fredag 11 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 2.

Sådant tänkte jag mycket på när jag satt där ensam på min parkbänk under åttiotalets sommarkvällar. Idag sitter jag på min balkong och dricker kaffe. Ibland kan jag se Lotta som sitter på sin parkbänk under eken. Hon vet att jag kan se henne från min balkong, men vi hälsar aldrig på varandra. Hon vet att jag känner till hennes hemliga parkbänk. Jag tror också att hon känner till att det bara är en speciell sorts människor som ibland föredrar att sitta ensam vid en parkbänk. De Konstiga Människorna.
Hon vet det.
Och jag vet det.
Det räcker. Att vi vet. Det är inget man talar om.
Jag skulle tro att Lotta sitter och målar upp bilder av kommande äventyr i sitt huvud, äventyr som hon aldrig kommer att få vara med om. Men någonstans inom henne så finns det något som hoppas, något som lever hos alla unga människor som längtar bort. Drömmar. Om några år så kommer jobb, villalån, ungar och en man som redan visar tecken på både flint och en önskan att få börja bära högt uppdragna shorts att få henne att hånskratta åt sin ungdoms drömmar. Hon kommer t o m att glömma var hennes hemliga parkbänk stod någonstans. Men just nu, under tiden som jag sitter på min balkong och dricker kaffe och röker så nuddar något fantastiskt Lotta. Något som hon själv skapar i sin hjärna. Drömmar om ära, rikedom och simturer i varma hav under en stjärnklar himmel. Jag vet för jag har själv vandrat vid samma strand.
Nu för tiden föredrar jag att sitta på min balkong. Sämre kan man ha det. Idag drömmer jag mig tillbaka istället. Jag har bra minnen. Det enda jag ångrar är att jag inte började skriva dagbok, för jag har märkt att vissa detaljer börjar försvinna. Jag minns inte längre vad studierektorn på den där folkhögskolan hette, trots att jag fick en hel del med honom att göra. Han hatade mig. Han förstod direkt, redan första gången han träffade mig vilken ull jag var utav. Han ville få mig avstängd efter en månad. Det fick han inte. Det tog honom två terminer att bli av med mig.
Anledningen till att jag fick vara kvar så pass länge var en novelltävling.

Det fanns ett program med konstnärlig inriktning på den där skolan. Några gick en kurs som hette Kreativt skrivande. Ingen som gick den där kursen skulle i framtiden kunna leva på sina texter. De ville för mycket. De tog sig själva och sitt skrivande på allvar. De svängde sig med klyschor som: ”Jag skriver för att jag måste” och liknande dumheter. Många av dem bar svarta kläder och försökte att se svältande och fattiga ut trots att de flesta av dem var uppväxta i välmående villakvarter. De skrev noveller med titlar som ”Liten kvinna med stort bagage” och liknande trams. En novell med en sådan titel skvallrar om att det är kvasiexistentiell smörja av snorungar som leker Kafka. En sådan novell skapar inget intresse hos någon.
De gav även ut en skoltidning som ingen läste förutom de själva. De vägrade konsekvent att publicera något som jag skrev. Jag skrev en parodi på en av deras noveller: "Liten kvinna med stora begär." Kvinnan var liten och nätt och kukarna skulle vara stora. En humoristisk novell med pornografiska inslag.
Den blev naturligtvis inte publicerad.
Jag hade inte rätt inställning till ”konsten”. Jag har alltid hävdat att det inte är någon konst att skriva. Alla kan tänka – Skriv ned skiten! Konstigare är det inte.
De hade en helt annan åsikt.
- Du förstår inte!
Nähä.
Jag har större respekt för en grovdiskare på valfri slaskbordell i Rotterdam än en person som på fullaste allvar säger att han skriver för att han måste och att det är en ständigt pågående process.
Jag bombarderade deras enfaldiga stenciltidning med olika texter. Jag visste att de aldrig skulle publicera dem men jag visste att de läste dem. Det roade mig. Jag skrev dem under lektionstid, när läraren stod framme vid svarta tavlan och gick igenom gud vet vad. Jag hade ändå inget annat att göra. I början trodde de att jag satt och antecknade. Jag uppfattades som ambitiös tills det var dags för inlämningsuppgifter och prov. Jag visste oftast inte ens vad det var prov i. Ibland kunde det vara rader med siffror och underliga tecken. Man förväntades veta svaret. Jag förstod inte ens frågorna. Jag lämnade alltid in helt blanka papper. Det enda jag skrev var mitt namn. Till slut blev studierektorn informerad. Han undrade vad jag egentligen gjorde på skolan?
- Jag törstar efter kunskap.
Svarade jag.
Det var svårt att hålla sig för skratt. Han hatade mig lika mycket som redaktören på skoltidningen. Han hade också informerat studierektorn om att jag terroriserade dem med dumma texter. Redaktören var en ung fåntratt i början av tjugoårsåldern med klassiskt pipskägg, svart hår och engagemang i någon obskyr vänstergrupp. Han hette Pierre och talade med tillgjord stockholmsdialekt trots att han inte hade några som helst kopplingar till den stan. Han skrev ofta fåniga och riktigt dåliga noveller som var fulla av klyschor. De handlade nästan uteslutande om småstadens tristess och någon missförstådd ung man som drömde om att flytta till storstan. Alla noveller slutade på samma vis: Den unga mannen klev på ett tåg eller en buss och såg sin hemstad försvinna bort i ett moln av damm. Patetiskt.
Jag är en småstadsmänniska och älskar småstäder. Jag kontrade alltid med någon novell om någon storstadskille som tröttnade på att trippa omkring på gatorna i Stockholm med spretande lillfinger, rakad pung som alltid kliade och sitt jobb som vice ställföreträdande fjolla för en armada av bokhållare på en revisionsbyrå. Mina noveller slutade oftast med att killen tog sig i kragen, flyttade till Ystad eller Mariestad och skaffade sig ett riktigt jobb.
Pierre drömde om att flytta till Stockholm. Mycket riktigt så gick det även ett rykte om att han var en jävel på att suga kuk.

