torsdag 18 februari 2010

Det spökar i miljonprogrammet - Del 3.

Bosse landade i Malaga. En passkontrollant frågade honom på spanska om han hade något att förtulla. Bosse var så salig av lycka och tagen av stämningen så han tyckte det lät som om han sade: Välkommen till friheten! Bosse och nickade och log. Det kostade honom en rektal undersökning. Men inget, absolut ingenting kunde dämpa Bosses glada humör. Några fingrar uppkörda i röven var tydligen något man fick räkna med när man var på resande fot. Det var första gången Bosse var utomlands.
Från flygplatsen tog han bussen till Marbella. Det var där alla rika och lyckliga människor bosatte sig, och var det något som Bosse var så var det rik och lycklig. Han skulle trivas bra bland alla arbetsbefriade människor. Inga tider som han behövde passa, inga krav och inget ansvar. Ingen jävel som skällde på honom dagarna i ända, eller gav honom ”kritik” som hans gamla chef hade kallat det. - Jag skäller inte på dig! Jag ger dig kritik!
Han fick det alltid att låta som något positivt, att Bosse skulle vara glad över att få kritik, så att han visste vad han gjorde för fel och hur han skulle bättra sig. - Se det som att jag gör dig en tjänst!
Det förutsätter att man faktiskt är intresserad av sitt arbete och vill göra ett så bra jobb som möjligt. Bosse hatade sin arbetsplats och var inte det minsta intresserad utav att göra ett bra jobb.
Det sista Bosse gjorde innan han lämnade sin arbetsplats var att smyga in på chefens kontor och skita i hans papperskorg.
Se det inte som en hämnd! Tänkte Bosse. Se det som att jag gör dig en tjänst. Hädanefter kanske du tänker på vem du kritiserar!
Marbella kännetecknades vid denna tidpunkt något av något som skulle kunna liknas vid nybyggaranda. Man byggde lyxhotell och lyxvillor överallt. Marbella var något nytt, något spännande och det var hit alla som hade lyckats i livet flyttade. Filmstjärnor, rockstjärnor, direktörer och alldeles vanliga miljonärer. Gatorna var fyllda av lediga människor med pengar i fickorna och diamanter i öronen. Bosse ville smälta in i mängden och ekiperade genast upp sig i dyra hawaiiskjortor och tunga guldsmycken. Bosse såg sig som en man med mycket stor tur, han hade inte ens behövt jobba ihop till sina pengar. Han hade vunnit dem! Han titulerade sig alltid som förtidspensionerad dagdrivare och var stolt över det. Han log alltid när någon frågade vad han jobbade med och svarade:
- Jobbar? Nä, det var inget roligt så jag bestämde mig för att sluta med det!
Han köpte sig en liten lägenhet. Den var inte stor men den räckte åt honom och den hade balkong, det var viktigt. Nere på gården fanns det en pool som han fick nyttja så mycket han ville.
Varje morgon startade Bosse med ett par rejäla groggar ute på balkongen och en redig runk inne på toaletten. Sedan gick han ned till poolen och tog sig ett dopp. Sedan tillbaka till sin lilla lägenhet och balkong. Hela dagarna satt han och solade, rökte och drack grogg tills han knappt kunde se handen framför sig. Han saknade ingenting. Livet var härligt och bättre skulle det bli.

