tisdag 13 april 2010

Barndomens fördomar och vanföreställningar.

Igår fick jag en fin dag på jobbet. Dels så var vädret underbart och dels så var jag iväg på ett trevligt jobb med mycket frihet under ansvar. Det betyder dagdrömmerier vid ratten och många rökpauser efter vägen. Eftersom cykelhjälmeriet är väl utbrett även på företaget där jag är anställd så får man naturligtvis inte röka i bilen. Farligt! Farligt! Därför var jag tvungen att stanna och kliva ur bilen för att kunna få mig en rök.
Jag stod och blossade i solskenet och njöt av ensamheten. Det dök upp en unge, antagligen från villaområdet som låg lite längre bort. Men va fan… Ska man aldrig få vara ifred? Försvinn!
Ungen stod och glodde dumt en stund, så som ungar gör. Jag undrade vad han glodde på? Han kanske ville ha godis. Det skulle han inte få av mig.
Men du kanske vill ha en stor påse skit? Vill du det, ungjävel?
Tänkte jag och blängde ilsket på honom. Snoret rann och han såg sådär tyken ut som bara bortskämda skitungar kan. Och så helt plötsligt:
- Min pappa säger att det bara bor fjollor och kontorsfjantar i Stockholm!
Ha! Ha! Ja, det stämmer verkligen. Jag sade till honom att han verkade ha en klok pappa.
- Honom ska du lyssna på!
Han stod tyst en stund, sedan frågade han:
- Undrar varför?
Jag förklarade för honom att i Stockholm så var de liksom lite mer toleranta mot underligt beteende. Det blir så i större städer. Galenskap accepteras och när tillräckligt mycket dårar har samlats på ett ställe så blir galenskapen norm. Det är därför Stockholm är så fullt av metrosexuella kontorsfjantar med rakade skrev. Få rakar kuken, smörjer in röven med lotion och jobbar som processanalytiker med ansvar över budgetbalanserade kalkylmoduler i Vilhelmina, Åmål och Tomelilla. De flyttar till Stockholm.
Ungen stod tyst en stund. Och sedan:
- Du kör bil! Då kramas man inte med andra pappor va?
Nej verkligen inte! Jag sade till honom att så länge man höll sig undan Stockholm så behövde man inte syssla med sådant. Inte behöver man slösa pengar på rövlotion heller!
- Kramas du med mammor då?
- Helst inte!

Jag talade om för honom att jag föredrog kvinnor utan barn. Dessvärre är det stor konkurrens om dem. Jag står mig illa i konkurrensen. Jag talade om för honom att jag egentligen inte var så kräsen.
- Jag kan nog knulla de flesta!
Ungen tittade på mig och sade:
- Det säger pappa att mamma också gör!
Jag skrattade till. Ungen var ju rolig! Jag tyckte nästan det var synd att jag var tvungen att hoppa in i bilen och dra vidare.
- Måste sticka! Hälsa mamma från mig! Det verkar vara en trevlig kvinna!
Jag tänkte på vad ungen hade sagt. De intrycken man får som barn sitter ofta i hela livet. För honom kommer Stockholm alltid att vara befolkat med kontorsfjantar som springer omkring i korridorerna med slätrakade skrev som doftar dyr hudlotion. Man får hoppas att det håller honom ifrån den staden.

