söndag 30 maj 2010

En vecka på Kreta - Del 2.

Pella började berätta om sig själv. Hon kom från Borås och hade stuckit därifrån för en dryg månad sedan.
- Först så drog jag till Spanien men jag tröttnade efter bara några dagar. Sedan blev det Marocko och nu är jag här!
Hon berättade att hon hade försökt sig på att studera på Komvux men det var ju rena skiten. Svenskan kändes onödig - hon talade ju för helvete svenska flytande! Samhällskunskapen var fullkomligt ointressant och matematiken var helt obegriplig.
- Så jag skaffade mig ett städjobb på ISS istället. Ett riktigt skitjobb.
Jo, de kände jag till. Ett av de värre.
- Skulle jag lida så kunde jag lika gärna få betalt under tiden!
Jag kände igen mig själv i det där resonemanget. Skillnaden var att när jag var i hennes ålder så trodde jag fortfarande att det fanns roliga jobb. Jag gav inte upp helt förrän jag var i trettioårsåldern. Pella hade mognat tidigt.
- Jag stod ut i två år, sedan bad jag chefen dra åt helvete!
Hon berättade att hennes chef hade varit ett riktigt svin. Ett gubbsjukt äckel som aldrig försatte en chans att fösa in någon av de unga tjejerna i någon städskrubb så att han kunde trycka sig emot dem.
- Känner du hur mycket jag uppskattar ditt jobb?
Personalomsättningen var stor.
Det är sådana män som gör att man själv skäms över att vara man.
ISS hade infört något som kallades för ”utvecklingssamtal” vilket betydde att en gång om året så skulle chefen ha ett enskilt, personligt samtal med varje anställd. Meningen var att den anställda skulle få komma med egna förslag och synpunkter på sin arbetssituation. Det handlade om att utvecklas på företaget.
Pellas chef älskade ISS och deras nya policy. Han försökte ha utvecklingssamtal med de yngsta och vackraste kvinnorna så ofta han kunde. Han gillade verkligen att få vara ensam med dem.
- Vi har ju nyss haft ett utvecklingssamtal, vad ska vi prata om idag då?
Hade Pella undrat när hon satt inne hos sin chef för andra gången på en vecka.
Tja, vad sägs om att berätta lite om dig själv? Tänkte chefen för sig själv. Dina sexvanor t ex.
Chefen hade genast frågat vilken färg på underkläderna hon föredrog och om hon möjligtvis drog D-kupa? Sedan skrattade han till och sade att han naturligtvis skämtade.
Han var den sortens man.
Situationen kändes mycket olustig för Pella. Chefen stirrade ogenerat på henne. Han satt där bakom skrivbordet och andades tungt samtidigt som han klädde av henne med blicken. Hon noterade att hans vita skjorta stramade över magen. Det stack ut hår från gliporna mellan knapparna. Skjortkragen skar in i halsfettet. Flinten och pannan var blank av svett och flott.
- Vad ville du prata om?
Upprepade Pella till slut.
- Dina drömmar och önskemål.
Sade han på ett vis som antydde att han egentligen menade något helt annat än hennes karriär inom företaget. Sedan kommenterade han hennes punkfrisyr och undrade om hon visade på samma kreativitet när det gällde frisyren på andra ställen.
- Javisst! Vill du titta efter?
Pella tänkte att det var väl den sortens snaskiga skämt som en snuskgubbe uppskattade och skrattade åt. Det gjorde han inte. Han drog inte ens på smilbanden. Istället reste han sig upp bakom sitt skrivbord.
- Ja, det vill jag verkligen! Sade han och spände blicken i henne. - Ska sanningen fram så tror jag att en sådan fin gest skulle ha en positiv inverkan på din löneutveckling!
Pella reste sig upp och spottade honom i ansiktet. Sedan gick hon därifrån. För alltid. När hon gick över parkeringen så passade hon på att repa lacken på chefens patetiska sportbil med sina nycklar.
Några veckor senare kom hennes slutlön inklusive semesterersättning. Det blev sammanlagt artontusen kronor efter skatt. En stor summa för en ung tjej utan några större utgifter förutom hyran på en liten etta ute bland en massa degon på Hässleholmen. Hon stack från alltihopa, inklusive sin värdelösa pojkvän som vid tjugoåtta års ålder fortfarande föredrog att spendera dagarna med sitt löjliga punkband, en pojkvän vars arbetsinsats inskränkte sig till att dela ut lite reklamblad när andan föll på.
- Enkel biljett till Malaga!
Sade hon. - Åt helvete med hela skiten!

Det var tufft. Pella hade gjort det som jag alltid hade drömt om, hon hade stuckit från alltihopa på vinst och förlust. Hon berättade att pengarna var slut och det enda hon hade kvar en enkelbiljett till Köpenhamn. Därifrån skulle hon få lifta hem till Borås.
- Om jag sticker hem vill säga. Jag kanske säljer den!
Hon hade inget hemma att göra. Där fanns bara föräldrar som ville att hon skulle bli något och en massa kompisar som redan hade, eller var på väg att skaffa sig ett liv som var eller skulle bli granskat och godkänt av omgivningen.
- Men om man inte vill bli något då?
Sade jag och lade därmed orden i munnen på henne. Hon tittade på mig och sedan började orden forsa ur munnen på henne. Hon hade aldrig tidigare haft någon att prata med om allt detta och när hon hade försökt så hade ingen förstått henne. Jag hade samma problem när jag var ung. Så fort man sade att man inte ville bli något, att man inte tyckte det var kul att jobba och att man hellre vill leka så sade de att man var lat.
- Men det handlar inte om det! Sade Pella. - De har all rätt att säga åt mig att jag ska jobba…
- Men de har inte rätt att kräva att man ska skratta under tiden som man gör det!
Fyllde jag i.
Pella undrade om jag bjöd på en drink till.
- Drick! Sade jag. - Och hämta en åt mig också!
Pella hade inga pengar och jag förstod att hon delvis utnyttjade mig, men det struntade jag i. Hon var ett trevligt sällskap. Hon var någon som gick att prata med och det räckte för mig. Hon lättade upp stämningen.
- Jag har inga pengar! Sade hon. - Och jag tänker inte ligga med dig!
Jag informerade henne om att jag dels hade en flickvän och att jag dels kunde vara hennes far. Jag sade att jag var en man med stor självinsikt.
- Jag är medelålders och ful, sade jag. - Men jag önskar att jag inte visste om det!
- I så fall hade jag aldrig pratat med dig!
Det blev en trevlig dag vid poolen med många drinkar. Jag var tvungen att gå och lägga mig redan klockan fem på eftermiddagen.
Nästa morgon väntade det en räkning på trettio euro på mig i baren. Pella hade skrivit upp fler drinkar på mig under föregående kväll. Bartendern sade till mig att jag borde hålla bättre ordning på min dotter.
- You know how they are.
Sade jag. Nej, det visste han inte. Hans dotter drack minsann inte alkohol och inte rände hon med främmande män heller! Han berättade att han hade sett henne följa med en tysk herre ned till stranden. En tysk herre som besökte hotellet varje år och som var känd för att sprida pengar omkring sig.
Inte illa! Tänkte jag. Jag undrade hur mycket pengar hon hade klämt honom på?

Eftermiddagen tillbringade jag i Platanias centrum. På en bar. Jag satt vid ett bord, drack söta drinkar och dagdrömde. Även när jag reser drömmer jag mig bort. Den här gången var jag hemma igen, tillbaka till min ungdom. Jag mindes en kompis till mig som längtade efter att få sluta skolan. Så att han kunde - som han sade - tjäna pengar. Jag undrade vilka pengar? Jag frågade honom om han kände några rika arbetare? Min mor jobbade ständigt, inte fan var hon rik och min morfar hade jobbat i hela sitt liv, han drömde fortfarande om att få bli rik.
- Och dina föräldrar, är de rika?
Frågade jag honom.
- Det där fattar inte du!
Svarade han.
Nej, det gjorde jag nog inte. Jag har inte fattat ännu. Pella kanske hade fattat? Jag ville inte gå i skolan, jag ville inte arbeta heller. Jag fann inte de rätta orden då, i början av åttiotalet, men idag letar jag efter det tredje alternativet. Inget arbete, inget förhållande men ändå få njuta av frukterna – en trygg inkomst och en snäll och trevlig kvinna att hålla i handen när horisonten mörknar.
Pella blåste korkade, kärlekskranka medelålders män. Jag hade gjort likadant, om jag hade varit en vacker, ung kvinna.
- Men det kan vara farligt! Tänkte jag högt för mig själv. - Tänk om hon går på fel sorts man?
- Är det mig du sitter och tänker på?

Pella slog sig ned vid mitt bord. Jag hade inte sett henne komma.
- Här sitter du och dricker. Har du kul?
- Ja, syns det inte på mig hur lycklig jag är?

Jag frågade henne hur mycket hon hade klämt tysken på.
- Sjuttio euro!
Det tyckte jag var dåligt. Jag trodde hon kunde bättre.
- Ok! Lånar du mig en hundring?
Det gjorde jag.
När kvällen kom så följde jag med henne ut på disco. Jag stod vid ett bord och kände mig som en idiot. Pella dansade och hade kul. Jag stod vid ett bord och var full. Jag delade bord med en annan kvinna i min ålder. En svenska. Hon sade något till mig. Jag hörde inte vad hon sade men det kändes som om jag var tvungen att svara henne.
- Min far, han har tre grisar…
Sade jag.
Hon tittade på mig.
- En brun, en vit och en som han inte visar!
Jag var helt borta. Det sista skrek jag i örat på henne trots att discjockeyn hade tagit paus. Jag skulle inte göra någon succé på något mingelparty. Hon lämnade mig. Jag stod kvar. Jag kunde inte göra något annat. Allt snurrade. Det kändes som om disco var lika bortkastat på mig som ett mingelparty. Jag skulle vilja gå på ett fint mingelparty någon gång. Mingelparty, tänkte jag. Ordet fastnade i skallen på mig. Jag började fantisera om mingelparty. Det skulle skänka mig stor tillfredsställelse att få dricka mig blixtberusad och skämma ut mig på ett fint mingelparty. Jag skulle nog bara bli bjuden en gång, sedan skulle det vara slut.
Släpp inte in honom! Skulle de säga när de såg mig kliva ur limousinen ute på gatan. En flaska i varje hand. Jag skulle bära en vit, dyrbar sidenskjorta och smoking. Något som kanske var resterna av en intorkad kebabtallrik på skjortbröstet skulle dra ned helhetsintrycket en smula.
Jag försvann in i denna fina dagdröm, jag stod och fånlog för mig själv.
- Rik, känd och galen!
Sade jag till en kvinna som gick förbi.
Pella kom fram till mig, hon hade med sig en äldre man som hon hade träffat på dansgolvet.
Hon undrade varför jag stod och höll om en stor palm i plast. Hon undrade också varför jag inte släppte loss och hade kul. Varför dansade jag inte? Det fanns ju massor av trevliga kvinnor i min ålder.
- Mingelparty!
Skrek jag till svar.
- Du behöver nog gå tillbaka till ditt hotellrum!
Pella tog tag i mig och började att leda mig över golvet.
- Kan man älska dottern om man hatar modern?
Sade jag till kvinnan som hade delat bord med mig. Hon stod ute på gatan, jag frågade henne om vi skulle dela på en taxi.
- Helst inte!
- Du är kvinnan i mitt liv! Sade jag. - Låt oss tillbringa resten av våra liv i armarna på varandra!
Jag minns inte så mycket mer av kvällen, förutom att jag har något svagt minne av att jag kräktes i en liten prydnadsfontän av plast som stod utanför en restaurang.

