torsdag 4 mars 2010

Slö, slapp och likgiltig?

Vi är de enda levande varelserna som är medvetna om att vår tid är uppmätt, att vi en dag kommer att lämna jorden. Vi känner till att vi får en mycket kort tid under stjärnorna. Sedan är det slut.
Någon skrev i en tidigare kommentar att jag var slö, slapp och likgiltig. Jag skulle snarare vilja säga att jag är mycket medveten. Med tanke på vår uppmätta och dyrbara tid här på jorden så ter sig karriär, stress och kraven på täta svetsfogar mycket futtigt. Ja, t o m lön och feta bankkonton – som jag älskar! – får något löjligt över sig med tanke på det oundvikliga.
Det är inte lång tid vi får.
Och fort går det också!
Under vår korta tid så här på jorden så ska vi hinna med att lära oss att gå, cykla och läsa. De kör med oss. De tvingar oss hit och dit och vi tänker aldrig efter för vi vill passa in. Vi vill inte uppfattas som konstiga, eller slöa, slappa och likgiltiga som någon skrev.
Vi luras att tro att det är viktigt att tävla med andra människor, att någon är mer värd än någon annan för att han eller hon har minsann ett par tusenlappar mer i lön.
Och tiden, den tickar vidare.
Har vi tur så klarar vi oss från svåra sjukdomar, men ont i magen och skäll av chefer ska vi hinna med att få. Vi super oss fulla istället för att ta vara på vår lediga tid och sedan är det dags att gå till jobbet igen.
Vi måste ständigt lära oss nya dumheter för att hänga med på arbetsmarknaden och när vi äntligen har fattat så ändrar de hela skiten. Då står man där som ett fån och fattar ingenting. Då säger de åt oss att vi ska skylla oss själva, att vi är lata, att vi inte har hängt med för det kunde ju vilken jävla idiot som helst begripa att vi var helt fel ute.
- Det ska vara rakad röv, lap-top under armen och en kuksugarbefattning i Stockholm idag! Har du inte fattat det?
Vad är vitsen med alltihopa?
Egentligen? Innerst inne?
Vi åker på stryk ute på skolgården och sedan fortsätter det och när chefer och myndighetspersoner inte hinner med att jävlas med oss tillräckligt, ja då spelar de ut oss mot varandra - den som jobbar för lägst lön får jobbet!
Skitstövlar överallt.
Sjukdomar, tandvärk och snart så är det måndag igen.
Åtta timmars arbetsdag och inte pension förrän man fyller sextiofem.
Och dessutom regnar det.
För mig så kan aldrig arbete bli någon annat än en fånig lek som jag ställer upp på, men under protest. Och jag vet, hade alla haft min inställning så hade inte samhället fungerat. Det säger sig självt. Men ingen kan tvinga mig att tycka att det är meningsfullt, ingen kan tvinga mig att känna tacksamhet och glädje över att jag måste kasta bort så mycket av det värdefullaste vi har, tid.
Men det är roligt att gnälla.

Det här är ingen insikt som har växt fram hos mig, den har funnits där hela tiden. Men som barn så fann jag inte orden.
Jag växte upp i en miljö där arbete var lika självklart som maten på bordet. Arbete var ett nödvändigt ont, inte en möjlighet att förverkliga sig själv. Att kunna leva på sina intressen, att ha roligt på jobbet var en lyx för De Rika, det var en helt annan värld och varken min morfar, mormor eller min mor kände till vägarna dit. Även om de hade gjort det, även om de så hade stuckit till mig karta och kompass och pekat med hela handen i rätt riktning så hade jag inte brytt mig. För jag var medveten.
Men jag kunde inte sätta ord på mina funderingar.
Det är en farlig insikt och får man den så tidigt som jag så kan det bli riktigt otäckt. Det är sådant som får människor att till slut stampa gasen i botten och damma in i en bergvägg, som får dem att lägga snaran om halsen och hoppa från pallen.
Men jag har aldrig haft den läggningen. Jag tycker det är alldeles för roligt att leva. Jag har lärt mig att skratta åt dumheterna, jag tar inte tramset på allvar. Det är som sagt bara en fånig lek för mig.
Jag har haft många skitjobb och när det har varit som värst, när jag har stått upp till halsen i skitig disk, i något dammigt förråd eller ute på någon lerig åker i fullt ösregn så har jag vänt mig mot någon av mina jobbarkompisar, sökt hans eller hennes blick och så har vi brustit ut i gapflabb. Vad annat kan man göra? Ta det på allvar? Nej tack! Riktigt så knäckt är jag inte.

