tisdag 22 juni 2010

Frank - En man som kommer undan!

Det händer ibland att företaget jag jobbar för hyr ut några av sina anställda. Det är inget konstigt, sådant sysslar många företag med. Ibland blir man övertalig och istället för att gå och skrota så händer det att man blir uthyrd till något annat företag som tillfälligt behöver personal. Dessvärre. Man får aldrig vara ifred!
Förra sommaren blev jag utlånad under en period. Jag var inte beredd på det. Jag brukar alltid klara mig undan från sådant.
Vi hade haft lite att göra i flera veckor och det såg ut som om det skulle fortsätta på det viset i ett par veckor till. Jag visslade när jag var på väg till jobbet den morgonen. Det fanns absolut inga tyngande arbetsuppgifter som väntade på mig. Jag såg framför mig hur jag satt bakom ratten på bilen vid en parkering någonstans och glodde rakt fram under hela arbetsdagen. Helt förlorad i den stora rymd som fanns mellan mina öron. Jag skulle sväva omkring där hela dagen.
Så glad jag var!
Den glädjen varade inte länge. Chefen högg mig direkt. Jag är nämligen tvungen att gå förbi hennes kontor när jag hämtar nycklarna till företagsbilen.
- Jag har ett jobb åt dig!
Det var precis vad jag inte ville höra.
Ett företag som ägnade sig åt montering och tillverkning av diverse mekaniska prylar behövde hjälp under några veckor. De hade fått en stororder och låg efter med arbetet. Det lät inte det minsta trevligt. Jag talade om för chefen att jag inte kunde komma på något jobb som jag var mindre lämpad för.
- Jag lovar, det här är som klippt och skuret för dig!
Man kan inte neka en chef så det var bara att bita i det sura äpplet.
Jobbet bestod i att stansa hål i metallplåtar som kom i långsam takt på ett löpande band. Jag lyfte upp en plåt och stansade ett hål i varje hörn. Sedan skickade jag plåten vidare till en man som tog emot den, körde in den i en maskin som liksom vek plåten runt en vals. ”Bockade” den, som det hette. Mannen hette Frank och titulerade sig som just bockare. Han var stolt över att vara bockare. Jag hade blivit stansare. Jag var inte ett dugg stolt över att vara stansare. Men min chef hade haft rätt, eftersom jag inte tillhör den intelligenta och välutbildade delen av befolkningen i vårt kära samhälle så var det ett jobb som passade mig. Det var ett dumt jobb. Det var ett jobb som man lärde sig mycket snabbt. Efter en halvtimma var jag lika snabb som vilken stansare som helst som hade jobbat där i tjugo år.
Frank var lika gammal som mig och hade jobbat som bockare ända sedan sin sjuttonårsdag. Franks jobb var lika dumt som mitt.

