måndag 1 februari 2010

Ny chef på jobbet.

För ett tag sedan fick vi en ny snubbe på jobbet. Han hette Petter och var egentligen inte anställd på riktigt, han hade lönebidrag. Det betyder att Försäkringskassan står för merparten av lönen.
Lönebidrag får man om man blir kryssad, dvs att man får papper på att man är tokig eller har någon form av lättare handikapp men ändå kan utföra ett jobb. En person som blir beviljad lönebidrag sitter tryggt, han behöver aldrig vara rädd för att bli utan inkomst. Han är alltid garanterad en lönebidragsanställning någonstans och slipper leva på en snålt tilltagen A-kassa.
Jag har alltid drömt om att bli kryssad. Förr kunde man t o m få pension men den lilla källan till hopp har politikerna strypt.
Petter hade någon form av medfödd hjärnskada. Han var inte efterbliven på något vis, det var något annat. Han hängde inte med riktigt men hade fotografiskt minne och kunde återge hela tidningsartiklar utan att missa ett enda ord. Jobbade bra gjorde han också. Han smälte in rätt så bra i gänget men som sagt, det var fördröjning i hans tankeverksamhet. Drog man en vits så började han skratta flera minuter efteråt och frågade man honom vad klockan var så svarade han att klockan var halvtio. En kvart senare. Det blev lite underligt ibland. Det hände även att han helt plötsligt kunde upprepa något som någon hade sagt tidigare under dagen. Man fick tänka på vad man sade i Petters närhet. Det var ju inte så lyckat om Petter helt plötsligt började återge ett samtal om alkoholens positiva inverkan på unga kvinnors val av sexpartner när man var ute hos en kund. Det hände några gånger i början av Petters anställning, innan vi hade kommit underfund med hur han fungerade.
- Igår blev jag verkligen avsugen!
Sade Petter rakt ut i luften en gång när vi var hos en större, blivande kund och mätte upp städytorna.
Så vi lärde oss att sila diskussionerna under rasterna när Petter var med. Vi kunde inte längre snacka fitta och fylla.
- Har någon dött?
Undrade chefen en dag när hon kom in i lunchrummet. Tystnaden slog emot henne som en mur. - Ni som annars brukar vara så bra på att flamsa och prata skit!
- Kvart över nio!
Svarade Petter.
- Jag vill tala med dig inne på mitt kontor!
Sade chefen till mig.
Vår nya direktör skulle komma ända från Stockholm och presentera sig för sina personalchefer. Han åkte runt på turné i Sverige och nu var det vår stads tur att få celebert besök. Han åkte tåg, det var väl ett led i att förstärka företagets nya, löjliga miljöprofil.
- Du får hämta honom vid centralen. Han anländer klockan ett!
Klockan var elva. Det verkade inte som om hon hade något mer jobb åt mig för tillfället. Två hela timmar att fördriva. Trevligt!
- Ta med dig Petter! Han gillar ju dig och jag vill inte ha honom drällandes med Hamid och Jocke. De har dåligt inflytande på honom!
Jag lämnade min chefs kontor och ropade på Petter. Vi ställde oss utanför lunchrummet och rökte innan vi drog iväg. Fönstret var öppet. Jag hörde hur Hamid högljutt berättade för Jocke och Fredda om en svart kvinna som tydligen hade gjort honom lycklig under helgen.
- Svarta kvinnor va? Det är inte mycket de kan förutom att suga kuk men det gör de å andra sidan jävligt bra!
Jag hörde hur de andra skrattade.
- Du ska inte lyssna på Hamid! Sade jag till Petter. - Sådana som han har bara knulla och supa i huvudet!
Sedan hoppade vi in i bilen och drog iväg. Det var varmt i luften och det var ett par timmar kvar innan tåget med den höga chefen skulle rulla in på centralen.
- Svarta kvinnor va?
Sade Petter.

