lördag 3 april 2010

Kalops och meningen med livet.

Jaha, påsk och storhelg. Jag jobbar hela helgen och det är så jag vill ha det. Det känns helt ok. Jag har ändå inget liv.
Det är mycket få av oss som blev rika och berömda rockstjärnor, äventyrare och konstnärer. Men det kunde ha varit värre. Jag kunde ha suttit i en belånad villa med en gräsmatta som behöver klippas varje vecka och stuprännor som måste rensas och inbillat mig att jag hade ett liv. Och i garaget ligger några rullar tjärpapp och väntar på att bli uppspikade. Inget går upp mot lite tjärpappsjobb på sin lediga tid. Varje dag när jag kommer hem trött efter jobbet så sitter det en fet kärring vid köksbordet som kräver att jag ska vara en god fadersgestalt åt våra barn.
- Junior kallade sin lärarinna för Eva Braun idag! Vart har han hört det tro?
Ja, vad fan skiter inte jag i det?
- Och Fia sket nyss i blöjorna! Det är din tur att ta hand om det idag!
Två år och skiter fortfarande på sig. Hur kommer det sig att människobarn är svårare att få rumsrena än en katt?
Man kommer hem från jobbet, trött och knäckt efter en dag av meningslöshet och man tycker att det borde räcka som bestraffning för alla onda gärningar som man tydligen gjorde sig skyldig till i det tidigare livet.
- Det blir kalops till middag förresten!
Det finns män som har det så här. År efter år och de intalar sig att de har ett liv, men så en dag mellan ränteinbetalningarna så minns de sin ungdoms drömmar. Sanningen går upp för dem. Det är då man hittar dem en tidig morgon, sittandes i soffan tillsammans med en urdrucken sjuttiofemma och ett hagelgevär inkört i munnen, färdiga att skjuta iväg sig till andra sidan.
Man hör ofta hur det smäller ute i villaområdena, och det är inte expanderkärlen på oljepannorna som brister.
Nu är i och för sig inte singellivet så mycket bättre. Det är tråkigt det också. Jag önskar att det fanns ett tredje alternativ. Jag skulle vilja ha en flickvän att vara ensam med tillsammans. Var och en kan sitta i sin lägenhet och njuta av sin självvalda ensamhet samtidigt som man vet att det finns någon, om det skulle knipa.
Men vilka kvinnor går med på sådana förhållanden?
Min flickvän är min raka motsatts när det gäller den sociala biten. Hon gillar att umgås med andra människor på sin fritid. Jag får nog av sociala kontakter på mitt arbete. När jag är ledig vill jag vara ifred. Det är faktiskt den största anledningen till att jag valde bort familjebiten i mitt liv – Jag vill komma hem till en tom lägenhet! Inga distraktioner i form av skrikande ungar, inga krav på att jag ska fixa något, inget gnäll och inga jävla middagar tillsammans med resten av familjemedlemmarna. Vid köksbordet naturligtvis.
Här äter vi som folk! Här äter vi i köket, på bestämda tider!
Nej tack!
Helt tyst ska det vara när jag kommer hem.
Och maten äter jag vid TV:n eller i sängen. När jag vill. När jag är hungrig. Och ingen jävla kalops med kokta potäter tack!
Av någon anledning så förknippar jag - förutom desperata fyllor i gillestugan och självmord i arla morgonstund - kalops med familjer. Jag ser aldrig kärlek och gemenskap framför mig, jag ser grytor med kalops och skinnkokt potatis kryddat med brustna drömmar.

