onsdag 30 juni 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 2.

Nina förstod att hon var tvungen att komma därifrån så fort som möjligt, innan hon fyllde femton. Hon visste inte hur länge hon skulle bli tvungen att vara på Edesta, det var inte satt någon tidsgräns. Antagligen skulle hon bli där i flera år. Därför väckte hon en natt en av sina nya rumskamrater, en flicka som hette Lotta och som tvångsmässigt brukade dra ned jeansen och visa musslan för alla pojkarna på skolgården hemma i Åmål. Nina frågade henne om hon hade lust att hänga med på grillfest.
- Gärna!
Och så stack de iväg. De klättrade över nätstängslet som omgav skolhemmet och sprang sedan allt vad de orkade genom vetefälten och ut i sommarnatten. Efter en stund kom de fram till en bondgård som Nina genast tände eld på. Ladan var full med bärgat hö och brann fint. Bonden kom utrusande från boningshuset och försökte rädda vad som räddas kunde.
- Ingen sommar utan grillparty!
Ropade Nina när de sprang vidare.
Inne i Södertälje så fick polisen fatt i dem när de som bäst höll på att prova dyra märkesjeans inne i en exklusiv boutique som de hade brutit sig in i. Äventyret fick ett snabbt slut.
Under påföljande samtal hos batiktant uppe på socialförvaltningen så bedömdes Lotta som lätt efterbliven. Edesta Skolhem ansågs inte vara en bra miljö för henne eftersom hon så lätt kom i dåligt sällskap. Hon var ju så lättpåverkad. Lotta blev familjehemsplacerad utanför Eskilstuna.
Nina däremot ansågs vara det dåliga sällskapet och var passade en sådan flicka bäst om inte på Edesta? Det blev transport tillbaka och flera veckors rumsarrest. Det var inte bra. Nina hade hoppats på att få ett tidsbestämt straff, långt bort från Edesta. Nu var hon tillbaka hos Sorken som bara gick och väntade på att hon skulle fylla femton så att han kunde tvinga sig på henne.

Dagarna på Edesta varvades med studier och praktiskt arbete. Nina var ointresserad av studier och avskydde arbete. I Ninas framtidsvision så ingick inte vare sig utbildning eller yrkesliv. Nina hade bara en plan för framtiden och det var att hon skulle ”fixa det för sig”. Nina visste att det fanns människor som levde ett gott liv utan samhällets inblandning. De var inte beroende av någon, de hade så att säga: fixat det för sig. Nina ville inte ha något yrke. Det verkade inte ett dugg kul att jobba som sjuksköterska, lärare eller lokalvårdare. Däremot ville hon väldigt gärna bli en bra fixare. Hur hon skulle fixa det för sig spelade mindre roll. Det bästa hade ju varit om det hade varit inom lagens råmärken. Inte för att det spelade någon moralisk betydelse för Nina, men det var helt enkelt enklast så. Om man kunde fixa det för sig på ett någorlunda ärligt vis, ja då var man verkligen en bra fixare. Med tanke på att Nina redan vid fjorton års ålder gjorde tid för försök till mordbrand så hade hon inte visat sig vara några bra fixare hittills. Det var synd.
Fast egentligen så spelade det inte så stor roll.
Om ingen ser dig stjäla, så har du inte stulit!
Konstigare än så var det inte enligt Nina. Därför skulle hon vara försiktigare i fortsättningen. Det gällde att få folk att tro att man var en ärlig, skötsam och ansvarsfull människa som inget hellre ville än att passa in i samhället och göra sin plikt. Det gällde att spela teater, att vara falsk så in i helvete. Nina såg inget fel i detta eftersom hon var helt övertygad om att alla andra människor fungerade och tänkte likadant. Därför tyngdes hon inte av något samvete. Vad var det för fel med att sänka någon som planerade att sänka dig själv?
Det gällde att hugga först, innan De högg.
Detta kom Nina fram till innan hon hade hunnit fylla femton år. Annars så brukar sociopater komma till denna insikt en bit senare i livet.
På barnpsyk så hade de kommit fram till att Nina var begåvad, men störd.
De hade haft rätt.
Nina var galen och det som gjorde henne farlig var att hon njöt varje gång som galenskapen lät henne ge efter för det ena infallet mer idiotiskt än det andra. Nina var, trots sin höga intelligens, impulsiv och gav efter för stundens behov. Hon kunde helt enkelt inte hålla sig. Jag måste försöka lägga band på mig!
Tänkte Nina när hon satt ensam och inlåst och väntade på att rumsarresten skulle upphöra.

Nina hade aldrig haft några nära vänner. Det hade aldrig funnits någon som hon hade suttit och viskat hemlisar till under de meningslösa lektionerna i skolan hemma i Örebro, ingen som hon hade bytt bokmärke med och inget gäng som hon hade stått och smygrökt med tillsammans bakom gympasalen. Nina började röka när hon var tretton år och det fungerade precis lika bra att röka ensam. Överhuvudtaget så fungerade Nina mycket bra tillsammans med sig själv. Ninas ensamhet hade varit självvald. Nina kunde vara mycket trevlig och charmig och skulle antagligen aldrig haft några problem med att skaffa vänner, men tanken hade liksom aldrig slagit henne. Nina såg sig själv som en fixare och hon förstod mycket väl att man kunde ha nytta av en vän på sin väg framåt i livet. Problemet var att hittills så hade hon bara träffat idioter. Idiot var man i Ninas värld om man skötte skolan, respekterade auktoriteter och hade en önskan om att bli en skötsam skattebetalare. Denna inställning gjorde valet av umgänge en smula begränsat.
Men så lärde hon känna Monica, ”Månkan” kallad. Månkan var i samma ålder som Nina och var komplett, topp tunnor heltokig. Månkan hade blivit placerad på Edesta något år efter att hon hade stulit sin fars hagelgevär och skjutit sin granne. Månkan hatade män med slipover och skägg, hon tyckte att de var det töntigaste som fanns och var de sedan - som om detta inte skulle räcka - homosexuella så förtjänade de att skjutas. Det var inte mer med det.
Därför hade hon en kväll gått ut i trädgården med sin fars hagelgevär, siktat mot grannens vardagsrumsfönster och blåst iväg både piporna.
Grannen hette Ted, var homosexuell till etthundra procent ända sedan konfirmationen och jobbade på Televerket. En skötsam man som aldrig hade gjort en fluga förnär och som var fullt nöjd med att sitta hemma på kvällarna och kolla på bögfilmer. Just denna kväll så hade han laddat sin video med en film som hette ”Lockerroom boys” med Big Dick Rambone och Johnny Blow. Texten på baksidan utlovade en spännande och fördomsfri film om två vältränade män som inte bara hade sitt fotbollsintresse gemensamt.
Det här lovar gott! Tänkte Ted.
Utanför Teds vardagsrum lyfte Månkan hagelgeväret, siktade och tryckte av.
Den sista minnesbilden som for genom centralsynapsen på Ted var en avsugning i en dusch, sedan ändade en skur med grovhagel hans liv. Helt plötsligt stod han knackade på porten uppe hos Sankte Per. Han fick aldrig veta hur filmen slutade.
Månkan var då tretton år och blev satt på en sluten avdelning på en hårdbevakad psykiatrisk klinik för gravt störda ungdomar. Där blev hon sittande i över ett år och medicinerades dagligen med allehanda psykofarmaka. Sedan ansåg man att hon var mogen för att skrivas ut. Edesta Skolhem blev utsedd som övergångshem till det öppna samhället.
Nina och Månkan fann varandra under en eftermiddag när de var satta att rensa ogräs ute i ett potatisland.
Nina hade aldrig varit intresserad av att ha någon vän, men Månkan verkade ha potential. Dessutom hade de en gemensam fiende: Sorken. De skulle fylla femton år samma vecka och de visste att Sorken skulle lurpassa på dem. Om de höll ihop och skyddade varandra så skulle de kanske ha en chans.
Den där eftermiddagen ute i potatislandet så fick Nina sitt livs första vän.

Fortsättning följer...

måndag 28 juni 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 1.

1989 var Nina Pettersson fjorton år och det var då hon skådade ljuset i dubbel bemärkelse. I skenet från lågorna som åt upp skolan som hon just hade tänt på så fick hon insikt.
Jag är galen och jag vet om det!
Tänkte hon för sig själv. Det kändes bra.
Galenskap behövde inte vara något negativt, ibland behövdes galenskap. Det krävdes en galen person för att bränna ned en högstadieskola och just nu brann Olaus Petriskolan i Örebro för fullt. Det kunde de tacka Nina för. Ingen elev med vettet i behåll kunde ju gråta över att ett sådant jävla anushål äntligen brann ned till grunden.
Vårterminen 1989 såg sig inte bara Nina som en hjälte, det var då hon förstod att hon var galen. På riktigt.
Och det var enbart positivt.
De kommer att hurra för mig! Tänkte hon. Jag är en jävla hjältinna!
Nej, det var ingen som hurrade för Nina. Några dagar senare kom de och hämtade henne.

