fredag 30 april 2010

I hemtjänstens tjänst. Del - 1.

Förra texten handlade om ett besök på ett demensboende och det fick mig att minnas en händelse som inträffade för flera år sedan.
Jag jobbade för hemtjänsten och kommunen. De hade någon form av samarbetsavtal och mitt jobb bestod i att handla och leverera mat åt pensionärer som fortfarande bodde kvar i sina hem. Det finns inga roliga jobb, det finns däremot jobb som är mindre plågsamma än andra. Det här var ett sådant jobb. Det var ett sommarvikariat och kunderna bodde ofta utanför stan, på landet. Den sommaren var för Sverige något så ovanligt som både solig och varm.
Naturen stod i full blom men jag märkte inte så mycket utav det. Jag var relativt ung, strax över trettio och tänkte fortfarande rätt så mycket på fitta. Jag har aldrig varit någon naturmänniska. Så länge jag måste vistas i Sverige så trivs jag bäst inomhus. Gärna hemma. Min lägenhet är mitt smultronställe. Idag skulle man kunna kalla mig för en hemmamänniska.
På den tiden var jag nog mer en supa- och knullamänniska. Jag söp och hoppades på att få knulla.
Jag såg aldrig de grönskande ängarna och korna som betade i hagarna. Jag ville få jobbet avklarat så snabbt som möjligt.
Jag brukade få femton-tjugo kunder och när jag hade levererat så kunde jag sticka hem. Det var aldrig någon koll. Meningen var att man skulle ringa in till kontoret om man fick tid över så att man kunde bli delegerad till någon annan chaufför som behövde hjälp.
Var får de allt ifrån?
Ibland kunde de ringa när jag var på väg hem. De frågade om jag var färdig.
- Jocke levererar ute i Fjugesta och ligger lite illa till.
Jag sade till dem att de fick ringa någon annan för själv var jag i Latorp och jag hade jävlar i mig så det räckte till.
- Jag får stampa gasen i botten för att hinna med!
Det gjorde jag. Jag låg i hundratrettio knyck på motorvägen på väg in till stan och hem till min lägenhet.

Vissa dagar fick jag fler kunder. Då fick jag med mig en ung tjej som hjälpreda. Även hon en sommarvikarie. Hon var trevlig men jag gillade henne inte. Jag visste att hon var sorten som aldrig hade tilltalat mig om jag hade träffat henne någonstans på min fritid. Hon gjorde bara det bästa av situationen. Hon var trevlig enbart för att hennes arbetsmiljö blev trevligare om hon gav fan i att vara nedlåtande mot idioten som de hade placerat henne tillsammans med. Hon var sorten som enbart tilltalades av självsäkra och vältränade killar som hade sitt eget utseende som största intresse, killar som såg bra ut och som visste om det. Killar som gärna skulle sätta på henne tills brandlarmet gick och sedan skulle de lämna henne. Spola ned henne som en använd kondom.
Hon hette Kicki och på fritiden så gnällde hon antagligen inför sina väninnor om att hon hade otur och att alla killar behandlade henne som en slampa. Ändå skulle hon fortsätta med att träffa den sortens killar. Hon var för dum och ytlig för något annat. Kicki var sorten som ansåg att om en kille var ful, ja då var han även dum och otrevlig. Snygga killar var intelligenta och trevliga och de ville ha henne och var inte livet fantastiskt i alla fall?
Tills de dumpade henne.
Sedan skulle allt börja om igen. Någon gång efter trettioårsåldern så skulle Kicki bli feminist och börja dilla om genusperspektiv och manliga härskarroller.
Det finns en fördom som säger att det enbart är fula kvinnor som blir feminister. Fula kvinnor som ingen man vill ha blir feminister i brist på annat. Det är skitsnack! Det är de vackra kvinnorna som tror att skönheten sitter på utsidan som blir feminister. De väljer de snygga och självsäkra killarna, blir dumpade och efter några år så tror de att alla män beter sig lika svinaktigt. Helt plötsligt nyper de ihop och bestämmer sig för att alla män är idioter enbart för att de själva har varit så korkade så att de har valt att lägga upp sig för idioter.
Det finns män som har samma beteende. De väljer medvetet lättfotade kvinnor, blir bedragna och sedan anser de att alla kvinnor är horor.
Världen är full av idioter och vissa dagar känns det som om alla har mitt telefonnummer.

Jag avskydde Kicki och Kicki avskydde mig. Men vi höll masken inför varandra för någon uppe på kontoret tyckte tydligen att vi skulle jobba ihop.
Hon studerade på högskolan. Jag vet inte vad hon studerade och det intresserade mig inte heller. Jag undrade däremot varför hon studerade men jag frågade aldrig. Jag visste vad svaret skulle bli.
- Därför att jag har ambitioner! Jag vill inte ha skitjobb livet ut!
Jag hade kunnat säga till henne att alla jobb är skitjobb, att det inte finns några roliga jobb och att i slutändan så ligger vi alla i en säng på långvårdsavdelningen som skrumpna russin och undrar vad vi gjorde av livet – och det är om vi har tur!
Jag hade kunnat tala om för henne att universum expanderar, att inget vi gör under arbetstid spelar någon roll och att den vackraste poesin, de finaste tavlorna och den bästa rockmusiken knappast skapas under schemalagd arbetstid.
Men det skulle inte vara någon idé för hon var sorten som aldrig skulle förstå.

De flesta pensionärerna som vi levererade mat till var friska och klara i huvudet, men det fanns några som seniliteten hade slagit klorna i. En del var riktigt förvirrade och senilitet kan yttra sig på många underliga vis.
Jag minns en gammal man som brukade sitta vid köksbordet och gräva sig i snoken när vi kom dit. Han fick ut riktigt imponerande snorkusar som han sedan tryckte in i sina öron när han trodde att vi inte såg.
Han var alltid sur och vresig. Tillika så hörde han dåligt också. Man var tvungen att skrika när man talade med honom.
- Tala ur skägget unge man! Skrek han precis som om det var mitt fel att informationen inte nådde in. - Jag hör för fan inte vad du säger!
Det var något hos honom som retade gallfeber på mig. Om du grävde bort allt snor som du har tryckt in i huvudet under de sista åren så kanske du skulle höra vad man säger? Tänkte jag. Räcker det med en sked eller behöver du låna lite dynamit så att du kan spränga bort skiten?
En annan gubbe var direkt folkilsken. Han blev alltid stenförbannad när man ringde på hans dörr och trodde att vi var utsända av Säkerhetspolisen eller KGB.
- Utan någon husrannsakansorder så kommer ni fan inte in!
Sade han och glodde ilsket på oss.
Det var en gammal hippie som mest verkade tillbringa sin tid i sitt växthus där han odlade tomater, gurkor och gud vet vad mer? Han var så borta i skallen så det hade inte haft någon betydelse om jag hade visat ett foto på Dalai Lama eller viftat med kuken innan jag klev in i hans hus. Vi hade fått order om att strunta i vad han sade. Vi skulle bara kliva in och ställa in matvarorna i hans kylskåp så det var vad vi gjorde.
- Det var det jävligaste! Tränga sig in i mitt hem! Jag kan ge mig fan på att ni är utsända!
Skrek han. - Just det, UTSÄNDA! Är det Vatikanen som ligger bakom eller är det bara en vanlig åsiktskorrektion på gång?
För jag vet inte vilken gång i ordningen så noterade jag att dårskapen levde och mådde bra i konungariket Sverige. Det här var inte vanlig demens, den här gubben hade tydligen rökt flitigt sedan konfirmationen.
Var kommer alla dårar ifrån? Tänkte jag. Och varför alltid jag?
Han gormade och skrek och situationen började kännas hotfull. Just när jag skulle ställa in mjölken så såg jag en skugga i ögonvrån, en knytnäve på väg mot mig. Jag hann precis att ducka.
- Spring!
Skrek Kicki.
Vi hann precis ut. När vi stod vid bilen och pustade ut så stod han på sin altan och räckte ut tungan åt oss. Vi ringde till kontoret. Vi behövde aldrig mer åka dit.
Innan vi åkte så ropade jag till honom att han borde ta sig en funderare på vad hans TV egentligen fyllde för funktion.
- De säger att den visar film och nyheter, men både du och jag vet ju vad det egentligen handlar om!
Vi körde förbi några dagar senare. TV:n låg utslängd på gräsmattan och antennen hade han virat in i en plastpresenning. Jag undrar än idag över varför han helt enkelt inte bara tog ned sin antenn?




Forts följer...

torsdag 29 april 2010

En dag på servicehuset.

Jag jobbar på schema, vilket betyder att jag jobbar varannan helg. Jag har inga problem med att jobba helg, tvärtom! Oftast är det ett lugnare tempo och det finns inga chefer som smyger omkring och håller koll.
Mina arbetsuppgifter under helgerna är också helt ok. På morgonen så städar jag i tre timmar hos en kund. Städa är bra. Vilken idiot som helst klarar av att städa. Jag gillar städjobb. Det enda man behöver tänka på är att det ska bli rent, inget mer. Man kan dagdrömma under tiden som man går omkring med skurmaskinen. Jag stirrar rakt fram, tänker på trevliga saker och går fram och tillbaka tills golvet är rent.
Folk säger att de vill ha ett jobb som ger dem nya utmaningar och variation i arbetsuppgifterna. Det vill inte jag ha. Jag har en hjärna som hela tiden tar mig med på nya äventyr och som ger mig variation i vardagslivet. Det räcker alldeles utmärkt åt mig.
När jag är färdig så är det leverans till ett äldreboende som står på schemat. Jag kör till en av våra kranskommuner, hämtar ett antal matkantiner vid ett storkök och kör tillbaka till ett äldreboende här i stan. Fem våningar med pensionärer som väntar på mat.
Jag brukar ta hissen upp och arbeta mig neråt. En gång hade jag stånd efter att ha ägnat mig åt lite väl häftiga dagdrömmar under bilfärden. Då fick jag åka upp och ned tills ståndet hade lagt sig. Det ser inte bra ut inför kunden att leverera mat med ståkuk.

En av våningarna är lite speciell. Här bor det bara äldre människor med mycket svår demens. De flesta sitter bara rakt upp och ned i sin rullstol och glor rakt fram, förlorade för alltid i sin egen värld. Oftast inte kontaktbara. Många tycker nog att det är rätt så tragiskt men de är med största sannolikhet inte medvetna om sin situation. Deras tillvaro skiljer sig egentligen inte så mycket från min. Enda skillnaden är väl att jag är tvungen att ta mig tillbaka till verkligheten ibland.
Det finns några som faktiskt är kontaktbara på denna våning. En gammal man dyker alltid upp varje gång som jag står i deras matsal och lyfter upp matkantinerna på köksbänken. Han kommer hasande med sin rullstol och frågar alltid samma sak.
- Har du något brännvin med dig idag?
Första gången han frågade så trodde jag att han skämtade med mig. Jag skrattade till och sade att nej, något brännvin hade jag inte med mig idag inte!
- Inget brännvin…?
Sade han och såg nedslagen ut. Sedan hasade han iväg med sin rollator.
- Gösta! Smit inte iväg nu! Det är lunch!
Sade en av vårdarna.
Gösta lyssnade inte. Han hasade vidare. Han sket fullkomligt i lunchen.
- Vill inte ha! Jag vill ha brännvin! Det är ju helg!
Sade Gösta.
Vårdaren talade om för Gösta att det var det faktiskt slut med och nu fick Gösta vara så god att sätta sig till bords. Sedan föste han Gösta i riktning mot matbordet. De andra hade redan hunnit sätta sig. De satt där och glodde rakt fram och dreglade över sina tallrikar. Vårdarna skulle bli tvungna att mata flera av dem. Inte undra på att Gösta tyckte att det behövdes brännvin.
- Fram med spriten!
Hojtade Gösta rakt ut i luften när han hade satt sig vid bordet. - Här ska jävlar i mig supas!

