torsdag 3 juni 2010

Flickan, flaskan och skogen - Del 2.

Det gick buss till Folkparken varje lördag under sommaren. Den kallades kort och gott för Bengtsforsbussen och avgick från Pressbyrån. Det söps och slogs på den där bussen hela vägen upp till Parken. Den var som en rullande bar. Det var ingen som helst koll, ungdomarna klev på bussen med plastkassar fulla med sprit och började genast dricka. Många blev sjuka under vägen. Det flöt ofta spyor i mittgången. Jag satt själv och kräktes hela vägen upp till Parken en gång. Det var första gången jag hade druckit en hel flaska sprit. Jag trodde att jag skulle dö. Jag skrek på hjälp.
- Jag måste hem för helvete!
Ingen hörde. Alla vrålade i kapp med varandra. Många hade fullt upp med sin egen berusning. Ibland stannade bussen för pisspaus. Ungdomarna raglade ut, pissade, kräktes och ramlade runt vid dikeskanten. En del blev liggande. Busschauffören tog ingen hänsyn till sådant. Klev man inte på bussen efter tio minuter så fick man ligga kvar.
Det var ett under att det inte skedde några dödsfall. Det var många fall av akut spritförgiftning under de där bussturerna. Jag var en av dem som fick bäras ut ur bussen när vi hade kommit fram.
När jag tänker tillbaka så tycker jag att det är en smula märkligt. Detta var under en tid när politikerna på fullaste allvar övervägde att förbjuda tecknad film, den ansågs vara våldsam. Folköl fick inte säljas under söndagar och inte efter klockan åtta övriga kvällar och vi hade bara två statliga och hårt styrda TV-kanaler som visade – om möjligt – ännu mer vinklade och censurerade nyheter än idag. 1983 var Sverige som vilken kommuniststat som helst. Allt gick att förbjuda och man gjorde det också. Man klippte ned filmer och viss musik fick inte spelas i radion men bussen upp till Bengtsforsparken rullade vidare.
När lördagen närmade sig så hade jag fått ut en sjuttiofemma Renat. En äldre syster till en kompis hade köpt ut. Det brukade hon göra, om man tjatade på henne ett tag. En sjuttiofemma var mycket på den tiden men jag hade inte tänkt behålla hela flaskan för mig själv, jag tänkte bjuda Carita. Om jag såg henne däruppe, om hon kom fram till mig och kanske, kanske skulle hon följa med mig upp i skogen.
Kanske.
Det fanns ju de som prickade in sju rätt på Lotto.

Den där lördagen tog jag inte bussen. Jag var rädd för att bli av med spriten. Sådant hände. Jag åkte istället bil upp med några kompisar. En trimmad Volvo Amazon med dubbla weberförgasare och hårdrock vrålande ur högtalarna. När vi kom fram så klev jag ur bilen och gick iväg för mig själv. Jag satte mig på en betongsugga lite längre bort och blandade till en grogg på Renat och apelsinfanta. Det var en ljummen kväll i juni och musiken från scenen hördes lite längre bort.
Det var 1983, jag var arton år, jag satt ensam på en betongsugga vid skogskanten och hoppades att en speciell flicka skulle se mig.
Jag kan än idag känna smaken av Renat och Fanta och lukten av skog. Det är en smak av förväntningar, av spänning och ungdomlig oskuld. När jag slog upp en grogg så kunde vad som helst hända.
- Jaså, du kom hit i alla fall! Du var inte med på bussen!
Det var Carita. Hon såg mig till slut och hon hade kommit fram till mig! Jag märkte att hon redan var berusad. Det gjorde mig lite besviken. Någon annan hade redan hunnit bjuda henne. Jag sträckte fram flaskan och frågade om hon ville ha.
- Inte här! Vi går in i skogen istället!
Jag trodde knappt det var sant. Jag hade gruvat mig för att ställa den frågan till henne, nu slapp jag.
- Ok!
Svarade jag och försökte låta nonchalant. Vi hoppade över ett dike och klev in i skogen. Det var det mest spännande jag hade varit med om i hela mitt liv.
- Skaru knulla den där?
Hörde jag någon ropa efter oss. Jag tror att det var Hasse. Jag hoppades att Carita inte hörde.
Vi satte oss på en nedfallen trädstam. Vi rökte och drack ur min flaska. Alkoholen hjälpte mig att finna orden. Jag började prata. Jag minns inte om vad men jag minns att jag kände mig glad över att få sitta intill en vacker flicka. Hon satt kvar. Det räckte för mig.
- Du vet vad dom säger om mig va?
Sade hon helt plötsligt.
Jo, det visste jag ju.
- Du har legat med alla.
Hon undrade om jag trodde på det.
- Nej, jag tror bara att du har legat med fel killar.
Hon log och tog min hand. Jag höll en flicka i handen! Det var stort. Det var något alldeles jävla fantastiskt! Jag visste att jag skulle plocka fram det där minnet om och om igen resten av sommaren.
- Och du är ingen tönt! Sade hon. - För jag tror inte heller på vad folk säger. Det är skitsnack alltihop!
Jag sade att alla hatade mig.
- Samma här! Jag tänker flytta härifrån!
- Jag också!

