måndag 5 april 2010

Skitjobb och flykten från Libanon - Del 1.

Vi satt ett gäng på jobbet och snackade om gamla skitjobb, om fusk och mygel, om förnedring och rent sabotage mot tidigare arbetsgivare. Vi försökte att överträffa varandra. Vi skrattade åt våra gamla minnen. Det var fredagseftermiddag, vi satt och väntade på att få gå hem och humöret var på topp.
Jag drog en gammal historia som brukar locka fram till skratt. Den är helt sann. Jag glömde dock vilka jag satt med, de blev inte imponerade. De spelar i en liga för sig och har varit med förr.
Men i alla fall.
För flera år sedan så genomled jag ett av de värsta jobben jag någonsin har haft. Det var på en charkfabrik. De tillverkade mest korv. Det var ett kortare vikariat på tre månader. Jag var placerad i rökeriet. Arbetet gick mest ut på att koka falukorv och röka skinka. Mest falukorv faktiskt. Det vällde ständigt in stora vagnar med falukorv som skulle skjutas in i stora ugnar. De skulle ångkokas i ungefär tjugo minuter innan de var färdiga för leverans ut till affärerna. Ute på bryggan stod chaufförerna och skrek att man skulle skynda sig. Det var ett helvetesjobb. Ohyggligt tungt och stressigt. Inte blev det bättre utav att alla var arga och otrevliga hela tiden. Jag var ny på jobbet och det var den sortens arbetsplats där folk hade jobbat i hela sina liv. Hela släkter och familjer var anställda sedan generationer tillbaka. Jag var helt utfrusen.
Det var tre ugnar, varje kok tog tjugo minuter. Om jag stressade på så kunde jag smälla av nio vagnar med falukorv i timman. Problemet var att vissa timmar så kunde det komma in femton vagnar. Det betydde att jag kom efter i jobbet. Lägg därtill att det var inte bara att stå med armarna i kors och vänta under tiden som korven kokades. Då skulle jag hinna med att röka skinka i någon annan ugn som låg en våning ned, fylla på med bränsle och vara behjälplig ute i fabriken. Alla skrek efter mig. Hela tiden. Chaufförer, korvknytare, paketerare och små ilskna arbetsledare.
Jag har aldrig någonsin vantrivts så mycket på en arbetsplats tidigare. På alla andra skitjobb så har man i alla fall haft sina kompisar, så var det inte här. Under rasterna fick jag sitta ensam. Alla markerade att jag inte hörde dit, att jag var en utböling som minsann inte hade jobbat där tidigare och därför skulle jag fan inte tro att jag var något. Jag hade inte tillbringat hela mitt liv under det där förbannade fabrikstaket, inte mina släktingar heller. Fan, jag hade ju ett efternamn som ingen kände igen, och konstigt var det också. Den där, han kan omöjligt vara härifrån!
Så därför blev det bestämt redan under första lunchrasten; jag var Dum I Huvudet. Jag hörde inte dit. Därför skulle jag inte accepteras. Jag skulle knäckas.
Vad de inte visste var att jag var redan knäckt. Jag föddes knäckt. Så det lyckades de aldrig med. Det retade dem.
Detta var i en större stad men så gott som alla som jobbade där pendlade in från små hålor utanför stan och kände varandra sedan generationer tillbaka. Tung inavel med en historia långt bak till stormaktstiden.
- Där har du Svante i vedbodens son, det är en bra pojk det! Fint virke i den släkten!
Minns jag att lagbasen sade till mig under min första arbetsdag. Han pekade på en byfåne med Elvisfrilla som tydligen var mannen som skulle lära upp mig innan han gick på semester. Han var sorten som såg ut att ha sin syster som runkobjekt.
- Han heter Göran! Sade lagbasen. - Göran, kom hit och hälsa på din vikarie!
Jag misstänkte att Göran skulle använda semestern till att köra omkring i sin cheva och spela femtiotalsrock och fantisera om sin syster som dessvärre hade gått och gift sig med hans bästa kompis, och tillika kusin. Göran skulle tillbringa sin semester bakom ratten med en stake hård som en stavlampa samtidigt som Elvis och Buddy Holly dånade ur högtalarna.
Det jobbade drygt etthundra personer på fabriken. Så gott som alla var som Göran. Då förstår ni.

