måndag 28 juni 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 1.

1989 var Nina Pettersson fjorton år och det var då hon skådade ljuset i dubbel bemärkelse. I skenet från lågorna som åt upp skolan som hon just hade tänt på så fick hon insikt.
Jag är galen och jag vet om det!
Tänkte hon för sig själv. Det kändes bra.
Galenskap behövde inte vara något negativt, ibland behövdes galenskap. Det krävdes en galen person för att bränna ned en högstadieskola och just nu brann Olaus Petriskolan i Örebro för fullt. Det kunde de tacka Nina för. Ingen elev med vettet i behåll kunde ju gråta över att ett sådant jävla anushål äntligen brann ned till grunden.
Vårterminen 1989 såg sig inte bara Nina som en hjälte, det var då hon förstod att hon var galen. På riktigt.
Och det var enbart positivt.
De kommer att hurra för mig! Tänkte hon. Jag är en jävla hjältinna!
Nej, det var ingen som hurrade för Nina. Några dagar senare kom de och hämtade henne.

Som liten flicka så tillbringade Nina en stor del av sin tid vid sitt dockskåp. Hon älskade att möblera de små rummen med ännu mindre möbler och placera ut de små dockorna i olika situationer. Nina gillade dockor. Hon tillverkade egna små dockor av plastkulor och träbitar som hon karvade till. Hon använde garn som hår. Med tiden så blev hon riktigt skicklig och föräldrarna hoppades att deras lilla flicka kanske hade konstnärliga anlag. I början så byggde hon upp en trevlig liten låtsasvärld såsom alla småflickor gör. En harmonisk familj med mamma, pappa och två små barn. Så långt var allt väl. Möblerna stod där de skulle, mannen gick till sitt jobb varje dag, modern skötte hemmet och barnen lekte ute i trädgården. Nina skrev små lappar i varje rum som beskrev handlingen, vad familjemedlemmarna gjorde osv.
"Mamma lagar middag, idag så blir det kålpudding!"
Hon bytte ut lapparna varje dag allteftersom handlingen fortskred.
Ninas föräldrar gladde sig åt att deras lilla dotter hade en sådan trevlig hobby. Ibland hände det att de oroade sig för att hon var så ensam, att hon aldrig lekte med andra barn men å andra sidan så var det skönt att hon kunde aktivera sig själv.
Men så en dag så kom det första tecknet på att allt inte stod rätt till hos dottern. Nina var i skolan och modern höll på med att städa hennes rum. Hon slängde en blick mot dockskåpet och såg att ena dockan, det var mamman i dockfamiljen, hängde och dinglade från lampkroken i vardagsrummet. Dockan hade en perfekt liten strypsnara runt halsen. Intill låg en av Ninas textade lappar. ”Mamma har tröttnat på hela skiten!”
Ninas mor blev förfärad och till kvällen så tog hon ett allvarligt samtal med Ninas far. Var det något fel på deras dotter?
- Äsch! Det är hennes fantasi som spårar iväg lite bara! Gumman har en livlig fantasi helt enkelt!
Efter några dagar dök det upp en ny docka i Ninas dockhus. Nina hade tillverkat en ny dockmamma, en fostermamma som hette Anki. Nu började den lilla dockidyllen förändras. Nina lade till flera nya dockfigurer efter hand. Enbart manliga. De dök upp när fadern i familjen var på sitt jobb.
”Anki har kalas när pappa är på jobbet”
Kunde Ninas mamma läsa på en lapp en dag när Nina var i skolan. På golvet låg dockmamman med uppdragen kjol och mellan benen låg en nytillverkad, manlig docka. Små glas och flaskor låg i en enda röra på det lilla köksbordet.
- Vad är det för fel på vår dotter?
Sade Ninas mor högt för sig själv. - Och var får hon dessa idéer ifrån?
Men så en dag, när Nina var på väg mot sin tolfte födelsedag så tröttnade hon på sitt dockskåp och alla sina dockor. Hon började bli för gammal för fåniga lekar. Smink, läppglans och vita Prince började locka istället. Hon bar ut dockskåpet i trädgården, hällde bensin över hela rasket och tände på. Sedan vände hon ryggen till sin barndoms lekar och gick iväg. Modern sprang ut i trädgården för att släcka. När branden var släckt så var det bara en förkolnad hög kvar av Ninas dockskåp. Alla hennes dockor hade brunnit inne, utom en: Anki. Henne hittade fadern flera veckor senare, under altanen. Vissa kvällar brukade han smyga dit och ägna sig åt sin imponerande samling av porrtidningar. Många sommarnätter hade han suttit där och bläddrat i sina porrtidningar med ett rejält tag om kuken. Till sin fru brukade han säga att han var tvungen att inspektera husgrunden så att inte husbocken hade fått fäste. En granne hade nämligen drabbats av detta en gång och det hade slutat i katastrof. Det var visserligen många år sedan.
- Men man får aldrig slappna av!
Som han sade till sin fru.
Nu är det dags för att röka ut husbocken! Tänkte alltid fadern när han kände sig sugen på en runk till någon av sina porrtidningar. Det var när han stod på knä under altanen och rökte ut husbock för fulla muggar som han upptäckte den lilla dockan i ena hörnet, dockan Anki. Intill henne stod en liten resväska. En handtextad lapp låg på marken intill dockan.
”Anki plockar ut försäkringspengarna och drar till Västindien på semester. Snuten misstänker ingenting!”
Det var då som även fadern förstod att allt inte stod rätt till med deras lilla dotter.
Och så, drygt två år senare så brände Nina ned sin skola till grunden.

