måndag 5 juli 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 3.

Till Ninas försvar så kan det sägas att hennes onda gärningar var en konsekvens av hennes galenskap och egoistiska beteende – Allt hon gjorde, allt hon tänkte på gick ut på att fixa det för sig. I Ninas värld fanns bara Nina. Ingen annan. Det var Nina, Nina, Nina och sedan inget mer. Monica däremot, eller Månkan, som hon kallades, var helt igenom ond. Månkans ondska var av den beräknande och förslagna sorten och hon hade ärv den efter sin far, John Cornfield. John var född och uppväxt i en gudsförgäten håla i Alabama, Wormwood Hills, och hade flytt till Sverige för att undgå förföljelse – Förföljelse från ett åtal gällande våldtäkt och mord.
En svart kvinna hade haft den stora fräckheten att inte resa sig upp från sin parkbänk och lämna plats åt John och hans suparpolare en varm dag i juni. Hon t o m stod på sig och sade att hon minsann var en hårt jobbande skattebetalare som inte behövde resa sig upp för ett gäng med korkade och alkoholiserade rednecks. Det var dumt gjort av henne. John och hans gäng var inte bara partysugna, det hade även gått ett bra tag sedan de hade fått lite svart fett på sylen så va fan, det var väl bara att förena lite nytta med nöje.
De slet upp den svarta kvinnan från parkbänken och släpade iväg med henne till ett skyddat hörn av parken. Där, under några buskar, så knullade de henne allihopa i tur och ordning tills kukarna slaknade. Därefter så avslutade John det hela med att krossa hennes skalle med en stor kantsten från en rosenrabatt.
Hans försvar till mordet i det kommande förhöret var att hon hade skrikit så förbannat under själva våldtäkten.
- Hon frestade ju halva stan! Vi ville inte dela med oss!
John blev frisläppt i väntan på rättegången mot en låg borgen, mycket tack vare att hans gamla far hade varit sheriff i staden och hade goda kontakter. John satte sig genast på en buss, korsade delstatsgränsen till Georgia och tog flyget från Atlanta till Sverige. Det landet hade han hört så mycket gott om. Förvisso var de kanske kommunister, men de tog emot och gav vilka idioter som helst asyl. Det passade John Cornfield mycket bra. Var det något han var så var det ju en flyende man i behov av skydd.
I Sverige träffade han en svensk kvinna som blev imponerad av hans ursprung och amerikanska accent. Hon blev med barn och födde en dotter som fick namnet Monica Cornfield.
Men den Cornfieldska galenskapen och ondskan var av den besvärliga sorten. Den gick i arv. Ondskan låg i blodet och kunde inte spädas ut med främmande gener.
John var glad åt att slippa Alabama. Under hela uppväxten så fick Monica lyssna till eder och förbannelser över sin fars uppväxt. Alabama var en plats för idioter och bestod enbart av negrer, bältdjur och bögar.
I Sverige finns det inte så gott om vare sig negrer eller bältdjur.
När John landade i Sverige så föll det sig som så att Stockholm blev hans nya hemstad, det var enklast så eftersom det var där flygplanet från Atlanta hade landat. Vad John inte visste var att Stockholm var Skandinaviens homocentrum. Det var bögar överallt. Var John än vände sig på gatorna så mötte han bögar. Bögar i kostym. Bögar i kvinnokläder. Bögar med rakade skrev och bögar med ansiktet fullt med smink.
Det var fikande bögar på caféerna, bögar som expedierade honom i affärerna och bögar som sprang omkring på gatorna med portföljer. Ropade han på taxi så kunde han ge sig fan på att det var en bög som satt bakom ratten och en gång så var det faktiskt en fjolla som stack till honom en broschyr som gjorde reklam för en kommande bögfestival. John blev rasande och slog ned honom direkt på plats. Efter en stund kom det ett gäng bögpoliser så han kunde aldrig avsluta jobbet. Det kändes förnedrande att behöva springa iväg och gömma sig för ett gäng med blåklädda bögar.
Men John bodde kvar i Stockholm och under hela uppväxten så fick Monica lyssna till sin faders jeremiader och ta del av hans sjukliga hat mot bögar. Allt var bögarnas fel. Det var bögarna som var roten till all olycka som drabbade deras familj. Fick John inget jobb så var det någon bög som hade tagit det. När modern råkade snubbla med trosorna neddragna över en grannes kuk så var det bögarnas fel och när han fick göra ett par månader för hustrumisshandel så var även det bögarnas fel.
Bögjävlarna! Bögjävlarna! Bögjävlarna!
Så när Monica ändade en av grannbögarnas liv så var det bara en konsekvens av medfödd ondska och lång och ihärdig indoktrinering från sin tokiga far. Det var förutbestämt att Monica skulle mörda. Hade hon sluppit faderns påverkan så hade hon antagligen skjutit någon annan. Vem som helst som hade betett sig på ett vis som inte passade henne.
Nina var bara galen.
Månkan var ond och kapabel att döda.
Inget bra sällskap för Nina.

