tisdag 11 maj 2010

Lurendrejeri och humor. Del - 1.

Jag brukar tillbringa en del tid på Tradera. Mest så köper jag. Jag är samlare. Jag ropar mest in gamla seriealbum, läskburkar och vinylskivor från sjuttio- och åttiotalet. Men det händer att jag även säljer något. För ett tag sedan så sålde jag en digitalkamera. En Canon. Inget fel på den men jag ville ha en bättre med vidvinkelobjektiv.
Jag fick tusen spänn för kameran. Helt ok. Den hade kostat femtonhundra för ett halvår sedan.
När jag satt och paketerade kameran för vidare transport till köparen så fick jag verkligen behärska mig, jag ville inget hellre än att packa in en gammal Kodak instamatic, med en tillhörande förpackning med blixtkuber. Jag har en sådan liggande. Jag tror inte ens att den fungerar.
Någonstans i Sverige skulle en man upptäcka att han hade betalat tusen spänn för en gammal Kodak från sjuttiotalet. Som han hade väntat på sin kamera!
Jag satt och fnittrade för mig själv vid blotta tanken på en ursinnig man som nu var stolt ägare till ett stycke värdelös plast.
Men jag gjorde det aldrig.
Tydligen så är de flesta människor ärliga. Jag har inte blivit blåst ännu, men jag vet att det sitter människor därute som packar ned och slår in tegelstenar och gamla bilbatterier till folk som har ropat in digitalboxar och TV-apparater.
Det är rätt så kul när man tänker på det.
Det är som med regnvatten och bilar: Det är inte kul att bli nedstänkt, men det är kul att själv stänka ned folk när man får chansen.
För eller senare så kommer jag att bli blåst. En dag så kommer jag att riva upp ett paket, sticka ned armen och känna hur handen sluts om en påse med vakuumförpackad avföring. Jag undrar om jag kommer att skratta eller bli förbannad? Det beror nog på hur mycket jag har betalat skulle jag tro.
Gränsen mellan lurendrejeri och humor är hårfin.

En jobbarkompis till mig - Torbjörn på förrådet - sålde sin nya, fina mobiltelefon på Tradera. En dyr telefon full med känslig utrustning. Kretskort, dioder, kiselsynapser, känsliga linser och jävelskap. Hade kostat över femtusen spänn. Dessvärre glömde han att ta ur den ur jobbarbyxorna när han skulle tvätta. Torbjörns nya fina Samsung gick igenom hela tvättprogrammet. Sextio grader. Den blev ren och fin men funktionaliteten blev det lite si och så med. För det första så fungerade inte displayen längre vilket gjorde SMS-funktionen och den avancerade kameran helt överflödiga. Däremot så fungerade ringsignalen alldeles utmärkt. Den slutade inte ens att ringa när någon ringde upp honom. Det gick inte att kommunicera med telefonen överhuvudtaget, men det gick alldeles utmärkt att ringa till den. Hade man väl slagit numret till Torbjörns telefon så slutade den aldrig att ringa.
- Hallå? Skrek Torbjörn och höll den ringande telefonen mot örat. - HALLÅ! Men vad i helvete...? HALLÅ!
Telefonen slutade att ringa om man bankade den en stund mot en hård yta.
Eftersom Torbjörn inte hade tagit någon försäkring så hade han inte haft något annat val än att…
- Tradera! Jag sålde skiten på Tradera!
Berättade Torbjörn en dag för oss andra när vi satt inne i lunchrummet. Jag, Jocke och Hamid skrattade gott.
- Någon idiot uppe i Gävle gav tretusen spänn för skiten!
Torbjörn berättade att han hade fått flera jobbiga telefonsamtal från Gävle efter affärens slutförande.
- Ärlige Tobbe64 va? Jag ska ha tillbaka mina stålar! Annars jävlar!
Han ringde sent på kvällarna när Torbjörn precis hade somnat.
- Inte från sin nya fina telefon väl?
Sade Hamid och vrålade av skratt.
Torbjörn var tvungen att hota med polisanmälan för trakasserier innan det blev slut på de nattliga telefonsamtalen.
- Och förresten har jag ALDRIG sålt någon telefon till dig! Du är en sjuk man! Sök hjälp!
Anki och Madde hade hört hela vårt samtal. De reste sig upp från sitt bord och lämnade lunchrummet.
- Ni är sjuka! Idioter! Hur kan man skratta åt stackars människor som blir lurade?
Hamid låg över bordet och kiknade av skratt.
Som jag skrev tidigare, gränsen mellan lurendrejeri och humor är hårfin.

