torsdag 17 juni 2010

En hemlig parkbänk - Del 4.

Jag besökte skolan lite då och då. Lärarna sade inte så mycket, de lät mig vara ifred. Lektionerna intresserade mig inte, däremot tyckte jag om att sitta i skolcafeterian ibland. Jag hade upptäckt att jag helt plötsligt var föremål för positiv uppmärksamhet från en del flickor som gick på sjuksköterskeskolan. De visste vem jag var efter den där tävlingen. Jag var inte van vid den sortens uppmärksamhet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, men jag tyckte det var trevligt. Jag gillade att sitta och snacka skit och röka vid ett bord fullt med tjejer i min egen ålder. Jag har alltid varit bra på att snacka skit, desto sämre på att ta initiativ. Jag satt och babblade som en dåre och hoppades att någon av dem skulle föreslå att vi skulle träffas till helgen, för själv så vågade jag aldrig fråga. Jag tror aldrig jag har snackat så mycket skit som de där dagarna i en skolcafeteria under åttiotalet, i en småstad någonstans i Sverige.
Jag babblade på så jag nästan tappade andan.
Kom igen nu då! Kan ingen fråga mig vad jag ska göra till helgen?
Tänkte jag under tiden som jag improviserade fram nya anekdoter och vitsar. Jag var som en reklamradiokanal, jag sände för fullt men jag hade inget att säga.
- Och då sade jag blablablabla… Har jag berättat om polarn som fick läge på sin första dejt blablabla… Det hade gått ännu bättre om jag hade fått av mig trosorna först sade hon blablabla!
Jag måste har varit oerhört tröttsam.
Studierektorn kom fram till bordet en dag när jag satt och höll hov inför några flickor. Han stod och blängde på mig. Det ska alltid dyka upp en orm i paradiset.
- Och här lyser flitens lampa märker jag!
Sade han till slut. Han försökte se bister och myndig ut, och faktiskt lyckades han bra med det. Han gjorde mig nervös men jag var ju tvungen att upprätthålla skenet inför tjejerna.
- Nä, den sura lyktan pissade jag på för länge sedan, det blir nog svårt att få fyr på den igen!
Han sade åt mig att passa på att njuta av den lilla korta tid som kung som jag hade fått.
- För det är den enda du kommer att få med din inställning!
Sedan så gick han.
Studierektorn fick sista ordet men ändå så kunde jag utläsa något som liknade beundran i blicken hos tjejerna när de såg på mig. De var för unga för att förstå vilken hopplös människa jag var.

Dagtid satt jag i en skolcafeteria och lät käften gå, men kvällstid satt jag ensam vid min parkbänk och fantiserade till sorgsen men vacker pianomusik. Men så en sen kväll så tystnade som sagt musiken mycket tidigare än vad den brukade. Det enda som hördes var suset från en motorväg långt borta.
Maja kanske har sett mig? Tänkte jag. Tänk om hon kommer ut?
Jag blev nervös. Vad i helvete skulle jag säga? Jag tog fram min flaska och tog en ordentlig sup. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och steg som knastrade mot gruset.
Nu kommer hon!
Nej, det gjorde hon inte.
- Borde inte du ha viktigare saker för dig än att sitta här varenda kväll?
Det var studierektorn.
Han sade till mig att gå hem men först så informerade han mig om att jag fick en chans, jag skulle få gå terminen ut. Skärpte jag inte till mig under den tiden så var det slut. Då skulle han se till att jag inte fick fortsätta. Han skulle upplysa Försäkringskassan om att jag inte skötte mina studier och därmed skulle mitt trevliga bidrag flyga all världens väg.
Jaha, dags att börja jobba igen.
Tänkte jag.
För jag skärpte aldrig till mig.

