onsdag 5 maj 2010

Nina röjer loss på Facebook. Del - 2.

Efter några dagar av allmänt trams och jolm så tyckte jag att det fick vara nog. Dags för Nina att visa sitt rätta jag!
Jag startade upp lite lätt med en ny loggrubrik.
Idag har jag varit hos doktorn. Jag har fått virusvårtor kring ändtarmsöppningen. Det känns inte bra!
Det genererade en del kommentarer. Intresseklubben antecknar. Skrev någon. Men för helvete! Skrev någon annan.
Jag spann vidare på den tråden. Jag skrev att jag hade fått en salva som hette Anutec, men jag visste inte hur den skulle appliceras.
Ska jag bara dutta kring det drabbade området? Skrev jag. Eller ska jag smörja in hela röven?
Någon skrev att jag var sjuk och borde söka hjälp.
Det är ju det jag har gjort! Skrev jag. Och nu ber jag om råd. Ska jag köra upp hela fingret tro?
En lustigkurre som hette Lars-Åke tyckte att jag skulle be min man om hjälp. Jag simulerade ett utbrott och kallade honom för både snuskgubbe och otäcking och att nätet var fullt av sjuka människor.
Inte ens här på Facebook får man vara ifred från galningarna!
Skrev jag.
Någon skrev att jag skulle lugna ned mig, att det var tråkigt det som hade hänt men att man kanske borde hålla vissa saker för sig själv.
Det värsta är klådan! Skrev jag. Den håller mig vaken under nätterna men jag slipper gå till mitt idiotiska jobb i alla fall.
Sedan svalnade tråden av. Det var lite synd.

Runt påsk så blossade det upp en debatt i tidningarna om raketer och smällare, att det var farligt för de små barnen och flera mammor på Facebook började hojta om förbud och hårdare restriktioner. Dags för en ny loggrubrik.
Jag tycker att barn och instabila sprängämnen är en alldeles utmärkt kombination!
Sedan så frågade jag om det fanns någon bergsprängare bland mina manliga vänner. Jag behövde köpa lite dynamit under bordet så att säga. Anton, Michaels vidriga son ska tillbringa påsken hos oss i år igen och jag har lovat att köpa raketer till honom. Med lite äkta dynamit blir han KUNGEN bland ungarna i kvarteret!
Sedan så drog jag en rolig anekdot från förra påsken när jag hade lurat Anton att tända smällaren efter att han hade stoppat in den i örat.
- Det är jättetufft! Så gjorde vi alltid när jag var barn. Men det gäller att få ut den ur örat och kasta iväg den snabbt!
Jag skrev att först så hade Anton varit lite tveksam.
- Kom igen nu då! Jag vågade ju och jag är ju tjej och allting!
Ett sådant argument biter på varje liten pojke. Man kan ju inte vara fegare än en tjej, eller hur?
Den lilla idioten gjorde det! Skrev jag. Det ringer och fräser i örat på honom än idag! Som jag skrattade!
Min vänlista krympte med tre personer. Några kommentarer fick jag också. Om det där var ett försök att vara humoristisk så kan jag tala om att det var inte roligt!
Skrev en kvinna som hette Pia och som såg riktigt skitförnäm ut av porträttbilden att döma. Jag gick in på hennes sida och klickade runt en stund. Jag avskydde henne, hur mycket skulle då inte Nina hata henne? Hon stod för allt som vi tar avstånd ifrån – hårt belånad villa, ett helt koppel med bortskämda snorungar och en medelålders man som såg riktigt tråkig ut. Han hette Mats och hade hängmage, rödfnasigt ansikte och grått helskägg. Han var högst fyrtio år men jobbade hårt på att se ut som sextiofem. Han var sorten som använde strumpor när han gick i sandaler och som fantiserade om att våga ta språnget, öka på sina lån och köpa en åkgräsklippare till sommaren. Han kunde se sig själv åka fram och tillbaka över gräsmattan samtidigt som grannarna följde honom med avundsjuka blickar bakom gardinerna. Tänk va, en åkgräsklippare! Då kan grannarna dra åt helvete!
Mats jobbade på Banverket. T o m jobbet var medelålders.
Nina retade upp sig mer på den där familjen än vad jag gjorde och bestämde sig för att skicka ett meddelande till Pia.

