tisdag 30 mars 2010

Friskvård på jobbet. Del - 2.

- Du går ju till jobbet varje dag. Du kommer att vinna!
Sade Julia till mig när vi satt i bilen på väg till vårt uppdrag.
Jo, det trodde jag också. Jag har fyra kilometer till jobbet enkel väg. Det blir åtta kilometer om dagen fem dagar i veckan. Fyra mil i veckan!
- Vad ska du göra med din ledighet om du vinner?
Undrade hon.
- Umgås med nymfomaniska fotomodeller, sniffa kokain och bestiga några berg. Full fart som vanligt alltså! Vad trodde du?
Julia svarade inte. Hon satt tyst och tittade ut genom rutan. Till slut så började hon prata om sin far. Hon sade att han var i samma ålder som mig, Hamid och Jocke. Hon undrade om han var lika omogen som oss.
- Och den där jävla Hamid är värst!
Tänk om hennes far betedde sig lika illa bland sina arbetskamrater? Tänk om han var lika barnslig?
- Nej, det tror jag inte. I så fall hade han inte klarat av att uppfostra dig. Och han gjorde ju ett bra jobb, inte sant?
Julia oroade sig för sin far. Hon sade att han var mycket ensam.
- Han har ju dig, eller hur?
Ja, och det var det som var problemet. Julias far hette Sten och han hade alldeles för mycket tid över. Han levde ensam och hälsade ofta på Julia. Han kunde dyka upp helt oanmäld och knacka på hennes dörr en tidig lördagsmorgon. Han lade sig i Julias liv hela tiden. Han vaktade på henne. Han behandlade henne fortfarande som en liten flicka.
- Jag fyllde tjugofem år förra månaden! Jag fick hela bokserien med Kulla-Gulla!
Hon talade om att så fort hon träffade en pojkvän så tog han reda på deras telefonnummer, sedan ringde han upp och hotade dem med stryk. En gång när hon var arton år så hade hon träffat en punkare, honom tyckte fadern naturligtvis extra illa om. En massa nitar och piggar som stack ut överallt. Inte jobbade han heller, istället gick han och slog dank vid någon jävla konstskola. Ville bli poet.
Poet mina håriga ballar! Tänkte Fadern. Skriva en massa snusk om min lilla dotter!
Han ringde upp honom, låtsades vara vänlig och gjorde upp om ett möte vid ett lantligt café utanför stan.
- Tänkte vi kunde bekanta oss lite!
Han startade upp fikastunden med att gnugga punkarens ansikte i den grusade gångstigen som ledde upp till caféet.
- Ha snuskiga tankar om min lilla dotter va?
Innan polisen kom så hann han även med att försöka dränka honom i en regnvattentunna.
- Skriva snusk va? Är det något fel på att köra cementblandare?
Sådär hade det hållit på hela tiden. Ingen man dög åt Julia. De var sexgalningar allihop och förresten så var Julia alldeles för ung för att intressera sig för pojkar!
- Din far är en man! Sade jag. - Och som man så vet han hur män tänker. Ingen far vill att hennes dotter ska bli utnyttjad. Din far är rädd om dig. Han gör bara sitt jobb!
Julia sade att vi män inte fattade någonting. Att vi var idioter som satte kvinnor på piedestal och att kvinnor inte alltid var så oskyldiga som vi så gärna ville tro.
- Tyst! Du kanske förstör min illusion av din obefläckade renhet och oskuld.
Julia sade att hon kanske skulle få manligt sällskap ikväll.
- Det kanske är en jättestor neger! Sprit skulle han ha med sig också! Massor med sprit!
- Ok, det räcker!
Julia sade att hon bara försökte tala om för mig att hon inte behövde ytterligare en farsa.
- Jag trodde vi var kompisar! Då är det meningen att du ska förstå mig, inte försvara min farsa!
Hon hade rätt. Det var lika bra att jag höll tyst. Och så gjorde jag det. En liten stund i alla fall.

Rötslamsrensning är precis så tråkigt som det låter. När vi kom fram så bytte vi om och sedan var det bara att hoppa ned i stora betongkammare. Vid varje hörn sitter det stora filter och de slammar naturligtvis igen med jämna mellanrum. De måste skruvas loss, tas upp och spolas rena med högtryck.
Det är tråkigt.
Det är dumt.
Solen sken, det var varmt och rasterna blev längre och längre. Det vill gärna bli så när det inte finns någon chef i närheten. Ni vet, frihet under ansvar och allt det där skitsnacket.
Vi satt och pratade om allt och ingenting. Vi diskuterade varför vissa föredrog att använda höger hand och andra vänster. Det var ett mysterium värt att analysera en stund. Julia undrade vilket hand jag använde när jag runkade.
- Vänster!
Sade jag snabbt utan att tänka mig för. - Jag menar, det är naturligtvis min flickvän som använder vänsterhanden när hon runkar mig!
- Flickvännen va? Gör hon det ofta?
- Ja, varje dag. Hon tycker att det är jätteroligt!
Sedan dök det upp en chef. Göran. Den elaka som hade kommenderat ut oss till rötslamsanläggningen. Vi han aldrig dra på oss skyddskläderna och börja jobba. Vi låg i gräset och rökte när skuggan föll över oss. Han började genast skälla. Han kallade oss för smitare och att han minsann visste vad jag gick för och om han hade fått bestämma så skulle jag ha fått sparken för länge sedan. Han gormade och svor precis som om det var hans företag. Han nämnde något om ansvar mellan svordomarna och om plikt, om arbetslösa som stod i kö för att få mitt jobb och jag vet inte vad.
- Här jobbar man och sliter…
Han sade åt mig att försvinna.
Så då gjorde jag det. Jag åkte iväg och lämnade bilen och sedan gick jag hem. Stegräknaren var fäst vid midjan. Den räknade på och verkade fungera alldeles utmärkt. Fyra km hem, enkel väg. Det skulle bli många steg innan tävlingen var över.

Nästa dag blev jag inkallad till min chef. Inte den elaka, min snälla chef. Hon hade fått klagomål på mig och det var inte svårt att räkna ut vem det var som hade varit och skvallrat. Hon sade att Göran hade synpunkter på min attityd. Jag hade inte den rätta inställningen till mitt arbete och att jag var en notorisk smitare. Det kunde väl inte stämma, eller?
- Verkligen inte!
Nä, det kunde hon inte tro. Jag som var en sådan pigg och rask man som brann av arbetslust, eller hur?
- Ja, det är nästan så att det tar över ibland!
Hon tittade på mig. Hon känner mig väl. Vi har jobbat tillsammans i fem år. Vi har en outtalad överenskommelse. Ställer jag upp för henne så ställer hon upp för mig. Jag har jobbat övertid många helger när ingen annan har ställt upp. Storhelger. Påsk, midsommar, jul osv. Helger då de flesta vill vara hemma med sina familjer. Familjegulli-gull har aldrig intresserat mig. Jag kan lika gärna vara på jobbet.
- Då är vi klara med varandra!
Sade hon.
Jag gick därifrån. Jag behövde inte oroa mig.
Men några veckor senare blev jag däremot oroad. Varje fredag så lämnade vi in resultaten från våra stegmätare. Jag är ingen tävlingsmänniska, jag skiter i sådant. Men alla trodde att jag skulle vinna. Nu låg Hamid först. Han hade en överlägsen ledning. Jag låg tvåa. Hur var det möjligt? Hamid är en man som överhuvudtaget aldrig någonsin rör sig i onödan. Jag promenerar nästan en mil om dagen.
- Jag har alltid legat i hårt på jobbet. Det är ett jävla flängande!
Var hans förklaring. Alla skrattade. Alla kände till Hamid och hans arbetstakt. Han var mannen som kunde dra ut på ett jobb i det oändliga. Nu började alla fråga honom vad han skulle göra med sin lediga tid om han vann.
- Tja… Det blir nog en del promenerande kan jag tänka. Kanske lite crosstraining också!
Hamid måste promenera av bara helvete, eftersom han hade ett sådant försprång. Jag har fyra km till jobbet. Hamid bor i närheten av vår arbetsplats. Det betydde att han promenerade en hel del på sin fritid. Det var raska tag minsann!
När jag promenerar så brukar jag alltid börja fundera efter någon kilometer. Hjärnan börjar gå på högvarv. Jag fantiserar, löser problem eller tänker tillbaka på gamla händelser. Det är rätt så trevligt. Efter några kilometer så känns det som om hjärnan fungerar mycket bättre än vanligt. Det är som att släppa på den mentala handbromsen. Jag undrade vad en sådan ytlig person som Hamid tänkte på?
- Jag tänker på knulla!
Ja, det förvånade mig inte.
När Hamid sträckte sig över bordet efter sockerskålen gled hans arbetskjorta upp över armen, jag såg att han hade något fäst vid sin högra handled. Det var stegräknaren.
- Är du högerhänt, Hamid?
Jo, det var han. Varför undrade jag det?
- Nä, ingenting. Jag bara undrade.
Allt får sin förklaring. Jag tänker inte säga något till någon annan. Jag tänker låta honom vinna. Det förtjänar han.

För övrigt så kan jag väl säga att Tallinnkryssningen blev trevlig. För att jag skulle få ut mesta möjliga av resan så skippade jag starkspriten. Jag höll mig till vin istället. Det gick sådär…

tisdag 23 mars 2010

Sticker iväg...

Sticker iväg en sväng till Tallinn. Snart tillbaka! Hej så länge!

måndag 22 mars 2010

Friskvård på jobbet. Del - 1.