Som liten flicka så tillbringade Nina en stor del av sin tid vid sitt dockskåp. Hon älskade att möblera de små rummen med ännu mindre möbler och placera ut de små dockorna i olika situationer. Nina gillade dockor. Hon tillverkade egna små dockor av plastkulor och träbitar som hon karvade till. Hon använde garn som hår. Med tiden så blev hon riktigt skicklig och föräldrarna hoppades att deras lilla flicka kanske hade konstnärliga anlag. I början så byggde hon upp en trevlig liten låtsasvärld såsom alla småflickor gör. En harmonisk familj med mamma, pappa och två små barn. Så långt var allt väl. Möblerna stod där de skulle, mannen gick till sitt jobb varje dag, modern skötte hemmet och barnen lekte ute i trädgården. Nina skrev små lappar i varje rum som beskrev handlingen, vad familjemedlemmarna gjorde osv.
"Mamma lagar middag, idag så blir det kålpudding!"
Hon bytte ut lapparna varje dag allteftersom handlingen fortskred.
Ninas föräldrar gladde sig åt att deras lilla dotter hade en sådan trevlig hobby. Ibland hände det att de oroade sig för att hon var så ensam, att hon aldrig lekte med andra barn men å andra sidan så var det skönt att hon kunde aktivera sig själv.
Men så en dag så kom det första tecknet på att allt inte stod rätt till hos dottern. Nina var i skolan och modern höll på med att städa hennes rum. Hon slängde en blick mot dockskåpet och såg att ena dockan, det var mamman i dockfamiljen, hängde och dinglade från lampkroken i vardagsrummet. Dockan hade en perfekt liten strypsnara runt halsen. Intill låg en av Ninas textade lappar. ”Mamma har tröttnat på hela skiten!”
Ninas mor blev förfärad och till kvällen så tog hon ett allvarligt samtal med Ninas far. Var det något fel på deras dotter?
- Äsch! Det är hennes fantasi som spårar iväg lite bara! Gumman har en livlig fantasi helt enkelt!
Efter några dagar dök det upp en ny docka i Ninas dockhus. Nina hade tillverkat en ny dockmamma, en fostermamma som hette Anki. Nu började den lilla dockidyllen förändras. Nina lade till flera nya dockfigurer efter hand. Enbart manliga. De dök upp när fadern i familjen var på sitt jobb.
”Anki har kalas när pappa är på jobbet”
Kunde Ninas mamma läsa på en lapp en dag när Nina var i skolan. På golvet låg dockmamman med uppdragen kjol och mellan benen låg en nytillverkad, manlig docka. Små glas och flaskor låg i en enda röra på det lilla köksbordet.
- Vad är det för fel på vår dotter?
Sade Ninas mor högt för sig själv. - Och var får hon dessa idéer ifrån?
Men så en dag, när Nina var på väg mot sin tolfte födelsedag så tröttnade hon på sitt dockskåp och alla sina dockor. Hon började bli för gammal för fåniga lekar. Smink, läppglans och vita Prince började locka istället. Hon bar ut dockskåpet i trädgården, hällde bensin över hela rasket och tände på. Sedan vände hon ryggen till sin barndoms lekar och gick iväg. Modern sprang ut i trädgården för att släcka. När branden var släckt så var det bara en förkolnad hög kvar av Ninas dockskåp. Alla hennes dockor hade brunnit inne, utom en: Anki. Henne hittade fadern flera veckor senare, under altanen. Vissa kvällar brukade han smyga dit och ägna sig åt sin imponerande samling av porrtidningar. Många sommarnätter hade han suttit där och bläddrat i sina porrtidningar med ett rejält tag om kuken. Till sin fru brukade han säga att han var tvungen att inspektera husgrunden så att inte husbocken hade fått fäste. En granne hade nämligen drabbats av detta en gång och det hade slutat i katastrof. Det var visserligen många år sedan.
- Men man får aldrig slappna av!
Som han sade till sin fru.
Nu är det dags för att röka ut husbocken! Tänkte alltid fadern när han kände sig sugen på en runk till någon av sina porrtidningar. Det var när han stod på knä under altanen och rökte ut husbock för fulla muggar som han upptäckte den lilla dockan i ena hörnet, dockan Anki. Intill henne stod en liten resväska. En handtextad lapp låg på marken intill dockan.
”Anki plockar ut försäkringspengarna och drar till Västindien på semester. Snuten misstänker ingenting!”
Det var då som även fadern förstod att allt inte stod rätt till med deras lilla dotter.
Och så, drygt två år senare så brände Nina ned sin skola till grunden.

De kom och hämtade Nina tidigt en morgon. Det blev bestämt att hon skulle skrivas in på barnpsyk. Där konstaterade man att hon förmodligen led av en mildare variant av antisocial personlighetsstörning. Inte tillräckligt för att hon skulle diagnostiseras som sjuk och därmed slippa straff, men tillräckligt för en placering på Edesta skolhem för unga, vanartiga flickor. Det konstaterades även att Nina var begåvad en bra bit över genomsnittet. Det gillade Nina att höra. Hon hängde upp sig på just det där med begåvad. Edesta skolhem tänkte hon sig som en fin privatskola för extra begåvade flickor.
Jag är galen och begåvad! Tänkte Nina. Den blandningen kan ta mig långt i livet!
Hon såg framför sig hur hon i stor stil anlände till Edesta Skolhem, en skola för begåvade flickor, minsann! På trappan upp till den fina skolan skulle alla elever stå samlade när hon klev ur taxin, och mitt bland eleverna skulle självaste rektorn stå.
- Så ser en riktig begåvning ut!
Skulle han säga och peka på Nina, de andra flickorna skulle nicka och se avundssjuka ut. För de var minsann inte lika begåvade.
Riktigt så blev det inte.
Edesta Skolhem visade sig vara en förvaringsplats för unga flickor som mer eller mindre var rena halvidioter och många av dem var direkt kriminella. Någon rektor tog aldrig emot Nina, däremot en fet kvinna som kallades för ”Morsan” kort och gott, och som var föreståndare över skolhemmet. ”Morsan” hade för vana att starta varje dag med en flaska bananlikör. Vid lunchtid brukade hon ”komma ur balans” som hon sade, och detta tillstånd balanserades bäst upp med öl och portvin resten av dagen. Morsan tillbringade hela dagarna inne på sitt kontor och syntes aldrig till, indirekt så var det de manliga vårdarna som styrde och ställde på Edesta Skolhem.
Det var inte bra.
Flera av dem var både sadister och gubbsjuka äckel och den absolut värsta av dem var Sorken, en femtioårig, fet man med grått skägg, små grisögon och stora framtänder. Han påminde till utseendet om en sork och kallades därför för Sorken.
Sorken var en otäck jävel.
Han var anställd som vårdare och hans huvuduppgift var främst att vara ett stöd åt flickorna på deras väg mot rehabilitering. Sorken var inte ett dugg intresserad av att vara något stöd, eller att rehabilitera dem. Sorken var däremot mycket intresserad av de unga flickornas underliv. Han var dock noga med att inte antasta flickor som var under femton år. Han gick bara på dem som var lovliga. Det fanns inget moraliskt bakom detta beslut, det var bara en säkerhetsåtgärd, om han någon gång skulle åka dit så skulle de i alla fall inte kunna anklaga honom för pedofili.
Nina var fjorton år. Om ett halvår skulle hon fylla femton.
- Vänta bara! Snart ska jag göra dig till en fiin flicka!
Sade Sorken till henne redan efter andra dagen.

Fortsättning följer...

tisdag 22 juni 2010

Frank - En man som kommer undan!

Det händer ibland att företaget jag jobbar för hyr ut några av sina anställda. Det är inget konstigt, sådant sysslar många företag med. Ibland blir man övertalig och istället för att gå och skrota så händer det att man blir uthyrd till något annat företag som tillfälligt behöver personal. Dessvärre. Man får aldrig vara ifred!
Förra sommaren blev jag utlånad under en period. Jag var inte beredd på det. Jag brukar alltid klara mig undan från sådant.
Vi hade haft lite att göra i flera veckor och det såg ut som om det skulle fortsätta på det viset i ett par veckor till. Jag visslade när jag var på väg till jobbet den morgonen. Det fanns absolut inga tyngande arbetsuppgifter som väntade på mig. Jag såg framför mig hur jag satt bakom ratten på bilen vid en parkering någonstans och glodde rakt fram under hela arbetsdagen. Helt förlorad i den stora rymd som fanns mellan mina öron. Jag skulle sväva omkring där hela dagen.
Så glad jag var!
Den glädjen varade inte länge. Chefen högg mig direkt. Jag är nämligen tvungen att gå förbi hennes kontor när jag hämtar nycklarna till företagsbilen.
- Jag har ett jobb åt dig!
Det var precis vad jag inte ville höra.
Ett företag som ägnade sig åt montering och tillverkning av diverse mekaniska prylar behövde hjälp under några veckor. De hade fått en stororder och låg efter med arbetet. Det lät inte det minsta trevligt. Jag talade om för chefen att jag inte kunde komma på något jobb som jag var mindre lämpad för.
- Jag lovar, det här är som klippt och skuret för dig!
Man kan inte neka en chef så det var bara att bita i det sura äpplet.
Jobbet bestod i att stansa hål i metallplåtar som kom i långsam takt på ett löpande band. Jag lyfte upp en plåt och stansade ett hål i varje hörn. Sedan skickade jag plåten vidare till en man som tog emot den, körde in den i en maskin som liksom vek plåten runt en vals. ”Bockade” den, som det hette. Mannen hette Frank och titulerade sig som just bockare. Han var stolt över att vara bockare. Jag hade blivit stansare. Jag var inte ett dugg stolt över att vara stansare. Men min chef hade haft rätt, eftersom jag inte tillhör den intelligenta och välutbildade delen av befolkningen i vårt kära samhälle så var det ett jobb som passade mig. Det var ett dumt jobb. Det var ett jobb som man lärde sig mycket snabbt. Efter en halvtimma var jag lika snabb som vilken stansare som helst som hade jobbat där i tjugo år.
Frank var lika gammal som mig och hade jobbat som bockare ända sedan sin sjuttonårsdag. Franks jobb var lika dumt som mitt.

