torsdag 13 maj 2010

Lurendrejeri och humor. Del - 2.

...Men nu var vi tolv år och jag och Stolliga Idioten skulle få vara med och samla in pengar till en skolresa. Vi var inte intresserade av att tjäna ihop några pengar till någon skolresa. Vi ställde upp enbart för att tjäna ihop pengar till oss själva. Vi hade inte en tanke på att lämna ifrån oss vinsten.
Det brukade vara marknad på torget sista lördagen i månaden. En av lärarna hade hyrt plats och flera av eleverna skulle erbjuda sina prylar till försäljning. Det mesta var sådant de hade gjort i slöjden samt gamla överblivna leksaker som de hade växt ifrån. Böcker, serietidningar, dockor, bordtennisrack och liknande. Några av flickorna hade även bakat bröd och bullar. Stolliga Idioten spottade i flera av bullpåsarna när ingen såg. En ren reflexhandling.
En av ungarna i den ordinarie klassen såg vad han gjorde men vågade inte säga något.
Lärarna från de ordinarie klasserna gillade inte att ha oss där.
De ansåg att det var något fel på oss och jag kan inte minnas att jag hade några problem med det.
Några dagar tidigare hade jag dragit med mig en bunt med gamla serietidningar hem till Stolliga Idioten. Gammal skit som jag hade växt ifrån. Pellefant, Bamse, Hacke Hackspett och liknande. Vi satt och bläddrade i dem och bestämde oss för att ta femtio öre styck för smörjan. Det var minst ett par hundra tidningar och fick vi sålt allihop skulle det bli en hundring på man. Mycket pengar vid sjuttiotalets mitt.
- Men kolla här då!
Sade Stolliga Idioten och drog fram en plastpåse full med porrtidningar som han hade gömt under sin säng.
- Det är brorsans! Jag knyckte dem igår. Han märker ingenting!
Hela eftermiddagen ägnade vi oss åt att klippa ut bilder på avsugningar, saftiga samlag och närbilder på könsorgan som vi sedan klistrade in lite här och där i serietidningarnas rutor. Ibland skrev i egna pratbubblor till bilderna eller kommentarer uppe i hörnen på våra egenkomponerade serierutor.
Senare. Lakritstrollet sleckar fetta som vanligt.
Vi skrattade mycket den där eftermiddagen, men det var inget mot vad vi gjorde senare när vi räknade pengarna som vi tjänade på försäljningen till föräldrarna som stödköpte tidningarna till sina yngsta söner och döttrar.
Vi hörde aldrig någonting, men vi blev aldrig mer tillfrågade om vi ville vara med på några fler försäljningar.

Ibland när jag är på jobbet så brukar jag dagdrömma om ett liv med oändlig rikedom. Jag har så mycket pengar så jag vet inte vart jag ska göra av dem.
Eller jo, en del av förmögenheten skulle jag har mycket kul med. Jag skulle starta företag och TV-stationer enbart för att driva med folk och eftersom jag är oändligt rik så skulle det inte ha någon betydelse hur stor förlusten skulle bli. Jag kan inte förlora!
Nöje och lek skulle få kosta!
Jag skulle dra igång med en egen TV-kanal. En kanal för de små barnen. Den skulle föregås av en massiv reklamkampanj i media. Det skulle utlovas tecknat, familjefilmer och pedagogiska lekprogram som skulle få varenda flummare och vänsterskägg i batikskjortor och snickarbyxor att lyriskt slå ihop händerna och börja tjata på sina chefer vid landets förskolor och dagis.
- Vi måste teckna ett abonnemang på denna kanal! Om inte annat så för barnens skull!
I början så skulle det naturligtvis bara sändas barnvänligt trams. Disneyfilmer och övertydliga, gulliga familjefilmer fullsmockade med moraliska pekpinnar. Man ska lyda mamma och pappa. Jämt. Skolan är jätterolig och tobak är farligt och dockteater är det bästa som finns! Osv. Osv.
Fler abonnenter skulle tillkomma och sedan, efter ett tag så ändrar kanalen karaktär. Helt utan förvarning.
På bästa barnvänliga sändningstid skulle det helt plötsligt börja sändas porrfilmer.
Riktig porr.
Hårdporr.
Sjaskiga undergroundporrfilmer och hårdkokta bögrullar. Mellan klockan 17:00 till 19:00 skulle TV-rutan fyllas av snusk, svinerier och sodomi. Allt skulle presenteras av två avantgardistiska och alternativa porrskådisar på dekis som nu hade fått en ny chans att synas i branschen, Johnny Dick och Lena Lick. Två jätteroliga knullclowner som brukar framföra liveshower endast iklädda lösnäsor och stora skor.
- Och nu alla barn, så ska Johnny ta fram jättestora kuken och dra i den en stund. Titta!
Säger Lena samtidigt som kameran zoomar in Johnny. - Själv så ska jag dricka sprit och ta mig själv på muttan en stund. Det är jättekul! Fråga mamma så får ni höra själva!
Säger Lena innan hon presenterar nästa porrvåffla.
Snusk, dårskap och tveksam reklam.
Magnus Samuelsson, Sveriges starkaste man säger:
Jag tål en sjuttiofemma! Hur mycket tål du?
Det skulle bli ett ramaskri i tidningarna. Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan de lyckades släcka ned min kanal? Jag skulle sitta någonstans på en söderhavsö och skratta knäna av mig och inte lägga två fingrar i kors för att få slut på eländet. De skulle nog bli tvungna att skjuta ned satelliten till slut.

