måndag 22 februari 2010

Det spökar i miljonprogrammet - Del 4.

Lucienne städade två gånger i veckan hos Bosse. Han satt alltid ute på balkongen med ett glas i handen under tiden som hon dammsög, skurade och diskade. Hon tittade på honom i smyg ibland.
Han sitter nog och funderar ut vacker poesi, tänkte hon. Han är nog mitt uppe i någon fin dikt som handlar om evig kärlek och flammande solnedgångar.
- Qué hombre!

Sade Lucienne tyst för sig själv.
På sätt och vis hade hon rätt. Bosse tänkte vackra tankar.
Han tänkte på Lucienne.
Det sägs att en man tänker på sex åtta gånger i timmen. Det stämmer inte. Det är en lätt underdrift. En man tänker ständigt på sex. Allt som en man företar sig här i livet går ut på att få sex.
En man vet att en kvinna gillar pengar, alltså tvingar han sig iväg till sitt jobb och tjänar pengar. Så att han ska få sex.
En man vet att kvinnor gillar makt, därför startar män krig. De kan dräpa hela kompanier med soldater och utplåna hela folkslag, allt i ett enda syfte – att få sex.
En man kan förnedra sig på alla upptänkliga vis i syfte att få sex. En man skulle aldrig stå inför en kvinna, utklädd i en fånig kostym med en blomsterkvast i handen om det inte vore för att han hoppades på sex. Han skulle aldrig gå upp på ett dansgolv, kalla sig för feminist eller ens kamma sig om det inte vore för att han hoppades på sex.
Jag har t o m hört män hävda att de gillar barn i kvinnors närvaro. Allt för att få sex.
Män kan utsätta sig för livsfara enbart för att imponera och få sex. De köper sportbilar och blåser fram i tvåhundra knutar, de ställer upp på fåniga supartävlingar med livet som insats. De kastar sig utför stup, seglar jorden runt och bestiger bergstoppar.
De utmanar andra män, större och starkare än de själva och får stryk. De slåss med poliser, rånar banker eller skaffar sig en utbildning och offrar en stor del av sin korta tid här på jorden på att göra karriär.
Hade inte mannen haft sin sexdrift så hade fängelser, universitet och arbetsplatser varit helt tomma på män.
Sex! Sex! Sex!
Kvinnorna står vid sidan om och tittar på och undrar varför de egentligen bryr sig om dessa dårar. Men naturen måste ha sin gång.
Kvinnor vill ha barn och familj. Män vill ha sex.
Men är djur, hävdade Gudrun Schyman. Jag måste ge henne rätt på den punkten.
Men ibland, vid ytterst sällsynta tillfällen så händer det att mannen blir kär. Han slutar att enbart tänka på sex och ser kvinnan istället. Han ser människan och en fullständig förvandling sker. Om mannen var en komplett idiot innan så är det ingenting mot vad han blir när han blir kär. Han tappar helt perspektivet på sitt eget, manliga universum. Han blir förvirrad.
När en kvinna köper en ny klänning så ser oftast männen enbart formerna som klänningen framhäver. Kvinnor önskar att männen istället kunde se klänningens mönster och ge henne uppskattning för hennes goda smak.
När en man blir kär så kan man enkelt uttryckt säga att han äntligen ser klänningen hos en kvinna. Borta är tvångstankarna på sex.
Det var vad som nu hade hänt Bosse. Han hade blivit kär. Han såg Lucienne i sin ljusblå städrock och det enda han ville var att överösa henne med presenter, göra henne lycklig och kanske – om hon inte blev väldigt upprörd – hålla henne i handen.
Det skulle räcka för Bosse.

