tisdag 8 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 1.

Jag känner en ung flicka som skulle behöva flytta ifrån stan. Jag kallar henne för Lotta. Jag tänker inte gå in på omständigheterna till varför Lotta behöver flytta, det är ointressant. Men jag är helt säker på att hennes liv skulle gå i en positiv riktning om hon flyttade. Men hon kommer inte att flytta. Hon vågar inte. Hon är född och uppväxt här i stan.
Det är alltid första flytten som är svårast, när man ska lämna platsen som man växte upp på.
Det är då man bryter upp. Ibland så kan det hända att man behöver flytta flera gånger i sitt liv. Det brukar inte vara några problem, man fixar sig en ny bostad på annan ort och så flyttar man bara. Punkt slut. Men första flytten, när man är ung och lämnar sin uppväxtmiljö, sina kompisar och alla hemliga stigar till gömställen som bara man själv känner till, då bryter man upp. Det kan vara svårt. Tänk om jag inte hittar stigen till ett nytt gömställe?
Det där ska inte tas bokstavligt. Ett gömställe kan helt enkelt bara vara en plats där man blir lämnad ifred och den hemliga stigen kan vara en speciell slinga i parken som känns invand och trygg att promenera en sen sommarkväll. En grusad gång i parken som leder fram till en parkbänk där man får sitta och drömma sig bort. En plats där man får sitta och känna sig ensam, tycka synd om sig själv och kanske fantisera om kommande äventyr. När man är ung så hoppas man fortfarande på äventyr.
Om jag bara kommer bort från den här förbannade stan!
Lotta har en speciell sådan plats. En parkbänk under en stor ek. Jag kan se henne ibland från min balkong. Hon sitter där ensam med sina tankar och drömmar om framtiden. Jag vet inte vad hon har för drömmar, men jag har själv varit ung och jag har själv suttit ensam på en parkbänk. Jag skulle tro att hon har samma drömmar som jag en gång hade.
Jag tror inte att Lotta kommer iväg från stan.
Jag har också suttit ensam på en hemlig parkbänk med mina drömmar.
Jag kom iväg från min hemstad.

Under åttiotalets första hälft så var det inte så vanligt att man flyttade från sin hemort. Det fanns jobb. De som flyttade var de som skulle börja studera, de som skulle bli något. Resten stannade kvar, fick jobb, bildade familj och började sin resa mot döden.
Det fanns naturligtvis en del löshästar som försvann från stan utan att ha någon högre utbildning som mål. Oftast eskorterade av polisen till någon ungdomsvårdsskola, häkte eller mentalsjukhus. Jag ville inte tillhöra dem. Jag ville gärna lämna stan utan några stora tidningsrubriker, framför allt ville jag vara den som lämnade stan först.
En kille som hette Tompa vaknade en tidig morgon av att någon skrek i hans öra. Tompa tittade sig omkring men han var ensam i sitt pojkrum. Ändå hörde han någon som vrålade inuti hans huvud. Någon som ville att han skulle smyga in i sin farsas sovrum innan resten av kvarteret vaknade.
Det är dags att du tar ett allvarligt snack med din far! Sade rösten som nu hade dämpat sig en smula. Och för att understryka allvaret så kanske du ska ta med dig din nya, fina hammare?
Nu lät rösten nästan vänlig. Tompa bestämde sig för att lyssna på rösten. Det var dumt gjort. Tompa tyckte att rösten hade rätt. Det var verkligen dags för fadern att ta sin son på allvar.
Nu jävlar är det dags för ett allvarligt samtal! Tänkte Tompa när han smög in hos den sovande fadern. Och har man en hammare i näven så lyssnar folk! Tänkte Tompa. Då behöver man inte upprepa sig!
Två dagar senare haffade polisen honom på torget i Trollhättan. Tompa hade gått från rum till rum i villan och slagit ihjäl sin far, sin syster, sin gamla farmor inklusive hunden som de hade haft i över tio år och som hade varit Tompas enda vän under hela barndomen. Allt detta innan morgontidningen hade landat på hallgolvet.
- De ville inte lyssna!
Var Tompas försvar.
En sorglig historia.
Tompa lämnade stan före mig.
Om man lämnade stan utan ha några egentliga skäl så ansågs man som konstig. Tompa hade goda skäl att lämna stan. Jag lämnade stan utan några som helst skäl utom mina egna, det ansågs som mycket konstigt.
Det var så det var. Därför ville jag därifrån.
Så en tidig morgon vaknade jag, liksom Tompa, och kände att det var dags att göra något konstruktivt. Jag var ung, klockan var sex på morgonen och om en timma skulle jag vara på jobbet.
Jag gick aldrig mer dit.

