Gammal Hårdrockare.

Lite julnyheter...

2010-12-24T17:39:00.002+01:00

Hej på er! Först och främst så vill jag tacka för alla värmande och fina mail jag har fått. Och jodå, jag lever och har hälsan!
Och för alla som undrar om det kommer fler texter, om bloggen kommer att dra igång igen så vill jag säga: JA! Det kommer att bli en fortsättning.
Men det finns en anledning till att den har legat nere ett tag, vilket jag kommer att gå in på senare.
Jag vill också passa på att tala om att jag kommer att starta en ny blogg, en blogg med texter som jag kan stå för och som inte är så slarvigt skrivna. Mycket av det jag har skrivit på denna blogg har jag skrivit online, utan någon egentlig tanke bakom. Mycket är pinsamt dåligt. En del texter kommer att skrivas om men jag kommer även att skriva nya naturligtvis. Jag kommer också att bli öppnare med min identitet.
Jag HATAR mitt nick. Men jag har också mitt nick att tacka för mycket. Många har sökt på det vilket betyder att jag har fått många läsare som annars aldrig hade hittat mig. Så denna blogg kommer att ligga kvar. Jag kommer att länka härifrån till min nya blogg.
När det är dags.
Så jag hoppas att jag får behålla er läsare. Jag uppskattar er mycket. Bara så ni vet.
Vi syns snart. Jag lovar. Ok?
GOD JUL!

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 6.

2010-07-31T15:42:00.003+02:00

Nina var ingen ond människa. Hon kände ingen som helst tillfredsställelse över att skada andra människor. Hon tänkte och fungerade inte på det viset. Det fanns inget gott eller ont i hennes universum. Nina var egoist. Det var alltid Nina först, och sedan… Ingenting.
Det hände ibland att Nina kunde stå ensam under stjärnhimlen någon natt och titta ut över rymden. En liten människa, ung kvinna stod där med hela universum runt sig och hon tänkte: Allt detta, och jag är i centrum! Allt kretsar kring mig!
Sådan var Nina.
Så fungerade hon.
Det finns onda människor. Det finns människor som föds helt genomruttna. Ondskan sitter i deras gener och detta kände Nina till. Hon struntade i sådana människor. Hon kände ingen önskan att föra något korståg mot dem och stötte hon på någon så gick hon i regel undan. Det bästa var helt enkelt att undvika dem. Man tjänade inget på att hämnas. Det fanns ingen ekonomisk vinst i det. Känslomässig vinst kanske, men sådant var inget för Nina.
Hon hade naturligtvis fått sin beskärda del av möten med onda människor. Den värsta av dem hade hetat Magnus och han fick upp ögonen för henne redan i första klass. Magnus var en översittare av värsta sorten och tvärtom vad många tror när det gäller mobbare och onda människor så led han inte av något dåligt självförtroende. Han kom inte från några dåliga hemförhållanden, fick inte stryk hemma av någon alkoholiserad fader och hade inga stora öron eller utstående tänder som han var tvungen att dölja bakom en tuff yta. Magnus var bara genomrutten. Det satt i hans gener. Han var programmerad av Satan att göra livet surt för dem som var mindre och svagare än honom. Det var sådan Magnus var helt enkelt. Vissa människor föds närsynta, andra föds begåvade, några korkade och vissa är musikaliska eller kan multiplicera fyrsiffriga tal i huvudet redan vid fem års ålder.
Magnus var ond. Punkt. En elak jävel som kände lika stor tillfredsställelse när han hade fått skada någon som när en konstnär får till exakt den nyans han har önskat till sin senaste tavla.
Redan första skoldagen så gick Magnus fram till en liten försynt kille och gav honom ett knä i ansiktet, därmed hade han gjort klart för alla – inklusive lärarinnan – vem han var och vem de andra ungarna skulle krypa för.
Det gjorde de också. Som alla översittare så fick Magnus sin lilla fanclub runt sig som skrattade åt hans skämt, som höll med honom i allt, som beundrade honom och som naturligtvis hjälpte till att stryka upp dem som Magnus för tillfället ansåg behövde en mindre omorganisering av sina tänder. Antingen så beundrade man Magnus och fjäskade för det lilla aset, eller också var man rädd för honom.
Alla utom Nina.
Hon brydde sig inte. Hon var inte intresserad av att bli accepterad av klassens populäraste kille. Hon struntade i vad de andra tyckte om henne. Hon ville bara vara ifred.
Det retade naturligtvis Magnus.
Det retade honom så in i helvete. Det kvittade hur mycket han trakasserade henne, hon blev aldrig ledsen och han fick henne aldrig att gråta när han slog henne. Han kom aldrig åt henne. Det kändes som om hon vann över honom hela tiden.

När Nina gick i femte klass så blev det inne bland alla flickorna att bära ryggsäck. Alla flickor skulle komma till skolan med böckerna i en rosa eller orange liten ryggsäck. De som inte hade det blev naturligtvis mobbade. Det är så skolan fungerar, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Nina brydde sig naturligtvis inte om detta. Hon tänkte inte ens på det. Men en dag när hon kom hem så hade föräldrarna köpt henne en ryggsäck. Så att hon inte skulle bli utanför.
Eftersom föräldrar sällan har koll så var det naturligtvis fel färg på ryggsäcken. Den var inte rosa eller orange, den var limegrön. Nästan självlysande. Den sken som en lysmask när hon gick över skolgården följande dag och alla de andra flickorna fnissade, de nickade åt Ninas håll och tisslade och tasslade.
Nina brydde sig inte ett dugg. Vad henne anbelangade så kunde hon lika gärna bära böckerna i en ICA-kasse, vilket hon också hade gjort tidigare. Vem brydde sig? Hon brukade ju inte ens öppna de där jävla böckerna! Varför då bry sig om hur man transporterade dem fram och tillbaka mellan stillot och hemmet?
Magnus såg Nina på långt håll och följde den limegröna ryggsäcken över hela skolgården. När han var alldeles bakom Nina och högg han tag i hennes ena axelrem. Han trodde att hon var glad åt sin nya ryggsäck och slet den av henne.
- Ny ryggsäck va?
Sade han och gick iväg med den. Nina stod kvar och såg när han gick iväg med hennes böcker och ryggsäck. Hon brydde sig inte ett dugg. Efter en stund kom Magnus tillbaka, han gav henne ryggsäcken.
- Här har du, din jävla fitta!
Det stank om ryggsäcken när hon bar med sig den in i klassrummet. Hon öppnade den. Magnus hade skitit i ryggsäcken. Det låg avföring över alla hennes böcker. Magnus hade haft för avsikt att vara elak, att göra Nina ledsen men hon skrattade till. Det var rätt så uppfinningsrikt. Hon hade ändå inget av värde i den där ryggsäcken. Bara sina skolböcker.
- Vad är det som luktar så förskräckligt?
Frågade lärarinnan.
- Det är min ryggsäck! Magnus har skitit i den!
Sade Nina helt sanningsenligt och gick fram till lärarinnan med sin ryggsäck och visade upp hela härligheten.
- Men herregud!
Utbrast lärarinnan och ryggade bakåt. Hela klassen brast ut i gapflabb. Alla skrattade utom Magnus. Han framstod som en idiot. Han visste vad alla tänkte. Hur är man skapt om man går in på en toalett, sätter sig på huk och skiter i en ryggsäck? Siktade han eller var det rena turen att han träffade rätt?
Magnus visste att bilden av honom, när han satt hukad och krystade över en ryggsäck skulle finnas i huvudet på hela klassen lång tid framöver. Kanske för alltid. Den förbannade Nina hade vunnit över honom ännu en gång. Han kom inte åt henne!
Under resten av lektionstiden så satt Magnus böjd över sin matematikbok. Ibland tittade han upp, då möttes han av Ninas blick. Hon satt på andra sidan mittgången. Hon tittade på honom och log. Hon sken tammefan som en jävla sol! Den fittan! Den lilla jävla fittan! Tänkte Magnus.
Under lunchrasten så försökte Magnus lätta på sitt inre tryck genom att misshandla en kille i parallellklassen som var känd för att vara en strykrädd tönt och som brukade pissa i byxorna bara någon tittade på honom. Det hjälpte inte. När han gick hem så tog Magnus en genväg genom skogen, han tände eld på en stor myrstack. Det knäppte och sprakade, ja det lät nästan som att poppa popcorn när de stackars små myrorna sprack av elden och hettan. Det gjorde Magnus lycklig för en stund, men sedan gick det över. Nina hade vunnit.
Magnus fick inget öknamn, det var ingen som vågade ge honom det. Inte säga något högt i alla fall. Men när alla senare i livet skulle minnas sin skoltid och tala om sina gamla klasskamrater så skulle de relatera till killen som hade skitit i en ryggsäck.
- Jo för fan, det var han som satte sig och sket i en ryggsäck! Skulle de säga.
- Jaså, han! Ha! Ha! Nu minns jag!
Magnus skar tänder av ilska bara han tänkte på det.

Flera år senare, när Nina hade hunnit fylla tjugofem år så blev hon hänvisad till Arbetsförmedlingen. Hon hade levt på socialbidrag och drygat ut sitt lilla bidrag med lite småbedrägerier men nu var det slut på den trevliga tillvaron. Nya regler. För att få erhålla socialbidrag så måste man vara aktivt arbetssökande och inskriven på AF. Det var bara att bita i det maskätna äpplet och anmäla sig. Nina fick en tid och en vecka senare knackade hon på dörren hos sin nya arbetsförmedlare.
Det var en man.
En ung man.
Det var Magnus.
Vid tjugofem års ålder så hade Magnus hittat helt rätt i livet. Oftast så går det bra för översittare och onda människor. De tar för sig i livet, har gott självförtroende och odlar de rätta kontakterna. De suger av uppåt och spottar ut det nedåt. De är bra på det. Magnus älskade sitt nya jobb som arbetsförmedlare. Det bästa han visst var att stänga av människor från sin A-kassa. Det spelade ingen roll om de hade sökt alla jobb som fanns, gjort allt i sin makt för att få ett nytt jobb, passat tiderna, gått på alla kurser osv. Han stängde av dem i alla fall! Även om de senare fick tillbaka sin A-kassa så tog det tid. Ibland flera månader. Det blev krångel för dem. Det var överklaganden hit och papperesexercis dit. I bästa fall så hann de bli vräkta från sina bostäder innan de hade fått upprättelse.
Han gillade även att sätta människor på helt fel kurser. En kontorsfjant som såg ut att han en ryggrad som endast bestod av en sträng med snor kunde han t ex skicka iväg på en dyrbar kurs i bergsprängning – Det står dig helt fritt att neka, men då måste jag naturligtvis stänga av dig från din A-kassa!
En gång hade han fått en arbetslös skogshuggare som närmade sig sextioårsåldern på sitt bord. Han hette Evert, var nästan två meter över axlarna hade jobbat uppe i norrlandsskogarna i hela sitt liv. Evert var även analfabet. Honom skickade han iväg på en kurs i beräkning och dokumentation i distansinställningar för Exchangemiljöbaserade operativsystem.
Det gick inte så bra.
Evert försökte förklara för kursledaren att han hade kommit fel genom att kasta ut ett skrivbord genom ett fönster. Läraren tyckte att Evert kanske borde jobba lite med sin argumentationsförmåga. Det höll Evert med om, eftersom han tydligen hade varit en smula otydlig i sitt budskap så drog han upp kursledaren från sin stol och lät honom följa samma väg som skrivbordet.
Evert blev naturligtvis avstängd från kursen och miste sin A-kassa. Evert var en gammal nykter alkoholist men nu så firade han kursavslutet genom att kasta sig huvudstupa in i en fylleperiod som inte avslutades förrän han hamnade på lasarettet med söndersupen lever. Evert avled i levercirros ett år senare. Då hade han bara tre år kvar till sin efterlängtade pension.
Allt detta gladde Magnus, men inget hade tidigare gjort honom så lycklig som den dagen när Nina knackade på hans dörr.

