onsdag 30 juni 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 2.

Nina förstod att hon var tvungen att komma därifrån så fort som möjligt, innan hon fyllde femton. Hon visste inte hur länge hon skulle bli tvungen att vara på Edesta, det var inte satt någon tidsgräns. Antagligen skulle hon bli där i flera år. Därför väckte hon en natt en av sina nya rumskamrater, en flicka som hette Lotta och som tvångsmässigt brukade dra ned jeansen och visa musslan för alla pojkarna på skolgården hemma i Åmål. Nina frågade henne om hon hade lust att hänga med på grillfest.
- Gärna!
Och så stack de iväg. De klättrade över nätstängslet som omgav skolhemmet och sprang sedan allt vad de orkade genom vetefälten och ut i sommarnatten. Efter en stund kom de fram till en bondgård som Nina genast tände eld på. Ladan var full med bärgat hö och brann fint. Bonden kom utrusande från boningshuset och försökte rädda vad som räddas kunde.
- Ingen sommar utan grillparty!
Ropade Nina när de sprang vidare.
Inne i Södertälje så fick polisen fatt i dem när de som bäst höll på att prova dyra märkesjeans inne i en exklusiv boutique som de hade brutit sig in i. Äventyret fick ett snabbt slut.
Under påföljande samtal hos batiktant uppe på socialförvaltningen så bedömdes Lotta som lätt efterbliven. Edesta Skolhem ansågs inte vara en bra miljö för henne eftersom hon så lätt kom i dåligt sällskap. Hon var ju så lättpåverkad. Lotta blev familjehemsplacerad utanför Eskilstuna.
Nina däremot ansågs vara det dåliga sällskapet och var passade en sådan flicka bäst om inte på Edesta? Det blev transport tillbaka och flera veckors rumsarrest. Det var inte bra. Nina hade hoppats på att få ett tidsbestämt straff, långt bort från Edesta. Nu var hon tillbaka hos Sorken som bara gick och väntade på att hon skulle fylla femton så att han kunde tvinga sig på henne.

Dagarna på Edesta varvades med studier och praktiskt arbete. Nina var ointresserad av studier och avskydde arbete. I Ninas framtidsvision så ingick inte vare sig utbildning eller yrkesliv. Nina hade bara en plan för framtiden och det var att hon skulle ”fixa det för sig”. Nina visste att det fanns människor som levde ett gott liv utan samhällets inblandning. De var inte beroende av någon, de hade så att säga: fixat det för sig. Nina ville inte ha något yrke. Det verkade inte ett dugg kul att jobba som sjuksköterska, lärare eller lokalvårdare. Däremot ville hon väldigt gärna bli en bra fixare. Hur hon skulle fixa det för sig spelade mindre roll. Det bästa hade ju varit om det hade varit inom lagens råmärken. Inte för att det spelade någon moralisk betydelse för Nina, men det var helt enkelt enklast så. Om man kunde fixa det för sig på ett någorlunda ärligt vis, ja då var man verkligen en bra fixare. Med tanke på att Nina redan vid fjorton års ålder gjorde tid för försök till mordbrand så hade hon inte visat sig vara några bra fixare hittills. Det var synd.
Fast egentligen så spelade det inte så stor roll.
Om ingen ser dig stjäla, så har du inte stulit!
Konstigare än så var det inte enligt Nina. Därför skulle hon vara försiktigare i fortsättningen. Det gällde att få folk att tro att man var en ärlig, skötsam och ansvarsfull människa som inget hellre ville än att passa in i samhället och göra sin plikt. Det gällde att spela teater, att vara falsk så in i helvete. Nina såg inget fel i detta eftersom hon var helt övertygad om att alla andra människor fungerade och tänkte likadant. Därför tyngdes hon inte av något samvete. Vad var det för fel med att sänka någon som planerade att sänka dig själv?
Det gällde att hugga först, innan De högg.
Detta kom Nina fram till innan hon hade hunnit fylla femton år. Annars så brukar sociopater komma till denna insikt en bit senare i livet.
På barnpsyk så hade de kommit fram till att Nina var begåvad, men störd.
De hade haft rätt.
Nina var galen och det som gjorde henne farlig var att hon njöt varje gång som galenskapen lät henne ge efter för det ena infallet mer idiotiskt än det andra. Nina var, trots sin höga intelligens, impulsiv och gav efter för stundens behov. Hon kunde helt enkelt inte hålla sig. Jag måste försöka lägga band på mig!
Tänkte Nina när hon satt ensam och inlåst och väntade på att rumsarresten skulle upphöra.

