måndag 3 maj 2010

I hemtjänstens tjänst. Del - 2.

En av de mest märkliga kunderna vi råkade ut för var en gammal dam som verkligen bodde avsides. Mitt ute i skogen. Adressen var svår att finna. Vi körde omkring på slingriga grusvägar och började få ont om tid. Till slut stötte vi på en postlåda med damens namn på. Vi såg inget hus, däremot en ännu smalare grusväg som bar in i skogen. Vi lastade ur matvarorna och började vandra längs vägen. Jag vågade inte ta bilen eftersom jag inte visste om det gick att vända längre fram.
Det var en härlig sommardag. Jag minns att jag tyckte att det var synd att jag var tvungen att tillbringa den på jobbet med en ung kvinna som jag inte gillade. Som tur var så var det fredag i alla fall och jag var ledig hela helgen.
- Vad ska du göra under helgen då?
Frågade Kicki pliktskyldigast. Jag visste att hon sket fullkomligt i vad jag skulle sysselsätta mig med.
Jag talade om för henne att jag planerade att sitta hemma och lyssna på rockmusik, bläddra i porrtidningar och dricka sprit tills jag kräktes på golvet.
- Det ser jag fram emot!
Hon tittade på mig. Hon var van vid oljiga killar som viskade söta små lögner i hennes öron strax efter att discot hade stängt. Killar som ljög henne rakt upp i ansiktet. Killar som hävdade att de älskade henne, som sade hon var det vackraste som fanns och att de var måttliga med alkoholen. Det finns många kvinnor som Kicki som helg efter helg låter sig bli utnyttjade av sådana killar. När kuken står på en man så kommer världens äldsta lögner fram och kvinnor som Kicki går på det varje gång.
En kvinna ska aldrig lyssna på en man med erektion. Det borde stå i Stora Visdomsboken. Själv så är jag ärlig. Jag visar alltid mina sämsta sidor för kvinnor.
Varje dag.
Oavbrutet.
- Sitta rakt upp och ned och dricka sprit? Jaha, ja det låter ju jävligt kul…
Sade Kicki.
- Javisst gör det! Vill du komma?
- Nä, jag tror nog att jag avstår.

Vi vandrade framåt men inget hus dök upp. Jag kände att jag var tvungen att fråga Kicki vad hon skulle göra till helgen. Jodå, hon hade fullt upp minsann. Någon som hette Krille skulle bjuda henne på en nyöppnad libanesisk restaurang och sedan skulle de gå till något dansställe som tydligen var ”inne”. Det var dit som alla som räknades gick. De Vackra Människorna. Det lät som en riktig mardrömskväll för min del.
- Jag ska dansa hela natten!
Utbrast Kicki. Hon snurrade runt och tog några skutt.
Hur kunde en man ställa upp på en sådan förnedring en hel natt enbart för att få doppa? Tänkte jag. Var får de kraften och orken ifrån?
Kicki undrade varför jag aldrig gick ut och dansade. Det som var så kul!
- Jag dansar inom mig.

Till slut så kom vi fram till huset. Det var en underbar liten stuga, det kändes som att komma hem till mormor och morfar trots att de aldrig bodde på det viset, men jag kan inte beskriva känslan jag fick på något annat vis. Det kändes tryggt. Hela stället andades harmoni och balans med universum. Den gamla kvinnan som bodde här hade verkligen kommit hem till slut.
Hon mötte oss i dörren. Vi kan kalla henne för Astrid. Hon log mot oss och såg ut som en riktigt snäll gammal pepparkaksgumma.
- Välkomna! Jag har satt på kaffe!
Egentligen hade vi inte tid men jag hade inte hjärta att tacka nej.
Hon frågade var Hilding var någonstans. Hilding var mannen som vi vikarierade för. Hilding var en lugn man med grått skägg som närmade sig sin sextiofemårsdag och sin pension. Jag hade träffat honom några gånger. En mycket korrekt och plikttrogen herre som hade jobbat i hela sitt liv och som såg fram emot sin pension. Hildings stora passion var gamla mopeder och snart så skulle han få ägna sig åt dem på heltid.
Jag talade om för Astrid att Hilding hade semester och nu var det jag och Kicki som vikarierade för honom.
- Hilding är en sådan fin man!
Sade Astrid och sedan satte vi oss vid hennes köksbord och drack kaffe. Hon bjöd på hembakat kaffebröd. Hennes köksmöbler var gamla men välskötta och på väggarna hängde kopparformar och en virkad bonad. Motivet föreställde en man som gick bakom en häst och plöjde upp en åker. Av någon mystisk anledning såg log mannen. Jag undrade varför? Han kanske just hade kört plogen rakt i en guldskatt? Han kanske var sinnesjuk?
”Arbete är livets krydda” stod det med gamla snirkliga bokstäver under motivet. Ett mycket obehagligt budskap. Jag tittade genast bort.
Vi satt och småpratade lite och så helt plötsligt:
- Jaha, Hilding är hemma och super förstås? Ja, han har ju alltid varit en svår jävel på spriten!
Hörde jag rätt? Jag tittade på Kicki. Hon såg också undrande ut.
- Nä… Det tror jag inte.
Svarade jag.
- Förlåt? Vadå för något?
Astrid såg helt frågande ut. Det var som om jag hade väckte henne ur en snabb tupplur.
- Nä, ingenting!
Sade jag och så fortsatte vi med småpratet. Vi kommenterade den gudivälsignat varma sommaren och Astrid ondgjorde sig över en storbonde lite längre bort som hette Sven och som alltid gnällde. Antingen var det för varmt och torrt, eller för kallt och blött. Aldrig blir bönder nöjda! Sven var en riktig gnällspik tydligen.
- Men de säger att han har stor kuk så någon glädje kanske han sprider i alla fall!
Vad i helvete var det frågan om? Vad var det för fel på kärringen? Kicki såg lika frågande ut. Det började kännas obehagligt. Jag reste mig upp och gjorde tecken åt Kicki att göra sammalunda.
- Ska ni redan gå?
Jo, vi hade bråttom. Det var flera kunder som väntade på sin mat.
- Och Hilding, var är Hilding? Det är en fin man det!
- Han har semester!

