tisdag 9 mars 2010

En lugn, trygg och stabil man.

När jag var arton år så fick jag min första kram av en flicka. Hon var i och för sig väldigt full, och hon hade tappat sina glasögon. Av någon anledning så kallade hon mig för Micke också.
Men i alla fall.
Det var stort när man var arton år och fullständigt oerfaren när det gällde det motsatta könet. Jag kände för första gången hur en flicka luktade. Jag minns faktiskt doften än idag. Hon använde ett schampo som hette Jane Hellen.
Jag minns också att jag var en av de sista i gänget som inte hade haft sex ännu. Jag minns att jag led över över det. Jag skämdes.
Det var tungt att vara arton år, bära glasögon och ha ansiktet fullt av finnar och bölder. Jag tillhörde inte de populära. Det var inte alltid så roligt som man minns det alla gånger.
Men första kramen kändes fin. Jag minns att jag tänkte att det var så här det var meningen att man skulle känna när man var ung.
Det var en kylig vårkväll och jag hade nyss fyllt arton år.

Igår fick jag en fin dag på jobbet. Jag åkte runt till kranskommunerna och levererade varor. Jag hade med mig Julia, en tjugofemårig ung kvinna. Vi har flera ungdomar på jobbet, jag kommer aldrig att förstå varför de stannar kvar. De är ju unga! Varför gör de ingenting? Varför häller de inte i sig en sjuttiofemma och stampar gasen i botten mot något annat? En ny stad eller vad fan som helst.
- Ja, för dig gick det ju bra!
Sade Julia.
- Men jag försökte i alla fall!
Fräste jag tillbaka. - Jag försökte! Det är huvudsaken!
Jävla Julia! Men hon är bra. Vi kan prata om allt. Trots att det är tjugo år mellan oss så är vi goda vänner. Ibland spelar åldern ingen roll. Man träffar någon som man känner att det stämmer med. Det är inte ofta. Då spelar ålder och kön ingen roll.
Om jag och min flickvän skulle få problem med sexlivet så skulle jag inte ha några som helst problem att prata med Julia om det.
- Min flickvän klagar på att hon är öm! Hon tycker att jag borde genomgå en kukförminskning. Vad tror du om det?
- Ha! Ha! Nu fantiserar du igen!
Julia började hos oss som sommarvikarie. Sedan försvann hon. Sedan kom hon tillbaka igen. Och så håller det på. Ett nytt vikariat på en månad. Sedan får hon gå hem. Hon stämplar a-kassa och sedan kommer hon tillbaka. Hon jobbar ungefär varannan månad. En trevlig tillvaro. Så skulle jag också vilja ha det. Julia har blivit erbjuden fast anställning men hon tackade nej. Hon trivs med sitt nuvarande upplägg.
- Jobba varje dag och så? Nej, det är nog inget för mig!
Julia har den rätta inställningen. Hon har potential.
Hon har även en talande papegoja. De bor tillsammans i en pytteliten etta på samma gata som mig. Papegojan är mycket läraktig. Jag har lärt honom en del.
Julias far heter Sten och brukar dyka upp hos henne då och då. Julia är hans enda barn och enligt fadern är hon lika ren och orörd som Jungfru Maria. Eller borde vara i alla fall, om nu Sten inte har missat något, vilket han inte trodde. Total kontroll, det är vad som gäller. Det visste man ju hur det kunde gå om man inte höll koll på kvinnorna, se bara på Julias mor. Hennes far hade minsann haft dålig koll, det var Julia ett levande bevis på.
- Herregud vilken stor kuk! Utbrast papegojan en dag när Julia satt och fikade med sin far. – Men man lever inte för evigt, kör hårt Hamid!
Sten flög upp från soffan, röd i ansiktet och fullkomligt ursinnig! Han undrade vem i helvete Hamid var.
- Det är en snubbe på jobbet, eller, jag menar… Alltså, det är inte som du tror!
Julia fick det lite besvärligt. Det fick jag också när jag kom till jobbet nästa dag. Hon förstod naturligtvis vem det var som låg bakom alltihop.

