måndag 12 juli 2010

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 5.

När jag var ung så blev jag blåst av en kvinna. Det var det bästa som kunnat hända mig. Jag var tjugofem år och hade inte hunnit bygga upp något större kapital och ägde inte mycket. Det var inte mycket som hon drog mig på, men det räckte för att jag skulle lära mig läxan. Hon tog de romantiska vanföreställningarna ur mig. Hon lärde mig att kvinnor kan vara lika stora skitstövlar som män. Det var bra jag lärde mig det då, istället för idag.
Smakar det så kostar det.
Hon var inte min första kvinna, men hon var den första kvinnan som ville ha sex lika mycket som jag. Hon var tio år äldre än mig. Jag tyckte hon var en mogen kvinna och när hon klippte med ögonfransarna och gav mig den där speciella blicken så struntade jag i mina onda aningar. Än idag så känner jag att jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att få tillbaka det jag kände då, när jag var ung och en erfaren kvinna tog mig i handen och ledde mig till sitt sovrum. Jag tror däremot inte att det ligger samma romantiska skimmer över Andreas minnen av Nina. Han förlorade mer än vad jag gjorde, närmare bestämt drygt tvåhundratusen kronor. Det är mycket pengar idag och det var ännu mer på den tiden, under nittiotalet. Pengar som Andreas föräldrar hade sparat åt sitt enda barn, pengar som skulle finansiera sonens studier och ge honom en fin start i livet.
Nina tog rubbet, ja hon fnittrade t o m under tiden som hon kvitterade ut pengarna inne på banken.
Eftersom Nina och Andreas hade blivit ett par på riktigt så flyttade de ihop, eller rättare sagt: Nina flyttade in hos Andreas. Ett riktigt par har naturligtvis gemensam ekonomi, och har man gemensam ekonomi så har man gemensamma konton. Nina hade inga egna konton men fick fri tillgång till Andreas bankkonton. I början var Andreas en smula skeptisk.
- Men hallå! Är vi inte tillsammans eller? Undrade Nina. - Men du kanske inte längre älskar mig?
Och så rusade Nina in på toaletten, slog igen dörren med en smäll och låste om sig. Utanför stod en förtvivlad Andreas och hörde hur hans älskade Nina satt där inne och storgrät.
Andreas var som många av oss andra män, vi klarar inte av att höra en kvinnas gråt så han gav med sig. Klart att Nina skulle få tillgång till hans konto. De var ju tillsammans. Fattades bara annat!
Några månader senare gick Nina småvisslande till banken och tömde Andreas båda konton, sparkontot och lönekontot. Hon fick ut lite drygt tvåhundratusen kronor. Det var helt lagligt, ingen kunde göra någonting.
- Jag vill gärna ha allt i hundralappar!
Det såg mera ut då. Det prasslade så härligt i väskan.

Nina köpte sig en liten etta på Örnsro kontant, sedan hade hon över hundratusen kvar att ha kul för. De skulle räcka ett tag i alla fall. Nina hade ingen tanke på att skaffa sig ett jobb. Varför skulle hon uppta en plats ute på arbetsmarknaden när det uppenbarligen fanns folk som mådde dåligt om de inte fick något jobb? Nina mådde inte ett dugg dåligt av att få slippa jobba. Arbete var för idioter. Låt idioterna arbeta!
Andreas föräldrar polisanmälde Nina och det blev förhör. Nina hade rätten på sin sida och kände sig inte orolig, men lite tidskrävande och irriterande var det.
Andreas far hette Rolf och hade haft misstankar om Nina ända sedan han träffade henne för första gången under en middag. Det var något som fattades hos henne även om han inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var. Nu visste han. Nina saknade moral.
Nina hade aldrig gillat Rolf heller. Hon hade mött sorten flera gånger tidigare och visste vad han hette innan han presenterade sig, Hederlig Svensk. Det var vad sådana som han kallades. Snusförnuftiga och rejäla typer som aldrig försatte en chans att mästra och tala om för andra hur de skulle leva. Naturligtvis var det han som stod bakom polisanmälningen. Det kittlade Ninas kreativa sida.
En dag så började Rolfs brevlåda fyllas med brev från män som uppenbarligen hade missuppfattat något här i livet.
Under rubriken ”Anal hunger” i Leatherman, en kontakblaska för homosexuella män, så dök Rolfs namn och adress upp i en kontaktannons där han beskrevs som en glupsk herre som gärna lät sig väl smaka av både det ena och det andra – Jag är helt omättlig!
Nina roade sig även med några nattliga telefonsamtal till Rolfs fru. Hon presenterad sig som Carro från Escortsevice, pratade med tillgjord och sexig röst och sade att det var kul att få prata med Rolfs syster.
- Han talar ofta om dig och jag tycker det är fint att syskon kan ha en sådan nära relation i vuxen ålder!
Det var dumt att reta upp Nina.