Gösta hade nog haft en vild ungdom. Förargligt nog hade han blivit gammal och nu hade någon bestämt att det var slut med det roliga.
De flesta sitter som sagt tysta och lever i sin egen värld men det finns några som faktiskt yttrar sig ibland. En gammal tant som sitter i rullstol brukar komma farande med en rasande fart när hon känner matlukten. Jag tror att hon är klar i huvudet, det kan man se på ögonen, men hon har drabbats av slaganfall och förlorat talförmågan. Orden är borta för alltid. Hon vill kommunicera och göra sig förstådd men det går inte så bra.
- Hogga bogga!
Låter det som om hon säger. De enda ord hon kan forma med sina läppar. - Hogga bogga! Hogga hogga! Bogga bogga!
Man märker att hon är frustrerad. Ingen förstår henne och vårdarna har slutat att lyssna för länge sedan. Någon av gamlingarna som tidigare har suttit som förstenad och stirrat rakt fram vaknar till och skriker rakt ut i luften.
- Håll käften!
Tanten blir naturligtvis ännu mer frustrerad och arg. Hon säger att han minsann kan hogga bogga och inte nog med det, han kan även ta sig i hogga bogga så mycket han orkar och vad henne anbelangade så var det bogga bogga och hogga hogga med hela skiten för hon gav både bogga och hogga i allt vad lunch hette. Och så rullar hon iväg och en av vårdarna får springa efter och rulla henne tillbaka till matbordet.
- Det var länge sedan man doppade veken, säger Gösta. - Och var i helvete är brännvinet? Det är ju helg!
- Håll käften!

Säger den andra gamlingen mellan dregelattackerna.
- Mera brännvin!
Vrålar Gösta.
Tanten i rullstolen tycker tydligen att lunchkonversationen börjar att bli lite väl enformig och fyller i med lite hogga bogga.

Varje dag, året runt så lever vårdarna i detta. De äter tillsammans med dem, sköter om dem, tvättar och tröstar dem. De sköter kontaken med de anhöriga om det finns några, ser till så att alla får rätt mediciner, hjälper dem under toalettbesöken och kanske håller dem i handen när de seglar iväg på sin sista resa. De gör ett fantastiskt jobb som få människor skulle klara av. De gör en insats. Deras arbete betyder något.
Ingångslönen för en kontorsfjant med nyvaxad pung och parfymerad röv är oftast det dubbla.
Lite att tänka på.
Någon gång i framtiden, när jag gör sista dagen på mitt jobb så kommer Gösta att komma fram till mig och ställa samma fråga som han alltid gör.
- Har du något brännvin med dig?
Och ja! Det har jag faktiskt!
- Varsågod Gösta!
Säger jag och fiskar upp en helflaska Renat från en av kantinerna.
Jag lovar, jag kommer att göra det. Om Gösta lever då. Det hoppas jag verkligen att han gör och vem vet, han kanske även bjuder in tanten med slaganfallet på sitt rum? Det var ju ett tag sedan han hade fått doppa veken och jag tror att en helflaska räcker till dem båda.

tisdag 27 april 2010

Matiné under sjuttiotalet.

Mina första år här i livet tillbringade jag i Trollhättan. På den tiden var Trollhättan en stad som folk flyttade till, vi flyttade därifrån när jag var sex-sju år.
Vi bodde mitt i stan, vid Kungsporten. I botten av hyreshuset låg en möbelaffär och på baksidan fanns det en lekpark och en oändlig länga med garage. Om man gick till slutet av garagelängorna så kom man till en bergsknalle. Bakom den var det en äng och ett skogsparti. Sommartid så brukade jag sitta på den där bergsknallen. Jag kallade det för ”Landet”. Jag hade samma intressen då som nu – jag stirrade rakt fram och förlorade mig i dagdrömmar och fantasier.
Jag satt där och dinglade med benen och sjönk in i mig själv. Om jag ansträngde mig så hörde jag inte de andra barnen som lekte i lekparken som var lite längre bort. Ibland så kom morsan och hämtade mig. Hon ville att jag skulle leka med de andra barnen. Jag sket fullständigt i deras fåniga lekar.
Idag är det min chef som dyker upp istället. Jag brukar sitta bakom ratten på företagsbilen och glo rakt fram. En gång för länge sedan så ville de att jag skulle leka, idag vill de att jag ska jobba. De hittar mig alltid.
Vi bodde mitt i stan, ”centralt” säger man idag. Då – vid sextiotalets slut och sjuttiotalets början, så var det inte fint att bo centralt. Trollhättan växte så det knakade, nya miljonprogram byggdes och det flyttade folk till stan från hela Sverige för att jobba inom de stora bilindustrierna. På gatorna hördes både norrländska och småländska. Det var kö till de nybyggda och moderna lägenheterna i Lextorp, Sylte och Kronogården. Under några år så var det fint att bo där ute. Vi hade inte råd. Morsan jobbade som uselt betalt bokhandelsbiträde så vi fick bo kvar i tvåan vid Kungsporten.
Det tog inte mer än några år, sedan var det inte så attraktivt att bo där ute i höghusområdena längre. Naiviteten var stor i Sverige. Politikerna trodde alla om gott och inbillade sig att alla kunde förvandlas till fina medborgare bara man klappade dem på huvudet och lät bli att ställa alltför jobbiga krav på dem. Sjuttiotalsflummeriet stod i full blom. Alla skulle ha rätt till allting, oavsett om de jobbade eller inte. Socialen placerade ut allt möjligt löst patrask i höghusen och i de lokala centrumen så byggde man in filialer till socialkontoret inne i stan. Så att det skulle vara nära och bra. Därmed så hade man startat den utveckling som vi idag kan se resultatet utav. Något som började väldigt bra slutade mycket illa. Lägenheter förvandlades till knarkarkvartar och hälericentraler.

För några år sedan åkte jag ned till Uddevalla för att hälsa på morsan. Det var i juli månad och solen sken. Jag svängde in i Trollhättan. Det var länge sedan jag var där. Jag åkte till min gamla adress, klev ur bilen och gick omkring en stund. Det var sig likt, förutom att allt hade krympt. Garagelängorna var inte oändliga och bergsknallen var i stort sett inte mer än en sten. Bakom den var det några träd och en liten gräsplätt. Inte mer än så.
Jag satte mig på stenen en stund. Det gick inte längre att dingla med benen men det kändes fint att vara tillbaka. Det var över trettiofem år sedan sist. Jag hänger med fortfarande! Tänkte jag.
Nu skulle inte morsan komma och dra iväg med mig till lekparken. Jag skulle få vara ifred. Jag hade god tid på mig så jag bestämde mig för att sitta kvar en stund och ägna mig åt dagdrömmeri. Jag hade kört i flera timmar och behövde vila mig en stund. Jag satt och drömde mig tillbaka. Långt tillbaka.
Som barn under sjuttiotalet så var biobesök ett stort söndagsnöje, man gick på matiné. Jag vill minnas att det kostade sex kronor. Lade man till en krona så kunde man sitta på ”logen”. Det gjorde man sällan. Det var de hårda killarnas revir. Jag och en kompis satte oss där en gång, det gjorde vi inte om. Bakom oss satt tre killar som hette Danne, Micke och Tobbe. De satt och bankade oss i huvudet hela tiden.
- Skrik kuken står! Annars får ni stryk efter filmen!
Väste de i våra öron. Vi satt och skrek könsord i över en timma. Vi vågade inte annat. Så fort vi tystnade fick vi en knytnäve i bakhuvudet och hot om misshandel efter filmen.
Oftast så var det tecknade filmer, Kalle Anka, Aristocats och liknande. Eller också Tarzan. Gamla fåniga, svartvita filmer med Johnny Weissmuller som sprang omkring i höftskynke och slogs med tjuvjägare och negrer som bar leopardmantlar över ryggen och exotiska frukter runt halsen. Ibland blev det oskyldiga kärleksscener mellan Tarzan och Jane. En trånande blick som övergick i en kram och stråkarna började ljuda.
- Kuken i röven!
Skrek polarn.
- Fortsätt för helvete! Väste Tobbe, eller om det var Danne. - Annars får ni stryk!
- Sug kuk!
Skrek jag.
En del barn hade sällskap med sina föräldrar. De blev naturligtvis upprörda och upplyste vaktmästaren om att det satt några ungar uppe på logen och betedde sig illa. Ljuset tändes och han kom upp och körde ut oss. Vi vågade aldrig skvallra.
Vi satt aldrig mer uppe på logen.

Danne, Micke och Tobbe tillhörde inte de värsta. Det fanns de som var värre, mycket värre. Men de var tillräckligt onda för att jag skulle fyllas med glädje när jag för några år sedan fick höra att Tobbe hade drabbats av en elakartad tumör i rövhålet.
Jag minns att de började sin osunda livsstil redan som tolvåringar. Någon av dem föreslog att de skulle börja snusa och det var ju lite småkul. Cigaretter var ännu roligare och när Tobbe dök upp med en flaska thinner och en påse trassel och föreslog att de skulle göra ett ärligt försök att döda de få hjärnceller som de hade så möttes förslaget genast med acklamation. Roligare kunde det inte bli. Bättre än både bio och misshandel.
De där tre umgicks långt upp i vuxen ålder och det säger sig självt att när tre riktiga arslen har så svårt att skiljas från varandra så är det inte så konstigt att analrelaterade sjukdomar till slut får fäste.
Idag bor Tobbe på ett servicehus i Mellerud för kroniskt sjuka och får en kamera uppkörd i stolgångsöppningen varje vecka. Micke och Danne tillbringar sina liv i Uddevalla, jag såg dem utanför ett köpcentrum för några år sedan när jag var nere och hälsade på morsan. De stod och tiggde pengar. De kände inte igen mig. Jag kände igen dem. Danne hade inga framtänder kvar och Micke såg ut att vara en person som föredrog att ekipera upp sig på Frälsis. Under en kort period i sin ungdom så var de kungar, nu stod de och tiggde pengar.
Skrik slicka fitta! Tänkte jag. Så får ni en guldtia!
Jag sade aldrig något. Jag hade redan fått min hämnd och även om de en gång hade varit riktiga skithögar, så behöver man inte vara någon själv. Det finns ingen anledning till att ta över stafettpinnen och föra skithögskulturen vidare. Jag gav dem en femtiolapp och sedan gick jag vidare.
Åt helvete med dem!

Vad är det egentligen för vits med att älta gammal skit? Faktum är att dessa minnen får mig att bli på bättre humör. De får mig att komma ihåg att det faktiskt inte alltid var så trevligt att vara ung. En del saker var faktiskt inte bättre förr.
Idag är jag fyrtiofem år, en bergsknalle har blivit till en liten sten och jag kan inte längre dingla med benen. Men det är samma sol som skiner, hjärnan kan fortfarande ta mig med på äventyr och framför allt: Det sitter inte längre någon i stolsraden bakom mig som hotar med stryk när jag försöker att se en film.
Man behöver inte ens gå på bio längre! Idag sitter jag hemma framför min fyrtiotummare tillsammans med min flickvän. Vi är inte hänvisade till att titta på fåniga, svartvita filmer med Tarzan som spöar upp infödingar med bananer hängande i öronen.
Det är nya tider nu. När jag har en bra dag så kan det t o m kännas som om det har blivit rätt så ok trots allt.

torsdag 22 april 2010

Medelålders män - Roliga idioter!