Ibland så har jag absolut ingenting att skriva om. Då skriver jag i alla fall. Jag gillar alldeles vanliga berättelser om vanliga människor som vandrar genom sin alldeles vanliga och tråkiga vardag. Människor som inte lever något äventyrligt liv, som aldrig kommer att hamna på något omslag till en skvallertidning och som ingen ser upp till. Människor som går till sina arbeten varje morgon och som kommer hem till sin familj varje kväll. Eller hem till en tom lägenhet och en dröm om en flickvän, eller till sin katt eller hobbies.
Jag tillhör inte De vackra och lyckade människorna. Inte mina vänner heller. Jag har inget intresse av att tillhöra den spännande världen. Därför skriver jag inte om den.
Jag tror att vardagslivet innehåller tillräckligt mycket spänning och humor men de flesta märker aldrig av det. De tror att deras liv är tråkiga. Att det inte händer något och därmed finns det inget mer att orda om. Inget att berätta för någon. Därför håller de tyst.
De stannar aldrig upp och lyssnar.
På ett alldeles vanligt lager eller städföretag så pågår äventyret varje dag. Det är kanske inga bomber som exploderar, inga vilda skottdueller och få kvinnor jobbar extra som fotomodeller för Vogue och Elle. Men ibland så händer det grejer! Den eviga ungkarlen Olle möter sitt livs kärlek när han ska fixa sina bankärenden under en lunchrast, Birgitta kanske äntligen blir med barn efter många år av kämpande och den medelålders och mycket korrekta kontorsfjanten Sten-Åke drabbas av medelålderskris av den svårare sorten och åker dit för grov rattfylla. En tidig sommarmorgon framför han sin kommunalblåa Volvo i full fart ute på motorvägen med en halvt urdrucken sjuttiofemma i knät och baksätet fullt med tonårstjejer i scoutuniform. Polisen får inte stopp på ekipaget förrän Sten-Åke skär en vänsterkurva lite för snävt och brakar rakt ut på en åker och knäcker både hjulupphängning och sitt rykte som helnykter och skötsam familjefar och scoutledare.
Sådant här händer varje dag, på arbetsplatser runt om i Sverige. Det är alldeles vanliga människor, jobbarkompisar till dig och mig. Du och jag.
Vi lever en stor del av våra liv på våra arbeten. Vi träffar våra partners på jobbet, Vi äter vår mat i lunchrummet och gömmer oss för cheferna så gott vi kan. Ibland klantar vi till det och får sparken. Någon gång får vi löneförhöjning. Ibland vi får nya vänner. Gamla arbetsplatser upphör och nya tillkommer och mitt uppe i alltihopa så måste vi försöka att få vår ekonomi att gå ihop.
Det finns massor att skriva om! Massor att berätta! Om man bara stannar upp och lyssnar.

Företaget fick för sig att vi behövde friskvård. Det blev föreläsning under betald arbetstid vid informationssalen. En ung kvinna från Friskis & Svettis dök upp och ställde sig längst fram. Hon såg bra ut. Det var något präktigt och rejält över henne. Hon såg ut som en ung kvinna som mycket väl skulle kunna leda Kyrkans Barntimma. En kvinna man gifter sig med.
- Borde knullas!
Hörde jag Hamid viska till Jocke och Fredda.
- Efter mig i så fall!
Svarade Jocke.
Hon presenterade sig som Fanny och började redogöra för alla fördelarna med träning och att hålla sig i fysisk i god form. Man minskar risken för hjärtsjukdomar, diabetes m.m. och orkar prestera mer på sitt arbete.
- Visa pattarna!
Hojtade någon lustigkurre längst bak.
Fanny kom av sig men fann sig snabbt och fortsatte. Hon hade skinn på näsan. Jag tyckte synd om henne. Det kunde inte vara lätt att stå framför en massa människor som var negativt inställda till allt vad motion och fysiska aktiviteter hette. Ingen skulle lyssna på vad hon hade att säga. Ändå fortsatte hon.
Efter en stund tog hon fram ett stort gummiband och började genomföra övningar. Hon böjde sig framåt, lindade gummibandet runt ett ben och drog. Alla muskler kunde tränas med enbart ett gummiband minsann. Hon drog, upp och ned, bakom ryggen och runt nacken.
Många utav männen stirrade på hennes stora gungande bröst. Hamid satt som förhäxad.
- Herregud vilken stake jag har fått!
Viskade han.
- Jag också! Viskade Fredda tillbaka. – Fy fan vad kärringen ska få när jag kommer hem!
- Lika mycket som jag brukar ge henne?

Sedan kom en av personalcheferna fram och bad dem hålla käften. Precis som en biografvaktmästare under en eftermiddagsmatiné med Tarzan.
Ungefär tvåhundra personer hade blivit beordrade till informationssalen. På vårt företag är vi rätt så jämt fördelade mellan könen. Den kvinnliga hälften satt och funderade på vad de skulle göra när de kom hem efter jobbet. Den andra hälften satt och hade ståkuk. De visste vad de skulle göra när de kom hem.
När Fanny lyfte sina armar högt upp i luften och drog i gummibandet så brösten gungade hördes det en kollektiv suck från den manliga delen av församlingen.
- Åh fy fan! Nu tror jag vattnet gick för mig!
Utbrast Hamid.
Innan Fanny avslutade föreläsningen så delade hon ut stegräknare vill var och en. Det var något som högsta chefen hade bestämt sedan tidigare. Nu skulle det bli tävling. Alla skulle bära stegräknare och en vinnare skulle koras vid slutet av året. Priset skulle bli två dagars ledighet med full betalning. Lade man dem i anslutningen till helgen skulle det bli fyra dagar av sammanhängande ledighet.

Vi satt och snackade om hur vi skulle använda våra lediga dagar om vi vann. Hamid satt som vanligt och tråkade Fredda för hans familj.
- Vad skulle du göra, umgås med barnen?
- Ha! Ha! Ja, säkert…

Svarade Fredda.
Hamid och Jocke drog sig till minnes att Freddas äldsta dotter hade fyllt arton år och var det som så att hon behövde några stabila fadergestalter att luta sig emot så ställde de gärna upp.
- Fy fan vad ni är omogna!
Skrek tjejerna i kör.
Jag frågade dem vad de skulle göra under sin ledighet, om de vann.
Anki skulle åka iväg till sin kille i Uppsala. Han studerade på universitetet däruppe. Något avancerat som inbegrep matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Jag undrade varför.
- Varför jag ska hälsa på min kille?
- Nej, varför studerar han?

Det var för att bl a slippa sådana skitjobb som vi hade. För mig så är alla jobb skitjobb. Vissa kräver studielån och engagemang. Andra jobb räcker det med att man sköter, att man kommer i tid och lyder order. Jag kommer aldrig att förstå mig på människor.
- Han kanske vill ha ett intressant och givande jobb!
Anki försvarade sin kille.
- Tycker han det är roligt att räkna?
Själv så tycker jag det är roligt att ligga i min säng och käka pizza och läsa en god roman. Resa kan också vara rätt så kul. Eller att dricka sprit, lyssna på rockmusik och drömma sig bort. Synd att det inte finns några sådana utbildningar och yrken.
Anki tyckte att jag borde söka in på Särvux. Jag kunde ju alltid börja med Läs och Skriv.
- Det har jag gjort. Jag saknade behörigheten. Jag måste ha giltigt betyg från Hör och Härma först!
Madde visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon är ny i stan och har inte så många vänner förutom sina jobbarkompisar. Jag vet hur det är. Jag har varit i samma situation. Jag sade till henne att det säkert skulle lossna så småningom men att hon inte skulle använda sig av min gamla metod för att stå ut med ensamheten, dvs hälla i sig massor med sprit.
- Jo, gör det! Gärna hemma hos mig! Jag bjuder!
Sade Hamid.
Alla tjejerna skrek i kör att han skulle hålla käften.
- Här försöker man vara snäll och givmild…
Sedan reste sig allihop och gick iväg till sina arbetsuppgifter. Kvar satt jag och Julia. Vi var i poolen och hängde liksom i luften. Ingen chef hade dykt upp och talat om för oss vart vi skulle och vad vi skulle göra, och man är ju inte så dum så att man söker upp dem och frågar. Därför satt vi kvar och väntade. Det är det bästa man kan göra. Har man tur så kan man klara sig i flera timmar innan man blir upptäckt av någon chef. Det gäller dock att man sitter väl synlig, så att man inte kan bli anklagad för att smita och hålla sig undan. Det känns lite grand som att stå upprätt i en skyttegrav under full beskjutning. Man kan klara sig, eller också får de in en fullträff.
- Varför sitter ni här?
Undrade en chef som kom förbi. Det syntes att han var sorten som gillade att dela ut jobb. Den elaka sorten. Vi sade som det var, att vi väntade på att få jobb.
- Ni har aldrig funderat på att ta något som kallas för egna initiativ?
- Nä.
Vi åkte på rötslamsrensning ute på ett industriområde. Där fick de in en riktig fullträff.

Fortsättning följer...

torsdag 18 mars 2010

Samtal med Gud och Hamid.