Nina var en kvinna som lätt blev uttråkad, som tröttnade snabbt och som aldrig slutförde något projekt innan hon påbörjade något annat. Ett tag hade hon planer på att börja så smått med lite checkbedrägerier men orkade aldrig sätta sig in i branschen (hon kallade alltid kriminella aktiviteter för branschen) förrän det dök upp något nytt intressant projekt. Hon drömde om att göra ett rejält bankrån, det hade hon alltid gjort. Hon hade en barnslig och romantisk syn på bankrånare och såg sig själv som Bonnie med laddad pistol i ett tufft axelhölster, dessvärre hittade hon aldrig någon Clyde. Så fort hon träffade en ny man så visade det sig vara en riktig mes. Ett tag sällskapade hon med en diversearbetare från Glanshammar. Han hette Roy och verkade ha potential. Bilen var hans stora intresse och han kallade alltid sin bil för Flyktbilen. Det gillade Nina. Det är så riktiga män ser på sin bil. Nina såg framför sig en råtrimmad Pontiac Trans Am. Bilen visade sig vara en gammal Toyota Corolla och när våren kom och det var dags att ge sig ut på en liten stöldturné så var Roy tvungen att göra två månader i Mariestad för grov rattfylla. Nina var sur. Det blev ingenting med någonting!
Till råga på allt så blev hon tvungen att ta ett jobb. Socialen vägrade att betala ut något bidrag innan hon hade sålt sin lägenhet, den räknades som tillgång. Så hon blev tvungen att börja söka arbete.
Nina saknade utbildning och vid tjugoett år fyllda så sträckte sig hennes arbetslivserfarenhet till ogräsrensning och potatisplockning. Det var vad de hade sysslat med på ungdomsvårdsskolorna där hon hade tillbringat nästan hela sin tonårstid. Hon fick ett sommarjobb på en jordgubbsodling. Jordgubbar var bland det godaste Nina visste, dessvärre var det inte lika kul att plocka dem. Första dagen smockade hon i sig litervis med jordgubbar och kräktes i fåran. Andra dagen kom de på att hon fyllde kartongerna med jord som hon sedan dolde med ett lager jordgubbar. Fan dårå? Tyckte Nina. De fick betalt för varje plockad kartong med jordgubbar och med hennes metod gick det mycket snabbare.
- Tror inte att kunderna skulle uppskatta att betala för jord!
Var basens argument.
Vad fan hade kunderna med hennes jobb att göra? Hon sket väl i dem. Huvudsaken var väl att man tjänade pengar?
Nästa jobb var på en korvfabrik i Sköllersta utanför Örebro. Meningen var att hon skulle ångkoka falukorv. Jobbet bestod i att skjuta in vagnar med korv i stora ugnar. Lönen var ackordsbaserad. Varje ångkok skulle ta tjugo minuter ungefär. Nina hoppade över det lilla momentet och rullade ut dem direkt till lastkajen och de väntande chaufförerna. Det gick bra i början, cheferna hade aldrig sett maken till kvinna till att kunna jobba snabbt. Sedan så började klagomålen ramla in från affärerna. Kunder hade kommit inrusande i affärerna och gapat och skrikit om rå falukorv och om köttsmet som hade runnit ut över deras skärbräden. Det var hot om stämningar och situationen hade blivit riktigt hotfull för flera affärsinnehavare. Det tog ett bra tag för företaget att reda ut den härvan.
Nina fick ännu en gång se sig om efter ett nytt arbete.

Fortsättning följer...

15 kommentarer:

Anonym sa...

Har vi inte läst om det där med råa falukorvarna tidigare... ?

Henry Chinaski sa...

Det här är för mig litet komprometterande så jag kan tyvärr inte kommentera under mitt vanliga nick; men redan innan jag läst Nina #5 blir jag glad. Jag vet att jag kommer att få underhållning. How’s that for pressure?

Nu när jag rekommenderat din blog (Jag stavar så. Jag skriver f ö inte ’CD-skivor’ (Oops!) heller.) för de flesta i min omgivning som åtminstone äga ett uns av humor eller intelligens (nåja), vet numer flera av dem vem jag är, så jag byter skepnad för ett tag. Alltför att slippa få sparken eller andra små tillkortakommanden i detta miserabla liv.