Tiden gick oerhört långsamt. I början så tyckte jag att jobbet verkade helt ok, jag behövde inte tänka när jag jobbade. Det betydde att jag skulle kunna ägna mig åt att dagdrömma åtta timmar om dagen. Det var en fin tanke. Problemet var att det satt en stor klocka mitt framför mig på väggen. Det gick inte att komma undan. Jag såg verkligen hur långsamt tiden gick. Det gick inte att koppla bort den förbannade klockan från mina dagdrömmar. Mitt i en trevlig dagdröm av pornografisk karaktär så kunde jag helt plötsligt notera att klockan bara var halvåtta och det var en timma kvar till frukost. Fem minuter senare, när jag skulle bestiga en frodig sjuksköterska i vit uniform så var det femtiofem minuter till frukost.
Jag höll på att bli tokig.
Frank gjorde inte saken bättre. Han var jämnårig med mig och var som en schablonbild av en medelålders man. Jag misstänker att det var Franks utstrålning som påverkade tiden. Frank fick tiden att stå till. Frank var en av de tråkigaste män jag hade träffat och han var min närmaste arbetskamrat.
Frank var en man som höll stenhårt på företagets klädkod. Nu var det sommar och det var mörkblå arbetsshorts som gällde. Högt uppdragna naturligtvis. Det var en bedrift eftersom magen var enorm. Kinderna var stora och rosa och runt munnen hade han en sådan där typisk medelåldersfitta, den typen av skägg som många män över fyrtio skaffar sig av någon underlig anledning. Han påminde om Jan Öjvind Swahn.
Frank var knäpptyst. Han sade inte ett ord. Han bara stod där och väntade på att jag skulle stansa så att han kunde få bocka sin älskade plåt. Hans tystnad retade mig. Det kan ju annars vara trevligt att snacka skit med en god arbetskamrat för att få tiden att gå om inte annat, men Frank var inte den sorten. Däremot hade han alltid sin radio på högsta volym. Det retade mig ännu mer. Eftersom jag anser att musiken tystnade efter att åttiotalet övergick i nittiotal så höll den förbannade radion på att driva mig till vansinne. Jag hatar radio. Antingen så fick jag lyssna på negrer som puttrade och pyste ackompanjerade av en jävla trummaskin, eller också var det dagispop. Kvinnor som försökte låta som trallande småflickor. Tydligen tyckte Frank att det var bra. Ibland såg jag att han klappade takten mot sina feta lår och log. Jag skulle kunna dra till dig! Tänkte jag. Så lätt det skulle vara, en tung plåt mitt i ditt dumma ansikte!
En kvinna sjöng på engelska om att hon var stenkåt och behövde en riktig man, hon sjöng om att hon hade längtat länge och antagligen skulle hon få fortsätta med att längta för det fanns inga riktiga män längre. Och sedan fortsatte det. Where are all the real men? Undrade hon i refrängen. Ja, inte här i alla fall! Tänkte jag.
Where are all the real men? Sjöng hon.
- Här är jag!
Utbrast Frank. Det var det första jag hade hört från honom. Jag blev förvånad.
- Fruntimmer ska knullas i båda ändarna! Eller hur?
Sade han sedan och tittade på mig.
Jag hade mycket svårt att tänka mig att Frank överhuvudtaget hade haft någon kvinna i sitt liv. Jag svarade honom inte. Jag bara glodde på honom. På sätt och vis gav han mig tröst. Jag är en ful och dum jävel! Tänkte jag. Men det kunde ha varit värre!

Frank hade även en mycket obehaglig kvinnosyn. Under lunchrasterna så satt han helt öppet och bläddrade i porrtidningar - porrtidningar! Idag när alla har internet. Jag undrade var han fick dem ifrån? Jag tyckte att han var pinsam. Det satt kvinnor vid de andra borden men de verkade vana. De reagerade inte på Franks läsvanor. Ibland kunde han köra upp en bild på en naken kvinna mitt i ansiktet på mig och utbrista på en dialekt som skvallrade om att han kom från någon håla långt upp i norra Värmland.
- Kolla! Fan va gött det hade vart att få knulle ena stor å blöt negerfett!
Han liksom högg av orden.
Jag skämdes som en hund och tittade på kvinnorna som satt runt borden. Jag mötte deras blickar. De verkade ta lätt på Franks beteende. Ha! Ha! Jävla Frank va? Ja, den mannen…
Jag kommer aldrig att förstå mig på kvinnor. Hade jag betett mig på ett liknande vis så hade jag blivit lynchad, och jag hade förtjänat det. Men Frank kom undan. Det finns män som Frank som alltid kommer undan hos kvinnorna. Jag har aldrig riktigt förstått det där.

I tre veckor jobbade jag tillsammans med Frank som stansare hos det där företaget. Åtta timmar om dagen fick jag lyssna på Franks förbannade radio. Frank sade nästan aldrig något. Han knep käft hela tiden. Frank lyssnade på radio under arbetstid och bläddrade i sina porrtidningar under rasterna.
- Ho borde knulles, eller hur?
Jag retade mig på Frank, men jag retade mig ännu mer på kvinnorna som lät Frank hållas. Han förtjänade en örfil men istället så log de överseende när han drog igång.
Frank var en man som kom undan.
På fredagen gjorde jag sista dagen med Frank. Han skulle gå på semester. Vi stod och jobbade och så plingade det till i Franks mobiltelefon. Han fick ett SMS. Han tog upp telefonen och studerade displayen. Antagligen var det ett reklammeddelande från mobiloperatören.
- Ikväll ska jag få knulle!
Sade han och log ett stort fittslickarleende. - Dä kommer å bli en fin semester mä så möcke fette ja orker!
Han rosa kinder var alldeles blanka och den stora magen spände över hans högt uppdragna shorts. - Slynfan ska få så ho tiger!
Jag är en fridens man och tar starkt avstånd från våld. Men just då ville jag slå honom. Hårt och länge. Och vem trodde han att han försökte lura?
- Lägg ned det där skitsnacket! Sade jag till honom. - Både du och jag vet att det enda du kommer att få under din semester är en god runk till en av dina porrtidningar.
Jag var jävligt trött på både Frank och jobbet. Jag önskade att min chef kunde ringa någon gång och kalla tillbaka mig.

När vi slutade för dagen så slog jag följe med Frank ut från fabriken. In på parkeringen kommer det en öppen sportbil och bakom ratten sitter en ung och vacker kvinna på högst tjugofem år.
- Äntligen Frank!
Säger hon och ler mot Frank.
Hon bär en tunn klänning som visar mer än vad den döljer och en blick som skvallrar om ett brinnande begär som behöver tillfredsställas. Ofta och länge.
- Fem veckors semester, hur fan ska jag orka?
Sade Frank till mig och hånflinade.
Oavsett hur gammal jag blir så kommer jag aldrig att förstå mig på kvinnor.
Frank och hans unga flickvän drog iväg med en rivstart och försvann ut i den svenska sommaren. Min telefon ringde. Det var min chef.
- Goda nyheter! De är nöjda med dig så du får bli kvar i ytterligare en månad. Semestertider vet du! Dåligt med personal!
Frank var en man som kom undan. Mig har de. Mig har de verkligen.
Det finns ingen väg ut.
Om en månad börjar min semester. Jag kommer att gå ut till en tom parkering. Där kommer det inte att stå någon sportbil med en kvinna bakom ratten och vänta på mig.

torsdag 17 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 4.

Jag besökte skolan lite då och då. Lärarna sade inte så mycket, de lät mig vara ifred. Lektionerna intresserade mig inte, däremot tyckte jag om att sitta i skolcafeterian ibland. Jag hade upptäckt att jag helt plötsligt var föremål för positiv uppmärksamhet från en del flickor som gick på sjuksköterskeskolan. De visste vem jag var efter den där tävlingen. Jag var inte van vid den sortens uppmärksamhet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, men jag tyckte det var trevligt. Jag gillade att sitta och snacka skit och röka vid ett bord fullt med tjejer i min egen ålder. Jag har alltid varit bra på att snacka skit, desto sämre på att ta initiativ. Jag satt och babblade som en dåre och hoppades att någon av dem skulle föreslå att vi skulle träffas till helgen, för själv så vågade jag aldrig fråga. Jag tror aldrig jag har snackat så mycket skit som de där dagarna i en skolcafeteria under åttiotalet, i en småstad någonstans i Sverige.
Jag babblade på så jag nästan tappade andan.
Kom igen nu då! Kan ingen fråga mig vad jag ska göra till helgen?
Tänkte jag under tiden som jag improviserade fram nya anekdoter och vitsar. Jag var som en reklamradiokanal, jag sände för fullt men jag hade inget att säga.
- Och då sade jag blablablabla… Har jag berättat om polarn som fick läge på sin första dejt blablabla… Det hade gått ännu bättre om jag hade fått av mig trosorna först sade hon blablabla!
Jag måste har varit oerhört tröttsam.
Studierektorn kom fram till bordet en dag när jag satt och höll hov inför några flickor. Han stod och blängde på mig. Det ska alltid dyka upp en orm i paradiset.
- Och här lyser flitens lampa märker jag!
Sade han till slut. Han försökte se bister och myndig ut, och faktiskt lyckades han bra med det. Han gjorde mig nervös men jag var ju tvungen att upprätthålla skenet inför tjejerna.
- Nä, den sura lyktan pissade jag på för länge sedan, det blir nog svårt att få fyr på den igen!
Han sade åt mig att passa på att njuta av den lilla korta tid som kung som jag hade fått.
- För det är den enda du kommer att få med din inställning!
Sedan så gick han.
Studierektorn fick sista ordet men ändå så kunde jag utläsa något som liknade beundran i blicken hos tjejerna när de såg på mig. De var för unga för att förstå vilken hopplös människa jag var.