Fortsättning följer...

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 5.

2010-07-12T20:44:00.002+02:00

När jag var ung så blev jag blåst av en kvinna. Det var det bästa som kunnat hända mig. Jag var tjugofem år och hade inte hunnit bygga upp något större kapital och ägde inte mycket. Det var inte mycket som hon drog mig på, men det räckte för att jag skulle lära mig läxan. Hon tog de romantiska vanföreställningarna ur mig. Hon lärde mig att kvinnor kan vara lika stora skitstövlar som män. Det var bra jag lärde mig det då, istället för idag.
Smakar det så kostar det.
Hon var inte min första kvinna, men hon var den första kvinnan som ville ha sex lika mycket som jag. Hon var tio år äldre än mig. Jag tyckte hon var en mogen kvinna och när hon klippte med ögonfransarna och gav mig den där speciella blicken så struntade jag i mina onda aningar. Än idag så känner jag att jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att få tillbaka det jag kände då, när jag var ung och en erfaren kvinna tog mig i handen och ledde mig till sitt sovrum. Jag tror däremot inte att det ligger samma romantiska skimmer över Andreas minnen av Nina. Han förlorade mer än vad jag gjorde, närmare bestämt drygt tvåhundratusen kronor. Det är mycket pengar idag och det var ännu mer på den tiden, under nittiotalet. Pengar som Andreas föräldrar hade sparat åt sitt enda barn, pengar som skulle finansiera sonens studier och ge honom en fin start i livet.
Nina tog rubbet, ja hon fnittrade t o m under tiden som hon kvitterade ut pengarna inne på banken.
Eftersom Nina och Andreas hade blivit ett par på riktigt så flyttade de ihop, eller rättare sagt: Nina flyttade in hos Andreas. Ett riktigt par har naturligtvis gemensam ekonomi, och har man gemensam ekonomi så har man gemensamma konton. Nina hade inga egna konton men fick fri tillgång till Andreas bankkonton. I början var Andreas en smula skeptisk.
- Men hallå! Är vi inte tillsammans eller? Undrade Nina. - Men du kanske inte längre älskar mig?
Och så rusade Nina in på toaletten, slog igen dörren med en smäll och låste om sig. Utanför stod en förtvivlad Andreas och hörde hur hans älskade Nina satt där inne och storgrät.
Andreas var som många av oss andra män, vi klarar inte av att höra en kvinnas gråt så han gav med sig. Klart att Nina skulle få tillgång till hans konto. De var ju tillsammans. Fattades bara annat!
Några månader senare gick Nina småvisslande till banken och tömde Andreas båda konton, sparkontot och lönekontot. Hon fick ut lite drygt tvåhundratusen kronor. Det var helt lagligt, ingen kunde göra någonting.
- Jag vill gärna ha allt i hundralappar!
Det såg mera ut då. Det prasslade så härligt i väskan.

Nina köpte sig en liten etta på Örnsro kontant, sedan hade hon över hundratusen kvar att ha kul för. De skulle räcka ett tag i alla fall. Nina hade ingen tanke på att skaffa sig ett jobb. Varför skulle hon uppta en plats ute på arbetsmarknaden när det uppenbarligen fanns folk som mådde dåligt om de inte fick något jobb? Nina mådde inte ett dugg dåligt av att få slippa jobba. Arbete var för idioter. Låt idioterna arbeta!
Andreas föräldrar polisanmälde Nina och det blev förhör. Nina hade rätten på sin sida och kände sig inte orolig, men lite tidskrävande och irriterande var det.
Andreas far hette Rolf och hade haft misstankar om Nina ända sedan han träffade henne för första gången under en middag. Det var något som fattades hos henne även om han inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var. Nu visste han. Nina saknade moral.
Nina hade aldrig gillat Rolf heller. Hon hade mött sorten flera gånger tidigare och visste vad han hette innan han presenterade sig, Hederlig Svensk. Det var vad sådana som han kallades. Snusförnuftiga och rejäla typer som aldrig försatte en chans att mästra och tala om för andra hur de skulle leva. Naturligtvis var det han som stod bakom polisanmälningen. Det kittlade Ninas kreativa sida.
En dag så började Rolfs brevlåda fyllas med brev från män som uppenbarligen hade missuppfattat något här i livet.
Under rubriken ”Anal hunger” i Leatherman, en kontakblaska för homosexuella män, så dök Rolfs namn och adress upp i en kontaktannons där han beskrevs som en glupsk herre som gärna lät sig väl smaka av både det ena och det andra – Jag är helt omättlig!
Nina roade sig även med några nattliga telefonsamtal till Rolfs fru. Hon presenterad sig som Carro från Escortsevice, pratade med tillgjord och sexig röst och sade att det var kul att få prata med Rolfs syster.
- Han talar ofta om dig och jag tycker det är fint att syskon kan ha en sådan nära relation i vuxen ålder!
Det var dumt att reta upp Nina.

Nina var en kvinna som lätt blev uttråkad, som tröttnade snabbt och som aldrig slutförde något projekt innan hon påbörjade något annat. Ett tag hade hon planer på att börja så smått med lite checkbedrägerier men orkade aldrig sätta sig in i branschen (hon kallade alltid kriminella aktiviteter för branschen) förrän det dök upp något nytt intressant projekt. Hon drömde om att göra ett rejält bankrån, det hade hon alltid gjort. Hon hade en barnslig och romantisk syn på bankrånare och såg sig själv som Bonnie med laddad pistol i ett tufft axelhölster, dessvärre hittade hon aldrig någon Clyde. Så fort hon träffade en ny man så visade det sig vara en riktig mes. Ett tag sällskapade hon med en diversearbetare från Glanshammar. Han hette Roy och verkade ha potential. Bilen var hans stora intresse och han kallade alltid sin bil för Flyktbilen. Det gillade Nina. Det är så riktiga män ser på sin bil. Nina såg framför sig en råtrimmad Pontiac Trans Am. Bilen visade sig vara en gammal Toyota Corolla och när våren kom och det var dags att ge sig ut på en liten stöldturné så var Roy tvungen att göra två månader i Mariestad för grov rattfylla. Nina var sur. Det blev ingenting med någonting!
Till råga på allt så blev hon tvungen att ta ett jobb. Socialen vägrade att betala ut något bidrag innan hon hade sålt sin lägenhet, den räknades som tillgång. Så hon blev tvungen att börja söka arbete.
Nina saknade utbildning och vid tjugoett år fyllda så sträckte sig hennes arbetslivserfarenhet till ogräsrensning och potatisplockning. Det var vad de hade sysslat med på ungdomsvårdsskolorna där hon hade tillbringat nästan hela sin tonårstid. Hon fick ett sommarjobb på en jordgubbsodling. Jordgubbar var bland det godaste Nina visste, dessvärre var det inte lika kul att plocka dem. Första dagen smockade hon i sig litervis med jordgubbar och kräktes i fåran. Andra dagen kom de på att hon fyllde kartongerna med jord som hon sedan dolde med ett lager jordgubbar. Fan dårå? Tyckte Nina. De fick betalt för varje plockad kartong med jordgubbar och med hennes metod gick det mycket snabbare.
- Tror inte att kunderna skulle uppskatta att betala för jord!
Var basens argument.
Vad fan hade kunderna med hennes jobb att göra? Hon sket väl i dem. Huvudsaken var väl att man tjänade pengar?
Nästa jobb var på en korvfabrik i Sköllersta utanför Örebro. Meningen var att hon skulle ångkoka falukorv. Jobbet bestod i att skjuta in vagnar med korv i stora ugnar. Lönen var ackordsbaserad. Varje ångkok skulle ta tjugo minuter ungefär. Nina hoppade över det lilla momentet och rullade ut dem direkt till lastkajen och de väntande chaufförerna. Det gick bra i början, cheferna hade aldrig sett maken till kvinna till att kunna jobba snabbt. Sedan så började klagomålen ramla in från affärerna. Kunder hade kommit inrusande i affärerna och gapat och skrikit om rå falukorv och om köttsmet som hade runnit ut över deras skärbräden. Det var hot om stämningar och situationen hade blivit riktigt hotfull för flera affärsinnehavare. Det tog ett bra tag för företaget att reda ut den härvan.
Nina fick ännu en gång se sig om efter ett nytt arbete.

Fortsättning följer...

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 4.

2010-07-07T20:07:00.004+02:00

En regning höstdag tre år senare så satt Nina Pettersson på ett tåg på väg hem till Örebro. Hon hade äntligen blivit fri. Det kändes bra.
På perrongen stod Andreas och väntade, hennes pojkvän.
Hon hade träffat honom under en permission, de hade börjat brevväxla och det ena gav det andra. Det var inget sagt, men det kändes som om de var tillsammans. Åtminstone kändes det så för Andreas. Han ville nog så mycket, Nina var kvinna och med dem kan man aldrig veta någonting säkert.
Andreas var en skötsam ung man. Han läste på högskolan och hade planer på att bli ingenjör. Ofta pratade han med Nina om karriär och framtidsdrömmar. Han gillade att fantisera om hur mycket pengar han skulle tjäna, vilket fint hus de skulle köpa och hur många barn de skulle få. Andreas var helt inställd på att de skulle gifta sig så småningom och köpa en villa i något trevligt område. Sedan skulle det bli barn. Gärna så många som möjligt. Naturligtvis efter att han hade gjort sig ett namn som ingenjör.
Karriär, villa och familjeliv. Det var vad som stod på Andreas schema. Andreas var tjugo år och full av ambitioner.
Nina begrep inte hur så många vanföreställningar kunde få plats i en enda människas huvud.
Ibland kunde Andreas t o m häva ur sig saker som att Nina borde börja tänka på sin framtid och kanske börja med att läsa in gymnasiet på Komvux så att hon senare kunde söka in på högskolan. Var inte det en bra idé?
Han var inte riktigt klok.
Nina hade andra planer för livet. Det skulle rocka! Utbildning, jobb och ungar rockade fan inte ett dugg! Det var så långt borta från rock som något kunde vara. Nina hade börjat lyssna mycket på rockmusik under tiden på ungdomsvårdsskolan och Joan Jett var den stora idolen. Nina hade skaffat sig samma frisyr som henne. Joan Jett rockade. Joan Jett hade säkert inte satt sin fot på någon jävla skola och arbeta behövde hon inte, hon rockade ju!
Nina ville väldigt gärna rocka. Bli en riktig rockbrud som hade fixat det för sig. Andreas var bara ett mål på vägen mot att fixa det för sig. Hon skulle blåsa honom och det skulle bli lätt. När hon satt där i tågkupén och drack ur en vinflaska - åt helvete med förbuden från övervakningsnämnden - så nuddade hon vid tanken på att hon kanske borde lära sig att spela elgitarr, det hade ju varit den naturliga vägen till att bli en rocktjej som kanske skulle kunna fixa det för sig. Men det verkade för besvärligt. Nina ville ha snabba resultat. Det var den enklaste vägen som gällde.
Snabba resultat till minsta möjliga ansträngning rockade.
Åt helvete med gitarrlektioner också!
Tänkte Nina och hällde i sig det sista ur vinflaskan.