Två gånger i veckan fick han sin lägenhet städad. Han hade fått hjälp med att annonsera efter en städerska. Ska fan behöva städa när man är rik!
Städerskan hette Lucienne Ruiz och när hon knackade på dörren så blev Bosse helt mållös. Det blev han i och för sig alltid i närheten av kvinnor. Han hade aldrig sett en så vacker kvinna. Lucienne var frukten av ett snabbt och improviserat möte i Barcelonas hamn mellan en svart sjöman och en spanjorska vid namn Maria Ruiz. Vad den svarte sjömannen hette var det ingen som visste eftersom Maria minst sagt hade blivit tagen med överraskning. Hon blev så till den milda grad överraskad den där sena kvällen när hon var på hemväg från sitt jobb så att hon till en början inte fick fram ett ljud. Det passade sjömannen bra. Fruntimmer som skrek och fäktade var inte hans typ av kvinnor. De skulle ta emot och hålla käft! Mitt i akten så började dock Maria att tjuta som en luftvärnssiren.
- Håll käften! Ska du fresta hela jävla hamnen eller?
Sade den svarte sjömannen på ett språk som hörde hemma någonstans i trakterna kring mellersta Ekvatorialguinea. Hon skrek högt och började göra ett fasligt motstånd - eller jävlades, som han brukade kalla det, så han förstod att det inte skulle finnas någon tid över till presentation efter det improviserade överraskningspartyt.
Så fort han var färdig så tackade han för sig.
- Moffo wollovoomboto!
Och sedan försvann han in i riktning mot de stora containerbåtarna.
Vilken överraskning det blev!
Nio månader senare födde Maria en liten dotter som fick namnet Lucienne. Maria fick sparken från sitt jobb. Hon satte sig på bussen med sin nyfödda dotter och åkte söderut, till Marbella. Det sades att det var en stad på frammarsch och att det fanns jobb där nere.
Tjugo år senare stod lilla Lucienne i en ljusblå städrock vid Bosses dörr och bad om att få komma in och städa.
Han hade aldrig någonsin tidigare i sitt liv mött en så vacker kvinna. Samtidigt så fylldes han av en mild sorg. Han visste att en sådan som han inte skulle ha en chans hos henne. Hon ville säkert ha självsäkra och stiliga män som visste vad man skulle säga och som inte stod och rodnade och stammade på dålig engelska.
Bosse hade fel.

Lucienne gillade den tystlåtne, unge mannen som satt på balkongen och drack under tiden som hon städade hans lägenhet. Hon var van vid burdusa och självsäkra män som alltid försökte få henne i säng. Den här mannen verkade snäll. Väldigt ensam, men snäll. Hon undrade varför han var så ensam?
När Lucienne var färdig så frågade hon Bosse om han var nöjd. Det var Bosse. Han blev knallröd om öronen när Lucienne tilltalade honom. Han önskade att hon kunde sluta upp med det. Bosse förvandlades alltid till en komplett idiot i kvinnors sällskap. De gjorde honom generad. Speciellt vackra kvinnor. Han mindes en gång för två år sedan. Då hade han varit på dans och glad i hågen och full som en kanon vacklat fram till en tjej som han tyckte såg trevlig ut. Han presenterade sig och fick en hånfull blick tillbaka som han aldrig skulle glömma.
Vad får dig att tro att jag vill lära känna en tönt som dig?
Sedan gick hon iväg till sina kompisar. De pekade på honom och skrattade. Lite längre bort stod hans jobbarkompisar och bevittnade förödmjukelsen. Efter det så blev varenda måndag på jobbet ett helvete för Bosse. Alla frågade om han hade fått sig något under helgen. Alla drev med honom. Bosse, stans största förlorare.
- Fan Bosse, jag har hört att du är en jävel på fruntimmer. Stämmer det?
Efter det så bestämde han sig för att aldrig mer utsätta sig för en sådan skam. - Ligger du bara på hålet och pumpar hela kvällarna eller har du någon annan hobby också, Bosse?
Som sagt, aldrig mer. Kvinnor var inget för honom, han fick skaffa sig andra intressen. Som att dricka sprit t ex. Det var ju trevligt det också.
Hemma i Sverige hade Bosse varit en tråkig och medelmåttig kille som helt saknade utstrålning. Men här i Spanien så uppfattades han som lång och stilig. Lucienne tyckte att Bosse med sina blå ögon var en mycket exotisk och spännande man. Inte var han påflugen heller. En riktig gentleman verkade det som. Alla andra män som fick sina hem städade av Lucienne försökte alltid ta henne på brösten, eller också kom de med skamliga förslag. De frågade om hon ville tjäna lite extra. Värst av dem alla var Claudio, en sliskig italienare. Han satt alltid på en stol och stirrade på henne när hon dammsög och putsade. Han andades tungt klädde av henne med blicken. En gång så var hon tvungen att böja sig ned för att komma åt att dammsuga under sängen. Claudio fick full insyn under städrocken och greps av ett våldsamt begär att få bestiga henne. Han kastade sig över henne och vilt tumult uppstod. Hon kom inte loss förrän hon hade petat honom i ögat med dammvippan och slagit dammsugarmunstycket i huvudet på honom.
Hon sprang därifrån. Claudio satt kvar på golvet med rinnande öga och en stor bula i huvudet.
- Det gör ont! Sade Claudio till sin mor. - Jätteont faktiskt! Blåsa på bula, si?
Mamma Luba kom varje morgon för att laga frukost till sin lille son, han var ju bara trettio år gubevars, och det vet ju alla italienska mödrar att en son är en bräcklig liten man och förutom att de är helt hjälplösa så är de även oskyldiga. Lille sötepöte Claudio! Gullenuss!
Hon gjorde i ordning en extra god frukost till honom och han fick t o m efterrätt. Chokladpudding. Det brukade han annars bara få efter middagen.
Claudio kunde inte sluta tänka på Lucienne trots det rinnande ögat och värken i huvudet. När han hade börjat beta av chokladpuddingen så hade han fortfarande stånd.
Lucienne hade en sådan inverkan på män. Alla ville ha henne, hon ville inte ha någon.
Men hon trodde att Bosse var en trevlig man.
Det bådade gott.