De där tre månaderna blev till ett helvete. Jag gick ned nästan tio kilo. Mot slutet var jag mager som en jakthund.
De sista dagarna var jag inte bara mager, jag var även full av aggressioner mot både kollegor och företag. Jag var där i tre månader. Första månaden räknade jag veckorna. Andra månaden räknade jag dagarna och tredje månaden timmarna. En torsdagsmorgon i slutet av augusti hade jag bara sexton timmar kvar. På fredag eftermiddag skulle jag bli fri och skulle aldrig mer återvända. Jag hade skött mitt jobb men mot slutet orkade jag inte mer, jag gav efter, jag ville hämnas.
Det rasade in vagnar med korv som skulle kokas. Ugnarna kunde bara svälja nio i timmen. Första timmen kom det in tjugo vagnar. På lastbryggan stod de förbannade chaufförerna och skrek och svor över mig. Att jag var lat, att jag skulle skynda mig och att de minsann hade tider att passa.
Tider att passa va?
Jag struntade i att koka korven. Jag rullade ut vagnarna direkt på lastbryggan. Jag gav fan i alltihopa. Ingen märkte någon skillnad i alla fall.
- Sådärja, du kan ju jobba trots allt!
Sade en av chaffisarna som var fet och ful och som med största sannolikhet hade skador på sin arvsmassa.
De sista två dagarna kanske jag kokade hälften av falukorven som kom in, resten gav jag fan i. Chaufförerna körde ut rå falukorv för tusentals kronor till affärerna. Det händer än idag att jag fnissar för mig själv när jag tänker på alla kunder som stod där hemma och skar upp rå korv så att köttmassan rann över skärbrädan.

- Det där var väl fan ingenting! Sade Jocke. - Jag hade hoppats på något riktigt saftigt, det där var ju bara löjligt!
Sedan kände sig Jocke tvungen att berätta något som verkligen skulle få oss att dra på smilbanden.
- Och det är helt sant!
Jocke berättade om sin ungdom, när han var arton år. Han bodde fortfarande hemma hos föräldrarna och trivdes bra med sin livssituation. Det var två år sedan han hade slutat nian och han hade lyckats klara sig undan både jobb och utbildning. Sommaren innan han fyllde arton år så delade Jocke ut lite reklam då och då för att få ihop fickpengar. Han hämtade ut reklambuntarna vid Posten och sedan cyklade han iväg och slängde hela rasket i en skogsbacke som sluttade ned mot ån. Det flöt ofta omkring reklamblad för affärskedjor och prenumerationserbjudande på rakhyvlar och strumpor i ån den där sommaren.
- Det där är gammalt! Så gjorde ju alla!
Avbröt jag.
- Håll käften! Jag är inte färdig ännu!
När hösten kom fyllde Jocke arton år och var därmed berättigad socialbidrag. Hela vintern så satt Jocke i sitt pojkrum nere i källaren och ägnade sig åt att dricka hemgjort äppelvin. Det blev även en myckenhet av runkande. Jocke trivdes med livet.
Det är ju inte så hemskt att växa upp, trots allt!
Tänkte han och provrunkade ett nytt nummer av Fib Aktuellt.
Föräldrarna tröttnade på att ha en vuxen son som gick hemma och slog dank. Socialen hade också synpunkter på Jockes jobbsökande. Han visade liksom inte den rätta viljan. Till slut blev han tvingad till att ta en lärlingsplats på ett bageri. Annars drog socialen in bidraget och därmed skulle han inte kunna betala för sig hemma.
- Och då åker du jävlar i mig ut!
Röt Jockes far.
Så det var med tunga ögonlock som Jocke en tidig morgon infann sig i köket på bageriet där han skulle läras upp. Jocke var inte ett dugg intresserad av att utbilda sig till bagare. Något tråkigare fick man ju leta efter!
Så när Jocke en tidig morgon stod där vid en degblandare och glodde på degen som piskades mot bunkens sidor så tänkte han: Om jag skulle ta och skita i degbunken?
- Och så gjorde jag det! Jag drog ned byxorna och sket rakt ned i degen!
Den var bra! Jag och Hamid skrattade så vi skrek. - Degen blev alldeles brun. Jag sade att jag hade blandat i rågmjöl. Fibrer är bra för magen!
Anki, Madde och Julia såg bara äcklade ut.
- Ni är fan i mig inte kloka! Det är inte roligt, det är sjukt!
Jag bad Jocke fortsätta för det har var riktigt bra.
- De såldes som finska rågrutor till de morgonpigga snickarna borta vid bygget. Det luktade nygräddat bröd och avföring ute i serveringen hela morgonen!
Sedan fortsatte Jocke att berätta om kukhår i muffins, om fusk och mygel, ständigt återkommande baksmällor och hur han till slut fick lämna sin lärlingsplats.
- De sade att jag säkert var en snäll kille, men att jag saknade intresset och respekten för yrket! Ha! Ha! Ja, det var en historia som var svår att toppa.
- Nu är det min tur! Sade Hamid. Har jag berättat om varför jag var tvungen att flytta till Sverige?
Nä, det hade han inte. Kör hårt Hamid!

Fortsättning följer...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Då väntar jag bara på del två, första delen var mycket bra läsning.

Kaffet kallnar och snusen blir varm, skynda på GH!

Anonym sa...

Gillar verkligen din blogg, rena romanen. Ditt persongalleri har verkligen växt under de här åren och det är kul att följa både dem och dina tankar. Tack för att du delar med dig!

Anonym sa...

Ja, mer historier med bajs i maten!
Skitkul.

Anonym sa...

Detta var riktigt bra! Efter några tämligen släta texter fick jag äntligen ett rejält skratt. Kan knappt vänta på fortsättningen.
/MrRoadster