Dagtid satt jag i en skolcafeteria och lät käften gå, men kvällstid satt jag ensam vid min parkbänk och fantiserade till sorgsen men vacker pianomusik. Men så en sen kväll så tystnade som sagt musiken mycket tidigare än vad den brukade. Det enda som hördes var suset från en motorväg långt borta.
Maja kanske har sett mig? Tänkte jag. Tänk om hon kommer ut?
Jag blev nervös. Vad i helvete skulle jag säga? Jag tog fram min flaska och tog en ordentlig sup. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och steg som knastrade mot gruset.
Nu kommer hon!
Nej, det gjorde hon inte.
- Borde inte du ha viktigare saker för dig än att sitta här varenda kväll?
Det var studierektorn.
Han sade till mig att gå hem men först så informerade han mig om att jag fick en chans, jag skulle få gå terminen ut. Skärpte jag inte till mig under den tiden så var det slut. Då skulle han se till att jag inte fick fortsätta. Han skulle upplysa Försäkringskassan om att jag inte skötte mina studier och därmed skulle mitt trevliga bidrag flyga all världens väg.
Jaha, dags att börja jobba igen.
Tänkte jag.
För jag skärpte aldrig till mig.

Jag sökte och fick jobb som tog mig bort. Jag gillade att komma till nya städer. I Helsingfors fanns det ett trevligt fik som hette Café Ursula. Istället för att gå mot centrum så gick man istället åt vänster direkt när man gick av färjan. Man kunde köpa sig en kopp kaffe där och sedan gick jag iväg och satte mig vid strandpromenaden som gick förbi. Där hade jag en speciell parkbänk. Där satt jag många morgnar efter att färjan hade lagt till.
I Tallinn hittade jag en trevlig parkbänk alldeles vid hamnen och om jag väntade en stund så kom det fram en ryss till mig och sålde vodka direkt på plats. Han brukade t o m ha med sig muggar och läsk att blanda med.
I Newcastle hittade jag en fin liten träbänk alldeles under Tyne Bridges ena brofäste och i Travemünde hittade jag en alldeles egen parkbänk under en lind i det förtjusande lilla centrumet. Där hemma så gick mina vänner till banken och kedjade fast sig med villalån, de mognade och blev kopior av sina föräldrar. Jag kröp mest omkring och letade efter något alternativ. Jag fann det aldrig.
Tio år av mitt liv ägnade jag åt att jobba, dricka och sitta på parkbänkar i främmande städer och drömma mig bort. Jag borde ångra mig men det gör jag inte.
När jag satt där på en parkbänk i Tallinn eller Newcastle så tänkte jag ofta på det tröstlösa torget i min gamla hemkommun. Jag mindes hur jag och mina kompisar hade suttit där och snackat skit och väntat på något som aldrig hände.
- Sitter vi här tillräckligt länge så måste vi för helvete få knulla någon gång!
Hade Nicke sagt en kväll. - Så jävla omöjligt ska det väl inte vara?
Jag misstänkte att om det skulle bli något dopp i grytan så skulle jag nog bli tvungen att lämna det där torget. Så jag hade rest mig upp och tackat för mig.
Det blir nog inte mycket med mig, men jag kom iväg! Tänkte jag vid en parkbänk i Tallinn för över tjugo år sedan. Jag tog mig hit i alla fall!
Ibland funderade jag på vad de gjorde där hemma. Satt Nicke och gänget kvar vid torget, vid samma bänk utanför Konsum? Sitter ni kvar? Tänkte jag.
- Ja, det kan du ge dig faan på!
Tyckte jag nästan att Nicke svarade inuti mitt huvud.

Idag sitter jag på min balkong och tittar jag snett nedåt åt höger så ser jag Lotta som sitter på sin parkbänk under eken. Jag satt en gång på en parkbänk och väntade på en flicka som hette Maja och som var en hejare på att spela piano. Lotta sitter nog och väntar hon också, på en trevlig kille med en tuff sportbil som kan ta henne därifrån i en rasande fart - Snälla, stampa gasen i botten!
Jag satt och väntade på Maja som bara fanns i min fantasi, istället dök en gammal studierektor upp.
En kväll var det nära att jag gick ned till Lotta och bjöd henne på en mugg med kaffe och en cigg. Hon såg så ensam ut. Men jag gjorde det aldrig. Lotta väntar på sin drömprins som ska ta med henne ut på äventyr i sin sportbil. Då ska inte en ful, medelålders man dyka upp och förstöra alltihop.
Det räcker med att Maja aldrig kom ut till mig.
Jag önskar att jag hade träffat Lotta för tjugofem år sedan. Kanske hade vi råkat sätta oss vid samma parkbänk. En pinsam tystnad hade uppstått. Till slut så kanske jag hade frågat Lotta om hon kunde spela piano. Hon hade svarat att nej, det kunde hon inte.
- Men jag kan ta lektioner om du lovar att köpa dig en sportbil!
Jag lovar.
Och sedan hade jag styrt ut bilen på motorvägen.
- Gasen i botten!
Skriker Lotta.

måndag 14 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 3.

Jag minns en händelse när jag var barn, jag tror att jag gick i mellanstadiet. Det var dags för orientering. De körde oss en bit ut i skogen, stack karta och kompass i händerna på oss och sade åt oss att börja.
- Spring!
Jag sprang ut i skogen, över en kulle och sedan kom jag ut på vägen igen. Jag sprang raka vägen hem.
Dagen efter så skällde min lärarinna ut mig inför klassen. Hon undrade varför jag hade smitit hem? Varför gjorde jag aldrig som hon sade?
- Vad är det för FEL på dig?
Jag sade att jag tyckte det var mycket trevligare hemma. Där drog det inte kallt, man slapp bli blöt och vad var nyttan med att springa omkring i en skog och leta efter kontroller och klippa hål i ett kort bara för att bevisa att man varit där? Jag sade att jag tyckte det var mycket trevligare att ligga hemma på sängen, i värmen och läsa serietidningar.
- Det är inte jag som springer i skogen och fryser utan anledning! Sade jag, - Så vem är det som det är fel på egentligen?
Efter ett tag var det dags för orientering igen. Det var en större tävling, klasserna tävlade mot varandra.
Hela min klass sprang ut i skogen och när de väl kom utom synhåll så tog de ut kompassriktningen mot centrum och sprang hemåt. Inte en jävel från min klass gick i mål. Jag hade fått dem att tänka efter. De hade för en gångs skull använt sina hjärnor.
Det var sådant som gjorde att jag inte hamnade på skolhem. Jag sket i studierna, men lärarna visste att jag ändå kunde använda min hjärna. Jag var en tänkande människa. Någonstans därinne i mitt huvud slumrade något och de hoppades att de till slut skulle lyckas väcka det till liv.
Det lyckades de aldrig med.
De kunde tvinga mig till skolan, men de kunde inte tvinga mig att lyssna. Det är min hjärna och den använder jag till vad jag vill. Den inställningen har jag alltid haft och hittills har inget kunnat ändra på det. Jag tror inte det kommer att ske heller. Man är den man är på både gott och ont.

Tack vare min vinst i novelltävlingen så trodde en ny lärarkår att det kanske fanns något därinne i mitt huvud. Något som kanske skulle titta fram om ett tag. Helt plötsligt så ansågs jag inte helt förlorad. Jag var ju killen som hade vunnit novelltävlingen. Jag förtjänade en chans. I början så lämnades jag ifred. Jag kunde komma och gå som jag ville. Oftast gick jag.
Det hände att jag stötte på Pierre i korridorerna när jag var på väg hemåt.
- Du kommer aldrig att bli något!
Sade han en gång.
Nä, det var helt uppenbart. Varför påpeka en sådan självklar sak och vad var vitsen? Pierre skulle inte heller bli något. Skillnaden var att han trodde att han skulle bli någon. Han såg en framtid som författare och poet. Pierre var en ung man som tog sig själv på mycket stort allvar.
Livet var inte lätt för Pierre. Det var tungt att vara homosexuell för en ung man i en småstad under åttiotalet. Jag undrar om han försökte gömma sin läggning bakom sin skitstövelattityd?
När Pierre blev medelålders så skulle han fortfarande leva på ett snålt tilltaget bidrag och kalla sig för kulturarbetare. Lagom till fyrtioårsdagen så skulle sanningen gå upp för honom - Pierre skulle aldrig bli någon stor poet eller författare. Jag visste det men jag skulle aldrig ha kommit på tanken tala om det för honom. Det var hans drömmar, det var det enda han hade och varför knäcka någon i förtid? Nu försökte han ta något ur mig som jag inte hade. Du kommer aldrig att bli något, sade han till mig.
- Det stämmer! Sade jag. - Men det är inte mig som de kommer att skära ned från lampkroken om tjugo år!
Jag fick fel. Pierre hängde sig aldrig. Många år senare läste jag i tidningen att de hade fiskat upp en medelålders man ur ett vattendrag utanför Stockholm. Han hade varit klädd i en ljusblå klänning med glittrande paljetter.
Det var Pierre.
Han blev aldrig någon författare eller stor poet. Men han kom till Stockholm till slut i alla fall.

