fredag 26 februari 2010

Roligt på jobbet?

Vid sju års ålder så tvingade de iväg mig till skolan för första gången. Jag var helt och fullt inställd på att inte lägga någon som helst energi på skolarbetet. Jag trodde att det skulle räcka med att jag var där. Inget mer. Jag trodde liksom att kunskapen skulle komma inflygandes i huvudet utan att jag skulle behöva lägga ned något arbete.
Jag skulle sitta där vid skolbänken i nio år och stirra rakt fram och drömma mig bort. Sedan skulle jag vandra därifrån fullproppad med meningslös kunskap.
Det visade sig att jag hade fel, men jag brydde mig inte. Min lärarinna brydde sig desto mer. Jag blev en utmaning för henne. Hon skulle få mig intresserad av skolarbetet. Jag skulle inte lämna hennes klass som halvanalfabet. Det skulle hon ta som ett personligt nederlag. Det tog ett tag innan hon gav upp men de två första åren var jobbiga år.
Jag har alltid delat upp tillvaron och livet i två delar. Sådant som är roligt och sådant som är tråkigt.
Kort sammanfattat så kan man säga: Åka karusell och äta glass är roligt. Kunskap och arbete är inte roligt.
Jag gillar att syssla med sådant som jag tycker är kul. Jag brukar bli väldigt skicklig på sådant som jag tycker är roligt. Dessvärre så har aldrig något av mina intressen sammanfallit med kraven som arbetslivet ställer. Jag tror att mitt liv hade blivit enklare och mindre komplicerat om jag hade sorterat in svetsning, matlagning eller kontorsfjanteri i mappen på sådant jag tycker är roligt.
Enklare kanske, men fan så mycket tråkigare.
Jag minns när vi fick våra läroböcker. I första klass hade vi få ämnen. De mest grundläggande. Matematik och svenska. Vi hade naturligtvis även några andra ämnen men de ägnades inte lika mycket intresse i början.
Jag öppnade matematikboken. Obegripligt, men framför allt tråkigt. Jag förstod direkt att om jag skulle förstå något så skulle det krävas engagemang från min sida. För att jag ska kunna engagera mig i något så måste det vara roligt. Jag lade matematikboken åt sidan. Jag öppnade den senare bara under hot.
Svenskaboken stod på tur. Eller läseboken, som den kallades. Den handlade om Tor och Lena. Tor ror och liknande dumheter.
Jag kunde läsa och skriva innan jag började skolan. Det berodde enbart på att jag tyckte att det var kul att läsa serietidningar och böcker. Inget annat. Jag tror det var det som räddade mig från att få stå över ett år. Jag slapp att bli klassad som icke skolmogen. Jag kunde redan läsa, alltså måste jag vara begåvad. Jag var värd en chans.
Nej, jag tyckte bara att det var roligt att läsa serietidningar.
Jag kunde förvisso läsa och skriva, det betydde inte att jag tyckte det var kul att läsa högt och stamma inför hela klassen. Jag var inte heller intresserad av att lära mig skillnaden mellan vokaler och konsonanter. Jag sket i svenskan också.
Jag lade läseboken åt sidan.
Jag lade hela min skolgång åt sidan.
När jag började jobba så hade jag kvar min barndoms livsinställning men den var lite mer utvecklad. Jag förstod att jag var tvungen att prestera något. Däremot så tyckte jag inte det var så noga med vad jag gjorde under arbetstid, bara att jag gjorde något. Huvudsaken var att jag fick min lön. Det var ju det viktiga. Så tycker jag än idag.
Jag har inget emot att jobba, det handlar inte om lathet. Jag ogillar däremot dumma och meningslösa sysslor som ändå inte leder till något positivt i förlängningen. Om folk spände av lite och inte tog allt så allvarligt så hade världen varit en mycket trevligare plats att leva på.

