyckte det var underligt att nivån i flaskan aldrig sjönk, men jag fäste aldrig någon större vikt vid det. Han kanske blandade ut spriten med mycket läsk?
Så en dag så hälsade han från sin balkong. Han sade inget, han höjde glaset mot mig, nickade och log. Jag vinkade och log tillbaka. Det var fredag och förmiddag. Jag hade gått på spriten. Det kändes bra.
Han vinkade tillbaka, pekade på sitt glas och gav mig en min som sade att spriten nöp ovanligt fint idag.
Jodå, spriten tog verkligen bra under åttiotalet.
- Vem hälsar du på?
Undrade Pia.
- På snubben mittemot.
- Är du full? Det finns ju ingen där!
Jovisst, var jag full. Men inte så full att jag såg syner. Eller…? Jag tittade ut över balkongräcket. Jag såg ingen. Han var borta.
- Han satt på sjätte våningen! Nu är det helt tomt.
Sade jag.
- Menar du Bosse Bengtsson? Han hängde sig ju i sitt eget sovrum förra året.
Lägenheten hade stått helt tom efter det. Ingen ville bo där. Det sades att det spökade.
- Jag lovar! Han satt där och han hälsade på mig!
Pia sade åt mig att ta det lugnt med spriten.
- Du är ju full mitt på dagen!
Ja, vad var det med det då?

Enkla människor som lever små och enkla liv har alltid intresserat mig. Jag gillar att läsa om sådana människor, men få skriver om dem. Det är svårt att hitta romaner om små människoliv i små städer.
Det ska istället vara Stockholm och tuffa karlar med stora muskler som springer omkring och viftar med kukarna bland bovar, banditer och kontorsfjantar.
Sådant intresserar inte mig.
Jag är själv en enkel människa som lever ett enkelt liv. Ingen kommer att skriva något om mig, men jag gillar att skriva om små liv. Jag vet vad jag talar om. Jag känner till en värld av tristess och drömmar som aldrig slog in.
Jag tog reda på allt jag kunde om denna Bosse Bengtsson. Internet fanns inte på den tiden, man fick gå till biblioteket och kolla i tidningsarkiven. Det stod inte mycket om Bosse. Mest om självmordet. Han blev femtio år gammal. Jag hittade även en gammal artikel om Bosse. Det stod att han hade vunnit en miljon på lotteri. En svindlande summa på den tiden.
Den blott tjugoårige Uddevallabon Bosse Bengtsson vann igår en miljon på lotteri. Vad kommer en sådan ung man att göra med alla dessa pengar?
- Jag bad nyss chefen dra åt helvete! Nu sticker jag härifrån!
Säger Bosse Bengtssson och ser lycklig ut. Ja, vad kan en ung man med sådan tur vara annat än glad? Lycka till Bosse!
Den där artikeln gillade jag. Jag läste mellan raderna. Den satte min fantasi i rullning. Vad hade egentligen hänt Bosse? Varför kom han tillbaka och vad gör en människa så olycklig så att han hänger sig i sitt eget sovrum?
Jag läste att han hade jobbat på en större mekanisk verkstad. Jag förstod verkligen att han hade bett sin chef fara och flyga åt helvete. Ett riktigt mardrömsjobb. Olja, elsvetsar och maskiner som är svåra att plocka isär och ännu jävligare att få ihop. Jag skulle inte ha stått ut i en timma. Bosse hade jobbat där i fyra år innan han vann sin miljon och kunde vandra ut därifrån för gott. Men vad hände sedan egentligen? Vad gjorde han? Vart tog han vägen och varför såg han till slut bara självmord som det enda alternativet?
Det här är en blogg, den lämpar sig inte för att lägga ut långa romaner. Men jag ska försöka att berätta den förkortade versionen av Bosse Bengtssons öde. Egentligen så förtjänar han den långa versionen, men ni får använda er av min metod – läs mellan raderna. Lägg till och hitta på själva!

Bosse var en ung man som inte hade mycket till övers för arbete, och vem har egentligen det? Bosses största hobby var att sitta på sin balkong dagarna i ända och dricka grogg och drömma om resor till främmande länder och vackra, exotiska kvinnor.
Alkoholen hade han upptäckt redan för några år sedan och den hjälpte honom verkligen när han ville fly verkligheten och segla iväg till ett varmare land där kvinnorna inte var dryga och skrattade åt hans tafatta försök till uppvaktning.
Sol och vackra kvinnor.
Istället var han dömd till att jobba i en grå och dyster småstad i ett ännu dystrare land. Bosse hatade sitt jobb. Han hatade kyla, blåst och regn och han hatade att vara fattig.
Det är inte ofta solen skiner och luften känns varm i detta land, men när det väl hände, ja då ringde Bosse genast till sitt jobb och sjukanmälde sig.
- Det är magen igen!
Sedan satt han hela dagen på sin balkong med glaset i handen och drömde sig bort.
Alla likheter med mig själv och mitt eget liv är endast tillfälligheter, men det är nog en av anledningarna till att jag verkligen fattade tycke för Bosse Bengtsson.
Men så vann då Bosse på lotteri och efter det så hade han inte så mycket gemensamt med mitt liv.
Bosse bad som sagt sin chef att dra åt helvete. Sedan han gick upp till Arbetsförmedlingen och bad dem stryka honom ur alla register som fanns och var det som så att det kom in något nytt jobb som de trodde skulle passa honom så ring för helvete inte.
- För jag behöver inte längre svara, era jävlar! Abonnenten kan inte längre nås! Skit på er och glad midsommar!
Sedan gick han därifrån. Bosse hade inte gått med så lätta steg sedan den dagen han hade sluppit ut från skolan.
Det regnade och var kallt som vanligt när Bosse vandrade hemåt, men det märkte han inte. Han var redan på väg söderut i sina tankar.
Han skulle ringa och säga upp lägenheten, skita på hallgolvet och lämna nyckeln till hyresbolaget. Sedan skulle han sätta sig på ett plan söderut. Han hade redan bestämt destination.
Det skulle bli någonstans vid spanska solkusten. Där sken solen jämt och kvinnorna var mörka i huden men inte till sinnet. Bosse skulle skaffa sig en lägenhet där, en lägenhet med balkong och sedan skulle han göra allt för att glömma sitt gamla liv och hemland. Kyla och dryga kvinnor är inte bra för känsliga män, sol och glada kvinnor fungerar däremot lika bra som vilken penicillinkur som helst.

Fortsättning följer...

3 kommentarer:

Marcus sa...

Spännande! Nu behöver vi läsaren en fortsättning så fort som möjligt!

Guldkryckan sa...

Inväntar således fortsättningen!
Jo, vinner jag stålar så är det en o annan myndighetsperson som kommer att få bevittna min bara röv där jag står framåtlutad, hoppande upp o ner brölande gutturala läten som den värsta! :)

Anonym sa...

Kul att hitta en blogg av någon som verkligen kan skriva. Mycket originellt, men ändå lättläst.