Jag hade hittat en ny hemlig parkbänk. Den stod under ett kastanjeträd och man såg ut över ett höghusområde. Där brukade jag sitta sent på kvällarna. Oftast till långt in på natten. Ibland hade jag en flaska sprit med mig. Den tog mina dagdrömmar och fantasier upp till en högre dimension. Jag orkade sällan upp till skolan under morgnarna.
Bakom parkbänken låg det en gammal trävilla. Ibland, under kvällarna så kunde jag höra pianomusik från villan. Det strömmade sorgsna stycken från klassisk musik från ett öppet fönster på övervåningen. Jag funderade ofta på vem det var som spelade så vackert. Jag fantiserade om att det var en ung kvinna som satt däruppe och kanske var hon lika ensam som mig. Jag hoppades att det var så. Jag såg henne framför mig. Hon hade långt hår och av någon anledning så bar hon alltid en vit klänning när hon satt där vid pianot och spelade. Jag bestämde mig för att hon skulle heta Maja. Jag tyckte att det lät… Trevligt. En vacker kvinna med långt hår som bar vit klänning och som spelade piano skulle heta Maja. Hon var nog snäll. Jag har alltid gillat snälla kvinnor.
Ibland avslutade Maja sina sena pianosessioner med att spela Månskenssonaten. Den gillade jag.
Jag brukade sitta kvar tills jag fick höra henne spela det stycket. Det sägs att Beethoven var olyckligt kär i en av sina elever, en sjuttonårig flicka. Han tänke på henne när han skrev månskenssonaten. Det märktes. Jag tänkte också en del när Maja spelade. Jag tänkte att Beethoven var en man som Gud hade rört vid, och människor som Gud har rört vid behöver aldrig gå till något arbete. Beethoven var en man som hade haft drömmar. Jag undrade om han också brukade sitta ensam vid någon bänk ibland?
Jag undrade om Gud hade rört vid honom redan när han bildades i sin mors mage, eller om sådant är något som kommer senare?
Om jag sitter här och väntar tillräckligt länge så kanske Gud rör vid mig också? Tänkte jag.
Sedan brukade jag gå hem.
Varje kväll satt jag vid den där parkbänken.
Jag brukade fantisera om att Maja skulle titta ut genom fönstret och se mig sitta därnere vid bänken. Hon skulle se att jag var lika ensam som henne och kanske skulle hon känna gemenskap med mig. Hon skulle sluta spela. Hon skulle slå igen pianolocket, resa sig upp, gå ut och bjuda in mig i sin trävilla.
Det var en trevlig dagdröm som jag ägnade mig åt flitigt där på parkbänken under de sena kvällarna. Det var mitt under ett brinnande åttiotal. Mina jämnåriga ägnade sig åt studier, de planerade för framtiden, gick på fester och träffade partners som de senare skulle bilda familj med.
Jag satt på en parkbänk och drack sprit tillsammans med min fantasikvinna och väntade på att Gud skulle röra vid mig. Det var helt ok. Om det inte hade varit för att pianomusiken tystnade en sen kväll så hade jag nog suttit kvar där än idag.
Fortsättning följer...

fredag 11 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 2.

Sådant tänkte jag mycket på när jag satt där ensam på min parkbänk under åttiotalets sommarkvällar. Idag sitter jag på min balkong och dricker kaffe. Ibland kan jag se Lotta som sitter på sin parkbänk under eken. Hon vet att jag kan se henne från min balkong, men vi hälsar aldrig på varandra. Hon vet att jag känner till hennes hemliga parkbänk. Jag tror också att hon känner till att det bara är en speciell sorts människor som ibland föredrar att sitta ensam vid en parkbänk. De Konstiga Människorna.
Hon vet det.
Och jag vet det.
Det räcker. Att vi vet. Det är inget man talar om.
Jag skulle tro att Lotta sitter och målar upp bilder av kommande äventyr i sitt huvud, äventyr som hon aldrig kommer att få vara med om. Men någonstans inom henne så finns det något som hoppas, något som lever hos alla unga människor som längtar bort. Drömmar. Om några år så kommer jobb, villalån, ungar och en man som redan visar tecken på både flint och en önskan att få börja bära högt uppdragna shorts att få henne att hånskratta åt sin ungdoms drömmar. Hon kommer t o m att glömma var hennes hemliga parkbänk stod någonstans. Men just nu, under tiden som jag sitter på min balkong och dricker kaffe och röker så nuddar något fantastiskt Lotta. Något som hon själv skapar i sin hjärna. Drömmar om ära, rikedom och simturer i varma hav under en stjärnklar himmel. Jag vet för jag har själv vandrat vid samma strand.
Nu för tiden föredrar jag att sitta på min balkong. Sämre kan man ha det. Idag drömmer jag mig tillbaka istället. Jag har bra minnen. Det enda jag ångrar är att jag inte började skriva dagbok, för jag har märkt att vissa detaljer börjar försvinna. Jag minns inte längre vad studierektorn på den där folkhögskolan hette, trots att jag fick en hel del med honom att göra. Han hatade mig. Han förstod direkt, redan första gången han träffade mig vilken ull jag var utav. Han ville få mig avstängd efter en månad. Det fick han inte. Det tog honom två terminer att bli av med mig.
Anledningen till att jag fick vara kvar så pass länge var en novelltävling.

Det fanns ett program med konstnärlig inriktning på den där skolan. Några gick en kurs som hette Kreativt skrivande. Ingen som gick den där kursen skulle i framtiden kunna leva på sina texter. De ville för mycket. De tog sig själva och sitt skrivande på allvar. De svängde sig med klyschor som: ”Jag skriver för att jag måste” och liknande dumheter. Många av dem bar svarta kläder och försökte att se svältande och fattiga ut trots att de flesta av dem var uppväxta i välmående villakvarter. De skrev noveller med titlar som ”Liten kvinna med stort bagage” och liknande trams. En novell med en sådan titel skvallrar om att det är kvasiexistentiell smörja av snorungar som leker Kafka. En sådan novell skapar inget intresse hos någon.
De gav även ut en skoltidning som ingen läste förutom de själva. De vägrade konsekvent att publicera något som jag skrev. Jag skrev en parodi på en av deras noveller: "Liten kvinna med stora begär." Kvinnan var liten och nätt och kukarna skulle vara stora. En humoristisk novell med pornografiska inslag.
Den blev naturligtvis inte publicerad.
Jag hade inte rätt inställning till ”konsten”. Jag har alltid hävdat att det inte är någon konst att skriva. Alla kan tänka – Skriv ned skiten! Konstigare är det inte.
De hade en helt annan åsikt.
- Du förstår inte!
Nähä.
Jag har större respekt för en grovdiskare på valfri slaskbordell i Rotterdam än en person som på fullaste allvar säger att han skriver för att han måste och att det är en ständigt pågående process.
Jag bombarderade deras enfaldiga stenciltidning med olika texter. Jag visste att de aldrig skulle publicera dem men jag visste att de läste dem. Det roade mig. Jag skrev dem under lektionstid, när läraren stod framme vid svarta tavlan och gick igenom gud vet vad. Jag hade ändå inget annat att göra. I början trodde de att jag satt och antecknade. Jag uppfattades som ambitiös tills det var dags för inlämningsuppgifter och prov. Jag visste oftast inte ens vad det var prov i. Ibland kunde det vara rader med siffror och underliga tecken. Man förväntades veta svaret. Jag förstod inte ens frågorna. Jag lämnade alltid in helt blanka papper. Det enda jag skrev var mitt namn. Till slut blev studierektorn informerad. Han undrade vad jag egentligen gjorde på skolan?
- Jag törstar efter kunskap.
Svarade jag.
Det var svårt att hålla sig för skratt. Han hatade mig lika mycket som redaktören på skoltidningen. Han hade också informerat studierektorn om att jag terroriserade dem med dumma texter. Redaktören var en ung fåntratt i början av tjugoårsåldern med klassiskt pipskägg, svart hår och engagemang i någon obskyr vänstergrupp. Han hette Pierre och talade med tillgjord stockholmsdialekt trots att han inte hade några som helst kopplingar till den stan. Han skrev ofta fåniga och riktigt dåliga noveller som var fulla av klyschor. De handlade nästan uteslutande om småstadens tristess och någon missförstådd ung man som drömde om att flytta till storstan. Alla noveller slutade på samma vis: Den unga mannen klev på ett tåg eller en buss och såg sin hemstad försvinna bort i ett moln av damm. Patetiskt.
Jag är en småstadsmänniska och älskar småstäder. Jag kontrade alltid med någon novell om någon storstadskille som tröttnade på att trippa omkring på gatorna i Stockholm med spretande lillfinger, rakad pung som alltid kliade och sitt jobb som vice ställföreträdande fjolla för en armada av bokhållare på en revisionsbyrå. Mina noveller slutade oftast med att killen tog sig i kragen, flyttade till Ystad eller Mariestad och skaffade sig ett riktigt jobb.
Pierre drömde om att flytta till Stockholm. Mycket riktigt så gick det även ett rykte om att han var en jävel på att suga kuk.

Någon gång under hösten så utlystes en novelltävling. Det var en större novelltävling som flera folkhögskolor var involverade i. Om man vann så fick man - förutom äran - ett stipendium på femtusen kronor. Det var rätt så mycket pengar på den tiden. Jag trodde inte jag skulle vinna, jag satsade på att kamma hem tredjeplatsen. Då skulle jag bli publicerad i en lokal dagstidning. Det skulle reta Pierre, det visste jag. Pierre var inget hot. Det visste jag också. Pierre skulle inte ha någon chans. Han ville som sagt för mycket. Han tog sig själv och sitt skrivande på allvar. Sådana personer brukar sällan prestera en text som är lättläst och underhållande, de skriver istället pretentiös skit som slår knut på sig själv i jakten på att hitta den perfekta formuleringen. De skriver om evighetens filosofi och det flexibla axiomet och ingen fattar någonting.
Jag är övertygad om att de flesta människor föredrar lättlästa och enkla texter som handlar om människoöden som de själva kan känna igen sig i.
Så jag körde på av bara helskotta utan att tänka efter. Under några matematik- och engelskalektioner skrev jag en novell på ca femtontusen tecken, om jag inte minns helt fel. Sedan skickade jag in den till juryn som bestod av flera språklärare från olika folkhögskolor. Jag minns att jag inte var det minsta nervös för jag hade inga förväntningar. Jag tyckte naturligtvis att det hade varit kul om jag hade tagit tredjeplatsen och blivit publicerad, men det var inget som jag vågade hoppas på. Jag har aldrig varit sorten som har tagit ut någon glädje i förskott. Man ska inte glädjas i onödan, som någon komiker sade en gång. Det ligger något i det. Förväntar man sig inget slipper man bli besviken.
Jag vann.
Jag tog hem hela skiten.
Jag blev uppriktigt sagt förvånad. Jag tyckte det var kul. Jag blev lite av en kändis under en kort tid och det var extra roligt att se minen på Pierre. För att inte tala om den förbannade studierektorn.
Det trodde du inte va, gubbjävel! Minns jag att jag tänkte. Du kanske har gått en massa fina skolor och kan plocka ut ett satsadverb, men hur många novelltävlingar har du vunnit? Din jävla skithög!
Under hela mitt liv så hade jag tidigare satt en ära i att vara sämst i allting. Nu hade jag vunnit, nu hade jag blivit bäst i någonting utan att jag hade ansträngt mig. Det var en ny känsla.
Jag minns att jag även fick ett diplom. När jag kom hem på kvällen så lade jag diplomet på golvet intill sängen. Så att jag kunde titta på det innan jag somnade. Det finns några som tycker om något som jag har skapat. Tänkte jag.
Det var samma känsla som efter första gången som jag hade delat säng med en flicka. Alla hatar mig, utom en människa.
Nu kunde jag lägga till några fler människor till listan över folk som inte ansåg att jag var helt hopplös.

