måndag 1 mars 2010

Kort karriär bland kontorsfjantar.

När jag var ung så gillade jag att söka jobb som jag visste att jag inte hade någon chans att få. Jag gillade tanken på att det satt någon fåntratt på ett fint kontor och läste en ansökan från en halvanalfabet som jobbade som plantsättare eller köksbiträde.
Hej! Söker härmed tjänsten som projektledare. Riskanalyser och ekonomiska uppföljningar låter intressant! Riskanalyser intresserar mig oerhört och inget går upp mot att starta arbetsveckan med en rejäl uppföljning inom något.
Sedan kunde jag liksom i förbifarten nämna Gantt-scheman, workshops och den oerhörda tillfredsställelse jag fylldes av när en arbetsgrupp jobbade mot ett gemensamt mål. Jag gillade speciellt en mening: Kostnadsbalanserad budget. Den kastade jag in där jag tyckte att det såg bra ut. Jag fascineras speciellt av kostnadsbalanserade budgetar i förhållande till kundens ansträngningar inom de utlandsbaserade strukturrationaliseringarna.
Jag undrar vad det var jag skrev egentligen?
Svaren lyste oftast med sin frånvaro.
Jag hade mycket roligt när jag skrev de där ansökningarna. Det var lite av en hobby.
Jag har alltid retat mig på kontorsfjanterispråket. Det är förankra hit och optimera dit. Jag har hört kontorsfjantar som på fullaste allvar kallar en alldeles vanlig utskällning inne hos chefen för ”utvärderingsprocess”. Min chef tyckte att det var dags att utvärdera mitt arbetsresultat eftersom han upplevde min senaste konsekvensanalys en smula otydlig.
Jaha, det var ju intressant. Berätta mer!
Jag måste vaxa ballarna och åka upp till Stockholm på lite kompetensutveckling, sedan ska vi utvärdera resultatet tillsammans med en personalutvecklare. Tillsammans ska vi höja min spetskompetens inom förändringsanalyser. Det känns positivt!
Den största anledningen till att jag sökte en massa konstiga jobb som jag inte kände till något om var som sagt att jag tyckte att det var kul. Jag gillade verkligen att skriva ansökningar. Jag inbillade mig att det satt någon kontorschef eller rekryterare någonstans och tänkte: Jaha, nu har vi fått en ansökan från den där dåren igen. Vad är det för FEL på honom? Varför upptar han vår dyrbara kontorsfjanteritid?
Att tänka ut nya formuleringar blev till ett trevligt tidsfördriv under tråkiga och meningslösa arbetsdagar. Det roligaste var det personliga brevet. Jag kunde skicka iväg något som nästan gick att jämföra med långa romaner.
Och så en dag så fick jag faktiskt svar från ett företag!