Sista natten på Kreta låg jag ute vid poolen i en solstol och tittade på stjärnorna. Pella låg in solstolen intill mig. Det var varmt och cikadorna spelade. Sådant går man miste om i Sverige. Där har aldrig cikadorna spelat och de ljumma nätterna är lika ovanliga som en solig midsommarafton.
Stjärnorna kändes mycket nära, man kunde nästan ta på dem. Om Gud finns så kanske han just då tittade ned på två av sina skapelser, en medelålders ful man och en ung kvinna med piggsvinsfrisyr som faktiskt hade blivit riktigt goda vänner. Jag tror att Gud gillar vänskap. Jag tror att han gillade att två så udda och olika människor kunde titta på stjärnorna tillsammans.
- Ska jag åka hem eller ska jag dra vidare?
Undrade Pella.
Jag förstod att hon hade funderat på det där länge.
- Vill du ha ett svar från en förnuftig, medelålders man eller ett svar från en kompis?
Pella var tyst en lång stund innan hon svarade.
- Från en kompis, tror jag.
Därmed så hade hon själv, indirekt, redan tagit sitt beslut. Hon visste vad jag skulle svara.
- När jag var tjugofem år så kände jag likadant som dig. Sade jag. - Men jag stannade kvar och tog nya skitjobb. Det går inte en dag utan att jag ångrar mig!
Det stämde. Jag trodde att ett nytt jobb skulle lösa alla mina problem, att jag en dag skulle hitta något som passade mig och helt plötsligt så skulle allt falla på plats. Jag hade fel.
- Jag hade inte åkt hem, inte en chans!
Pella svarade inte. Hon reste sig upp från sin solstol och sträckte fram sin hand.
- Det var kul att lära känna dig. Verkligen! Vi ses kanske någon dag!
Och sedan försvann hon.
Jag önskade att hon hade bett mig om lite mer pengar. Det gjorde hon inte. Jag kände mig lite orolig för henne, en ung kvinna på drift i världen. Det kan hända så mycket hemskt. Hon kunde ha varit min dotter.

Jag fick ett vykort från henne i vintras. Det var från Whangarei i Nya Zeeland. Pella hade tagit sig långt bort från Sverige och skitjobben. Jag hoppas att det går bra för henne.
Det hoppas jag verkligen.
Whangarei va? Längre hemifrån än så går inte att komma. Pella tog sig dit. Jag åkte hem till mitt jobb igen.
”Jobba inte ihjäl dig!”
Hade hon skrivit som hälsning. Inget mer. Det kändes som en uppmaning, att jag skulle ge fan i alltihopa jag också.
Det kommer jag att göra.
Någon gång.
I framtiden.
Kanske.

måndag 24 maj 2010

En vecka på Kreta - Del 1.

Förra sommaren var jag iväg på semester till Kreta. Det var en trevlig resa. Aldrig under trettiofem grader varmt.
Jag försökte få med min flickvän men hon vägrade. Jag erbjöd mig t o m att bjuda henne men det var tvärstopp. Hon gillar inte värme. Lite märkligt med tanke på att hon är från Santiago. Den delen av Chile har ungefär samma klimat som Sydeuropa.
- Du får åka ensam!
Jag sade att det var synd, att jag skulle sakna henne och vad skulle jag nu göra hela dagarna?
Supa.
Jag planerade att återuppliva min ungdoms fylleslag. Det skulle bli kul. Jag såg fram emot att tillbringa en hel vecka under solen med ett glas i handen.
Jag bodde i ett litet samhälle utanför Chania som hette Platanias om jag inte minns helt fel. Hotellet var underbart med en härlig pool. Jag har inga som helst problem med att resa ensam. Jag är bra på att dansa med mig själv. Ännu bättre på att dricka ensam.
Men jag glömde något viktigt, jag glömde att jag inte längre var någon ung man. Jag var medelålders.
Första dagen gick bra. Det var fullt upp och jag hann med att avverka flera flaskor under dagens lopp.
Jag startade första morgonen med några glas innan jag tog mig ett dopp i poolen. Jag simmade några längder, tog rast, drack en rejäl grogg och så blev det några längder till. Jag kände mig verkligen levande. Det var länge sedan.
- Mamma! Farbrorn badar och dricker sprit! Det får man väl inte? Va? Va? Va?
En dum snusförnuftig jävla unge var ju tvungen att kommentera mitt beteende för sin feta white trashmorsa.
- Jodå, det får man visst det! Sade jag. - Det får man göra när man är vuxen! Jättekul! Alkohol och vatten hör ihop!
Jag klev upp ur poolen och slog upp en ny grogg på vodka och apelsinläsk som jag hade med mig i en kylväska. Jag tände en cigg.
- Här sitter jag och tar mig en drink och några bloss!
Sade jag och sken som en sol mot ungen och hans feta mor. - Och sedan ska jag gå bort till stranden och dyka med huvudet före utan att kolla botten först! Jättetufft och manligt!
Modern blängde på mig. Var kommer alla dårar ifrån? Tänkte hon. Jag hade samma tanke.
Någon gång under förmiddagen tog jag ta en taxi in till stan, till Chania. Jag har för mig att jag var tillbaka någon gång under eftermiddagen men jag minns inte så noga, dimman började sänka sig.

Andra morgonen var en katastrof. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Feber, illamående, ångest och början på depression.
Så kändes det aldrig under den gamla goda tiden, då jag var ung och lätt och ledigt kunde berusa mig en hel vecka.
Mina dryga fyrtio år kändes mycket påtagliga just då. Jag förstod att det var slut med fylleslagen. Jag skulle aldrig klara av att supa i flera dagar. Det lockade inte ens längre!
Det är så det är att bli äldre, det är inte orken som försvinner först, det är lusten. Man har äntligen råd med att dricka sig full på dyra spritsorter på ett lyxhotell i en hel vecka men man tycker inte längre att det är kul. Man vill inte.
Vissa säger att man mognar, jag tycker att man ruttnar.
Och sjuk! Tänkte jag. Man blir sjuk och dör av det som en gång skänkte glädje och äventyr!
Det var inga trevliga tankar som for genom mitt huvud den där morgonen när jag låg i sängen och vred mig som en mask av ångest. Jag brukar sällan känna mig ensam, snarare tvärtom, men då så gjorde jag det. Det var ingen trevlig känsla.
Jag var tvungen att lämna sängen och hotellet, annars så fanns risken att jag gled in i en depression.

Jag gick huvudgatan fram utan något mål. Det har jag aldrig haft, men nu kändes det extra påtagligt. Det var då jag såg den, åsnan. En åsna! Mitt i stan! Jag hade aldrig tidigare sett en åsna i verkligheten, nu stod en sådan alldeles framför mig!
Den åsnan kunde verkligen stå och göra ingenting. Här hade jag mött min överman. Åsnan stod utanför en affär. Den var inte bunden. Den kunde smita iväg om den ville. Ändå stod den bara där och glodde rakt fram. Fullständigt tom blick. Flugorna surrade runt huvudet på honom. Tungan hängde ute. Han stod där rakt upp och ned. Jag undrade vad som rörde sig i huvudet på honom?
Varför drar du inte iväg? Tänkte jag. Varför skiter du inte i alltihop och sticker till stranden eller vad fan som helst? Gör något! Börja lev!
Då slog det mig att åsnan levde samma liv som mig. Jag kan också dra iväg. Ändå så går jag till jobbet varje morgon. Åsnan stannar kvar hos sin ägare, annars blir det ingen mat. Jag går till jobbet, annars får inte jag heller några pengar till mat och hyra. När jag någon gång försöker att göra något så klantar jag bara till det. Jag super mig full på konstiga ställen, tappar minnet och blir sjuk. Åsnan var av samma sort, skulle han sticka iväg så skulle han antagligen hamna i ett grönsaksland någonstans och käka morötter och kål tills han kräktes. Så roligt skulle han få. Så roligt har jag.
- De har oss, eller hur?
Sade jag högt till åsnan och klappade honom på ryggen. Ingen reaktion. Han var i sin egen värld. Jag vet hur det är. Jag har varit där hela livet.
- Snackar du med åsnor?
Jag vände mig om. En ung kvinna på högst tjugofem år hade tilltalat mig. En svensk tjej. Hon såg tuff ut. Hård. Lite av en punkartjej. Jag sade ingenting.
- Du är också här ensam va?
Frågade hon.
Och ja, det var jag ju. Hon presenterade sig som Pernilla, men jag kunde kalla henne för Pella.
- Det gör alla mina kompisar!
Ville hon bli kompis med mig? Jag var ju för helvete minst tjugo år äldre!
- Jaha, och var är alla dina kompisar nu då?
Jag insåg att jag lät oförskämd och bad om ursäkt. Hon frågade om vi skulle gå och sätta oss vid poolen. Jag fattade ingenting? En ung punkartjej ville tillbringa tid med mig vid poolen.
Vi lade oss ned i några solstolar vid poolkanten. Jag beställde en drink från baren till Pella.
- Jag betalar!
Sade jag.
Hon undrade varför jag inte ville ha något att dricka.
- Jag låter mig berusas av min livsglädje!
Hon skrattade. Hon hade sett mig från sin balkong dagen innan. Aj fan! Hon frågade vad jag jobbade med.
Jag sade att jag brukade synas en hel del i de flashiga modemagasinen.
- Fotomodell va?
- Ja, på semester.
Sedan skrattade vi tillsammans. Det kändes skönt. Ångesten höll på att försvinna. De mörka molnen skingrades.
När hon skrattade såg hon inte så tuff ut längre, inte så hård. Hon såg nästan, ja… Söt ut. Om man nu får säga så.

Fortsättning följer...

torsdag 20 maj 2010

Stora kukar på jobbet.