Vi satt tysta. Jag drack. Jag blev väldigt full. Jag frågade om hon ville ha.
- Försöker du att supa mig full?
Undrade hon.
- Nä, det är ingen idé. Jag blir ändå alltid fullast!
För första gången så blev det inte så. Carita blev kanonfull. Hon reste sig upp, gick ned på knä, tuppade av och blev liggande på rygg i den mjuka mossan. Det blev nästan helt tyst, det enda som hördes var musiken långt borta och Caritas andetag. Jag satt kvar på trädstammen. Jag drack ur flaskan och rökte. Jag ställde mig upp och tittade ned på Carita som låg på rygg och snarkade. Jag tyckte hon var vacker.
Jag böjde mig ned över henne, tog tag i hennes ena axel och arm och vände henne på sidan.
- Om du skulle börja kräkas!
Hon svarade inte. Hon snarkade vidare.
Jag satt kvar hela natten. Flaskan varade länge. Jag satt för mig själv i en skog en ljus och ljummen juninatt och drack Renat, rökte John Silver och vakade över en flicka som hade fått för mycket att dricka. Till slut tystnade musiken bortifrån parken, jag hörde hur bilar startade och spann loss på grusparkeringen. Sedan blev det helt tyst. Förutom Caritas snarkande. Jag drack ur det sista ur flaskan, reste mig upp och kräktes över Caritas skor.
Jag visste inte hur jag skulle ta mig hem.
Det var mitt åttiotal i ett nötskal. Dessutom regnade det rätt så ofta.

Carita flyttade inte. Det gick som det brukar gå för flickor som henne. Ett år senare blev hon med barn och gifte sig med en bondlurk vars största intresse var att meka med en gammal raggarbil. Jag hörde av en bekant att hon fick sitt tredje barn lagom till sin tjugofemårsdag.
Carita kom aldrig iväg.
Hon fick ett halvtidsjobb borta vid ett äldreboende som gav henne rätt till att stämpla upp till heltid.
Efter den där natten i skogen med Carita så träffade jag henne några gånger vid torget. Jag brukade prata med henne. En kväll svängde det upp en gammal raggarbil intill oss.
- Ska du snacka med den där jävla tönten?
Undrade en bonnraggare med tätt sittande ögon, stora hamsterkinder och tunt, fett hår som låg klistrat över skallen. Han såg ut som sorten som hade en förkärlek för kvinnomisshandel, öl och grova porrfilmer. - Häng på oss istället!
Carita tittade på mig, ryckte på axlarna och hoppade in i bilen. Det var det sista jag såg av henne.
Jag kom iväg. Jag flyttade och skapade mig en ny framtid där ingen hade några förutfattade meningar om mig. Där ingen visste vem jag var. Jag startade om, jag kunde bli vem jag ville. Det var ett bra val.
Men smaken av Renat och Fanta och lukten av skog en junikväll kommer alltid att finnas kvar någonstans inom mig. Småstadsliv, fyllor på grusparkeringar och jeansjackor är min bakgrund och historia.
Och jag har inte ens vett att skämmas över det!