Nina hade aldrig haft några nära vänner. Det hade aldrig funnits någon som hon hade suttit och viskat hemlisar till under de meningslösa lektionerna i skolan hemma i Örebro, ingen som hon hade bytt bokmärke med och inget gäng som hon hade stått och smygrökt med tillsammans bakom gympasalen. Nina började röka när hon var tretton år och det fungerade precis lika bra att röka ensam. Överhuvudtaget så fungerade Nina mycket bra tillsammans med sig själv. Ninas ensamhet hade varit självvald. Nina kunde vara mycket trevlig och charmig och skulle antagligen aldrig haft några problem med att skaffa vänner, men tanken hade liksom aldrig slagit henne. Nina såg sig själv som en fixare och hon förstod mycket väl att man kunde ha nytta av en vän på sin väg framåt i livet. Problemet var att hittills så hade hon bara träffat idioter. Idiot var man i Ninas värld om man skötte skolan, respekterade auktoriteter och hade en önskan om att bli en skötsam skattebetalare. Denna inställning gjorde valet av umgänge en smula begränsat.
Men så lärde hon känna Monica, ”Månkan” kallad. Månkan var i samma ålder som Nina och var komplett, topp tunnor heltokig. Månkan hade blivit placerad på Edesta något år efter att hon hade stulit sin fars hagelgevär och skjutit sin granne. Månkan hatade män med slipover och skägg, hon tyckte att de var det töntigaste som fanns och var de sedan - som om detta inte skulle räcka - homosexuella så förtjänade de att skjutas. Det var inte mer med det.
Därför hade hon en kväll gått ut i trädgården med sin fars hagelgevär, siktat mot grannens vardagsrumsfönster och blåst iväg både piporna.
Grannen hette Ted, var homosexuell till etthundra procent ända sedan konfirmationen och jobbade på Televerket. En skötsam man som aldrig hade gjort en fluga förnär och som var fullt nöjd med att sitta hemma på kvällarna och kolla på bögfilmer. Just denna kväll så hade han laddat sin video med en film som hette ”Lockerroom boys” med Big Dick Rambone och Johnny Blow. Texten på baksidan utlovade en spännande och fördomsfri film om två vältränade män som inte bara hade sitt fotbollsintresse gemensamt.
Det här lovar gott! Tänkte Ted.
Utanför Teds vardagsrum lyfte Månkan hagelgeväret, siktade och tryckte av.
Den sista minnesbilden som for genom centralsynapsen på Ted var en avsugning i en dusch, sedan ändade en skur med grovhagel hans liv. Helt plötsligt stod han knackade på porten uppe hos Sankte Per. Han fick aldrig veta hur filmen slutade.
Månkan var då tretton år och blev satt på en sluten avdelning på en hårdbevakad psykiatrisk klinik för gravt störda ungdomar. Där blev hon sittande i över ett år och medicinerades dagligen med allehanda psykofarmaka. Sedan ansåg man att hon var mogen för att skrivas ut. Edesta Skolhem blev utsedd som övergångshem till det öppna samhället.
Nina och Månkan fann varandra under en eftermiddag när de var satta att rensa ogräs ute i ett potatisland.
Nina hade aldrig varit intresserad av att ha någon vän, men Månkan verkade ha potential. Dessutom hade de en gemensam fiende: Sorken. De skulle fylla femton år samma vecka och de visste att Sorken skulle lurpassa på dem. Om de höll ihop och skyddade varandra så skulle de kanske ha en chans.
Den där eftermiddagen ute i potatislandet så fick Nina sitt livs första vän.

Fortsättning följer...

3 kommentarer:

Carola sa...

Den här berättelsen älskar jag! Ser verkligen fram emot att få läsa mer om Nina.

Anonym sa...

Den var bra men vad har hänt? Har du blivit mogen? Förresten vart har du tagit vägen på flashback? har du bytt nick eller slutat? jag saknar dig där inne!

Anonym sa...

Jag tycker du borde ge ut en bok med dina bästa texter och noveller från din blogg. En del är helt fantastiska! Jag tänker ofta på dina texter när jag är på jobbet, de har räddat mig många gånger.

Labolina