Lucienne började med att sitta en stund ute på balkongen med Bosse varje förmiddag efter att hon hade städad lägenheten. Bosse blev våldsamt generad och sade inte ett knyst. Öronen var röda som tomater. Lucienne pladdrade på. En soppa av spanska och engelska. Bosse förstod till en början inte mycket. Men han ville förstå henne. Han köpte en parlör och lärde sig enkla meningar på spanska.
Lucienne pladdrade på och Bosse hällde i sig sprit varenda dag samtidigt som han satt med parlören och försökte att förstå.
- You drink para muy!
Sade Lucienne.
Hon tyckte att han drack för mycket. Ja, vad fan skulle han göra då? Han var blyg. Utan spriten skulle han ha låst in sig på toaletten och hållit sig där tills hon hade gått sin väg. Bosse var konstant generad i Luciennes närvaro. Ändå så ville han inte att hon skulle lämna honom.
I en månad så varade detta märkliga vänskapsförhållande. Flera gånger i veckan så kom Lucienne till Bosses lägenhet och städade. Sedan satt hon hos honom ute på balkongen och pratade sin blandning av spanska och engelska. Bosse satt och molteg med hettande öron och hällde i sig sprit. Men han lärde sig i alla fall lite spanska. Till slut så kände han att han kunde få till enkla meningar på samma blandspråk som Lucienne.
- Usted tiene un very beautyful vestido!
Han talade om för henne att han tyckte att hon bar en vacker klänning. Det var första gången han tilltalade henne.
Min idiot! Det är ju hennes städrock!
Det var ingen idé att han försökte. Han gjorde bara bort sig. Han fann aldrig de rätta orden. Men Lucienne blev glad över att han till slut sade något. Ett tag hade hon trott att han kanske var döv, eller stum. Hon förstod att han bara var generad och ovanligt blyg. Det tydde på att han var en känslig man. Lucienne gillade känsliga män. Hon hade fått nog av burdusa och hårdhänta män i sitt liv. Män som nöp henne i baken och kom med skamliga förslag. Bosse skulle aldrig försöka att kladda på henne.
Om hon inte själv ville förstås.
Hon klappade Bosse på handen och log mot honom.
Bosse kippade efter andan, tippade baklänges på sin stol och slog huvudet i fönsterkarmen. Det gjorde ont men det gjorde ingenting för Lucienne hjälpte honom upp och sedan släppte hon honom inte.

Efter det så började de tala med varandra. Lite trevande och stakande eftersom språket var ett hinder. Men de förstod det mesta i alla fall. Lucienne berättade om sina drömmar. Hon ville bli läkare. Bosse ville inte bli någonting, han behövde inte. Han levde redan i en dröm.
En ljummen kväll gick de ned till stranden. De satt där och tittade på månen och drack vin. Bosse lade armen om henne och den fick vara kvar. Det var första gången han höll om en kvinna. Det var Bosses lyckligaste stund i livet. En stund som han senare i livet skulle återkomma till i sina tankar varje dag.
Händer detta verkligen mig?
Bosse kände en hissnande känsla i magen. Alla män som minns första gången som de höll om en flicka vet vad jag menar. Med åren så bleknar denna känsla och till slut så finns den inte längre. Man känner inte längre någon hänförelse. Man letar och letar man den är borta. Men för Bosse så var denna känsla högst verklig, han behövde inte leta efter någonting för han hade allt han ville ha.
Just då.
En ljummen kväll vid en strand i södra Spanien.
Den kvällen följde Lucienne med Bosse hem till lägenheten och hon lämnade honom inte förrän solen gick upp.
Det var en natt som Bosse senare skulle minnas under hela sitt liv. Han skulle veva den där filmen om och om igen uppe i sitt huvud.
Bosse var tjugo år och hade haft sitt livs lyckligaste stund.