Fortsättning följer...

tisdag 8 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 1.

Jag känner en ung flicka som skulle behöva flytta ifrån stan. Jag kallar henne för Lotta. Jag tänker inte gå in på omständigheterna till varför Lotta behöver flytta, det är ointressant. Men jag är helt säker på att hennes liv skulle gå i en positiv riktning om hon flyttade. Men hon kommer inte att flytta. Hon vågar inte. Hon är född och uppväxt här i stan.
Det är alltid första flytten som är svårast, när man ska lämna platsen som man växte upp på.
Det är då man bryter upp. Ibland så kan det hända att man behöver flytta flera gånger i sitt liv. Det brukar inte vara några problem, man fixar sig en ny bostad på annan ort och så flyttar man bara. Punkt slut. Men första flytten, när man är ung och lämnar sin uppväxtmiljö, sina kompisar och alla hemliga stigar till gömställen som bara man själv känner till, då bryter man upp. Det kan vara svårt. Tänk om jag inte hittar stigen till ett nytt gömställe?
Det där ska inte tas bokstavligt. Ett gömställe kan helt enkelt bara vara en plats där man blir lämnad ifred och den hemliga stigen kan vara en speciell slinga i parken som känns invand och trygg att promenera en sen sommarkväll. En grusad gång i parken som leder fram till en parkbänk där man får sitta och drömma sig bort. En plats där man får sitta och känna sig ensam, tycka synd om sig själv och kanske fantisera om kommande äventyr. När man är ung så hoppas man fortfarande på äventyr.
Om jag bara kommer bort från den här förbannade stan!
Lotta har en speciell sådan plats. En parkbänk under en stor ek. Jag kan se henne ibland från min balkong. Hon sitter där ensam med sina tankar och drömmar om framtiden. Jag vet inte vad hon har för drömmar, men jag har själv varit ung och jag har själv suttit ensam på en parkbänk. Jag skulle tro att hon har samma drömmar som jag en gång hade.
Jag tror inte att Lotta kommer iväg från stan.
Jag har också suttit ensam på en hemlig parkbänk med mina drömmar.
Jag kom iväg från min hemstad.

Under åttiotalets första hälft så var det inte så vanligt att man flyttade från sin hemort. Det fanns jobb. De som flyttade var de som skulle börja studera, de som skulle bli något. Resten stannade kvar, fick jobb, bildade familj och började sin resa mot döden.
Det fanns naturligtvis en del löshästar som försvann från stan utan att ha någon högre utbildning som mål. Oftast eskorterade av polisen till någon ungdomsvårdsskola, häkte eller mentalsjukhus. Jag ville inte tillhöra dem. Jag ville gärna lämna stan utan några stora tidningsrubriker, framför allt ville jag vara den som lämnade stan först.
En kille som hette Tompa vaknade en tidig morgon av att någon skrek i hans öra. Tompa tittade sig omkring men han var ensam i sitt pojkrum. Ändå hörde han någon som vrålade inuti hans huvud. Någon som ville att han skulle smyga in i sin farsas sovrum innan resten av kvarteret vaknade.
Det är dags att du tar ett allvarligt snack med din far! Sade rösten som nu hade dämpat sig en smula. Och för att understryka allvaret så kanske du ska ta med dig din nya, fina hammare?
Nu lät rösten nästan vänlig. Tompa bestämde sig för att lyssna på rösten. Det var dumt gjort. Tompa tyckte att rösten hade rätt. Det var verkligen dags för fadern att ta sin son på allvar.
Nu jävlar är det dags för ett allvarligt samtal! Tänkte Tompa när han smög in hos den sovande fadern. Och har man en hammare i näven så lyssnar folk! Tänkte Tompa. Då behöver man inte upprepa sig!
Två dagar senare haffade polisen honom på torget i Trollhättan. Tompa hade gått från rum till rum i villan och slagit ihjäl sin far, sin syster, sin gamla farmor inklusive hunden som de hade haft i över tio år och som hade varit Tompas enda vän under hela barndomen. Allt detta innan morgontidningen hade landat på hallgolvet.
- De ville inte lyssna!
Var Tompas försvar.
En sorglig historia.
Tompa lämnade stan före mig.
Om man lämnade stan utan ha några egentliga skäl så ansågs man som konstig. Tompa hade goda skäl att lämna stan. Jag lämnade stan utan några som helst skäl utom mina egna, det ansågs som mycket konstigt.
Det var så det var. Därför ville jag därifrån.
Så en tidig morgon vaknade jag, liksom Tompa, och kände att det var dags att göra något konstruktivt. Jag var ung, klockan var sex på morgonen och om en timma skulle jag vara på jobbet.
Jag gick aldrig mer dit.

Första staden jag flyttade till låg bara tjugo mil bort. En oändlig sträcka då. Två landskap bort. Jag hade aldrig tidigare varit i staden, knappt ens hört talas om den. Det kändes bra. När jag klev av på perrongen så ägde jag bara vad jag hade i mina två väskor. Det kändes också bra. Spännande. Jag kände mig som en riktig äventyrare. Jag stod på en perrong i en mellansvensk småstad men jag kunde lika gärna ha stått utanför franska främlingslegionens värvningskontor. Nu kunde vad som helst hända!
Det gjorde det inte.
Det hände inte så mycket i alla fall. Det tog inte så lång tid förrän jag hade hittat en ny hemlig stig som ledde till en lagom undanskymd parkbänk.
Meningen var att jag skulle börja studera. Jag hade sökt in på flera folkhögskolor och kommit in på tre av dem. En låg i Hälsingland, en låg i Skåne och en i Värmland. Jag drog lott. Jag brydde mig inte om var jag hamnade eller vilken inriktning folkhögskolan hade. Jag hade inte en tanke på att förkovra mig i några studier. Folkhögskolestudier gav däremot bidrag, det där bidraget ville jag gärna ha. Bidraget var biljetten bort.
Egentligen så hade jag fått en fantastisk chans. Meningen var att jag skulle läsa in grundskolan, sedan gymnasiet och sista terminen skulle jag ägna åt något som kallades högskoleförberedande. Jag hade blivit beviljad bidrag från Försäkringskassan för tre års studier. Bidrag utan återbetalningsskyldighet. Jag hade verkligen chansen att bli något!
Jag sumpade alltihop och jag skrattade under tiden.
Jag brukade gå till skolan på morgonen, så att jag fick min närvaro. Sedan brukade jag smita iväg. Om man ska utbilda sig så bör man ha en plan, man ska vilja utbilda sig till något. Det fanns inget jag ville bli, därför såg jag ingen mening med att sköta mina studier men bidraget låg på en rätt så hög nivå. Jag fick t o m traktamente!
Jag lyckades behålla bidraget i två terminer. En bedrift i sig självt med tanke på att jag knappt öppnade mina läroböcker en enda gång. Jag hade inte ens med mig dem till skolan. Första dagen var det upprop, därefter fick man sina läroböcker (eller kurslitteratur som de sade, jag undrar vad som är skillnaden?) och sedan fick man gå hem.
- I morgon börjar allvaret elever!
Jag bar mina läroböcker i en plastkasse och när jag kom hem så slängde jag upp dem på hatthyllan.
Där ska ni få ligga! Tänkte jag. Det fick de göra.
Det händer än idag att jag undrar över vad jag egentligen gick miste om? Vad var det som jag skulle lära mig?
Det behöver jag egentligen aldrig grubbla över för idag lever jag ett gott liv och kan unna mig både det ena och det andra. Det beror inte på flit och ambitioner, det beror på att jag har varit på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Jag har sagt de rätta prylarna till de rätta personerna. Om man sväljer sin stolthet och förnedrar sig riktigt ordenligt så brukar det gå bra. Det handlar om att kunna svälja skit och sedan ställa sig i kön och be om en extraportion.
Det gillar de.
Och vad spelar det för roll egentligen? När slutet nalkas så ligger vi allihop och skiter ned oss av skräck i en säng på långvården. Om vi har tur. Om vi blir så gamla. Då spelar det inte längre någon roll om vi lärde oss multiplikationstabellen och ordklasserna. Jag tror att vi istället ångrar att vi inte simmade i fler sjöar och prövade på hur det kändes att fräsa fram i en öppen sportbil i tvåhundra knutar med en halvdrucken vodkaflaska i knät. Jag tror att karriären är väldigt långt borta när det är dags för oss att segla vidare och möta vår Gud.

Fortsättning följer...

måndag 7 juni 2010

En promenad på Pompejis gator.