De två sista åren vid Stigby ungdomsvårdsskola för flickor så hade hon lärt sig en hel del, bl a om killar. De andra tjejerna tjatade jämt om killar. De snackade om helger när de tog färjan in till Gränna och träffade tuffa killar med körkort och bil. Nina började hänga med men hon tyckte inte killarna var ett dugg tuffa. Inte när det verkligen gällde. Hon träffade en kille som hette Benny och som hela tiden skröt om vilken tuff jävel han var och hur många banker och postkontor han planerade att plocka.
Så småningom.
När tiden var den rätta.
Sedan bytte Benny samtalsämne. Han ville inte prata om framtiden, han ville hellre ta Nina på brösten. Hela tiden. Ingen som helst finess. Nina förstod att de flesta killar var idioter och att hon som kvinna faktiskt kunde utnyttja detta men det verkade vara slöseri att ödsla sin talang på en sådan fåne som Benny. Killen var inte bara en feg skrytmåns, han kom även från en luspank white trashfamilj så i det boet fanns det inga pengar att hämta. Vad skulle hon med honom till egentligen? Och så detta med att han ideligen skulle ta henne på brösten. Vad var det egentligen med killar och bröst? Benny kunde sitta i flera timmar i baksätet på sin gamla Volvo och ta henne på brösten samtidigt som han andades tungt. Tänk om hon skulle sitta och ta honom på ballarna i flera timmar, vad hade det varit för kul med det?
Och så tjatade han om att han ville ligga med henne. Nina undrade hur stor del av en killes liv som gick åt till att försöka få kvinnor på rygg, en fjärdedel kanske? Tid som kunde användas till något nyttigare enligt Nina.
Men killar var som de var och det gick tydligen inte att ändra på så det var lika bra att lära sig att utnyttja det.
Hon sade till Benny att om han fixade vapen så att de kunde ta den där jävla banken som han så länge hade tjatat om så kanske hon skulle släppa till. Kanske. Vem vet? Sade Nina och klippte lite med ögonfransarna. Benny blev helt vild och lovade att han skulle fixa något tills nästa gång de träffades.
Idiot. Det gick att få dem till vad som helst.
Nästa helg träffades de igen.
- Nå, vad har du?
Frågade Nina genast.
Benny drog fram en liten uppborrad startpistol. Nina trodde knappt det var sant. Vilken jävla tönt!
- Det där är ju en jävla bögpicka! Utbrast hon. - Vi kanske måste skjuta oss ut! Du skulle lika gärna kunna vifta med kuken. Det skulle ge samma effekt! Snuten skulle skratta!
Det var då som Benny förstod att Nina faktiskt menade allvar. Det där med bankrån och skit hade bara varit något som han hade kört med, för att imponera på de där små ligistbrudarna från Stigby. Skjuta oss ut. Tjejen menade för helvete allvar.
Benny hade mumlat något om att han var tvungen att sticka iväg, bilen skulle in på verkstaden. Efter det så hade hon aldrig sett till honom. Och nu satt hon alltså på tåget på väg hem till Örebro och Andreas som stod där troget och väntade. Hon hade träffat Andreas under en av sina permissioner. Det var meningen att hon skulle bo hos sina föräldrar men redan första dagen så gav hon efter för ett av sina idiotiska infall och stack in till stan och pantsatte moderns smycken. Hon vågade inte visa sig hemma igen så hon hade fått sova på stationen i väntan på morgontåget tillbaka till Småland. Där, på en bänk i väntsalen hade hon träffat Andreas. Han hade suttit och väntat på nattåget till Stockholm. Det var där uppe han pluggade till ingenjör.
Och så gick det som det gick.

- Men Nina, du är ju full!
Utbrast Andreas när Nina kom vinglande mot honom på perrongen vid Örebros centralstation.
- Skit i deru!
Svarade Nina. - Nu åker vi hem till dig och har lite kul!
Att ha lite kul innebar för Andreas en kväll utan studier och när det gick riktigt vilt till så kunde det bli en sen kväll vid TV:n tillsammans med en packe hyrfilmer, pizza och glass. Andreas kunde inte förstå hur Nina skulle kunna ha någon behållning av en filmkväll, nu när hon uppenbarligen var berusad. Skulle sanningen fram så var Andreas riktigt besviken på Nina. Han som hade planerat en sådan trevlig kväll med bio och som avslut så skulle de äta på restaurang inne i stan.
Men de åkte i alla fall hem till Andreas lilla etta ute i Brickebacken och jodå, Andreas fick kul. Riktigt kul. Den natten fick Andreas vara tillsammans med en kvinna på riktigt. Han trodde knappt det var sant. Nina blev Andreas första kvinna och alla män som minns hur det var när man var ung vet att man glömmer aldrig första gången som man är tillsammans med en kvinna. Dagen efter så vaknar man upp och man upptäcker att man har blivit kär. Det spelar ingen roll med vilken kvinna man har varit tillsammans med. Hon kan vara en helt okänd kvinna som man knappt minns namnet på eller flickan bakom disken i glasskiosken som man har gått och suktat efter hela sommaren. Hon kan vara vacker som en ängsviol eller ful som en cancerdiagnos. Hon kan vara smal, fet, full med bölder, ha sammetslen hy eller vara svart eller vit. Det spelar ingen roll för hon är den första kvinnan för en man och när han ligger där i sängen dagen efter och tittar på kvinnan som fortfarande sover så känner han att han har varit med om något fantastiskt och han tänker: Jag ska göra allt för dig! Ingen ska få skada dig och jag tänker se till så att du ska få det så bra som möjligt under resten av livet!
Det är en barnslig och naiv känsla som tyvärr försvinner med åren. Det är därför som vissa medelålders män sakta men säkert börjar att supa ihjäl sig. Andra gräver ned sig vid sin dator och skriver fåniga texter i brist på bättre och några andra skaffar sig tupé, börjar jogga och köper sig en sportbil. De vill ha tillbaka känslan av att vakna intill en kvinna för första gången och känna att deras liv faktiskt är värt att levas.
Men Andreas hade inte kommit dit ännu. Andreas behövde ännu inga sportbilar för han var ung och hade precis vaknat intill sin första kvinna.
Andreas kände verkligen att han levde den där morgonen och när han även kände Ninas svarta, hårdsprayade hår sticka mot hans axel så visste han att han skulle göra vad som helst för henne.
Och det var precis det som Nina hade räknat ut.
Andreas hade ett par hundratusen på sitt bankkonto, pengar som hans föräldrar hade sparat åt honom till kommande studier. Nina kände att hon behövde de där pengarna bättre än honom.
När Nina vaknade så sträckte hon sig mot Andreas och särade på sina ben ännu en gång.
Jag älskar henne!
Tänkte Andreas.
Åt helvete med gitarrlektionerna!
Tänkte Nina.

Fortsättning följer…

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 3.

2010-07-05T16:53:00.005+02:00

Till Ninas försvar så kan det sägas att hennes onda gärningar var en konsekvens av hennes galenskap och egoistiska beteende – Allt hon gjorde, allt hon tänkte på gick ut på att fixa det för sig. I Ninas värld fanns bara Nina. Ingen annan. Det var Nina, Nina, Nina och sedan inget mer. Monica däremot, eller Månkan, som hon kallades, var helt igenom ond. Månkans ondska var av den beräknande och förslagna sorten och hon hade ärv den efter sin far, John Cornfield. John var född och uppväxt i en gudsförgäten håla i Alabama, Wormwood Hills, och hade flytt till Sverige för att undgå förföljelse – Förföljelse från ett åtal gällande våldtäkt och mord.
En svart kvinna hade haft den stora fräckheten att inte resa sig upp från sin parkbänk och lämna plats åt John och hans suparpolare en varm dag i juni. Hon t o m stod på sig och sade att hon minsann var en hårt jobbande skattebetalare som inte behövde resa sig upp för ett gäng med korkade och alkoholiserade rednecks. Det var dumt gjort av henne. John och hans gäng var inte bara partysugna, det hade även gått ett bra tag sedan de hade fått lite svart fett på sylen så va fan, det var väl bara att förena lite nytta med nöje.
De slet upp den svarta kvinnan från parkbänken och släpade iväg med henne till ett skyddat hörn av parken. Där, under några buskar, så knullade de henne allihopa i tur och ordning tills kukarna slaknade. Därefter så avslutade John det hela med att krossa hennes skalle med en stor kantsten från en rosenrabatt.
Hans försvar till mordet i det kommande förhöret var att hon hade skrikit så förbannat under själva våldtäkten.
- Hon frestade ju halva stan! Vi ville inte dela med oss!
John blev frisläppt i väntan på rättegången mot en låg borgen, mycket tack vare att hans gamla far hade varit sheriff i staden och hade goda kontakter. John satte sig genast på en buss, korsade delstatsgränsen till Georgia och tog flyget från Atlanta till Sverige. Det landet hade han hört så mycket gott om. Förvisso var de kanske kommunister, men de tog emot och gav vilka idioter som helst asyl. Det passade John Cornfield mycket bra. Var det något han var så var det ju en flyende man i behov av skydd.
I Sverige träffade han en svensk kvinna som blev imponerad av hans ursprung och amerikanska accent. Hon blev med barn och födde en dotter som fick namnet Monica Cornfield.
Men den Cornfieldska galenskapen och ondskan var av den besvärliga sorten. Den gick i arv. Ondskan låg i blodet och kunde inte spädas ut med främmande gener.
John var glad åt att slippa Alabama. Under hela uppväxten så fick Monica lyssna till eder och förbannelser över sin fars uppväxt. Alabama var en plats för idioter och bestod enbart av negrer, bältdjur och bögar.
I Sverige finns det inte så gott om vare sig negrer eller bältdjur.
När John landade i Sverige så föll det sig som så att Stockholm blev hans nya hemstad, det var enklast så eftersom det var där flygplanet från Atlanta hade landat. Vad John inte visste var att Stockholm var Skandinaviens homocentrum. Det var bögar överallt. Var John än vände sig på gatorna så mötte han bögar. Bögar i kostym. Bögar i kvinnokläder. Bögar med rakade skrev och bögar med ansiktet fullt med smink.
Det var fikande bögar på caféerna, bögar som expedierade honom i affärerna och bögar som sprang omkring på gatorna med portföljer. Ropade han på taxi så kunde han ge sig fan på att det var en bög som satt bakom ratten och en gång så var det faktiskt en fjolla som stack till honom en broschyr som gjorde reklam för en kommande bögfestival. John blev rasande och slog ned honom direkt på plats. Efter en stund kom det ett gäng bögpoliser så han kunde aldrig avsluta jobbet. Det kändes förnedrande att behöva springa iväg och gömma sig för ett gäng med blåklädda bögar.
Men John bodde kvar i Stockholm och under hela uppväxten så fick Monica lyssna till sin faders jeremiader och ta del av hans sjukliga hat mot bögar. Allt var bögarnas fel. Det var bögarna som var roten till all olycka som drabbade deras familj. Fick John inget jobb så var det någon bög som hade tagit det. När modern råkade snubbla med trosorna neddragna över en grannes kuk så var det bögarnas fel och när han fick göra ett par månader för hustrumisshandel så var även det bögarnas fel.
Bögjävlarna! Bögjävlarna! Bögjävlarna!
Så när Monica ändade en av grannbögarnas liv så var det bara en konsekvens av medfödd ondska och lång och ihärdig indoktrinering från sin tokiga far. Det var förutbestämt att Monica skulle mörda. Hade hon sluppit faderns påverkan så hade hon antagligen skjutit någon annan. Vem som helst som hade betett sig på ett vis som inte passade henne.
Nina var bara galen.
Månkan var ond och kapabel att döda.
Inget bra sällskap för Nina.