De kom och hämtade Nina tidigt en morgon. Det blev bestämt att hon skulle skrivas in på barnpsyk. Där konstaterade man att hon förmodligen led av en mildare variant av antisocial personlighetsstörning. Inte tillräckligt för att hon skulle diagnostiseras som sjuk och därmed slippa straff, men tillräckligt för en placering på Edesta skolhem för unga, vanartiga flickor. Det konstaterades även att Nina var begåvad en bra bit över genomsnittet. Det gillade Nina att höra. Hon hängde upp sig på just det där med begåvad. Edesta skolhem tänkte hon sig som en fin privatskola för extra begåvade flickor.
Jag är galen och begåvad! Tänkte Nina. Den blandningen kan ta mig långt i livet!
Hon såg framför sig hur hon i stor stil anlände till Edesta Skolhem, en skola för begåvade flickor, minsann! På trappan upp till den fina skolan skulle alla elever stå samlade när hon klev ur taxin, och mitt bland eleverna skulle självaste rektorn stå.
- Så ser en riktig begåvning ut!
Skulle han säga och peka på Nina, de andra flickorna skulle nicka och se avundssjuka ut. För de var minsann inte lika begåvade.
Riktigt så blev det inte.
Edesta Skolhem visade sig vara en förvaringsplats för unga flickor som mer eller mindre var rena halvidioter och många av dem var direkt kriminella. Någon rektor tog aldrig emot Nina, däremot en fet kvinna som kallades för ”Morsan” kort och gott, och som var föreståndare över skolhemmet. ”Morsan” hade för vana att starta varje dag med en flaska bananlikör. Vid lunchtid brukade hon ”komma ur balans” som hon sade, och detta tillstånd balanserades bäst upp med öl och portvin resten av dagen. Morsan tillbringade hela dagarna inne på sitt kontor och syntes aldrig till, indirekt så var det de manliga vårdarna som styrde och ställde på Edesta Skolhem.
Det var inte bra.
Flera av dem var både sadister och gubbsjuka äckel och den absolut värsta av dem var Sorken, en femtioårig, fet man med grått skägg, små grisögon och stora framtänder. Han påminde till utseendet om en sork och kallades därför för Sorken.
Sorken var en otäck jävel.
Han var anställd som vårdare och hans huvuduppgift var främst att vara ett stöd åt flickorna på deras väg mot rehabilitering. Sorken var inte ett dugg intresserad av att vara något stöd, eller att rehabilitera dem. Sorken var däremot mycket intresserad av de unga flickornas underliv. Han var dock noga med att inte antasta flickor som var under femton år. Han gick bara på dem som var lovliga. Det fanns inget moraliskt bakom detta beslut, det var bara en säkerhetsåtgärd, om han någon gång skulle åka dit så skulle de i alla fall inte kunna anklaga honom för pedofili.
Nina var fjorton år. Om ett halvår skulle hon fylla femton.
- Vänta bara! Snart ska jag göra dig till en fiin flicka!
Sade Sorken till henne redan efter andra dagen.