Tiden gick oerhört långsamt. I början så tyckte jag att jobbet verkade helt ok, jag behövde inte tänka när jag jobbade. Det betydde att jag skulle kunna ägna mig åt att dagdrömma åtta timmar om dagen. Det var en fin tanke. Problemet var att det satt en stor klocka mitt framför mig på väggen. Det gick inte att komma undan. Jag såg verkligen hur långsamt tiden gick. Det gick inte att koppla bort den förbannade klockan från mina dagdrömmar. Mitt i en trevlig dagdröm av pornografisk karaktär så kunde jag helt plötsligt notera att klockan bara var halvåtta och det var en timma kvar till frukost. Fem minuter senare, när jag skulle bestiga en frodig sjuksköterska i vit uniform så var det femtiofem minuter till frukost.
Jag höll på att bli tokig.
Frank gjorde inte saken bättre. Han var jämnårig med mig och var som en schablonbild av en medelålders man. Jag misstänker att det var Franks utstrålning som påverkade tiden. Frank fick tiden att stå till. Frank var en av de tråkigaste män jag hade träffat och han var min närmaste arbetskamrat.
Frank var en man som höll stenhårt på företagets klädkod. Nu var det sommar och det var mörkblå arbetsshorts som gällde. Högt uppdragna naturligtvis. Det var en bedrift eftersom magen var enorm. Kinderna var stora och rosa och runt munnen hade han en sådan där typisk medelåldersfitta, den typen av skägg som många män över fyrtio skaffar sig av någon underlig anledning. Han påminde om Jan Öjvind Swahn.
Frank var knäpptyst. Han sade inte ett ord. Han bara stod där och väntade på att jag skulle stansa så att han kunde få bocka sin älskade plåt. Hans tystnad retade mig. Det kan ju annars vara trevligt att snacka skit med en god arbetskamrat för att få tiden att gå om inte annat, men Frank var inte den sorten. Däremot hade han alltid sin radio på högsta volym. Det retade mig ännu mer. Eftersom jag anser att musiken tystnade efter att åttiotalet övergick i nittiotal så höll den förbannade radion på att driva mig till vansinne. Jag hatar radio. Antingen så fick jag lyssna på negrer som puttrade och pyste ackompanjerade av en jävla trummaskin, eller också var det dagispop. Kvinnor som försökte låta som trallande småflickor. Tydligen tyckte Frank att det var bra. Ibland såg jag att han klappade takten mot sina feta lår och log. Jag skulle kunna dra till dig! Tänkte jag. Så lätt det skulle vara, en tung plåt mitt i ditt dumma ansikte!
En kvinna sjöng på engelska om att hon var stenkåt och behövde en riktig man, hon sjöng om att hon hade längtat länge och antagligen skulle hon få fortsätta med att längta för det fanns inga riktiga män längre. Och sedan fortsatte det. Where are all the real men? Undrade hon i refrängen. Ja, inte här i alla fall! Tänkte jag.
Where are all the real men? Sjöng hon.
- Här är jag!
Utbrast Frank. Det var det första jag hade hört från honom. Jag blev förvånad.
- Fruntimmer ska knullas i båda ändarna! Eller hur?
Sade han sedan och tittade på mig.
Jag hade mycket svårt att tänka mig att Frank överhuvudtaget hade haft någon kvinna i sitt liv. Jag svarade honom inte. Jag bara glodde på honom. På sätt och vis gav han mig tröst. Jag är en ful och dum jävel! Tänkte jag. Men det kunde ha varit värre!

Frank hade även en mycket obehaglig kvinnosyn. Under lunchrasterna så satt han helt öppet och bläddrade i porrtidningar - porrtidningar! Idag när alla har internet. Jag undrade var han fick dem ifrån? Jag tyckte att han var pinsam. Det satt kvinnor vid de andra borden men de verkade vana. De reagerade inte på Franks läsvanor. Ibland kunde han köra upp en bild på en naken kvinna mitt i ansiktet på mig och utbrista på en dialekt som skvallrade om att han kom från någon håla långt upp i norra Värmland.
- Kolla! Fan va gött det hade vart att få knulle ena stor å blöt negerfett!
Han liksom högg av orden.
Jag skämdes som en hund och tittade på kvinnorna som satt runt borden. Jag mötte deras blickar. De verkade ta lätt på Franks beteende. Ha! Ha! Jävla Frank va? Ja, den mannen…
Jag kommer aldrig att förstå mig på kvinnor. Hade jag betett mig på ett liknande vis så hade jag blivit lynchad, och jag hade förtjänat det. Men Frank kom undan. Det finns män som Frank som alltid kommer undan hos kvinnorna. Jag har aldrig riktigt förstått det där.