Jag fyller fyrtiofem år vilken dag som helst nu.
Jag ser inte livet som en tävling och jag skiter fullkomligt i vad folk anser om mig.
Framför allt så har jag slutat att ljuga för mig själv.
För några år sedan var det en jobbarkompis som satt och gnällde vid lunchbordet om sin dåliga ekonomi. Han hette Roffe. Han svor över banken som hade höjt räntan på hans villalån och till råga på allt så skulle han bli tvungen att ta ett nytt lån till en ny bil. Och kärringen och ungarna ville till Grekland på semestern. Nytt lån på gång!
Dyr älskarinna hade han också och tydligen så var hon av den svekfulla sorten för nu hade det börjat svida när Roffe pissade. Det rann och snorade från kuken, han var tvungen att stoppa toalettpapper i kalsongerna. Roffe var moraliskt upprörd.
- Horor allihopa! Det går inte att lita på någon längre! Sade han. - Nu blir jag tvungen att gå till doktorn och det kommer säkert att kosta massor med pengar!
Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Roffe var en kort, fet karl med illröd flint och gula tänder. En liten elak jävel som utan att skämmas kallade sin fru för Subban - Bra för avel, sämre på att suga! - och som delade upp människor i tre kategorier: Simulanter, latoxar och så de som arbetade. Roffe var en sådan som arbetade minsann. Han hade stått vid samma offsetmaskin vid tryckeriet i tjugofem år och var stolt över det. Han intalade sig själv att han trivdes på jobbet, att det var roligt.
Roffe var en person som hade ljugit för sig själv under hela sitt liv. Jag tror man blir sådan som han då.
- Behöver du låna pengar?
Undrade jag och tog fram plånboken. Det där älskar jag att göra!
Han undrade hur det kom sig att jag hade det så gott ställt. Vi hade ju för fan samma lön!
- Jag tar inga lån.
Han tittade på mig som om jag var galen. Han undrade varför jag inte hade några lån. Jag sade som det var.
- Det är inget roligt med skulder, det är mycket roligare att få behålla lönen.
Så enkelt och okomplicerat är livet för mig. För jag tävlar inte och jag skiter i vad andra tycker om mig.
De skuldsätter sig upp över öronen och ska bo och leva som miljonärer trots att de är fattiga som kyrkråttor. De måste passa in. Det ska vara märkvärdigt. Det duger inte att anpassa sitt liv efter inkomsten längre för då är man konstig, och är man konstig så passar man inte in.
Men det är mig de lånar pengar utav.
Det är svinpälsar som Roffe som får samhällets och omgivningens godkännande.
Roffe var populär på jobbet. Det var inte jag.
Jag var mycket glad när det där vikariatet var över. De sade att de skulle ringa när jag behövdes nästa gång. Om jag var intresserad?
- Javisst!
Efter att jag hade varit uppe på AF och anmält mig arbetslös och fått mina stämpelkort så skaffade jag mig en nummerpresentatör.
Jag såg Roffe i tidningen förra året. Han fyllde år och arbetskamraterna hade skickat in ett foto på honom. De hade skrivit en liten text också. Det stod att han var en fin arbetskamrat, populär hos cheferna och ett föredöme för sina barn. Facket och ledningen för företaget han var anställd hos önskade honom en trevlig födelsedag. Grattis på femtioårsdagen, Roffe!
Roffe var en man som tog sitt jobb på fullaste allvar. För honom var livet ingen lek. Han är accepterad. Det är inte jag.
Men jag tror att jag har fan så mycket roligare.