Jag hade precis blivit arbetslös och hängde dagarna i ända uppe på Arbetsförmedlingen. Min arbetsförmedlare var mycket imponerad av min flit. Jag sökte i stort sett vartenda jobb som var ledigt.
Duktig idiot.
De kunde ju inte fatta att jag tyckte det var roligt att skriva ansökningar med bifogat personligt brev.
Och så fick jag då svar från ett kontor. Vem kunde tro det?
De skrev att de var imponerade av mitt satt att använda språket och att det tydde på en viss kreativitet och kanske t o m framåtanda? Jag verkade vara en ”kul kille” helt enkelt och de ville att jag skulle komma till dem på ett samtal.
Jag fick jobbet.
Inte som kontorsfjant. Det var ett vikariat som kontorsvaktmästare. Det var ett av de bästa jobb jag har haft. Naturligtvis tyckte jag inte det var kul att byta lysrör, tömma sopor och fylla på med kopieringspapper. Men det var ett lugnt jobb. Det var inte tungt och framför allt så slapp man stressen. Jag gick ofta omkring med händerna i fickorna och snackade skit med kontorsfjantar och kunder. Alla bar skjortor, kavajer och ibland t o m slips. Det slapp jag. De gav mig bekväma blåkläder. Jag har alltid gillat att bära arbetskläder. Man behöver liksom inte tänka på hur man ser ut. Man kan gömma sig bakom de där kläderna. Folk ser bara uniformen, inget annat.
Den effektiva arbetstiden kanske var tre timmar om dagen. Resten av tiden kunde jag ägna mig åt roligare saker. Jag läste ut flera romaner under min tid på det där kontoret. Jag hittade en hel bunt med gamla porrtidningar nere i ett soprum. De höll mig sysselsatt i en hel vecka och ibland låg jag inne på en gammal sliten soffa på mitt lilla ”kontor” nere i källaren och kollade på TV och läste serietidningar. Det hände ibland att det kom ned en kontorsfjant som ville ha hjälp med att flytta ett skrivbord eller något.
- Vilket jävla jobb va? Sade jag. - Det bästa jag har haft! Är du inte avundssjuk?
- Nej
.
Ännu en tönt som trodde att hans insats i livet verkligen betydde något. Killen hette Tor-Björn och jobbade hårt på att vara en äkta kontorsfjant. Det rådde inga tvivel om att han rakade kuken och käkade sallad till lunch. Han bar vit gubbskjorta med styv krage och fåniga chinos med sådant där glatt tyg som liksom inte kan bli slitet. Han var drygt trettio men gjorde sitt bästa för att klä sig som en sextioåring. Han pratade tillgjord stockholmsdialekt trots att han antagligen aldrig hade satt sin fot i Stockholm. Av någon anledning är det inne med homosexuella dialekter på kontor. Själv så pratar jag äkta bonndialekt, en ingrodd blandning av bohusländska, västgötska och dalsländska trots att det är tjugofem år sedan jag flyttade från de trakterna. Skulle aldrig falla mig in att göra mig till och ändra min dialekt. Den är en del av min personlighet och jag lovar, den personligheten är mycket långt borta från den metrosexuella pungvaxningskulturen som råder på Sveriges kontor.
Tor-Björn undrade varför jag inte använde min tid till något vettigt. Varför gick jag inte någon kurs? Företaget anordnade ju sådana ibland.
- Varför då?
Jo, han tyckte att jag borde tänka på min framtid. Kunskap är aldrig tungt att bära, det gällde att tänka på karriären och jag vet inte vad för dumheter som han hasplade ur sig.
- Jag tycker faktiskt att det borde ligga i ditt intresse att höja din kompetensnivå, jag tror att ökad kunskap inom vårt yrke skulle upplevas som något positivt för dig.
Jag talade om för honom att jag inte var intresserad av att höja någonting, förutom kuken.
- Och det är min flickvän väldigt bra på! Sade jag. - Och det upplever jag som något väldigt positivt.
Tor-Björn reste sig upp från pallen och lämnade mitt lilla kontor.
- Behövde du inte hjälp med något?
- Nej.
Nähä, ja det var ju bra det. Jag återgick till mina serietidningar.

Vikariatet var på tre månader. Efter två månader blev jag uppkallad till kontorschefen. Jag undrade vad han ville.
Han kanske vill att jag ska köra en kostnadsbalanserad budget?
Kontorschefen var en trevlig man. Det var han som hade anställt mig.
- Du måste börja ta lite egna initiativ! Sade han. - Folk måste alltid hämta dig när något behöver åtgärdas.
Jag talade om för honom att igår hade jag bytt lysrören ute i lunchrummet och tömt kaffemaskinen, utan att någon hade behövt säga till mig.
- Men det är ju det som är ditt jobb! Ingen ska behöva påpeka vad som ska göras!
Han talade också om att det inkommit klagomål angående ”After Work” som de hade varje fredagseftermiddag.
- De får alltid släpa ut dig från puben till Taxin! Sade han. - Innan klockan är sex! Sådant ser inte bra ut! Speciellt inte när du har på dig arbetskläderna!
Han talade om för mig att han tyckte att jag var en snäll och rolig kille men att jag inte utnyttjade min inneboende potential. Min inställning gjorde det svårt för honom att förlänga mitt vikariat. Han bad mig att ge honom en enda anledning till att behålla mig.
- Mitt utseende?
- Gå härifrån!
I maj månad blev jag arbetslös igen. Det passade mig utmärkt. Alla sommarvikariat var redan tillsatta så jag skulle få stämpla hela sommaren. Det blev mitt tionde sommarlov i vuxen ålder. Det var 1995 och jag hade precis fyllt trettio år. Dessvärre regnade sommaren bort. Det gör de ofta här i Sverige.
Det kändes nästan som om man lika gärna kunde ha jobbat.
Men bara nästan.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Kan inte du spela in en video från din arbetsplats och lägga upp på nätet?
Den kommer garanterat bli lika populär som The Office. Alla dina möten med chefer och andra maktutövare har ju potential att bli riktiga klassiker.