Allt eftersom att jag har blivit äldre så har jag börjat känna av en viss andlighet hos mig själv. Jag har alltid hoppats på Gud och det gör jag fortfarande, hoppas, jag tror inte. Men Gud börjar kännas mer och mer närvarande på något vis. Ofta känner jag (eller inbillar mig) att det finns något bakom alltihop. Jag uppskattar mer och mer det lilla i tillvaron. Lyckan behöver inte längre vara en biljett i handen mot ett okänt resemål, eller en femdagars fyllefest vid ett köksbord tillsammans med ett gäng andra skrikande dårar. Idag räcker det med en ledig dag och en tidig morgon vid datorn tillsammans med cigg och en kopp Skånerost för att jag ska känna mig lycklig. Eller en ljummen sommarkväll under stjärnorna ute på balkongen.
Det har sina fördelar med att bli äldre. Man lär sig att uppskatta de enkla tingen i vardagen. Ibland när jag står ute på min balkong en tidig sommarmorgon och tittar ut över takåsarna så kan jag förnimma en närvaro av något. En förnimmelse av storhet och mening. Det finns någon eller något däruppe som hela tiden har haft en plan för mig. Det är meningen att jag ska vara den jag är och göra det jag gör.
Varför nu Gud vill att jag ska vara en cynisk tönt utan ambitioner vet jag inte, men jag antar att jag kommer att få svar på det den dagen jag möter honom. Han kommer att få fullt upp när jag knackar på hans dörr uppe vid hans kontor, för jag har många frågor som jag vill ha svar på. Han får nog avboka några möten med ärkeänglarna för det här kommer att ta tid!
Jag ska fråga honom varför han aldrig gav mig något intresse som gick att leva på. Jag är helt övertygad om att mitt liv hade blivit så mycket enklare om jag hade tyckt att det var roligt och intressant att svetsa eller leda ett gäng kontorsfjantar mot nya mål och visioner.
- Jag hade en kompis som blev lycklig av att svetsa ihop plåtbitar, och han var inte dummare än mig! Han hade jobb hela sitt liv, jag fick flytta runt och leta upp nya skitjobb!
Han skulle nog le och fråga mig om det verkligen hade varit så farligt.
- Hade du inte rätt så kul trots allt?
Jo, när jag tänker efter så hade jag faktiskt det. - Du gillade ju att skriva, vad skulle du annars ha skrivit om?
Han hade rätt.
- Men de där bölderna jag fick när jag var tonåring, dem kunde jag ha varit utan! Vad var vitsen med dem? Och min tafatthet? Jag var en tönt! Alla hatade mig! Jag var tvungen att flytta!
Gud ler ännu en gång och frågar mig om jag minns den där svarta tjejen som jag träffade uppe i Stockholm en gång för så länge sedan. Jo, det är klart att jag gör!
- Du ser, henne hade du aldrig träffat om du inte hade varit tvungen att flytta. Faktum är att utan bölderna och dina övriga problem som jag gav dig så hade du aldrig kommit iväg! Jag var tvungen!
Ännu en gång hade han rätt. Det går inte att vinna över Gud. - Och du minns henne ännu! Vilken jävla grej va?
Jo, det var det. Hela livet är en jävla härlig grej. Det känns bra att ha fått den insikten idag.

På jobbet har jag ingen att prata med om sådana här saker. Tvåhundra personer är anställda på företaget jag jobbar vid, kontorsfjantar och praktikanter oräknade. På en sådan stor arbetsplats så blir det gärna att man väljer ut vissa som man umgås med, man blir ett litet ”gäng”. Jag tillbringar mina dagar bland folk där man får namn som ”Professorn” om man försöker att diskutera den senaste romanen man har läst.
Hamid är en rolig kille, med beteckningen på just rolig. Så mycket mer är det inte. Hamid är mannen som alltid super sig full och visar kuken för chefen under firmafesterna. Han är bra på att dra vitsar och anekdoter och gillar du samtalsämnen som uteslutande handlar om knulla och sprit så skulle du bli bästis med honom. Jag gillar honom, men det kan bli tjatigt i längden att ideligen lyssna på en medelålders man och hans svammel om fyllefester och fallna kvinnor. Hamid umgås ofta med Jocke på fritiden, en riktig spritlampa det också. Jocke skämtar ofta om att han bara dricker tre gånger om året. Det stämmer. Jocke är periodare av gammalt fint märke. Varje period brukar vara en dryg månad. Däremellan dricker han bara under helgerna.
- Tre gånger! Fyller alltid Hamid i. - Det är lika många gånger som jag har suttit av tid för rattfylla sedan jag kom till Sverige!
Sedan skrattar de båda högt, snurrar runt och slår sina handflator mot varandra. Där satt den igen!
Ja, de är ena riktiga lustigkurrar, Hamid och Jocke. De sysslar mest med patrullstädning. Trappuppgångar och källarförråd. De hämtar ut bilen varje morgon ur förrådet och drar iväg mot sina städobjekt. Eftersom båda har gjort tid för grov rattfylla så är bilen av naturliga skäl försedd med alkolås. Det sägs att de brukar blåsa åt varandra ibland men det kan mycket väl enbart vara ett elakt rykte.
Fredda är också med i gänget men skiljer sig från oss övriga i och med att han är gift och har familj. Men det händer att han smiter hemifrån under helgerna. Runt oss så surrar det även några kvinnor, Madde, Anki och Julia. I vårat gäng är vi sammanlagt sju stycken. Ibland kan det utökas med Spöket, en slö praktikant som mest bara fladdrar förbi lite då och då i ögonvrån.
Detta är mina jobbarkompisar. Mina vänner.
När de inte drar vitsar om negrer och bögar, eller planerar för kommande fylleslag så är det oftast tyst. När jag försöker att prata om något seriöst så säger de att jag har läst för mycket poesi. Jag har inte längre någon att prata med.

Ibland får cheferna för sig att skicka iväg några av oss på kurs. Då har man tur. Sköna, slappa dagar med full betalning. Det är bara att luta sig tillbaka i stolen och låta sig sövas av kursledarens genomgång av något fullkomligt ointressant och meningslöst. I somras blev jag och Hamid ivägskickade ända till Eskilstuna på en tvådagarskurs i golvvård.
Tidigt på morgonen så kvitterade vi ut bilen, körde ut på motorvägen och drog österut. Det var en av dessa för Sverige mycket ovanliga sommarmorgnar med sol och värme trots att det var mycket tidigt på morgonen.
- Det var länge sedan man doppade veken!
Sade Hamid.
- Känns det inte alltid så?
Jo, det höll Hamid med om.
Sedan satt vi och snackade om den nya kvinnan som hade börjat på jobbet förra veckan. Hon verkade trevlig. Hon hette Carina och var i slutet av trettioårsåldern. Inga barn. Sådant höjer helt klart en kvinnas attraktionsvärde. Carina var den sortens kvinna som man skulle kunna ha långa och trevliga samtal med under sommarnätterna. Carina var en kvinna att uppleva soluppgången tillsammans med. Hamid verkade gilla henne.
- Funderar du på att bjuda ut henne?
Nej, det gjorde han inte.
- Jag funderar på att försöka knulla henne!
Jaha. Ja, där ser man.
Hamid är den sortens man.
Vi stannade vid en rastplats för att käka frukost. Klockan var halvsju på morgonen, solen sken och det var redan över tjugo grader varmt. En sådan härlig morgon! Jag ställde mig och såg ut över de mogna vetefälten. Det var helt tyst, men om man lyssnade noga och vände blicken in mot sitt eget universum så kunde man liksom höra ett bakgrundsbrus. Vissa kallar det för Guds närvaro. Om det är så vet jag inte, men jag kände helt klart en slags storhet i situationen. Jag tänkte på mitt liv, på det som varit och på det som skulle komma. Bortsett från det ständigt närvarande arbetstvånget så hade det varit bra hittills. Jag hoppades att det skulle bli ännu bättre. Hamid stod tyst intill mig. Jag frågade vad han tänkte på.
- Jag tänker på fitta!
Sedan hoppade vi in i bilen och åkte vidare.
- Har du hört den om bögen som skulle simma över engelska Kanalen?
Ja, det hade jag gjort.
- Ok, men den här då? Det var två negrer som skulle ta in på hotell…
- Jag har hört den också!

Jag har hört dem allihop. Det finns inget mer att säga. Inget mer att prata om.
Och jag har tjugo år kvar innan jag får gå i pension.

tisdag 16 mars 2010

Filmkväll.

För några dagar sedan ringde en jobbarkompis, Julia. Henne har jag skrivit om tidigare. Vi brukar umgås lite till och från på fritiden, trots vår stora åldersskillnad. Hon är tjugo år yngre. Det går bra i alla fall, men ibland blir åldersskillnaden tydlig, ja förutom då att hon är en vacker, ung kvinna och jag en ful medelålders gubbe. Hon lever trots allt i en helt annan värld än mig, en annan verklighet.
Julia ringde och frågade vad jag gjorde.
- Ingenting.
Jaha. Hon undrade om jag hade tråkigt och nej, det kunde jag inte säga att jag hade. Jag gillar att göra ingenting.
- Ska vi hyra film?
Undrade hon.
- Varför då?
Undrade jag. Visst, jag gillar att kolla på film, men då är jag helst ensam. I nödfall med flickvännen.
- Varför? Ja… Jag trodde att du gillade att kolla på film men skit i det då!
Hon tyckte också att jag borde gå en kvällskurs i social kompetens – Lär dig att möta dina medmänniskor i vardagen på ett korrekt och tillfredsställande vis utan att såra dem i onödan.
- Jag kollade kurskatalogen, under rubriken målgrupp så var det ett foto på dig!
Och så lade hon på.
Jag är rätt så bra på att reta upp folk. Det är aldrig min mening, det råkar bara bli så. I det här fallet så tolkade vi språket olika. Det blir ofta så när människor som tillhör två helt olika generationer möts.
Om du som läser detta är en ung tjej eller kille som av någon outgrundlig anledning skulle få för dig att ringa till en medelålders man och fråga vad han gör så skulle han antagligen svara på samma sätt som mig: Ingenting.
Det ska man inte ta bokstavligt. Naturligtvis sitter han inte rakt upp och ned på en stol och glor rakt ut i luften och väntar på att livet ska börja för det susade förbi redan med förmiddagsbussen och det hann aldrig tala om vart det skulle.
Ingenting betyder istället att han kopplar av. Han kanske umgås med sin dotter eller son, eller också kanske han sitter vid datorn, porrsurfar och tar sig en runk så att han slipper ljuga för sin lika medelålders fru att han faktiskt inte har lust till något gosi-gos i sängen, trots att det är lördag.
- Du vet Lisa, man blir ju inte yngre! Jag har inte haft stake sedan i våras när vi invigde nya utomhusgrillen!
Eller också kanske han sitter som jag och tänker för sig själv: Nyss var jag arton år och satt med mina kompisar och skrattade och kollade på film. Nu sitter jag här och fattar ingenting. När jag kollar mig i spegeln ser jag en okänd gammal man utan hår och i min säng så ligger det en gammal kärring som är i samma ålder som min mor var en gång för väldigt länge sedan.
När jag var arton år.
Vad fan hände egentligen?