Mina huvudsakliga arbetsuppgifter idag är leverans, golvvård och städning.
Mitt förra jobb påminde en hel del om mitt nuvarande, förutom att det företaget hade leveranser och leasing av städmaskiner som huvudinriktning.
Det var ett stort företag med många kunder. Jag trivdes rätt så bra med att sitta bakom en ratt och köra fram och tillbaka mellan olika adresser. Ingen större tankeverksamhet eller engagemang krävdes.
Ett dumt jobb.
Ett bra jobb.
Ett jobb för sådana som mig.
Var det större leveranser med tunga maskiner så var vi ofta två. Det behövdes eftersom vissa skurmaskiner var tunga och besvärliga att handskas med när man skulle rulla ur dem ur lastutrymmet på bilen.
Jag jobbade ibland tillsammans med en kvinna som hette Veronica. Vi kom bra överens. Veronica kunde vara mycket grov i munnen. Det fanns de som tyckte att hon var okvinnlig. Jag såg henne enbart som en kompis så jag tänkte aldrig på henne på det viset. Hon var ofta glad och hade alltid någon grov och osmaklig vits på lager.
Veronica snackade ofta om killar. Hon hade inte haft någon på länge sade hon. Hon pratade alltid om killar. Hon var kräsen. De skulle vara långa, smala, ha håret kvar på huvudet och ha stor kuk. Det var viktigt.
Vi var på väg till en kund för leverans av några städvagnar. Intill mig satt Veronica och babblade. Telefonen ringde. Det var min chef. Han sade något om att jag skulle vara tvungen att ta bilen med det stora lastutrymmet i morgon eftersom det var storleverans till ett företag i en grannstad. Jag kände mig splittrad. Jag hade chefen i ena örat som nämnde något om spännband, lastramp och rymligt lastutrymme, i det andra örat hade jag Veronica och hennes tjat om stora kukar.
- De säger att storleken inte har någon betydelse.
Svarade jag.
- Är du galen? Tror du att det går att frakta två kombiskurmaskiner, en våtsug och två polermaskiner i en liten Peugeot?
Veronica malde på om sitt.
- … Jag lovar, han hade världens största kuk! Det kändes som att bli tagen av en telefonstolpe!
Jag har aldrig haft någon simultanförmåga. Det var mycket förvirrande. Chefen lät arg. Han undrade vad i helvete jag tänkte på?
- Telefonstolpar!
Han lade på. Veronica babblade vidare. Ännu en alldeles vanlig arbetsdag. Undra på att jag alltid har trivts bäst hemma.

När vi var på väg tillbaka så fortsatte Veronica sitt tjat om karlar. Hon var fyrtio år och jag trodde att det skulle bli svårt att hitta en jämnårig karl som uppfyllde hennes krav.
- Feta och tunnhåriga karlar göre sig icke besvär! Sade hon. - De måste vara smala, ha tjockt fint hår och stor kuk! Ju större desto bättre!
Jag tror att det bara finns några få män i hennes åldersgrupp som uppfyller de kraven. En sådan man är ovanlig och eftertraktad och kan välja och vraka. Jag tror inte att han hade valt Veronica.
- Jag har inte håret kvar.
Sade jag.
- Två rätt av tre va? Försöker du slå i mig att du har stor kuk?
- Ja.

Veronica hade invändningar.
- Försök inte! En kvinna märker direkt på en man om han har stor kuk. Det handlar om självförtroende. En man med en jättekuk äger rummet, om du fattar vad jag menar?
Jag fattade. Jag är sorten som helst håller mig i hörnen.
- Om jag fyller jeansen med fetvadd då? Skulle det göra intryck på kvinnorna?
Nej, det trodde inte Veronica. Absolut inte! Den lätte skulle de inte gå på.
- Det är något FEL på honom, skulle de säga. - Och nu har han skrevet fullt med fetvadd också!
Sedan så ringde chefen igen. Förra veckans körjournal saknades. Han var tvungen att få in den. Veronica tog ingen notis om mitt samtal med chefen, hon hade återupptagit sitt favoritämne – Karlar och stora kukar.
- Var har du körjournalen någonstans?
Undrade chefen. Han lät stressad. Uppgifterna skulle in i något datasystem senast idag.
- I skrevet!
Svarade jag.
Veronica stannade upp mitt i en saftig utläggning om oralsex och undrade vad jag pratade om.
- Körjournaler!
Svarade jag.
Veronica såg förvirrad ut, chefen lät arg och frågade om jag var oförskämd och vad i helvete jag menade med det? Jag satt redan löst till, var jag medveten om det? Mitt vikariat skulle snart gå ut. Ville jag ha det förlängt eller? Chefen började komma upp i varv. Han retade upp sig mer och mer och talade om för mig att jag var nonchalant och oengagerad och till råga på allt så verkade det alltid som om jag inte var närvarande på något vis. Fler än han hade undrat vad det var för fel på mig.
- Alla på kontoret säger att du är knäpp! Vad i helvete rör sig i ditt huvud egentligen?
Skrek han i örat på mig.
- Fetvadd och stora kukar.

Nästa dag så fick jag med mig en kille i bilen som var lite speciell. Han hette Petter och var lönebidragsanställd. Han hade en släng av autism vilket yttrade sig som så att han behövde tydliga instruktioner. Han kunde inte ta några som helst initiativ men han jobbade bra så länge någon talade om vad han skulle göra. Petter älskade rutiner och arbetsuppgifterna fick gärna vara repetitiva. Egentligen en alldeles perfekt arbetare. En sådan kille borde ju vara varje chefs dröm. Tyvärr så ser samhället annorlunda ut. Jag misstänker att universiteten är fulla av människor som Petter, duktiga och disciplinerade idioter som kan nöta in ointressant kunskap och repetera svar och resultat i det oändliga. De vet allt men de förstår ingenting. Jag har stött på många högutbildade kontorsfjantar i mina dagar som aldrig har sett ljuset.
Men Petter var en snäll kille. Alltid artig och man slapp en massa idiotiska kommentarer och teorier om allting. Petter var som en robot med inspelningsfunktion. Gud hade tryckt ned Rec, klappat honom på axeln, släppt ned honom på jorden och önskat honom lycka till.
- Vi ses senare!
Killar som Petter sprider glädje utan att de själva vet om det. Petter var inte bara en människa som behövde tydliga instruktioner och ledning i sitt arbetsliv, han tog även allt bokstavligt och sög åt sig allt man sade.
Petter körde aldrig med några omskrivningar. Petter sade inte att han behövde besöka toaletten. Behövde han skita så talade han om det. Gärna inför kunden.
- Måste gå och skita! Kommer strax!
Frågade man honom efteråt om det hade gått bra så fick man svar.
- Jag har varit med om bättre. När jag skulle torka mig tryckte jag upp tummen i anus. Det kändes inget bra!
Petter hade jobbat med Veronica några dagar tidigare. Det gillade han inte. Han förstod sig inte riktigt på hennes samtalsämnen. Det där med förhållanden och blommor och bin var en okänd värld för Petter och det okända gjorde honom nervös. Petter gillade att rabbla statistik, läsa telefonkatalogen - Det gällde att hålla sig uppdaterad, folk har en förmåga att flytta och byta telefonnummer - och repetera dagens arbetsrutiner högt och länge, gärna rakt ut i luften så att alla som eventuellt var intresserade inte skulle missa något. Det kändes tryggt för Petter. Samtal om stora kukar var så långt ifrån Petters värld som något kunde vara. Han talade om för mig att han inte ville jobba något mer med Veronica.
- Då tycker jag att du ska ringa till chefen och tala om det genast!
Jag gav honom min telefon. Jag behövde inte informera honom om numret, Petter kan alla telefonnummer utantill. Trygghet ni vet.
Petter ringde upp och chefen svarade med sitt torra och korrekta tonfall. Han undrade vad ärendet gällde.
- Stora kukar!
Svarade Petter.
Chefen lade på. Det var mitt nummer som visades på displayen.

Några dagar senare blev jag uppkallad till chefen. Jag satt på stolen framför hans skrivbord och jag visste att han ville att jag skulle vara nervös. Det var jag inte. Jag tittade ut genom fönstret. Solen sken. Det var maj månad. Sommaren skulle snart vara här.
- Ditt vikariat går ut vid månadsskiftet. Sade han. - Du är inte vad vi hade hoppats på! Du infriar inte våra förväntningar.
Jag försökte att se besviken ut.
- Här jobbar man och sliter!
Han sade att jag inte passade in i företagsprofilen och skulle han vara riktigt ärlig så misstänkte han att jag var tokig.
- Tycker du inte jag är en lojal medarbetare som sprider en anda av engagemang och seriositet hos både kunder och personalstyrka?
Jag hade svårt att låta bli att le. Jag kände att sommaren var nära.
- Gå härifrån!
Två veckor senare kunde jag gå upp till AF och anmäla mig som arbetslös. Det blev en fin sommar med full A-kassa. Mitt livs sista sommar i frihet. Det var för nästan sex år sedan. I slutet av augusti fick jag mitt nuvarande jobb.
Mitt sista jobb.
De fick mig till slut.

tisdag 18 maj 2010

Bonnvischan - Atlanta.

Det finns två svenska landskap som jag känner extra för, Lappland och Dalsland. Jag hatar verkligen jakt, fiske och friluftsliv så egentligen så borde jag sky dem som pesten. Men jag gillar dem av en helt annan anledning, här lever nämligen det Gamla Sverige kvar – Mitt Sverige som jag en gång växte upp i.
Jag har bott i båda landskapen. Det var för länge sedan. Under åttiotalet. På senare år så har jag börjat uppskatta dessa landskap och deras små samhällen och städer. Jag gillar att återvända och insupa atmosfären.
Sista gången som jag var i Lycksele så kan jag svära på att jag hörde någon spela Rainbow på en gammal stereo. Fönstret var öppet och musiken hördes ut på gatan. En frisk fläkt av åttiotalet. På Hotell Lappland skulle ett coverband som körde gamla Eddie Meduzalåtar spela och på Åhlens hade de fortfarande kvar en avdelning som sålde CD-skivor.
Det är inte ofta jag är i denna landsända numer. Min exflickvän hade släkt i Arvidsjaur, varje sommar åkte vi dit och jag såg alltid till att köra igenom Lycksele på vägen upp.
Jag som hatar snö och kyla. Ändå så hamnade jag där uppe en gång i tiden. Först så fick jag jobb, sedan så träffade jag en kvinna som hade sina rötter däruppe. Nu är det några år sedan jag var där. Jag skulle gärna vilja ta mig en tur dit igen. Jag slår vad om att de fortfarande spelar Whitesnake på festerna och på Hotellet så sjunger Lena Philipsson om att hon dansar i neon.
I Lappland så är rapmusik, EU och Rosengårdskravaller jävligt långt borta.

Dalsland brukar ibland kallas för södra Sveriges Lappland. Det har kommit lite i skymundan från de stora vägarna. Bortglömt och baktalat. Liksom Norrlands inland så brottas de med utflyttning och nedläggning av företag. Ungdomen flyr, flyttar till Stockholm och lär sig snabbt att raka pung och muff så att de snabbt smälter in.
Det är tragiskt alltihop.
Jag brukar köra genom Dalsland när jag ska till Uddevalla och hälsa på morsan. I somras tog jag rast efter vägen, jag svängde in i Mellerud och parkerade vid en korvkiosk. Jag tog mig en rök och tittade ut över det vackra lilla torget.
Det är nästan som om tiden har stått stilla, Tänkte jag. Jag kommer när som helst att få se en Volvo Amazon komma rullande fullpackad med berusade ungdomar.
Och precis när jag hade tänkt tanken så kom det faktiskt en gammal Volvo körandes med buller och bång. Den svängde in på torget. Det var skrik och skrän, AC/DC på högsta volym och öppna bilrutor.
Men det var inte längre några ungdomar i bilen. Ingen var under fyrtio år. Bara medelålders män och alla ville bara dricka mera brännvin. Precis som när jag var tonåring.
Tiden har verkligen stått stilla i Dalsland.
Patetiskt? Ja, kanske, men inget jämfört med de metrosexuella fjantarna uppe i Stockholm som sprätter omkring med välvaxade skrev vid något kontorslandskap.
I Dalsland så anses några timmar vid korvkiosken vara en väl använd stund, Drive In Bingo är ännu bättre och en sväng med bilen efter en rejäl fyllefest anses allmänt vara en alldeles lysande idé och en trevlig avrundning på kvällen.
Så länge man arbetar och sköter sig så blir man accepterad. Folk går till sina tråkiga jobb och de tror fortfarande på skiten.
I Dalsland kallas fortfarande en manlig kontorist för bokhållare och det närmaste man har kommit en fikus är den som står i fönstret som frugan vattnar varje dag.
Arbete på fabriken, äktenskap och en kull med ungar innan man har fyllt trettio. Så blir oftast livet i Dalsland.
Det är en skyddad tillvaro. Naivt och oskuldsfullt och de som bor där påverkas naturligtvis av sin boendemiljö. Personrån, gängvåldtäkter och beskyddarverksamhet är väldigt långt borta.