Nina och Månkan kröp omkring ute i potatislandet och rensade ogräs hela eftermiddagarna. På långt håll såg de ut som två alldeles vanliga, sommarjobbande småflickor. Men de pratade inte om killar, kläder och popmusik, sådant som unga flickor brukar prata om. De pratade istället om flykt och om hur de skulle undgå våldtäkt.
Sista veckan i augusti fyllde båda flickorna femton år och de visste att Sorken kände till detta. Han gick och väntade. Ibland kunde de se hur han stod borta vid krusbärsbuskarna och tittade på dem. Sorkens blå arbetsbyxor buktade ofta ut vid skrevet. Han fick alltid stånd när han stod och tittade på småflickorna. Sorken skämdes inte över detta. Någon måste ju vakta de små ligisterna, så att de inte ställde till med något jävelskap och inte fan kunde han hjälpa att hans kropp reagerade som den gjorde. I Sorkens värld så var det fullt normalt för en medelålders man att tända på småflickor. Han var femtio år och hade ståfräs halva dagarna. Det tydde på en viss virilitet. Han var stolt över det!
Jag ska ta er som ni aldrig har blivit tagna förut!
Tänkte Sorken när han tittade på Nina och Månkan som stod på alla fyra i landet och rensade ogräs.
- Vi måste ta honom, innan han tar oss!
Sade Månkan till Nina.
Så de gjorde upp en plan. Nina fick agera lockbete. De skulle få Sorken att besöka Ninas rum vid en bestämd tidpunkt. Så att de kunde vänta på honom. Vara förberedda.
Så Nina började prata med Sorken under rasterna. Hon stod och log mot honom under tiden som hon fyllde honom med en massa skitsnack. Hon fick Sorken att tro att hon var intresserad av honom, att hon gillade äldre män och att Sorken var den utvalde som skulle få komma och plocka hennes blomma någon natt.
Sorken gillade i och för sig när de gjorde motstånd, men omväxling förnöjer. Han tyckte rentav det skulle bli spännande. Det var första gången som en flicka skulle vara med på noterna.
Jag visste det! De är horor allihopa!
Han undrade hur det skulle bli?

Natten den tjugosjunde augusti 1990 fyllde Nina femton år och blev medskyldig till mord. Det var aldrig planerat för hennes del. Det var som med allt annat i Ninas liv, det bara råkade bli så.
Sorken kom till hennes rum sent på natten, han krafsade lite lätt på hennes dörr och klev in. I sängen låg Nina och väntade. Täcket hade hon dragit åt sidan. Nina hade bara trosorna på sig. Sorken höll på att få kåtslag.
Ninas särade ben och tunna trosor var det sista som Sorken såg i detta livet. Sedan blixtrade det bara till. Sorken var den andra människan som Månkan skickade upp till Sankte Per. Första gången med hjälp av ett hagelgevär, denna gång med en slägghammare som hon hade placerat rakt i bakhuvudet på Sorken. Hon hade stått gömd bakom dörren och sänkte Sorken direkt när han tog första steget in i rummet. Sorkens andra steg tog han när han gick mot porten uppe hos Sankte Per. Liksom alla andra onda galningar som har lämnat vår värld så blev han förvisad till den mindre och mer undanskymda köksingången där han fick genomgå en hårdare granskning. Om sådana människor som Sorken blir insläppta är det ingen som riktigt vet, men det sägs att folk som har återvänt från döden har sett både Hitler och Stalins namn på listorna i hobbyrummet över folk som är ansvariga för tömning och rengöring av latrintunnorna.
Alla blir nog insläppta men det är väl som här på jorden, det är de som har skött sig som får de bästa och slappaste jobben.
Sorken fick nog ett riktigt tungt skitjobb.