Nina och Månkan kröp omkring ute i potatislandet och rensade ogräs hela eftermiddagarna. På långt håll såg de ut som två alldeles vanliga, sommarjobbande småflickor. Men de pratade inte om killar, kläder och popmusik, sådant som unga flickor brukar prata om. De pratade istället om flykt och om hur de skulle undgå våldtäkt.
Sista veckan i augusti fyllde båda flickorna femton år och de visste att Sorken kände till detta. Han gick och väntade. Ibland kunde de se hur han stod borta vid krusbärsbuskarna och tittade på dem. Sorkens blå arbetsbyxor buktade ofta ut vid skrevet. Han fick alltid stånd när han stod och tittade på småflickorna. Sorken skämdes inte över detta. Någon måste ju vakta de små ligisterna, så att de inte ställde till med något jävelskap och inte fan kunde han hjälpa att hans kropp reagerade som den gjorde. I Sorkens värld så var det fullt normalt för en medelålders man att tända på småflickor. Han var femtio år och hade ståfräs halva dagarna. Det tydde på en viss virilitet. Han var stolt över det!
Jag ska ta er som ni aldrig har blivit tagna förut!
Tänkte Sorken när han tittade på Nina och Månkan som stod på alla fyra i landet och rensade ogräs.
- Vi måste ta honom, innan han tar oss!
Sade Månkan till Nina.
Så de gjorde upp en plan. Nina fick agera lockbete. De skulle få Sorken att besöka Ninas rum vid en bestämd tidpunkt. Så att de kunde vänta på honom. Vara förberedda.
Så Nina började prata med Sorken under rasterna. Hon stod och log mot honom under tiden som hon fyllde honom med en massa skitsnack. Hon fick Sorken att tro att hon var intresserad av honom, att hon gillade äldre män och att Sorken var den utvalde som skulle få komma och plocka hennes blomma någon natt.
Sorken gillade i och för sig när de gjorde motstånd, men omväxling förnöjer. Han tyckte rentav det skulle bli spännande. Det var första gången som en flicka skulle vara med på noterna.
Jag visste det! De är horor allihopa!
Han undrade hur det skulle bli?

Natten den tjugosjunde augusti 1990 fyllde Nina femton år och blev medskyldig till mord. Det var aldrig planerat för hennes del. Det var som med allt annat i Ninas liv, det bara råkade bli så.
Sorken kom till hennes rum sent på natten, han krafsade lite lätt på hennes dörr och klev in. I sängen låg Nina och väntade. Täcket hade hon dragit åt sidan. Nina hade bara trosorna på sig. Sorken höll på att få kåtslag.
Ninas särade ben och tunna trosor var det sista som Sorken såg i detta livet. Sedan blixtrade det bara till. Sorken var den andra människan som Månkan skickade upp till Sankte Per. Första gången med hjälp av ett hagelgevär, denna gång med en slägghammare som hon hade placerat rakt i bakhuvudet på Sorken. Hon hade stått gömd bakom dörren och sänkte Sorken direkt när han tog första steget in i rummet. Sorkens andra steg tog han när han gick mot porten uppe hos Sankte Per. Liksom alla andra onda galningar som har lämnat vår värld så blev han förvisad till den mindre och mer undanskymda köksingången där han fick genomgå en hårdare granskning. Om sådana människor som Sorken blir insläppta är det ingen som riktigt vet, men det sägs att folk som har återvänt från döden har sett både Hitler och Stalins namn på listorna i hobbyrummet över folk som är ansvariga för tömning och rengöring av latrintunnorna.
Alla blir nog insläppta men det är väl som här på jorden, det är de som har skött sig som får de bästa och slappaste jobben.
Sorken fick nog ett riktigt tungt skitjobb.

När det gick upp för Nina vad Månkan verkligen hade gjort så bröt hon nästan ihop. Nina var kanske tokig, men hon var ingen mördare! Månkan bara fnittrade och sade att Nina skulle sluta att vara en sådan jävla liten fröken och istället kolla om Sorken hade sin plånbok på sig. De behövde pengar under flykten.
Nina lämnade Månkan på rummet och sprang iväg. Månkan snodde Sorkens plånbok och sprang ut i natten åt ett annat håll. De sågs aldrig mer.
Två dagar senare rånade Månkan ett postkontor tillsammans med en artonårig narkoman från Skåne som kallades för Hästen. De fick polisen efter sig och stampade gasen i botten ute på motorvägen, fick sladd, dammade rakt in i en mötande långtradare och flög direkt upp till Sankte Pers köksingång.
Månkans far, John Cornfield fick inga fler barn och därmed stoppades släktens månghundraåriga galenskap och ondska på en motorväg mellan Eskilstuna och Örebro. John Cornfield dog senare i aids efter att ha blivit våldtagen av en jättelik neger från Uganda som han hade muckat med utanför en bögklubb i centrala Stockholm.
Ännu några bortkastade liv. Ibland undrar jag om inte Gud har lust att ge upp med tanke på hur många av hans barn som inte har vett att göra något av de liv som han skänker dem.
Nina blev haffad helt odramatiskt när hon satt på en parkbänk i Strängnäs och mumsade på en ostburgare.
Hon fick äntligen sitt tidsbestämda straff. Någon månad senare blev hon satt på Stigby ungdomsvårdsskola på Visingsö och började avtjäna sina tre år.
Nina trivdes rätt så bra på Stigby. Framför allt så hade hon nu sin frihet att se fram emot. När hon fyllde arton år så skulle hon vara en fri flicka.

Fortsättning följer…

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 2.

2010-06-30T19:07:00.003+02:00

Nina förstod att hon var tvungen att komma därifrån så fort som möjligt, innan hon fyllde femton. Hon visste inte hur länge hon skulle bli tvungen att vara på Edesta, det var inte satt någon tidsgräns. Antagligen skulle hon bli där i flera år. Därför väckte hon en natt en av sina nya rumskamrater, en flicka som hette Lotta och som tvångsmässigt brukade dra ned jeansen och visa musslan för alla pojkarna på skolgården hemma i Åmål. Nina frågade henne om hon hade lust att hänga med på grillfest.
- Gärna!
Och så stack de iväg. De klättrade över nätstängslet som omgav skolhemmet och sprang sedan allt vad de orkade genom vetefälten och ut i sommarnatten. Efter en stund kom de fram till en bondgård som Nina genast tände eld på. Ladan var full med bärgat hö och brann fint. Bonden kom utrusande från boningshuset och försökte rädda vad som räddas kunde.
- Ingen sommar utan grillparty!
Ropade Nina när de sprang vidare.
Inne i Södertälje så fick polisen fatt i dem när de som bäst höll på att prova dyra märkesjeans inne i en exklusiv boutique som de hade brutit sig in i. Äventyret fick ett snabbt slut.
Under påföljande samtal hos batiktant uppe på socialförvaltningen så bedömdes Lotta som lätt efterbliven. Edesta Skolhem ansågs inte vara en bra miljö för henne eftersom hon så lätt kom i dåligt sällskap. Hon var ju så lättpåverkad. Lotta blev familjehemsplacerad utanför Eskilstuna.
Nina däremot ansågs vara det dåliga sällskapet och var passade en sådan flicka bäst om inte på Edesta? Det blev transport tillbaka och flera veckors rumsarrest. Det var inte bra. Nina hade hoppats på att få ett tidsbestämt straff, långt bort från Edesta. Nu var hon tillbaka hos Sorken som bara gick och väntade på att hon skulle fylla femton så att han kunde tvinga sig på henne.

Dagarna på Edesta varvades med studier och praktiskt arbete. Nina var ointresserad av studier och avskydde arbete. I Ninas framtidsvision så ingick inte vare sig utbildning eller yrkesliv. Nina hade bara en plan för framtiden och det var att hon skulle ”fixa det för sig”. Nina visste att det fanns människor som levde ett gott liv utan samhällets inblandning. De var inte beroende av någon, de hade så att säga: fixat det för sig. Nina ville inte ha något yrke. Det verkade inte ett dugg kul att jobba som sjuksköterska, lärare eller lokalvårdare. Däremot ville hon väldigt gärna bli en bra fixare. Hur hon skulle fixa det för sig spelade mindre roll. Det bästa hade ju varit om det hade varit inom lagens råmärken. Inte för att det spelade någon moralisk betydelse för Nina, men det var helt enkelt enklast så. Om man kunde fixa det för sig på ett någorlunda ärligt vis, ja då var man verkligen en bra fixare. Med tanke på att Nina redan vid fjorton års ålder gjorde tid för försök till mordbrand så hade hon inte visat sig vara några bra fixare hittills. Det var synd.
Fast egentligen så spelade det inte så stor roll.
Om ingen ser dig stjäla, så har du inte stulit!
Konstigare än så var det inte enligt Nina. Därför skulle hon vara försiktigare i fortsättningen. Det gällde att få folk att tro att man var en ärlig, skötsam och ansvarsfull människa som inget hellre ville än att passa in i samhället och göra sin plikt. Det gällde att spela teater, att vara falsk så in i helvete. Nina såg inget fel i detta eftersom hon var helt övertygad om att alla andra människor fungerade och tänkte likadant. Därför tyngdes hon inte av något samvete. Vad var det för fel med att sänka någon som planerade att sänka dig själv?
Det gällde att hugga först, innan De högg.
Detta kom Nina fram till innan hon hade hunnit fylla femton år. Annars så brukar sociopater komma till denna insikt en bit senare i livet.
På barnpsyk så hade de kommit fram till att Nina var begåvad, men störd.
De hade haft rätt.
Nina var galen och det som gjorde henne farlig var att hon njöt varje gång som galenskapen lät henne ge efter för det ena infallet mer idiotiskt än det andra. Nina var, trots sin höga intelligens, impulsiv och gav efter för stundens behov. Hon kunde helt enkelt inte hålla sig. Jag måste försöka lägga band på mig!
Tänkte Nina när hon satt ensam och inlåst och väntade på att rumsarresten skulle upphöra.

Nina hade aldrig haft några nära vänner. Det hade aldrig funnits någon som hon hade suttit och viskat hemlisar till under de meningslösa lektionerna i skolan hemma i Örebro, ingen som hon hade bytt bokmärke med och inget gäng som hon hade stått och smygrökt med tillsammans bakom gympasalen. Nina började röka när hon var tretton år och det fungerade precis lika bra att röka ensam. Överhuvudtaget så fungerade Nina mycket bra tillsammans med sig själv. Ninas ensamhet hade varit självvald. Nina kunde vara mycket trevlig och charmig och skulle antagligen aldrig haft några problem med att skaffa vänner, men tanken hade liksom aldrig slagit henne. Nina såg sig själv som en fixare och hon förstod mycket väl att man kunde ha nytta av en vän på sin väg framåt i livet. Problemet var att hittills så hade hon bara träffat idioter. Idiot var man i Ninas värld om man skötte skolan, respekterade auktoriteter och hade en önskan om att bli en skötsam skattebetalare. Denna inställning gjorde valet av umgänge en smula begränsat.
Men så lärde hon känna Monica, ”Månkan” kallad. Månkan var i samma ålder som Nina och var komplett, topp tunnor heltokig. Månkan hade blivit placerad på Edesta något år efter att hon hade stulit sin fars hagelgevär och skjutit sin granne. Månkan hatade män med slipover och skägg, hon tyckte att de var det töntigaste som fanns och var de sedan - som om detta inte skulle räcka - homosexuella så förtjänade de att skjutas. Det var inte mer med det.
Därför hade hon en kväll gått ut i trädgården med sin fars hagelgevär, siktat mot grannens vardagsrumsfönster och blåst iväg både piporna.
Grannen hette Ted, var homosexuell till etthundra procent ända sedan konfirmationen och jobbade på Televerket. En skötsam man som aldrig hade gjort en fluga förnär och som var fullt nöjd med att sitta hemma på kvällarna och kolla på bögfilmer. Just denna kväll så hade han laddat sin video med en film som hette ”Lockerroom boys” med Big Dick Rambone och Johnny Blow. Texten på baksidan utlovade en spännande och fördomsfri film om två vältränade män som inte bara hade sitt fotbollsintresse gemensamt.
Det här lovar gott! Tänkte Ted.
Utanför Teds vardagsrum lyfte Månkan hagelgeväret, siktade och tryckte av.
Den sista minnesbilden som for genom centralsynapsen på Ted var en avsugning i en dusch, sedan ändade en skur med grovhagel hans liv. Helt plötsligt stod han knackade på porten uppe hos Sankte Per. Han fick aldrig veta hur filmen slutade.
Månkan var då tretton år och blev satt på en sluten avdelning på en hårdbevakad psykiatrisk klinik för gravt störda ungdomar. Där blev hon sittande i över ett år och medicinerades dagligen med allehanda psykofarmaka. Sedan ansåg man att hon var mogen för att skrivas ut. Edesta Skolhem blev utsedd som övergångshem till det öppna samhället.
Nina och Månkan fann varandra under en eftermiddag när de var satta att rensa ogräs ute i ett potatisland.
Nina hade aldrig varit intresserad av att ha någon vän, men Månkan verkade ha potential. Dessutom hade de en gemensam fiende: Sorken. De skulle fylla femton år samma vecka och de visste att Sorken skulle lurpassa på dem. Om de höll ihop och skyddade varandra så skulle de kanske ha en chans.
Den där eftermiddagen ute i potatislandet så fick Nina sitt livs första vän.