I tre veckor jobbade jag tillsammans med Frank som stansare hos det där företaget. Åtta timmar om dagen fick jag lyssna på Franks förbannade radio. Frank sade nästan aldrig något. Han knep käft hela tiden. Frank lyssnade på radio under arbetstid och bläddrade i sina porrtidningar under rasterna.
- Ho borde knulles, eller hur?
Jag retade mig på Frank, men jag retade mig ännu mer på kvinnorna som lät Frank hållas. Han förtjänade en örfil men istället så log de överseende när han drog igång.
Frank var en man som kom undan.
På fredagen gjorde jag sista dagen med Frank. Han skulle gå på semester. Vi stod och jobbade och så plingade det till i Franks mobiltelefon. Han fick ett SMS. Han tog upp telefonen och studerade displayen. Antagligen var det ett reklammeddelande från mobiloperatören.
- Ikväll ska jag få knulle!
Sade han och log ett stort fittslickarleende. - Dä kommer å bli en fin semester mä så möcke fette ja orker!
Han rosa kinder var alldeles blanka och den stora magen spände över hans högt uppdragna shorts. - Slynfan ska få så ho tiger!
Jag är en fridens man och tar starkt avstånd från våld. Men just då ville jag slå honom. Hårt och länge. Och vem trodde han att han försökte lura?
- Lägg ned det där skitsnacket! Sade jag till honom. - Både du och jag vet att det enda du kommer att få under din semester är en god runk till en av dina porrtidningar.
Jag var jävligt trött på både Frank och jobbet. Jag önskade att min chef kunde ringa någon gång och kalla tillbaka mig.

När vi slutade för dagen så slog jag följe med Frank ut från fabriken. In på parkeringen kommer det en öppen sportbil och bakom ratten sitter en ung och vacker kvinna på högst tjugofem år.
- Äntligen Frank!
Säger hon och ler mot Frank.
Hon bär en tunn klänning som visar mer än vad den döljer och en blick som skvallrar om ett brinnande begär som behöver tillfredsställas. Ofta och länge.
- Fem veckors semester, hur fan ska jag orka?
Sade Frank till mig och hånflinade.
Oavsett hur gammal jag blir så kommer jag aldrig att förstå mig på kvinnor.
Frank och hans unga flickvän drog iväg med en rivstart och försvann ut i den svenska sommaren. Min telefon ringde. Det var min chef.
- Goda nyheter! De är nöjda med dig så du får bli kvar i ytterligare en månad. Semestertider vet du! Dåligt med personal!
Frank var en man som kom undan. Mig har de. Mig har de verkligen.
Det finns ingen väg ut.
Om en månad börjar min semester. Jag kommer att gå ut till en tom parkering. Där kommer det inte att stå någon sportbil med en kvinna bakom ratten och vänta på mig.

13 kommentarer:

23838 sa...

Stackars liten. Om du vill kan jag komma förbi med företagets flakmoppe och ta med dig på en tur längs kusten :).

Kim sa...

Min semester börjar om tre veckor, och är endast tre veckor lång...
En cigarett förkortar din livslängd med 5 minuter, en arbetsdag förkortar din livslängd med 8 timmar.

Anonym sa...

"Han klappade takten mot sina feta lår" samtidigt som "benen däremot var pinnsmala och kritvita"

Hur fan går detta ihop?

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

Det har du rätt i! Där blev det fel. Skrev skiten snabbt i morse innan jag gick till jobbet och kollade aldrig i efterhand.

Anonym sa...

Kan du inte gnaga av dig benet eller nåt för att undkomma ?

Kyrkråttans "Gode" Man sa...

Eskort service..det finns ingen annan logisk förklaring.

sms-et var så klart bara ett bekräftelse-sms att hon var bokad.

Anonym sa...

och som vanligt så fortsätter mytomanen GH med sina berättelser.

Anonym sa...

surfa inte till bloggen och läs dom inte då för helvete..? hur svårt kan det vara?

Anonym sa...

gammalt hårdhomo

Anonym sa...

Bra igen GH fortsätt skriva dina historier även om dem bara är påhittade så får dem en att skratta ;)

Anonym sa...

Bra igen GH även om dina historier kanske bara är påhittade så får dem en att skratta och tänka efter både 2 och 3 gånger.

Mvh Fredde

Gammal Hårdrockare sa...

De flesta är INTE påhittade, däremot lägger jag till och drar ifrån smula för att få dem mer underhållande.
Men visst, en del texter är helt tagna ur luften. Denna är dock sann. Det är nästan alla som handlar om mig själv och arbete.

Anonym sa...

sant eller inte, vad spelar det egentligen för roll? historian är ju bra så skit i om den är sann eller inte och läs för att det är roligt. personligen är jag väldigt naiv av mig och tror på det mesta :P