Lirar tidig Hawkwind högt som fan när the missus äntligen lämnat byggnaden för försörjning. Diskar upp slammer från sinken och tullar på hennes päronkonjak. Hon märker ändå inget, på ett tag iallafall. Smakar vidrigt, men tröstar i regnet här i väster och med tanke på mitt xtraknäck i kväll. Ett hjärndött arbete som ingen vill ha, men som är av nöden, och som man gör bäst småfull. Omoraliskt? Tja. Praktiskt? You bet. Men det är inte jobbet. Det är människorna omkring det.

Nobody hurts, and nobody cries.

Vet inte om detta kan ge inspiration, men läs denna av den suveräne Jeremy Clarke,
http://www.spectator.co.uk/columnists/life/6112573/fever-pitch.thtml

Innan jag snubblar iväg i en nederbörd jag befarar överleva, stärks man med kanske den bäste alt-country artisten: Lee Clayton. Röst någonstans mellan Bob Dylan och Jeffrey Lee Pierce, om nu någon kommer ihåg honom.

A tired man running on his pride
He got the job done though it cost him his legs-Thanks Union Carbide-



Lee Clayton: “Industry”; The Dream Goes On, 1981.

Bengt sa...

Hörru Hårdrockarn...den där korvsmeten har jag läst om tidigare...

Ha en bra dag..

Gammal Hårdrockare sa...

"Korvsmeten har vi läst om tidigare."

Jävlar, där fick ni mig! Tänk att ni kommer ihåg... Och ja, det stämmer, det var jag som gjorde det där en gång, för länge sedan när jag hade ett helvetesjobb i en korvfabrik.
Gott åt dem!

Anonym sa...

Även stycket om anala begär och bögtidningsannonserandet känns igen. Var väl GH som skrev det i samband med en text om ett jobb som grovdiskare på en finlandsbåt. Offret var någon tysk med sadistiska tendenser.

Henrik sa...

Du är en svensk Bukowski. Vilken film det här hade kunnat bli.

Gammal Hårdrockare sa...

Henrik:
Tackar! Dessvärre blir det väldigt forcerat och ytligt eftersom jag är tvungen att korta ned denna historia så förbannat eftersom långa texter inte gör sig på en blogg. Karaktärerna blir platta, utan personlighet osv. Egentligen så är denna berättelse på flera hundratusen tecken. Nu är jag tvungen att korta ned alltihopa till en femtedel. Annars skulle det bli en trettio-fyrtio delar och det är alldeles för mycket för en blogg. Det funkar inte tyvärr.

GS sa...

Efter att ha läst ditt svar till Henrik, så tycker jag att du borde visa texten för något film- eller bokförlag.

Vem vet, det kanske blir en storsäljare? Jag hade i alla fall köpt boken eller filmen, det är säkert!

Och jag måste också fråga, hur mycket av din vakna tid lägger du på att skriva?

Gammal Hårdrockare sa...

GS:

"Och jag måste också fråga, hur mycket av din vakna tid lägger du på att skriva?"

Hejsan! Jag lägger inte så mycket tid på skrivandet, däremot dagdrömmer jag ofta, så därför tar det inte så lång tid för mig att skriva en text, en novell eller något annat. Jag har att ta utav så att säga. En normaltext som jag lägger ut här på bloggen kanske tar en timma att skriva. Jag skriver bara när jag känner för det. Tar det stopp så sitter jag inte och funderar, flyttar kommatecken fram och tillbaka och vänder ut och in på mig själv. Då får det vänta, tills andan faller på igen.

Tack för att du uppskattar min blogg och ja, jag kommer att uppdatera oftare när sommaren är över och när jag har gjort mina två årliga resor. Till hösten blir det som vanligt igen!

Anonym sa...

Var har du fått tag på bilden?

Anonym sa...

du kan ju alltid lägga upp hela novellen som nedladdningsbar pdf fil eller något

Anonym sa...

Bilden var skitbra!

Spännande historia också!

Anonym sa...

Tror du att du skulle kunna lägga upp dina fulla texter någonstans? För dem som vill läsa hela, vore kul läsning, gillar din blogg

Anonym sa...

aaaaah, Abstinens..

Kom igen nu GH, lägg ner flaskan och kjoltygen under semestern och ge oss en fortsättning!

Anonym sa...

När kommer del 6?
Hellboy...