Jag satt i lunchrummet på jobbet och läste Metro. En artikel fångade min uppmärksamhet. Den handlade om en framgångsrik man som just hade varit och hämtat sina barn på dagis med nya stadsjeepen. På hemvägen bestämmer han sig för att titta in en sväng på Systembolaget. Någon timma senare tog de honom för grov rattfylla. I baksätet satt två vettskrämda barn i femårsåldern som var hans söner. Stor skandal.
Artiklarna i Metro är medvetet korta så jag började genast fylla i mellan raderna.
Mannen bodde ute på landet, det var över en timmas resväg hem till nya, fina villan.
Han hade fyllt femtio för ett tag sedan och det gjorde honom betryckt. Han har gjort en hygglig karriär, tjänar bra med pengar och har allt som han kan önska sig men han är uttråkad. Eftersom medelålder och brist på action inte är någon bra kombination för vissa män så får han den lysande idén att fördriva tiden bakom ratten med att hälla i sig utav den dyra konjaken som var menat till grillfesten på fredagskvällen.
Ungarna har ju sin portabla DVD i baksätet, jag har ingenting!
Tänker fadern och skruvar av korken på flaskan.
Efter en halvtimma och en imponerande promillehalt så kan man läsa om hur trafikanterna ute på motorvägen ser en stadsjeep som kör i hög fart ute på åkrarna så att jordkokorna flyger. Någon ringer till polisen. Innan Örebropolisen får stopp på ekipaget så lyckades den medelålders familjefadern köra ihjäl tre får och knäcka hjulupphängningen på sin splitternya Chevrolet Trailblazer.
- Det är ju en stadsjeep! Den är gjord för lite offroadkörning!
Var familjefaderns ursäkt. Han hade aldrig lärt sig att handskas med sin medelålder.
Jag läste artikeln högt för Hamid, vi skrek båda två av skratt.
- Ni är inte kloka! Det är ju tragiskt!
Sade Anki.
- Det är något som inte är som det ska i huvudet på er!
Inflikade Madde. - Tänk på barnen!
Det fick oss att skratta ännu högre.
- Sluta! Jag klarar inte mer!
Lyckas Hamid pressa fram och brister ut i ett nytt gapflabb.

Jag har alltid fascinerats av medelålders män. Jag tycker helt enkelt att de är roliga. Själva fenomenet medelålders man alltså, inte att vara medelålders, det är skillnad och är inte ett dugg roligt. Men andra medelålders män roar mig.
De är patetiska och pinsamma och många av dem tycks helt sakna självinsikt. Jag har sett många män i min ålder, mellan fyrtio och femtio år, som har försökt att få unga kvinnor i tjugoårsåldern på rygg. Jag undrar hur de tänker? Vad får dem att tro att en ung, vacker kvinna ska falla för en flintskallig, ful man som i riktigt svåra fall har byxorna upphissade över naveln? Jag känner ingen man i min ålder som ens påminner om Brad Pitt eller George Clooney.
Jag var ute och käkade lunch för ett tag sedan. Något jag gör ytterst sällan. Jag avskyr att käka på restaurang. Det är dyrt och man får inte äta sig mätt. Men jag hade glömt mina mackor hemma och jag orkade inte åka och hämta dem. Så jag bänkade mig vid ett bord och blängde ilsket ned i tallriken. Det var Dagens. Köttbullar, potatis och brunsås. Jag räknade det till fem potatisar och åtta köttbullar. Vem blir mätt på sådant förutom kanariefåglar och kontorsfjantar? Sjuttiofem spänn skulle de ha för det!
Nu är jag arg igen! Tänkte jag. Varför ska man alltid behöva bli förbannad så fort man går på restaurang?
Det tog högst fem minuter att äta upp maten. Sedan satt jag och glodde rakt fram. Det gillar jag. Jag är bra på det. Jag ville inte åka tillbaka till jobbet tidigare än jag var tvungen till. Roligare att glo rakt fram och ägna sig åt dagdrömmeri.
Jag satt och bollade ett par trevliga dagdrömmar fram och tillbaka i huvudet och kunde inte riktigt bestämma mig, vilken av dem jag skulle hänge mig åt - Porr eller Lottovinst?
- Men Lisa! Mår du inte bra!
Mina dagdrömmar stördes av en kvinnas gälla skrik. Vad i helvete var det nu då?
Lite längre bort satt en familj. Man, fru och två döttrar. Den ena av döttrarna hette tydligen Lisa. Hon såg ut att vara i femårsåldern och hade kräkts på golvet. Mannen och kvinnan var i min ålder. En alldeles vanlig familj. Jag satt och tittade på dem en stund. Mannen såg ut att vilja vara någon annanstans, vilket han antagligen var. I sina tankar.
- Men Roger, gör något då! Hämta papper!
Sade kvinnan till sin man.
Roger tittade på kvinnan, han såg helt överrumplad ut. Det såg ut som om han tänkte: Känner jag dig och var i helvete kommer jag in i bilden?
Sedan kom han på att han faktiskt var fyrtiofem år, gift och far till två döttrar.
Vad i helvete har hänt? Nyss var jag ju nitton år! Jag satt och drack öl med mina polare och hade halva inne hos den där tjejen med stora pattarna som jobbar i kiosken.
Sedan reste sig Roger och gick med tunga steg iväg för att hämta servetter. Han tittade ned på sina byxor.
- Jag har jeans som heter Pearson!
Sade han till sin fru när han kom tillbaka med servetterna. - Jag som alltid brukade bära Levis! Frun tittade upp på Roger.
- Din yngsta dotter har fått magsjuka och din äldsta dotter är på väg att bli avstängd från skolan! Vad har dina byxor med det att göra? Fräste frugan och såg irriterad ut. - Jag trodde vi skulle försöka prata med Rebecca om detta, det är ju därför vi har tagit ledigt idag!
Roger såg frågande ut. Hade Rebecca problem i skolan? Vilken sorts problem?
- Vad gör hon då – pissar på golvet?
Det vore ju inte helt omöjligt med tanke på att hans yngsta dotter tycker att det är en jättebra idé att kräkas på restauranggolvet mitt under lunchrusningen. Hur i helvete hamnade jag i detta?
- Är du inte riktigt klok! Utbrast frugan. - Vad är det med dig egentligen?
Roger reste sig upp och tittade på sin familj som om de vore från Saturnus yttre ringar.
- Jag bär Pearsonjeans.
Sade han och sedan lämnade han dem.
Vissa medelålders män lockar fram skratt hos mig, Roger tyckte jag bara synd om. När en man börjar att köpa sina byxor på Coop Forums klädavdelning, ja då är han riktigt illa ute. Det hade Roger just insett. De hade honom och nu gjorde han ett sista försök att slita sig fri. Det var dömt att misslyckas men jag önskade honom ändå lycka till.

När Jag hör om en tjugoårig ung kille som somnar med ansiktet i en fin middag under en träff med en vacker flicka så rycker jag bara på axlarna och fnissar. Det är lite småkul men inget som jag skriver hem till morsan om. Men när ett gäng medelålders män super sig så fulla som de bara orkar, packar in sig i en bil och stampar gasen i botten mot en dom för grov rattfylla så gapflabbar jag. Man förväntar sig nämligen inte något sådant av en medelålders man. De borde ha mognat, de borde ha lärt sig.
Därför tycker jag att medelålders män som beter sig som idioter är så roliga. Man förväntar sig inte att en fyrtioårig man ska dricka sig karatefull innan han går på föräldramöte och den femtioåriga mannen som ligger och sover i rosenrabatten utanför den fina och dyra dansrestaurangen ser jätterolig ut. För det är ju ett sådant beteende som de borde ha vuxit ifrån. Det är ju sådant som ungdomar sysslar med under en tid när de försöker att hitta fram.
Jag skulle kunna bli upprörd och utbrista i eder och förbannelser över vissa människors brist på ansvar och moral men jag tillhör inte gruppen Hederlig och Snusförnuftig Svensk.
Jag skiter i det! Jag försvarar inte ett oansvarigt beteende och själv så utsätter jag inte mig eller andra människor för någon fara längre. Det är ett val jag har gjort och vad andra människor gör för val här i livet angår inte mig. Det är Gud som dömer och om Gud finns så tror jag att han skrattar lika mycket som mig när han ser all dårskap som vi människor är i stånd att hitta på och utsätta oss för.
Jag anser att livet är en lek och ingenting är på allvar. Det är inte värt det. Jag hoppas att Gud ser oss, jag hoppas att han skrattar åt oss och när det blir för dumt, ja då kallar han hem vissa av oss till himmelen i förtid. Det är därför vi ibland kan läsa om medelålders män med höga promillehalter som stampar gasen i botten och dammar in i bergväggar med dödlig utgång. Det är spritförgiftningar under grillfester i villaträdgårdarna, svartsjukedramer som slutar med kofötter i huvudet och mitt uppe i alltihopa är det någon överviktig idiot som får för sig att anmäla sig till något maratonlopp.

Jag läste för ett tag sedan om en man som hetsade upp sig lite väl mycket över sin sextonåriga dotters väninna. Enligt tidningen hette han Bosse (fingerat namn) och hade gått omkring med stake under hela veckan. När fredagen kom så hällde han i sig en sjuttiofemma Renat och sedan brast förståndet fullständigt. Bosse rusade in i dotterns rum. Hon satt där med sin väninna och lyssnade på musik och fnittrade om den nya snygga killen som hade börjat i klassen.
- Brandövning!
Skrek Bosse.
Dottern flög upp ur fåtöljen, inte för att hon trodde att det brann utan för att hon helt enkelt blev överraskad. Bosse såg henne inte, däremot såg han hennes väninna som bara hade en topp och ett par tunna shorts på sig. Han kastade sig över henne som ett rytande lejon och började slita och dra i hennes shorts.
- Jag brinner!
Flåsade han i hennes öra samtidigt som han försökte att få av sig sina byxor. Båda flickorna blev vettskrämda och började yla som brandlarm. Det hördes ända ut till grannen som tillika var far till den andra flickan. Han kom rusande och såg sin enda dotter som var snubblande nära att bli våldtagen.
Senare så kunde man läsa i tidningen att två familjefäder som aldrig tidigare hade varit inblandade i något som ens var i närheten av skandaler eller kriminalitet hade blivit häktade i väntan på rättegång. Den ena för försök till våldtäkt och den andra för mordförsök. Bosse hade blivit skjuten åtta gånger i huvudet. Med en paintballpistol. Han klarade sig men fick svår hjärnskakning. Han led av en jävla huvudvärk ända fram till rättegången.
Dessa män var fyrtiosex, respektive fyrtionio år gamla.
Jag läste det sent på kvällen. Jag kunde inte somna. Jag skrattade så tårarna rann.

Jag hoppas att Gud finns och jag hoppas att han skrattar åt samma saker som mig. Livet är en lek och inget är på allvar. Jag har valt att hoppas på detta. Jag har valt att ha denna inställning till livet.
Vissa väljer att ta livet och sig själva på största möjliga allvar. Det är de som skaffar sig en utbildning och som senare ställer sig vid stämpelklockan och säger till dig att du måste passa tiden, att du ska klippa dig och se för helvete till att skura av det där förbannade golvet för det ser för jävligt ut!
Jag tror inte att det var sådant som Gud ville att vi skulle ägna oss åt när han tände ljuset.
Och om Gud inte finns, ja då finns det ju verkligen ingen mening med att ta något på allvar. Då är det ju helkört och man kan lika gärna fortsätta med att skratta åt hela skiten.
Eller hur?

måndag 19 april 2010

Gå inte och klipp dig!

Någon skrev i ett tidigare inlägg att jag är tjatig, jag skriver bara om mitt jobb, mina gamla skitjobb och andra människors skitjobb.
Ja, det stämmer.
Vissa bloggar handlar om ungar och familjer, andra om mode och några om politik. Vill man läsa om ungar och familjeliv går man till någon gift kvinna som nyss har lärt sig att blogga och läser om hur spännande det var sist som hennes unge sket ned sig. Tydligen så finns det många därute på nätet som uppskattar att läsa om blöjbyten.
Jag har precis spolat lille Oscar ren i rumpan, nu har jag satt på honom en ny blöja!
Det var ju intressant värre. Oftast ägnar jag inte dessa bloggar någon större uppmärksamhet men ibland kan jag inte hålla mig från att kommentera.
Blöjor är dyrt så ett litet tips är på sin plats: Nästa gång lille Oscar skiter på sig så ska du tryna honom i den skitiga blöjan.
Tryna är bra! Vispa runt med den kroppsvarma avföringen i ansiktet tills du känner att informationen har gått in.
Reaktionen brukar inte vänta på sig. Det brukar komma en svärm av ilskna inlägg från mamman och hennes bloggande mammavänner.
Det handlar om associationer, fortsätter jag. Oscar kommer att tänka sig för nästa gång innan han skiter på sig. Pruttbajs i blöjan betyder pruttbajs i ansiktet. Inget roligt alls!
De brukar bli helt vansinniga och det har t o m hänt att de har hotat med polisanmälningar. De är faktiskt så korkade så att de tar mig på allvar. Det säger en del om vilken intellektuell nivå de står på. Jag vet inte om jag ska bli fascinerad eller skrämd av denna enfald. Dessa människor förökar sig. Dessa människor har full rösträtt.
Här tar man av sin dyrbara tid och ger lite goda råd.
Avslutar jag. Sedan brukar jag bli blockerad.
Åtkomst nekad.