När det gick upp för Nina vad Månkan verkligen hade gjort så bröt hon nästan ihop. Nina var kanske tokig, men hon var ingen mördare! Månkan bara fnittrade och sade att Nina skulle sluta att vara en sådan jävla liten fröken och istället kolla om Sorken hade sin plånbok på sig. De behövde pengar under flykten.
Nina lämnade Månkan på rummet och sprang iväg. Månkan snodde Sorkens plånbok och sprang ut i natten åt ett annat håll. De sågs aldrig mer.
Två dagar senare rånade Månkan ett postkontor tillsammans med en artonårig narkoman från Skåne som kallades för Hästen. De fick polisen efter sig och stampade gasen i botten ute på motorvägen, fick sladd, dammade rakt in i en mötande långtradare och flög direkt upp till Sankte Pers köksingång.
Månkans far, John Cornfield fick inga fler barn och därmed stoppades släktens månghundraåriga galenskap och ondska på en motorväg mellan Eskilstuna och Örebro. John Cornfield dog senare i aids efter att ha blivit våldtagen av en jättelik neger från Uganda som han hade muckat med utanför en bögklubb i centrala Stockholm.
Ännu några bortkastade liv. Ibland undrar jag om inte Gud har lust att ge upp med tanke på hur många av hans barn som inte har vett att göra något av de liv som han skänker dem.
Nina blev haffad helt odramatiskt när hon satt på en parkbänk i Strängnäs och mumsade på en ostburgare.
Hon fick äntligen sitt tidsbestämda straff. Någon månad senare blev hon satt på Stigby ungdomsvårdsskola på Visingsö och började avtjäna sina tre år.
Nina trivdes rätt så bra på Stigby. Framför allt så hade hon nu sin frihet att se fram emot. När hon fyllde arton år så skulle hon vara en fri flicka.

Fortsättning följer…

7 kommentarer:

Kyrkråttans "Gode" Man sa...

Ett glädjande slut för Sorken!!

23838 sa...

Attans bananer, det var ingen dålig historia. Barnamördare, herbefiler och psyksjuka våldtäcktsmän i en röra :O

Vart ska du resa på semestern?

Gammal Hårdrockare sa...

23838:

"Vart ska du resa på semestern?"

Hejsan! Jo, det blir dels till Lissabon (igen) och till USA, till Södern. Jag och polarn ska flyga till Atlanta och sedan bila runt till bl a Savannah, Charleston och tillbaka till Atlanta. Kanske blir det även en sväng in i Alabama. Rutten är inte sådär jätteplanerad, men jag vet att jag vill se Savannah och Charleston i alla fall. Det blir även några dagar i äkta sydstatsbonnhålor.

Anonym sa...

Tänk till både en och tre gånger innan ni går ut och roar er i någon sydstatsbyhåla. Det råder lite hårdare takter där än vad det gör på den dalsländska bygden.

Sitter man t.ex ner när man pissar så får man feting stryk.

Anonym sa...

I amerikanska södern, akta dig för att sätta på negresser som du enligt tidigare texter är förtjust av, inte populärt bland män som Månkans far...

Anonym sa...

Har du skrivit texterna åt denna kille? Annars är han nog en flitig läsare av dina texter

http://www.youtube.com/watch?v=TKFyjOJzwvk

Stefan Dedalus sa...

@GH

Lyckans...! Återigen tipsar jag om Tim Dorsey, även Micael Eric Dyson's brutalt mästerliga journalistik Come Hell or High Water: Hurricane Katrina and the Color of Disaster. Den sopar mattan med klimatistsvamlare och med den amerikanska indolensen, bara G W Bushs okänsliga attítyd under katastrofens utveckling...

Men främst V S Naipauls välskrivna och fängslande A Turn In The South [på svenska: med den minst sagt fantasilöst översatta titeln] I Sydstaterna - Ett Land Av Röster.

Finns ju en massa bra musik oxo. Allen Toussaint's Southern Nights; om nu den musikgenren passar Din påse (Den kostade mig 250 iskalla på vinyl förra året, men värd varje spänn).

Södern i mitt hjärta.

Have a nice one.
/S