Fortsättning följer...

Berättelsen om Nina Pettersson - Del 1.

2010-06-28T10:59:00.003+02:00

1989 var Nina Pettersson fjorton år och det var då hon skådade ljuset i dubbel bemärkelse. I skenet från lågorna som åt upp skolan som hon just hade tänt på så fick hon insikt.
Jag är galen och jag vet om det!
Tänkte hon för sig själv. Det kändes bra.
Galenskap behövde inte vara något negativt, ibland behövdes galenskap. Det krävdes en galen person för att bränna ned en högstadieskola och just nu brann Olaus Petriskolan i Örebro för fullt. Det kunde de tacka Nina för. Ingen elev med vettet i behåll kunde ju gråta över att ett sådant jävla anushål äntligen brann ned till grunden.
Vårterminen 1989 såg sig inte bara Nina som en hjälte, det var då hon förstod att hon var galen. På riktigt.
Och det var enbart positivt.
De kommer att hurra för mig! Tänkte hon. Jag är en jävla hjältinna!
Nej, det var ingen som hurrade för Nina. Några dagar senare kom de och hämtade henne.

Som liten flicka så tillbringade Nina en stor del av sin tid vid sitt dockskåp. Hon älskade att möblera de små rummen med ännu mindre möbler och placera ut de små dockorna i olika situationer. Nina gillade dockor. Hon tillverkade egna små dockor av plastkulor och träbitar som hon karvade till. Hon använde garn som hår. Med tiden så blev hon riktigt skicklig och föräldrarna hoppades att deras lilla flicka kanske hade konstnärliga anlag. I början så byggde hon upp en trevlig liten låtsasvärld såsom alla småflickor gör. En harmonisk familj med mamma, pappa och två små barn. Så långt var allt väl. Möblerna stod där de skulle, mannen gick till sitt jobb varje dag, modern skötte hemmet och barnen lekte ute i trädgården. Nina skrev små lappar i varje rum som beskrev handlingen, vad familjemedlemmarna gjorde osv.
"Mamma lagar middag, idag så blir det kålpudding!"
Hon bytte ut lapparna varje dag allteftersom handlingen fortskred.
Ninas föräldrar gladde sig åt att deras lilla dotter hade en sådan trevlig hobby. Ibland hände det att de oroade sig för att hon var så ensam, att hon aldrig lekte med andra barn men å andra sidan så var det skönt att hon kunde aktivera sig själv.
Men så en dag så kom det första tecknet på att allt inte stod rätt till hos dottern. Nina var i skolan och modern höll på med att städa hennes rum. Hon slängde en blick mot dockskåpet och såg att ena dockan, det var mamman i dockfamiljen, hängde och dinglade från lampkroken i vardagsrummet. Dockan hade en perfekt liten strypsnara runt halsen. Intill låg en av Ninas textade lappar. ”Mamma har tröttnat på hela skiten!”
Ninas mor blev förfärad och till kvällen så tog hon ett allvarligt samtal med Ninas far. Var det något fel på deras dotter?
- Äsch! Det är hennes fantasi som spårar iväg lite bara! Gumman har en livlig fantasi helt enkelt!
Efter några dagar dök det upp en ny docka i Ninas dockhus. Nina hade tillverkat en ny dockmamma, en fostermamma som hette Anki. Nu började den lilla dockidyllen förändras. Nina lade till flera nya dockfigurer efter hand. Enbart manliga. De dök upp när fadern i familjen var på sitt jobb.
”Anki har kalas när pappa är på jobbet”
Kunde Ninas mamma läsa på en lapp en dag när Nina var i skolan. På golvet låg dockmamman med uppdragen kjol och mellan benen låg en nytillverkad, manlig docka. Små glas och flaskor låg i en enda röra på det lilla köksbordet.
- Vad är det för fel på vår dotter?
Sade Ninas mor högt för sig själv. - Och var får hon dessa idéer ifrån?
Men så en dag, när Nina var på väg mot sin tolfte födelsedag så tröttnade hon på sitt dockskåp och alla sina dockor. Hon började bli för gammal för fåniga lekar. Smink, läppglans och vita Prince började locka istället. Hon bar ut dockskåpet i trädgården, hällde bensin över hela rasket och tände på. Sedan vände hon ryggen till sin barndoms lekar och gick iväg. Modern sprang ut i trädgården för att släcka. När branden var släckt så var det bara en förkolnad hög kvar av Ninas dockskåp. Alla hennes dockor hade brunnit inne, utom en: Anki. Henne hittade fadern flera veckor senare, under altanen. Vissa kvällar brukade han smyga dit och ägna sig åt sin imponerande samling av porrtidningar. Många sommarnätter hade han suttit där och bläddrat i sina porrtidningar med ett rejält tag om kuken. Till sin fru brukade han säga att han var tvungen att inspektera husgrunden så att inte husbocken hade fått fäste. En granne hade nämligen drabbats av detta en gång och det hade slutat i katastrof. Det var visserligen många år sedan.
- Men man får aldrig slappna av!
Som han sade till sin fru.
Nu är det dags för att röka ut husbocken! Tänkte alltid fadern när han kände sig sugen på en runk till någon av sina porrtidningar. Det var när han stod på knä under altanen och rökte ut husbock för fulla muggar som han upptäckte den lilla dockan i ena hörnet, dockan Anki. Intill henne stod en liten resväska. En handtextad lapp låg på marken intill dockan.
”Anki plockar ut försäkringspengarna och drar till Västindien på semester. Snuten misstänker ingenting!”
Det var då som även fadern förstod att allt inte stod rätt till med deras lilla dotter.
Och så, drygt två år senare så brände Nina ned sin skola till grunden.

De kom och hämtade Nina tidigt en morgon. Det blev bestämt att hon skulle skrivas in på barnpsyk. Där konstaterade man att hon förmodligen led av en mildare variant av antisocial personlighetsstörning. Inte tillräckligt för att hon skulle diagnostiseras som sjuk och därmed slippa straff, men tillräckligt för en placering på Edesta skolhem för unga, vanartiga flickor. Det konstaterades även att Nina var begåvad en bra bit över genomsnittet. Det gillade Nina att höra. Hon hängde upp sig på just det där med begåvad. Edesta skolhem tänkte hon sig som en fin privatskola för extra begåvade flickor.
Jag är galen och begåvad! Tänkte Nina. Den blandningen kan ta mig långt i livet!
Hon såg framför sig hur hon i stor stil anlände till Edesta Skolhem, en skola för begåvade flickor, minsann! På trappan upp till den fina skolan skulle alla elever stå samlade när hon klev ur taxin, och mitt bland eleverna skulle självaste rektorn stå.
- Så ser en riktig begåvning ut!
Skulle han säga och peka på Nina, de andra flickorna skulle nicka och se avundssjuka ut. För de var minsann inte lika begåvade.
Riktigt så blev det inte.
Edesta Skolhem visade sig vara en förvaringsplats för unga flickor som mer eller mindre var rena halvidioter och många av dem var direkt kriminella. Någon rektor tog aldrig emot Nina, däremot en fet kvinna som kallades för ”Morsan” kort och gott, och som var föreståndare över skolhemmet. ”Morsan” hade för vana att starta varje dag med en flaska bananlikör. Vid lunchtid brukade hon ”komma ur balans” som hon sade, och detta tillstånd balanserades bäst upp med öl och portvin resten av dagen. Morsan tillbringade hela dagarna inne på sitt kontor och syntes aldrig till, indirekt så var det de manliga vårdarna som styrde och ställde på Edesta Skolhem.
Det var inte bra.
Flera av dem var både sadister och gubbsjuka äckel och den absolut värsta av dem var Sorken, en femtioårig, fet man med grått skägg, små grisögon och stora framtänder. Han påminde till utseendet om en sork och kallades därför för Sorken.
Sorken var en otäck jävel.
Han var anställd som vårdare och hans huvuduppgift var främst att vara ett stöd åt flickorna på deras väg mot rehabilitering. Sorken var inte ett dugg intresserad av att vara något stöd, eller att rehabilitera dem. Sorken var däremot mycket intresserad av de unga flickornas underliv. Han var dock noga med att inte antasta flickor som var under femton år. Han gick bara på dem som var lovliga. Det fanns inget moraliskt bakom detta beslut, det var bara en säkerhetsåtgärd, om han någon gång skulle åka dit så skulle de i alla fall inte kunna anklaga honom för pedofili.
Nina var fjorton år. Om ett halvår skulle hon fylla femton.
- Vänta bara! Snart ska jag göra dig till en fiin flicka!
Sade Sorken till henne redan efter andra dagen.

Fortsättning följer...

Frank - En man som kommer undan!

2010-06-22T05:45:00.006+02:00

Det händer ibland att företaget jag jobbar för hyr ut några av sina anställda. Det är inget konstigt, sådant sysslar många företag med. Ibland blir man övertalig och istället för att gå och skrota så händer det att man blir uthyrd till något annat företag som tillfälligt behöver personal. Dessvärre. Man får aldrig vara ifred!
Förra sommaren blev jag utlånad under en period. Jag var inte beredd på det. Jag brukar alltid klara mig undan från sådant.
Vi hade haft lite att göra i flera veckor och det såg ut som om det skulle fortsätta på det viset i ett par veckor till. Jag visslade när jag var på väg till jobbet den morgonen. Det fanns absolut inga tyngande arbetsuppgifter som väntade på mig. Jag såg framför mig hur jag satt bakom ratten på bilen vid en parkering någonstans och glodde rakt fram under hela arbetsdagen. Helt förlorad i den stora rymd som fanns mellan mina öron. Jag skulle sväva omkring där hela dagen.
Så glad jag var!
Den glädjen varade inte länge. Chefen högg mig direkt. Jag är nämligen tvungen att gå förbi hennes kontor när jag hämtar nycklarna till företagsbilen.
- Jag har ett jobb åt dig!
Det var precis vad jag inte ville höra.
Ett företag som ägnade sig åt montering och tillverkning av diverse mekaniska prylar behövde hjälp under några veckor. De hade fått en stororder och låg efter med arbetet. Det lät inte det minsta trevligt. Jag talade om för chefen att jag inte kunde komma på något jobb som jag var mindre lämpad för.
- Jag lovar, det här är som klippt och skuret för dig!
Man kan inte neka en chef så det var bara att bita i det sura äpplet.
Jobbet bestod i att stansa hål i metallplåtar som kom i långsam takt på ett löpande band. Jag lyfte upp en plåt och stansade ett hål i varje hörn. Sedan skickade jag plåten vidare till en man som tog emot den, körde in den i en maskin som liksom vek plåten runt en vals. ”Bockade” den, som det hette. Mannen hette Frank och titulerade sig som just bockare. Han var stolt över att vara bockare. Jag hade blivit stansare. Jag var inte ett dugg stolt över att vara stansare. Men min chef hade haft rätt, eftersom jag inte tillhör den intelligenta och välutbildade delen av befolkningen i vårt kära samhälle så var det ett jobb som passade mig. Det var ett dumt jobb. Det var ett jobb som man lärde sig mycket snabbt. Efter en halvtimma var jag lika snabb som vilken stansare som helst som hade jobbat där i tjugo år.
Frank var lika gammal som mig och hade jobbat som bockare ända sedan sin sjuttonårsdag. Franks jobb var lika dumt som mitt.