Risken är ju förstås att det blir samma anti-klimax som när du började lägga upp bilder på dig o ditt liv. Illusionen som skapas via det skrivna ordet eller en radioröst vägs sällan upp av den verkliga personen IRL.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Risken är ju förstås att det blir samma anti-klimax som när du började lägga upp bilder på dig o ditt liv."

Jag lade upp bilder för att jag avskyr mitt fåniga nick. Många trodde att jag var en fånig hårdrockare i läderpaj och långt, tunt hår. Men annars så är grundhistorien i berättelserna alltid sann, men jag överdriver, lägger till och blandar hej vilt. Ibland så kan jag minnas situationer där jag ÖNSKAR att jag hade gjort eller sagt på ett visst vis. Då händer det att jag gör om historien så att den passar mig.

Men alla skitjobb som jag beskriver har jag haft och personerna i berättelserna har funnits, men jag har ändrat namn och tidpunkter. Vissa personer har jag hämtat från olika arbetsplatser och låtit dem träffa varandra i min fantasi på en gemensam arbetsplats.

Anonym sa...

Dina erfarenheter från arbetslivet får en någonstans att inse hur meningslöst det egentligen är att sträva efter att bli något om man inte går in för det 100%.

I det här samhället ska man visa framfötterna och gör man inte det förblir man en gräsrot. Jag tror inte att dessa kontorsfjantar har så mycket till liv egentligen. Deras karriär är deras liv och tillochmed när de festar loss måste de visa en något sånär anständig och proper fasad. Fy fan vad tråkigt. Då är jag hellre en gräsrot.

Stefan Dedalus sa...

GeHå har – om Ni inte själva redan upptäckt detta hyfsat uppenbara – initierat en (eller flera) debatt(er) om vad arbetsmoral – om nu detta finns, är…. Och hyckleri. Vilkens existens är alltför uppenbar. Oki, for what it’s worth, min track record är:

Blixtgubbe, 14 år gammal på bananbåtarna i Gbg:s frihamn, ett bokstavligt talat skitjobb i 13-15 timmar som skulle få den mest barkade av skyddsombud att spy. Ruttet, sa Bill. Luktar litet, sa Bull. I dag spelar man på samma plats en tramsvariant på stock car eller nitad högljudd musik;

’lumpen (miltj)’, 11 månders slöseri av mitt liv, men äntligen en chans till skörlevnad när de kvinnliga officersaspiranterna skulle mönstras;

orderassistent, där tit gick före wit. Och jag bar inte tuttarna tillräckligt;

logistikassistent (mitt första egentliga tredjegradsmöte med vaginala vittror i mänskopäls);

banktjänsteman, åkte straight out in the cold i o m finanskrisen ’92, för dem gamla nog att minnas;

uthyrningsassistent, lärde mig ordet Nej, blev indirekt givetvis anklagad (från kommunalt håll) för att vara rasist, bland annat;

montör Volvo, amorteringar, so wtf…;

så kallad konsult i ett år (arbetslederi, telemarketing, kundtjänst i en osalig cocktail);

customer service med tillförordnad arbetsledarroll, ytterligare bittra kvinnliga mobbare luktande baklådvinfylla och unken östrogen;

trafikledare, utskällt, stressigt och otacksamt;

Log- & Financial Assistant på en av världens största firmor i branschen, intressant som socialt experiment. Där snackar vi kontorsfjanteri tagen till en helt annan level. Hög personalomsättning, envist revirkisseri och engelskspråklig ifrånskyllning på en imponerande nivå i internationell miljö. Man var tvungen att ta sig en sup efter jobbet. Eller tre.