Därför blev jag så förvånad när Rex en dag ringde och ville diskutera vår kommande resa till USA.
- Så fort vi landar i Atlanta tycker jag att vi kör med gangsterattityden direkt från start!
Rex bor i Dalsland. Jag undrade var han hade fått den där idén ifrån?
- En utmärkt idé! Sade jag. - Två medelålders töntar som spelar Allan, det går nog hem direkt!
Vi skulle inte kunna skrämma en hundvalp ens. Rex försökte en gång. Han spände blicken i en pudel utanför ICA och blängde hotfullt. Den lilla hunden gläfste till av glädje och kastade sig i famnen på Rex som genast drabbades av något som påminde om ett epileptiskt anfall. Rex har en ovanligt svår form av pälsallergi.
- Ta bort honom för helvete! Hjälp! Kör mig till lasarettet!
Jag inger inte heller någon respekt. Kanske skulle jag kunna skrämma upp en femtonårig flicka.
- Ooiiiih! Hjälp! En ful gubbe!
I det kommande polisförhöret skulle de fråga ut mig om jag hade gjort några närmanden, om jag hade visat kuken eller kommit med skamliga förslag.
- Nä, jag bara stod där och väntade på bussen!
Polisen skulle fråga flickan om detta stämde, hade jag inte gjort några närmanden? Hade jag behållit byxorna uppe? Inga otäcka förslag?
- Nä. Men titta på honom! Räcker inte det?
På den nivån ligger min personlighet och utstrålning. Rex bor i Dalsland och bär jeans av märket Pearson så där behöver jag inte ge mig in på någon närmare beskrivning. Jag har inte tillstymmelse till muskler, bär tjocka glasögon och gillar inte att bli smutsig om händerna. Rex ville att vi skulle köra med gangsterattityden.
- Gangsterattityden va?
Sade jag.
- Jomen! Direkt när vi kliver av planet! Vi ger dem inte någon chans!
Vi är fyrtiotre och fyrtiofem år. Födda under sextiotalet när Sverige var som rikast, uppväxta och fostrade av sjuttio- och åttiotalets kravlösa samhällssystem. Vi vandrade ut till ett dukat smörgåsbord. Jag tyckte inte att gangsterattityden verkade vara någon bra idé.
- Nja… Det känns lite påklistrat på något vis. Tycker du inte?
Jo, kanske.
Men det ska bli kul i alla fall!



torsdag 13 maj 2010

Lurendrejeri och humor. Del - 2.

...Men nu var vi tolv år och jag och Stolliga Idioten skulle få vara med och samla in pengar till en skolresa. Vi var inte intresserade av att tjäna ihop några pengar till någon skolresa. Vi ställde upp enbart för att tjäna ihop pengar till oss själva. Vi hade inte en tanke på att lämna ifrån oss vinsten.
Det brukade vara marknad på torget sista lördagen i månaden. En av lärarna hade hyrt plats och flera av eleverna skulle erbjuda sina prylar till försäljning. Det mesta var sådant de hade gjort i slöjden samt gamla överblivna leksaker som de hade växt ifrån. Böcker, serietidningar, dockor, bordtennisrack och liknande. Några av flickorna hade även bakat bröd och bullar. Stolliga Idioten spottade i flera av bullpåsarna när ingen såg. En ren reflexhandling.
En av ungarna i den ordinarie klassen såg vad han gjorde men vågade inte säga något.
Lärarna från de ordinarie klasserna gillade inte att ha oss där.
De ansåg att det var något fel på oss och jag kan inte minnas att jag hade några problem med det.
Några dagar tidigare hade jag dragit med mig en bunt med gamla serietidningar hem till Stolliga Idioten. Gammal skit som jag hade växt ifrån. Pellefant, Bamse, Hacke Hackspett och liknande. Vi satt och bläddrade i dem och bestämde oss för att ta femtio öre styck för smörjan. Det var minst ett par hundra tidningar och fick vi sålt allihop skulle det bli en hundring på man. Mycket pengar vid sjuttiotalets mitt.
- Men kolla här då!
Sade Stolliga Idioten och drog fram en plastpåse full med porrtidningar som han hade gömt under sin säng.
- Det är brorsans! Jag knyckte dem igår. Han märker ingenting!
Hela eftermiddagen ägnade vi oss åt att klippa ut bilder på avsugningar, saftiga samlag och närbilder på könsorgan som vi sedan klistrade in lite här och där i serietidningarnas rutor. Ibland skrev i egna pratbubblor till bilderna eller kommentarer uppe i hörnen på våra egenkomponerade serierutor.
Senare. Lakritstrollet sleckar fetta som vanligt.
Vi skrattade mycket den där eftermiddagen, men det var inget mot vad vi gjorde senare när vi räknade pengarna som vi tjänade på försäljningen till föräldrarna som stödköpte tidningarna till sina yngsta söner och döttrar.
Vi hörde aldrig någonting, men vi blev aldrig mer tillfrågade om vi ville vara med på några fler försäljningar.

Ibland när jag är på jobbet så brukar jag dagdrömma om ett liv med oändlig rikedom. Jag har så mycket pengar så jag vet inte vart jag ska göra av dem.
Eller jo, en del av förmögenheten skulle jag har mycket kul med. Jag skulle starta företag och TV-stationer enbart för att driva med folk och eftersom jag är oändligt rik så skulle det inte ha någon betydelse hur stor förlusten skulle bli. Jag kan inte förlora!
Nöje och lek skulle få kosta!
Jag skulle dra igång med en egen TV-kanal. En kanal för de små barnen. Den skulle föregås av en massiv reklamkampanj i media. Det skulle utlovas tecknat, familjefilmer och pedagogiska lekprogram som skulle få varenda flummare och vänsterskägg i batikskjortor och snickarbyxor att lyriskt slå ihop händerna och börja tjata på sina chefer vid landets förskolor och dagis.
- Vi måste teckna ett abonnemang på denna kanal! Om inte annat så för barnens skull!
I början så skulle det naturligtvis bara sändas barnvänligt trams. Disneyfilmer och övertydliga, gulliga familjefilmer fullsmockade med moraliska pekpinnar. Man ska lyda mamma och pappa. Jämt. Skolan är jätterolig och tobak är farligt och dockteater är det bästa som finns! Osv. Osv.
Fler abonnenter skulle tillkomma och sedan, efter ett tag så ändrar kanalen karaktär. Helt utan förvarning.
På bästa barnvänliga sändningstid skulle det helt plötsligt börja sändas porrfilmer.
Riktig porr.
Hårdporr.
Sjaskiga undergroundporrfilmer och hårdkokta bögrullar. Mellan klockan 17:00 till 19:00 skulle TV-rutan fyllas av snusk, svinerier och sodomi. Allt skulle presenteras av två avantgardistiska och alternativa porrskådisar på dekis som nu hade fått en ny chans att synas i branschen, Johnny Dick och Lena Lick. Två jätteroliga knullclowner som brukar framföra liveshower endast iklädda lösnäsor och stora skor.
- Och nu alla barn, så ska Johnny ta fram jättestora kuken och dra i den en stund. Titta!
Säger Lena samtidigt som kameran zoomar in Johnny. - Själv så ska jag dricka sprit och ta mig själv på muttan en stund. Det är jättekul! Fråga mamma så får ni höra själva!
Säger Lena innan hon presenterar nästa porrvåffla.
Snusk, dårskap och tveksam reklam.
Magnus Samuelsson, Sveriges starkaste man säger:
Jag tål en sjuttiofemma! Hur mycket tål du?
Det skulle bli ett ramaskri i tidningarna. Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan de lyckades släcka ned min kanal? Jag skulle sitta någonstans på en söderhavsö och skratta knäna av mig och inte lägga två fingrar i kors för att få slut på eländet. De skulle nog bli tvungna att skjuta ned satelliten till slut.

Jag vet inte hur det är idag, men när jag var barn så följde det alltid med en liten överraskning i paketen med Kalaspuffar. Ofta en liten leksak i plast, eller ett par små ark med vattenlösliga tatueringar eller klistermärken.
Om jag vore omättligt rik skulle jag slå mig in i flingbranschen och tillverka egna kalaspuffar. Det skulle vara kul.
Men istället för fåniga leksaker skulle jag stoppa i porrkortlekar, rövdildos och gillrade råttfällor som med en smäll slog ihop över fingrarna på gallskrikande barn som var tvungna att gräva i flingorna efter sin leksak.
”GH:s Kalaspuffar. Lite dyrare – Större överraskning!”
Jag undrar hur länge det skulle ta innan det märket blev bojkottat i affärerna?
Sådant här går jag ofta och tänker på under tiden som jag jobbar. Ibland brister jag ut i gapskratt, till synes helt utan anledning. De brukar titta på mig.
- Det är något fel på dig, det vet du va?
Jo jag vet.
Det kanske är något fel på mig men jag älskar det!

tisdag 11 maj 2010

Lurendrejeri och humor. Del - 1.

Jag brukar tillbringa en del tid på Tradera. Mest så köper jag. Jag är samlare. Jag ropar mest in gamla seriealbum, läskburkar och vinylskivor från sjuttio- och åttiotalet. Men det händer att jag även säljer något. För ett tag sedan så sålde jag en digitalkamera. En Canon. Inget fel på den men jag ville ha en bättre med vidvinkelobjektiv.
Jag fick tusen spänn för kameran. Helt ok. Den hade kostat femtonhundra för ett halvår sedan.
När jag satt och paketerade kameran för vidare transport till köparen så fick jag verkligen behärska mig, jag ville inget hellre än att packa in en gammal Kodak instamatic, med en tillhörande förpackning med blixtkuber. Jag har en sådan liggande. Jag tror inte ens att den fungerar.
Någonstans i Sverige skulle en man upptäcka att han hade betalat tusen spänn för en gammal Kodak från sjuttiotalet. Som han hade väntat på sin kamera!
Jag satt och fnittrade för mig själv vid blotta tanken på en ursinnig man som nu var stolt ägare till ett stycke värdelös plast.
Men jag gjorde det aldrig.
Tydligen så är de flesta människor ärliga. Jag har inte blivit blåst ännu, men jag vet att det sitter människor därute som packar ned och slår in tegelstenar och gamla bilbatterier till folk som har ropat in digitalboxar och TV-apparater.
Det är rätt så kul när man tänker på det.
Det är som med regnvatten och bilar: Det är inte kul att bli nedstänkt, men det är kul att själv stänka ned folk när man får chansen.
För eller senare så kommer jag att bli blåst. En dag så kommer jag att riva upp ett paket, sticka ned armen och känna hur handen sluts om en påse med vakuumförpackad avföring. Jag undrar om jag kommer att skratta eller bli förbannad? Det beror nog på hur mycket jag har betalat skulle jag tro.
Gränsen mellan lurendrejeri och humor är hårfin.