Mitt första jobb var på en plastfabrik. Jag var sexton år. Det gick rätt så bra men det var tråkigt. Jag slutade efter ett år. Jag stod vid en maskin som tillverkade plaströr och det gick inte att komma undan. Smet jag iväg en sväng så började den snart att mata luft, den storknade och till slut nöp den ihop och stannade helt. Det kostade tydligen pengar att starta om en stor plastmaskin. Basen blev alltid arg och började gorma. Han undrade vad det var för en idiotjävel som satt på toaletten och sket och lämnade maskinen utan uppsikt.
- Det är jag.
Jag erkände alltid eftersom jag visste att de ändå skulle räkna ut att det var jag.
Basen började skrika och svära. Han undrade om jag visste hur mycket ett stopp kostade företaget. Precis som om jag skulle bry mig. Jag tyckte det var underligt att det fanns människor som engagerade sig i andra människors vinstintresse. Det var ju inte basens fabrik. Han fick ju lön som alla oss andra.
Varför inte slänga in lite muttrar och skruvar i maskineriet så att det blev totalstopp i en hel dag? Då kunde vi ju sitta och snacka skit, eller ta en promenad i vårsolen och hitta på något roligt. Kasta smällare efter någon som var ute och rastade hunden, eller bjuda barnen vid lekparken på cigarretter?
Titta! Nu kräks de i sandlådan. Ha! Ha! Speciellt den lille krullhåriga jäveln med de stora öronen ser extra dålig ut. Han behöver några supar, så blir han nog bättre.
Bra för dig.
Bra för mig.
Bra för vår arbetsmoral.
- Drick pojk! Nu kan det bara bli bättre!
Det finns mycket kul man kan hitta på under arbetstid. Man kan faktiskt ha roligt på jobbet om man undviker arbetsuppgifterna.
Jag hade en gång ett oerhört slött jobb på kommunen. Det var på den tiden kommunerna hade pengar. Jag skulle leverera matvaror till pensionärer och andra kunder. Idag är det olika bemanningsföretag som har tagit över och verksamheten är naturligtvis slimmad till max. De få som är anställda får köra som dårar, ingen tid över till samtal och umgänge med pensionärerna. Men jag hade mycket tid över. Jag gillade att köra omkring på stan med tjänstebilen och skvätta ned folk efter att det hade regnat. Jag brukade rikta in mig på främst medelålders män. De ser så roliga ut när de blir förbannade. Nedstänkta och sjöblöta kvinnor med barnvagnar lämnade också efter sig en varm känsla av glädje i bröstet på mig. Jag satt där bakom ratten och skrattade så jag skrek.
Nej, jag var inte nitton år med ett färskt körkort i plånboken. Jag var en bra bit över trettio.
Det roar mig än idag. Ser jag en vattenpöl så måste jag helt enkelt försöka att pricka någon.
Jag gjorde bort mig för ett par år sedan. Chefen var med i bilen. Det hade nyss varit ett ordentligt slagregn. Vattenpölarna var många och stora. Jag såg två kontorsfjantar i fyrtioårsåldern komma gående. De hade portföljer i händerna och sprätte fram längs trottoaren. Det såg ut som om de gladde sig åt något. Det kanske var extraerbjudande på rövvaxning borta vid bastuklubben? Extrapris på intimrakning. Vi rakar skrevet på två kontorsfjantar till priset av en! Samla ihop kukarna och titta in på lunchrasten, efter salladen och latten!
Jag glömde fullständigt bort att chefen satt intill mig. Ett sådant härligt tillfälle ville jag inte missa.
Jag prickade dem direkt. Vattenpölen var stor och djup. De fick en mur av smutsvatten över sig. - Vad i helvete gör du! Skrek chefen i örat på mig. - Är du helt från vettet? Och med företagsbilen!
Jag tror aldrig jag har sett henne så förbannad någon gång. Hon skällde och vrålade i örat på mig. Jag var helt säker på att jag skulle få sparken. Det fick jag inte. Däremot fick jag avslag på en ledighetsansökan som jag hade lämnat in flera veckor tidigare och hon övervägde att kontakta en psykolog åt mig.
- Det är något allvarligt fel på dig! Det har jag alltid misstänkt, nu vet jag. Du är tokig! Galen! Kriminell! Du måste ha hjälp!
Sedan ringde hon till högsta chefen och förvarnade honom om att företaget kunde åka på en stämning.
- Jo, så är det! En av våra chaufförer! Han sitter här intill mig… Just det, HAN är det.
Några dagar senare knackade jag på dörren till högsta chefens kontor. En man som ytterst få anställda har träffat öga mot öga. Det var dags för ett allvarligt samtal.
Det har blivit några sådana samtal i mitt liv. Allt detta, bara för att man har lite skoj på jobbet och inte tar allting så jävla allvarlig.

