torsdag 29 april 2010

En dag på servicehuset.

Jag jobbar på schema, vilket betyder att jag jobbar varannan helg. Jag har inga problem med att jobba helg, tvärtom! Oftast är det ett lugnare tempo och det finns inga chefer som smyger omkring och håller koll.
Mina arbetsuppgifter under helgerna är också helt ok. På morgonen så städar jag i tre timmar hos en kund. Städa är bra. Vilken idiot som helst klarar av att städa. Jag gillar städjobb. Det enda man behöver tänka på är att det ska bli rent, inget mer. Man kan dagdrömma under tiden som man går omkring med skurmaskinen. Jag stirrar rakt fram, tänker på trevliga saker och går fram och tillbaka tills golvet är rent.
Folk säger att de vill ha ett jobb som ger dem nya utmaningar och variation i arbetsuppgifterna. Det vill inte jag ha. Jag har en hjärna som hela tiden tar mig med på nya äventyr och som ger mig variation i vardagslivet. Det räcker alldeles utmärkt åt mig.
När jag är färdig så är det leverans till ett äldreboende som står på schemat. Jag kör till en av våra kranskommuner, hämtar ett antal matkantiner vid ett storkök och kör tillbaka till ett äldreboende här i stan. Fem våningar med pensionärer som väntar på mat.
Jag brukar ta hissen upp och arbeta mig neråt. En gång hade jag stånd efter att ha ägnat mig åt lite väl häftiga dagdrömmar under bilfärden. Då fick jag åka upp och ned tills ståndet hade lagt sig. Det ser inte bra ut inför kunden att leverera mat med ståkuk.

En av våningarna är lite speciell. Här bor det bara äldre människor med mycket svår demens. De flesta sitter bara rakt upp och ned i sin rullstol och glor rakt fram, förlorade för alltid i sin egen värld. Oftast inte kontaktbara. Många tycker nog att det är rätt så tragiskt men de är med största sannolikhet inte medvetna om sin situation. Deras tillvaro skiljer sig egentligen inte så mycket från min. Enda skillnaden är väl att jag är tvungen att ta mig tillbaka till verkligheten ibland.
Det finns några som faktiskt är kontaktbara på denna våning. En gammal man dyker alltid upp varje gång som jag står i deras matsal och lyfter upp matkantinerna på köksbänken. Han kommer hasande med sin rullstol och frågar alltid samma sak.
- Har du något brännvin med dig idag?
Första gången han frågade så trodde jag att han skämtade med mig. Jag skrattade till och sade att nej, något brännvin hade jag inte med mig idag inte!
- Inget brännvin…?
Sade han och såg nedslagen ut. Sedan hasade han iväg med sin rollator.
- Gösta! Smit inte iväg nu! Det är lunch!
Sade en av vårdarna.
Gösta lyssnade inte. Han hasade vidare. Han sket fullkomligt i lunchen.
- Vill inte ha! Jag vill ha brännvin! Det är ju helg!
Sade Gösta.
Vårdaren talade om för Gösta att det var det faktiskt slut med och nu fick Gösta vara så god att sätta sig till bords. Sedan föste han Gösta i riktning mot matbordet. De andra hade redan hunnit sätta sig. De satt där och glodde rakt fram och dreglade över sina tallrikar. Vårdarna skulle bli tvungna att mata flera av dem. Inte undra på att Gösta tyckte att det behövdes brännvin.
- Fram med spriten!
Hojtade Gösta rakt ut i luften när han hade satt sig vid bordet. - Här ska jävlar i mig supas!

Gösta hade nog haft en vild ungdom. Förargligt nog hade han blivit gammal och nu hade någon bestämt att det var slut med det roliga.
De flesta sitter som sagt tysta och lever i sin egen värld men det finns några som faktiskt yttrar sig ibland. En gammal tant som sitter i rullstol brukar komma farande med en rasande fart när hon känner matlukten. Jag tror att hon är klar i huvudet, det kan man se på ögonen, men hon har drabbats av slaganfall och förlorat talförmågan. Orden är borta för alltid. Hon vill kommunicera och göra sig förstådd men det går inte så bra.
- Hogga bogga!
Låter det som om hon säger. De enda ord hon kan forma med sina läppar. - Hogga bogga! Hogga hogga! Bogga bogga!
Man märker att hon är frustrerad. Ingen förstår henne och vårdarna har slutat att lyssna för länge sedan. Någon av gamlingarna som tidigare har suttit som förstenad och stirrat rakt fram vaknar till och skriker rakt ut i luften.
- Håll käften!
Tanten blir naturligtvis ännu mer frustrerad och arg. Hon säger att han minsann kan hogga bogga och inte nog med det, han kan även ta sig i hogga bogga så mycket han orkar och vad henne anbelangade så var det bogga bogga och hogga hogga med hela skiten för hon gav både bogga och hogga i allt vad lunch hette. Och så rullar hon iväg och en av vårdarna får springa efter och rulla henne tillbaka till matbordet.
- Det var länge sedan man doppade veken, säger Gösta. - Och var i helvete är brännvinet? Det är ju helg!
- Håll käften!

