tisdag 30 mars 2010

Friskvård på jobbet. Del - 2.

- Du går ju till jobbet varje dag. Du kommer att vinna!
Sade Julia till mig när vi satt i bilen på väg till vårt uppdrag.
Jo, det trodde jag också. Jag har fyra kilometer till jobbet enkel väg. Det blir åtta kilometer om dagen fem dagar i veckan. Fyra mil i veckan!
- Vad ska du göra med din ledighet om du vinner?
Undrade hon.
- Umgås med nymfomaniska fotomodeller, sniffa kokain och bestiga några berg. Full fart som vanligt alltså! Vad trodde du?
Julia svarade inte. Hon satt tyst och tittade ut genom rutan. Till slut så började hon prata om sin far. Hon sade att han var i samma ålder som mig, Hamid och Jocke. Hon undrade om han var lika omogen som oss.
- Och den där jävla Hamid är värst!
Tänk om hennes far betedde sig lika illa bland sina arbetskamrater? Tänk om han var lika barnslig?
- Nej, det tror jag inte. I så fall hade han inte klarat av att uppfostra dig. Och han gjorde ju ett bra jobb, inte sant?
Julia oroade sig för sin far. Hon sade att han var mycket ensam.
- Han har ju dig, eller hur?
Ja, och det var det som var problemet. Julias far hette Sten och han hade alldeles för mycket tid över. Han levde ensam och hälsade ofta på Julia. Han kunde dyka upp helt oanmäld och knacka på hennes dörr en tidig lördagsmorgon. Han lade sig i Julias liv hela tiden. Han vaktade på henne. Han behandlade henne fortfarande som en liten flicka.
- Jag fyllde tjugofem år förra månaden! Jag fick hela bokserien med Kulla-Gulla!
Hon talade om att så fort hon träffade en pojkvän så tog han reda på deras telefonnummer, sedan ringde han upp och hotade dem med stryk. En gång när hon var arton år så hade hon träffat en punkare, honom tyckte fadern naturligtvis extra illa om. En massa nitar och piggar som stack ut överallt. Inte jobbade han heller, istället gick han och slog dank vid någon jävla konstskola. Ville bli poet.
Poet mina håriga ballar! Tänkte Fadern. Skriva en massa snusk om min lilla dotter!
Han ringde upp honom, låtsades vara vänlig och gjorde upp om ett möte vid ett lantligt café utanför stan.
- Tänkte vi kunde bekanta oss lite!
Han startade upp fikastunden med att gnugga punkarens ansikte i den grusade gångstigen som ledde upp till caféet.
- Ha snuskiga tankar om min lilla dotter va?
Innan polisen kom så hann han även med att försöka dränka honom i en regnvattentunna.
- Skriva snusk va? Är det något fel på att köra cementblandare?
Sådär hade det hållit på hela tiden. Ingen man dög åt Julia. De var sexgalningar allihop och förresten så var Julia alldeles för ung för att intressera sig för pojkar!
- Din far är en man! Sade jag. - Och som man så vet han hur män tänker. Ingen far vill att hennes dotter ska bli utnyttjad. Din far är rädd om dig. Han gör bara sitt jobb!
Julia sade att vi män inte fattade någonting. Att vi var idioter som satte kvinnor på piedestal och att kvinnor inte alltid var så oskyldiga som vi så gärna ville tro.
- Tyst! Du kanske förstör min illusion av din obefläckade renhet och oskuld.
Julia sade att hon kanske skulle få manligt sällskap ikväll.
- Det kanske är en jättestor neger! Sprit skulle han ha med sig också! Massor med sprit!
- Ok, det räcker!
Julia sade att hon bara försökte tala om för mig att hon inte behövde ytterligare en farsa.
- Jag trodde vi var kompisar! Då är det meningen att du ska förstå mig, inte försvara min farsa!
Hon hade rätt. Det var lika bra att jag höll tyst. Och så gjorde jag det. En liten stund i alla fall.