Vi hade god tid på oss så vi tog en lång omväg genom några större höghusområden i utkanten av stan. Jag körde förbi en lågstadieskola. Jag saktade in och tittade över skolgården. Skolor framkallar alltid kräkreflexer hos mig även om dagens förortsskolor inte har mycket gemensamt med de skolor jag satt av mina barndomsår vid.
Skolan såg allmänt förfallen ut. Sprucken asfalt och fotbollsplanen full med ogräs. Jag såg en liten, svart kille i kortbyxor som gick över skolgården med böcker under armen.
- Precis som en missionsskola i Nairobi!
Sade jag högt för mig själv. Petter svarade inte. Han satt som vanligt i sin egen lilla värld.
Vi körde vidare, mot centralstationen. Jag parkerade och sedan var det bara att vänta på chefen. Han dök upp en halvtimma senare.
Han var kolsvart och hette Håkan. Troligen adopterad.
Ibland så händer det att man kliver in ett rum där en främmande människa befinner sig. Man känner direkt gemenskap med personen ifråga, trots att man inte ens har hunnit prata med varandra. Motsatsen förekommer också – Man hatar varandra direkt, utan någon som helst orsak egentligen. Man bara vet att man har råkat stöta på ännu en jävla idiot.
Med Håkan så kände jag omedelbart samhörighet och vänskap. Håkan var en bra kille. Ingen skitstövel till chef. Håkan var snäll och trevlig och hade inte den där skitnödiga inställningen som så många högre chefer brukar ha. Håkan var en kille som skrattade åt samma vitsar som oss.
Det hade nog krävts långa och plågsamma perioder av utbildning för att bli distriktschef över så gott som hela Svealand. Under sig hade han nog ett hundratal personalchefer och tusentals av sådana som mig. Inte vem som helst som får ett sådant jobb. Ett stort ansvar.
Jag frågade Håkan vad han hade för utbildning.
- En missionsskola i Nairobi!
Sade Petter.
Håkan tittade på Petter.
Jag bytte genast samtalsämne. Jag frågade Håkan om han hade familj. Nej, det hade han inte. Men han hade träffat en ung kvinna som jobbade som kassörska.
- Hon jobbar vid en ICA-affär här i stan så nu kan jag slå två flugor i en smäll!
Sade Håkan. - Hon heter Miriam och är vacker som en soluppgång i Gambia, där hon faktiskt är född. Vi ska förlova oss till våren!
Det var som fan! Och jodå, jag kände till henne. Jag har t o m skrivit om henne för länge sedan. Här. Världen är bra liten ändå. Jag blev avundssjuk på Håkan.
- Svarta kvinnor va? Sade Petter. - Det är inte mycket de kan förutom att suga kuk, men det gör de å andra sidan jävligt bra!