En jobbarkompis till mig - Torbjörn på förrådet - sålde sin nya, fina mobiltelefon på Tradera. En dyr telefon full med känslig utrustning. Kretskort, dioder, kiselsynapser, känsliga linser och jävelskap. Hade kostat över femtusen spänn. Dessvärre glömde han att ta ur den ur jobbarbyxorna när han skulle tvätta. Torbjörns nya fina Samsung gick igenom hela tvättprogrammet. Sextio grader. Den blev ren och fin men funktionaliteten blev det lite si och så med. För det första så fungerade inte displayen längre vilket gjorde SMS-funktionen och den avancerade kameran helt överflödiga. Däremot så fungerade ringsignalen alldeles utmärkt. Den slutade inte ens att ringa när någon ringde upp honom. Det gick inte att kommunicera med telefonen överhuvudtaget, men det gick alldeles utmärkt att ringa till den. Hade man väl slagit numret till Torbjörns telefon så slutade den aldrig att ringa.
- Hallå? Skrek Torbjörn och höll den ringande telefonen mot örat. - HALLÅ! Men vad i helvete...? HALLÅ!
Telefonen slutade att ringa om man bankade den en stund mot en hård yta.
Eftersom Torbjörn inte hade tagit någon försäkring så hade han inte haft något annat val än att…
- Tradera! Jag sålde skiten på Tradera!
Berättade Torbjörn en dag för oss andra när vi satt inne i lunchrummet. Jag, Jocke och Hamid skrattade gott.
- Någon idiot uppe i Gävle gav tretusen spänn för skiten!
Torbjörn berättade att han hade fått flera jobbiga telefonsamtal från Gävle efter affärens slutförande.
- Ärlige Tobbe64 va? Jag ska ha tillbaka mina stålar! Annars jävlar!
Han ringde sent på kvällarna när Torbjörn precis hade somnat.
- Inte från sin nya fina telefon väl?
Sade Hamid och vrålade av skratt.
Torbjörn var tvungen att hota med polisanmälan för trakasserier innan det blev slut på de nattliga telefonsamtalen.
- Och förresten har jag ALDRIG sålt någon telefon till dig! Du är en sjuk man! Sök hjälp!
Anki och Madde hade hört hela vårt samtal. De reste sig upp från sitt bord och lämnade lunchrummet.
- Ni är sjuka! Idioter! Hur kan man skratta åt stackars människor som blir lurade?
Hamid låg över bordet och kiknade av skratt.
Som jag skrev tidigare, gränsen mellan lurendrejeri och humor är hårfin.

När jag var tolv år så fick de för sig att ungarna i mellanstadiet skulle samla ihop till en klassresa. De skulle ha försäljning av hembakt bröd och gamla prylar som bara samlade damm. Vid denna tid tillbringade jag min mesta tid i en OBS-klass. Kliniken kallades den oftast. Vi gick i en klinikklass, inte mellanstadiet. Vi var liksom en grupp för oss själva. Vi hade det bra förspänt i kliniken. Vi gjorde ofta flera klassresor och utflykter under våren och hösten utan att vi behövde ägna oss åt någon försäljning för att få ihop till kostnaderna. Flummeriet var väl utbrett under sjuttiotalet. Ointresse, slöhet och ibland ren galenskap belönades. De trodde väl att det skulle hjälpa.
Det gjorde det inte.
Nu blev det bestämt att vi i klinikklassen skulle hjälpa till med försäljningen. Vi skulle få känna oss delaktiga. Vi skulle inte längre behöva stå utanför.
- Kul va?
Jo, jättekul.
Vi trivdes med att vara utanför. Gick man i kliniken så fick man rykte om sig att vara knäpp, och var man knäpp så slapp man oftast stryk av översittarna. Det är inget kul att slå en knäppskalle och vad värre var, det fanns de som var så jävla knäppa så att de slog tillbaka. De värsta knäppskallarna slutade inte ens att slå när någon väl hade tryckt på knappen. Så det var lika bra att låta knäppisarna vara ifred.
Under denna tid var jag en kort period kompis med en kille som hette Lennart, han hade länge haft en topplacering på dårfinkarnas Tio-I-Topplista. Lennart var riktigt knäpp. Det var ingen som kallade honom för hans rätta namn, han kallades kort och gott för Stolliga Idioten. Alla visste vem Stolliga Idioten var. Han var stor och stark var ett bra skydd ute på skolgården. Morsan gillade inte att jag umgicks med honom, men man slapp stryk av översittarna.
Stolliga Idioten sprang ofta ut i skogen. Om han fick en fråga under en lektion som han inte kunde - det var mycket ovanligt att Stolliga Idioten överhuvudtaget förstod frågan - så hoppade han ut genom fönstret och sprang till skogs. Om det överhuvudtaget var något som han upplevde som komplicerat eller obehagligt så sprang han ut i skogen.
- De serverar kalops i matsalen idag. Spring!
Och så stack Stolliga Idioten till skogs igen.
Men han backade aldrig för ett slagsmål. När det drog ihop sig till bråk så sprang han aldrig till skogs.
Jag umgicks med honom under en enda termin, men jag hörde att han något år senare fick gå hos en psykolog som lärde honom att inte fly från sina problem, utan istället angripa dem direkt. Det tog Stolliga Idioten bokstavligt. Istället för att fly gick han till anfall. Varje fråga han fick som han inte kunde svaret på tog han som en öppen provokation.
En blåsig höstdag var Stolliga Idioten ute på stan och hade dubbeltimme i sitt huvudämne – skolk med tillhörande snatteri. En pensionär gjorde misstaget att fråga honom vad klockan var och eftersom Stolliga Idioten aldrig hade lärt sig klockan så gick han omedelbart till anfall. Det tog några väktare tio minuter att skilja honom från den stackars pensionären. I tidningen kunde man senare läsa att en pojke i yngre tonåren hade försökt att strypa en äldre man i åttioårsåldern.
Stolliga idioten fick sluten psykiatrisk vård på obestämd tid. Tio år senare blev han utsläppt och efter en kort och misslyckad karriär på Samhall så försökte han att råna ett postkontor med en het locktång. Det blev transport tillbaka till det slutna psyket och vad jag vet så sitter han där än idag.

Fortsättning följer...

måndag 10 maj 2010

När tankar får ord.

Jag talar för mig själv. Det har jag alltid gjort men det har ökat en smula under de sista åren. Jag för ofta en dialog inne i mitt huvud, ibland dyker det upp olika meningar, ord och namn i mitt huvud som jag ofta bollar fram och tillbaka. Ibland säger jag dem högt utan att tänka mig för.
- Stora bölder i röven!
Mumlade jag högt när jag stod vid fruktdisken på ICA och plockade bland apelsinerna. Detta i kombination med att jag gillar att dagdrömma och fundera ut nya texter kan skapa en del underliga och pinsamma situationer.
- Jag har en orgel som jag spelar på varje dag!
Råkade jag upplysa kioskbiträdet på Pressbyrån om när jag skulle betala mina cigg.
- Öh… Jaha, ja där ser man!
Jag har aldrig i hela mitt liv ägt någon orgel, än mindre spelat på någon. Jag tyckte att jag såg min gamla lågstadielärarinna i kön. Det hade varit förvånande, inte bara för att jag flyttade från min gamla hemstad för många år sedan utan även för att hon faktiskt avled i cancer för några år sedan. Men jag tyckte att jag såg henne och det satte igång en tankekedja i skallen. Hon gillade att plåga oss ungar med sitt orgelspel varje morgon. Det var en gammal tramporgel som pep och väste. Hon älskade verkligen den där orgeln. Den var hennes stora intresse.
Hon spelade på sin orgel varje dag.
Det var ju tur att det inte hade varit kuksugning som hade varit hennes stora hobby och passion.

En av mina grannar är en trettioårig kvinna. Hon gör inte mycket väsen av sig, men när jag sitter vid min dator och surfar eller skriver så hör jag alltid när hon spolar i sin toalett. Antagligen så ligger hennes badrum vägg i vägg med min lilla etta. Jaha, där gick ännu ett lass skit! Tänker jag omedvetet. Sedan fortsätter jag med att surfa runt, eller skriva. Ibland kommenterar jag högt mina tankar.
- Jaha, där gick ännu ett lass skit!
Jag hörde henne spola för ett tag sedan när jag klev ur hissen på min våning.
- Jaha, där gick ännu ett lass skit!
Utbrast jag när jag stod och låste upp min dörr. Jag hörde hur hon tassade fram i sin hall och tittade i sitt kikhål.
För flera år sedan så skrev jag fåniga porrnoveller åt några herrtidningar. Det var på den tiden innan internet och marknaden för porrnoveller var rätt så stor. Folk läste faktiskt skiten. Jag gick omkring och fantiserade ihop nya noveller på mitt jobb varje dag. Det var rätt så enkelt, jag hade huvudet fullt av karaktärer som kunde ramla in i de mest osannolika situationer dagarna i ända. Karaktärer som ibland levde sitt eget liv uppe i mitt huvud. Som inte kunde hålla käften.
- Sug, och jobbet är ditt!
Råkade jag säga till en kvinna som hade gnällt om att chefen vägrade att ge henne fast anställning. Hon blev naturligtvis förbannad och undrade vad fan jag menade?
- Det var inte jag! Det var Godsherre Möller utanför Sjöbo!
Det var en karaktär som jag hade uppfunnit. Herr Möller var en fet och ful Godsherre som levde under artonhundratalet och som bl a odlade sockerbetor. Han var känd för att enbart anställa unga kvinnor och hans aptit på dessa var ökänd. Ibland gick han ut för att inspektera sina ägor. Det hände att han tog sina pigor rakt upp och ned ute på åkrarna. Pigorna stod på knä i fårorna mellan sockerbetorna och rensade bort ogräset. Herr Möller vek upp deras kjolar och smällde på dem bakifrån så dammet yrde. Cylinderhatten och sin dyrbara ytterrock tog han aldrig av sig mellan vändorna.
- Godsherre Möller? Det är något FEL på dig, det vet du va?
Sade kvinnan och lämnade mig ensam med soptömningen. Några veckor senare så fick hon fast anställning.
- Grattis! Så du gjorde som jag föreslog trots allt?
Sade jag under en lunchrast.
- Idiot!
Sade hon och gick iväg och satte sig vid ett annat bord.