Rötslamsrensning är precis så tråkigt som det låter. När vi kom fram så bytte vi om och sedan var det bara att hoppa ned i stora betongkammare. Vid varje hörn sitter det stora filter och de slammar naturligtvis igen med jämna mellanrum. De måste skruvas loss, tas upp och spolas rena med högtryck.
Det är tråkigt.
Det är dumt.
Solen sken, det var varmt och rasterna blev längre och längre. Det vill gärna bli så när det inte finns någon chef i närheten. Ni vet, frihet under ansvar och allt det där skitsnacket.
Vi satt och pratade om allt och ingenting. Vi diskuterade varför vissa föredrog att använda höger hand och andra vänster. Det var ett mysterium värt att analysera en stund. Julia undrade vilket hand jag använde när jag runkade.
- Vänster!
Sade jag snabbt utan att tänka mig för. - Jag menar, det är naturligtvis min flickvän som använder vänsterhanden när hon runkar mig!
- Flickvännen va? Gör hon det ofta?
- Ja, varje dag. Hon tycker att det är jätteroligt!
Sedan dök det upp en chef. Göran. Den elaka som hade kommenderat ut oss till rötslamsanläggningen. Vi han aldrig dra på oss skyddskläderna och börja jobba. Vi låg i gräset och rökte när skuggan föll över oss. Han började genast skälla. Han kallade oss för smitare och att han minsann visste vad jag gick för och om han hade fått bestämma så skulle jag ha fått sparken för länge sedan. Han gormade och svor precis som om det var hans företag. Han nämnde något om ansvar mellan svordomarna och om plikt, om arbetslösa som stod i kö för att få mitt jobb och jag vet inte vad.
- Här jobbar man och sliter…
Han sade åt mig att försvinna.
Så då gjorde jag det. Jag åkte iväg och lämnade bilen och sedan gick jag hem. Stegräknaren var fäst vid midjan. Den räknade på och verkade fungera alldeles utmärkt. Fyra km hem, enkel väg. Det skulle bli många steg innan tävlingen var över.

Nästa dag blev jag inkallad till min chef. Inte den elaka, min snälla chef. Hon hade fått klagomål på mig och det var inte svårt att räkna ut vem det var som hade varit och skvallrat. Hon sade att Göran hade synpunkter på min attityd. Jag hade inte den rätta inställningen till mitt arbete och att jag var en notorisk smitare. Det kunde väl inte stämma, eller?
- Verkligen inte!
Nä, det kunde hon inte tro. Jag som var en sådan pigg och rask man som brann av arbetslust, eller hur?
- Ja, det är nästan så att det tar över ibland!
Hon tittade på mig. Hon känner mig väl. Vi har jobbat tillsammans i fem år. Vi har en outtalad överenskommelse. Ställer jag upp för henne så ställer hon upp för mig. Jag har jobbat övertid många helger när ingen annan har ställt upp. Storhelger. Påsk, midsommar, jul osv. Helger då de flesta vill vara hemma med sina familjer. Familjegulli-gull har aldrig intresserat mig. Jag kan lika gärna vara på jobbet.
- Då är vi klara med varandra!
Sade hon.
Jag gick därifrån. Jag behövde inte oroa mig.
Men några veckor senare blev jag däremot oroad. Varje fredag så lämnade vi in resultaten från våra stegmätare. Jag är ingen tävlingsmänniska, jag skiter i sådant. Men alla trodde att jag skulle vinna. Nu låg Hamid först. Han hade en överlägsen ledning. Jag låg tvåa. Hur var det möjligt? Hamid är en man som överhuvudtaget aldrig någonsin rör sig i onödan. Jag promenerar nästan en mil om dagen.
- Jag har alltid legat i hårt på jobbet. Det är ett jävla flängande!
Var hans förklaring. Alla skrattade. Alla kände till Hamid och hans arbetstakt. Han var mannen som kunde dra ut på ett jobb i det oändliga. Nu började alla fråga honom vad han skulle göra med sin lediga tid om han vann.
- Tja… Det blir nog en del promenerande kan jag tänka. Kanske lite crosstraining också!
Hamid måste promenera av bara helvete, eftersom han hade ett sådant försprång. Jag har fyra km till jobbet. Hamid bor i närheten av vår arbetsplats. Det betydde att han promenerade en hel del på sin fritid. Det var raska tag minsann!
När jag promenerar så brukar jag alltid börja fundera efter någon kilometer. Hjärnan börjar gå på högvarv. Jag fantiserar, löser problem eller tänker tillbaka på gamla händelser. Det är rätt så trevligt. Efter några kilometer så känns det som om hjärnan fungerar mycket bättre än vanligt. Det är som att släppa på den mentala handbromsen. Jag undrade vad en sådan ytlig person som Hamid tänkte på?
- Jag tänker på knulla!
Ja, det förvånade mig inte.
När Hamid sträckte sig över bordet efter sockerskålen gled hans arbetskjorta upp över armen, jag såg att han hade något fäst vid sin högra handled. Det var stegräknaren.
- Är du högerhänt, Hamid?
Jo, det var han. Varför undrade jag det?
- Nä, ingenting. Jag bara undrade.
Allt får sin förklaring. Jag tänker inte säga något till någon annan. Jag tänker låta honom vinna. Det förtjänar han.