Men nu satt vi i bilen på väg att leverera käk till en kund. Jag pratade om hur det var att vara ung och utanför, hur det kändes att vara den sista i gänget som fick doppa. Jag talade om att jag var tvungen att flytta från stan innan det ordnade upp sig.
- Får man en stämpel på sig så är det kört!
Jo, Julia förstod det mycket väl. Verkligen.
- Vad menar du?
Hon ville inte prata om det. Det kommer hon att göra så småningom, när hon känner för det. Sedan började vi prata om gamla skitjobb vi hade haft. Julia har inte hunnit med så många. Jag har hunnit med desto fler. Jag började berätta om ett jobb för länge sedan som i stort sett gick ut på att dricka så mycket sprit man kunde under arbetstid och få så många kvinnor på rygg som möjligt. Många av mina jobbarkompisar fick kontakt med någon kvinna, och sedan var det fritt fram redan första kvällen. Jag fick jobba desto hårdare. Jag mindes en svart ung kvinna som jag lärde känna. Jag blev störtförälskad. Det tog sex månader innan jag äntligen kom dit jag ville. Sex månader av uppvaktning. Andra fick doppa redan första kvällen.
- Det beror på att du skrämmer iväg kvinnorna!
Sade Julia.
- Är det så jävla illa?
- Nej, jag menade inte så! Jag menar att du alltid är så stressad! Det gör att du uppfattas som nervös, obalanserad och allmänt flaxig! Du kan ju inte ens sitta still utan att vicka på något ben eller trumma med fingrarna.

Jo, det stämmer faktiskt. Jag jagar alltid upp mig och är allmänt nervig.
Paradoxalt nog så avskyr jag stress. Jag klarar inte av det. Stress gör mig till en komplett idiot. Därför stressar jag alltid, så att jag ska ligga steget före. Jag stressar för att slippa stressa.
Det mesta gör mig stressad. Jag är sorten som inte klarar av att ha en bil framför mig på motorvägen, oavsett om han blåkör i hundratjugo så måste jag köra om honom. Annars blir jag stressad.
Jag äter snabbt. Jag kastar i mig maten. Folk som äter långsamt gör mig stressad. Jag hade en jobbarkompis en gång som alltid åt långsamt. Det gjorde mig stressad. Magsyran steg så fort jag satt med honom vid lunchbordet. Han hette Frasse. En vanlig liten jävla ostfralla tog en kvart för Frasse att äta upp. Han tuggade och tuggade. Och tuggade och tuggade. Tugg! Tugg! Jag tittade på honom och höll på att krypa ur skinnet.
- Men svälj då för helvete!
Han svalde faktiskt.
Frasse fick nog mycket stryk som barn.
Det behövde han.
Kvinnor gör mig stressad. Jag får alltid känslan av att de känner till något viktigt som jag har missat. De vet något. Det känns som om de alltid genomskådar mig på något underligt vis, trots att jag inte har något att dölja. Ännu värre blir det om jag finner kvinnan attraktiv. Då börjar jag att tänka i underliga banor.
Tänk om jag får stånd? Herregud, tänk om jag får det!
Och så får jag det. Då blir jag tvungen att sätta mig ned och vänta tills det går över. Då reser jag mig igen. Och så blir jag tvungen att sätta mig ned igen. Upp och ned under hela samtalet.
Det gör mig stressad. Jag försöker att dölja det bakom en mur av svammel och skitsnack.
- Käften går i ett på dig! Sade Julia. – Du vet, du behöver inte dra vitsar och babbla hela tiden! Lugna ned dig lite!
Hon sade att de flesta kvinnor gillar män som är lugna och trygga. Som känns stabila, som man kan lita på. – Du är motsatsen! Du vill bara leka hela tiden och tar inget på allvar. Det är charmigt en liten stund, sedan tröttnar man.
Jag sade ingenting. Jag bestämde mig för att hålla tyst. Skulle det vara på det viset så!
Jag har känt en hel del lugna, trygga och stabila män som enbart har yttrat sig när de har haft något viktigt att säga. De har gjort mig stressad.
- Ska vi gå på bio ikväll?
Frågade Julia efter en stunds tystnad. Jag svarade inte. Hädanefter skulle jag vara en tyst och stabil kille. En vuxen medelålders man som enbart skulle yttra sig när han hade något viktigt att säga om typiska vuxenprylar.
- Fan vad villaoljan har blivit dyr! Är det inte för jävligt va?
Julia tittade på mig och skakade på huvudet
Sedan höll jag tyst resten av vägen.