Jag sökte och fick jobb som tog mig bort. Jag gillade att komma till nya städer. I Helsingfors fanns det ett trevligt fik som hette Café Ursula. Istället för att gå mot centrum så gick man istället åt vänster direkt när man gick av färjan. Man kunde köpa sig en kopp kaffe där och sedan gick jag iväg och satte mig vid strandpromenaden som gick förbi. Där hade jag en speciell parkbänk. Där satt jag många morgnar efter att färjan hade lagt till.
I Tallinn hittade jag en trevlig parkbänk alldeles vid hamnen och om jag väntade en stund så kom det fram en ryss till mig och sålde vodka direkt på plats. Han brukade t o m ha med sig muggar och läsk att blanda med.
I Newcastle hittade jag en fin liten träbänk alldeles under Tyne Bridges ena brofäste och i Travemünde hittade jag en alldeles egen parkbänk under en lind i det förtjusande lilla centrumet. Där hemma så gick mina vänner till banken och kedjade fast sig med villalån, de mognade och blev kopior av sina föräldrar. Jag kröp mest omkring och letade efter något alternativ. Jag fann det aldrig.
Tio år av mitt liv ägnade jag åt att jobba, dricka och sitta på parkbänkar i främmande städer och drömma mig bort. Jag borde ångra mig men det gör jag inte.
När jag satt där på en parkbänk i Tallinn eller Newcastle så tänkte jag ofta på det tröstlösa torget i min gamla hemkommun. Jag mindes hur jag och mina kompisar hade suttit där och snackat skit och väntat på något som aldrig hände.
- Sitter vi här tillräckligt länge så måste vi för helvete få knulla någon gång!
Hade Nicke sagt en kväll. - Så jävla omöjligt ska det väl inte vara?
Jag misstänkte att om det skulle bli något dopp i grytan så skulle jag nog bli tvungen att lämna det där torget. Så jag hade rest mig upp och tackat för mig.
Det blir nog inte mycket med mig, men jag kom iväg! Tänkte jag vid en parkbänk i Tallinn för över tjugo år sedan. Jag tog mig hit i alla fall!
Ibland funderade jag på vad de gjorde där hemma. Satt Nicke och gänget kvar vid torget, vid samma bänk utanför Konsum? Sitter ni kvar? Tänkte jag.
- Ja, det kan du ge dig faan på!
Tyckte jag nästan att Nicke svarade inuti mitt huvud.

Idag sitter jag på min balkong och tittar jag snett nedåt åt höger så ser jag Lotta som sitter på sin parkbänk under eken. Jag satt en gång på en parkbänk och väntade på en flicka som hette Maja och som var en hejare på att spela piano. Lotta sitter nog och väntar hon också, på en trevlig kille med en tuff sportbil som kan ta henne därifrån i en rasande fart - Snälla, stampa gasen i botten!
Jag satt och väntade på Maja som bara fanns i min fantasi, istället dök en gammal studierektor upp.
En kväll var det nära att jag gick ned till Lotta och bjöd henne på en mugg med kaffe och en cigg. Hon såg så ensam ut. Men jag gjorde det aldrig. Lotta väntar på sin drömprins som ska ta med henne ut på äventyr i sin sportbil. Då ska inte en ful, medelålders man dyka upp och förstöra alltihop.
Det räcker med att Maja aldrig kom ut till mig.
Jag önskar att jag hade träffat Lotta för tjugofem år sedan. Kanske hade vi råkat sätta oss vid samma parkbänk. En pinsam tystnad hade uppstått. Till slut så kanske jag hade frågat Lotta om hon kunde spela piano. Hon hade svarat att nej, det kunde hon inte.
- Men jag kan ta lektioner om du lovar att köpa dig en sportbil!
Jag lovar.
Och sedan hade jag styrt ut bilen på motorvägen.
- Gasen i botten!
Skriker Lotta.

7 kommentarer:

Daddyfoam sa...

wraticaFint avslut på en fin berättelse.
Trevlig sommar GH.

Anonym sa...

"Där hemma så gick mina vänner till banken och kedjade fast sig med villalån, de mognade och blev kopior av sina föräldrar."

Haha, så jävla klockrent.

Anonym sa...

Tack för texten GH. Har verkligen gillat alla delar av En hemlig parkbänk.

Anonym sa...

EPISKT!

Emanuel sa...

Mycket bra. Känner igen mig själv lite. Har själv alltid haft hemliga ställen och vann faktiskt också en novelltävling i gymnasiet. Några tjejer fick jag inte för det förstås.

Anonym sa...

GH vad har du för åsikter och tankar kring Kungahuset och bröllopet?

Kan vi få höra vad som hänt om du varit inbjuden gäst som Daniels bästa polare och gått på festen.

Radiopiratens YL sa...

Tänkte fråga precis detsamma som "Anonym" den 19 juni 20:40! Skriv gärna ett anti-monarki-inlägg :)