Vi var ett gäng killar som höll ihop. Vi umgicks jämt. När vi inte ägnade oss åt att dricka sprit och bli nobbade av flickor så laddade vi upp med pizza hemma hos någon och kollade på film. Vi brukade hyra en hel bunt med filmer och satt uppe och kollade hela natten. Det var aldrig tyst. Alla snackade hela tiden. Samtalen rörde sig enbart kring rockmusik, sprit och tjejer. Det var en ständig kamp, alla försökte att överträffa varandra hela tiden.
- Igår fick jag knulla!
Utbrast Nicke mitt i en scen där ett gäng amerikanska soldater just höll på med att bränna ned en nordvietnamesisk by.
Detta ständiga skitsnack.
Sådana påståenden smulades sönder omedelbart. Efter en djupgående analys så var vi alla överens om att Nicke hade spanat in en snygg tjej på stan som han ville knulla. Sedan hade han fått stånd och gått hem och hissat skinn.
- Håll käften! Jag försöker att kolla på filmen!
Skrek Nicke.
Sådär höll det på. Jag begriper inte hur vi kunde få ut något av filmerna. Idag måste jag ha det tyst och lugnt omkring mig när jag kollar på film.
När jag var riktigt liten så gillade jag en serietidning som hette Dennis. Tror inte den finns kvar, men den handlade om en liten pojke på sex år eller något som bodde tillsammans med sina föräldrar - Alice och Henry - i en amerikansk villaförort. Det var egentligen en fånig serie även om den hade sina poänger. Med åren så tappade den i kvalitet och blev till massproducerad smörja. Hur som helst så gillade Dennis att driva sina föräldrar och sina grannar till vansinne. En hårt prövad granne som hette Farbror Nilsson var ofta måltavlan.
Farbror Nilsson var pensionär och ville bara vara ifred. Han ville ligga i sin solstol under dagarna och läsa tidningen eller en god bok. Han ville inte bli störd. Han ville njuta av ensamheten och livet. Det fick han inte. Antingen så dök Dennis upp och jävlades, eller så fick han problem med sin älskade trädgård. Oftast var det Dennis hund Ruff som fick för sig att gräva ned sina ben i Farbror Nilssons välansade gräsmatta. Farbror Nilsson ville ha lugn och ro och ägna sig åt sig själv och sina blommor. Eller ligga i solstolen och läsa sina böcker. Det fick han inte.
Ibland hängde Dennis över staketet och ställde dumma frågor till Herr Nilsson.
- Vad gör du för något?
Minns jag att Dennis ofta frågade. Lika väl minns jag den frostiga pratbubblan och svaret: Jag läser!
- Varför då?
Med tillkämpad vänlighet så förklarade Farbror Nilsson att han gillade att koppla av. Det där förstod aldrig Dennis. Vadå koppla av? Då händer det ju inget! Vad var det för roligt med det?
Jag förstod det inte heller.
Då.
Idag förstår jag det verkligen. Då kände jag samhörighet med Dennis. Idag känner jag sympati för Farbror Nilsson. Stackars gamle man som inte fick vara ifred. Om jag hade fått ta över jobbet som manusförfattare till serien så hade jag nog givit Farbror Nilsson en ny hobby istället för de där jävla blommorna, en källare med en fullt utrustad tortyrutrustning.
- Vill du se på mina gamla leksaker som jag har nere i källaren lille vän?
Det vill naturligtvis lille Dennis. Han skiner upp som en sol och ler hela vägen nerför trapporna till Farbror Nilsson källare.
- Här har vi en rolig pryl som kallas för Järnjungfrun, Säger Farbror Nilsson, - Den kan man ha mycket kul med! Nu ska jag visa di…
Och just där så kommer redaktören inrusande och ger mig sparken.
Jag tror att min karriär som manusförfattare i serietidningsbranschen skulle bli tämmeligen kort. Ännu ett yrke som jag inte skulle passa till.

När jag var tonåring och satt med mina kompisar och kollade på film vid åttiotalets början så önskade vi inget hellre än att det skulle finnas några flickor som ville kolla på film tillsammans med oss. Jag brukade fantisera om att det ringde en flicka hem till mig.
- Ska vi hyra film?
Men det ringde aldrig någon. Få flickor ville umgås med en kille som bar glasögon och hade ansiktet fullt med finnar och bölder. Jag var en tönt. Jag hatade att vara en tönt. Jag försökte dölja det genom att vara något som jag inte var. Jag bar jeansjacka, hällde i mig sprit och var långhårig. Det hjälpte inte.
Jag var fortfarande en tönt som var utklädd. Någon hade hängt på mig en jeansjacka och stuckit till mig en brännvinsflaska. Jag trodde det skulle dölja min töntpersonlighet. Det gjorde det inte. Jag blev istället en berusad tönt med långt hår. Jag hade inte vad som krävdes och flickorna visste det.
Att bli äldre handlar om att acceptera den man är, att bli vän med sig själv. Mitt långa hår är borta och utav bölderna är det bara en del ärr kvar. Men jag är fortfarande en tönt och jag älskar det!
Jag vet inte om jag har vad som krävs och jag skiter i det också.
Klockan är halvsex på morgonen, jag ska strax iväg till jobbet och jag fyller fyrtiofem år idag. För många år sedan var jag arton år och ensam. Ingen flicka ringde till mig. Idag händer det att de gör det. Jag har glömt bort hur det var att vara ensam. Självvald ensamhet är en välsignelse. Ofrivillig ensamhet var en förbannelse.
Jag måste lära mig att uppskatta vad jag har och vara tacksam över att det finns människor som vill umgås med en sådan som mig.
Ikväll ska jag fira med pizza och hyra mig några filmer. Jag ska ringa till Julia och be om ursäkt och kanske har hon lust att komma över och kolla på film med mig? Men jag måste lägga mig tidigt för det är en arbetsdag i morgon också.
Jag har blivit fyrtiofem år och de har mig fortfarande.

torsdag 11 mars 2010

Det nya sagobokslandet.

Idag tillbringade jag lunchrasten vid ICA Maxi. Det brukar jag göra när jag har företagsbilen. Det är dumt att utmana ödet och ta lunch uppe på huvudkontoret. Där stryker det hela tiden omkring chefer som har nya jobb i bakfickan.
- Va bra att jag stötte på dig! Har du mycket att göra?
- Ja, det räcker till!
Då brukar de flina och säga att det är bra att man har ångan uppe för nu kommer det mer.
- Det är ett avlopp vid Biltema som har korkat igen, och det är jävligt bråttom!
En chef är en chef så det är bara att lyda order. De har oss allihopa. Ni kan få mig att lyda, men ni kan aldrig få mig att ta egna initiativ, brukar jag tänka. Det hjälper när det känns som mörkast.
Så jag brukar nicka och säga att javisst, jag tar det. Jag ska försöka att pressa in det i mitt schema.
- Det är bra! Full fart! Det är mina tag det!
Jag kan väl säga som så att det är egentligen så långt ifrån mina tag som det är möjligt. Men som sagt, en order är en order.
Därför brukar jag försöka att förlägga mina lunchraster så långt ifrån huvudkontoret jag kan. ICA Maxi ligger på andra sidan stan. Där trivs jag.
Min lunch är egentligen på fyrtio minuter. Det tycker jag är snålt. Jag brukar lägga till en halvtimma. I alla fall när jag inte är vid huvudkontoret.
Jag brukar köpa mig några färdiga mackor inne på ICA och sedan brukar jag sätta mig ute vid fiket och ta en kopp kaffe och titta på dumt folk. Fiket har samma mackor men där är de nästan dubbelt så dyra. Bättre att köpa dem inne i affären, och så får man även nöjet att spankulera omkring bland hyllorna en stund. Jag gillar att gå i affärer. Vid lunchtid så är de ofta befriade från gapiga barnfamiljer. De unga, ensamstående white trashmödrarna slipper man i regel också. De handlar vid Lidl eller Netto. Sådana otäcka affärer besöker aldrig jag. ICA Maxi vid lunchtid en vardag är oftast fritt från de värsta idioterna, man slipper att reta upp sig och bli förbannad.
För det mesta.