Tiden gick oerhört långsamt. I början så tyckte jag att jobbet verkade helt ok, jag behövde inte tänka när jag jobbade. Det betydde att jag skulle kunna ägna mig åt att dagdrömma åtta timmar om dagen. Det var en fin tanke. Problemet var att det satt en stor klocka mitt framför mig på väggen. Det gick inte att komma undan. Jag såg verkligen hur långsamt tiden gick. Det gick inte att koppla bort den förbannade klockan från mina dagdrömmar. Mitt i en trevlig dagdröm av pornografisk karaktär så kunde jag helt plötsligt notera att klockan bara var halvåtta och det var en timma kvar till frukost. Fem minuter senare, när jag skulle bestiga en frodig sjuksköterska i vit uniform så var det femtiofem minuter till frukost.
Jag höll på att bli tokig.
Frank gjorde inte saken bättre. Han var jämnårig med mig och var som en schablonbild av en medelålders man. Jag misstänker att det var Franks utstrålning som påverkade tiden. Frank fick tiden att stå till. Frank var en av de tråkigaste män jag hade träffat och han var min närmaste arbetskamrat.
Frank var en man som höll stenhårt på företagets klädkod. Nu var det sommar och det var mörkblå arbetsshorts som gällde. Högt uppdragna naturligtvis. Det var en bedrift eftersom magen var enorm. Kinderna var stora och rosa och runt munnen hade han en sådan där typisk medelåldersfitta, den typen av skägg som många män över fyrtio skaffar sig av någon underlig anledning. Han påminde om Jan Öjvind Swahn.
Frank var knäpptyst. Han sade inte ett ord. Han bara stod där och väntade på att jag skulle stansa så att han kunde få bocka sin älskade plåt. Hans tystnad retade mig. Det kan ju annars vara trevligt att snacka skit med en god arbetskamrat för att få tiden att gå om inte annat, men Frank var inte den sorten. Däremot hade han alltid sin radio på högsta volym. Det retade mig ännu mer. Eftersom jag anser att musiken tystnade efter att åttiotalet övergick i nittiotal så höll den förbannade radion på att driva mig till vansinne. Jag hatar radio. Antingen så fick jag lyssna på negrer som puttrade och pyste ackompanjerade av en jävla trummaskin, eller också var det dagispop. Kvinnor som försökte låta som trallande småflickor. Tydligen tyckte Frank att det var bra. Ibland såg jag att han klappade takten mot sina feta lår och log. Jag skulle kunna dra till dig! Tänkte jag. Så lätt det skulle vara, en tung plåt mitt i ditt dumma ansikte!
En kvinna sjöng på engelska om att hon var stenkåt och behövde en riktig man, hon sjöng om att hon hade längtat länge och antagligen skulle hon få fortsätta med att längta för det fanns inga riktiga män längre. Och sedan fortsatte det. Where are all the real men? Undrade hon i refrängen. Ja, inte här i alla fall! Tänkte jag.
Where are all the real men? Sjöng hon.
- Här är jag!
Utbrast Frank. Det var det första jag hade hört från honom. Jag blev förvånad.
- Fruntimmer ska knullas i båda ändarna! Eller hur?
Sade han sedan och tittade på mig.
Jag hade mycket svårt att tänka mig att Frank överhuvudtaget hade haft någon kvinna i sitt liv. Jag svarade honom inte. Jag bara glodde på honom. På sätt och vis gav han mig tröst. Jag är en ful och dum jävel! Tänkte jag. Men det kunde ha varit värre!

Frank hade även en mycket obehaglig kvinnosyn. Under lunchrasterna så satt han helt öppet och bläddrade i porrtidningar - porrtidningar! Idag när alla har internet. Jag undrade var han fick dem ifrån? Jag tyckte att han var pinsam. Det satt kvinnor vid de andra borden men de verkade vana. De reagerade inte på Franks läsvanor. Ibland kunde han köra upp en bild på en naken kvinna mitt i ansiktet på mig och utbrista på en dialekt som skvallrade om att han kom från någon håla långt upp i norra Värmland.
- Kolla! Fan va gött det hade vart att få knulle ena stor å blöt negerfett!
Han liksom högg av orden.
Jag skämdes som en hund och tittade på kvinnorna som satt runt borden. Jag mötte deras blickar. De verkade ta lätt på Franks beteende. Ha! Ha! Jävla Frank va? Ja, den mannen…
Jag kommer aldrig att förstå mig på kvinnor. Hade jag betett mig på ett liknande vis så hade jag blivit lynchad, och jag hade förtjänat det. Men Frank kom undan. Det finns män som Frank som alltid kommer undan hos kvinnorna. Jag har aldrig riktigt förstått det där.

I tre veckor jobbade jag tillsammans med Frank som stansare hos det där företaget. Åtta timmar om dagen fick jag lyssna på Franks förbannade radio. Frank sade nästan aldrig något. Han knep käft hela tiden. Frank lyssnade på radio under arbetstid och bläddrade i sina porrtidningar under rasterna.
- Ho borde knulles, eller hur?
Jag retade mig på Frank, men jag retade mig ännu mer på kvinnorna som lät Frank hållas. Han förtjänade en örfil men istället så log de överseende när han drog igång.
Frank var en man som kom undan.
På fredagen gjorde jag sista dagen med Frank. Han skulle gå på semester. Vi stod och jobbade och så plingade det till i Franks mobiltelefon. Han fick ett SMS. Han tog upp telefonen och studerade displayen. Antagligen var det ett reklammeddelande från mobiloperatören.
- Ikväll ska jag få knulle!
Sade han och log ett stort fittslickarleende. - Dä kommer å bli en fin semester mä så möcke fette ja orker!
Han rosa kinder var alldeles blanka och den stora magen spände över hans högt uppdragna shorts. - Slynfan ska få så ho tiger!
Jag är en fridens man och tar starkt avstånd från våld. Men just då ville jag slå honom. Hårt och länge. Och vem trodde han att han försökte lura?
- Lägg ned det där skitsnacket! Sade jag till honom. - Både du och jag vet att det enda du kommer att få under din semester är en god runk till en av dina porrtidningar.
Jag var jävligt trött på både Frank och jobbet. Jag önskade att min chef kunde ringa någon gång och kalla tillbaka mig.

När vi slutade för dagen så slog jag följe med Frank ut från fabriken. In på parkeringen kommer det en öppen sportbil och bakom ratten sitter en ung och vacker kvinna på högst tjugofem år.
- Äntligen Frank!
Säger hon och ler mot Frank.
Hon bär en tunn klänning som visar mer än vad den döljer och en blick som skvallrar om ett brinnande begär som behöver tillfredsställas. Ofta och länge.
- Fem veckors semester, hur fan ska jag orka?
Sade Frank till mig och hånflinade.
Oavsett hur gammal jag blir så kommer jag aldrig att förstå mig på kvinnor.
Frank och hans unga flickvän drog iväg med en rivstart och försvann ut i den svenska sommaren. Min telefon ringde. Det var min chef.
- Goda nyheter! De är nöjda med dig så du får bli kvar i ytterligare en månad. Semestertider vet du! Dåligt med personal!
Frank var en man som kom undan. Mig har de. Mig har de verkligen.
Det finns ingen väg ut.
Om en månad börjar min semester. Jag kommer att gå ut till en tom parkering. Där kommer det inte att stå någon sportbil med en kvinna bakom ratten och vänta på mig.

En hemlig parkbänk - Del 4.

2010-06-17T05:18:00.003+02:00

Jag besökte skolan lite då och då. Lärarna sade inte så mycket, de lät mig vara ifred. Lektionerna intresserade mig inte, däremot tyckte jag om att sitta i skolcafeterian ibland. Jag hade upptäckt att jag helt plötsligt var föremål för positiv uppmärksamhet från en del flickor som gick på sjuksköterskeskolan. De visste vem jag var efter den där tävlingen. Jag var inte van vid den sortens uppmärksamhet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den, men jag tyckte det var trevligt. Jag gillade att sitta och snacka skit och röka vid ett bord fullt med tjejer i min egen ålder. Jag har alltid varit bra på att snacka skit, desto sämre på att ta initiativ. Jag satt och babblade som en dåre och hoppades att någon av dem skulle föreslå att vi skulle träffas till helgen, för själv så vågade jag aldrig fråga. Jag tror aldrig jag har snackat så mycket skit som de där dagarna i en skolcafeteria under åttiotalet, i en småstad någonstans i Sverige.
Jag babblade på så jag nästan tappade andan.
Kom igen nu då! Kan ingen fråga mig vad jag ska göra till helgen?
Tänkte jag under tiden som jag improviserade fram nya anekdoter och vitsar. Jag var som en reklamradiokanal, jag sände för fullt men jag hade inget att säga.
- Och då sade jag blablablabla… Har jag berättat om polarn som fick läge på sin första dejt blablabla… Det hade gått ännu bättre om jag hade fått av mig trosorna först sade hon blablabla!

Jag måste har varit oerhört tröttsam.
Studierektorn kom fram till bordet en dag när jag satt och höll hov inför några flickor. Han stod och blängde på mig. Det ska alltid dyka upp en orm i paradiset.
- Och här lyser flitens lampa märker jag!
Sade han till slut. Han försökte se bister och myndig ut, och faktiskt lyckades han bra med det. Han gjorde mig nervös men jag var ju tvungen att upprätthålla skenet inför tjejerna.
- Nä, den sura lyktan pissade jag på för länge sedan, det blir nog svårt att få fyr på den igen!
Han sade åt mig att passa på att njuta av den lilla korta tid som kung som jag hade fått.
- För det är den enda du kommer att få med din inställning!
Sedan så gick han.
Studierektorn fick sista ordet men ändå så kunde jag utläsa något som liknade beundran i blicken hos tjejerna när de såg på mig. De var för unga för att förstå vilken hopplös människa jag var.

Dagtid satt jag i en skolcafeteria och lät käften gå, men kvällstid satt jag ensam vid min parkbänk och fantiserade till sorgsen men vacker pianomusik. Men så en sen kväll så tystnade som sagt musiken mycket tidigare än vad den brukade. Det enda som hördes var suset från en motorväg långt borta.
Maja kanske har sett mig? Tänkte jag. Tänk om hon kommer ut?
Jag blev nervös. Vad i helvete skulle jag säga? Jag tog fram min flaska och tog en ordentlig sup. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och steg som knastrade mot gruset.
Nu kommer hon!
Nej, det gjorde hon inte.
- Borde inte du ha viktigare saker för dig än att sitta här varenda kväll?
Det var studierektorn.
Han sade till mig att gå hem men först så informerade han mig om att jag fick en chans, jag skulle få gå terminen ut. Skärpte jag inte till mig under den tiden så var det slut. Då skulle han se till att jag inte fick fortsätta. Han skulle upplysa Försäkringskassan om att jag inte skötte mina studier och därmed skulle mitt trevliga bidrag flyga all världens väg.
Jaha, dags att börja jobba igen.
Tänkte jag.
För jag skärpte aldrig till mig.