Vill man läsa om politik så går man till en politikblogg och tar del av den ständiga smutskastningen mellan kommunister och sverigedemokrater, eller mellan sossar och moderater. Inget nytt under solen där.
Vill man läsa om hur man på snabbast möjliga vis utvecklar anorexi så att man går i kläderna fjollorna visar upp så går man till en modeblogg.
Själv så skriver jag vad som faller mig in. Ofta blir det om jobbet, gamla minnen och vardagsliv i allmänhet. Men aldrig om barn, mode eller politik. Det kryllar av sådana bloggar.
Det tycker jag är tjatigt.
Ibland skriver jag rena dumheter, ibland är jag allvarlig och ibland frossar jag i självömkan.

Vissa tycks tro att jag anser att alla andra är lurade och att jag är en vinnare. Helt fel. Vi är alla lurade och jag tillhör de största förlorarna för jag är medveten, jag ljuger inte för mig själv. Jag låtsas inte att allt blev som vi en gång önskade när vi var unga för det blev det inte. Varken jag eller mina vänner fräser omkring i en öppen bil med en ljummen vind i håret. Vi har ingen pool, tidningarna skriver inte om oss och inga vackra kvinnor kommer att gå till sängs med oss för pengarnas skull.
Istället går vi nedhukade till våra jobb varje morgon med en nordanvind fylld av snö och ispartiklar. En vind som har slipat ned våra gamla drömmar till en banal tillvaro som vi har hört om förr. Jag trodde att villaområdena var fulla men tydligen så går det alltid att trycka in lite fler människor med kreditvärdighet.
Eller också sitter vi i våra lägenheter och stirrar in i dator- och TV-skärmar.
Som jag.
Vissa tycks tro att bara för att man kritiserar andra människors liv så rättfärdigar man sitt eget liv. Jag kommer aldrig att förstå den inställningen. Jag sade en gång på jobbet att flintskalliga män var det fulaste som fanns, att tunnhårighet borde kriminaliseras.
- Vad är det du säger? Du har ju själv dåligt med hår!
Ja, vad har det med saken att göra?
Måste en fet människa tycka att bilringar och valkar är vackert?
Varför anses det fult att ljuga för sin omgivning men inte för sig själv? Jag är mycket väl medveten om att mitt liv är exakt lika banalt som de människor vars liv jag gillar att förlöjliga, oavsett om de bor ute i villaområdena eller om de är mina grannar i höghuset där jag bor idag.
Mina drömmar blev inte infriade och nu sitter jag här. Jag fick ett bra liv, men det var inte vad jag drömde om som ung. Jag föddes nämligen inte medelålders.
Det är drömmar som för mänskligheten framåt. Det var drömmarna som fick Columbus att segla mot horisonten, trots att folk sade åt honom att han skulle tippa över kanten. Det var drömmarna som skapade penicillinet och skickade oss till månen. Jimi Hendrix, Stephen King och Bill Gates är drömmar som slog in.
De fick ett liv.
Familjeliv eller ungkarlsliv i lägenhet är för mig enbart kompromisser. Det är liv i brist på annat. Jag är medveten om detta. Jag erkänner.
Jag kommer aldrig att tillhöra dem som utbrister: Äntligen fyrtio! Eller: Efter femtio börjar livet. Självbedrägeri är inte min grej.
Det finns ingen tjugofemåring som längtar till sin femtioårsdag och jag har aldrig träffat någon åttioåring som har sagt att ålderdomen är att föredra framför ungdomen.

Jag träffade en gång i gammal man på nittio år som gillade att prata gamla minnen med mig. Jag jobbade med att leverera mat till pensionärer. Han hette Nils, var från Sveg och hade en gammal gitarr hängande på väggen. Nils sade till mig att han som ung drömde om att bli musiker.
- Men jag räckte inte till! Jag blev aldrig tillräckligt bra!
Han hade jobbat som skogsarbetare i hela sitt liv. Han hade drömt om att få resa jorden runt och uppträda inför publik i New York och Paris. Istället fick han tillbringa sin tid här på jorden i en dyster och kall skog i Sverige.
Det var Nils far som hade sagt åt honom att sluta upp med att drömma och istället skaffa sig ett tryggt jobb i skogen.
- Duger det åt mig så duger det fan i mig åt dig!
Hade han sagt till Nils och Nils lyssnade på honom. Fjorton år gammal så travade han ut i skogen med en såg över axeln för första gången och där blev han kvar fram till pensionen. Nils fick ett tryggt liv och skaffade sig familj och hus, precis som sin far och sin farfar.
Nu satt Nils på ett servicehus i Karlstad och ägnade sina sista år här på jorden åt att drömma om New York och Paris. Han kom aldrig dit ens på semester för lån skulle betalas och ungar skulle uppfostras.
- Jag skulle aldrig ha lyssnat på farsan!
Nils hann aldrig lära sig spela gitarr ordentligt, för hans far sade åt honom att skärpa till sig och skaffa sig ett jobb. Nils fick aldrig reda på om han hade begåvningen eller om solen värmde på våren i Paris.
Det är många av oss som aldrig får veta, för det finns alltid någon jävel någonstans som ska se till att man blir lika knäckt som dem. Nils farsa försökte knäcka honom och han lyckades.
Det fanns de som försökte knäcka Janis Joplin och Marie Curie också.
Drömmar slår oftast inte in, men jag anser att man i alla fall ska få chansen att försöka.
Jag försökte och det sket sig. Det är inte så mycket att göra åt.
Men jag försökte i alla fall. Jag har inte glömt. Jag kommer aldrig att tillhöra dem som säger till de unga människorna att de ska klippa sig, komma ned på jorden och skaffa sig ett tryggt jobb.
Åt helvete med farsans och morsans liv!
Den dagen jag sitter här och skriver att allt är bra och att det är jättekul att gå till jobbet, ja den dagen så har de fått mig också och då släcker jag ned den här bloggen för alltid.

Världen är full av rörmokare, svetsare, städare och kassabiträden. Jag tror att nog att de kan undvara Dig. Så dröm på och sluta inte försöka, oavsett vad de säger till dig.
Gå inte och klipp dig!
Skit i vad farsan och morsan säger! Folk dör långsamt ute i villaområdena!
Jag vet att solen värmer i Paris under våren, det blåser en ljummen vind vid stränderna i Italien och om du försöker tillräckligt länge så kanske de till slut köper ditt manus, spelar din musik i radion eller auktionerar ut dina tavlor för stora pengar.
Om inte annat så har du kul under tiden som du försöker i alla fall. För så länge man försöker så ljuger man inte för sig själv.
Mannen som skjuter gräsklipparen framför sig och kvinnan som är gravid för tredje gången är de som lyssnade på sina föräldrar, som tyckte att det var en bra idé att skaffa sig ett tryggt jobb borta på fabriken, kontoret eller lasarettet. De gav upp sina drömmar. De får aldrig reda på om de hade vad som krävdes.
Vi kan det livet, eller hur? Vi har hört det förr.
Så skit i skolan! Gå inte tillbaka till din praktikplats och säg upp dig från ditt skitjobb borta vid lagret.
Solen har börjat värma på allvar ute, svensk sommar är lika kort som livet och för vissa så slår drömmarna in.
Så kör hårt!
Släpp loss! Köp en sjuttiofemma, stampa gasen i botten och skicka in det där manuset som du har filat på så länge för vem vet, drömmar kan slå in.
Så levde jag en gång i tiden och jag hade oftast jävligt kul och för vissa så slutar det aldrig.
När drömmar slår in.

fredag 16 april 2010

Gabardinbyxor i fruktträdgården.

Under åttiotalets slut så var jag ofta i ekonomiskt trångmål. Jag hade för det mesta jobb, men lika förbannat så var det tomt i både kylskåp och plånbok i mitten av månaden. Jag var ung och det var full fart. Pengarna gick till nöjen. Oftast sprit. Vardag som helgdag. På den tiden fick jag aldrig något bakrus att tala om så jobbet blev aldrig lidande. Jag stämplade alltid in i tid. Ibland gick jag inte ens och lade mig, jag gick direkt från flaskan till jobbet. På den tiden såg jag aldrig spriten som något problem, det var snarare ekonomin som var problemet så vid mitten av varje månad så var pengarna slut.
Hungriga vargar jagar bäst, anser moderaterna. Hunger och fattigdom tar fram initiativförmågan och entreprenörsandan hos människorna.
Det dök aldrig upp några innovativa tankar hos mig när lönekontot var tömt och lädret dammade, inte heller greps jag av en våldsam lust att bli egen företagare och tjäna min första miljon innan jag fyllde trettio. Jag ville bara ha mat så jag klarade mig fram till nästa löning.
Vid denna tid så bodde jag i ett höghusområde. På andra sidan vägen låg ett finare villaområde. Det var mest gamla trävillor med fruktträdgårdar och grönsaksland.
Jag umgicks mycket med en kille som hette Martin vid den här tiden. Han jobbade ytterst sporadiskt vid en fabrik som tillverkade handtorkare åt allmänna toaletter. Han var som mig, så fort vi stämplade ut från våra jobb så kunde vi inte komma iväg fort nog till Systembolaget. Ibland såg vi till så att våra sjukskrivningsperioder inträffade samtidigt så att vi kunde ha trevligt tillsammans.
Vi kompletterade varandra bra. Martin hade, som man säger, ett vinnande utseende som lockade till sig tjejer. Dessvärre var han blyg och saknade sociala färdigheter. Han kunde liksom inte spela spelet. Jag har alltid varit ful men bra på att snacka skit. När Martin hade lockat till sig flickorna såg jag till så att de stannade kvar genom att låta käften gå och dra vitsar.
Det var en fin tid.
Men man blev hungrig.
Det var Martin som kom på idén att vi kunde smyga iväg till villaområdet under nätterna och stjäla mat. Så det gjorde vi. Varje natt så smög vi omkring i trädgårdarna och drog upp potatis och lök. Vi plockade vinbär, rabarber, gräslök, morötter och rädisor. Vi ryckte upp allt vi fann och stoppade i en stor säck. Vi kokade allt tillsammans i grytor och det gav både mättnadskänsla och en del näring. Det gick att överleva på det.
Villaägarna började sätta upp små nätstängsel runt sina landen. De trodde väl att de hade fått kaniner eller något som besökare. Det var låga stängsel. Man klev lätt över dem. Vi fortsatte med att rycka upp potatis och lök. Ibland drog vi ned byxorna och under en hel del fniss och undertryckt skratt så satte vi oss på huk och sket i jordfårorna. Villaägarna möttes varje morgon av stora, rykande färska skitkorvar som glänste i morgonsolen. Lagom till morgonkaffet på altanen.
Ryktet spred sig bland höghusområdets snedseglare. Martin bodde granne med en stor zigenarfamilj. Det var riktiga zigenare där männen klädde sig i svarta gabardinbyxor.
Jag har alltid undrat var de köper dessa gabardinbyxor?
Vi mötte några av dem i hissen en tidig morgon. De undrade var vi hade köpt all potatis och lök någonstans. Hade vi fått ett bra pris?
- Det finns borta vid villaområdet. Sade Martin. - Det är bara att gå dit och plocka!
Zigenare håller ihop och delar gärna med sig till andra zigenare. Vi fick konkurrens och gick inte dit något mer.
- Lägg en korv och tacka för maten!
Sade vi till dem.