Någon gång under hösten så utlystes en novelltävling. Det var en större novelltävling som flera folkhögskolor var involverade i. Om man vann så fick man - förutom äran - ett stipendium på femtusen kronor. Det var rätt så mycket pengar på den tiden. Jag trodde inte jag skulle vinna, jag satsade på att kamma hem tredjeplatsen. Då skulle jag bli publicerad i en lokal dagstidning. Det skulle reta Pierre, det visste jag. Pierre var inget hot. Det visste jag också. Pierre skulle inte ha någon chans. Han ville som sagt för mycket. Han tog sig själv och sitt skrivande på allvar. Sådana personer brukar sällan prestera en text som är lättläst och underhållande, de skriver istället pretentiös skit som slår knut på sig själv i jakten på att hitta den perfekta formuleringen. De skriver om evighetens filosofi och det flexibla axiomet och ingen fattar någonting.
Jag är övertygad om att de flesta människor föredrar lättlästa och enkla texter som handlar om människoöden som de själva kan känna igen sig i.
Så jag körde på av bara helskotta utan att tänka efter. Under några matematik- och engelskalektioner skrev jag en novell på ca femtontusen tecken, om jag inte minns helt fel. Sedan skickade jag in den till juryn som bestod av flera språklärare från olika folkhögskolor. Jag minns att jag inte var det minsta nervös för jag hade inga förväntningar. Jag tyckte naturligtvis att det hade varit kul om jag hade tagit tredjeplatsen och blivit publicerad, men det var inget som jag vågade hoppas på. Jag har aldrig varit sorten som har tagit ut någon glädje i förskott. Man ska inte glädjas i onödan, som någon komiker sade en gång. Det ligger något i det. Förväntar man sig inget slipper man bli besviken.
Jag vann.
Jag tog hem hela skiten.
Jag blev uppriktigt sagt förvånad. Jag tyckte det var kul. Jag blev lite av en kändis under en kort tid och det var extra roligt att se minen på Pierre. För att inte tala om den förbannade studierektorn.
Det trodde du inte va, gubbjävel! Minns jag att jag tänkte. Du kanske har gått en massa fina skolor och kan plocka ut ett satsadverb, men hur många novelltävlingar har du vunnit? Din jävla skithög!
Under hela mitt liv så hade jag tidigare satt en ära i att vara sämst i allting. Nu hade jag vunnit, nu hade jag blivit bäst i någonting utan att jag hade ansträngt mig. Det var en ny känsla.
Jag minns att jag även fick ett diplom. När jag kom hem på kvällen så lade jag diplomet på golvet intill sängen. Så att jag kunde titta på det innan jag somnade. Det finns några som tycker om något som jag har skapat. Tänkte jag.
Det var samma känsla som efter första gången som jag hade delat säng med en flicka. Alla hatar mig, utom en människa.
Nu kunde jag lägga till några fler människor till listan över folk som inte ansåg att jag var helt hopplös.

Fortsättning följer...

6 kommentarer:

Gary sa...

Får man fråga vad novellen handlade om? Var det en ung spyende hårdrockare hemma hos en negress?

Gammal Hårdrockare sa...

Gary:
Nej! Nej! Den handlade om något så fånigt och intetsägande som att gå vilse. Jag skrev om hur jag en gång gick vilse i en främmande stad. Om jag hade haft kvar den så hade jag lagt ut den här på min blogg.

Anonym sa...

...i ett moln av damm

och så fick man en ny favorit iom pierre m skitskägget, nästan i nivå med Lenita och Mange :P

Tom

Anonym sa...

ja Lenita och Mange har jag saknat!

Dåliga mamman sa...

"Jag kontrade alltid med någon novell om någon storstadskille som tröttnade på att trippa omkring på gatorna i Stockholm med spretande lillfinger, rakad pung som alltid kliade"

Hahahaha bäst

Anonym sa...

Jag känner igen mig så dant i dina texter fast ja är kvinna. Det där att alla hatar mig utom en person, så har sex varit för mig alltså fyllit den funktionen.Du satte ord på nåt jag känner men aldrig formulerat.