Det var länge sedan jag tröttnade på att skriva sådant där trams. Ett tag skrev jag lite sentimentala kärleksnoveller men jag tröttnade på det också. Jag gillar inte att skriva på beställning. Att skriva är en lättsam hobby för mig, inget annat. Om någon säger till mig vad jag ska skriva, hur mycket och när det ska vara inlämnat så är det inte längre någon hobby. Då är det ett arbete. Jag hatar att arbeta. Därför skriver jag inte längre, förutom någon text då och då till min blogg. Och så kanske lite för skrivbordslådan också, eller hårddisken kanske man säger nu för tiden?
Jag har några oavslutade långtexter liggande på den. Jag kommer aldrig längre än halvvägs, sedan dyker det upp något nytt som jag måste påbörja. Vissa dagar är huvudet fullt av idéer. Historier och karaktärer som slåss om utrymmet. En del är påhittat, annat är minnen och ibland blandar jag friskt.
Ibland är huvudet helt tomt. Då brukar det kännas ovanligt tråkigt och jävligt på jobbet. Hur ska jag stå ut om jag inte ens kan fly undan uppe i mitt eget huvud längre? Sådana dagar är inte roliga. Det har t o m hänt att jag har givit intryck utav att vara engagerad och intresserad av mitt jobb.
- Se där! Idag går det minsann undan! Du kan ju bara du vill!
Kan chefen säga till mig.
Som tur är så brukar inte dessa dagar infinna sig så ofta. Det brukar inte ta så lång tid, sedan börjar hjärnan att fantisera och bygga upp nya världar och karaktärer igen. När min arbetsplats minskar sin närvaro med hälften så är ordningen återställd i min verklighet.
I vintras så fick jag och Julia en trevlig arbetsuppgift. Vi åkte på ett golvvårdsjobb i en grannkommun. En stor gymnastiksal. Golvet skulle slipas upp och beläggas med ny polish. Vi skötte oss helt själva och det fick ta den tid det tog, huvudsaken var att jobbet blev ordentligt gjort.
- Inget fusk!
Sade chefen innan vi drog iväg med företagsbilen.
Det blev några fina dagar. När vi kom fram så lastade vi ur bilen och sedan satt vi på golvet i den stora gymnastiksalen och drack kaffe och käkade våra medhavda mackor. Vi drog fram några madrasser som vi kunde sitta på. Sådana som de tydligen använde att öva kullerbyttor på. Vi hade inte bråttom.
- Jag skulle kunna sitta så här hela dagen!
Sade Julia.
- Då gör vi det! Sade jag. - Ingen vet ju hur lång tid det här jobbet tar.
Så det gjorde vi. Vi satt där vi satt. Det kändes fint. Det dök upp en gymnastiklärare. Jag hatar gymnastiklärare.
- Jaha, här sitter ni?
- Det kan du ge dig fan på!
Svarade jag.
Gymnastikläraren talade om för oss att hans lektioner var inställda ända tills vi var färdiga med golvet.
- Då har barnen tur! Sade jag. - För det här kommer att ta tid!
Gymnastikläraren gick. Jag talade om för Julia att det finns inga större svin än gymnastiklärare. De är de värsta. Det är i gymnastiken som det blir fastställt vilka som ska få stryk och bli utanför och vilka som ska få vara kungar under de nio åren i skolan.
- En lärare i svenska lär barnen att läsa, i gymnastiken får de lära sig att om man inte är bra på att jaga en boll eller kasta något en viss längd så är man en svag och ynklig liten idiot som det är tillåtet att ge stryk.
Julia höll med.
- Alla som är bra på idrott är inga översittare, men alla översittare är bra på idrott!
Hon hade helt rätt.
- Och överst på skithögen sitter det en gymnastiklärare och tittar bort när det smäller ute i omklädningsrummet.
Måtte djävulen ta alla gymnastiklärare. Han skulle få vänta innan han skulle kunna hålla sina lektioner.

Vi satt tillsammans i en ekande tom gymnastiksal. Solen sken in genom fönstren uppe i taket. Ingen av oss sade något. Riktigt goda vänner kan vara tysta tillsammans. Det kändes bra. Tiden gick. Jag satt och funderade ut något nytt att skriva på min blogg. Om jag skulle skriva en roman, jag undrade vad titeln skulle bli? Jag mindes en fin titel på en roman jag hade sett i en hylla på Åhlens bokavdelning. ”Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät.”
Det gillade jag. Men något sådant skulle jag aldrig kunna skriva. Det hade inte ens varit min stil.
- Jag tog mig på kuken utanför Pressbyrån!
Sade jag högt, rakt ut i luften.
- Du gjorde VAD för något?
Julia tittade på mig.
- Nä, ingenting. Jag tänkte högt bara. Det är något fel på mig.
Julia tittade på mig och skrattade. Hon boxade till mig vänskapligt på axeln.
- Nej, det är inget fel på dig! Du är den du är bara!
Sade hon. - Fortsätt med det!
Ja, det tänker jag fortsätta med. Sedan reste vi oss upp och började jobba en stund. Men bara en liten stund.

torsdag 6 maj 2010

Nina röjer loss på Facebook. Del - 3.

Efter några dagar fick jag nog av att vara Trevliga Nina. Nu ville jag släppa fram Spontana Nina igen. Den lätt förvirrade och obalanserade Nina som hade underliga åsikter och som ibland tycktes ha uppenbara problem med det sociala samspelet mellan oss människor.

Den ökända boerledaren Eugene terré Blance i Sydafrika blev mördad på sin farm utanför Potchefstroom av två av sina svarta anställda. Det gav lite rubriker i dagstidningarna. Naturligtvis hade Nina även politiska åsikter som var en smula förvirrade. En period hade hon varit betalande medlem i EAP, det hade hon skrivit i sin profil. Men eftersom Nina var labil och ombytlig och var svag för diverse konspirationsteorier så hade hon en rastlös och lättpåverkad personlighet. Hon hade gjort en helomvändning och funderade nu starkt på att bli stödmedlem till AWB i Sydafrika. Hon gillade verkligen partier och föreningar som körde med förkortningar och som förespråkade enkla och våldsamma lösningar. Det kändes så seriöst och allvarligt på något vis. Hon tyckte det var synd att VPK hade ändrat namn till Vänsterpartiet. Där försvann ju hela charmen med det partiet!
Ett tag var hon inne på Action Directe, men efter att ha läst att de hade upphört någon gång under slutet av åttiotalet så fick hon leta upp några andra galningar. ETA tyckte hon var en smula otydliga i sitt budskap och Sinn Feins fria Ulstervolontärer hade ju helt tappat greppet.
Allt detta yrade hon om på sina vänners loggar.
Nu var det AWB och Eugene terré Blance som gällde för stunden och hon uppmanade alla sina vänner att tända ett ljus för att hedra hans minne. Hon skrev i alla sina vänners loggar.
Denna fine gamle man som så brutalt har fallit offer för svart terrorism har nu lämnat sitt folk i stor sorg. Ingen kan fylla upp det tomrum som han lämnar efter sig. Låt oss hedra honom med ett tänt ljus ikväll!
Sedan bytte hon helt plötsligt spår och skrev som loggrubrik:
Idag hittade jag Michael i garaget, han satt och sniffade thinner. Han säger att det ger ett jämt och behagligt rus. Det tror jag inte på! Karlar va?
Nu rasade min vänlista. Den minskade med hälften. Inte bra. Folk började tydligen förstå att det var något lurt. Jag hade överdrivit. Nu hade jag bara trettiofem hårt prövade vänner kvar. De skulle snart lämna mig de också så det var bara att stampa gasen i botten.

Jag klickade mig runt i mina vänners fotoalbum. En kvinna som hette Anette visade upp sina två små tvillingsöner som satt och åt tårta. De fyllde två år. Jag visste att Nina genast greps av ett våldsamt behov av att få tryna dem i tårtan.
Är de inte fina? Skrev Anette. Att bli mamma är det bästa som har hänt mig! Man känner sig inte längre som universums mittpunkt, nu känner jag verkligen hur liten och obetydlig jag själv är!
Den ena klyschan staplad på den andra.
Jag känner också vad liten och obetydlig du är!
Skrev Nina till svar.
Anette reagerade direkt och högg som en kobra.
Vad fan vet du om känslor? Du har ju inte ens några egna barn!
Här hade vi en kvinna som hade givit upp sin egen identitet och som numer levde genom sina barn. Hon var inte längre Anette, trettiosex år med en egen unik personlighet. Hon hade kort och gott blivit Mamman Anette. Inget annat. Borta var kvinnan som tidigare hade drömt om att bli rocksångerska eller berömd manusförfattare. Ett angrepp på hennes barn var ett angrepp på henne personligen. Vad var ära och berömmelse mot att snyta ungar och vara avelsko åt en man som redan hade börjat stånka när han reste sig upp från soffan?
Jodå, jag har visst känslor! Just nu så känner jag mig så uppfylld av en känsla så den tar nästan andan ur mig – jag känner helt plötsligt ett våldsamt behov av att få pröva dina söners simkunskaper i en djup tjärn.
Det blev naturligtvis ett jävla liv. Anette fullkomligt exploderade och skrev att jag var galen, att jag alltid hade varit galen och att jag skulle förbli galen.
Du var alltid underlig och knäpp när vi gick i skolan. Trodde du jag hade glömt hur du brukade stå ute på skolgården och bjuda på smörgåsar som du hade brett hundskit på?
Tydligen så hade det funnits en Nina Pettersson på riktigt. En rolig tjej verkade det som. Jag hade verkligen valt rätt namn.
Ha! Ha! Det roligaste var ju faktiskt att du alltid ville ha fler mackor. Du var ju omättlig!
Anette kommenterade aldrig. Hon strök mig från sin vänlista.

Nina gled in på politikspåret igen och började ge uttryck för underliga ekonomiska teorier i sina kvarvarande vänners loggar. Hon yrade om att man borde införa statiska växelkurser och räntefria bostadslån till alla som behövde. Hon började citera Lyndon Larouche och hon ansåg sig ha lösningen på Sveriges finansiella problem.
Jag menar, vi har lokalerna, vi har pressarna och vi har papperet – tryck mer pengar! Vad är problemet?
Men de började att tröttna på Nina. Hon fick inte så många svar och kommentarer längre. Lysande idé! Skrev någon. Byt Borg mot Nina! Skrev någon annan. Så mycket mer blev det inte.
Jag började också tröttna. Ja, inte på Nina förstås utan på situationen och på mig själv. Det hade spårat ur. Jag hade överdrivit som vanligt och till råga på allt så började den där jävla Mats bli riktigt obehaglig. Han fortsatte med att skicka meddelande till mig om att jag skulle kontakta hans fru och reda upp situationen som jag hade försatt honom i. Nu skriver du och talar om hur det är! Annars så kommer jag att gå vidare med det här! Var så säker!
Jag oroade mig lite för att han kanske skulle spåra mig på något vis. Så jag lade ned hela projektet. Jag raderade kontot, släckte ned hela skiten och loggade ut Nina Pettersson för gott från Facebook.
Men jag gillade Nina. Henne tänker jag inte släcka ned. Hon kommer att dyka upp lite då och då tänkte jag. Kanske på min blogg men även ute på nätet, på lite olika forum och liknande. Hade varit kul att låta henne bli medlem på Familjeliv om inte annat. Om jag vågar? De har mitt ip-nummer och har hotat med repressesalier om jag så mycket som visar mig där igen. Humorlösa jävlar! Men det finns ju så många andra trevliga forum och mötesplatser på nätet, eller hur?
Nina Pettersson – Varje mans drömkvinna!

onsdag 5 maj 2010

Nina röjer loss på Facebook. Del - 2.