Jag ställde mig i kön för att betala mina mackor. Framför mig stod en kvinna med sin lilla son på kanske två år eller något. Det var inte den typiska, unga white trashkvinnan i mysbyxor, piercings och tribalstatueringar. Det verkade vara en lite äldre kvinna med ordning på livet och finanserna. En kvinna i karriären. Kanske trettiofem år eller något. Sonen såg också välartad ut. Inget snor som rann och öronen stod inte ut som två öppna bildörrar. Han såg helt normal ut. Inte skrek han heller. Än så länge fanns inget att reta sig på.
Och så började det helt plötsligt lukta skit. Färsk avföring.
- Nämen, började mamman, - Har du gjort pruttis i byxorna!
Där kom det.
Varför, varför måste alltid vuxna människor prata med barn precis som om de vore kompletta idioter? Varför kan de inte prata med normalt tonläge och använda sig av korrekta beskrivningar? Inte undra på att pellejönseriet når nya nivåer för varje generation som går. Jag har noterat att många idag avslutar inlägg och meddelanden ute på nätet med ”Kjamiz”. Vuxna människor använder sig av ett dagisspråk. Inte att undra på när de pratar med sina barn på samma vis som man pratar med en gullig kattunge.
Modern böjde sig ned och tittade ned i byxorna på sin son. Blöjan var full med skit.
- Nämen Rasmus, det är ju fullt med pruttbajs!
Inte nog med att hon pratade med honom som om han var efterbliven, hon hade döpt honom till... Rasmus! Hon kunde lika gärna ha döpt honom till Klas Klättermus, eller varför inte Bus-Linus från Äppelknyckargränd?
Hur tänker man när man ger en unge ett sådant namn som Rasmus?
Lilla gulliga, sötepöte teddybjörnen Rasmus!
Om fyrtio år så är risken stor att lilla Rasmus kommer att vara en överviktig och flintskallig medelålders man. Kanske finner man honom parkerad utanför en gymnasieskola. Han håller kuken i ett fast grepp och tittar på småflickorna som står och röker innan de ska gå in på sina lektioner. Han tänker att han skulle vilja ge dem en kjamiz. Då är inte Rasmus så gullig längre, och namnet kommer knappast att höja hans status när han sitter av tid för sexuella närmanden mot minderåriga.
Jag tror grabbarna på kåken skulle skrämma honom en smula. Sådana styggingar va? Lilla Rasmus kanske skulle bli rädd? Han kanske skulle fylla kriminalvårdens byxor med pruttbajs?

För ett tag sedan så gick jag förbi en affär som gjorde reklam för pälsgosisar. De hade fått in ett nytt parti och det var minsann extrapris på dem också. Jag vet inte ens vad en pälsgosis är för något men budskapet var riktat till vuxna människor. Småbarn kan oftast inte läsa. Som vuxen i dagens pellejöns- och cykelhjälmssamhälle så förväntas en vuxen människa veta vad en pälsgosis är för något.
Det finns en anledning till att en vuxen svensk idag använder sig av ett vokabulär som innehåller ord och meningar som kjamiz, snippa och bummelibum i byxorna. Det har satt sig i medvetandet på dem. De är uppväxta med dagisjollret och sedan för de det vidare till nästa generation. Det sker omedvetet och ingen reagerar.
Det är de som idag vill ha förbud mot rökning på uteserveringar, som kräver lag på cykelhjälm och som inför tvättstugevärdar som avlönas med skattemedel. För det är ju så jättedumt att blanda in polisen och bestraffa människor som tvunget måste lösa konflikter med våld.
Och som lök på laxen så ger de sina barn namn som passar bäst i gulliga sagor om buspojken Albin med den magiska slangbellan och hans gode vän Kasper – den jonglerande cirkusbjörnen.
Man anpassar dem till en beskyddande låtsasvärld där det värsta som kan hände dem är att Svarte Petter dyker upp och rånar dem på godispåsen efter fruktstunden på dagis.
Samtidigt så får våldtäktsmän, pedofiler och kvinnomisshandlare ett nytt hobbyrum och obevakade permissioner för i sagobokslandet Sverige finns det inga onda människor, bara sjuka människor som lider. De har problem, de lider minsann därför behöver de vård. Och de får det också!
Personligen så anser jag att de borde få knacka sten uppe i Lappland med en piska vinande över sina ryggar i minst tio år, men så är jag också gammalmodig av mig. Jag kallar inte skit för pruttbajs och jag avslutar inte ett meddelande med kjamiz.
Dumma mig, va?

tisdag 9 mars 2010

En lugn, trygg och stabil man.

När jag var arton år så fick jag min första kram av en flicka. Hon var i och för sig väldigt full, och hon hade tappat sina glasögon. Av någon anledning så kallade hon mig för Micke också.
Men i alla fall.
Det var stort när man var arton år och fullständigt oerfaren när det gällde det motsatta könet. Jag kände för första gången hur en flicka luktade. Jag minns faktiskt doften än idag. Hon använde ett schampo som hette Jane Hellen.
Jag minns också att jag var en av de sista i gänget som inte hade haft sex ännu. Jag minns att jag led över över det. Jag skämdes.
Det var tungt att vara arton år, bära glasögon och ha ansiktet fullt av finnar och bölder. Jag tillhörde inte de populära. Det var inte alltid så roligt som man minns det alla gånger.
Men första kramen kändes fin. Jag minns att jag tänkte att det var så här det var meningen att man skulle känna när man var ung.
Det var en kylig vårkväll och jag hade nyss fyllt arton år.

Igår fick jag en fin dag på jobbet. Jag åkte runt till kranskommunerna och levererade varor. Jag hade med mig Julia, en tjugofemårig ung kvinna. Vi har flera ungdomar på jobbet, jag kommer aldrig att förstå varför de stannar kvar. De är ju unga! Varför gör de ingenting? Varför häller de inte i sig en sjuttiofemma och stampar gasen i botten mot något annat? En ny stad eller vad fan som helst.
- Ja, för dig gick det ju bra!
Sade Julia.
- Men jag försökte i alla fall!
Fräste jag tillbaka. - Jag försökte! Det är huvudsaken!
Jävla Julia! Men hon är bra. Vi kan prata om allt. Trots att det är tjugo år mellan oss så är vi goda vänner. Ibland spelar åldern ingen roll. Man träffar någon som man känner att det stämmer med. Det är inte ofta. Då spelar ålder och kön ingen roll.
Om jag och min flickvän skulle få problem med sexlivet så skulle jag inte ha några som helst problem att prata med Julia om det.
- Min flickvän klagar på att hon är öm! Hon tycker att jag borde genomgå en kukförminskning. Vad tror du om det?
- Ha! Ha! Nu fantiserar du igen!
Julia började hos oss som sommarvikarie. Sedan försvann hon. Sedan kom hon tillbaka igen. Och så håller det på. Ett nytt vikariat på en månad. Sedan får hon gå hem. Hon stämplar a-kassa och sedan kommer hon tillbaka. Hon jobbar ungefär varannan månad. En trevlig tillvaro. Så skulle jag också vilja ha det. Julia har blivit erbjuden fast anställning men hon tackade nej. Hon trivs med sitt nuvarande upplägg.
- Jobba varje dag och så? Nej, det är nog inget för mig!
Julia har den rätta inställningen. Hon har potential.
Hon har även en talande papegoja. De bor tillsammans i en pytteliten etta på samma gata som mig. Papegojan är mycket läraktig. Jag har lärt honom en del.
Julias far heter Sten och brukar dyka upp hos henne då och då. Julia är hans enda barn och enligt fadern är hon lika ren och orörd som Jungfru Maria. Eller borde vara i alla fall, om nu Sten inte har missat något, vilket han inte trodde. Total kontroll, det är vad som gäller. Det visste man ju hur det kunde gå om man inte höll koll på kvinnorna, se bara på Julias mor. Hennes far hade minsann haft dålig koll, det var Julia ett levande bevis på.
- Herregud vilken stor kuk! Utbrast papegojan en dag när Julia satt och fikade med sin far. – Men man lever inte för evigt, kör hårt Hamid!
Sten flög upp från soffan, röd i ansiktet och fullkomligt ursinnig! Han undrade vem i helvete Hamid var.
- Det är en snubbe på jobbet, eller, jag menar… Alltså, det är inte som du tror!
Julia fick det lite besvärligt. Det fick jag också när jag kom till jobbet nästa dag. Hon förstod naturligtvis vem det var som låg bakom alltihop.

Men nu satt vi i bilen på väg att leverera käk till en kund. Jag pratade om hur det var att vara ung och utanför, hur det kändes att vara den sista i gänget som fick doppa. Jag talade om att jag var tvungen att flytta från stan innan det ordnade upp sig.
- Får man en stämpel på sig så är det kört!
Jo, Julia förstod det mycket väl. Verkligen.
- Vad menar du?
Hon ville inte prata om det. Det kommer hon att göra så småningom, när hon känner för det. Sedan började vi prata om gamla skitjobb vi hade haft. Julia har inte hunnit med så många. Jag har hunnit med desto fler. Jag började berätta om ett jobb för länge sedan som i stort sett gick ut på att dricka så mycket sprit man kunde under arbetstid och få så många kvinnor på rygg som möjligt. Många av mina jobbarkompisar fick kontakt med någon kvinna, och sedan var det fritt fram redan första kvällen. Jag fick jobba desto hårdare. Jag mindes en svart ung kvinna som jag lärde känna. Jag blev störtförälskad. Det tog sex månader innan jag äntligen kom dit jag ville. Sex månader av uppvaktning. Andra fick doppa redan första kvällen.
- Det beror på att du skrämmer iväg kvinnorna!
Sade Julia.
- Är det så jävla illa?
- Nej, jag menade inte så! Jag menar att du alltid är så stressad! Det gör att du uppfattas som nervös, obalanserad och allmänt flaxig! Du kan ju inte ens sitta still utan att vicka på något ben eller trumma med fingrarna.