För övrigt så kan jag väl säga att Tallinnkryssningen blev trevlig. För att jag skulle få ut mesta möjliga av resan så skippade jag starkspriten. Jag höll mig till vin istället. Det gick sådär…

14 kommentarer:

Mångmamma sa...

Innovativt initiativ av Hamid! :)

annami sa...

Vilken historia! Och stackars Julia som jämför sin far med jämnårige Hamid. Man vill ju inte tänka på sina föräldrar på det sättet! Men en sån kille som går och skvätter överallt han borde ju inte vunnit. Sättet som sanningen gick upp för dig var kul. En fortsättning på denna hhistoria vore på sin plats. Please.

Anonym sa...

Så. Vi väntar alla på när du ska knulla julia. Kom igen nu, väck de gamla instinkterna till liv!

Låtsas som du blivit mogen och ansvarstagande så kommer det nog gå vägen

Nathalie sa...

Hahaha den där Hamid.

Hoppas du hade det rolgit på resan.

Anonym sa...

Väldigt välkommen tillbaks!

Anonym sa...

Det tog en stund innan jag fattade vad Hamids knep gick ut på.

Jag minns en gammal Rockystripp där han gnäller över att hans självuppdragande armbandsur börjat forta sig som fan sedan han blev singel. He he he...

Anonym sa...

Härligt att ha dig tillbaka! Var lite orolig ett tag. Nätet hade inte blivit detsamma utan dig. Finns ingen som kan skriva som du, jag hoppas att du förstår att vi är många som uppskattar dina texter.

Johan Westlund sa...

Varför är du iklädd 90-tals ungdomskläder på bilen?

Anonym sa...

Hade också sådan tävling i jobbet och försökte fästa stegräknaren på en hund(liten med korta ben, många steg) men det funkade inte så jag undrar hur det funkade för hamid

Funck sa...

Jag skrattade riktigt högt ett par gånger när jag läste senaste inlägget. En gång var lite för högt, för chefen kom in och bad mig hålla käften. Sen undrade han vad jag läste som var så jävla roligt, nu har båda läst inlägget och skrattat högt och chefen tyckte inte längre att jag behövde hålla truten stängd. Tack för rolig läsning.

Stefan Dedalus sa...

Påskägg1

…ta en kopp kaffe och titta på -

Dumt folk. Touché.

*

Du skrev väl så i en tidigare novell.

Bereden väg:
”Hade din morsa haft vett att hålla igen knäna hade du inte stått här och gastat!”, Skulle jag vilja säga. Men av feghet och kanske något stänk av hyfs avstår jag.