Skåne är mitt favoritlandskap i Sverige. Jag har flera gånger varit på väg att flytta dit, men antingen har jag fått jobb men ingen bostad eller tvärtom, bostad men inget jobb. Helsingborg är favoritstaden men Ystad eller Trelleborg hade också gått bra. Vackra städer.
Dialekten gillar jag också. Jag förknippar den med sommar och färska jordgubbar.
Men som barn så hade jag en helt annan uppfattning.
När jag gick i första klass så hade vi en skåning i klassen. Han pratade en obegriplig skånska som ingen begrep. Det var helt omöjligt att förstå vad han sade. Han hette Per och det var något fel i huvudet på honom.
Ingen förstod honom men det kompenserade han genom att alltid skrika när han talade. Han gallskrek. Många blev irriterade och han fick ofta stryk. Det hjälpte inte. Han skrek ändå hela tiden när han pratade. Till slut började folk att skrika tillbaka när de talade med honom. Det reagerade han aldrig på. För Per var det helt naturligt att kommunicera genom att vråla. Det blev ett oherrans oväsen så fort som Per blev inblandad i något samtal.
Per var inte stor men var ändå våldsam. Han gillade att slåss men fick alltid stryk. Därför specialiserade han sig på tjyvslag. Han smög sig på bakifrån och klappade till allt vad han kunde med sin ena träsko. Han sänkte flera stycken på det viset. Någon kunde stå och spela kula och så helt plötsligt small det till och det blev helt svart. Man fick alltid se sig om över axeln när Per var i närheten. Det blev tröttsamt i längden att alltid behöva vara på sin vakt, lägg därtill det eviga skrikandet.
Jag och Per var bänkkamrater. Jag uppfattades också som underlig, jag tror det var därför vår lärarinna satte oss vid samma bänk. Jag undrar hur hon tänkte då? Jag var en drömmare som var helt ointresserad av studier och Per bara skrek och ställde till med slagsmål. Per var kontaktsökande och jag ville vara ifred. Istället för att viska under lektionerna så skrek han mig i örat hela tiden. Jag tror det var då jag grundlade min tinnitus.
Till slut fick vår lärarinna nog och skickade iväg honom på läkarundersökning.
- Det måste vara något fel på pojken!
Det var det. Det visade sig att Per var gravt hörselskadad, nästan stendöv och därtill så led han troligen av antisocial personlighetsstörning. Han skickades iväg till en specialskola uppe i Stockholm. Han kom aldrig mer tillbaka.
Under flera år så förknippade jag Skåne med stendöva sociopater som slogs och skrek på en obegriplig dialekt. Jag minns att morsan fick chansen till ett nytt och bättre arbete i Landskrona, det blev inget av det jobbet. Jag satte mig på tvären direkt. Jag totalvägrade. Skåne skrämde skiten ur mig!
Jag undrar om Per bor kvar uppe i Stockholm och vad det blev av honom i så fall? Blev han kontorsfjant med rakad röv? Han kanske jobbar som controller inom finansiella styrsystem?
Nä, jag tror knappast det.

Något år senare blev jag placerad i OBS-klass som det hette på den tiden. Det var en blandad kompott av ungar i olika åldrar. Dårar, bråkstakar, dumskallar och några som var rena psykfallen. Klassen bestod som mest av kanske tolv-tretton elever. Vissa terminer var vi bara fem-sex stycken. Några åkte in på anstalt med jämna mellanrum. Då var det lugnt och skönt.
Det var bra att gå i OBS-klass. Ofta var det slappt och kravlöst. Första tiden var tuff, då hade vi en stenhård lärarinna som hette Fröken Jägermann. Men efter några år så fick vi en snäll gammal man som lät oss göra som vi ville, bara vi inte ställde till med bråk. Han trodde på människans inre godhet, att vi egentligen ville lära oss och att fria tyglar och dalt skulle få oss att frivilligt öppna våra böcker och helt plötsligt låta oss uppslukas av kunskapen.
Han hade fel. Vi satt mest och läste serietidningar och spelade couronne. Jag blev riktigt vass på det där spelet efter några år.
Det gick en norrlänning i vår klass som hette Rolf men kallades för Roffing. Han var stendum i huvudet. Trög och långsam. Han lärde sig aldrig att skriva sitt eget namn. Totalt borta i skallen. Han använde sig ofta av underliga ordval och fraser. Han verkade komponera ihop sina egna snurriga beskrivningar på saker och ting. Jag vet inte om han blandade ihop allting i sitt dumma huvud eller om det var medvetet.
- Du ser ut som en vält byrå i ansiktet!
Minns jag att han sade till mig en gång. Det var menat som en förolämpning.
Under en tid var Roffing äldst i klassen. Vid tretton års ålder så var han en bra bit över en och åttio och bred som en oxe över axlarna. En elak jävel som brukade smiska upp oss småungar i brist på annat när han var uttråkad. Roffing var ofta uttråkad.
- Fan va tråkigt! Livet känns som en utslagen yougurt!
Kunde han säga. Då gällde det att hålla sig undan.
En dag så var han inte äldst i klassen längre. Kenny Mördarn, Thinner-Micke och Lasse Hjärndöd blev utskrivna och var tillbaka i klassen. De återställde genast ordningen genom att dra ned Roffing i källaren. Där slog och sparkade de skiten ur honom under hela lunchrasten samtidigt som lärarna satt och fikade i lärarrummet.
Jag stötte på Roffing lite senare utanför matsalen. Ansiktet var mos och t-tröjan var alldeles blodig.
- Du ser ut som en fullbordad våldtäkt i ansiktet!
Sade jag.
Han blängde ondskefullt på mig men gjorde inget. Roffings storhetstid var över.