SAAB i Trollhättan skrek efter folk. De anställde så gott som vilka idioter som helst. Alla fick jobb som montörer eller i lackeringen. Jag hade en medfödd talang för att kunna spela allmänt rubbad under anställningsintervjuer utan att väcka arbetsförmedlarens misstankar. Den talangen har räddat mig många gånger.
Den gången höll det på att inte räcka.
Till slut var tvungen att drämma till med att jag hade suttit inne för stöld på en tidigare arbetsplats.
Idag finns det folk som drar på sig stora studieskulder och sitter av sina bästa år på högskolor. Allt för den stora äran att få skruva fast höger baklykta vid något monteringsband inne på en bilfabrik som drivs på nåder av en kvartalskapitalist på andra sidan jordklotet.
Det är nya tider nu.
Det finns något som kallas yrkesstolthet och att man ska känna respekt för folk som är skickliga på sitt jobb.
Det gör inte jag. Jag har mycket svårt för att respektera någon som på fullaste allvar är stolt över att han kan koppla ihop rör, bocka plåt eller få en lampa att lysa.
Jag respekterar dem däremot för att de står ut med eländet, att de faktiskt tvingar sig upp varje morgon och gör sin plikt. Jag respekterar deras vilja och deras uppoffringar, inte deras arbetsuppgifter. Jag respekterar inte ens mig själv, varför ska jag då respektera andra, knäckta människor?

Vi fick problem på jobbet för ett tag sedan. Det var något med det elektriska i verktygsförrådet som jävlades. Det gick inte att tända lyset, trots att vi hade bytt lysrör och glimtändare. Det hade väl blivit dubbelfasning i den inre grensynapsen. Eller något.
Jag snackade en stund med den inkallade elektrikern. Han var i min ålder. Jag sade att det måste krävas en hel del kunskap och yrkeskunnande för att klara av att handskas med så farliga prylar som el. Jag menar, stötar och jävelskap.
- Jo för fan, det krävs ju att man är påläst och att man vet vad man sysslar med! Jorå, så att… Det syntes på honom att han var stolt över att kunna få lampor att lysa. Antagligen tyckte han det var roligt också. Han trivdes säkert med att tvinna kablar, byta säkringar och dra ledningar. Han tillhörde de Dumma Människorna. Det är så man känner igen dem, det är de som inte ser och ifrågasätter meningslösheten.
- Du är säkert en jävel på metodisk parallellsökning i enkelriktade växelstationer också!
Sade jag.
Han sträckte på sig och sade att visst, man gör ju så gott man kan!
Han förstod aldrig ironin.
- Men tolkningen av förbindningstabeller och plötsligt uppkomna spänningsfall i dubbellindade transformatorstationer måste väl vara påfrestande?
Nej, det tyckte han inte. Det var en utmaning.
Det är så man känner igen dem. De kallar problem för utmaningar.

Naturligvis finns det människor som sysslar med sådant jag respekterar. Ja, jag beundrar t o m flera av dem. Jag syftar på olika typer av konstnärer. Musiker, författare, poeter och målare. De har det viktigaste jobbet av oss alla. De gör folk glada. De får folk att börja tänka. De skapar något. De färglägger världen och våra själar.
De lämnar något efter sig.
Gud har nuddat vid dem. De får människor att skratta och drömma sig bort från sina tråkiga liv. En snickare, kontorsfjant eller svetsare lämnar inget efter sig.
Hela världen minns fortfarande Picasso, Beethoven och John Steinbeck.
Ingen minns en arbetare. De lämnar inget efter sig. Hus ruttnar, svetsfogar rostar och släpper till slut och kockens fina middagar blir till avföring.
Ingen kommer att minnas mig men det sägs att allt som man lägger ut på internet finns där för evigt. Det försvinner aldrig.
Jag tror jag kör på ett tag till.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Det här men meningslöshet, det ligger nog mest i betraktarens eget öga. Egentligen är ju allt meningslöst eller inget, beroende på vilken livssyn man har.