När jag var tolv år så fick de för sig att ungarna i mellanstadiet skulle samla ihop till en klassresa. De skulle ha försäljning av hembakt bröd och gamla prylar som bara samlade damm. Vid denna tid tillbringade jag min mesta tid i en OBS-klass. Kliniken kallades den oftast. Vi gick i en klinikklass, inte mellanstadiet. Vi var liksom en grupp för oss själva. Vi hade det bra förspänt i kliniken. Vi gjorde ofta flera klassresor och utflykter under våren och hösten utan att vi behövde ägna oss åt någon försäljning för att få ihop till kostnaderna. Flummeriet var väl utbrett under sjuttiotalet. Ointresse, slöhet och ibland ren galenskap belönades. De trodde väl att det skulle hjälpa.
Det gjorde det inte.
Nu blev det bestämt att vi i klinikklassen skulle hjälpa till med försäljningen. Vi skulle få känna oss delaktiga. Vi skulle inte längre behöva stå utanför.
- Kul va?
Jo, jättekul.
Vi trivdes med att vara utanför. Gick man i kliniken så fick man rykte om sig att vara knäpp, och var man knäpp så slapp man oftast stryk av översittarna. Det är inget kul att slå en knäppskalle och vad värre var, det fanns de som var så jävla knäppa så att de slog tillbaka. De värsta knäppskallarna slutade inte ens att slå när någon väl hade tryckt på knappen. Så det var lika bra att låta knäppisarna vara ifred.
Under denna tid var jag en kort period kompis med en kille som hette Lennart, han hade länge haft en topplacering på dårfinkarnas Tio-I-Topplista. Lennart var riktigt knäpp. Det var ingen som kallade honom för hans rätta namn, han kallades kort och gott för Stolliga Idioten. Alla visste vem Stolliga Idioten var. Han var stor och stark var ett bra skydd ute på skolgården. Morsan gillade inte att jag umgicks med honom, men man slapp stryk av översittarna.
Stolliga Idioten sprang ofta ut i skogen. Om han fick en fråga under en lektion som han inte kunde - det var mycket ovanligt att Stolliga Idioten överhuvudtaget förstod frågan - så hoppade han ut genom fönstret och sprang till skogs. Om det överhuvudtaget var något som han upplevde som komplicerat eller obehagligt så sprang han ut i skogen.
- De serverar kalops i matsalen idag. Spring!
Och så stack Stolliga Idioten till skogs igen.
Men han backade aldrig för ett slagsmål. När det drog ihop sig till bråk så sprang han aldrig till skogs.
Jag umgicks med honom under en enda termin, men jag hörde att han något år senare fick gå hos en psykolog som lärde honom att inte fly från sina problem, utan istället angripa dem direkt. Det tog Stolliga Idioten bokstavligt. Istället för att fly gick han till anfall. Varje fråga han fick som han inte kunde svaret på tog han som en öppen provokation.
En blåsig höstdag var Stolliga Idioten ute på stan och hade dubbeltimme i sitt huvudämne – skolk med tillhörande snatteri. En pensionär gjorde misstaget att fråga honom vad klockan var och eftersom Stolliga Idioten aldrig hade lärt sig klockan så gick han omedelbart till anfall. Det tog några väktare tio minuter att skilja honom från den stackars pensionären. I tidningen kunde man senare läsa att en pojke i yngre tonåren hade försökt att strypa en äldre man i åttioårsåldern.
Stolliga idioten fick sluten psykiatrisk vård på obestämd tid. Tio år senare blev han utsläppt och efter en kort och misslyckad karriär på Samhall så försökte han att råna ett postkontor med en het locktång. Det blev transport tillbaka till det slutna psyket och vad jag vet så sitter han där än idag.

Fortsättning följer...

5 kommentarer:

annamis sa...

Kan ju annat än att tycka synd om stolliga idioten. Och det där du skriver om Tradera och att stoppa ned näven i en påse med avföring, ugh, jag hoppas verkligen att du aldrig aldrig råkar ut för det. Hoppas nu inte att någon galning läser ditt inlägg och får någon galen idé... Usch, jag skulle nog kräkas...

Anonym sa...

Om det varit mig som "Torbjörn på förrådet" blåst på 3 papp tror jag att hade det slutat annorlunda än med lite ilskna telefonsamtal sent på kvällarna.

Anonym sa...

Ha ha, Jag älskar den här typen av texter, det är här du är som bäst!

Martin Grandin sa...

Sluta aldrig skriv! Helt underbart att läsa...tänkt om fortsättningen redan skulle komma imorgon?!

annepauline sa...

Synd förstås om den som köpte telefonen och blev lurad och Stolliga Idioten hade det nog inte lätt heller men du skriver så jag gapskrattar från början till slut. Jag är väl bra stollig jag också!