Efter några dagar av allmänt trams och jolm så tyckte jag att det fick vara nog. Dags för Nina att visa sitt rätta jag!
Jag startade upp lite lätt med en ny loggrubrik.
Idag har jag varit hos doktorn. Jag har fått virusvårtor kring ändtarmsöppningen. Det känns inte bra!
Det genererade en del kommentarer. Intresseklubben antecknar. Skrev någon. Men för helvete! Skrev någon annan.
Jag spann vidare på den tråden. Jag skrev att jag hade fått en salva som hette Anutec, men jag visste inte hur den skulle appliceras.
Ska jag bara dutta kring det drabbade området? Skrev jag. Eller ska jag smörja in hela röven?
Någon skrev att jag var sjuk och borde söka hjälp.
Det är ju det jag har gjort! Skrev jag. Och nu ber jag om råd. Ska jag köra upp hela fingret tro?
En lustigkurre som hette Lars-Åke tyckte att jag skulle be min man om hjälp. Jag simulerade ett utbrott och kallade honom för både snuskgubbe och otäcking och att nätet var fullt av sjuka människor.
Inte ens här på Facebook får man vara ifred från galningarna!
Skrev jag.
Någon skrev att jag skulle lugna ned mig, att det var tråkigt det som hade hänt men att man kanske borde hålla vissa saker för sig själv.
Det värsta är klådan! Skrev jag. Den håller mig vaken under nätterna men jag slipper gå till mitt idiotiska jobb i alla fall.
Sedan svalnade tråden av. Det var lite synd.

Runt påsk så blossade det upp en debatt i tidningarna om raketer och smällare, att det var farligt för de små barnen och flera mammor på Facebook började hojta om förbud och hårdare restriktioner. Dags för en ny loggrubrik.
Jag tycker att barn och instabila sprängämnen är en alldeles utmärkt kombination!
Sedan så frågade jag om det fanns någon bergsprängare bland mina manliga vänner. Jag behövde köpa lite dynamit under bordet så att säga. Anton, Michaels vidriga son ska tillbringa påsken hos oss i år igen och jag har lovat att köpa raketer till honom. Med lite äkta dynamit blir han KUNGEN bland ungarna i kvarteret!
Sedan så drog jag en rolig anekdot från förra påsken när jag hade lurat Anton att tända smällaren efter att han hade stoppat in den i örat.
- Det är jättetufft! Så gjorde vi alltid när jag var barn. Men det gäller att få ut den ur örat och kasta iväg den snabbt!
Jag skrev att först så hade Anton varit lite tveksam.
- Kom igen nu då! Jag vågade ju och jag är ju tjej och allting!
Ett sådant argument biter på varje liten pojke. Man kan ju inte vara fegare än en tjej, eller hur?
Den lilla idioten gjorde det! Skrev jag. Det ringer och fräser i örat på honom än idag! Som jag skrattade!
Min vänlista krympte med tre personer. Några kommentarer fick jag också. Om det där var ett försök att vara humoristisk så kan jag tala om att det var inte roligt!
Skrev en kvinna som hette Pia och som såg riktigt skitförnäm ut av porträttbilden att döma. Jag gick in på hennes sida och klickade runt en stund. Jag avskydde henne, hur mycket skulle då inte Nina hata henne? Hon stod för allt som vi tar avstånd ifrån – hårt belånad villa, ett helt koppel med bortskämda snorungar och en medelålders man som såg riktigt tråkig ut. Han hette Mats och hade hängmage, rödfnasigt ansikte och grått helskägg. Han var högst fyrtio år men jobbade hårt på att se ut som sextiofem. Han var sorten som använde strumpor när han gick i sandaler och som fantiserade om att våga ta språnget, öka på sina lån och köpa en åkgräsklippare till sommaren. Han kunde se sig själv åka fram och tillbaka över gräsmattan samtidigt som grannarna följde honom med avundsjuka blickar bakom gardinerna. Tänk va, en åkgräsklippare! Då kan grannarna dra åt helvete!
Mats jobbade på Banverket. T o m jobbet var medelålders.
Nina retade upp sig mer på den där familjen än vad jag gjorde och bestämde sig för att skicka ett meddelande till Pia.

Hej Pia! Ursäkta om du blev illa berörd av det jag skrev, men det är som det är, eller hur? Jag såg att du var gift med Mats. Jag måste bara tala om att för femton år sedan så sommarjobbade jag på Banverket och oftast så var jag ute på rälsen tillsammans med honom. För femton år sedan borde Mats har varit någonstans kring tjugofem år, Nina var tjugo. De skulle ha jobbat ensamma hela dagarna. En ung man och en ung kvinna. Då kan mycket hända. Nu har han visst blivit en gubbe men på den tiden var han en riktig vilde och bock vill jag lova. Han tog mig stående inne på en ställverksstation! Jag hade inte en chans!
Jag fick ett kort svar från Pia.
Vi gifte oss för sjutton år sedan.
Framåt kvällen fick jag ett ilsket meddelande från Mats.
Vad i helvete sysslar du med din jävla apa? Jag känner väl för fan inte dig! Du måste ha förväxlat mig med någon annan. Nu är du så god och skriver till Pia och ordnar upp alltihop och talar om att det är ett missförstånd! JAG HAR ALDRIG KÄNT NÅGON NINA PETTERSSON OCH JAG HAR ALDRIG VARIT OTROGEN!
Tror fan det. Utbudet på villiga kvinnor tenderar att bli en aning begränsat för tråkiga, medelålders män med skägg som gillar att kombinera strumpor, sandaler och shorts sommartid.
Jag svarade aldrig. Jag skrattade så jag skrek. Jag gick in i deras fotoalbum och kommenterade ett foto där Mats gick och sköt en gräsklippare framför sig ute i trädgården.
Vilken fin gräsklippare! Röd och grann. Är det månne en äkta Klippo? Nog använde vi röjsågar av det märket på Banverket?
Sedan lugnade jag ned mig en smula och återgick till att lägga in snälla och normala loggrubriker. Jag skrev lite glada och artiga kommentarer på mina vänners sidor och berättade att jag och Michael planerade en resa till Cypern under semestern.
Min vänlista hade krympt en smula men de flesta var kvar. De ville jag behålla ett tag till. De måste ha trott att jag var schizofren eller något. Jag kan tänka mig att det var flera som undrade vem de egentligen hade lagt till i sina vänlistor? Var detta verkligen rätt Nina? Var det hon som hade gått i parallellklassen? Var det verkligen den Nina som hade bott i höghuset längst bort och som senare flyttade från stan?

Fortsättning följer...

tisdag 4 maj 2010

Nina röjer loss på Facebook. Del - 1.

Jag var länge negativ till Facebook. Det tog ett bra tag innan jag registrerade mig, men till slut så gjorde jag det (inte som Gammal Hårdrockare naturligtvis även om han har en egen fanclub).
Det hände inte mycket. Fick några vänner som jag inte hade haft kontakt med på många år men jag blev inte speciellt upphetsad. Tittade in lite sporadiskt då och då. Men så började det att rasa in lite fler vänner och nu började det bli riktigt kul. Idag tittar jag in där varje dag och skriver lite. Jag tycker det är ett bra sätt att umgås och hålla kontakten med både gamla och nya kompisar.
Men det är lite väl tamt. Ingen fart alls. Ingen som sticker ut på något vis. Jag lade in lite roliga kommentarer men folk blev bara förbannade. Ingen humor alls. En kvinna som jag var kompis med för länge sedan skrev att hennes barn mådde bra och att livet inte kunde bli bättre.
Jodå, skrev jag, ett liv UTAN besvärande barn är ännu bättre!
Hon blev helt vansinnig. Hon hade trott att jag hade mognat med åren men tydligen inte.
- Det har alltid varit något FEL på dig!
Inget sinne för humor överhuvudtaget, och då var jag ändå ovanligt snäll och återhållsam.
Idag körde jag i hundratrettio knyck förbi en lågstadieskola! Min tjänstebil är ett riktigt litet krutpaket!
Skrev jag som loggrubrik. Den var lite smålustig och originell och bröt av mot all annan information som handlade om sjuka barn och semesterplaner.
Tre kvinnor och en man som hette Martin strök mig från sina vänlistor. Inte visste jag att Martin var homosexuell? Det måste han ha dolt väl under de år jag umgicks med honom.
Skämt förstår de inte så jag försöker att rätta in mig i ledet som alla andra.
Det blir gärna så när ingen är anonym. Tråkigt och tillrättalagt. Det ville jag ändra på!
Så jag öppnade ett nytt konto och skapade en helt påhittad karaktär som kunde röra om lite i idyllen.
Låt mig presentera Nina Pettersson. En trettiofemårig kvinna med en mycket stark och trevlig personlighet.

När jag skapade denna karaktär så var jag först och främst tvungen att göra henne så genomsnittlig som möjligt. Så att hon skulle bli lite svårplacerad i andra människors minne, så att hon skulle få vänner. Nina Petterson var ett lagom anonymt namn och trettiofem år är det många som är. Fotografiet på Nina hämtade jag från en porrsida. En helt okänd porraktris som jag sedan ändrade lite på i Photoshop. Hon såg bra ut, men inte för bra för att vara helt osannolik. En brunett med grå ögon och smittande leende. Hon såg trevlig ut. En kvinna som alla vill vara vän med och om de tänkte efter så hade de nog träffat henne på den där festen hos Linda någon gång, någon natt, i sin ungdom. Alla som är födda på sjuttiotalet känner någon som heter Linda.
Jag lät henne vara sambo med en man som hette Michael. De hade inga gemensamma barn men Michael hade en sjuårig son som hette Anton som han hade vårdnaden om varannan vecka.
Jag bestämde mig för att Nina skulle hata Anton. Det skulle komma fram senare, när hon hade etablerat sig. Det skulle kunna skapa en del lustiga inlägg och reaktioner från hennes vänner.
Jag skaffade ett jobb åt Nina, som butiksbiträde i en klädaffär. Nina hatade även sitt jobb och kunderna skulle hon se som sina naturliga fiender. Om Nina hade fått bestämma så hade hon helst tillbringat sin arbetsdag i en helt folktom affär utan en massa idioter som kom in och besvärade henne dagarna i ända. Kundkontakt var inte Ninas starka sida.
Trots att Nina enbart var en produkt av min fantasi så började hon leva sitt eget liv och jag kände hur jag gillade henne mer och mer. Om hon hade funnits i verkligheten så hade jag genast lagt till henne på min vänlista.
Nina försökte baka eget bröd men limporna blev kolsvarta utanpå och innanmätet bestod av lös, ogräddad deg. Limpor som hon tvingade Michaels son Anton att äta till frukost innan han gick till skolan.
- Här försöker man att göra sig till och baka färskt bröd men ungen vägrar att äta! Är det tacken det?
Snyftade Nina och tittade med sorgsna ögon på Michael som genast fick dåligt samvete. Hon försöker faktiskt, tänkte han. Hon vill så väl.
Så Michael sade åt sin son att äta upp sina smörgåsar, tänk på de stackars svältande negrerna i Afrika och resten av skitsnacket. Nina hade svårt att hålla sig för skratt och fick alltid smita in på toaletten.
Ha! Ha! Jävla Nina va?