Fortsättning följer...

12 kommentarer:

danny sa...

Äntligen en historia om Nina Pettersson - vi har väntat!

Anonym sa...

usch!vad vill man säga med sånt här?

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"usch!vad vill man säga med sånt här?"

Ha! Ha! Den var bra! Och nej, den här bloggen har inget som helst budskap, den vill inte säga någonting. Jag bara skriver vad som faller mig in för tillfället.

Anonym sa...

Hej de e jag som tyckte usch här ovan. Jag menar inte kritisera dig tvärtom, jag blev illa berörd ,mindes saker från mitt liv. Ett dockskåp ska väl gestalta verkligheten kan man tycka.Och verkligheten ser inte så roligt ut alltid. Tänk på Goethes "ett dockhem"ioförsig har jag inte läst den men ändå.

Gammal Hårdrockare sa...

Men vad i helvete! Jag hade fått tre nya kommentarer, markerade alla för publicering men bara en dök upp (!) Inte första gången det händer. Det är något jävelskap med den här sidan, för kom ihåg: Jag publicerar ALLA kommentarer, oavsett om de innehåller påhopp, kritik, hot om stryk osv.

Anonym sa...

Du har utvecklats en del sedan jag läste från dig första gången, från någon sorts självbiografi där du söp och sket ner dig (vill minnas att du sagt det var dins slaggtexter) till Axel Olsson till det du gör nu.

Du är en fantastisk skrivare och jag har skrattat gott åt många av dina texter. Varför inte starta upp en sida där dina texter ligger i olika kategorier? En med mindre seriösa självbiografier (de äldre varianterna), en om Axel, en med random texter som typ övrigt och en med ditt nya lter ego som denna?

Jag personligen skulle verkligen vilja läsa mer om Axel Olsson, bonnjäveln har fått mig gråta av skratt många gånger..

Anonym sa...

Sista tiden har kvaliteten på historierna höjts ett snäpp.

Man kommer lite mer under skinnet känns det som.

Tom

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

Tack för berömmet! Jag minns de där historierna, jag lade ut dem för drygt tio år sedan eller något. Jag lade dem medvetet på en låg och idiotisk nivå, jag ville se hur långt jag kunde driva skiten. Jag kunde aldrig drömma om att de skulle sprida sig så som de gjorde. Det är nog mycket dem som jag har att tacka för att så många känner till mig och läser mig idag. Men som sagt, jag tröttnade på det där tramset.

Anonym sa...

Jag saknar dina gamla texter. Detta börjar bli för pretentiöst.

Anonym sa...

Hej! Jag är en tjej som följer din blogg och jag tycker att du skriver väldigt bra! Jag undrar om du har gått någon skrivarutbildning? Vilken i så fall? Jag funderar själv på att söka någon till hösten och undrar om du har någon att rekommendera?

Vänliga hälsningar Sophie

Anonym sa...

Till "Anonym":

Är det inte Ibsen Du menar beträffande "Ett dockhem"?

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Jag saknar dina gamla texter. Detta börjar bli för pretentiöst."

Pretentiöst? Jag har aldrig blivit så förolämpad i hela mitt liv! Och nej, den gamla skiten kommer inte tillbaka. Jag tröttnade. Det som finns, det finns ute på nätet någonstans, kopierat i det oändliga. Det där skräpet får jag leva med, liksom mitt fåniga nick.

Sophie:

Tack för berömmet! Och nej, jag har inte gått någon skrivarutbildning. Jag skriver för att jag tycker det är kul, inte av någon annan anledning. Jag tror inte ens att jag är intresserad av att lära mig skriva på ett korrekt och tillrättalagt vis. Men visst finns det massor med fina skrivarutbildningar! Många folkhögskolor brukar ha skrivarkurser, bl a har jag för mig att en folkhögskola i Skåne ska ha en linje inriktad på kreativt skrivande. Sök på nätet så hittar du säkert!
Och om skrivande är ditt stora intresse, ja då tycker jag att du ska söka dig till en sådan utbildning!