Hej Pia! Ursäkta om du blev illa berörd av det jag skrev, men det är som det är, eller hur? Jag såg att du var gift med Mats. Jag måste bara tala om att för femton år sedan så sommarjobbade jag på Banverket och oftast så var jag ute på rälsen tillsammans med honom. För femton år sedan borde Mats har varit någonstans kring tjugofem år, Nina var tjugo. De skulle ha jobbat ensamma hela dagarna. En ung man och en ung kvinna. Då kan mycket hända. Nu har han visst blivit en gubbe men på den tiden var han en riktig vilde och bock vill jag lova. Han tog mig stående inne på en ställverksstation! Jag hade inte en chans!
Jag fick ett kort svar från Pia.
Vi gifte oss för sjutton år sedan.
Framåt kvällen fick jag ett ilsket meddelande från Mats.
Vad i helvete sysslar du med din jävla apa? Jag känner väl för fan inte dig! Du måste ha förväxlat mig med någon annan. Nu är du så god och skriver till Pia och ordnar upp alltihop och talar om att det är ett missförstånd! JAG HAR ALDRIG KÄNT NÅGON NINA PETTERSSON OCH JAG HAR ALDRIG VARIT OTROGEN!
Tror fan det. Utbudet på villiga kvinnor tenderar att bli en aning begränsat för tråkiga, medelålders män med skägg som gillar att kombinera strumpor, sandaler och shorts sommartid.
Jag svarade aldrig. Jag skrattade så jag skrek. Jag gick in i deras fotoalbum och kommenterade ett foto där Mats gick och sköt en gräsklippare framför sig ute i trädgården.
Vilken fin gräsklippare! Röd och grann. Är det månne en äkta Klippo? Nog använde vi röjsågar av det märket på Banverket?
Sedan lugnade jag ned mig en smula och återgick till att lägga in snälla och normala loggrubriker. Jag skrev lite glada och artiga kommentarer på mina vänners sidor och berättade att jag och Michael planerade en resa till Cypern under semestern.
Min vänlista hade krympt en smula men de flesta var kvar. De ville jag behålla ett tag till. De måste ha trott att jag var schizofren eller något. Jag kan tänka mig att det var flera som undrade vem de egentligen hade lagt till i sina vänlistor? Var detta verkligen rätt Nina? Var det hon som hade gått i parallellklassen? Var det verkligen den Nina som hade bott i höghuset längst bort och som senare flyttade från stan?

Fortsättning följer...

13 kommentarer:

Håkan sa...

Hahaha. Det är sånt här som gör att man återvänder till den här bloggen dagligen. Klockrenare än så här blir det knappast.

Anonym sa...

Hahaha, jag garvar ihjäl mig, särskilt åt beskrivningen av Mats. Fy fan vad roligt. Tack GH.
Mary

Per Nilsson sa...

Bland det bästa jag har läst av dig, jag har ont i munnen så mycket jag skrattade. MER!

Johannes Almborg sa...

GeHå tar facebooktrollandet till en helt ny nivå!

Anonym sa...

Hoppas din Samhalls chef, hittar till din blogg, blir nog ett och annat att förklara då

Anonym sa...

Samhall? G-H sitter ju på Karsudden och fantiserar ihop sitt liv och alla historier.

Han var tidigare en kontorsfjant med rakad pung som kämpade sig upp längs karriärstegen och slickade chefsrövar dagarna i ända. När villlånen blev för stora för hans mediokra lön tappade han kontrollen och hamnade på institution.
Sorgligt.

Anonym sa...

Mycket hat här. Trist att en del folk jämt och ständigt måste bitcha så fort någon anann (som i detta fallet GH) sticker ut. Varför stör utstickare från konformiteten en del så mycket?

Anonym sa...

Ha ha ha jag ser också fram mot fortsättningen. Nina Pettersson ha ha.

Andreas sa...

"Mycket hat här. Trist att en del folk jämt och ständigt måste bitcha så fort någon anann (som i detta fallet GH) sticker ut. Varför stör utstickare från konformiteten en del så mycket?"

Dom som gnäller är dom personerna som Gehå beskriver, och dom måste trycka ner på någon för att stå ut med deras miserabla liv.

Anonym sa...

Hittar inte denna Nina på Facebook, vill du bjuda på en länk ??

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

Jag var tvungen att radera kontot tyvärr.

danne sa...

"Jag var tvungen att radera kontot tyvärr."

Neeej! DET var ju det enda tragiska med den här episoden, resten skrattade jag högt åt!

Tack för att du finns!

futtbucker sa...

Jag skrattade så jag fick ont i magen av det här inlägget.

Speciellt när Nina lurade Anton att stoppa smällaren i örat.
Då dog jag nästan... Det är så osannolikt men endå på något sätt trovärdigt. Svårförklarat men du skriver fantastiskt.