Den hösten smög det omkring fullt med zigenare i villaträdgårdarna. De tog vad de ville ha, drog ned byxorna, satte sig och sket och smet iväg innan solen gick upp. Roliga människor.
Villaägarna tyckte dock inte det var så roligt.
Inte ens en vältränad kanin på anabola kan äta så mycket grönsaker och bär, än mindre prestera sådana mängder med avföring. Villaägarna började bli på sin vakt.
En tidig morgon så satt Ulf, en morgonpigg medelålders tvåbarnsfar vid sitt köksbord och drack sitt kaffe innan han skulle iväg till sitt förbannade jobb. Han tittade ut genom fönstret och kanske funderade Ulf på vad dagen skulle bära i sköte? Kanske tänkte på sina gamla drömmar? Rockstjärna eller racerförare blev han aldrig, men han hade fått ett rätt så bra liv i alla fall. Lite tråkigt kanske, men när han kom hem så skulle han smyga ut till friggeboden och ägna sig åt sin digra samling av porrtidningar en stund. Kärringen har fyllt fyrtio och mitt skägg börjar bli grått, tänkte han. Men jag har mina porrtidningar i alla fall och till lördagen så får jag vara ifred för då tar hon ungarna och åker till Ullared.
Inget tog udden av villalivets banalitet såsom en heldag ute bland trädgårdsredskapen och porrtidningarna i friggeboden. Just nu var han inne på asiatiska kvinnor men han hade börjat snegla på en tidning borta vid järnvägskiosken som hette Teenager. Han var i den åldern nu. Gubbsjukan klöste och rev i skrevet på honom. Han bestämde sig för att köpa och provrunka den tidningen efter jobbet.
Ja va fan, det här kan nog bli en bra dag trots allt!
Tänkte han och reste sig upp för att spola av kaffekoppen i vasken så som frugan hade sagt till honom att alltid göra. Först gå till fabriken och svetsa ihop lite plåt, tänkte Ulf, sedan kiosken och en duktig runk i friggeboden.
När man är över fyrtio så handlar allt om att se de små ljuspunkterna framför sig och att ta en dag i taget. Man får såga sig fram till pensionen. Det är vad det handlar om. Långa, kraftiga drag, tänkte Ulf och kastade en blick ut genom fönstret och såg en svartmuskig man med vattenkammat hår som satt på huk och sket i hans morotsland.
- Men vad i helvete!
Ulf sprang genast ut i trädgården och kastade sig över zigenaren som inte ens hann knäppa sin byxor innan han blev överfallen av en skäggig man i blåställ som verkade helt galen.
För bara några minuter sedan hade Ulf suttit och funderat på vad dagen hade i beredskap åt honom. Inte i sin vildaste fantasi hade han kunnat föreställa sig att han skulle rulla runt i sitt morotsland och slåss på liv och död med en jävla tivoligubbe i svarta gabardinbyxor. Grannarna hade börjat vakna så smått och både såg och hörde spektaklet ute i Ulfs trädgård. Någon ringde till polisen.
Smockorna och sparkarna haglade. De rullade runt och satt ömsom på varandra och matade på med slag och örfilar. Ulf slogs för sitt liv. Zigenaren slogs i panik, han ville bara komma loss därifrån. Kalabaliken var total. Senare, i polisförhöret, så sade Ulf att det hade känts som om han hade slagits med en djävul i svarta gabardinbyxor.
Vad i helvete är det som händer? Tänkte Ulf. Jag rullar runt och slåss för mitt liv i mitt eget morotsland och jag har inte ens hunnit stämpla in på jobbet ännu! Hur ska denna dag sluta som börjar så bra?
Hur dagen slutade för Ulf vet jag inte, men jag läste senare i tidningen att polisen hade haft fullt sjå med att reda ut härvan. Ulf polisanmälde zigenaren för intrång och stöld och zigenaren motanmälde Ulf för rasism.
Jag skrattade när jag läste artikeln.

Det blev vinter, det blev nytt år och åttiotalet övergick i nittiotal. Festen var över. Fabriken där Martin jobbade flyttade sin verksamhet utomlands och mitt jobb lades ut på entreprenad. Jag flyttade till en annan stad och fick ett nytt jobb men inget blev någonsin mer detsamma. De goda tiderna skulle aldrig mer komma tillbaka och jag började mer och mer tröttna på spriten och dumheterna. Jag gjorde ett försök till comeback 91-92 men det blev mest tröttsamt och patetiskt. Det var helt enkelt inte lika kul längre. Baksmällorna började dyka upp. Ångestattacker och depressioner började bli mer regel än undantag efter några dagars krökande. Det var inte värt det. Jag höll på att tröttna.
Jag och Martin hade lovat varandra att hålla kontakt, men ni vet hur det är. Det är sådant man säger och sedan så går tiden. Man glömmer och så en dag, många år senare så sitter man kanske på jobbet och dagdrömmer och tänker att: Jag undrar vad det blev av mina gamla kompisar? Man sitter för sig själv och tänker tillbaka, man skrattar och minns händelser som upplevdes som viktiga men som idag framstår som rätt så obetydliga och meningslösa. Men då så betydde det allt att få en flicka att skratta och varje löning var början på ett nytt äventyr.
Jag behöver inte längre stjäla mat i villaträdgårdarna och jag kommer aldrig mer att söka mig ett nytt jobb. Mitt nuvarande jobb är mitt sista och den dagen min flickvän tröttnar på mig kommer jag inte att försöka att få någon ny kvinna att skratta.
Men zigenarna bär fortfarande svarta gabardinbyxor och jag tror att det finns morgonpigga män ute i villaförorterna som sitter och dricker kaffe vid sina köksbord innan de går till jobbet. Jag tror att flera av dem tänker tillbaka, minns sina gamla drömmar och undrar vart livet och all tid tog vägen?
Jag har sökt efter Martin på nätet men jag har inte hittat honom. Jag minns nämligen inte hans efternamn. Kanske är Martin en av dessa morgonpigga män som sitter vid sitt köksbord? Kanske tillbringar han kvällarna vid sin dator? Kanske lämnar han porrsiterna för en stund och råkar hamna på min blogg? I så fall kanske han känner igen mig. Det skulle vara kul om han kontaktade mig.
Jag finns på Facebook om inte annat.
Men antagligen så har även han glömt mitt efternamn.

tisdag 13 april 2010

Barndomens fördomar och vanföreställningar.

Igår fick jag en fin dag på jobbet. Dels så var vädret underbart och dels så var jag iväg på ett trevligt jobb med mycket frihet under ansvar. Det betyder dagdrömmerier vid ratten och många rökpauser efter vägen. Eftersom cykelhjälmeriet är väl utbrett även på företaget där jag är anställd så får man naturligtvis inte röka i bilen. Farligt! Farligt! Därför var jag tvungen att stanna och kliva ur bilen för att kunna få mig en rök.
Jag stod och blossade i solskenet och njöt av ensamheten. Det dök upp en unge, antagligen från villaområdet som låg lite längre bort. Men va fan… Ska man aldrig få vara ifred? Försvinn!
Ungen stod och glodde dumt en stund, så som ungar gör. Jag undrade vad han glodde på? Han kanske ville ha godis. Det skulle han inte få av mig.
Men du kanske vill ha en stor påse skit? Vill du det, ungjävel?
Tänkte jag och blängde ilsket på honom. Snoret rann och han såg sådär tyken ut som bara bortskämda skitungar kan. Och så helt plötsligt:
- Min pappa säger att det bara bor fjollor och kontorsfjantar i Stockholm!
Ha! Ha! Ja, det stämmer verkligen. Jag sade till honom att han verkade ha en klok pappa.
- Honom ska du lyssna på!
Han stod tyst en stund, sedan frågade han:
- Undrar varför?
Jag förklarade för honom att i Stockholm så var de liksom lite mer toleranta mot underligt beteende. Det blir så i större städer. Galenskap accepteras och när tillräckligt mycket dårar har samlats på ett ställe så blir galenskapen norm. Det är därför Stockholm är så fullt av metrosexuella kontorsfjantar med rakade skrev. Få rakar kuken, smörjer in röven med lotion och jobbar som processanalytiker med ansvar över budgetbalanserade kalkylmoduler i Vilhelmina, Åmål och Tomelilla. De flyttar till Stockholm.
Ungen stod tyst en stund. Och sedan:
- Du kör bil! Då kramas man inte med andra pappor va?
Nej verkligen inte! Jag sade till honom att så länge man höll sig undan Stockholm så behövde man inte syssla med sådant. Inte behöver man slösa pengar på rövlotion heller!
- Kramas du med mammor då?
- Helst inte!

Jag talade om för honom att jag föredrog kvinnor utan barn. Dessvärre är det stor konkurrens om dem. Jag står mig illa i konkurrensen. Jag talade om för honom att jag egentligen inte var så kräsen.
- Jag kan nog knulla de flesta!
Ungen tittade på mig och sade:
- Det säger pappa att mamma också gör!
Jag skrattade till. Ungen var ju rolig! Jag tyckte nästan det var synd att jag var tvungen att hoppa in i bilen och dra vidare.
- Måste sticka! Hälsa mamma från mig! Det verkar vara en trevlig kvinna!
Jag tänkte på vad ungen hade sagt. De intrycken man får som barn sitter ofta i hela livet. För honom kommer Stockholm alltid att vara befolkat med kontorsfjantar som springer omkring i korridorerna med slätrakade skrev som doftar dyr hudlotion. Man får hoppas att det håller honom ifrån den staden.

Skåne är mitt favoritlandskap i Sverige. Jag har flera gånger varit på väg att flytta dit, men antingen har jag fått jobb men ingen bostad eller tvärtom, bostad men inget jobb. Helsingborg är favoritstaden men Ystad eller Trelleborg hade också gått bra. Vackra städer.
Dialekten gillar jag också. Jag förknippar den med sommar och färska jordgubbar.
Men som barn så hade jag en helt annan uppfattning.
När jag gick i första klass så hade vi en skåning i klassen. Han pratade en obegriplig skånska som ingen begrep. Det var helt omöjligt att förstå vad han sade. Han hette Per och det var något fel i huvudet på honom.
Ingen förstod honom men det kompenserade han genom att alltid skrika när han talade. Han gallskrek. Många blev irriterade och han fick ofta stryk. Det hjälpte inte. Han skrek ändå hela tiden när han pratade. Till slut började folk att skrika tillbaka när de talade med honom. Det reagerade han aldrig på. För Per var det helt naturligt att kommunicera genom att vråla. Det blev ett oherrans oväsen så fort som Per blev inblandad i något samtal.
Per var inte stor men var ändå våldsam. Han gillade att slåss men fick alltid stryk. Därför specialiserade han sig på tjyvslag. Han smög sig på bakifrån och klappade till allt vad han kunde med sin ena träsko. Han sänkte flera stycken på det viset. Någon kunde stå och spela kula och så helt plötsligt small det till och det blev helt svart. Man fick alltid se sig om över axeln när Per var i närheten. Det blev tröttsamt i längden att alltid behöva vara på sin vakt, lägg därtill det eviga skrikandet.
Jag och Per var bänkkamrater. Jag uppfattades också som underlig, jag tror det var därför vår lärarinna satte oss vid samma bänk. Jag undrar hur hon tänkte då? Jag var en drömmare som var helt ointresserad av studier och Per bara skrek och ställde till med slagsmål. Per var kontaktsökande och jag ville vara ifred. Istället för att viska under lektionerna så skrek han mig i örat hela tiden. Jag tror det var då jag grundlade min tinnitus.
Till slut fick vår lärarinna nog och skickade iväg honom på läkarundersökning.
- Det måste vara något fel på pojken!
Det var det. Det visade sig att Per var gravt hörselskadad, nästan stendöv och därtill så led han troligen av antisocial personlighetsstörning. Han skickades iväg till en specialskola uppe i Stockholm. Han kom aldrig mer tillbaka.
Under flera år så förknippade jag Skåne med stendöva sociopater som slogs och skrek på en obegriplig dialekt. Jag minns att morsan fick chansen till ett nytt och bättre arbete i Landskrona, det blev inget av det jobbet. Jag satte mig på tvären direkt. Jag totalvägrade. Skåne skrämde skiten ur mig!
Jag undrar om Per bor kvar uppe i Stockholm och vad det blev av honom i så fall? Blev han kontorsfjant med rakad röv? Han kanske jobbar som controller inom finansiella styrsystem?
Nä, jag tror knappast det.