Det är länge sedan som jag gick i skolan. Idag är jag en medelålders man. Jag har varit i Skåne flera gånger och prövat på livet i både Stockholm och Norrland. Jag förstod skåningarna mycket väl, ingen skrek och inte fick jag några tjyvslag heller. I Norrland kunde de läsa, inte var de speciellt storväxta och det var ingen som sade åt mig att jag såg ut som en sprucken korv. Ingen tyckte heller att tillvaron kändes som en Opel Kadett med spräckta kolvringar.
Man växer upp och lär sig att det mesta var fördomar och förhastade slutsatser byggda på ett barnsligt och outvecklat sinne.
Mina fördomar besannades aldrig. Inte när det gällde Skåne och Norrland i alla fall.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Håller med dig om att Skåne är vackert, på somamren iaf. Däremot är vintrarna rent utav deprimernade. Ofta dimmigt, blött, regingt och grått. FÖr mig skulle det vara optimalt att enbart tillbringa sommarhalvåret i Skåne.

Johan Westlund sa...

Denna har du postat tidigare

Gammal Hårdrockare sa...

Johan Westlund:

Nix! Jag skrev den sent igår kväll, jag kunde inte somna. Så går det när man dricker kaffe efter kl sex på kvällen.

Anonym sa...

Får virusvarningar på denna sida....inte kul

Anonym sa...

Har också läst det här tidigare. Kanske kommit fram någon annan snorunge och sagt att det bara bor fjollor och kontorsfjantar i Stockholm.

Anonym sa...

Att ni känner igen texten beror på att GH skrivit ett delar av detta inlägg på Flashback.

Anonym sa...

Har Skåne gått om Värmland? Har för mig du skrivit att Karlstad är den trevligaste staden att bo i.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Att ni känner igen texten beror på att GH skrivit ett delar av detta inlägg på Flashback."

Där har vi det! Fan, jag började också undra om jag höll på att bli senil eller något. Men det stämmer, början finns på Fb.

Annica sa...

Du är fan inte klok. Men kul som bara den är det att läsa. Så kör på bara.

Stefan Dedalus sa...

Skåne är mitt favoritlandskap alla kategorier. Har i och för sig inte besökt alla d:on i Sverige, och med tanke på tillståndet i landet kommer jag nog att avstå. Livet är kort nog ändå. Apropos döden var jag och min hustru i Landskrona en gång. Detta var innan den pittoreska före detta varvsstaden blev rikskänd.

Vi skulle i vilket fall göra en utflykt från vårt temporära tillhåll norr Höganäs (inte alls långt från Lars Vilks’ bostad) och jag körde nykter och sur in i orten, hittade en parkering centralt, och vi sneddade över torget. Inte en människa. Vi strosade norrut till citadellet, som var stängt. Vi gick vidare till en lokal vid Öresunds strand som såg ut som en restaurant. Den var också stängd. Kom att tänka på Peter Wahlbecks låt om Ullared.

”Var fan är alla?” sade jag.
”Det är vackert här.” sade min fru.
”Det är ju för fan lördag!”
”Var inte så grinig.”
”Jag är törstig. Och när jag tänker efter hungrig också. Nu börjar det regna. Fan att alltid ha skitväder på semestern.”
”Är det Ven där ute?”

I diset kunde man med litet god vilja urskilja en skepnad. Kunde varit en ö. Eller en tankbåt.

Vi gick tillbaka till centrum. Det intressanta var att det var helt folktomt. Må det att folk var rädda för att gå ut. Eller att det regnade. Eller att man likt 1428 väntade en brand i staden. Det var en lördagsförmiddag i augusti tidigt 00-tal, och jag ville ha mat fär en karl. Pasta, öl, och en redig sup. En pizzeria på södra sidan verkade vara öppen, och vi smög in.