Lucienne och Bosse träffades varje dag under ett par månader. Det var en härlig tid. Bosse trodde knappt det var sant. Vad såg hon hos honom egentligen? Det kunde han inte svara på men tydligen så hade Lucienne sett något hos honom som kvinnorna i Sverige hade missat.
Jag är ju en tönt! Tänkte han. Jag kan ingenting och jag vill ingenting. Jag bara sitter här på min balkong i solskenet och dricker och väntar på att Lucienne ska komma hem till mig efter sina städjobb och jag älskar det!
Det räckte för Bosse och tydligen också för Lucienne. Han älskade sin balkong, han älskade solen och han älskade Lucienne. Vad mer kan en man utan ambitioner önska sig egentligen?
Och så en kväll så dök inte Lucienne upp. Hon var borta.
Hon dök inte upp nästa kväll heller.
Och inte nästa.
Nu blev Bosse orolig. Inte hörde hon av sig heller! Efter en vecka höll Bosse på att bli galen och efter två veckor började Bosse att supa på allvar.
Tredje veckan så fick Bosse ett brev från Lucienne. Hon skrev att hon var med barn och att hon hade flyttat. Hon talade inte om vart.
Bosse kvicknade till efter sitt fylleslag och försökte leta rätt på henne men det var lönlöst eftersom han aldrig hade frågat vad hon hette i efternamn. Efter några månader gav han upp. Det var den värsta tiden i Bosses liv. Han började supa igen. På riktigt. Stenhårt. Och så började han att spela.
Bosse hade tidigare levt efter en enkel regel och nu tog han upp den igen. Den gick ut på att spela ihop så mycket pengar han kunde medan han var ung, och sedan leva på dem resten av livet.
Det hade kunnat vara ett bra system, om det hade fungerat. Det gjorde det inte. Spel lönar sig ytterst sällan. Spel är för idioter. Bosse var inte världens smartaste man. Ett år senare var han helt utblottad. Det enda han hade kvar av sin förmögenhet var en guldlänk runt handleden. Den hade han inte pantsatt borta vid casinot.
Eftersom han inte var spansk medborgare så var han inte berättigad några bidrag. Bosse fick åka tillbaka till Sverige med svansen mellan benen.
Bosse upplevde sitt livs värsta stund när han satt på planet till Sverige. Det var en knäckt man som gick genom Arlandas passkontroll.
- Något att förtulla?
Undrade passkontrollanten.
- Dra åt helvete! Gubbjävel!
Sade Bosse som inte var på humör för att svara på dumma frågor. Vad fan trodde han att Bosse skulle smuggla från Spanien – Maracas?
Passkontrollanten, som för övrigt hette Stig och som nyss hade fyllt sextio gillade inte att bli kallad för gubbjävel. Åldern var en smula känslig för Stig. Hans jobbarkompisar hade gett honom en käpp i present. En jävla käpp! Han kände sig ju för fan som högst trettio år och hade han inte haft stånd förra veckan kanske? I och för sig pissestånd, men i alla fall. Nu skulle Stig äntligen få användning för sina nya rövhandskar, och en jättestor tub med vaselin hade han minsann i beredskap. Den hade legat oöppnad lite väl länge. Nu var det dags att skruva av korken.
Bosses äventyr slutade som det började, fingerknullad i röven igen. Cirkeln var sluten.
När Bosse tänkte efter så hade han blivit rövknullad i nästan hela sitt liv. Först så tvingade de iväg honom till skolan. När han äntligen hade suttit av de där nio åren så sade de till honom att nu fick han klara sig själv för nu var det dags att bli vuxen.
Nu är det dags att börja tjäna pengar! Sade de. Ska det inte bli kul att tillbringa femtio år med att syssla med något meningslöst på en plats du inte vill vara på?
Nej, Bosse tyckte inte det var ett dugg kul. När han äntligen hade sluppit loss och kunde rymma sin väg så hade allt gått åt helvete. Nu var han tillbaka men de kunde inte hindra honom från att ge upp. Och det var precis vad Bosse gjorde. Han gav upp.
- Åt helvete med alltihop!
Sade Bosse till tullaren samtidigt som han drog ned byxorna och vände upp röven. Han hoppades att det skulle gå fort.