Jag vet inte hur det är idag, men när jag var barn så följde det alltid med en liten överraskning i paketen med Kalaspuffar. Ofta en liten leksak i plast, eller ett par små ark med vattenlösliga tatueringar eller klistermärken.
Om jag vore omättligt rik skulle jag slå mig in i flingbranschen och tillverka egna kalaspuffar. Det skulle vara kul.
Men istället för fåniga leksaker skulle jag stoppa i porrkortlekar, rövdildos och gillrade råttfällor som med en smäll slog ihop över fingrarna på gallskrikande barn som var tvungna att gräva i flingorna efter sin leksak.
”GH:s Kalaspuffar. Lite dyrare – Större överraskning!”
Jag undrar hur länge det skulle ta innan det märket blev bojkottat i affärerna?
Sådant här går jag ofta och tänker på under tiden som jag jobbar. Ibland brister jag ut i gapskratt, till synes helt utan anledning. De brukar titta på mig.
- Det är något fel på dig, det vet du va?
Jo jag vet.
Det kanske är något fel på mig men jag älskar det!

15 kommentarer:

Johan Westlund sa...

Det stavas satellit.

Gammal Hårdrockare sa...

Johan Westlund:

Jag vet, en miss av mig. Mycket pinsamt! *Rodnar, skrapar med foten i gruset och skäms som en hund...*

Anonym sa...

Det var nog djädrar i min låda det första språkfelet som publicerats på den här bloggen...

//jena

Björn sa...

Skrattade bokstavligt talat så jag grät! Underbar berättelse, delen med tv-kanalen var hur bra som helst.

Har du gjort lumpen förresten? Minns inte att jag läst några texter från det, och om du inte har gjort lumpen så skulle det vara kul att veta varför du inte fick, vad som gick fel på mönstringen. etc

Keep up the good work!

Stefan Dedalus sa...

"Tveksam reklam"...

Klockrent. Urkul. Tidlöst.

Jag brukar skratta åt viss reklam redan i dag, innan GH:s produktupplysningar blir verklighet. Speciellt när allvaret inte går genom rutan, utan endast via radmellanrum och rutskillnader.

Bäst är antrynkkrämer eller pensionsförsäkringar. Det ena uppenbart, det andra så ondsint och försåtligt.

En något beskäftig men säkerligen genomgod kunnig kvinna på "Plus" menar att reklamen blir mer "...vetenskaplig". Fast ändå verkar den ibland "...vilseledande". No kidding. Det är för då för dråpligt.

F ö saknar jag likt sign. Björn s k lumparhistorier... keep it up.

/S

Stefan Dedalus sa...

Ett för för mycket. Förb. … Den Stollige påminner om M. På ett sätt.
Men M. var en snubbe som gjorde som han blev tillsagd. I bland.
”Hej, M. Här får du ett Riff (tuggummi).”
”Va ska ja göra?”
Han var korkad, men inte mer korkad än att han begrep att det var bus på G. I dagens läge hade en avancerad bokstavsdiagnos försökt beskriva vederbörande.
”Ta tjejerna där på rattarna!” Sade vi. Själva för fega för att ens fundera på att närma sig dessa konstiga varelser.
”Ja! Bra!”
Och han gjorde det.

M. finns inte mer. Knivstucken en försommarkväll när ljuset aldrig vill ta slut. Men han förtjänade sitt Riff.

Anonym sa...

Du får mig osökt att tänka på den gamla klassiska utgåvan av samtida humor som förpackats under namnet "Pyton".
Ett seriemagasin som framstår som alltmer aktuellt att riva fram från gömmorna efter att ha kiknat av skratt till din blogg!

Anonym sa...

Men satellit är väl inte felstavat här i texten , kan man få en förklaring ? Har hårdrockaren rättat i texten ?

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

Ja, jag rättade till i efterhand. Skämdes som en hund. Jag hade stavat "Sattellit". Pinsamt!

Anonym sa...

Det sitter riktiga pundhuvuden med löner på 40'+ (och rakade pungar?) som inte är i närheten av att vare sig stava eller hantera svenska språket på den nivån som du gör GH. Ett litet slarvfel - du var väl full tänker jag. Håll fanan högt - du har inget att skämmas för.

Serietidningsskämtet var kul. Vi brukade pressa ut hundskit i tomma chokladkartonger, slå in dem i presentpapper och placera ut dem på strategiska platser. Extra roligt när någon fisförnäm kärring nappade åt sig en kartong när hon trodde att ingen såg....
Ja - det är något fel på mig också.
Mary

Gammal Hårdrockare sa...

Mary:

He! He! Härligt! Vi brukade göra något liknande, slå in hundskit i fina presentpaket. Sedan "tappade" vi det någonstans och väntade på att någon skulle plocka upp det och smyga hem med skiten.
En klasskamrat som med största sannolikhet hade ojämnt antal flaskor i sexpacken förde skämtet till nya nivåer, han satte sig och sket själv i ett paket som han sedan slog in.
Jag undrar än idag vad han egentligen tänkte på när han satt där på huk och krystade över en pappkartong? Vilka tankar for genom skallen på honom?
Människan är ett mysterium.

Anonym sa...

Kommentar till meddelandet ovan.

He he vad tänket du på när du satt där inne i städskrubben på en gammal finlandsfärja och krystade GH? =)

Anonym sa...

Människan är i sanning ett mysterium.

Skitsessionen i städskrubben på Finlandsfärjan handlade, om jag inte missminner mig, om hämnd. Det är någonting helt annat. En ljuvlig upplevelse.
Mary

Anonym sa...

Nej, han var bara helt normalt skitnödig efter att ha tryckt en låda pannkakor. :)

annepauline sa...

Jag kommer väl att skratta ihjäl mig en vacker dag när jag läser dina texter...det där med serietidningarna var bara för bra, var sjutton fick ni idén ifrån?