Fortsättning följer...

13 kommentarer:

Anonym sa...

Mkt roande läsning. Jag älskar verkligen detta.
Den här Bosse och många andra gestalter du skriver om får mig att tro att du skriver om dig själv eller framtida drömmar i tredjeperson.

Anonym sa...

Riktigt intressant och spännande! Väntar på nästa del

Johan sa...

Så när kommer novellsamlingen? Så jävla go läsning ju.

Henrik sa...

Wi kräfva en forhtsettning ohmedelbhums!

Gammal Hårdrockare sa...

"Den här Bosse och många andra gestalter du skriver om får mig att tro att du skriver om dig själv eller framtida drömmar i tredjeperson."

Ha! Ha! Ja, lite sanning ligger det i det. Jag tänker t ex - liksom Bosse - flytta utomlands om några år för gott. Då är det slutjobbat! Och jag skriver alltid om lite udda förlorare. Jag har erfarenhet av den världen. Jag är en sådan person själv och jag trivs med det!
Visst, jag har haft mycket kul i livet, har haft många jobb, har god ekonomi osv, men det beror nog mest på tur och inte på någon ambition. Jobben, kvinnorna och chanserna har liksom bara ramlat ned i knät på mig. Det enda jag har behövt lära mig har varit att ljuga, snacka skit, skämta och dupera folk. Det har funkat hittills.

Anonym sa...

"Jag tänker t ex - liksom Bosse - flytta utomlands om några år för gott. Då är det slutjobbat! "

Vart ska du flytta då? Jag jobbade en tid i Liverpool, det kan jag rekomendera, rätt trevlig stad och god öl, fotboll osv. Numera är ajg tillbaka i tråkiga Sverige och Filipstad.

Andreas sa...

"Vart ska du flytta då? Jag jobbade en tid i Liverpool, det kan jag rekomendera, rätt trevlig stad och god öl, fotboll osv. Numera är ajg tillbaka i tråkiga Sverige och Filipstad."

du kan inte har varit nagon flitig lasare pa gammal hardrockares blogg, han hatar bade britter, ol och fotboll!!

Uy sa...

Hårdrockaren flytta till Liverpool! Det skulle vara något, det! ;)

Fredde sa...

Förmodligen en av dem roligaste historierna du skrivit enligt mig.

En fråga bara. I vilken text var det du skrev om en kille som älskade att sätta sig i bilen med en 75a explorer och typ lyssna på ac/dc?

Har letat som en galning men inte hittat.

Anonym sa...

Alltså vafan, varenda hirstoria handlar om white-trash, bajs och alkohol...^^

Anonym sa...

Snälla fortsättning FORT!!!! Helt underbar story, måste få veta vad som hände med stackars Bosse...

Robert sa...

Tjena! Tack för lyckönskningen den ser ut att behövas. Har du andra idéer kring skatter så får du mer än gärna berätta mer.
Ha det bra

Anonym sa...

Glad att jag körde med min vanliga taktik så jag kunde sträckläsa alla fyra delarna på en gång :-).
Kan inte låta bli att hoppas att det ändå dröjde ett tag innan Bosse och Lucienne fick träffas igen. Hans lilla dotter behövde säkert sin mor en hel del år.