Kvinnor mellan 20-30-något i gemensam pursuit tränger med hjälp av spridda barnvagnar och sina framavlade area i det lyckliga köpcentret. De sitter och väntar på korv eller glass eller något annat oform- eller onämnbart. Det stör mig inte. Inte alls. Inte i sig. Jag gillar också skräpmat. Och glass, om sommaren. Hade inte ens bemödat mig om deras bemärkthets ljumunkna närvaro om de inte hade varit i min väg.

De rara barnen för ett oherrans väsen, mödrarnas debila pladder dränks nästintill tacksamt av högpitchade skrin vilka omedelbart orsakar stickande smärta i frontalloben. Medelklasshemmafrumayhem.

I det reflekterade skenet genom halvtvättad skyltfönsterbrytning märks deras färska bländande svanktatueringar för ett par tusen spänn stycket – det är svårt att låta bli – och ser bildligt talat vart dessa stackars fattiga barnfamiljers flerbarnsbidrag tar vägen… men hudbläck är ju både nödvändigt och prisvärt. Och tribalt snyggt, säg.

Grejen är egentligen deras förmenta spridningskapacitet strikt endemiskt. De gillar gissningsvis helt enkelt inte att folk gör nu vad de själva eventuellt tidigare gjort. Handlat. Då må man inhibera. Eller så sitter de och väntar på någon i deras vaga vaginals fokus riktig karl med tattad halslinning som när som helst vältrande skuggar deras viktiga samtal.

Det som tidigare slarvigt spritt kunde kallas hyfs…

Deras talang att subtilt spärra av vad jag menar är en offentlig passage är inte endast irriterande utan även motvilligt sagt imponerande, och vorden varit gjort vissa ordningspolismyndigheter såå avundsjuka. Med tanke på monopolvåldtolerantas sissymentalitet vid missnöjdas uttryck historiskt kan ansvarigt biträdande befäl här strolla tillfredsställande och taga noter samt fundera över underhållskostnader av kravallstaket.

Det är då reagensen sätter in. En impuls att antingen agera på ett sätt som skulle ge rubriker worldwide.

EXTRA! GALNING ATTACKERAR BARNFAMILJER PÅ KÖPCENTER (s 12, 13, 14,…)

Alternativet är att få mitt medelåldrade segarsle att röra sig snabbare over marknadsgolvet och bringa välstånd över hushållet. Det senare vinner. Det finns tillräckligt med crazies kring köpcentra landet runt ändå. Tyvärr.

Men vad som retar, är att, trots att gruppen endast är 7 medlemmar lyckas de spärra den cirka fem meter breda via dollarosa innan köplustens Gomorra. My bad.

Men jag tillhör den delen av befolkningen som anser akuttandkirurgi både dyr, emellanåt onyttig och efemär slöseri med min utmätta tid, så jag avstår. Det finns säkerligen någon vältatuerad och med 7,2 %-igt uppbyggd 140-kiloskropp till morbror vid snabbmatsunderavdelningen som utan större provokativitet skulle vilja göra y.t. till tvådimensionell golvpolishvariant. Min tidigare erfarenhet med dylika säger ju att vid ölabstinens sitter allting trångt. Till och med den nya primerdoftande västen från senaste brölgrilleriet. Oavsett årstid.

Och det var väl inte så jag har tänkt mig mitt eftermäle. Inte för att det spelar nå’n större roll.

tbc...

Stefan Dedalus sa...

Påskägg2

Jag gillar också att handla. Har för mig att Du tidigare beskrivit dylika vardag(s)sysslor som ett intressant socialt projekt. På min gata i sta’n har jag ofta nöjet att inhandla diverse. Vissa är av nöden, annat rent trams. Hushållspapper, färdigskuren cheddar, utsökt cognacsmedwurst och högeffektivt diskmedel tar jag på blodigt allvar. Likaså juicer, majssnacks och läsk. Men, Jolt har kursat! Och annat är bara borta. Frustration plötsligt.