Något år senare blev jag placerad i OBS-klass som det hette på den tiden. Det var en blandad kompott av ungar i olika åldrar. Dårar, bråkstakar, dumskallar och några som var rena psykfallen. Klassen bestod som mest av kanske tolv-tretton elever. Vissa terminer var vi bara fem-sex stycken. Några åkte in på anstalt med jämna mellanrum. Då var det lugnt och skönt.
Det var bra att gå i OBS-klass. Ofta var det slappt och kravlöst. Första tiden var tuff, då hade vi en stenhård lärarinna som hette Fröken Jägermann. Men efter några år så fick vi en snäll gammal man som lät oss göra som vi ville, bara vi inte ställde till med bråk. Han trodde på människans inre godhet, att vi egentligen ville lära oss och att fria tyglar och dalt skulle få oss att frivilligt öppna våra böcker och helt plötsligt låta oss uppslukas av kunskapen.
Han hade fel. Vi satt mest och läste serietidningar och spelade couronne. Jag blev riktigt vass på det där spelet efter några år.
Det gick en norrlänning i vår klass som hette Rolf men kallades för Roffing. Han var stendum i huvudet. Trög och långsam. Han lärde sig aldrig att skriva sitt eget namn. Totalt borta i skallen. Han använde sig ofta av underliga ordval och fraser. Han verkade komponera ihop sina egna snurriga beskrivningar på saker och ting. Jag vet inte om han blandade ihop allting i sitt dumma huvud eller om det var medvetet.
- Du ser ut som en vält byrå i ansiktet!
Minns jag att han sade till mig en gång. Det var menat som en förolämpning.
Under en tid var Roffing äldst i klassen. Vid tretton års ålder så var han en bra bit över en och åttio och bred som en oxe över axlarna. En elak jävel som brukade smiska upp oss småungar i brist på annat när han var uttråkad. Roffing var ofta uttråkad.
- Fan va tråkigt! Livet känns som en utslagen yougurt!
Kunde han säga. Då gällde det att hålla sig undan.
En dag så var han inte äldst i klassen längre. Kenny Mördarn, Thinner-Micke och Lasse Hjärndöd blev utskrivna och var tillbaka i klassen. De återställde genast ordningen genom att dra ned Roffing i källaren. Där slog och sparkade de skiten ur honom under hela lunchrasten samtidigt som lärarna satt och fikade i lärarrummet.
Jag stötte på Roffing lite senare utanför matsalen. Ansiktet var mos och t-tröjan var alldeles blodig.
- Du ser ut som en fullbordad våldtäkt i ansiktet!
Sade jag.
Han blängde ondskefullt på mig men gjorde inget. Roffings storhetstid var över.

Det är länge sedan som jag gick i skolan. Idag är jag en medelålders man. Jag har varit i Skåne flera gånger och prövat på livet i både Stockholm och Norrland. Jag förstod skåningarna mycket väl, ingen skrek och inte fick jag några tjyvslag heller. I Norrland kunde de läsa, inte var de speciellt storväxta och det var ingen som sade åt mig att jag såg ut som en sprucken korv. Ingen tyckte heller att tillvaron kändes som en Opel Kadett med spräckta kolvringar.
Man växer upp och lär sig att det mesta var fördomar och förhastade slutsatser byggda på ett barnsligt och outvecklat sinne.
Mina fördomar besannades aldrig. Inte när det gällde Skåne och Norrland i alla fall.

fredag 9 april 2010

Stjärnlös värld.

Universum expanderar. Planeter och solsystem rör sig ifrån varandra med rasande fart. Om några tusen år kommer människan att se upp mot en stjärnlös himmel. Det kommer att vara helt svart och vi är ensammare än någonsin.
Om ytterligare några tusen år så kommer solen att förvandlas till en röd jätte. Solen börjar svälla och vår jord och alla andra planeter i vårt solsystem kommer att förintas. Sedan slocknar hon och dör. Allt som människan har åstadkommit, alla underverk, all konst, alla ansträngningar och allt dokumentation kommer att gå upp i rök för alltid. Det kommer inte att finnas något kvar som påminner om vår existens. Vi har aldrig funnits.

Universum är uråldrigt, det är så gammalt så det går knappt att skriva ut med siffror. Det är inte greppbart för det mänskliga intellektet. Vårt solsystem har kanske existerat i en minut om man tänker sig att universum är ett dygn gammalt. Mänskligheten har kanske funnits en nanosekund, om ens det.
Men vår generation kommer aldrig att behöva uppleva vår världs undergång. Vi kommer att hinna avlida flera gånger om, i hundratals generationer framåt. Våra liv är så korta så de är inte ens mätbara i jämförelse med universums ålder.
Vi kommer att fortsätta med att dö i krig och avlida i obotliga sjukdomar. Vi kommer att hugga ihjäl varandra, supa ihjäl oss och kasta oss utför stup och mitt uppe i alltihopa så kommer vi att gå till våra jobb precis som om livet vore oändligt.
Allt detta under tiden som stjärnorna är på väg bort från vår natthimmel.
Vår tid är begränsad, universum expanderar och hela vår värld kommer att gå under. Och ändå finns det människor som stressar iväg till sina jobb. Det finns snickare som tror att de tillför något, det finns svetsare som anser att det faktiskt är viktigt att deras fogar håller tätt och jag har t o m träffat människor som mår dåligt om de inte får vara en kugge i ett helt meningslöst maskineri som ändå håller på att skära ihop.
Jag har alltid ansett att det vi borde ha något bättre för oss. Man kan tycka att vi borde ta tillvara på vår tid bättre.
När vi ligger på vår dödsbädd kommer vi inte att minnas alla dagar som vi kom i tid till jobbet. Vi kommer istället att minnas den där soliga sommardagen då vi slängde arbetskläderna i soptunnan, bad chefen dra åt helvete och stack iväg in till stan för att träffa polarna. Vi kommer att minnas fyllefester vid sjön och första gången vi träffade en kvinna som lärde oss vilka knappar vi skulle trycka på.
- Nej! Nej! Inte där! Längre upp!
Jag minns inte summan på min första lön.
Men jag minns en flicka som jag en gång tillbringade en natt tillsammans med under stjärnorna. Jag tyckte hon var världens vackraste. Kanske var hon det? Eller också var det jag som inte hade så mycket att jämföra med.
Vår värld och vår existens är ett under. Just då så tyckte jag att det var ett under att jag till slut fick sitta och hålla en vacker flicka i handen. Jag minns att hon drömde om att bli skådespelare. För några år sedan så hörde jag att hon jobbade som timvikarie på avdelningen för reklamationer och klagomål på Bil-Tema i Örebro.
Hon gav upp sina drömmar hon också. Det gör de flesta av oss. Men vi hade drömmar i alla fall, och jag har inte glömt dem ännu. Drömmar ska hållas vid liv och drömmare ska ha uppmuntran. Din dotter eller son kan vara nästa Janis Joplin eller John Steinbeck.
Sådant känns viktigare än servicekänsla och god kontakt med idioterna som inte begriper att de får vad de betalar för.

När jag var ung så hade jag mycket höga förväntningar på livet. Det har jag inte längre. Man förlikar sig och lär sig att se det stora i det lilla. Det kallas att mogna. Du har äntligen mognat! Säger de till mig. Det är en finare beskrivning på att man har blivit knäckt. Det anses moget att sluta drömma. Nu marscherar jag snällt iväg till jobbet varje morgon.
När jag var ung hoppades jag att det var något speciellt med mig, att jag skulle bli något särskilt, att jag skulle skapa något bestående.
Idag är jag nöjd om jag slipper tandvärk, kukhår i maten och ansvarsfulla arbetsuppgifter. Jag har tjugo år kvar till pensionen och friheten. Jag tänker att om jag blundar hårt och stoppar fingrarna i öronen så kanske det går fort? De kanske inte ens ser mig?
Och vips så har jag fyllt sextiofem år! Jag får äntligen min pension, tar ut mina sparpengar och så sticker jag iväg söderut för gott!
Kanske kommer jag att sitta vid en palmkantad strand någonstans och titta upp mot natthimlen. Kanske har jag en kvinna vid min sida som jag kan hålla i handen, precis som när jag var ung.
Jag är en man med stor tur, för jag tror att jag föddes i rätt tid. Jag föddes på sextiotalet när Sverige var som rikast, jag fick vara ung man under åttiotalet och jag har tillbringat några nätter under stjärnorna med vackra kvinnor.
Jag skiter i arbete och karriär, det har jag alltid gjort, men jag hoppas att jag får ännu en stjärnklar natt med en vacker kvinna. Kanske väntar hon på mig i ett land någonstans söderut? Hon kanske sitter och tittar upp mot stjärnhimlen varje kväll och delar mina tankar och funderingar om livet och tillvaron. Hon sitter vid stranden just nu, jag sitter på min balkong. Vi lever under samma måne och tittar på samma stjärnor.
Vi har blivit födda i rätt tid, ännu kan vi se stjärnorna.

onsdag 7 april 2010

Skitjobb och flykten från Libanon - Del 2.

… Så Hamid började berätta för oss andra.

Han växte upp i välbärgad förort till Beirut och var son till man som drev ett större hotell. Som barn så blev lille Hamid bortskämd. Fadern drog in en hel del pengar på sin hotellverksamhet och modern drev en liten sömmerskeateljé som hon senare kunde utöka tack vare att hon fick kontrakt med armén. Hon började anställa folk och pengarna strömmade in. Hamid fick en fin uppväxt och lärde sig aldrig riktigt att se sambandet mellan arbete och pengar. Pengar var något som man kunde tjata sig till, inte arbeta ihop. Hamid prövade i och för sig på att arbeta en sväng. Som piccolo på faderns hotell.
Det var inte ett dugg roligt.
Först och främst så kände sig den långe och smale Hamid dum när han stod i den där fåniga, röda uniformen med revärer på byxbenens sidor och löjliga axeltofsar på jackan. Byxbenen var för korta och skorna klämde. Hamid var över en och nittio lång. Uniformen var anpassad efter libanesisk standardlängd som ligger någonstans runt en och sjuttio.
Hamid kände sig som en komplett idiot.
För det andra så ville servicekänslan inte riktigt infinna sig. Hamid sket faktiskt fullständigt i om gästerna trivdes, om deras väskor var tunga eller vilket rum de skulle till. Hamid stod där ute i solskenet vid trappan och rökte. Han gjorde inte en min av att vilja hjälpa till med väskorna när någon taxi dök upp full med gäster. Han märkte dem inte ens. Hamid hade tankarna på annat. Fitta först och främst.
- Han bara står där! Ska han inte hjälpa oss med väskorna?
Vid tjugo års ålder så var Hamid inte bara uttråkad, han var även sexuellt utsvulten.
Fadern tröttnade på att se sin hopplösa son stå med händerna i byxfickorna med en cigg i mungipan vareviga dag. Vad i helvete är det för fel på den pojken?
Fadern började få klagomål.
- Du får ta och prata med din son, för det är något som inte är som det ska i huvudet på den pojken!
Tunga politiker brukade ta in på hotellet med jämna mellanrum under veckosluten. Deras bortskämda döttrar hade synpunkter på Hamids uppträdande. En kedjerökande lång piccolo med för korta byxor gjorde dem besvärade.
- Är det inte meningen att en piccolo ska vara behjälplig med bagaget? Hade Fadila, utrikesministerns undersköna dotter, frågat nere i receptionen. Hon tyckte det var märkligt att Hamid alltid lyckades klämma in sig i hissen tillsammans med henne, utan något bagage i händerna. Han bara stod där med händerna i byxfickorna. Fadila fick känslan av att han skulle ta henne på brösten vilken sekund som helst.
Ibland dök han upp nere vid frukostmatsalen, fortfarande klädd i sin röda och trånga piccolouniform. Han stod vid ena väggen med händerna i fickorna och blängde på de unga kvinnorna när de åt.
- Herregud! Han har ju stånd!
Viskade Nadira, Fadilas yngre syster en morgon när de satt och åt. - Jag ska minsann säga till pappa!
Hamid var knappt medveten om tid och rum. Han var mitt uppe i en upphetsande dagdröm som innefattade honom själv och de två unga systrarna tillsammans i en dubbelsäng. Hamid hade precis slickat färdigt båda två. Nu stod han och funderade på vem han först skulle ta oskulden på? Nadira har en riktigt fet röv, tänkte Hamid, det är ju trevligt men Fadila har stora bröst. Jag börjar med Fadila! Just när han sjönk ned mellan benen på henne dök deras far, Tarik Muftij upp tillsammans med Hamids far.
- Och vad står du och tänker på då?
Hamid förklarade att han just stod och funderade på sin framtida karriär.
Min karriär som fittslickare! Tänkte Hamid och skrattade till. Båda stirrade på honom. Store Gud, varför blev jag förbannad med en galen son? Tänkte Hamids far.
Hamid sade att han övervägde ett karriärbyte.
- För det känns som om jag inte kommer så mycket längre här! Sade han och mötte sin fars ilskna blick. - Det känns som om jag står och stampar på samma fläck!
Och ja, det höll fadern med om. Hamid hade stått och glott ända sedan han började för snart ett halvår sedan. Där hände det fan inte mycket. Men det var det slut med nu!
- Du ska bort härifrån! Begrips?
Och därmed var Hamids karriär inom hotellbranschen över.