Håkan klev ur bilen direkt när vi kom fram till kontoret. Han skulle ha möte med våra personalchefer och sedan skulle det bli information till alla anställda om de nya rutinerna som skulle gälla fr o m årsskiftet. Han gav Petter en blick när han lämnade bilen. Jag kände igen blicken. Jag har själv fått den många gånger i mitt liv.
Vad är det för FEL på honom?
En timma senare satt vi allihopa i matsalen och väntade på Håkan och våra personalchefer. Vi var ca tvåhundra som var glada över avbrottet. En eftermiddag utan arbete. Vi kunde sitta och halvsova oss igenom hela eftermiddagen. En overhead var framdragen och visade en massa diagram och kurvor över företagets lönsamhet, månad för månad. Ingen skulle ha några frågor eller synpunkter om detta. Ingen brydde sig.
Min personalchef dök upp och tog till orda. Hon presenterade vår nya distriktschef.
- Vår nya chef, Håkan Steen! Kommer direkt från vårt huvudkontor i Stockholm!
Det lät som om hon ropade fram en rockstjärna.
- Från Gambia!
Sade Petter högt rakt ut i luften.
Håkan tackade och började sedan prata om att ta nya, friska tag. Att det var dags att plocka fram det där lilla extra. Han sade att lågkonjunkturen var djup och nu gällde det att plocka nya marknadsandelar och sopa banan med våra konkurrenter.
- Men jag är inte orolig! Jag vet att vi har anställt kompetent och lojal personal som har som mål att vårt företag ska fortsätta med att vara ledande inom vår bransch! Det är mina tag det!
Håkan tittade ut över oss och väntade på bifall. Knäpptyst. - Så mycket inneboende kunskap, så stora visioner som är samlat under detta tak idag!
Fortsatte Håkan.
- Bara supa och knulla i huvudet!
Ropade Petter högt. Han sken som en sol i ansiktet.
Nu vaknade resten av personalen upp ur sin dvala. Vi skrattade och applåderade. Håkan anlade en neutral min men våra personalchefer såg förbannade ut. Det var de som skulle få förklara sig inför Håkan efteråt. Vad var det för idioter som de hade anställt egentligen?
- Vad är det för FEL på dem egentligen?
Jag skulle nog vilja säga att vi är ovanligt friska och felfria. Vi jobbar allihop med att städa, rensa avlopp och sanera. Det är vårat jobb, inte vårat intresse och kall. Vi gör det för lönens skull, inget annat.
Om vi hade haft allt detta som vårt största intresse, om vi hade varit lika engagerade som cheferna, ja då hade det varit något fel på oss. Men sådant förstår inte chefer. Eller om de helt enkelt bara blundar för det? Håkan är en snäll och hygglig chef, vi har haft tur. Men jag kommer aldrig att förstå vad det är som driver chefer och de kommer aldrig att förstå sig på oss. Och Petter, han är det ingen som förstår sig på. Men en rolig kille, det kan han vara ibland och det är ju huvudsaken.

4 kommentarer:

gunnarandersson sa...

Du vet Sverigedemokraterna som är så hemska rasister men har flest invandrare av alla partier.
De har vice ordförande som har svenskt namn men är mörka och adopterade från Indien.De har en
ordförande som nyligen fick en pojke till med sin kvinna som är Från Tailand.
www.sverigedemokraterna.se/torsby

Min mormor dog nyligen men här fick man sig ett gott skratt.

Du kanske vill byta med mig jag har pension vid 49 år och är också gammal hårdrockare men ej flintskallig.jag vårdar mitt långa hår som går ner till axlarna.

Hela 11 210kr i pension det du.
På järnvägen tjänade jag 21 245kr i grundlön sedan tillkom OB.
Pension pga en arbetskada.

Jag varken röker eller använder alkohol och har ej knullat sedan den1 6 juni 2000 men ändå överlevt.

Konstig kommentar kanske men kul att bli den första.

Gunnar utan efternamn

Anonym sa...

Lät som en riktig sköning den där Petter, ha papper på att man är tokig!

Anonym sa...

Jag har också alltid drömt om att få bli kryssad, att få "garnpapper" som det kallas. Kul att läsa att jag inte är ensam om att ha den drömmen!

Härlig text som vanligt!

Anonym sa...

Anonym:

"Stollepension" kallas det och jag hade det i femton år och jag är tokig på riktigt. Lider av paranoid schizofreni och det är inte roligt kan jag lova. Inget att skämta om. Men så kom moderaterna till makten, drog in pensionen och friskförklarade mig. Dags att söka jobb.
Man kan fråga sig vem som anställer en fyrtioåring med diagnosticerad schizofreni, ej fullgjord grundskola och aldrig haft ett jobb!
Jag spottade en arbetsförmedlare (och moderat, det sa han till mig och flinade) sist jag var uppe på AF. Det kändes gott och jag kommer att göra det igen.

Nej GH, det är ingen dans på rosor att ha papper på att man är galen, i alla fall inte om man är det på riktigt.

LSD