Tiden går, universum expanderar och snart ska vi dö. Jag tror det finns annat att bekymra sig för än jobb och karriär.
En fjant som har som jobb att jaga en boll på en gräsmatta inför en massa vrålande idioter tjänar mer än en forskare som viger sitt liv åt att hitta botemedel mot cancer.
Varenda skolunge känner till fåntrattar som Ingemar Stenmark och Zlatan. Få känner till Marie Curie.
Det finns vuxna människor som kan rabbla målstatistik men ber man dem redogöra för Pasteurs kvadrant så står de som levande frågetecken.
Hederligt arbete håller människor borta från dumheter, säger de.
Folk är idioter, samhället är ett dårhus och arbetsplatsen är hobbyrummet. Det är min fasta övertygelse. Därför tänker jag fortsätta med att skratta åt dumheterna och nej, ingen kan få mig att ta skiten på allvar och om det gör mig till en person som är slö, slapp och likgiltig så gärna för mig.
Jag är i alla fall medveten, till skillnad från många andra.

24 kommentarer:

Janne sa...

Mycket bra skrivet, håller med dig till 100%.

Danny sa...

Inte för att jag inte uppskattar dina texter, men nu börjar du upprepa dig själv. Jag tycker det är hög tid för lite mer historier om Axel Olsson eller andra sköna karaktärer, eller "I fyllan och villan-anekdoter"! Tack!

Anonym sa...

Helt underbart.Och så sant.C.H

Anonym sa...

Mmm, känns litegrann som om G-H har börjat tvivla på sin egen livsstil och sin inställning och genom att upprepa samma sak om o om igen hoppas kunna övrtala sig själv att han har rätt :-)

Vad var det räven så om rönnbären?
http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ven_och_druvorna

För det är ju så att den som inte satsar på karriär och inte tycker arbete är meningsfullt och ÄNDÅ arbetar 40 timmar/vecka med någon han avskyr inte tar speciellt väl vara på sitt korta liv. Då tycker jag mer en hemlös slacker eller backpacker tar sitt liv på allvar och tar konsekvenser av sin avsky för 9-5 arbete och svensson-liv.

G-H gör ju inget annat än klagar, utstår och avundsjukt(?) hånar de som har en annan inställning till livet o sitt arbete.

Alla tvivlar väl någon gång på om man lever på rätt sätt men få av oss ägnar dagaran i ända åt att håna de som valt en annan väg. Det är ju inte så konstruktivt och förbättrar oftast inte ens egen livskvalitet.

Peter

Anonym sa...

Du har rätt i mkt GH. Dock glömmer du att du själv arbetar 40 timmar i veckan precis som jag och det gäller väl att ta till vara på dessa timmar på bästa sätt. Jag har dock utbildat mig. De 3 år som jag läste var bland det slöaste jag varit med om. Man kom och gick som man ville. Kunde sitta och halvsova på någon föreläsning och mellan varven umgicks man med snygga tjejer, roliga kompisar och sanslöst fylleri på studentpubar. Efter examen följde ett arbete som visseligen kanske inte är roligt men jag är fri och gör som jag vill, jobbar när jag vill och styr mina dagar och ledighet precis som jag vill. Lönen är också bra vilket ger mig livskvalitet. Att sitta på lån behöver inte alltid vara kostsamt. Jag köpte min etta med kök för 800 000 spänn. Betalar 3000 :- i månaden inklusive räntor och idag på 1.5 års dagen till ägandet har den stigit i värde med ca 250 000 - 300 000 kr.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"och inte tycker arbete är meningsfullt och ÄNDÅ arbetar 40 timmar/vecka med någon han avskyr inte tar speciellt väl vara på sitt korta liv."

Du missuppfattar. Om det hade funnits något yrke som jag hade tyckt varit kul och intressant så hade jag naturlgitvis utbildat mig till det. Men det finns inget jag vill jobba med. Ingenting! Jag kan lika gärna gräva diken som att jobba som kirurg. Eftersom det inte finns något jag vill bli, varför då dra på sig studieskulder och nöta röv vid en skolbänk? Vad är vitsen? Jag måste ju ändå sälja av min tid.

