måndag 14 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 3.

Jag minns en händelse när jag var barn, jag tror att jag gick i mellanstadiet. Det var dags för orientering. De körde oss en bit ut i skogen, stack karta och kompass i händerna på oss och sade åt oss att börja.
- Spring!
Jag sprang ut i skogen, över en kulle och sedan kom jag ut på vägen igen. Jag sprang raka vägen hem.
Dagen efter så skällde min lärarinna ut mig inför klassen. Hon undrade varför jag hade smitit hem? Varför gjorde jag aldrig som hon sade?
- Vad är det för FEL på dig?
Jag sade att jag tyckte det var mycket trevligare hemma. Där drog det inte kallt, man slapp bli blöt och vad var nyttan med att springa omkring i en skog och leta efter kontroller och klippa hål i ett kort bara för att bevisa att man varit där? Jag sade att jag tyckte det var mycket trevligare att ligga hemma på sängen, i värmen och läsa serietidningar.
- Det är inte jag som springer i skogen och fryser utan anledning! Sade jag, - Så vem är det som det är fel på egentligen?
Efter ett tag var det dags för orientering igen. Det var en större tävling, klasserna tävlade mot varandra.
Hela min klass sprang ut i skogen och när de väl kom utom synhåll så tog de ut kompassriktningen mot centrum och sprang hemåt. Inte en jävel från min klass gick i mål. Jag hade fått dem att tänka efter. De hade för en gångs skull använt sina hjärnor.
Det var sådant som gjorde att jag inte hamnade på skolhem. Jag sket i studierna, men lärarna visste att jag ändå kunde använda min hjärna. Jag var en tänkande människa. Någonstans därinne i mitt huvud slumrade något och de hoppades att de till slut skulle lyckas väcka det till liv.
Det lyckades de aldrig med.
De kunde tvinga mig till skolan, men de kunde inte tvinga mig att lyssna. Det är min hjärna och den använder jag till vad jag vill. Den inställningen har jag alltid haft och hittills har inget kunnat ändra på det. Jag tror inte det kommer att ske heller. Man är den man är på både gott och ont.

Tack vare min vinst i novelltävlingen så trodde en ny lärarkår att det kanske fanns något därinne i mitt huvud. Något som kanske skulle titta fram om ett tag. Helt plötsligt så ansågs jag inte helt förlorad. Jag var ju killen som hade vunnit novelltävlingen. Jag förtjänade en chans. I början så lämnades jag ifred. Jag kunde komma och gå som jag ville. Oftast gick jag.
Det hände att jag stötte på Pierre i korridorerna när jag var på väg hemåt.
- Du kommer aldrig att bli något!
Sade han en gång.
Nä, det var helt uppenbart. Varför påpeka en sådan självklar sak och vad var vitsen? Pierre skulle inte heller bli något. Skillnaden var att han trodde att han skulle bli någon. Han såg en framtid som författare och poet. Pierre var en ung man som tog sig själv på mycket stort allvar.
Livet var inte lätt för Pierre. Det var tungt att vara homosexuell för en ung man i en småstad under åttiotalet. Jag undrar om han försökte gömma sin läggning bakom sin skitstövelattityd?
När Pierre blev medelålders så skulle han fortfarande leva på ett snålt tilltaget bidrag och kalla sig för kulturarbetare. Lagom till fyrtioårsdagen så skulle sanningen gå upp för honom - Pierre skulle aldrig bli någon stor poet eller författare. Jag visste det men jag skulle aldrig ha kommit på tanken tala om det för honom. Det var hans drömmar, det var det enda han hade och varför knäcka någon i förtid? Nu försökte han ta något ur mig som jag inte hade. Du kommer aldrig att bli något, sade han till mig.
- Det stämmer! Sade jag. - Men det är inte mig som de kommer att skära ned från lampkroken om tjugo år!
Jag fick fel. Pierre hängde sig aldrig. Många år senare läste jag i tidningen att de hade fiskat upp en medelålders man ur ett vattendrag utanför Stockholm. Han hade varit klädd i en ljusblå klänning med glittrande paljetter.
Det var Pierre.
Han blev aldrig någon författare eller stor poet. Men han kom till Stockholm till slut i alla fall.