Jag sökte och fick jobb som tog mig bort. Jag gillade att komma till nya städer. I Helsingfors fanns det ett trevligt fik som hette Café Ursula. Istället för att gå mot centrum så gick man istället åt vänster direkt när man gick av färjan. Man kunde köpa sig en kopp kaffe där och sedan gick jag iväg och satte mig vid strandpromenaden som gick förbi. Där hade jag en speciell parkbänk. Där satt jag många morgnar efter att färjan hade lagt till.
I Tallinn hittade jag en trevlig parkbänk alldeles vid hamnen och om jag väntade en stund så kom det fram en ryss till mig och sålde vodka direkt på plats. Han brukade t o m ha med sig muggar och läsk att blanda med.
I Newcastle hittade jag en fin liten träbänk alldeles under Tyne Bridges ena brofäste och i Travemünde hittade jag en alldeles egen parkbänk under en lind i det förtjusande lilla centrumet. Där hemma så gick mina vänner till banken och kedjade fast sig med villalån, de mognade och blev kopior av sina föräldrar. Jag kröp mest omkring och letade efter något alternativ. Jag fann det aldrig.
Tio år av mitt liv ägnade jag åt att jobba, dricka och sitta på parkbänkar i främmande städer och drömma mig bort. Jag borde ångra mig men det gör jag inte.
När jag satt där på en parkbänk i Tallinn eller Newcastle så tänkte jag ofta på det tröstlösa torget i min gamla hemkommun. Jag mindes hur jag och mina kompisar hade suttit där och snackat skit och väntat på något som aldrig hände.
- Sitter vi här tillräckligt länge så måste vi för helvete få knulla någon gång!
Hade Nicke sagt en kväll. - Så jävla omöjligt ska det väl inte vara?
Jag misstänkte att om det skulle bli något dopp i grytan så skulle jag nog bli tvungen att lämna det där torget. Så jag hade rest mig upp och tackat för mig.
Det blir nog inte mycket med mig, men jag kom iväg! Tänkte jag vid en parkbänk i Tallinn för över tjugo år sedan. Jag tog mig hit i alla fall!
Ibland funderade jag på vad de gjorde där hemma. Satt Nicke och gänget kvar vid torget, vid samma bänk utanför Konsum? Sitter ni kvar? Tänkte jag.
- Ja, det kan du ge dig faan på!
Tyckte jag nästan att Nicke svarade inuti mitt huvud.

Idag sitter jag på min balkong och tittar jag snett nedåt åt höger så ser jag Lotta som sitter på sin parkbänk under eken. Jag satt en gång på en parkbänk och väntade på en flicka som hette Maja och som var en hejare på att spela piano. Lotta sitter nog och väntar hon också, på en trevlig kille med en tuff sportbil som kan ta henne därifrån i en rasande fart - Snälla, stampa gasen i botten!
Jag satt och väntade på Maja som bara fanns i min fantasi, istället dök en gammal studierektor upp.
En kväll var det nära att jag gick ned till Lotta och bjöd henne på en mugg med kaffe och en cigg. Hon såg så ensam ut. Men jag gjorde det aldrig. Lotta väntar på sin drömprins som ska ta med henne ut på äventyr i sin sportbil. Då ska inte en ful, medelålders man dyka upp och förstöra alltihop.
Det räcker med att Maja aldrig kom ut till mig.
Jag önskar att jag hade träffat Lotta för tjugofem år sedan. Kanske hade vi råkat sätta oss vid samma parkbänk. En pinsam tystnad hade uppstått. Till slut så kanske jag hade frågat Lotta om hon kunde spela piano. Hon hade svarat att nej, det kunde hon inte.
- Men jag kan ta lektioner om du lovar att köpa dig en sportbil!
Jag lovar.
Och sedan hade jag styrt ut bilen på motorvägen.
- Gasen i botten!
Skriker Lotta.

En hemlig parkbänk - Del 3.

2010-06-14T10:06:00.006+02:00

Jag minns en händelse när jag var barn, jag tror att jag gick i mellanstadiet. Det var dags för orientering. De körde oss en bit ut i skogen, stack karta och kompass i händerna på oss och sade åt oss att börja.
- Spring!
Jag sprang ut i skogen, över en kulle och sedan kom jag ut på vägen igen. Jag sprang raka vägen hem.
Dagen efter så skällde min lärarinna ut mig inför klassen. Hon undrade varför jag hade smitit hem? Varför gjorde jag aldrig som hon sade?
- Vad är det för FEL på dig?
Jag sade att jag tyckte det var mycket trevligare hemma. Där drog det inte kallt, man slapp bli blöt och vad var nyttan med att springa omkring i en skog och leta efter kontroller och klippa hål i ett kort bara för att bevisa att man varit där? Jag sade att jag tyckte det var mycket trevligare att ligga hemma på sängen, i värmen och läsa serietidningar.
- Det är inte jag som springer i skogen och fryser utan anledning! Sade jag, - Så vem är det som det är fel på egentligen?
Efter ett tag var det dags för orientering igen. Det var en större tävling, klasserna tävlade mot varandra.
Hela min klass sprang ut i skogen och när de väl kom utom synhåll så tog de ut kompassriktningen mot centrum och sprang hemåt. Inte en jävel från min klass gick i mål. Jag hade fått dem att tänka efter. De hade för en gångs skull använt sina hjärnor.
Det var sådant som gjorde att jag inte hamnade på skolhem. Jag sket i studierna, men lärarna visste att jag ändå kunde använda min hjärna. Jag var en tänkande människa. Någonstans därinne i mitt huvud slumrade något och de hoppades att de till slut skulle lyckas väcka det till liv.
Det lyckades de aldrig med.
De kunde tvinga mig till skolan, men de kunde inte tvinga mig att lyssna. Det är min hjärna och den använder jag till vad jag vill. Den inställningen har jag alltid haft och hittills har inget kunnat ändra på det. Jag tror inte det kommer att ske heller. Man är den man är på både gott och ont.

Tack vare min vinst i novelltävlingen så trodde en ny lärarkår att det kanske fanns något därinne i mitt huvud. Något som kanske skulle titta fram om ett tag. Helt plötsligt så ansågs jag inte helt förlorad. Jag var ju killen som hade vunnit novelltävlingen. Jag förtjänade en chans. I början så lämnades jag ifred. Jag kunde komma och gå som jag ville. Oftast gick jag.
Det hände att jag stötte på Pierre i korridorerna när jag var på väg hemåt.
- Du kommer aldrig att bli något!
Sade han en gång.
Nä, det var helt uppenbart. Varför påpeka en sådan självklar sak och vad var vitsen? Pierre skulle inte heller bli något. Skillnaden var att han trodde att han skulle bli någon. Han såg en framtid som författare och poet. Pierre var en ung man som tog sig själv på mycket stort allvar.
Livet var inte lätt för Pierre. Det var tungt att vara homosexuell för en ung man i en småstad under åttiotalet. Jag undrar om han försökte gömma sin läggning bakom sin skitstövelattityd?
När Pierre blev medelålders så skulle han fortfarande leva på ett snålt tilltaget bidrag och kalla sig för kulturarbetare. Lagom till fyrtioårsdagen så skulle sanningen gå upp för honom - Pierre skulle aldrig bli någon stor poet eller författare. Jag visste det men jag skulle aldrig ha kommit på tanken tala om det för honom. Det var hans drömmar, det var det enda han hade och varför knäcka någon i förtid? Nu försökte han ta något ur mig som jag inte hade. Du kommer aldrig att bli något, sade han till mig.
- Det stämmer! Sade jag. - Men det är inte mig som de kommer att skära ned från lampkroken om tjugo år!
Jag fick fel. Pierre hängde sig aldrig. Många år senare läste jag i tidningen att de hade fiskat upp en medelålders man ur ett vattendrag utanför Stockholm. Han hade varit klädd i en ljusblå klänning med glittrande paljetter.
Det var Pierre.
Han blev aldrig någon författare eller stor poet. Men han kom till Stockholm till slut i alla fall.

Jag hade hittat en ny hemlig parkbänk. Den stod under ett kastanjeträd och man såg ut över ett höghusområde. Där brukade jag sitta sent på kvällarna. Oftast till långt in på natten. Ibland hade jag en flaska sprit med mig. Den tog mina dagdrömmar och fantasier upp till en högre dimension. Jag orkade sällan upp till skolan under morgnarna.
Bakom parkbänken låg det en gammal trävilla. Ibland, under kvällarna så kunde jag höra pianomusik från villan. Det strömmade sorgsna stycken från klassisk musik från ett öppet fönster på övervåningen. Jag funderade ofta på vem det var som spelade så vackert. Jag fantiserade om att det var en ung kvinna som satt däruppe och kanske var hon lika ensam som mig. Jag hoppades att det var så. Jag såg henne framför mig. Hon hade långt hår och av någon anledning så bar hon alltid en vit klänning när hon satt där vid pianot och spelade. Jag bestämde mig för att hon skulle heta Maja. Jag tyckte att det lät… Trevligt. En vacker kvinna med långt hår som bar vit klänning och som spelade piano skulle heta Maja. Hon var nog snäll. Jag har alltid gillat snälla kvinnor.

Ibland avslutade Maja sina sena pianosessioner med att spela Månskenssonaten. Den gillade jag.
Jag brukade sitta kvar tills jag fick höra henne spela det stycket. Det sägs att Beethoven var olyckligt kär i en av sina elever, en sjuttonårig flicka. Han tänke på henne när han skrev månskenssonaten. Det märktes. Jag tänkte också en del när Maja spelade. Jag tänkte att Beethoven var en man som Gud hade rört vid, och människor som Gud har rört vid behöver aldrig gå till något arbete. Beethoven var en man som hade haft drömmar. Jag undrade om han också brukade sitta ensam vid någon bänk ibland?

Jag undrade om Gud hade rört vid honom redan när han bildades i sin mors mage, eller om sådant är något som kommer senare?

Om jag sitter här och väntar tillräckligt länge så kanske Gud rör vid mig också? Tänkte jag.

Sedan brukade jag gå hem.

Varje kväll satt jag vid den där parkbänken.
Jag brukade fantisera om att Maja skulle titta ut genom fönstret och se mig sitta därnere vid bänken. Hon skulle se att jag var lika ensam som henne och kanske skulle hon känna gemenskap med mig. Hon skulle sluta spela. Hon skulle slå igen pianolocket, resa sig upp, gå ut och bjuda in mig i sin trävilla.
Det var en trevlig dagdröm som jag ägnade mig åt flitigt där på parkbänken under de sena kvällarna. Det var mitt under ett brinnande åttiotal. Mina jämnåriga ägnade sig åt studier, de planerade för framtiden, gick på fester och träffade partners som de senare skulle bilda familj med.
Jag satt på en parkbänk och drack sprit tillsammans med min fantasikvinna och väntade på att Gud skulle röra vid mig. Det var helt ok. Om det inte hade varit för att pianomusiken tystnade en sen kväll så hade jag nog suttit kvar där än idag.

Fortsättning följer...

En hemlig parkbänk - Del 2.