Första staden jag flyttade till låg bara tjugo mil bort. En oändlig sträcka då. Två landskap bort. Jag hade aldrig tidigare varit i staden, knappt ens hört talas om den. Det kändes bra. När jag klev av på perrongen så ägde jag bara vad jag hade i mina två väskor. Det kändes också bra. Spännande. Jag kände mig som en riktig äventyrare. Jag stod på en perrong i en mellansvensk småstad men jag kunde lika gärna ha stått utanför franska främlingslegionens värvningskontor. Nu kunde vad som helst hända!
Det gjorde det inte.
Det hände inte så mycket i alla fall. Det tog inte så lång tid förrän jag hade hittat en ny hemlig stig som ledde till en lagom undanskymd parkbänk.
Meningen var att jag skulle börja studera. Jag hade sökt in på flera folkhögskolor och kommit in på tre av dem. En låg i Hälsingland, en låg i Skåne och en i Värmland. Jag drog lott. Jag brydde mig inte om var jag hamnade eller vilken inriktning folkhögskolan hade. Jag hade inte en tanke på att förkovra mig i några studier. Folkhögskolestudier gav däremot bidrag, det där bidraget ville jag gärna ha. Bidraget var biljetten bort.
Egentligen så hade jag fått en fantastisk chans. Meningen var att jag skulle läsa in grundskolan, sedan gymnasiet och sista terminen skulle jag ägna åt något som kallades högskoleförberedande. Jag hade blivit beviljad bidrag från Försäkringskassan för tre års studier. Bidrag utan återbetalningsskyldighet. Jag hade verkligen chansen att bli något!
Jag sumpade alltihop och jag skrattade under tiden.
Jag brukade gå till skolan på morgonen, så att jag fick min närvaro. Sedan brukade jag smita iväg. Om man ska utbilda sig så bör man ha en plan, man ska vilja utbilda sig till något. Det fanns inget jag ville bli, därför såg jag ingen mening med att sköta mina studier men bidraget låg på en rätt så hög nivå. Jag fick t o m traktamente!
Jag lyckades behålla bidraget i två terminer. En bedrift i sig självt med tanke på att jag knappt öppnade mina läroböcker en enda gång. Jag hade inte ens med mig dem till skolan. Första dagen var det upprop, därefter fick man sina läroböcker (eller kurslitteratur som de sade, jag undrar vad som är skillnaden?) och sedan fick man gå hem.
- I morgon börjar allvaret elever!
Jag bar mina läroböcker i en plastkasse och när jag kom hem så slängde jag upp dem på hatthyllan.
Där ska ni få ligga! Tänkte jag. Det fick de göra.
Det händer än idag att jag undrar över vad jag egentligen gick miste om? Vad var det som jag skulle lära mig?
Det behöver jag egentligen aldrig grubbla över för idag lever jag ett gott liv och kan unna mig både det ena och det andra. Det beror inte på flit och ambitioner, det beror på att jag har varit på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Jag har sagt de rätta prylarna till de rätta personerna. Om man sväljer sin stolthet och förnedrar sig riktigt ordenligt så brukar det gå bra. Det handlar om att kunna svälja skit och sedan ställa sig i kön och be om en extraportion.
Det gillar de.
Och vad spelar det för roll egentligen? När slutet nalkas så ligger vi allihop och skiter ned oss av skräck i en säng på långvården. Om vi har tur. Om vi blir så gamla. Då spelar det inte längre någon roll om vi lärde oss multiplikationstabellen och ordklasserna. Jag tror att vi istället ångrar att vi inte simmade i fler sjöar och prövade på hur det kändes att fräsa fram i en öppen sportbil i tvåhundra knutar med en halvdrucken vodkaflaska i knät. Jag tror att karriären är väldigt långt borta när det är dags för oss att segla vidare och möta vår Gud.

Fortsättning följer...

13 kommentarer:

Anonym sa...

En dag med ett nytt inlägg av GH slutar alltid lite bättre,vad som än har hänt under resten av dygnet. (Med ytterst få undantag)

Carola sa...

Jag tycker om dina texter.

danny sa...

Underbar läsning (som vanligt) till morgonkaffet! Ser fram emot del 2.

Anonym sa...