"G-H gör ju inget annat än klagar, utstår och avundsjukt"

Jag är inte ett dugg avundsjuk. Vad skulle jag vara avundssjuk på? Jag har bättre ställt än de flesta, har en ung flickvän, inga skulder och reser utomlands flera gånger om året.
Och om tio år är jag femtiofem år, då kan jag sluta jobba om jag vill.

" genom att upprepa samma sak om o om igen hoppas kunna övrtala sig själv att han har rätt :-)"

Jag har varken rätt eller fel. Det finns inget sådant när det gäller livsval. Varför tror alla att man försöker att rättfärdiga sina egna livsval när man tar avstånd från andra livsval?
Mitt liv är exakt lika meningslöst som alla andras liv, och tvärtom.

Anonym sa...

"Om det hade funnits något yrke som jag hade tyckt varit kul och intressant så hade jag naturlgitvis utbildat mig till det"

Jag tycker du skulle passa bra som författare, journalist, serietecknar eller något. Varför satsar du inte på det? Jag tror många tidnignar skulle uppskatta dig som krönikör. Du skulle tjäna bra och mkt bättre än du tror. Att bli författare eller serietecknare behöver jag väl inte ens ta upp....

Frunk sa...

Du har tidigare blivit kallad en svensk motsvarighet av Charles Bukowski och det jämförelsen kanske du inte blir jätteglad över men om du läser citaten nedan så kanske du ser att det finns likheter i er inställning till livet:
"Almost everyone is born a genius and buried an idiot."

"Some people never go crazy, What truly horrible lives they must live."

"If you want to know who your friends are, get yourself a jail sentence."

"An intellectual says a simple thing in a hard way. An artist says a hard thing in a simple way."

“Boring damned people. All over the earth. Propagating more boring damned people. What a horror show. The earth swarmed with them.”

"The difference between a democracy and a dictatorship is that in a democracy you vote first and take orders later; in a dictatorship you don't have to waste your time voting."

- Charles Bukowski.

Att arbeta kan vara både kul och lärorikt men sällan åtta timmar om dagen fem dagar i veckan och tillåter man inte sig själv att distansera sig lite ifrån det så man kan skratta åt vissa incidenter och företeleser i arbetslivet så tappar man troligtvis både förståndet, livsglädjen och sitt sinne för humor.
Annars så förstår jag att du gläds åt att provocera och så länge du utan trakasserier och personangrepp lyckas retas lite grann med alla präktiga och förvuxna bror duktig typer som kommenterar här på bloggen så är det bara att önska lycka till i fortsättningen!

Anonym sa...

Nej vad finns det att avundas egentligen? Jag avundas då inte dem som måste betala av lån a 3000kr i månaden i flera års tid. Men det är klart, för dem som har gott om pengar går det väl an.

Jag har en släkting som är en riktig svensson med alla de attribut som man brukar tillskriva dem, villa, Volvo, vovve (och katt), motorcykel, sommarstuga och avbetalningar på lån. Han är en stel, anpassad typ som bara kan släppa loss när han har fått lite för mycket innanför västen. Och hans definition av "släppa loss" är en helt annan än min.

Du har helt rätt GH. Vad är det för liv att ha ett enformigt jobb och ta en jävla massa ansvar för att kunna få sätta lite guldkant på tillvaron? Låt dem som gillar det få fortsätta med det, medans vi andra som föredrar att leva i nuet och syssla med sånt som intresserar oss få göra det.

Anonym sa...

Fantastiskt skrivet återigen. Du sätter mina egna iaktagelser och tankar på pränt! Gillar speciellt när du driver med folk som är överbelånade.:)

Anonym sa...