Jo, det stämmer faktiskt. Jag jagar alltid upp mig och är allmänt nervig.
Paradoxalt nog så avskyr jag stress. Jag klarar inte av det. Stress gör mig till en komplett idiot. Därför stressar jag alltid, så att jag ska ligga steget före. Jag stressar för att slippa stressa.
Det mesta gör mig stressad. Jag är sorten som inte klarar av att ha en bil framför mig på motorvägen, oavsett om han blåkör i hundratjugo så måste jag köra om honom. Annars blir jag stressad.
Jag äter snabbt. Jag kastar i mig maten. Folk som äter långsamt gör mig stressad. Jag hade en jobbarkompis en gång som alltid åt långsamt. Det gjorde mig stressad. Magsyran steg så fort jag satt med honom vid lunchbordet. Han hette Frasse. En vanlig liten jävla ostfralla tog en kvart för Frasse att äta upp. Han tuggade och tuggade. Och tuggade och tuggade. Tugg! Tugg! Jag tittade på honom och höll på att krypa ur skinnet.
- Men svälj då för helvete!
Han svalde faktiskt.
Frasse fick nog mycket stryk som barn.
Det behövde han.
Kvinnor gör mig stressad. Jag får alltid känslan av att de känner till något viktigt som jag har missat. De vet något. Det känns som om de alltid genomskådar mig på något underligt vis, trots att jag inte har något att dölja. Ännu värre blir det om jag finner kvinnan attraktiv. Då börjar jag att tänka i underliga banor.
Tänk om jag får stånd? Herregud, tänk om jag får det!
Och så får jag det. Då blir jag tvungen att sätta mig ned och vänta tills det går över. Då reser jag mig igen. Och så blir jag tvungen att sätta mig ned igen. Upp och ned under hela samtalet.
Det gör mig stressad. Jag försöker att dölja det bakom en mur av svammel och skitsnack.
- Käften går i ett på dig! Sade Julia. – Du vet, du behöver inte dra vitsar och babbla hela tiden! Lugna ned dig lite!
Hon sade att de flesta kvinnor gillar män som är lugna och trygga. Som känns stabila, som man kan lita på. – Du är motsatsen! Du vill bara leka hela tiden och tar inget på allvar. Det är charmigt en liten stund, sedan tröttnar man.
Jag sade ingenting. Jag bestämde mig för att hålla tyst. Skulle det vara på det viset så!
Jag har känt en hel del lugna, trygga och stabila män som enbart har yttrat sig när de har haft något viktigt att säga. De har gjort mig stressad.
- Ska vi gå på bio ikväll?
Frågade Julia efter en stunds tystnad. Jag svarade inte. Hädanefter skulle jag vara en tyst och stabil kille. En vuxen medelålders man som enbart skulle yttra sig när han hade något viktigt att säga om typiska vuxenprylar.
- Fan vad villaoljan har blivit dyr! Är det inte för jävligt va?
Julia tittade på mig och skakade på huvudet
Sedan höll jag tyst resten av vägen.

När vi kom fram så stånkade och pustade jag när jag klev ur bilen. Precis så som jag har hört att många medelålders, vuxna män gör.
- Stånk! Man blir ju inte yngre! Uff! Uff! Och de säger att räntorna ska gå upp! Hur ska det gå?
Sedan höll jag tyst.
- Men kan du lägga av va? Sade Julia. - Tog du åt dig?
Jag sade ingenting. Jag lyfte ur några paket från bagageutrymmet. Sedan stod jag tyst och rökte en cigg. Det var kallt men solen värmde. Våren var på väg, det kändes. Charmig en liten stund, sedan tröttnar man. Tänkte jag. Ja, jag har tröttnat jag också. På hela skiten!
- Men jag gillar dig i alla fall!

Sade Julia.
Och sedan kom hon fram och gav mig en kram.
Just då, långt därinne någonstans så kände jag mig som arton år igen. Jag blev illröd i ansiktet och för en kort stund, kanske en sekund så önskade jag att jag hade varit tjugo år yngre. Sedan gick det över.
- Har du hört den om negern som var ute och åkte buss?

Idag fyller min blogg två år förresten! Grattis bloggen!

fredag 5 mars 2010

Det ringer!

Min gamla polare Rex ringde för några dagar sedan. Vi brukar höras av en gång i månaden ungefär. Det är en bit emellan oss. Det slog mig att om han hade ringt för tjugo år sedan så hade det blivit dyrt för honom. Han hade nämligen fått ringa ett rikssamtal. Förr var det nämligen dyrare att ringa ju längre avstånd det var till mottagaren.
Fan också! Jag måste ringa ett rikssamtal. Det här kan bli dyrt!
Man var tvungen att fatta sig kort. Rex var en snål jävel redan som ung. Han var bra på att fatta sig kort.
- lördag klockan tretton. Supa? Möt mig vid ankomsthallen!
Sedan slängde han på luren. Pang!
Slänga på luren? Så säger man inte heller längre. Det finns ingen lur att slänga på. Idag stänger man av telefonen. Inget mer. Man trycker in knappen med en röd lur på. Det var mycket bättre när man kunde slänga på en tung lur. I alla fall om man var förbannad på någon. Det gav lite mer eftertryck så att säga.
- Ja, du också! Dra åt helvete!
Och så dängde man luren i klykan. Var man riktigt förbannad så drämde man luren i klykan flera gånger. Där fick du! Och där! Och där!
Telefonen brukade stå på ett bord i hallen. Telefonbordet. Ännu ett ord som har försvunnit.
Mitt gamla telefonbord var orange och jag lade mig alltid över det när jag kom hem under nätterna i fyllan och villan. Jag rev med mig bord, telefonkataloger, sladdar och jävelskap i fallet. Jag flyttade det aldrig, för telefonbordet skulle stå i hallen. Någon annanstans var inte att tänka på.
När jag var sambo i unga år så satte det där jävla telefonbordet mig alltid i klistret. Jag var glad i sprit, det var inte min sambo. Jag ville gärna supa. Mycket och ofta. Min sambo ville att jag skulle mogna och börja ta ansvar. Det hade jag inga som helst planer på. Under året som jag var tillsammans med henne så var jag tvungen att planera mitt supande. Jag var tvungen att ljuga.
Jag brukade ringa från jobbet vid fyratiden (då hade hon kommit hem och kunde svara) och säga att jag tyvärr var tvungen att jobba övertid.
Min egen sorts övertidsarbete. Tänkte jag.
- Ok, väck mig inte när du kommer hem bara! Jag ska lägga mig tidigt!
Hade jag fått övertidsersättning för all den tid som jag lade på att dricka så hade jag varit miljonär idag.
Min sambo vaknade ofta mitt i natten utav att det brakade till ute i hallen. Det kunde bli lite ansträngt vid frukostbordet. Hon undrade ofta om det inte var hårt och obekvämt att ligga och sova på hallgolvet med ett telefonbord över sig.
- Nejdå! Det blir till en vana.
- Jaså du.
- Ja.
Sedan gick jag till jobbet med bakrus. Det hade också blivit till en vana.
Under det där året så tror jag att jag tillbringade fler nätter på hallgolvet än i dubbelsängen.
Jag borde ha insett redan då att sambolivet inte var något för mig.
Jag vet inte vilket som var jobbigast, supandet eller att leva tillsammans med en kvinna? Det känns skönt att den tiden är förbi.

Frågan är om jag tycker att det är skönt att rikssamtalens och den fasta telefonens tid är förbi? Idag så får alla tag i mig när de vill, jag får inte alltid tag på dem. Jag svarar alltid när Rex ringer.
- Jag ringer från mobilen så det här kan bli dyrt! Jag ska fatta mig kort!
Säger han och skriker fram sitt budskap i raketfart. Sedan lägger han på. Jag hinner knappt svara.
När jag ringer upp honom så kommer jag oftast inte fram. Abonnenten kan inte nås. Numret är felaktigt.
Rex byter nämligen operatör väldigt ofta. Han tror att det ska gå att lura systemet. Ibland har han bytt till kontantkort och ibland till någon obskyr teleoperatör. Oftast så blir räkningarna på samma summa i alla fall. Rex har aldrig fattat att det inte finns några gratismåltider. Man måste alltid betala.
Till slut så ringer han upp från sitt nya abonnemang. Då är det snabb information som gäller.
- Igår knullade jag min fru! När ska den förbannade vintern ta slut? Det bor en neger i mitt garage! Hej då!
Klick!
Då får man passa på att lägga till hans nya nummer i telefonboken.