Tillbaka i ångesten kring din förlorade karriär ser jag :-)
Du får nog precis som alla vi andra acceptera att ditt liv kunde ha varit bra mycket bättre om du ansträngd dig lite mer och gjort rätt val tidigt. För du tror ju knappast på fullaste allvar att du gjort ett optimalt karriärval och skulle levt om exakt samma liv om du fick chansen. LOL!

/Peter

Anonym sa...

Fantastiskt läsning. Jag känner igen mig i mkt av det du skriver.

Tony sa...

Visst, livet är att sitta hemma runkades i sin etta med kokvrå och vara inne på fb 24/7...
Hellre vara någon för en dag än en loser i hela livet!

Anonym sa...

Härligt att se att den gamla provokatören som själv älskar att kritisera allt och alla inte själv orkar med kritiska kommentarer utan censurerar bort allt negativt så att han till sist bara har en sockersöt gegga av ryggdunkande rövslickare kvar som läsare.
Hysteriskt kul faktiskt!

annepauline sa...

Så sant, så sant, det du skriver. Du har så himla rätt i dina funderingar om livet.

Gammal Hårdrockare sa...

"För du tror ju knappast på fullaste allvar att du gjort ett optimalt karriärval och skulle levt om exakt samma liv om du fick chansen."

Jo, det är jag helt övertygad om att jag hade gjort, för man är den man är och det har aldrig funnits något jag har velat bli. Men om jag t ex hade velat bli ingenjör, murare eller stavhoppare så hade jag naturligtvis försökt att bli det.
Jag hade en gång i livet ångest över att det inte fanns något jag ville bli. Det gick över rätt så snabbt. När jag var yngre drömde jag ofta om pengar, idag har jag det. Så va fan...? Vad finns att ha ångest över förutom döden?

Anonym sa...

varför är du så avig till utbildning? har du något principiellt emot det? en sak att man inte vill bli något, men att bilda sig kan jag inte se något fel i.

Stefan Dedalus sa...

Den frihetskänslan, eller snarare viljan till den, som Du så ofta träffande beskriver, har jag ett igenkännande förhållande till. Ett dopp i ett inte alltför kallt vatten, att vara ensam och kontemplera; eller, med Ditt eget språk: ’Att sitta och glo dumt rakt fram och göra ingenting…’; att köra bil litet för fort på en fri landsväg en sommarkväll och ta kurvorna på fel sida (i mitt fall utan den där flaskan), supa på fel plats och vid fel tillfälle med mera med mera.

Identifierandet, ett - Aha! Reellt eller erfaret, eller bara som dröm, det är ibland en härlig känsla.

Frihet för mig kan vara som nu, 0449 fredagsmorgon den 11 juni: Stirra ut genom det typiska sommarregnet medans duvor och annat fjäderfolk för väsen och dricka starkt kaffe med än starkare calvados till. Förbjudet, ensamt och underbart. Ett ynkligt flyktförsök, givetvis. I stället ser det annorlunda ut. Tillståndet i livet som i filmen Shawshank Redemption, fast utan lyckligt slut.

Som Hank Williams beskriver det: ”No matter how I struggle and strive, I’ll never get out of this world alive”.

http://www.youtube.com/watch?v=KtwXlIwozog

Din hatkärlek till landet liknar mångas på pricken. Vädret. Nära polcirkeln är det ingen slump att medelklassen flyr till charterturismens ekonomi. De underliga människorna. Mäns sätt att tänka. - Om nu tänka är rätt verb. Om kvinnor. Svårigheten att här vara man, västerländskt vit, hetero, medelålders+ och vara oförstående inför genusfascism, tribaltatueringar och diverse hårborttagningar. Om översittare, mobbare, falska ledare och andra fega varelser. Och så det underliga (’lutherska’?) hyckleriet om Det Goda Jobbet. Sportfåneriet. Alla löjliga regler och lagar mot snart allt. Landsbygd mot stad. Avfolkningen. White trash contra stureplanssnobberi. Offentligt lögneri och det bisarra hukandet inför överheten.

Men nämnaren som för samman är nostalgi; det snart svunna och glömda Sverige. Fortsätt påminna oss.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:
Nej, jag har inget principiellt emot utbildning, bara för min egen del. Sådana som jag hade inget på skolor att göra. Det är bortkastad tid. Jag är helt övertygad om att man bör vilja bli något, man ska ha en önskan om att utbilda sig till något. Då ska man naturligtvis gå till skolan, ta med äpplet till fröken och göra sitt bästa.

Anonym sa...

Stefan Dedalus: Dina betraktelser överträffar nästan tom själva GH ...väl skrivet broder