Stora skillnaden mellan bra betalda och sämre betalda jobb är inte lönen, utan det att man med de bättre betalda kan sitta och göra annat stor del av tiden och ändå betraktas som en bra medarbetare och få löneförhöjt och bonus.
Och det är inget direkt krav på massa utbildning för de bra betalda jobben, men det - till skillnad från intelligens, kunnande och fallenhet - underlättar för att få dem.
Själv har jag ruttnat helt på löneslaveriet, hur bekvämt det än har varit med programmeringsjobb där man kunnat kvittera ut 30-40' utan att knappt starta datorn var man ändå tvungen att vara där några timmar varje dag. Och det är inte alla arbetskamrater som är så himla hejsan på sådana arbetsplatser.
Nu kör jag eget och jobbar med saker jag tycker om, och skiter det sig så får jag väl flytta till något billigt land och leva på räntorna.
Eller nåt, det löser sig.
Jag kan vara lite avundsjuk på karriärjagarna ibland, de har fina bilar, villa och båt; men vafan, är det värt det?
Inte en chans!

Anonym sa...

"Jag avundas då inte dem som måste betala av lån a 3000kr i månaden i flera års tid"

Så du menar att det är bättre att betala 3000 kr till en fastighetsägare än att betala 3000 kr till sig själv?

" leva nuet"

Har du följt GH blogg så borde du veta att han är den sista som lever i nuet iaf.

Anonym sa...

Jag håller med de som vill höra lite mer om Axel, eller varför inte Rex eller Hamid. Dags för mer sköna tillbakablickar och underhållande fabler, det börjar bli lite väl mycket vardagsrealism signerat 2000-tal just nu tycker jag.

Gammal Hårdrockare sa...

" det börjar bli lite väl mycket vardagsrealism signerat 2000-tal just nu tycker jag."

Jo, jag vet. Fan, just nu är jag inne i en period då det inte alls känns roligt att skriva. Men det kommer tillbaka. Det gör det alltid. Under tiden så går jag på tomgång.

Galna Kocken sa...

Döden diskriminerar ingen.

Janne sa...

Jag har hört att rövsex är bra för hjärtat...

- Janne

Anonym sa...

Hör nu här ni surpittar som passat på att mästra GH för att han för närvarande skriver om döden, meningslösheten, vardagsidiotin etc.
Jag tycker en del av er förefaller njuta av att få sätta era gula betar i GH. Ett djävla mästrande och faktiskt en skymf mot en bloggare som vi ska vara väldigt tacksamma mot att han skriver.
För att inte tala om de snyltande egoister som sitter här i kommentarfältet och beställer berättelser av GH: "Hit med lite mer Axel, hit med Rex, hit med Hamid". Med vilken rätt gör ni det? Är GH någon slags gratis-stå-uppare eller Juke-box i era ögon? Gå och hyr en videorulle i stället! Han är väl inte skyldig er ett förbannade dugg! Han ska naturligtvis skriva om precis vad han vill, när han vill.
Och du som här uppe förnumstigt skriver "Mmm, känns litegrann som om G-H har börjat tvivla på sin egen livsstil och sin inställning och genom att upprepa samma sak om o om igen hoppas kunna övrtala sig själv att han har rätt :-)"
Ett sånt djävla uttalande. Man riktigt hör hur du dreglar av självgodhet. Du verkar vara just en sån trist och motbjudande typ som GH analyserat och gisslat i otaliga beättelser.
Fatta att ni har med en MÄNNISKA (och en författare i ordets rätta bemärkelse) att göra - och ingen nöjesmaskin. En författare lever i vågdalar. Det är just det som gör honom till en riktig författare. Men ni som sitter här och kritiserar GH hör väl till det korkade släkte som tror att t.ex. komiker är ena glada skitar som är roliga jämt. Som förväntar sig att en komiker ska dra en rolig historia eller sketch för er om ni råkar hamna på samma buss eller samma krog. "För han är ju så djävla kul att han ständigt vill få folk att skratta".
Nä, era surpittar - stick iväg nån annanstans och roa er själva bäst ni kan om ni nu inte klarar av att en författare och människa, dvs. GH, har sina existensiella toppar och dalar och dessutom är generös nog att skriva om dom.

Anonym sa...

Kritiserar och kritiserar, jag tror GH uppskattar lite saklig input på sina texter. Han har ju själv skrivit att han skriver för att underhålla och det utgår väl från att det är vi läsare som ska bli underhållna. Alltså är våra åsikter högs relevanta. Han har ju till och med lagt ut sin mail med en uppmaning om att vi ska dela med oss av våra åsikter.