På tal om telefonböcker. Förr skrev man upp viktiga telefonnummer i telefonboken, som alltid låg på telefonbordet. Nu lägger man in numren direkt i telefonen. Alla som följer min blogg känner till min ovilja mot att lära mig saker, speciellt nya saker. Jag drar mig för det. Jag vet att jag alltid hinner att bli förbannad innan jag fattar och får något att fungera. Ju äldre jag blir, ju jobbigare tycker jag det är med dessa raseriutbrott. Det tar längre tid att få ned blodtrycket på normal nivå igen.
För ett tag sedan så fick jag ett SMS från Marisol, min flickvän. Det var en fredagskväll och meddelandet var lite småfräckt. Hon skulle komma hem till mig på lördagen. Med lite god fantasi så andades meddelandet hårdporr.
Jag svarade genast.
Jag tänker inte avslöja vad jag skrev som svar, men det innehöll ord och meningar som ”haft ståkuk hela dagen”, ”bakifrån” och ”på tvättmaskinen”. Sedan skickade jag iväg det.
Sänder Julia. Visade displayen.
Julia är en ung kvinna på jobbet, hon är tjugofem år. Vi är kompisar, absolut inget annat. I ren iver så hade jag antagligen tryckt på fel namn i den förbannade telefonboken. Ny teknik, ni vet.
Jag blev alldeles kallsvettig. Det här var pinsamt! Vad fan skulle hon tro? Tänk om hon anmälde mig för sexuella trakasserier? Tänk om hon ringde till polisen?
En skallig ful gubbe vill knulla mig på en tvättmaskin! Hjälp!
Jag ringde genast upp henne för att reda upp missförståndet. Men hon svarade inte.
Men va fan… Svara då!
Jag ringde upp henne flera gånger. Inget svar.
Herregud! Först skickar jag ett snuskigt SMS, och sedan telefonterroriserar jag henne hela kvällen. De kommer att skicka hundarna efter mig!
Det blev en hemsk helg.
När jag äntligen fick tag på henne på jobbet så var hon helt frågande. Hon hade inte fått något SMS från mig. Det var den förbannade telefonboken som spökade. Tydligen så hade jag lagt in min flickväns nummer under Julias namn.
Eller något.

Nu ska jag ringa till Rex.
- Tog du henne bakifrån? Vintern tar nog aldrig slut och hälsa negern! Hej då!
Klick!
Han fick smaka på sin egen medicin, den snålvargen. Nu kanske han skulle ringa upp. Kanske skulle han fatta vinken? Kanske skulle det gå att genomföra ett normalt telefonsamtal med honom.
Jag fick ett SMS.
Ja! Nej! Negern hälsar tillbaka. Hej då!

torsdag 4 mars 2010

Slö, slapp och likgiltig?

Vi är de enda levande varelserna som är medvetna om att vår tid är uppmätt, att vi en dag kommer att lämna jorden. Vi känner till att vi får en mycket kort tid under stjärnorna. Sedan är det slut.
Någon skrev i en tidigare kommentar att jag var slö, slapp och likgiltig. Jag skulle snarare vilja säga att jag är mycket medveten. Med tanke på vår uppmätta och dyrbara tid här på jorden så ter sig karriär, stress och kraven på täta svetsfogar mycket futtigt. Ja, t o m lön och feta bankkonton – som jag älskar! – får något löjligt över sig med tanke på det oundvikliga.
Det är inte lång tid vi får.
Och fort går det också!
Under vår korta tid så här på jorden så ska vi hinna med att lära oss att gå, cykla och läsa. De kör med oss. De tvingar oss hit och dit och vi tänker aldrig efter för vi vill passa in. Vi vill inte uppfattas som konstiga, eller slöa, slappa och likgiltiga som någon skrev.
Vi luras att tro att det är viktigt att tävla med andra människor, att någon är mer värd än någon annan för att han eller hon har minsann ett par tusenlappar mer i lön.
Och tiden, den tickar vidare.
Har vi tur så klarar vi oss från svåra sjukdomar, men ont i magen och skäll av chefer ska vi hinna med att få. Vi super oss fulla istället för att ta vara på vår lediga tid och sedan är det dags att gå till jobbet igen.
Vi måste ständigt lära oss nya dumheter för att hänga med på arbetsmarknaden och när vi äntligen har fattat så ändrar de hela skiten. Då står man där som ett fån och fattar ingenting. Då säger de åt oss att vi ska skylla oss själva, att vi är lata, att vi inte har hängt med för det kunde ju vilken jävla idiot som helst begripa att vi var helt fel ute.
- Det ska vara rakad röv, lap-top under armen och en kuksugarbefattning i Stockholm idag! Har du inte fattat det?
Vad är vitsen med alltihopa?
Egentligen? Innerst inne?
Vi åker på stryk ute på skolgården och sedan fortsätter det och när chefer och myndighetspersoner inte hinner med att jävlas med oss tillräckligt, ja då spelar de ut oss mot varandra - den som jobbar för lägst lön får jobbet!
Skitstövlar överallt.
Sjukdomar, tandvärk och snart så är det måndag igen.
Åtta timmars arbetsdag och inte pension förrän man fyller sextiofem.
Och dessutom regnar det.
För mig så kan aldrig arbete bli någon annat än en fånig lek som jag ställer upp på, men under protest. Och jag vet, hade alla haft min inställning så hade inte samhället fungerat. Det säger sig självt. Men ingen kan tvinga mig att tycka att det är meningsfullt, ingen kan tvinga mig att känna tacksamhet och glädje över att jag måste kasta bort så mycket av det värdefullaste vi har, tid.
Men det är roligt att gnälla.

Det här är ingen insikt som har växt fram hos mig, den har funnits där hela tiden. Men som barn så fann jag inte orden.
Jag växte upp i en miljö där arbete var lika självklart som maten på bordet. Arbete var ett nödvändigt ont, inte en möjlighet att förverkliga sig själv. Att kunna leva på sina intressen, att ha roligt på jobbet var en lyx för De Rika, det var en helt annan värld och varken min morfar, mormor eller min mor kände till vägarna dit. Även om de hade gjort det, även om de så hade stuckit till mig karta och kompass och pekat med hela handen i rätt riktning så hade jag inte brytt mig. För jag var medveten.
Men jag kunde inte sätta ord på mina funderingar.
Det är en farlig insikt och får man den så tidigt som jag så kan det bli riktigt otäckt. Det är sådant som får människor att till slut stampa gasen i botten och damma in i en bergvägg, som får dem att lägga snaran om halsen och hoppa från pallen.
Men jag har aldrig haft den läggningen. Jag tycker det är alldeles för roligt att leva. Jag har lärt mig att skratta åt dumheterna, jag tar inte tramset på allvar. Det är som sagt bara en fånig lek för mig.
Jag har haft många skitjobb och när det har varit som värst, när jag har stått upp till halsen i skitig disk, i något dammigt förråd eller ute på någon lerig åker i fullt ösregn så har jag vänt mig mot någon av mina jobbarkompisar, sökt hans eller hennes blick och så har vi brustit ut i gapflabb. Vad annat kan man göra? Ta det på allvar? Nej tack! Riktigt så knäckt är jag inte.

Jag fyller fyrtiofem år vilken dag som helst nu.
Jag ser inte livet som en tävling och jag skiter fullkomligt i vad folk anser om mig.
Framför allt så har jag slutat att ljuga för mig själv.
För några år sedan var det en jobbarkompis som satt och gnällde vid lunchbordet om sin dåliga ekonomi. Han hette Roffe. Han svor över banken som hade höjt räntan på hans villalån och till råga på allt så skulle han bli tvungen att ta ett nytt lån till en ny bil. Och kärringen och ungarna ville till Grekland på semestern. Nytt lån på gång!
Dyr älskarinna hade han också och tydligen så var hon av den svekfulla sorten för nu hade det börjat svida när Roffe pissade. Det rann och snorade från kuken, han var tvungen att stoppa toalettpapper i kalsongerna. Roffe var moraliskt upprörd.
- Horor allihopa! Det går inte att lita på någon längre! Sade han. - Nu blir jag tvungen att gå till doktorn och det kommer säkert att kosta massor med pengar!
Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Roffe var en kort, fet karl med illröd flint och gula tänder. En liten elak jävel som utan att skämmas kallade sin fru för Subban - Bra för avel, sämre på att suga! - och som delade upp människor i tre kategorier: Simulanter, latoxar och så de som arbetade. Roffe var en sådan som arbetade minsann. Han hade stått vid samma offsetmaskin vid tryckeriet i tjugofem år och var stolt över det. Han intalade sig själv att han trivdes på jobbet, att det var roligt.
Roffe var en person som hade ljugit för sig själv under hela sitt liv. Jag tror man blir sådan som han då.
- Behöver du låna pengar?
Undrade jag och tog fram plånboken. Det där älskar jag att göra!
Han undrade hur det kom sig att jag hade det så gott ställt. Vi hade ju för fan samma lön!
- Jag tar inga lån.
Han tittade på mig som om jag var galen. Han undrade varför jag inte hade några lån. Jag sade som det var.
- Det är inget roligt med skulder, det är mycket roligare att få behålla lönen.
Så enkelt och okomplicerat är livet för mig. För jag tävlar inte och jag skiter i vad andra tycker om mig.
De skuldsätter sig upp över öronen och ska bo och leva som miljonärer trots att de är fattiga som kyrkråttor. De måste passa in. Det ska vara märkvärdigt. Det duger inte att anpassa sitt liv efter inkomsten längre för då är man konstig, och är man konstig så passar man inte in.
Men det är mig de lånar pengar utav.
Det är svinpälsar som Roffe som får samhällets och omgivningens godkännande.
Roffe var populär på jobbet. Det var inte jag.
Jag var mycket glad när det där vikariatet var över. De sade att de skulle ringa när jag behövdes nästa gång. Om jag var intresserad?
- Javisst!
Efter att jag hade varit uppe på AF och anmält mig arbetslös och fått mina stämpelkort så skaffade jag mig en nummerpresentatör.
Jag såg Roffe i tidningen förra året. Han fyllde år och arbetskamraterna hade skickat in ett foto på honom. De hade skrivit en liten text också. Det stod att han var en fin arbetskamrat, populär hos cheferna och ett föredöme för sina barn. Facket och ledningen för företaget han var anställd hos önskade honom en trevlig födelsedag. Grattis på femtioårsdagen, Roffe!
Roffe var en man som tog sitt jobb på fullaste allvar. För honom var livet ingen lek. Han är accepterad. Det är inte jag.
Men jag tror att jag har fan så mycket roligare.