När vi kom fram så stånkade och pustade jag när jag klev ur bilen. Precis så som jag har hört att många medelålders, vuxna män gör.
- Stånk! Man blir ju inte yngre! Uff! Uff! Och de säger att räntorna ska gå upp! Hur ska det gå?
Sedan höll jag tyst.
- Men kan du lägga av va? Sade Julia. - Tog du åt dig?
Jag sade ingenting. Jag lyfte ur några paket från bagageutrymmet. Sedan stod jag tyst och rökte en cigg. Det var kallt men solen värmde. Våren var på väg, det kändes. Charmig en liten stund, sedan tröttnar man. Tänkte jag. Ja, jag har tröttnat jag också. På hela skiten!
- Men jag gillar dig i alla fall!

Sade Julia.
Och sedan kom hon fram och gav mig en kram.
Just då, långt därinne någonstans så kände jag mig som arton år igen. Jag blev illröd i ansiktet och för en kort stund, kanske en sekund så önskade jag att jag hade varit tjugo år yngre. Sedan gick det över.
- Har du hört den om negern som var ute och åkte buss?

Idag fyller min blogg två år förresten! Grattis bloggen!

10 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis bloggen!

Ibland vet man inte varför man stressar, man bara gör det.
I alla år har jag suttit och tävlat på motorvägen till och från jobbet, det gäller att köra om så många som möjligt, att alltid pressa sig förbi en till och tränga sig in is sista minuten och jävlar vad förbannad man blir då någon annan tränger sig före.

Sen en dag så tänker man efter: vad fan har jag så bråttom för, att hinna till jobbet för att ta sin första kopp kaffe, eller att hinna hem så man kan börja skala potatis medan barnen vräker sig i soffan?

Då saktar man in, lägger sig i högerfil, sätter på radion och njuter av lugnet istället.

Man har blivit gammal.

Annars trivs jag bäst att köra bil på nätterna. Då är det inge jävla sölkorvar som blockerar vägarna.

Peter

Anonym sa...

Trevlig läsning idag. Du berättar ofta om att du drar vitsar. Vad är det för vitsar du drar? Kan du inte ge mig några exempel? Är nyfiken på din humor :)

Anonym sa...

Som vanligt fin läsning. En blandning av humor, tragik, sentimentalitet och vardagsliv. En härlig mix som du behärskar till fullo. Mera sådant!
Och grattis på tvåårsdagen bloggen! Jag har varit med från start!

Anonym sa...

Grattis bloggen på 2-års dagen.

Stress symbolisera mer eller mindre en livsstil i dagens samhälle, som raserar de inre slotten. Livssituationen för de flesta skulle knappats gå ihop om det det inte vore just för att man jäktade sig igenom livet. Samhället har drabbats av kontrollbehovshybris där varje enskild individ är i behov av ett dygn som är 30 timmar eller mer, just för att hinna med. Man blir så att säga kölhalad i sin egen ågren av att vara osynkroniserad hela tiden. - Människan måste återigen lära sig att vara människa!!

Anonym sa...

Frasse fick nog mycket stryk som barn.
Det behövde han.

Detta kan vara de två bästa meningar jag någonsin läst.

Grattis på tvåårsdagen!

Anonym sa...

Anonym:

"Frasse fick nog mycket stryk som barn.
Det behövde han.

Detta kan vara de två bästa meningar jag någonsin läst."

Jo, det var bra, men det slår fan i mig inte: Jag dansar inom mig. Som GH skrev i en tidigare novell. Sådan härlig uppgivenhetshumor! Så cyniskt! Så briljant! Jag skrattar fortfarande för mig själv på jobbet när jag tänker på det där.

Håkan sa...

Grattis på tvåårsdagen.

Anonym sa...

Grattis bloggen och tack för ett mycket underhållande inlägg!

Tänker också börja snacka villaolja nästa gång en tjej vill gå på bio.

Anonym sa...

Grattis Gehå! Hoppas det blir många år till.

Johan Westlund, kontorsråtta utan barn sa...

Äh vem tusan har olja?
BERGVÄRME FTW för oss villaägare!