Alla som läser här uppskattar GH:s alster, men det jag uppskattar med de är variationen. Ibland är det dags för vardagsrealism, ibland för nostalgi, ibland för Axel Olsson ibland för någon reseskildring. För mig är GH:s texter ren och skär lättsmält underhållning, jag är inte intresserad av att göra en pseudointellektuell analys av honom och jämföra honom med klassiska författare. Tvivlar dessutom på att han själv sätter sig i det facket heller, det framgår ju ganska tydligt om man läser hans texter...

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Alla som läser här uppskattar GH:s alster, men det jag uppskattar med de är variationen. Ibland är det dags för vardagsrealism, ibland för nostalgi, ibland för Axel Olsson ibland för någon reseskildring. För mig är GH:s texter ren och skär lättsmält underhållning, jag är inte intresserad av att göra en pseudointellektuell analys av honom och jämföra honom med klassiska författare. Tvivlar dessutom på att han själv sätter sig i det facket heller, det framgår ju ganska tydligt om man läser hans texter..."

Tack! Och du har helt rätt. Om man ska kalla mina texter för något så är det skithuslitteratur, inget annat. Någon navelskådande och akrobatisk författare kommer jag aldrig att bli, har inget intresse av det heller. Att skriva är enbart en liten hobby som jag tar ytterst lätt och oseriöst på.

Liorcifer sa...

"Sjukdomar, tandvärk och snart så är det måndag igen."

Får mig att tänka på den eminenta låten Folköl och dunka dunka av Svenne Rubins. .Har du inte hört den bör du lyssna på den. Finns säkert på youtube.

Anonym sa...

Ja, du har absolut rätt i denna sak. Jag har själv "gjort det man ska" i livet. Är strax under 30, har examen från ett fint universitet med anor, sitter nu och programmerar/systemutvecklar på heltid för ungefär 30 papp i månaden.

Är jag trött på det? Ja! Mitt jobb är inte särskilt ansträngande men går i princip ut på att krypa för översittare och producera delar utav smörja som mänskligheten klarat sig mycket bättre utan. Jag var troligen lyckligare som lagerarbetare.

De flesta (finns definitivt undantag) högre utbildingar i Sverige är inget annat än karriärträning som leder in människor i löne och/eller låneslaveri. Få skulle erkänna detta eftersom de spenderat så mycket tid och pengar på sina utbildningar men det är sanningen.

Tidningarna man fick när man gick på universitetet, "Karriärguiden" med flera, kändes alltid som ett jävla skämt. Personerna som intervjuades i dem - oj oj oj! "Jag är nu personalchef på Scania och ser fram emot en lysande karriär där jag får träffa massor av människor och utvecklas som person".

Fick också någon folder med "100 vanliga frågor på anställningsintervjun och vad du bör svara på dem". Skänkte mig många garv innan jag inte stod ut längre och förpassade den till kaminen.

Anto9 sa...

helt jävla sjukt hur denna texten sätter ord på precis ALLT jag känner... det är helt sjukt asså, blir nästan skrämd, känns som att det är jag som skrivit texten om jag vart grym på att skriva :S

var lite grann i det stadiet dock med självmordstankarna, för att jag inte förstod varför jag inte platsade in och va anpassad till skit systemet, sen kom jag på att livet inte är himla seriöst som man vill få det till, det är enbart en cirkus, och jag har biljetter på första raden :)

CRABKILLER sa...

Slö slapp och likgiltig...Dom orden är jag uppfostrade med. Min pappa ansåg det om mig under hela min uppväxt, och jag försvarade mig med att jag kommer jobba hela mitt vuxna liv! Varför ska jag inte få njuta av att vara ung och ha livet framför mig...Det var då min pappa tog tag i mina axlar och ruskade om mig och tittade mig in i ögonen och sa...DU ÄR FÖR FAN 23 ÅR GAMMAL hahaha

Gammal Hårdrockare sa...

Crabkiller:

Ha! Ha! Den var bra!