Hamids far hade en bror som drev en liten restaurang i Beiruts södra förorter. Kassem var hans namn och var inte på långa vägar lika framgångsrik som sin bror. Dit blev nu Hamid skickad.
- Där kanske du kan lära dig att jobba!
Kassem var som sagt inte lika framgångsrik som brodern och det hade gjort honom missunnsam och förgrämd. Det retade honom att brodern hade blivit en rik man. Själv så hade han svårt att få sin lilla rörelse att gå ihop.
- Och nu ska jag bli tvungen att ta emot hans korkade son också!
Men Kassem hade ett glädjeämne i livet, sin dotter Amira. Den dagen hon föddes gick solen upp i Kassems liv. Allt kretsade kring Amira. När Amira föddes började tideräkningen för Kassem. Den mörka tidsåldern var över. Det varde ljus! Nu föll planeterna på plats, jorden hittade äntligen sin rätta rotationsvinkel och Kassem fick en anledning att kämpa vidare i en värld som hittills bara hade varit vrång mot honom.
Men jag fick Amira i alla fall!
Brukade han tänka när han såg henne stå där vid grytorna i restaurangköket. Amira var arton år och mogen för att giftas bort. Det klarade inte Kassem av. Blotta tanken på att hon skulle bli någon annan mans kvinna fick det att vända sig i magen på honom av ilska. Han blev ursinnig bara han tänkte på det. Amira skulle skyddas! Amira skulle inte behöva underkasta sig någon man. Inte så länge Kassem levde och hade något att säga till om i alla fall!
Lilla söta Amira! Tänkte Kassem, Lilla fina Amira, du ska minsann inte behöva bli beroende av någon otäck man!
När Kassem såg på sin dotter tänkte han alltid goda tankar. Amira lockade fram det fina hos Kassem.
När Hamid dök upp i köket och såg Amira för första gången lockade hon fram en del hos honom också.
- Jag ville knulla henne direkt!
Sade Hamid.
- Ditt svin!
Skrek Anki, Madde och Julia i kör.
Jag och Jocke bad dem hålla tyst så att Hamid kunde berätta sin historia. Den var intressant.
- Fortsätt! Lyssna inte på dem!
Så Hamid fortsatte.

Han bestämde sig för att försöka sköta sitt nya jobb, göra sitt bästa i köket. Enbart för att få vara nära Amira.
Hamid låg på henne som en rem dagarna i ända under tiden som han grillade lammkotletter och rörde i såsgrytorna. Han pladdrade på och gjorde sitt bästa för att charma henne och det verkade faktiskt som om hon inte var helt oemottaglig för Hamids attacker. Amira hade alltid varit svag för långa män med spindelsmala armar och ben. Hon kanske inte var så oskyldig som fadern inbillade sig?
Så en dag efter lunchrusningen så tänkte Hamid: Va fan, jag knullar henne här och nu!
- Och så gjorde jag det! Jag vek upp hennes långkjol och knullade henne mot induktionshällen så kastrullocken hoppade!
Tjejerna som satt tillsammans med oss och lyssnade reste sig upp och gick iväg.
- I röven också!
Ropade Hamid efter dem.
De skakade på sina huvuden. Idiot!
- Men i alla fall…
Fortsatte Hamid.
När Amiras far kom ned i köket och fick se eländet så sade han:
- Vänta lite! Jag kommer strax!
Sedan gick han upp till sin lilla lägenhet på övervåningen. Hjärtat bultade och han undrade var i helvete han hade lagt slaktmasken och sin nya, fina filékniv som han hade sparat ihop till. Den skulle bara användas vid speciella tillfällen. Som t ex när någon man visade hans dotter ett osunt intresse. Var det något som Hamid hade gjort så var det att visa hans dotter ett osunt intresse!
Hamid förstod att han gjort bort sig en gång för alla. Riktigt ordentligt. Han drog på sig byxorna och försvann ut genom köksingången.
Det var sista gången någon ur Hamids släkt såg honom. Nästa dag ringde han till sin far från ett billigt hotellrum och fick reda på att Kassem hade utfäst en belöning på tiotusen amerikanska dollar till den som kunde visa upp Hamids ballar.
- Du är bränd! Fattar du? Du är inte min son längre!
Hamid lade på och drog vidare söderut. Mot gränsen till Israel. Han skulle aldrig mer återse sin släkt.

Något pass hade han inte så när han stod där vid gränsen och visade sitt körkort för de israeliska gränsvakterna så skrattade de bara.
- Det var tvärstopp! Jag kunde lika gärna ha viftat med kuken!
Jag och Jocke skrattade.
- Och det gjorde jag också!
De tog det som en öppen provokation och släpade genast iväg honom till förhör. De misstänkte att han var en ovanligt korkad palestinier. Tillräckligt korkad för att vara en självmordsbombare kanske? Det blev några dagar av hårda förhör. Hamid erkände ingenting för han hade ju inget att erkänna.
- Jaså, du kör med den stilen va?
Till slut så kom Mordechai in, en stor, bastant förhörsledare som var känd att få alla burfåglar att börja sjunga.
- Håll fast honom! Röt han. - Och se till att få av honom byxorna!
Sedan knäppte han upp sina egna byxor och blottade ett imponerande stånd.
- Ha! Ha! Säg hej till Mordechai! Sade de andra gränsvakterna. - Han är inget farlig! Han vill bara hälsa!
Hamid berättade inte så mycket mer om förhöret. Både jag och Jocke förstod honom. Hamid satt tyst en lång stund.
- Fan, jag är drus, jag är ingen jävla palestinier!
Jag vet inte vilket som kändes värst för Hamid, övergreppet eller att de trodde att han var palestinier. Det måste ha känts tungt för Hamid.
Hur som helst så blev Hamid senare satt i ett palestinskt flyktingläger. Där fick han kontakt med en hjälporganisation och genom den vägen kunde han senare söka asyl i Sverige.
- Jag sade att jag var utsatt för följelse av min släkt i mitt hemland! Sade Hamid och nu skrattade han igen. - Jag sade att de försökte gifta bort mig med min brorsdotter men jag har aldrig varit mycket för kusingifte!
Det var en bra historia. Vi skrattade gott.
- Men jag nämnde aldrig att jag gärna knullar dem!
Ha! Ha! Ja, jävla Hamid va?

måndag 5 april 2010

Skitjobb och flykten från Libanon - Del 1.

Vi satt ett gäng på jobbet och snackade om gamla skitjobb, om fusk och mygel, om förnedring och rent sabotage mot tidigare arbetsgivare. Vi försökte att överträffa varandra. Vi skrattade åt våra gamla minnen. Det var fredagseftermiddag, vi satt och väntade på att få gå hem och humöret var på topp.
Jag drog en gammal historia som brukar locka fram till skratt. Den är helt sann. Jag glömde dock vilka jag satt med, de blev inte imponerade. De spelar i en liga för sig och har varit med förr.
Men i alla fall.
För flera år sedan så genomled jag ett av de värsta jobben jag någonsin har haft. Det var på en charkfabrik. De tillverkade mest korv. Det var ett kortare vikariat på tre månader. Jag var placerad i rökeriet. Arbetet gick mest ut på att koka falukorv och röka skinka. Mest falukorv faktiskt. Det vällde ständigt in stora vagnar med falukorv som skulle skjutas in i stora ugnar. De skulle ångkokas i ungefär tjugo minuter innan de var färdiga för leverans ut till affärerna. Ute på bryggan stod chaufförerna och skrek att man skulle skynda sig. Det var ett helvetesjobb. Ohyggligt tungt och stressigt. Inte blev det bättre utav att alla var arga och otrevliga hela tiden. Jag var ny på jobbet och det var den sortens arbetsplats där folk hade jobbat i hela sina liv. Hela släkter och familjer var anställda sedan generationer tillbaka. Jag var helt utfrusen.
Det var tre ugnar, varje kok tog tjugo minuter. Om jag stressade på så kunde jag smälla av nio vagnar med falukorv i timman. Problemet var att vissa timmar så kunde det komma in femton vagnar. Det betydde att jag kom efter i jobbet. Lägg därtill att det var inte bara att stå med armarna i kors och vänta under tiden som korven kokades. Då skulle jag hinna med att röka skinka i någon annan ugn som låg en våning ned, fylla på med bränsle och vara behjälplig ute i fabriken. Alla skrek efter mig. Hela tiden. Chaufförer, korvknytare, paketerare och små ilskna arbetsledare.
Jag har aldrig någonsin vantrivts så mycket på en arbetsplats tidigare. På alla andra skitjobb så har man i alla fall haft sina kompisar, så var det inte här. Under rasterna fick jag sitta ensam. Alla markerade att jag inte hörde dit, att jag var en utböling som minsann inte hade jobbat där tidigare och därför skulle jag fan inte tro att jag var något. Jag hade inte tillbringat hela mitt liv under det där förbannade fabrikstaket, inte mina släktingar heller. Fan, jag hade ju ett efternamn som ingen kände igen, och konstigt var det också. Den där, han kan omöjligt vara härifrån!
Så därför blev det bestämt redan under första lunchrasten; jag var Dum I Huvudet. Jag hörde inte dit. Därför skulle jag inte accepteras. Jag skulle knäckas.
Vad de inte visste var att jag var redan knäckt. Jag föddes knäckt. Så det lyckades de aldrig med. Det retade dem.
Detta var i en större stad men så gott som alla som jobbade där pendlade in från små hålor utanför stan och kände varandra sedan generationer tillbaka. Tung inavel med en historia långt bak till stormaktstiden.
- Där har du Svante i vedbodens son, det är en bra pojk det! Fint virke i den släkten!
Minns jag att lagbasen sade till mig under min första arbetsdag. Han pekade på en byfåne med Elvisfrilla som tydligen var mannen som skulle lära upp mig innan han gick på semester. Han var sorten som såg ut att ha sin syster som runkobjekt.
- Han heter Göran! Sade lagbasen. - Göran, kom hit och hälsa på din vikarie!
Jag misstänkte att Göran skulle använda semestern till att köra omkring i sin cheva och spela femtiotalsrock och fantisera om sin syster som dessvärre hade gått och gift sig med hans bästa kompis, och tillika kusin. Göran skulle tillbringa sin semester bakom ratten med en stake hård som en stavlampa samtidigt som Elvis och Buddy Holly dånade ur högtalarna.
Det jobbade drygt etthundra personer på fabriken. Så gott som alla var som Göran. Då förstår ni.