Det finns ett yrke som verkligen skrämmer skiten ur mig. Detta yrke kräver två egenskaper hos den sökande – Servicekänsla och vana av att tala inför grupp. De kräver t o m att man ska tycka att det är roligt!
Jag syftar på reseledare.
Det är så långt ifrån min personlighet som något kan komma. Jag gillar att resa, jag gillar däremot inte att ge folk service och att tala inför en folksamling får mig att skaka av skräck.
Jag är inte heller intresserad av att dela med mig av någon som helst kunskap. Inte till någon. Det är emot min religion. ”I de blindas rike är den enögda kung”. Fattar ni vart jag vill komma? Om alla vore analfabeter utom jag och Ni som läser min blogg, ja då skulle vi regera världen. Vi hade ju varit direkt korkade om vi lärde ut alfabetet till den okunniga massan.
Jag skulle bli en värdelös reseledare.
Men tänk om de hade tvingat mig? AF har tvingat mig till många jobb tidigare som jag absolut inte har passat för. Tänk om de hade tvingat iväg mig på en reseledarutbildning med efterföljande anställning hos t ex Fritidsresor? Jag hade nog inte gjort någon succé.
Först och främst så skulle jag bli tvungen att dricka mig berusad varenda dag, för att våga prata inför en massa folk. När jag väl hade blivit full så hade jag antagligen struntat i mina förpliktelser i alla fall. Jag hade suttit bakom disken på hotellet, glott rakt fram och varit förlorad i mina fantasier och dagdrömmar. Utanför skulle turisterna sitta i en varm utfärdsbuss och vänta.
- Var är den där jävla guiden nu då?
Skulle någon undra.
- Jag såg honom för en stund sedan. Han satt vid receptionen. Man skulle nästan kunna tro att han var berusad!
Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan jag fick sparken?
- Titta! Nu sitter han där bakom disken och glor igen. Vad GÖR han under dagarna egentligen?
En reseledare ska även vara något av en problemlösare. Han ska ha kontakter med flygplatspersonal i händelse av förlorat bagage. En reseledare ska vara en bra fixare. Han ska kunna behålla lugnet i stressade situationer och klara av att ha många bollar i luften. Jag är sorten som kokar makaronerna innan jag steker falukorven. Alla andra metoder framkallar stress hos mig. Jag avskyr stress lika mycket som att lösa problem.
Jag skulle hellre ligga ute vid poolen och dricka drinkar istället för att lösa problem.
- Jo… Nu har det gått två dagar. Jag har inte sett till mitt bagage ännu!
Upplyser en medelålders familjefader mig om.
Jag skulle undra var någonstans som jag kom in i bilden? Jag skulle faktiskt inte komma på någonting som jag sket mer i än hans jävla bagage. Antagligen skulle jag säga det till honom också. Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan de gav mig sparken? Platschefen skulle kalla in mig på sitt kontor inom en vecka. Han skulle nog be mig redogöra för en enda anledning till att de skulle behålla mig som reseledare.
- Mitt fördelaktiga utseende och vinnande personlighet?
- Gå härifrån!

För ett par år sedan så besökte jag och Janne Italien. Det var en trevlig resa. Ett härligt land! Vi var med på ett par utflykter, bl a till Pompeji. Det var ohyggligt hett. Vår reseguide var en dansk kvinna i fyrtioårsåldern. En väl påläst kvinna. Vi var en grupp på kanske fyrtio personer, mest barnfamiljer och pensionärer. Och så jag och Janne. Den danska reseguiden hette Bente och talade svenska men med kraftig, dansk brytning. Hon talade tydligt, högt och långsamt så man förstod det mesta av vad hon sade.
Janne blev intresserad av Bente. Han tyckte att hon var en mycket tilltalande kvinna. Han höll sig i närheten av henne hela tiden. Janne gick bakom Bente och stirrade på hennes vickande bakdel. Det var fyrtio grader varmt. Getingar och flugor surrade runt oss. Det lät som en transformatorstation ovanför våra huvuden.
- Herregud vilken hetta!
Sade jag.
- Jag har haft stånd i över en timma!
Svarade Janne. - Och vilket stånd sedan!
Bente gick vidare och berättade om Pompejis historia och om folket som hade levt där. Janne gick tätt efter henne. Hon stannade och pekade ned på en av stenplattorna som gatan var belagd med. Ett manligt könsorgan prydde plattan. Sådana plattor hade använts till att visa vägen till bordellen.
- Jo, alltså, här ser vi en… En… Jo, öh…
Bente visste inte riktigt hur hon skulle gå vidare. ”Lillemanden” kunde man säga på danska. Hur sade man på svenska utan att låta alltför grov och vulgär?
Hon frågade Janne. Han stod ju alldeles intill henne.
- Stora kuken!
Viskade Janne i hennes öra.
Bente tackade och fortsatte med sin redogörelse inför resten av gruppen.
- Och här ser vi alltså stora kuken!
Sade Bente. - På Pompejis gatstenar såg man ofta stora kukar som visade vägen till närmaste bordell!
Bente berättade att under romartiden så hade man en mycket öppen och liberal syn på sex och att gå på bordell ansågs inte vara något konstigt alls.
- Stora kuken visade alltid vägen!
Avslutade hon. Sedan traskade vi vidare.
Janne gick alldeles bakom Bente. Han hade fortfarande stånd.
- Kuken visar vägen…
Sade Janne. - Det har den väl alltid gjort?
Jo, jag skulle tro det. Inte mycket som har ändrat sig hos männen i alla fall.

torsdag 3 juni 2010

Flickan, flaskan och skogen - Del 2.

Det gick buss till Folkparken varje lördag under sommaren. Den kallades kort och gott för Bengtsforsbussen och avgick från Pressbyrån. Det söps och slogs på den där bussen hela vägen upp till Parken. Den var som en rullande bar. Det var ingen som helst koll, ungdomarna klev på bussen med plastkassar fulla med sprit och började genast dricka. Många blev sjuka under vägen. Det flöt ofta spyor i mittgången. Jag satt själv och kräktes hela vägen upp till Parken en gång. Det var första gången jag hade druckit en hel flaska sprit. Jag trodde att jag skulle dö. Jag skrek på hjälp.
- Jag måste hem för helvete!
Ingen hörde. Alla vrålade i kapp med varandra. Många hade fullt upp med sin egen berusning. Ibland stannade bussen för pisspaus. Ungdomarna raglade ut, pissade, kräktes och ramlade runt vid dikeskanten. En del blev liggande. Busschauffören tog ingen hänsyn till sådant. Klev man inte på bussen efter tio minuter så fick man ligga kvar.
Det var ett under att det inte skedde några dödsfall. Det var många fall av akut spritförgiftning under de där bussturerna. Jag var en av dem som fick bäras ut ur bussen när vi hade kommit fram.
När jag tänker tillbaka så tycker jag att det är en smula märkligt. Detta var under en tid när politikerna på fullaste allvar övervägde att förbjuda tecknad film, den ansågs vara våldsam. Folköl fick inte säljas under söndagar och inte efter klockan åtta övriga kvällar och vi hade bara två statliga och hårt styrda TV-kanaler som visade – om möjligt – ännu mer vinklade och censurerade nyheter än idag. 1983 var Sverige som vilken kommuniststat som helst. Allt gick att förbjuda och man gjorde det också. Man klippte ned filmer och viss musik fick inte spelas i radion men bussen upp till Bengtsforsparken rullade vidare.
När lördagen närmade sig så hade jag fått ut en sjuttiofemma Renat. En äldre syster till en kompis hade köpt ut. Det brukade hon göra, om man tjatade på henne ett tag. En sjuttiofemma var mycket på den tiden men jag hade inte tänkt behålla hela flaskan för mig själv, jag tänkte bjuda Carita. Om jag såg henne däruppe, om hon kom fram till mig och kanske, kanske skulle hon följa med mig upp i skogen.
Kanske.
Det fanns ju de som prickade in sju rätt på Lotto.

Den där lördagen tog jag inte bussen. Jag var rädd för att bli av med spriten. Sådant hände. Jag åkte istället bil upp med några kompisar. En trimmad Volvo Amazon med dubbla weberförgasare och hårdrock vrålande ur högtalarna. När vi kom fram så klev jag ur bilen och gick iväg för mig själv. Jag satte mig på en betongsugga lite längre bort och blandade till en grogg på Renat och apelsinfanta. Det var en ljummen kväll i juni och musiken från scenen hördes lite längre bort.
Det var 1983, jag var arton år, jag satt ensam på en betongsugga vid skogskanten och hoppades att en speciell flicka skulle se mig.
Jag kan än idag känna smaken av Renat och Fanta och lukten av skog. Det är en smak av förväntningar, av spänning och ungdomlig oskuld. När jag slog upp en grogg så kunde vad som helst hända.
- Jaså, du kom hit i alla fall! Du var inte med på bussen!
Det var Carita. Hon såg mig till slut och hon hade kommit fram till mig! Jag märkte att hon redan var berusad. Det gjorde mig lite besviken. Någon annan hade redan hunnit bjuda henne. Jag sträckte fram flaskan och frågade om hon ville ha.
- Inte här! Vi går in i skogen istället!
Jag trodde knappt det var sant. Jag hade gruvat mig för att ställa den frågan till henne, nu slapp jag.
- Ok!
Svarade jag och försökte låta nonchalant. Vi hoppade över ett dike och klev in i skogen. Det var det mest spännande jag hade varit med om i hela mitt liv.
- Skaru knulla den där?
Hörde jag någon ropa efter oss. Jag tror att det var Hasse. Jag hoppades att Carita inte hörde.
Vi satte oss på en nedfallen trädstam. Vi rökte och drack ur min flaska. Alkoholen hjälpte mig att finna orden. Jag började prata. Jag minns inte om vad men jag minns att jag kände mig glad över att få sitta intill en vacker flicka. Hon satt kvar. Det räckte för mig.
- Du vet vad dom säger om mig va?
Sade hon helt plötsligt.
Jo, det visste jag ju.
- Du har legat med alla.
Hon undrade om jag trodde på det.
- Nej, jag tror bara att du har legat med fel killar.
Hon log och tog min hand. Jag höll en flicka i handen! Det var stort. Det var något alldeles jävla fantastiskt! Jag visste att jag skulle plocka fram det där minnet om och om igen resten av sommaren.
- Och du är ingen tönt! Sade hon. - För jag tror inte heller på vad folk säger. Det är skitsnack alltihop!
Jag sade att alla hatade mig.
- Samma här! Jag tänker flytta härifrån!
- Jag också!