Jag hade hittat en ny hemlig parkbänk. Den stod under ett kastanjeträd och man såg ut över ett höghusområde. Där brukade jag sitta sent på kvällarna. Oftast till långt in på natten. Ibland hade jag en flaska sprit med mig. Den tog mina dagdrömmar och fantasier upp till en högre dimension. Jag orkade sällan upp till skolan under morgnarna.
Bakom parkbänken låg det en gammal trävilla. Ibland, under kvällarna så kunde jag höra pianomusik från villan. Det strömmade sorgsna stycken från klassisk musik från ett öppet fönster på övervåningen. Jag funderade ofta på vem det var som spelade så vackert. Jag fantiserade om att det var en ung kvinna som satt däruppe och kanske var hon lika ensam som mig. Jag hoppades att det var så. Jag såg henne framför mig. Hon hade långt hår och av någon anledning så bar hon alltid en vit klänning när hon satt där vid pianot och spelade. Jag bestämde mig för att hon skulle heta Maja. Jag tyckte att det lät… Trevligt. En vacker kvinna med långt hår som bar vit klänning och som spelade piano skulle heta Maja. Hon var nog snäll. Jag har alltid gillat snälla kvinnor.
Ibland avslutade Maja sina sena pianosessioner med att spela Månskenssonaten. Den gillade jag.
Jag brukade sitta kvar tills jag fick höra henne spela det stycket. Det sägs att Beethoven var olyckligt kär i en av sina elever, en sjuttonårig flicka. Han tänke på henne när han skrev månskenssonaten. Det märktes. Jag tänkte också en del när Maja spelade. Jag tänkte att Beethoven var en man som Gud hade rört vid, och människor som Gud har rört vid behöver aldrig gå till något arbete. Beethoven var en man som hade haft drömmar. Jag undrade om han också brukade sitta ensam vid någon bänk ibland?
Jag undrade om Gud hade rört vid honom redan när han bildades i sin mors mage, eller om sådant är något som kommer senare?
Om jag sitter här och väntar tillräckligt länge så kanske Gud rör vid mig också? Tänkte jag.
Sedan brukade jag gå hem.
Varje kväll satt jag vid den där parkbänken.
Jag brukade fantisera om att Maja skulle titta ut genom fönstret och se mig sitta därnere vid bänken. Hon skulle se att jag var lika ensam som henne och kanske skulle hon känna gemenskap med mig. Hon skulle sluta spela. Hon skulle slå igen pianolocket, resa sig upp, gå ut och bjuda in mig i sin trävilla.
Det var en trevlig dagdröm som jag ägnade mig åt flitigt där på parkbänken under de sena kvällarna. Det var mitt under ett brinnande åttiotal. Mina jämnåriga ägnade sig åt studier, de planerade för framtiden, gick på fester och träffade partners som de senare skulle bilda familj med.
Jag satt på en parkbänk och drack sprit tillsammans med min fantasikvinna och väntade på att Gud skulle röra vid mig. Det var helt ok. Om det inte hade varit för att pianomusiken tystnade en sen kväll så hade jag nog suttit kvar där än idag.
Fortsättning följer...

9 kommentarer:

annepauline sa...

Jag tror att Gud har rört vid dig! Du skriver gudomliga texter som är vackrare än den vackraste Beethoven musik.

Gammal Hårdrockare sa...

Annepauline:

Nämen... Oj! Tackar! *Rodnar djupt, tittar ned i marken och skrapar med ena foten...*

Rex sa...

Ena foten bara? :-))

Gary sa...

Man kan säga vad man vill om din "karriär" eller ditt icke-existerande familjeliv, men du har levt ett jävligt spännande och annorlunda liv medan du var ung och hade chansen! Huvudsaken är att man har kul när man kan, när man är 45+ är det för sent. Då lever man i minnena från ungdomen och kvinnorna med de håriga muffarna.
/Gary

Kzmonova sa...

Gary:
Det är inte alla som lägger livet på hyllan efter 45. Själv anser jag bara att hälften av livet passerat. Den bättre hälften är kvar. Den outforskade spännande biten. Det som varit är historia. Det enda man tar med sig därifrån är erfarenheter. Försjunka i minnen kommer jag inte att göra förrän jag sitter på ett hem och dreglar och inte kan göra annat. Fram tills dess ska jag leva i nuet...

Anonym sa...

Du skriver bra GH. jag håller inte med dig i mycket, men det är inte meningen heller.

Gary: det är aldrig försent. Jag flyttade tillbaks till Sverige för ca 3 år sedan. Skitland. Till hösten sticker jag till ett nytt land md ett språk jag ännu inte kan. Och jag är över 45...

/gamlo

Anonym sa...

Den Enda bloggen där man i den ena stunden rörs till tårar och i andra stunden gapflabbar så att blodkärlen i skallen ryker..

Skål!

Anonym sa...

Vi människor besitter förmågan att återvända till tidpunkter i livet som betytt mycket för den personliga utvecklingen. Vilket definitivt inte på något vis är fel. Tyvärr inkluderar det även ett pris om man fastnar där. Jaget kan omedvetet förminskas av att det positivt förgångna fungerar som en värdemätare i rådande livssituation.

Inte allt för sällan kan man höra någon uttrycka - "Livet var bättre förr", "jag var ung och oförstörbar", "jag pallade att kn-ade obehindrat i flera dygn" osv. Samtidigt som samma individ i samma andetag spottar ur sig vilket meningslöst liv "h*n numera lever", "jag är tråkig", "jag tillbringar all ledig tid vid datorn", osv.

Livet är som mjölk, - en färskvara, med skillnaden att när mjölken blir sur - slås den bort.

Livet är en nutidsföreställning som saknar förankring i det förflutna eller framtiden. Visst, man har med sig grundläggande förutsättningar och värderingar från barndomen men det är egentligen ganska oväsentligt i sammanhanget av nutiden. Uppfattar man sig själv tråkig o värdelös - "då är man det", Var livet bättre förr - "Ja, då är det så". Simpelt formulerat - "Man 'är' vad man tänker". Som 40+are mår jag oförskämt bra och gjort det jag drömt om och mer därtill. Uppväxten kan jag heller inte spy galla över. Ett liv som är lagom där man varken är "rik eller fattig", "sover gott om natten", "undviker stress" och har "måttligt med vänner". Är bäst förutsättningar för en harmonisk och innehållsrik charterresa genom hela livet.

/AnonymGurra GästBuk.

Anonym sa...

Fint skrivet.Men varför sa pierre att du aldrig skulle bli något? Hade han nåt emot dej eller?va ni ovänner?anonym tant på 50+