Upprört väggade jag den stackars arbetsbeklädda tjänaren. Han var runt trettio, hade spår av after shave-nedslipade finnkratrar, var misstänkt buknöjd och med tveksam rakdisciplin. Luktade cigg, mejerilager och baksurt. Alltså helt enkelt en sympatisk snubbe, verkade det som. Men det hjälper inte alltid. På fel plats vid fel tillfälle.

”Och Magic, då?”
”Basketspelaren?”
”Nej. Energidrycken! Den enda och originalet i sig, och som inte var översötad. Med stringent styling koloralt prickad i mässingserad Copperplate Gothic!”

Jag kände mig som Patrick Bateman.
”Ni har en massa annan jävla vulgärtonårsfyllevirke i Edra förvillande vektorer! Kulturskymning!”
Sålunda vrålar jag ekande mellan plåthyllor och ouppackade plastbuteljer.
”Det där vet jag ingenting om. Du får snacka med butikschefen.”

Han såg faktiskt nästan skrämd ut. Menade egentligen ingenting illa, hävdade bara ren och enkel konsumenträtt. Jag slår ut med händerna.

”Och Läkerol Cisali! Så frisk och pikant. Vad är det för fel på folk!?”

Men den uniformsklädde passade på tillfället och kravlade förvånansvärt snabbt väck och försvann mellan sletna drickbackar, ack så certifierade temporära gångar och snart glömda pappkartonger. Borta.

Kvar, vittnar
hans namnbricka blott
Bertram.


Skivad ost och lågpriskalsonger. Detta kan verka suspekt.

Förutom dessa är snacks och bra dricka för övrigt extremt viktigt för en fungerande alternativitet. Väldigt få inser detta. Men en nöjd man är en bra man.

Efter att ha konfronterat ansvarig inköpare huruvida jag kan inhandla de sublimt underbara popcornen (Sundlings) i kommun A, men inte i kommun B inom samma butikskedja (jag jobbar tyvärr över gränserna) under samma glada flagg, fick jag av M, som var oerhört trevlig och på ett på de flesta vis uppfyllde begreppet korrekt bemötande, reda på att detta skulle de kolla upp. Imponerad. Han hade säkert en BA från något genuskorrekt folkuniversitet. Jag kände mig både nöjd, uppskattad, självsäker och snygg; och mådde så pass bra att jag i mejeriavdelningen i ett obevakat ögonblick fånigt log mot en för mig okänd blondin cirka trettio med ett oerhört attraktivt utseende generellt, och hon med en mun som skulle få Jennifer Aniston att vilja osäkra sin .Special. Ouch. Allt detta medans min fru letade efter god och funktionell pasta i en helt annan del av centret. Såklart.

Vissa ogina skulle mena att blondie nästan nämnd för en kort sekund såg ut som om hon letade efter ett alternativ till panic button. Eller kanske ville hon endast sparka mig i skrevet. Så mycket för att verka allmänt trevlig.

Vad kallingarna beträffar hävdar jag i likhet med min far att bara för att man tillhör den underbetalda arbetarklassens (jo, de finns fortfarande) proviniens, måste man inte nödvändigtvis lukta nyligen övergivet utedass. Oki, kanske inte top-notch, men håller uppe vid midjan några tvättar. Hel & ren, sade salig far. Litet koll och slippa sniffa, säger jag.

Water me. Now.

/S

PS Grattis i e-skott & Glad Påsk! DS

Anonym sa...

Lite jobbigt när vissa kommentarer är längre än själva inlägget. Så många ord utan mening.

Bra historia med snitsig poäng av GH dock.

Anonym sa...

Skippar starkspriten och dricker vin för att få ut mer av baltkryssningen? Vafan sysslar du med GH? Inte nog med att vinet är nästan lika enkelt att supa sig kanon på utan dessutom får man stå ut med en mycket värre mage dagen därpå.