Det gick inte lika fort för Bosse att ta till den slutgiltiga lösningen. Det tog nästan trettio år för honom att bestämma sig. Våga ta steget fullt ut.
Det blev inget mer arbete för Bosse. Han hade ju gett upp. Han fixade sig förtidspension. Det blev inte mycket men det räckte till hyran, lite käk och sprit. De kommande åren satt han på sin balkong och drack sprit och drömde sig bort till tiden i Spanien. Resten av sitt liv så levde han på sina minnen. Han tänkte på sin balkong i Marbella men framför allt så tänkte han på Lucienne. Han tänkte på att han kanske var far till en liten dotter eller son.
I tankarna så var han alltid far till liten dotter som hade fått Bosses blå ögon. Kanske hette hon Isabel och vem vet, hon kanske frågade sin mor just nu vem som var hennes far?
Bosse undrade om hon någonsin skulle få reda på det?
Isabel skuttade omkring och lekte vid en solig äng någonstans i Spanien och i ett höghusområde i Sverige satt Bosse och söp på sin balkong.
Åt helvete med alltihop! Tänkte Bosse på sin femtioårsdag. Han gick äntligen in från sin balkong, till sitt sovrum och klev upp på en stol. Han fäste repet i lampkroken uppe i taket och lade sedan snaran runt sin hals.
- Jaha, det var det livet det!
Sade Bosse för sig själv och klev ut i evigheten från sitt sovrum.
Det tog två månader innan någon hittade honom.

Ett år senare såg jag honom sitta på sin balkong och dricka grogg.
Det finns de som tror att paradiset blir som människans lyckligaste tid på jorden. Gud placerade Bosse på sin balkong. Nu sitter han där och det är sommar och solsken. Han såg lycklig ut. Han log mot mig. Gud kanske hade talat om för honom att Lucienne snart skulle komma och hålla honom sällskap. Under tiden så skulle det vara evig sommar, solen skulle skina över honom. Bosse skulle inte behöva frysa. Han satt där och drack grogg och mådde bra. Och snart skulle det knacka på dörren. Bosse skulle öppna och där utanför skulle Lucienne stå i sin blå städrock. Men hon skulle aldrig mer behöva städa och Bosse skulle aldrig mer behöva vara ensam.

14 kommentarer:

Anonym sa...

Alltså, fan vad grym du är på att skriva!

Anonym sa...

Jag har följd din blogg ett tag och du verkade bekant och så kom jag på vem du är! Jag kände dig en gång! Vi gick i samma folkhögskola och jag minns att du vann en novelltävling och var med i någon tidning! Lärarna ogillade dig men där fick du revansch! Och nu är du kändis på nätet. Grattis! Det förtjänar du verkligen. Du skriver väldigt bra, det tyckte jag även förr.

Ann

Guldkryckan sa...

Bosse...Vila i frid!

Fan, du har verkligen förmågan att skriva ner hur man kan känna ibland!

"Åt helvete med alltihop"!

Klockrent!

På återseende! :)

Anonym sa...

Mycket fint.
Tack!!

Tom

Henrik sa...

Tack!

Anonym sa...

Du är den inofficiella novellkungen GH.


Tackar för läsningen.qefriz

Anonym sa...

Har du sett filmen American beauty?
Om inte så se den. Det mesta ur den filmen påminner starkt om dina fantasier och om det du skriver.

Rogga sa...

Återigen en helt fantastisk story, så bra, helt lysande som vanligt!
Hoppas du håller fast vid tanken på att ge ut en (eller flera) böcker!

Bengt Skog Svärdslip sa...

Riktigt jävla bra! Alla fyra delar har varit riktigt kul läsning.

Anonym sa...

Tack! suttit som klistrad vid din text. Mycket läsvärt!

Anonym sa...

Grymt bra läsning och underhållande blogg i övrigt.

Råkade rammla över din blogg när jag googlade "runkbås" fråga mig inte varför jag gjorde det men det var så jag hittade hit ))

Anonym sa...

Ha Ha va roligt!

Jag tänkte åka Vasaloppet om några år, du vet skidtävlingen på 9 mil mellan Sälen och Mora. Varja år åker ca 15000 st loppet och med tanke på det du skriver så åker alla in i mål i Mora med råstånd. Men alla tjejer som åker, i vilket syfte åker de?

MH sa...

Om man ska vara helt ärlig så var det väl Rochs ordförande som klämde ur sig det där 'män är djur'?

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Varja år åker ca 15000 st loppet och med tanke på det du skriver så åker alla in i mål i Mora med råstånd."

Ha! Ha! Fan vad jag skrattade när jag läste det där. Stor konst!

"Men alla tjejer som åker, i vilket syfte åker de?"

Jag vet inte riktigt, men jag misstänker att de är flator.