Säger den andra gamlingen mellan dregelattackerna.
- Mera brännvin!
Vrålar Gösta.
Tanten i rullstolen tycker tydligen att lunchkonversationen börjar att bli lite väl enformig och fyller i med lite hogga bogga.

Varje dag, året runt så lever vårdarna i detta. De äter tillsammans med dem, sköter om dem, tvättar och tröstar dem. De sköter kontaken med de anhöriga om det finns några, ser till så att alla får rätt mediciner, hjälper dem under toalettbesöken och kanske håller dem i handen när de seglar iväg på sin sista resa. De gör ett fantastiskt jobb som få människor skulle klara av. De gör en insats. Deras arbete betyder något.
Ingångslönen för en kontorsfjant med nyvaxad pung och parfymerad röv är oftast det dubbla.
Lite att tänka på.
Någon gång i framtiden, när jag gör sista dagen på mitt jobb så kommer Gösta att komma fram till mig och ställa samma fråga som han alltid gör.
- Har du något brännvin med dig?
Och ja! Det har jag faktiskt!
- Varsågod Gösta!
Säger jag och fiskar upp en helflaska Renat från en av kantinerna.
Jag lovar, jag kommer att göra det. Om Gösta lever då. Det hoppas jag verkligen att han gör och vem vet, han kanske även bjuder in tanten med slaganfallet på sitt rum? Det var ju ett tag sedan han hade fått doppa veken och jag tror att en helflaska räcker till dem båda.

8 kommentarer:

annepauline sa...

Det var det bästa jag läst någonstans på mycket lång tid. Tragiskt med humor och ömsinthet. Jag känner dig inte men jag tror att du har ett väldigt varmt hjärta. Du skriver fantastiskt.

Anonym sa...

Gör en medmänsklig insats och ge gubben lite brännvin och spänn på hogga-bogga tanten sjäv vet ja!

Jonas sa...

"Någon gång i framtiden, när jag gör sista dagen på mitt jobb så kommer Gösta att komma fram till mig och ställa samma fråga som han alltid gör.
- Har du något brännvin med dig?
Och ja! Det har jag faktiskt!
- Varsågod Gösta!"

Du är en god man GeHå.

Jacob sa...

Följt dina texter under flera års tid. Aldrig kommenterat men det var utan tvekan det mest välskrivna och underhållande jag läst.

Hoppas innerligt att din bok kommer ut medans man fortfarande kan stå på benen.

Mvh

Anonym sa...

God tanke att ge Gösta en flaska renat men var försiktig. I värsta fall kanske det slutar med nåt år i kåken för vållande till annans död.

Anonym sa...

Klart Gösta ska få en sup. Eller två :)

Carina sa...

Minns för många år sedan när jag som nyfärdig undersköterska sommarjobbade på långvården som det kallades på den tiden. Där var det ordning och reda. Varje eftermiddag körde vi runt till alla med en kaffevagn i två plan. På översta hyllan stod kaffet, koppar och fikabröd. På den nedre hyllan stod patienternas brännvin. Noggrant namnade flaskor såklart. Det var vaktmästaren som ombesörjde bolagsinköpen till de gamla och vi personal som serverade till de gamla.
Jag minns speciellt en farbror som hette Johan. I barndomen hade han brutit överarmen men aldrig fått komma till en doktor. Benändarna hade aldrig läkt ihop så han hade ett mellanrum på ca en dm. Han kunde snurra runt med armen precis som han ville. Han var 98 år och åt inte en enda medicin. Han var mycket förgrymmad över det faktum att han som inte kostade landstinget en enda krona i form av mediciner inte kunde få sitt brännvin istället. Jag håller med honom.
Jag tycker du ska ta med dej en sån där liten nubbeflaska till Gösta. Vem vet hur länge han lever och det vore ju trist både för honom och dej om du inte "hann" så att säga.

Anonym sa...

Jag har sommarjobbat några gånger på demensboende och måste säga att två, tre månader känns som max av vad jag skulle klara av på en sådan plats. De som har detta som heltidsyrke och orkar med all psykisk och fysisk påfrestning förtjänar verkligen all heder och beröm. Och en rejält högre lön.