Vi satt tysta. Jag drack. Jag blev väldigt full. Jag frågade om hon ville ha.
- Försöker du att supa mig full?
Undrade hon.
- Nä, det är ingen idé. Jag blir ändå alltid fullast!
För första gången så blev det inte så. Carita blev kanonfull. Hon reste sig upp, gick ned på knä, tuppade av och blev liggande på rygg i den mjuka mossan. Det blev nästan helt tyst, det enda som hördes var musiken långt borta och Caritas andetag. Jag satt kvar på trädstammen. Jag drack ur flaskan och rökte. Jag ställde mig upp och tittade ned på Carita som låg på rygg och snarkade. Jag tyckte hon var vacker.
Jag böjde mig ned över henne, tog tag i hennes ena axel och arm och vände henne på sidan.
- Om du skulle börja kräkas!
Hon svarade inte. Hon snarkade vidare.
Jag satt kvar hela natten. Flaskan varade länge. Jag satt för mig själv i en skog en ljus och ljummen juninatt och drack Renat, rökte John Silver och vakade över en flicka som hade fått för mycket att dricka. Till slut tystnade musiken bortifrån parken, jag hörde hur bilar startade och spann loss på grusparkeringen. Sedan blev det helt tyst. Förutom Caritas snarkande. Jag drack ur det sista ur flaskan, reste mig upp och kräktes över Caritas skor.
Jag visste inte hur jag skulle ta mig hem.
Det var mitt åttiotal i ett nötskal. Dessutom regnade det rätt så ofta.

Carita flyttade inte. Det gick som det brukar gå för flickor som henne. Ett år senare blev hon med barn och gifte sig med en bondlurk vars största intresse var att meka med en gammal raggarbil. Jag hörde av en bekant att hon fick sitt tredje barn lagom till sin tjugofemårsdag.
Carita kom aldrig iväg.
Hon fick ett halvtidsjobb borta vid ett äldreboende som gav henne rätt till att stämpla upp till heltid.
Efter den där natten i skogen med Carita så träffade jag henne några gånger vid torget. Jag brukade prata med henne. En kväll svängde det upp en gammal raggarbil intill oss.
- Ska du snacka med den där jävla tönten?
Undrade en bonnraggare med tätt sittande ögon, stora hamsterkinder och tunt, fett hår som låg klistrat över skallen. Han såg ut som sorten som hade en förkärlek för kvinnomisshandel, öl och grova porrfilmer. - Häng på oss istället!
Carita tittade på mig, ryckte på axlarna och hoppade in i bilen. Det var det sista jag såg av henne.
Jag kom iväg. Jag flyttade och skapade mig en ny framtid där ingen hade några förutfattade meningar om mig. Där ingen visste vem jag var. Jag startade om, jag kunde bli vem jag ville. Det var ett bra val.
Men smaken av Renat och Fanta och lukten av skog en junikväll kommer alltid att finnas kvar någonstans inom mig. Småstadsliv, fyllor på grusparkeringar och jeansjackor är min bakgrund och historia.
Och jag har inte ens vett att skämmas över det!

tisdag 1 juni 2010

Flickan, flaskan och skogen - Del 1.

Att hänga i ett gathörn var en konstform som praktiserades med mycket stor energi under min första halva av åttiotalet. Man stod i ett gathörn i centrum med sina kompisar och rökte och pratade skit.
Det hände absolut ingenting.
Vi kunde lika gärna ha suttit hemma i våra rum. Det hände inte så mycket mer där heller men grejen var att man visste att det inte skulle hända något hemma, i gathörnet däremot var allt möjligt. Om det till äventyrs skulle hända något, så kunde det hända där. Vi drömde om att få kontakt med flickor. Det var vad som skulle kunna hända. Det hände sällan.
Ibland gick det förbi ett gäng tjejer. Då tystnade vi och gömde oss bakom ett moln av cigarrettrök. Innan hade vi skrutit vitt och brett inför varandra. Nicke var värst.
- Igår fick jag doppa!
Kunde han säga.
- Jag också!
Sade någon annan.
De tittade på mig. Hade inte jag fått något?
- Igår var det nära!
Svarade jag. - Jag ville, men inte hon!
Många gömde sin osäkerhet och brist på erfarenheter hos det motsatta könet bakom lögner och skryt. Jag trodde ett tag att jag var den enda artonåringen i Sverige som aldrig hade haft sex. Det kändes så och jag visste inte hur jag skulle råda bot på detta minst sagt pinsamma tillstånd. Så jag hängde vidare i det där gathörnet och hoppades på att något skulle hända.
Jag fantiserade ofta om att en mogen kvinna skulle gå förbi, en mogen kvinna på tjugoett - tjugotvå år. När man är arton år så är alla kvinnor över tjugo år mogna kvinnor.
Idag har jag svårt att tänka mig att en tjugoårig kvinna skulle ha haft något intresse av en artonårig, blyg fåntratt med ansiktet fullt av finnar och bölder. Men hoppet är det sista som dör. Det fanns folk som spelade på Lotto, chansen att vinna var mikroskopisk, ändå fortsatte de med att spela.
Så jag hängde kvar i det där gathörnet tillsammans med mina kompisar.

Ibland när vi stod där så kunde det gå förbi en tjej som hette Carita. Hon bar alltid tighta jeans och en sliten jeansjacka. Hon hade skrivit sitt namn bak på ryggen på jackan med en grov tuschpenna. CARITA. Hon var en av få flickor som brukade hälsa på oss. Hon såg oss faktiskt. Jag var den enda som hälsade tillbaka. De andra stod tysta. Carita hade dåligt rykte.
- Den där, hon har varit med alla!
Sade Hasse.
- Alla utom mig!
Svarade jag.
Jag hade gärna varit med Carita, om jag hade fått chansen. Jag struntade i om hon hade dåligt rykte. Hon hälsade på mig, hon såg mig och det räckte. Jag började fantisera om Carita. I mina dagdrömmar så stannade hon helt plötsligt upp en dag när jag stod med mina kompisar och hängde, hon skulle ta mig i handen och dra med mig hem till sitt flickrum. Hennes föräldrar skulle vara bortresta. Om nu ryktet stämde, att hon hade varit med ”alla” så betydde det att hon visste hur det gick till. Jag önskade att hon skulle visa mig hur det gick till. Gärna flera gånger. Hela dagen.
Jag brukade få stånd när jag tänkte på Carita. När jag tänker efter så hade jag nog konstant stånd under hela min tonårsperiod. Det var så min ungdomstid var. Jag stod i ett gathörn, rökte och hade stånd. Jag och mina kompisar vid åttiotalets början.
- Nu skulle det sitta fint med ett ligg!
Sade Nicke.
Ja, det skulle det verkligen ha gjort.

En dag stod jag själv i gathörnet och hängde. Jag väntade på mina kompisar. De brukade dyka upp efter ett tag. Om man stod där tillräckligt länge. Gathörnshäng var inget som sportfånarna ägnade sig åt, de brukade hållas vid någon fotbollsplan. De som gick i gymnasiet hängde inte heller vid något gathörn. Jag vet inte vad de gjorde på sin lediga tid men hängde i gathörnen gjorde de inte. Om man tillhörde dem som hängde i ett gathörn så stod man utanför. Jag gillade att vara utanför. Jag sket i framtiden och jag brydde mig inte om att försöka vara populär. Jag ville bara bli av med mina finnar och få en flickvän.
Den där dagen när jag stod där ensam och väntade på mina kompisar så dök Carita upp. Hon tittade på mig och hälsade. Jag hälsade tillbaka. Hon stannade upp. Det var första gången hon hade gjort det. Annars så brukade hon bara gå vidare. Jag blev illröd i ansiktet. Tänk om det syntes på mig att jag brukade fantisera om henne? Herregud! Tänk om det gör det!
- Jaha, och vad gör du annars då?

Frågade hon.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var inte van vid att konversera med tjejer. Överhuvudtaget så var spontanumgänge med tjejer en helt okänd värld för mig. Vad jag gjorde? Ja, vad i helvete gjorde jag egentligen?
- Ja… Jag står här jag!
Hon frågade mig om jag skulle till Parken på lördag. Jag sade att jag inte visste. Det berodde på. Om jag får tag på brännvin! Tänkte jag. Då kan du ge dig fan på att jag ska dit!
Jag sade att jag kanske skulle dit, det berodde på vem det var som spelade.
- Eddie Meduza! Han är skitbra ju! Jag ska dit i alla fall!
Sedan sade hon hejdå och gick. Jag bestämde mig för att jag skulle till Parken. Jag var tvungen att försöka få tag på sprit. Nu gällde det verkligen! Carita hade sagt till mig att hon skulle dit!
Det var Folkets Park som gällde under somrarna vid åttiotalets första hälft. Hunnebostrandsparken, Bengtsforsparken, Råglandaparken och allt vad de hette. Det var samma meningslösa häng där. Man gick sällan in. Istället stod man vid grusparkeringen utanför och drack, blev full och hoppades att något skulle hända. De som var populära, som var med i konkurrensen så att säga betalade inträde, gick in och bjöd upp, vi andra stod utanför. Det var mycket roligare eftersom det inte gick att få med sig sprit in på själva festområdet. Den riktiga festen pågick oftast utanför. Folk söp, slogs, tog kontakt med det motsatta könet och smög iväg in bland buskarna.
Flickan, flaskan och skogen, som man sade.
Jag ville väldigt gärna få gå in i skogen med en flicka någon gång. Helst med Carita.

Fortsättning följer...