Astrid tittade häpet på oss, precis som om vi hade projicerats fram ur tomma intet i hennes kök. Det såg ut som om hon tänkte: Nyss var jag vid Folkets Park i Lindfors, jag hade fyllt sjutton år och jag hade på mig min nya, fina klänning och Roland hade bjudit mig på en Citronil. Astrid stod i sitt eget kök och under några sekunder visste hon inte var hon var. Roland hade spetsat Citronilen med sprit, han trodde inte jag märkte något men det gjorde jag! Nu står jag i en gammal kvinnas kök och mina händer ser ut att tillhöra en mumie!
Och sedan:
- Jaså, Hilding har semester! Ja, han är väl hemma och knullar luder förstås!
Jag och Kicki tackade för kaffet och gick mot hallen. - Horkarlar allihopa!
Sade Astrid och gav mig en ilsken blick. Jag svarade inte och Kicki fick snabbt på sig sina skor.
- När kuken står är det alltid allvar!
Ropade Astrid efter oss när vi gick mot bilen.
- Jag tror inte att Kicki håller med dig!
Svarade jag.

Sexualiteten ligger djupt förankrade i vår personlighet. Jag har läst på lite om olika former av demens. ”Tidigare pryda personer kan helt plötsligt ohämmat uttrycka sin sexualitet utan att ta hänsyn till omgivningen.” Demens har många olika symptom och det är tydligen inte så ovanligt som man kan tro att vissa gamlingar som tidigare har varit mycket tillbakadragna och korrekta helt plötsligt börjar svära och prata som sjöbusar och gatflickor.
Min mormor och morfar blev mycket gamla och de var klara i huvudet in i det sista. Min mormor var djupt religiös, döden skrämde henne inte. Hon var övertygad om att Gud väntade på henne i nästa liv. Hon talade ofta om sin mor och far, att det skulle bli roligt att träffa dem igen. Ja t o m hennes barndoms huskatt var där och väntade på att få sin matskål påfylld av mormor.
Det var värre med morfar. Han var som mig, han visste inte. Han hoppades. Mot slutet var han mycket orolig, det märktes.
- Tänk om Gud inte finns?
Sade han högt för sig själv ibland när han satt vid köksbordet och rökte och tittade ut genom fönstret. - Tänk om Gud inte finns? Vad har det då varit för vits med alltihop? Varför gick jag då till det där förbannade jobbet varje dag?
En läkare sade en gång till mig att jag skulle se döden som någonting spännande. Då får du ju äntligen reda på vad som händer!
Hon hade rätt i det. Det hjälper mig att tänka på det viset. Men jag tänker naturligtvis fortsätta med att hoppas på Gud, att jag en dag får återse alla som jag har haft förmånen att lära känna i detta livet. Att alla ska vänta på mig däruppe.
Jag hade också en katt som barn och han var bortskämd. Jag gav honom uppvärmd grädde att dricka. Till slut vägrade han att dricka något annat. Liksom mormor så hoppas jag också att han ska stå vid sin matskål och vänta på att jag ska hälla upp grädden den dagen jag dyker upp.
Jag tänker bli hundra år. Allt under det är ett misslyckande.
Förhoppningsvis så slipper jag demens och om den dyker upp så tänker jag kämpa emot galenskapen och glömskan så mycket jag orkar. Jag vill gärna vandra in i nästa värld med öppna ögon. Så att jag inte missar något.
Jag hoppas att det är sommar när jag kommer fram.
Jag hoppas att någon matar min katt under tiden som jag sitter här och skriver.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Ett riktigt litet guldkorn så här på måndag morgon. Det finns nog hopp för den här dan också.

Är Lindfors fortfarande igång eller står den bara och ruttnar bort?

Anonym sa...

Från Erik :

Tack för denna! Har själv jobbat med dementa människor så det känns bekant.


Siktar också på att passera hundra, jag är så jävla envis så det ska nog gå vägen.

Lindfors är raserat och rötet.

annepauline sa...

En fullträff igen! Det är för härliga, mustiga historier du skriver. Tanten överraskade er allt, heheee!

danne sa...

Tack för ännu ett härligt inlägg! När kommer boken?

Lägg av med tobaken och färdigmaten så får du säkert uppleva hundraårsdagen!

Anonym sa...

He He. Lindfors Folketspark utanför Molkom, det är en klassiker. Där har man legat å spytt i baksäten på bilar,raggat brudar och försökt få dem i säng under 70talet. :) Fina minnen. När jag åker förbi parken idag blir jag ofta deprimerad för en stund. Sorligt att se parken stå öde och rutten. Var är alla hundratals människor? var är raggarbilarna? var är musiken?

Anonym sa...

"En läkare sade en gång till mig att jag skulle se döden som någonting spännande."

Vet inte om jag skulle vilja höra det från just en läkare...;)