Tiden går, universum expanderar och snart ska vi dö. Jag tror det finns annat att bekymra sig för än jobb och karriär.
En fjant som har som jobb att jaga en boll på en gräsmatta inför en massa vrålande idioter tjänar mer än en forskare som viger sitt liv åt att hitta botemedel mot cancer.
Varenda skolunge känner till fåntrattar som Ingemar Stenmark och Zlatan. Få känner till Marie Curie.
Det finns vuxna människor som kan rabbla målstatistik men ber man dem redogöra för Pasteurs kvadrant så står de som levande frågetecken.
Hederligt arbete håller människor borta från dumheter, säger de.
Folk är idioter, samhället är ett dårhus och arbetsplatsen är hobbyrummet. Det är min fasta övertygelse. Därför tänker jag fortsätta med att skratta åt dumheterna och nej, ingen kan få mig att ta skiten på allvar och om det gör mig till en person som är slö, slapp och likgiltig så gärna för mig.
Jag är i alla fall medveten, till skillnad från många andra.

måndag 1 mars 2010

Kort karriär bland kontorsfjantar.

När jag var ung så gillade jag att söka jobb som jag visste att jag inte hade någon chans att få. Jag gillade tanken på att det satt någon fåntratt på ett fint kontor och läste en ansökan från en halvanalfabet som jobbade som plantsättare eller köksbiträde.
Hej! Söker härmed tjänsten som projektledare. Riskanalyser och ekonomiska uppföljningar låter intressant! Riskanalyser intresserar mig oerhört och inget går upp mot att starta arbetsveckan med en rejäl uppföljning inom något.
Sedan kunde jag liksom i förbifarten nämna Gantt-scheman, workshops och den oerhörda tillfredsställelse jag fylldes av när en arbetsgrupp jobbade mot ett gemensamt mål. Jag gillade speciellt en mening: Kostnadsbalanserad budget. Den kastade jag in där jag tyckte att det såg bra ut. Jag fascineras speciellt av kostnadsbalanserade budgetar i förhållande till kundens ansträngningar inom de utlandsbaserade strukturrationaliseringarna.
Jag undrar vad det var jag skrev egentligen?
Svaren lyste oftast med sin frånvaro.
Jag hade mycket roligt när jag skrev de där ansökningarna. Det var lite av en hobby.
Jag har alltid retat mig på kontorsfjanterispråket. Det är förankra hit och optimera dit. Jag har hört kontorsfjantar som på fullaste allvar kallar en alldeles vanlig utskällning inne hos chefen för ”utvärderingsprocess”. Min chef tyckte att det var dags att utvärdera mitt arbetsresultat eftersom han upplevde min senaste konsekvensanalys en smula otydlig.
Jaha, det var ju intressant. Berätta mer!
Jag måste vaxa ballarna och åka upp till Stockholm på lite kompetensutveckling, sedan ska vi utvärdera resultatet tillsammans med en personalutvecklare. Tillsammans ska vi höja min spetskompetens inom förändringsanalyser. Det känns positivt!
Den största anledningen till att jag sökte en massa konstiga jobb som jag inte kände till något om var som sagt att jag tyckte att det var kul. Jag gillade verkligen att skriva ansökningar. Jag inbillade mig att det satt någon kontorschef eller rekryterare någonstans och tänkte: Jaha, nu har vi fått en ansökan från den där dåren igen. Vad är det för FEL på honom? Varför upptar han vår dyrbara kontorsfjanteritid?
Att tänka ut nya formuleringar blev till ett trevligt tidsfördriv under tråkiga och meningslösa arbetsdagar. Det roligaste var det personliga brevet. Jag kunde skicka iväg något som nästan gick att jämföra med långa romaner.
Och så en dag så fick jag faktiskt svar från ett företag!

Jag hade precis blivit arbetslös och hängde dagarna i ända uppe på Arbetsförmedlingen. Min arbetsförmedlare var mycket imponerad av min flit. Jag sökte i stort sett vartenda jobb som var ledigt.
Duktig idiot.
De kunde ju inte fatta att jag tyckte det var roligt att skriva ansökningar med bifogat personligt brev.
Och så fick jag då svar från ett kontor. Vem kunde tro det?
De skrev att de var imponerade av mitt satt att använda språket och att det tydde på en viss kreativitet och kanske t o m framåtanda? Jag verkade vara en ”kul kille” helt enkelt och de ville att jag skulle komma till dem på ett samtal.
Jag fick jobbet.
Inte som kontorsfjant. Det var ett vikariat som kontorsvaktmästare. Det var ett av de bästa jobb jag har haft. Naturligtvis tyckte jag inte det var kul att byta lysrör, tömma sopor och fylla på med kopieringspapper. Men det var ett lugnt jobb. Det var inte tungt och framför allt så slapp man stressen. Jag gick ofta omkring med händerna i fickorna och snackade skit med kontorsfjantar och kunder. Alla bar skjortor, kavajer och ibland t o m slips. Det slapp jag. De gav mig bekväma blåkläder. Jag har alltid gillat att bära arbetskläder. Man behöver liksom inte tänka på hur man ser ut. Man kan gömma sig bakom de där kläderna. Folk ser bara uniformen, inget annat.
Den effektiva arbetstiden kanske var tre timmar om dagen. Resten av tiden kunde jag ägna mig åt roligare saker. Jag läste ut flera romaner under min tid på det där kontoret. Jag hittade en hel bunt med gamla porrtidningar nere i ett soprum. De höll mig sysselsatt i en hel vecka och ibland låg jag inne på en gammal sliten soffa på mitt lilla ”kontor” nere i källaren och kollade på TV och läste serietidningar. Det hände ibland att det kom ned en kontorsfjant som ville ha hjälp med att flytta ett skrivbord eller något.
- Vilket jävla jobb va? Sade jag. - Det bästa jag har haft! Är du inte avundssjuk?
- Nej
.
Ännu en tönt som trodde att hans insats i livet verkligen betydde något. Killen hette Tor-Björn och jobbade hårt på att vara en äkta kontorsfjant. Det rådde inga tvivel om att han rakade kuken och käkade sallad till lunch. Han bar vit gubbskjorta med styv krage och fåniga chinos med sådant där glatt tyg som liksom inte kan bli slitet. Han var drygt trettio men gjorde sitt bästa för att klä sig som en sextioåring. Han pratade tillgjord stockholmsdialekt trots att han antagligen aldrig hade satt sin fot i Stockholm. Av någon anledning är det inne med homosexuella dialekter på kontor. Själv så pratar jag äkta bonndialekt, en ingrodd blandning av bohusländska, västgötska och dalsländska trots att det är tjugofem år sedan jag flyttade från de trakterna. Skulle aldrig falla mig in att göra mig till och ändra min dialekt. Den är en del av min personlighet och jag lovar, den personligheten är mycket långt borta från den metrosexuella pungvaxningskulturen som råder på Sveriges kontor.
Tor-Björn undrade varför jag inte använde min tid till något vettigt. Varför gick jag inte någon kurs? Företaget anordnade ju sådana ibland.
- Varför då?
Jo, han tyckte att jag borde tänka på min framtid. Kunskap är aldrig tungt att bära, det gällde att tänka på karriären och jag vet inte vad för dumheter som han hasplade ur sig.
- Jag tycker faktiskt att det borde ligga i ditt intresse att höja din kompetensnivå, jag tror att ökad kunskap inom vårt yrke skulle upplevas som något positivt för dig.
Jag talade om för honom att jag inte var intresserad av att höja någonting, förutom kuken.
- Och det är min flickvän väldigt bra på! Sade jag. - Och det upplever jag som något väldigt positivt.
Tor-Björn reste sig upp från pallen och lämnade mitt lilla kontor.
- Behövde du inte hjälp med något?
- Nej.
Nähä, ja det var ju bra det. Jag återgick till mina serietidningar.

Vikariatet var på tre månader. Efter två månader blev jag uppkallad till kontorschefen. Jag undrade vad han ville.
Han kanske vill att jag ska köra en kostnadsbalanserad budget?
Kontorschefen var en trevlig man. Det var han som hade anställt mig.
- Du måste börja ta lite egna initiativ! Sade han. - Folk måste alltid hämta dig när något behöver åtgärdas.
Jag talade om för honom att igår hade jag bytt lysrören ute i lunchrummet och tömt kaffemaskinen, utan att någon hade behövt säga till mig.
- Men det är ju det som är ditt jobb! Ingen ska behöva påpeka vad som ska göras!
Han talade också om att det inkommit klagomål angående ”After Work” som de hade varje fredagseftermiddag.
- De får alltid släpa ut dig från puben till Taxin! Sade han. - Innan klockan är sex! Sådant ser inte bra ut! Speciellt inte när du har på dig arbetskläderna!
Han talade om för mig att han tyckte att jag var en snäll och rolig kille men att jag inte utnyttjade min inneboende potential. Min inställning gjorde det svårt för honom att förlänga mitt vikariat. Han bad mig att ge honom en enda anledning till att behålla mig.
- Mitt utseende?
- Gå härifrån!
I maj månad blev jag arbetslös igen. Det passade mig utmärkt. Alla sommarvikariat var redan tillsatta så jag skulle få stämpla hela sommaren. Det blev mitt tionde sommarlov i vuxen ålder. Det var 1995 och jag hade precis fyllt trettio år. Dessvärre regnade sommaren bort. Det gör de ofta här i Sverige.
Det kändes nästan som om man lika gärna kunde ha jobbat.
Men bara nästan.