”Hallå?” Tomt.

Klockan närmade sig ändå mid dag, men inte en själ syntes till. Har aldrig gillat trängsel, men detta var ju löjligt. Vi slog oss ned vid ett bra bord med utsikt över den centrala delen av byn, med koll på bilen, och ögnade igenom den något lättlästa menyn.

”Hah!”

Vi ryckte till vid det plötsligt ekande utropet, och bortom bardisken urskiljde vi en skrämd gestalt som liknade en servitris.
”Eh, får vi beställa?” Hon hämtade sig något från chocken. Främlingar. Som vill äta.
”Hrrm. Javisst.” Hon sneglade nervöst mot köksregionerna. Var kocken bakis? Var han över huvud taget där? Hennes skånska darrade betänkligt när hon vaksamt närmade sig en bitter medelålders göteborgare med med sin trötta fru.

”Här. Nycklarna!” Min äkta hälft tog med antydan till grimas emot knippan.

Den unga damen drog med händerna besvärat över förklädet.
”Ja?”
”Har du glömt evakueringen?”
”Va?”
”Nevermind. Rush hour, eller? Först en Gammeldansk, en sexa. Och se’n en till. Och en öl. Har du inte tjeckiskt tar jag en Mariestad femti. Och denhära pastan.”
Jag pekade. Hustrun blängde på mig med den där blicken som sade att det räckte med dåliga skämtförsök för tillfället och beställde en komplicerad pizza samt cola. Jag fick lust att sjunga.
”Flicka från Backafall, Briggen Tre Bröder…”
”Men du, kan vi inte åka till Ven senare?”

Jag mådde plötsligt bättre efter danskarna som snabbt hade blivit fyra, och började högt nynna på en låt av Billy Ocean.
“… get into my car…”
”Det räcker. Inget mer för dig. Annars får du ta bussen hem. Skall vi åka till Ven eller inte?”
”Vischt. …medan en landvind från kusten i söööder…”

Det gick inga båtar till Ven den dagen. Dis. Duggregn. Inte en jävel. Det var något spöklikt över den lilla staden, redan då.

/Atb S

Gammal Hårdrockare sa...

Stefan Dedalius:

Ha! Ha! Härlig historia!

Stefan Dedalus sa...

Tack. Den är sanningsenlig till 98%, endast detaljer i konversationen kan avvika.

L var faktiskt lika ödsligt som jag beskrev det. En turistinformatör/kioskägare vid vattenbrynet var förutom restaurangpersonalen de enda levande varelser vi stötte på. Han var f ö från Irland, tror jag, och verkade överlycklig över att få prata med någon. Vi köpte en Fanta.

Om man kör kustvägen från Ängelholm eller, enklare fr E20, sväng då 112 mot Höganäs, tag med fördel av mot Jonstorp, en vacker väg; 1451/1441 tror jag, så kommer man till en sömnig korsning som heter Brunnby. Vänster vänster (?), så jag minns, och Du åker kanske förbi en framtida kultplats. Vilks är redan historisk.

På den tiden (10 år sedan ca) ansågs han som en lokal kuf, med aspirationer mot en viss stiftelse därvid stenhamnar nordost Kullaberg, med utsikt mot Skälderviken magnificat. Omfalos, omgärdad av överviktiga amerikaner med matsäckar. Hur kom de tillbaka upp? Bisarrt. Besök, men tag med kondition och bra skor. Det är brant.

Idag skulle jag stanna till och skaka Lars hand, men risken för att han kommer mot mig med yxa är stor, då mitt gråa skägg kan misstas för en talibanhövdings. Hans glasögon verkar rispiga.

Eruption. Gammal vitbluesrock dånar från spelaren; Stevie Ray Vaughan. Don’t do choppers. Läser att London stänger flygtrafik. Så det kan bli. Jag är ledig idag och dricker sprit, och klockan är 1130. Nu kommer det västerifrån in ett dis från Island.

Only ashes remain. /S

Solus sa...

"För honom kommer Stockholm alltid att vara befolkat med kontorsfjantar som springer omkring i korridorerna med slätrakade skrev som doftar dyr hudlotion."

Underbart! Hysteriskt roligt! Du skriver bra!