11 kommentarer:

annepauline sa...

Så där gick. Ofta. Carita hade tur den kvällen som träffade dig. Förmodligen hade hon inte lika stor tur någon annan kväll utan träffade dem som inte "vakade"över henne när hon somnat...Jag har aldrig förr råkat på någon som beskriver verkligheten som du. Naket, rakt upp och ner och sant.

Zodiac sa...

En av de bästa texterna du skrivit hitils! Innehöll allt. Tack för alla fina texter

//Zodiac

danny sa...

Vackert.

Anonym sa...

fy fan vad fint....

Kristoffer sa...

Det är konstigt hur lite som förändras i Dalsland på nästan 20 år. Jag har själv åkt upp till parken i Bengtsfors i en trimmad Amazon för att kolla på Eddie Meduza. Eller ja naturligtvis bara hänga utanför. Var för övrigt den sista spelningen han gjorde i Bengtsfors innan han gick och dog. Detta var i slutet av 90-talet

assa sa...

vad har hänt? dina två senaste berättelser är inte roliga, dom är vackra! Det är de två bästa jag har läst av dig! tack!

Anonym sa...

Jag minns i min ungdom , jag drack en hel del jag med fast jag är kvinna. Jag minns en fest jag hade och en kille som bara satt vid min sängkant där jag låg full (tror jag) och han spelade gitarr för mig. Inget annat.Känns som ett gulligt minne.Han var också snäll som du.Detta var slutet av 70-talet .

Anonym sa...

Jag minns i min ungdom , jag drack en hel del jag med fast jag är kvinna. Jag minns en fest jag hade och en kille som bara satt vid min sängkant där jag låg full (tror jag) och han spelade gitarr för mig. Inget annat.Känns som ett gulligt minne.Han var också snäll som du.Detta var slutet av 70-talet .

RJ sa...

På den tiden (80-talet) var det ju en tydligare uppdelning mellan "töntar" och "hårdingar". Att bli kallad tönt då kändes nog hårdare än att bli kallad nörd idag. Hade man lite innanför pannbenet platsade man inte bland hårdingarna, som föredrog att vara spontana och antiintellektuella och hellre ta till knytnävarna än argumentera. Vi har väl bland annat internet att tacka för att det inte är så i lika stor utsträckning längre.

Stefan Dedalus sa...

Det där var vemodigt och vackert.

Du måste – om Du nu inte redan gjort det – läsa Tim Dorsey. Plöjer mig igenom nio av hans noveller och han är helt hysterisk. Påminner om en viss Rockare… Jag har just nu ett antal favoriter: Machiavelli, Joyce, Hitchens, Dorsey, Toby Young, Der Spiegel-journalisterna Brandt & Weinzierl – och GH. Never stop. Kanske joinar jag den där fancluben after all.

Hm. Eller har Mr. Dorsey smygläst GeHå? Hönan eller ägget. Fan vet sa Rällingen.

CH hade också en vass Amazon. Men vi kom aldrig till Bengtsfors. Endast till Ödsmål. Där fick jag rejält med stryk för att jag var en kaxig Gbgare, tyckte de. Säga vad man vill om de där bonnjävlarna, men slå hårt, de kunde de. De var tre. Jag var solo. Men tjejen som var värdinna på gården räddade mig. Har aldrig träffat henne efteråt, men är skyldig henne ett tack. Endast två tänder gick; men jävlar vad blodet rann.

”Skall vi åka till Fagerfjäll?” Sa Tobbe senare efter de lagt mig i amazonens baksäte. Jag ville hem.

Rekommenderar inledningsvis ”Florida Roadkill”.

Nu skall katterna ha krubb igen. Var fan har alla möss tagit vägen? /S

Anonym sa...

Välskrivet som vanligt, ser gärna mer inlägg av samma sort