Men där fanns även mängder av oerhört attraktiva kvinnor. Ett mundialt menageri ur mansgrisig munvinkel. Redan första dagen hade jag lunch på en eminent grekisk restaurant i södra Götet med triss i trevliga trotters. En go colombianska, vars accent skvallrade om Upper East Side, unga charmiga indiskan, med den typiska indo-engelskan, samt den långa smala svala vackra ungerskan. Redan första dagen jag såg henne gick hjärtat upp i oroande bpm. Slipsknuten satt obekvämt. Och som jag svettades mot skjortkragen när hennes mjuka diftonger tillsammans med de sökande klara ögonen rörde upp mitt stela hjärta.

Man undrade vidare hur väl general ledgerbrunettens svindyra märkesjeans satt just denna tisdag, hon som jag aldrig hade skuggan av en fair på, men som verkade uppskatta mina uppskattande blickar. Hon hejade alltid på mig med ett milt juridiskt leende. Vågar inte tolka. Eller en onsdagsmorgonfundering hur vågad urringning den brutalt sexiga finska managern skulle ha vid vårt möte idag. Hon bar oftast svarta bysthållare med slagkraftig panache tillsammans med den underbart sjungande dialekten. En inte helt bortkastad period i mitt liv.

Ett som går vidare, med hjälp av att ta hand om de bortskämda katterna, taga sig en sunt breddad whisky, tugga Bullens Pilsnerkorv (8 st.), kolla in fasanerna (2 hanar + 2 honor), de kaxiga björktrastarna på tomten och lira John Lee Hooker’s mästerliga ”I Cover the Waterfront”; duett med Van the Man. Så skall det låta.

*

Ett tips till GeHå – inte för att han behöver – är Tim Dorsey. Hysteriska Florida tales…

Teasers:

”…he rolled his eyes at the paroxysmal woman in the white cleaning uniform who he decided was being overcome either by religion or insects.”

“Ellrod witnessed an entirely new league of violence. Everything in his experience up to now, even murder, was amateur softball.”

Ur “Florida Roadkill”

*

Bra one-liners:

Walsingham (Geoffrey Rush) til Norfolk (Christopher Eccleston) i ”Elizabeth”:

”Döda män har ingen titel”


Från bakomlandet

/S

Gammal Hårdrockare sa...

Dedalius:

”Döda män har ingen titel”

Och varför, VARFÖR kom inte jag på det där?

Thomas sa...

Underbart :-) Utrota kontorsfjanteri-språket! Speciellt ord som "incitament", "outsourca"(svengelska på en 4-årings nivå)och den nya förkortningen AW (After Work)....Vi industriarbetare på "golvet" går inte på AW, vi går ut och SSIB (Super Skallen I Bitar)

Anonym sa...

Kontorsfjant for lyfe. Bad en polare ge mig tips på hur jag skulle kunna söka kontorsfjantjobb igår. Han gav mig en hel del bra tips.

Sommarjobb i kostym -- here I come!

Psycho Dad sa...

"Vissa personer har jag hämtat från olika arbetsplatser och låtit dem träffa varandra i min fantasi på en gemensam arbetsplats."

Jag brukar göra likadant, fast jag tar ofta filmkaraktärer och för ihop till en gemensam film i min fantasi.

Gärna någonporrstjärna som möter något filmmmonster typ att Ana Licious möter Shrek och King Kong.

Catch you on the flipside GH!

Galna Kocken sa...

"att byta lysrör, tömma sopor och fylla på med kopieringspapper":

Hmm, det låter spännande.. =P