Det visade sig inte alls vara svårt att skaffa vänner till Nina. Till kvinnorna skrev jag: Hejsan! Det var ett tag sedan! Sista gången vi sågs måste ha varit på den där festen hos Linda för tjugo år sedan? Vilket jävla röj va? Och kommer du ihåg Monika! Fniss! Skratt! Jag kollade alltid i de tilltänkta objektens vänlistor och drog upp namn därifrån. De flesta kvinnor lade till mig. En del skrev tillbaka och visst mindes de mig! Hos en del var minnet lite suddigt skrev de, men om de tänkte efter så hade det faktiskt funnits en Nina i deras bekantskapskrets. En Nina som kanske hade varit kompis till någons kusin.
- Jaså, var det du?
Javisst var det.
Männen ifrågasatte mig aldrig. Alla män verkade vilja lägga till en vacker och söt kvinna i sin vänlista. Till slut så hade jag sjuttiofem vänner på min lista. Det fick räcka. Sedan var det bara att börja umgås.
I början så var jag trevlig och alldeles normal. Jag etablerade mig. Jag skrev trevliga kommentarer i mina vänners fotoalbum och lade upp loggrubriker som handlade om shoppingrundor och problem med krånglande tvättmaskiner. Ibland skrev jag något meddelande till någon och frågade om det regnade i Örebro också? Om solen sken i Karlstad som de säger eller om Ikea hade kommit till Uddevalla ännu?

Fortsättning följer...

måndag 3 maj 2010

I hemtjänstens tjänst. Del - 2.

En av de mest märkliga kunderna vi råkade ut för var en gammal dam som verkligen bodde avsides. Mitt ute i skogen. Adressen var svår att finna. Vi körde omkring på slingriga grusvägar och började få ont om tid. Till slut stötte vi på en postlåda med damens namn på. Vi såg inget hus, däremot en ännu smalare grusväg som bar in i skogen. Vi lastade ur matvarorna och började vandra längs vägen. Jag vågade inte ta bilen eftersom jag inte visste om det gick att vända längre fram.
Det var en härlig sommardag. Jag minns att jag tyckte att det var synd att jag var tvungen att tillbringa den på jobbet med en ung kvinna som jag inte gillade. Som tur var så var det fredag i alla fall och jag var ledig hela helgen.
- Vad ska du göra under helgen då?
Frågade Kicki pliktskyldigast. Jag visste att hon sket fullkomligt i vad jag skulle sysselsätta mig med.
Jag talade om för henne att jag planerade att sitta hemma och lyssna på rockmusik, bläddra i porrtidningar och dricka sprit tills jag kräktes på golvet.
- Det ser jag fram emot!
Hon tittade på mig. Hon var van vid oljiga killar som viskade söta små lögner i hennes öron strax efter att discot hade stängt. Killar som ljög henne rakt upp i ansiktet. Killar som hävdade att de älskade henne, som sade hon var det vackraste som fanns och att de var måttliga med alkoholen. Det finns många kvinnor som Kicki som helg efter helg låter sig bli utnyttjade av sådana killar. När kuken står på en man så kommer världens äldsta lögner fram och kvinnor som Kicki går på det varje gång.
En kvinna ska aldrig lyssna på en man med erektion. Det borde stå i Stora Visdomsboken. Själv så är jag ärlig. Jag visar alltid mina sämsta sidor för kvinnor.
Varje dag.
Oavbrutet.
- Sitta rakt upp och ned och dricka sprit? Jaha, ja det låter ju jävligt kul…
Sade Kicki.
- Javisst gör det! Vill du komma?
- Nä, jag tror nog att jag avstår.

Vi vandrade framåt men inget hus dök upp. Jag kände att jag var tvungen att fråga Kicki vad hon skulle göra till helgen. Jodå, hon hade fullt upp minsann. Någon som hette Krille skulle bjuda henne på en nyöppnad libanesisk restaurang och sedan skulle de gå till något dansställe som tydligen var ”inne”. Det var dit som alla som räknades gick. De Vackra Människorna. Det lät som en riktig mardrömskväll för min del.
- Jag ska dansa hela natten!
Utbrast Kicki. Hon snurrade runt och tog några skutt.
Hur kunde en man ställa upp på en sådan förnedring en hel natt enbart för att få doppa? Tänkte jag. Var får de kraften och orken ifrån?
Kicki undrade varför jag aldrig gick ut och dansade. Det som var så kul!
- Jag dansar inom mig.

Till slut så kom vi fram till huset. Det var en underbar liten stuga, det kändes som att komma hem till mormor och morfar trots att de aldrig bodde på det viset, men jag kan inte beskriva känslan jag fick på något annat vis. Det kändes tryggt. Hela stället andades harmoni och balans med universum. Den gamla kvinnan som bodde här hade verkligen kommit hem till slut.
Hon mötte oss i dörren. Vi kan kalla henne för Astrid. Hon log mot oss och såg ut som en riktigt snäll gammal pepparkaksgumma.
- Välkomna! Jag har satt på kaffe!
Egentligen hade vi inte tid men jag hade inte hjärta att tacka nej.
Hon frågade var Hilding var någonstans. Hilding var mannen som vi vikarierade för. Hilding var en lugn man med grått skägg som närmade sig sin sextiofemårsdag och sin pension. Jag hade träffat honom några gånger. En mycket korrekt och plikttrogen herre som hade jobbat i hela sitt liv och som såg fram emot sin pension. Hildings stora passion var gamla mopeder och snart så skulle han få ägna sig åt dem på heltid.
Jag talade om för Astrid att Hilding hade semester och nu var det jag och Kicki som vikarierade för honom.
- Hilding är en sådan fin man!
Sade Astrid och sedan satte vi oss vid hennes köksbord och drack kaffe. Hon bjöd på hembakat kaffebröd. Hennes köksmöbler var gamla men välskötta och på väggarna hängde kopparformar och en virkad bonad. Motivet föreställde en man som gick bakom en häst och plöjde upp en åker. Av någon mystisk anledning såg log mannen. Jag undrade varför? Han kanske just hade kört plogen rakt i en guldskatt? Han kanske var sinnesjuk?
”Arbete är livets krydda” stod det med gamla snirkliga bokstäver under motivet. Ett mycket obehagligt budskap. Jag tittade genast bort.
Vi satt och småpratade lite och så helt plötsligt:
- Jaha, Hilding är hemma och super förstås? Ja, han har ju alltid varit en svår jävel på spriten!
Hörde jag rätt? Jag tittade på Kicki. Hon såg också undrande ut.
- Nä… Det tror jag inte.
Svarade jag.
- Förlåt? Vadå för något?
Astrid såg helt frågande ut. Det var som om jag hade väckte henne ur en snabb tupplur.
- Nä, ingenting!
Sade jag och så fortsatte vi med småpratet. Vi kommenterade den gudivälsignat varma sommaren och Astrid ondgjorde sig över en storbonde lite längre bort som hette Sven och som alltid gnällde. Antingen var det för varmt och torrt, eller för kallt och blött. Aldrig blir bönder nöjda! Sven var en riktig gnällspik tydligen.
- Men de säger att han har stor kuk så någon glädje kanske han sprider i alla fall!
Vad i helvete var det frågan om? Vad var det för fel på kärringen? Kicki såg lika frågande ut. Det började kännas obehagligt. Jag reste mig upp och gjorde tecken åt Kicki att göra sammalunda.
- Ska ni redan gå?
Jo, vi hade bråttom. Det var flera kunder som väntade på sin mat.
- Och Hilding, var är Hilding? Det är en fin man det!
- Han har semester!

Astrid tittade häpet på oss, precis som om vi hade projicerats fram ur tomma intet i hennes kök. Det såg ut som om hon tänkte: Nyss var jag vid Folkets Park i Lindfors, jag hade fyllt sjutton år och jag hade på mig min nya, fina klänning och Roland hade bjudit mig på en Citronil. Astrid stod i sitt eget kök och under några sekunder visste hon inte var hon var. Roland hade spetsat Citronilen med sprit, han trodde inte jag märkte något men det gjorde jag! Nu står jag i en gammal kvinnas kök och mina händer ser ut att tillhöra en mumie!
Och sedan:
- Jaså, Hilding har semester! Ja, han är väl hemma och knullar luder förstås!
Jag och Kicki tackade för kaffet och gick mot hallen. - Horkarlar allihopa!
Sade Astrid och gav mig en ilsken blick. Jag svarade inte och Kicki fick snabbt på sig sina skor.
- När kuken står är det alltid allvar!
Ropade Astrid efter oss när vi gick mot bilen.
- Jag tror inte att Kicki håller med dig!
Svarade jag.

Sexualiteten ligger djupt förankrade i vår personlighet. Jag har läst på lite om olika former av demens. ”Tidigare pryda personer kan helt plötsligt ohämmat uttrycka sin sexualitet utan att ta hänsyn till omgivningen.” Demens har många olika symptom och det är tydligen inte så ovanligt som man kan tro att vissa gamlingar som tidigare har varit mycket tillbakadragna och korrekta helt plötsligt börjar svära och prata som sjöbusar och gatflickor.
Min mormor och morfar blev mycket gamla och de var klara i huvudet in i det sista. Min mormor var djupt religiös, döden skrämde henne inte. Hon var övertygad om att Gud väntade på henne i nästa liv. Hon talade ofta om sin mor och far, att det skulle bli roligt att träffa dem igen. Ja t o m hennes barndoms huskatt var där och väntade på att få sin matskål påfylld av mormor.
Det var värre med morfar. Han var som mig, han visste inte. Han hoppades. Mot slutet var han mycket orolig, det märktes.
- Tänk om Gud inte finns?
Sade han högt för sig själv ibland när han satt vid köksbordet och rökte och tittade ut genom fönstret. - Tänk om Gud inte finns? Vad har det då varit för vits med alltihop? Varför gick jag då till det där förbannade jobbet varje dag?
En läkare sade en gång till mig att jag skulle se döden som någonting spännande. Då får du ju äntligen reda på vad som händer!
Hon hade rätt i det. Det hjälper mig att tänka på det viset. Men jag tänker naturligtvis fortsätta med att hoppas på Gud, att jag en dag får återse alla som jag har haft förmånen att lära känna i detta livet. Att alla ska vänta på mig däruppe.
Jag hade också en katt som barn och han var bortskämd. Jag gav honom uppvärmd grädde att dricka. Till slut vägrade han att dricka något annat. Liksom mormor så hoppas jag också att han ska stå vid sin matskål och vänta på att jag ska hälla upp grädden den dagen jag dyker upp.
Jag tänker bli hundra år. Allt under det är ett misslyckande.
Förhoppningsvis så slipper jag demens och om den dyker upp så tänker jag kämpa emot galenskapen och glömskan så mycket jag orkar. Jag vill gärna vandra in i nästa värld med öppna ögon. Så att jag inte missar något.
Jag hoppas att det är sommar när jag kommer fram.
Jag hoppas att någon matar min katt under tiden som jag sitter här och skriver.