De där tre månaderna blev till ett helvete. Jag gick ned nästan tio kilo. Mot slutet var jag mager som en jakthund.
De sista dagarna var jag inte bara mager, jag var även full av aggressioner mot både kollegor och företag. Jag var där i tre månader. Första månaden räknade jag veckorna. Andra månaden räknade jag dagarna och tredje månaden timmarna. En torsdagsmorgon i slutet av augusti hade jag bara sexton timmar kvar. På fredag eftermiddag skulle jag bli fri och skulle aldrig mer återvända. Jag hade skött mitt jobb men mot slutet orkade jag inte mer, jag gav efter, jag ville hämnas.
Det rasade in vagnar med korv som skulle kokas. Ugnarna kunde bara svälja nio i timmen. Första timmen kom det in tjugo vagnar. På lastbryggan stod de förbannade chaufförerna och skrek och svor över mig. Att jag var lat, att jag skulle skynda mig och att de minsann hade tider att passa.
Tider att passa va?
Jag struntade i att koka korven. Jag rullade ut vagnarna direkt på lastbryggan. Jag gav fan i alltihopa. Ingen märkte någon skillnad i alla fall.
- Sådärja, du kan ju jobba trots allt!
Sade en av chaffisarna som var fet och ful och som med största sannolikhet hade skador på sin arvsmassa.
De sista två dagarna kanske jag kokade hälften av falukorven som kom in, resten gav jag fan i. Chaufförerna körde ut rå falukorv för tusentals kronor till affärerna. Det händer än idag att jag fnissar för mig själv när jag tänker på alla kunder som stod där hemma och skar upp rå korv så att köttmassan rann över skärbrädan.

- Det där var väl fan ingenting! Sade Jocke. - Jag hade hoppats på något riktigt saftigt, det där var ju bara löjligt!
Sedan kände sig Jocke tvungen att berätta något som verkligen skulle få oss att dra på smilbanden.
- Och det är helt sant!
Jocke berättade om sin ungdom, när han var arton år. Han bodde fortfarande hemma hos föräldrarna och trivdes bra med sin livssituation. Det var två år sedan han hade slutat nian och han hade lyckats klara sig undan både jobb och utbildning. Sommaren innan han fyllde arton år så delade Jocke ut lite reklam då och då för att få ihop fickpengar. Han hämtade ut reklambuntarna vid Posten och sedan cyklade han iväg och slängde hela rasket i en skogsbacke som sluttade ned mot ån. Det flöt ofta omkring reklamblad för affärskedjor och prenumerationserbjudande på rakhyvlar och strumpor i ån den där sommaren.
- Det där är gammalt! Så gjorde ju alla!
Avbröt jag.
- Håll käften! Jag är inte färdig ännu!
När hösten kom fyllde Jocke arton år och var därmed berättigad socialbidrag. Hela vintern så satt Jocke i sitt pojkrum nere i källaren och ägnade sig åt att dricka hemgjort äppelvin. Det blev även en myckenhet av runkande. Jocke trivdes med livet.
Det är ju inte så hemskt att växa upp, trots allt!
Tänkte han och provrunkade ett nytt nummer av Fib Aktuellt.
Föräldrarna tröttnade på att ha en vuxen son som gick hemma och slog dank. Socialen hade också synpunkter på Jockes jobbsökande. Han visade liksom inte den rätta viljan. Till slut blev han tvingad till att ta en lärlingsplats på ett bageri. Annars drog socialen in bidraget och därmed skulle han inte kunna betala för sig hemma.
- Och då åker du jävlar i mig ut!
Röt Jockes far.
Så det var med tunga ögonlock som Jocke en tidig morgon infann sig i köket på bageriet där han skulle läras upp. Jocke var inte ett dugg intresserad av att utbilda sig till bagare. Något tråkigare fick man ju leta efter!
Så när Jocke en tidig morgon stod där vid en degblandare och glodde på degen som piskades mot bunkens sidor så tänkte han: Om jag skulle ta och skita i degbunken?
- Och så gjorde jag det! Jag drog ned byxorna och sket rakt ned i degen!
Den var bra! Jag och Hamid skrattade så vi skrek. - Degen blev alldeles brun. Jag sade att jag hade blandat i rågmjöl. Fibrer är bra för magen!
Anki, Madde och Julia såg bara äcklade ut.
- Ni är fan i mig inte kloka! Det är inte roligt, det är sjukt!
Jag bad Jocke fortsätta för det har var riktigt bra.
- De såldes som finska rågrutor till de morgonpigga snickarna borta vid bygget. Det luktade nygräddat bröd och avföring ute i serveringen hela morgonen!
Sedan fortsatte Jocke att berätta om kukhår i muffins, om fusk och mygel, ständigt återkommande baksmällor och hur han till slut fick lämna sin lärlingsplats.
- De sade att jag säkert var en snäll kille, men att jag saknade intresset och respekten för yrket! Ha! Ha! Ja, det var en historia som var svår att toppa.
- Nu är det min tur! Sade Hamid. Har jag berättat om varför jag var tvungen att flytta till Sverige?
Nä, det hade han inte. Kör hårt Hamid!

Fortsättning följer...

lördag 3 april 2010

Kalops och meningen med livet.

Jaha, påsk och storhelg. Jag jobbar hela helgen och det är så jag vill ha det. Det känns helt ok. Jag har ändå inget liv.
Det är mycket få av oss som blev rika och berömda rockstjärnor, äventyrare och konstnärer. Men det kunde ha varit värre. Jag kunde ha suttit i en belånad villa med en gräsmatta som behöver klippas varje vecka och stuprännor som måste rensas och inbillat mig att jag hade ett liv. Och i garaget ligger några rullar tjärpapp och väntar på att bli uppspikade. Inget går upp mot lite tjärpappsjobb på sin lediga tid. Varje dag när jag kommer hem trött efter jobbet så sitter det en fet kärring vid köksbordet som kräver att jag ska vara en god fadersgestalt åt våra barn.
- Junior kallade sin lärarinna för Eva Braun idag! Vart har han hört det tro?
Ja, vad fan skiter inte jag i det?
- Och Fia sket nyss i blöjorna! Det är din tur att ta hand om det idag!
Två år och skiter fortfarande på sig. Hur kommer det sig att människobarn är svårare att få rumsrena än en katt?
Man kommer hem från jobbet, trött och knäckt efter en dag av meningslöshet och man tycker att det borde räcka som bestraffning för alla onda gärningar som man tydligen gjorde sig skyldig till i det tidigare livet.
- Det blir kalops till middag förresten!
Det finns män som har det så här. År efter år och de intalar sig att de har ett liv, men så en dag mellan ränteinbetalningarna så minns de sin ungdoms drömmar. Sanningen går upp för dem. Det är då man hittar dem en tidig morgon, sittandes i soffan tillsammans med en urdrucken sjuttiofemma och ett hagelgevär inkört i munnen, färdiga att skjuta iväg sig till andra sidan.
Man hör ofta hur det smäller ute i villaområdena, och det är inte expanderkärlen på oljepannorna som brister.
Nu är i och för sig inte singellivet så mycket bättre. Det är tråkigt det också. Jag önskar att det fanns ett tredje alternativ. Jag skulle vilja ha en flickvän att vara ensam med tillsammans. Var och en kan sitta i sin lägenhet och njuta av sin självvalda ensamhet samtidigt som man vet att det finns någon, om det skulle knipa.
Men vilka kvinnor går med på sådana förhållanden?
Min flickvän är min raka motsatts när det gäller den sociala biten. Hon gillar att umgås med andra människor på sin fritid. Jag får nog av sociala kontakter på mitt arbete. När jag är ledig vill jag vara ifred. Det är faktiskt den största anledningen till att jag valde bort familjebiten i mitt liv – Jag vill komma hem till en tom lägenhet! Inga distraktioner i form av skrikande ungar, inga krav på att jag ska fixa något, inget gnäll och inga jävla middagar tillsammans med resten av familjemedlemmarna. Vid köksbordet naturligtvis.
Här äter vi som folk! Här äter vi i köket, på bestämda tider!
Nej tack!
Helt tyst ska det vara när jag kommer hem.
Och maten äter jag vid TV:n eller i sängen. När jag vill. När jag är hungrig. Och ingen jävla kalops med kokta potäter tack!
Av någon anledning så förknippar jag - förutom desperata fyllor i gillestugan och självmord i arla morgonstund - kalops med familjer. Jag ser aldrig kärlek och gemenskap framför mig, jag ser grytor med kalops och skinnkokt potatis kryddat med brustna drömmar.

Jag är ingen större beundrare av svensk husmanskost. Kalops med kokt potatis har jag inte käkat sedan jag gick i skolan. Min gamla skolfröken försökte alltid att tvinga i oss sådant som vi inte gillade. Vi skulle lära oss. Hur lär man sig att gilla något som man redan tycker är äckligt?
Jag och en kompis brukade alltid smyga till matsalen och kolla vad det var för mat innan vår lärarinna hade hunnit dit. Jag gillade potatisburgare. Jag hoppades alltid att det var potatisburgare. Det var det mycket sällan. Kalops var det ofta.
- Det är kalops! Spring!
Vi hann aldrig undan. Vår lärarinna högg oss direkt och släpade med oss in i matsalen. Vi skulle lära oss att äta allt. Jag undrar varför? Jag har svårt att tänka mig att man skulle ha någon användning utav att kunna äta kalops om mattillgången skulle bli kraftigt begränsad i framtiden.
Jaha, de tryckte på knappen till slut! Det är ju tur att vi har en jävla massa kalops i alla fall!
Jag brukade ställa mig med armarna i kors. Jag vägrade att ta emot tallrik och bestick. Då brukade kärringen ta en tallrik och lägga upp maten åt mig.
- Sätt dig ned och ät!
Jag fick inte lämna matsalen förrän jag hade ätit upp. Så jag satt där jag satt med armarna i kors och stirrade rakt fram. Jag var bra på det. Jag har alltid gillat att sitta och stirra rakt fram och drömma mig bort. Matsalen tömdes på folk. Till slut var det bara jag och min lärarinna kvar.
- Du sitter kvar!
Så jag satt där ensam och lät tiden gå. Jag slapp lektionerna. Det var fina stunder. Det var bara jag, mina dagdrömmar och slamret från mattanterna ute i köket.
Till slut förstod min lärarinna att det inte var någon bestraffning. Eftermiddagarna i skolmatsalen tog slut. Hon fick mig aldrig att gilla Kalops.
De sade att man skulle ha nytta av matematik när man blev vuxen. Jag har haft många jobb, men aldrig någonsin har jag haft nytta av liggande stolen eller negativa tal.
De lyckades aldrig lära mig det heller.
Kalops, familjeliv eller matematik, det är samma skit alltihop. De försökte tvinga mig på det men jag har mest suttit och stirrat rakt fram och gett fan i alltihop. Vad spelar det för roll, egentligen?
Fira påsken med familj eller tillbringa långhelgen på jobbet. Det är ju samma skit.
Om man verkligen tänker efter.
Jag vill helst bara sitta här vid min dator, stirra rakt fram och dagdrömma. Det får jag inte, för jag ska jobba hela helgen.
Men det är i alla fall tyst i lägenheten när jag kommer hem.

Min gamla skollärarinna dog för några år sedan. Jag läste dödsannonsen på internet. Hon blev inte ens sextio år. Det är alltid tragiskt när någon människa dör, t o m när gamla lärarinnor tackar för kaffet och drar vidare. De flesta av dem var nog inte onda, de trodde bara på skiten.
Hon hette Birgit och vi var hennes första skolklass. Hon var nyutexaminerad direkt från lärarhögskolan. Då var hon en ung flicka på tjugofyra år, jag var sju år och hon ansåg att matematik var viktigt för mig och att jag skulle lära mig att äta kalops.
Jag undrar var hon fick de där dumheterna ifrån?
Kanske från samma ställe som alla de som anser att kalops tillsammans med familjen på bestämda tider är meningen med livet?
När vi konfirmerade oss så dök hon upp och gav oss ett var sitt kuvert med en liten hälsning. Jag hade inte sett henne sedan tiden i lågstadiet. Längst ned i botten av kuvertet låg ett litet kors. Jag har kvar det än idag.
För några år sedan låg hon på sjukhuset och dog i cancer. Några från min gamla skolklass var där och hälsade på henne. Jag var inte där. Det hade varit hyckleri.
Men om jag hade varit där så hade jag kanske sagt något dumt. Jag hade frågat henne vad hon hade för nytta av den förbannade matematiken nu? Och kanske hade jag även påmint henne om våra stunder i skolmatsalen.
- Det är kalopsen! Du skulle aldrig ha käkat skiten! Det gjorde inte jag och nu är det du som ligger här.
Och så skulle jag gå.
Men sedan skulle jag vända tillbaka och be om ursäkt. För hon gjorde det hon trodde var rätt. Hon trodde på skitsnacket. Det är det många som gör.