Jag är ingen större beundrare av svensk husmanskost. Kalops med kokt potatis har jag inte käkat sedan jag gick i skolan. Min gamla skolfröken försökte alltid att tvinga i oss sådant som vi inte gillade. Vi skulle lära oss. Hur lär man sig att gilla något som man redan tycker är äckligt?
Jag och en kompis brukade alltid smyga till matsalen och kolla vad det var för mat innan vår lärarinna hade hunnit dit. Jag gillade potatisburgare. Jag hoppades alltid att det var potatisburgare. Det var det mycket sällan. Kalops var det ofta.
- Det är kalops! Spring!
Vi hann aldrig undan. Vår lärarinna högg oss direkt och släpade med oss in i matsalen. Vi skulle lära oss att äta allt. Jag undrar varför? Jag har svårt att tänka mig att man skulle ha någon användning utav att kunna äta kalops om mattillgången skulle bli kraftigt begränsad i framtiden.
Jaha, de tryckte på knappen till slut! Det är ju tur att vi har en jävla massa kalops i alla fall!
Jag brukade ställa mig med armarna i kors. Jag vägrade att ta emot tallrik och bestick. Då brukade kärringen ta en tallrik och lägga upp maten åt mig.
- Sätt dig ned och ät!
Jag fick inte lämna matsalen förrän jag hade ätit upp. Så jag satt där jag satt med armarna i kors och stirrade rakt fram. Jag var bra på det. Jag har alltid gillat att sitta och stirra rakt fram och drömma mig bort. Matsalen tömdes på folk. Till slut var det bara jag och min lärarinna kvar.
- Du sitter kvar!
Så jag satt där ensam och lät tiden gå. Jag slapp lektionerna. Det var fina stunder. Det var bara jag, mina dagdrömmar och slamret från mattanterna ute i köket.
Till slut förstod min lärarinna att det inte var någon bestraffning. Eftermiddagarna i skolmatsalen tog slut. Hon fick mig aldrig att gilla Kalops.
De sade att man skulle ha nytta av matematik när man blev vuxen. Jag har haft många jobb, men aldrig någonsin har jag haft nytta av liggande stolen eller negativa tal.
De lyckades aldrig lära mig det heller.
Kalops, familjeliv eller matematik, det är samma skit alltihop. De försökte tvinga mig på det men jag har mest suttit och stirrat rakt fram och gett fan i alltihop. Vad spelar det för roll, egentligen?
Fira påsken med familj eller tillbringa långhelgen på jobbet. Det är ju samma skit.
Om man verkligen tänker efter.
Jag vill helst bara sitta här vid min dator, stirra rakt fram och dagdrömma. Det får jag inte, för jag ska jobba hela helgen.
Men det är i alla fall tyst i lägenheten när jag kommer hem.

Min gamla skollärarinna dog för några år sedan. Jag läste dödsannonsen på internet. Hon blev inte ens sextio år. Det är alltid tragiskt när någon människa dör, t o m när gamla lärarinnor tackar för kaffet och drar vidare. De flesta av dem var nog inte onda, de trodde bara på skiten.
Hon hette Birgit och vi var hennes första skolklass. Hon var nyutexaminerad direkt från lärarhögskolan. Då var hon en ung flicka på tjugofyra år, jag var sju år och hon ansåg att matematik var viktigt för mig och att jag skulle lära mig att äta kalops.
Jag undrar var hon fick de där dumheterna ifrån?
Kanske från samma ställe som alla de som anser att kalops tillsammans med familjen på bestämda tider är meningen med livet?
När vi konfirmerade oss så dök hon upp och gav oss ett var sitt kuvert med en liten hälsning. Jag hade inte sett henne sedan tiden i lågstadiet. Längst ned i botten av kuvertet låg ett litet kors. Jag har kvar det än idag.
För några år sedan låg hon på sjukhuset och dog i cancer. Några från min gamla skolklass var där och hälsade på henne. Jag var inte där. Det hade varit hyckleri.
Men om jag hade varit där så hade jag kanske sagt något dumt. Jag hade frågat henne vad hon hade för nytta av den förbannade matematiken nu? Och kanske hade jag även påmint henne om våra stunder i skolmatsalen.
- Det är kalopsen! Du skulle aldrig ha käkat skiten! Det gjorde inte jag och nu är det du som ligger här.
Och så skulle jag gå.
Men sedan skulle jag vända tillbaka och be om ursäkt. För hon gjorde det hon trodde var rätt. Hon trodde på skitsnacket. Det är det många som gör.

11 kommentarer:

Johan Westlund sa...

När blir det Fylleresa till Tallinn?

Ronja sa...

För en gangs skull är det du skriver inte bara roligt att läsa, men väldigt sant ocksa...

Anonym sa...

sant som det är skrivet.

Visst är livet en bisarr illusion, och det är bara att försöka garva så mycket det går och på billigast tänkbara vis.