"En snickare, kontorsfjant eller svetsare lämnar inget efter sig.
Hela världen minns fortfarande Picasso, Beethoven och John Steinbeck."

Att jämföra vanliga medelmåttor med genier är väl lite orättvist. Bättre i så fall att jämföra mediokra poeter, författare och målare med snickare, svetsare o kontrorsfjantar. De lämnar också mest dynga efter sig, endast högt värderat av sig själva.
Och att jämföra konstnärgenierna med Edison, John Ericsson, Steve Jobs, Bill Gates, Einstein, Newton, folk som definitivt lämnat något efter sig som du använder och njutar av varje dag.

Tyvärr kan ju inte alla åstadkomma storhet, samtidigt kan de ju inte lägga sig ner o dö. Att då intala sig själv at man sysslar med något meningsfullt är kanske inte så dumt iallafall då det oftast gör att man trivs bättre med sin vardag.
Det kan ju vara så att de riktiga förlorarana är de som gnetar på med meninslösa skitjobb OCH inser att de är just meningslösa och ändå inte har kraften att ta sig ur eländet. Sug på den du :-)

Johan Westlund sa...

Vad fan är en konstnär idag? Vänsterflummare eller miljömupp som dragit några konstiga drag med penseln på ett papper. Detta är konst...

Anonym sa...

Finns bara en konstnär som jag uppskattar riktigt ordentligt och det är värmlänningen Lars Lerin. Fantastika sentimentala konstverk från en svunnen tid...

Check it out: http://www.laxholmen.org/bildgalleri_T4_R4.htm#


Synd att han har blivit så populär. tavlorna kostar ju fan från femtiotusen upp till flera hundra tusen. Han är en även en fashinerande person.

Anonym sa...

Det här är också konst.

http://www.e24.se/lifestyle/kultur/serierna-som-ar-en-investering_1887439.e24

sitter du å trycker på några av de här tidningarna GH kan du säga upp dig och flytta till Marbella.
Ta en titt i seriesamlingen.

Anonym sa...

"En snickare, kontorsfjant eller svetsare lämnar inget efter sig."

Var inte Jesus typ snickare? Och han lämnade en hel del skit efter sig...

Rex sa...

Tänkvärt,det sista inlägget...

Anonym sa...

Om du beundrar författare, så kan du definitivt börja beundra dig själv! Din blogg är ju ett litterärt verk. "Jo, men en riktig författare ger ju ut en riktig bok", kanske du tänker.
För det första: Vad gäller att ge ut bok så är det nog bara en tidsfråga innan något förlag hör av sig och vill publicera valda delar ur din blogg.
För det andra: 99 procent av alla författare i bokform, har tyvärr bara en bråkdel av det antal läsare som du har här på bloggen.
Så fortsätt bara som hittills. Hälsar en av dina många läsare från en "riktig" författare.

Anonym sa...

Du ger begreppet Slö, Slapp och Likgiltig ett ansikte...
Tycker att du borde göra samma som ditt alter ego Bosse gjorde på sin 50-årsdag...

Kristoffer sa...

Visst fan var Jesus snickare men ingen kommer väl ihåg den idioten för att han var duktig på att snickra matsalsbord?

Jesus om någon var väl arbetsskygg. Drällde runt dagarna i ända och gjorde vin av vatten och söp med sina homosexuella lärjungar.

Anonym sa...

stick

Ein Bysbo sa...

Märkligt att vi kan ha så likadan syn på arbete och värderingar. Jag har ett vanligt industrijobb som jag klarar galant men är inte det minsta stolt över det. Jag jobbar för att jag måste ha korven på bordet, inget annat. Annars svälter jag ihjäl. Det är enklast så.

Anonym sa...

Jag älskar dej. Kom tillbaks till FB.

Tom Smoke sa...

GH borde skicka länk till sin blogg till div. bokförläggare: Ordfront, Norstedts, Bonniers m.fl.
GH är en svensk motsvarighet till Ch. Bukowski och det skulle vara kul att köpa en bok till nästa bokrea.

Anonym sa...

Så, detta är det sista inlägget i bloggen?

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

Sista inlägget? Absolut INTE! Jag lägger ut nytt i morgon eller övermorgon.