Det är ju jättesynd om alla som köper konceptet och kastar bort livet på en massa trams(alldeles för många).
Konstigast är ju att de är i majoritet också!

Tom

Johannes Almborg sa...

Visst är vi många som tror på "skiten" Och varför gör vi det? Kanske för att tron på det, är det som får en del av oss att orka med. För den världen är full av skithögar som lätt kan få en att vilja fly all världens väg. Och kanske är det då tron på "skiten" som får en att härda ut.

Nihilism är ingen filosofi jag håller speciellt högt. Jag vet redan att inför tidens långa lopp så är vi alla körda. Men tron på något, kan vara det som annars hjälper mig framåt och inte avslutar allt och flyr livet i förtid med en kula för tinningen.

Annars, bra skrivet som vanligt, GeHå... Och angående Kalopsen, så tror jag bara att det är en felstavning för kollaps, för det är vad käket är!

Anonym sa...

Kalops är gott! En riktig delikatess som man ofta glömmer bot bland all jävla lax, oxfilé, rostas, klyftpotatis mm.

I övrigt känns dina inlägg mer o mer som repriser. Du säger inget nytt, bara rapar om samma mantra om o om igen som en gammal tråkig LP-skiva.

Peter

Anonym sa...

"I övrigt känns dina inlägg mer o mer som repriser. Du säger inget nytt, bara rapar om samma mantra om o om igen som en gammal tråkig LP-skiva."

Jag tycker tvärtom, att de bara blir bättre och bättre! Mer genomtänkta, bättre och mognare på något vis. Lite andliga samtidigt som de är både humoristiska och underhållande!
Fortsätt i samma stil!

P.S. Vill även passa på att tala om att du verkligen har fått mig att tänka efter här i livet. Du har på något vis satt ord på mina tankar, men jag lyckades aldrig liksom formulera dem själv i mitt huvud. Nu har jag bestämt mig för vad jag vill här i livet, och det är INTE att försöka passa in, vilket jag tidigare alltid har kämpat med. Utbildning, skaffa mig kille, jobba osv. Nu skiter jag i allt det för det var aldrig min grej! Du fick mig att inse det. Tack!

Anonym sa...

Härligt.

G-H bildar skola för desillusionerade ungdomar. Undervisning kommer att ske under sektledarens överseende. All optimism, visioner och framtidshopp är bannlyst.

Framtiden är säkrad!

Olof sa...

Styrkan i din blogg, GH, är att du ärligt skriver det många tänker men inte vågar erkänna.

Keep up the good work

Anonym sa...

Lite kort den här gången, va? Fick förresten en konstig fråga idag. -är det inte roligt att ha långt skägg?, löd den. Du har säkert råkat ut för lite skumma frågor värda att skrivas om?

RJ sa...

Hur fan vågar du dissa kalops? Det är ju görgott (för att snacka i Göteborgska termer). Det enda som är irriterande är de stora svarta pepparkornen som man kan råka sätta i halsen om man har otur.

Folk som inte gillar svensk husmanskost har ätit för mycket snabbmat ala USA. McDonaldsburgare och annat skit. Och kebab svarvad av turkar som inte tvättat händerna efter toabesöket.

Annars ett jävligt bra & sant inlägg. Fick också höra att det var så sjuhelsickes viktigt att lära sig matematik. Vad fan har jag för nytta av t.ex. algebra och ekvationer idag? Inte ett uns.

Anders sa...

Dina inlägg är faktiskt ganska trista. Samma tjat om och om igen om att vi som har jobb och trivs med det är lurade och du som rensar bajs, eller vad du nu sysslar med på dagarna, är en vinnare.

Det känns lite som att du måste försvara det liv du lever, och som i mina ögon verkar vara ganska trist. Ett gäng utvecklingsstörda "jobbarkompisar" och falukorv med makaroner skulle jag nog kunna sammanfatta det med efter att ha läst dina inlägg.

Den största behållningen av bloggen är alla W.T ryggdunkare som efter varje inlägg hyllar dina tankar som att det vore det mest nytänkande sen.......dom gamla grekerna

Imorgon är det Måndag, tillbaka till jobbet. Kanon!