2010-06-11T17:08:00.003+02:00

Sådant tänkte jag mycket på när jag satt där ensam på min parkbänk under åttiotalets sommarkvällar. Idag sitter jag på min balkong och dricker kaffe. Ibland kan jag se Lotta som sitter på sin parkbänk under eken. Hon vet att jag kan se henne från min balkong, men vi hälsar aldrig på varandra. Hon vet att jag känner till hennes hemliga parkbänk. Jag tror också att hon känner till att det bara är en speciell sorts människor som ibland föredrar att sitta ensam vid en parkbänk. De Konstiga Människorna.
Hon vet det.
Och jag vet det.
Det räcker. Att vi vet. Det är inget man talar om.
Jag skulle tro att Lotta sitter och målar upp bilder av kommande äventyr i sitt huvud, äventyr som hon aldrig kommer att få vara med om. Men någonstans inom henne så finns det något som hoppas, något som lever hos alla unga människor som längtar bort. Drömmar. Om några år så kommer jobb, villalån, ungar och en man som redan visar tecken på både flint och en önskan att få börja bära högt uppdragna shorts att få henne att hånskratta åt sin ungdoms drömmar. Hon kommer t o m att glömma var hennes hemliga parkbänk stod någonstans. Men just nu, under tiden som jag sitter på min balkong och dricker kaffe och röker så nuddar något fantastiskt Lotta. Något som hon själv skapar i sin hjärna. Drömmar om ära, rikedom och simturer i varma hav under en stjärnklar himmel. Jag vet för jag har själv vandrat vid samma strand.
Nu för tiden föredrar jag att sitta på min balkong. Sämre kan man ha det. Idag drömmer jag mig tillbaka istället. Jag har bra minnen. Det enda jag ångrar är att jag inte började skriva dagbok, för jag har märkt att vissa detaljer börjar försvinna. Jag minns inte längre vad studierektorn på den där folkhögskolan hette, trots att jag fick en hel del med honom att göra. Han hatade mig. Han förstod direkt, redan första gången han träffade mig vilken ull jag var utav. Han ville få mig avstängd efter en månad. Det fick han inte. Det tog honom två terminer att bli av med mig.
Anledningen till att jag fick vara kvar så pass länge var en novelltävling.

Det fanns ett program med konstnärlig inriktning på den där skolan. Några gick en kurs som hette Kreativt skrivande. Ingen som gick den där kursen skulle i framtiden kunna leva på sina texter. De ville för mycket. De tog sig själva och sitt skrivande på allvar. De svängde sig med klyschor som: ”Jag skriver för att jag måste” och liknande dumheter. Många av dem bar svarta kläder och försökte att se svältande och fattiga ut trots att de flesta av dem var uppväxta i välmående villakvarter. De skrev noveller med titlar som ”Liten kvinna med stort bagage” och liknande trams. En novell med en sådan titel skvallrar om att det är kvasiexistentiell smörja av snorungar som leker Kafka. En sådan novell skapar inget intresse hos någon.
De gav även ut en skoltidning som ingen läste förutom de själva. De vägrade konsekvent att publicera något som jag skrev. Jag skrev en parodi på en av deras noveller: "Liten kvinna med stora begär." Kvinnan var liten och nätt och kukarna skulle vara stora. En humoristisk novell med pornografiska inslag.
Den blev naturligtvis inte publicerad.
Jag hade inte rätt inställning till ”konsten”. Jag har alltid hävdat att det inte är någon konst att skriva. Alla kan tänka – Skriv ned skiten! Konstigare är det inte.
De hade en helt annan åsikt.
- Du förstår inte!
Nähä.
Jag har större respekt för en grovdiskare på valfri slaskbordell i Rotterdam än en person som på fullaste allvar säger att han skriver för att han måste och att det är en ständigt pågående process.
Jag bombarderade deras enfaldiga stenciltidning med olika texter. Jag visste att de aldrig skulle publicera dem men jag visste att de läste dem. Det roade mig. Jag skrev dem under lektionstid, när läraren stod framme vid svarta tavlan och gick igenom gud vet vad. Jag hade ändå inget annat att göra. I början trodde de att jag satt och antecknade. Jag uppfattades som ambitiös tills det var dags för inlämningsuppgifter och prov. Jag visste oftast inte ens vad det var prov i. Ibland kunde det vara rader med siffror och underliga tecken. Man förväntades veta svaret. Jag förstod inte ens frågorna. Jag lämnade alltid in helt blanka papper. Det enda jag skrev var mitt namn. Till slut blev studierektorn informerad. Han undrade vad jag egentligen gjorde på skolan?
- Jag törstar efter kunskap.
Svarade jag.
Det var svårt att hålla sig för skratt. Han hatade mig lika mycket som redaktören på skoltidningen. Han hade också informerat studierektorn om att jag terroriserade dem med dumma texter. Redaktören var en ung fåntratt i början av tjugoårsåldern med klassiskt pipskägg, svart hår och engagemang i någon obskyr vänstergrupp. Han hette Pierre och talade med tillgjord stockholmsdialekt trots att han inte hade några som helst kopplingar till den stan. Han skrev ofta fåniga och riktigt dåliga noveller som var fulla av klyschor. De handlade nästan uteslutande om småstadens tristess och någon missförstådd ung man som drömde om att flytta till storstan. Alla noveller slutade på samma vis: Den unga mannen klev på ett tåg eller en buss och såg sin hemstad försvinna bort i ett moln av damm. Patetiskt.
Jag är en småstadsmänniska och älskar småstäder. Jag kontrade alltid med någon novell om någon storstadskille som tröttnade på att trippa omkring på gatorna i Stockholm med spretande lillfinger, rakad pung som alltid kliade och sitt jobb som vice ställföreträdande fjolla för en armada av bokhållare på en revisionsbyrå. Mina noveller slutade oftast med att killen tog sig i kragen, flyttade till Ystad eller Mariestad och skaffade sig ett riktigt jobb.
Pierre drömde om att flytta till Stockholm. Mycket riktigt så gick det även ett rykte om att han var en jävel på att suga kuk.

Någon gång under hösten så utlystes en novelltävling. Det var en större novelltävling som flera folkhögskolor var involverade i. Om man vann så fick man - förutom äran - ett stipendium på femtusen kronor. Det var rätt så mycket pengar på den tiden. Jag trodde inte jag skulle vinna, jag satsade på att kamma hem tredjeplatsen. Då skulle jag bli publicerad i en lokal dagstidning. Det skulle reta Pierre, det visste jag. Pierre var inget hot. Det visste jag också. Pierre skulle inte ha någon chans. Han ville som sagt för mycket. Han tog sig själv och sitt skrivande på allvar. Sådana personer brukar sällan prestera en text som är lättläst och underhållande, de skriver istället pretentiös skit som slår knut på sig själv i jakten på att hitta den perfekta formuleringen. De skriver om evighetens filosofi och det flexibla axiomet och ingen fattar någonting.
Jag är övertygad om att de flesta människor föredrar lättlästa och enkla texter som handlar om människoöden som de själva kan känna igen sig i.
Så jag körde på av bara helskotta utan att tänka efter. Under några matematik- och engelskalektioner skrev jag en novell på ca femtontusen tecken, om jag inte minns helt fel. Sedan skickade jag in den till juryn som bestod av flera språklärare från olika folkhögskolor. Jag minns att jag inte var det minsta nervös för jag hade inga förväntningar. Jag tyckte naturligtvis att det hade varit kul om jag hade tagit tredjeplatsen och blivit publicerad, men det var inget som jag vågade hoppas på. Jag har aldrig varit sorten som har tagit ut någon glädje i förskott. Man ska inte glädjas i onödan, som någon komiker sade en gång. Det ligger något i det. Förväntar man sig inget slipper man bli besviken.
Jag vann.
Jag tog hem hela skiten.
Jag blev uppriktigt sagt förvånad. Jag tyckte det var kul. Jag blev lite av en kändis under en kort tid och det var extra roligt att se minen på Pierre. För att inte tala om den förbannade studierektorn.
Det trodde du inte va, gubbjävel! Minns jag att jag tänkte. Du kanske har gått en massa fina skolor och kan plocka ut ett satsadverb, men hur många novelltävlingar har du vunnit? Din jävla skithög!
Under hela mitt liv så hade jag tidigare satt en ära i att vara sämst i allting. Nu hade jag vunnit, nu hade jag blivit bäst i någonting utan att jag hade ansträngt mig. Det var en ny känsla.
Jag minns att jag även fick ett diplom. När jag kom hem på kvällen så lade jag diplomet på golvet intill sängen. Så att jag kunde titta på det innan jag somnade. Det finns några som tycker om något som jag har skapat. Tänkte jag.
Det var samma känsla som efter första gången som jag hade delat säng med en flicka. Alla hatar mig, utom en människa.
Nu kunde jag lägga till några fler människor till listan över folk som inte ansåg att jag var helt hopplös.

Fortsättning följer...

En hemlig parkbänk - Del 1.

2010-06-08T19:40:00.003+02:00

Jag känner en ung flicka som skulle behöva flytta ifrån stan. Jag kallar henne för Lotta. Jag tänker inte gå in på omständigheterna till varför Lotta behöver flytta, det är ointressant. Men jag är helt säker på att hennes liv skulle gå i en positiv riktning om hon flyttade. Men hon kommer inte att flytta. Hon vågar inte. Hon är född och uppväxt här i stan.
Det är alltid första flytten som är svårast, när man ska lämna platsen som man växte upp på.
Det är då man bryter upp. Ibland så kan det hända att man behöver flytta flera gånger i sitt liv. Det brukar inte vara några problem, man fixar sig en ny bostad på annan ort och så flyttar man bara. Punkt slut. Men första flytten, när man är ung och lämnar sin uppväxtmiljö, sina kompisar och alla hemliga stigar till gömställen som bara man själv känner till, då bryter man upp. Det kan vara svårt. Tänk om jag inte hittar stigen till ett nytt gömställe?
Det där ska inte tas bokstavligt. Ett gömställe kan helt enkelt bara vara en plats där man blir lämnad ifred och den hemliga stigen kan vara en speciell slinga i parken som känns invand och trygg att promenera en sen sommarkväll. En grusad gång i parken som leder fram till en parkbänk där man får sitta och drömma sig bort. En plats där man får sitta och känna sig ensam, tycka synd om sig själv och kanske fantisera om kommande äventyr. När man är ung så hoppas man fortfarande på äventyr.
Om jag bara kommer bort från den här förbannade stan!
Lotta har en speciell sådan plats. En parkbänk under en stor ek. Jag kan se henne ibland från min balkong. Hon sitter där ensam med sina tankar och drömmar om framtiden. Jag vet inte vad hon har för drömmar, men jag har själv varit ung och jag har själv suttit ensam på en parkbänk. Jag skulle tro att hon har samma drömmar som jag en gång hade.
Jag tror inte att Lotta kommer iväg från stan.
Jag har också suttit ensam på en hemlig parkbänk med mina drömmar.
Jag kom iväg från min hemstad.

Under åttiotalets första hälft så var det inte så vanligt att man flyttade från sin hemort. Det fanns jobb. De som flyttade var de som skulle börja studera, de som skulle bli något. Resten stannade kvar, fick jobb, bildade familj och började sin resa mot döden.
Det fanns naturligtvis en del löshästar som försvann från stan utan att ha någon högre utbildning som mål. Oftast eskorterade av polisen till någon ungdomsvårdsskola, häkte eller mentalsjukhus. Jag ville inte tillhöra dem. Jag ville gärna lämna stan utan några stora tidningsrubriker, framför allt ville jag vara den som lämnade stan först.
En kille som hette Tompa vaknade en tidig morgon av att någon skrek i hans öra. Tompa tittade sig omkring men han var ensam i sitt pojkrum. Ändå hörde han någon som vrålade inuti hans huvud. Någon som ville att han skulle smyga in i sin farsas sovrum innan resten av kvarteret vaknade.
Det är dags att du tar ett allvarligt snack med din far! Sade rösten som nu hade dämpat sig en smula. Och för att understryka allvaret så kanske du ska ta med dig din nya, fina hammare?
Nu lät rösten nästan vänlig. Tompa bestämde sig för att lyssna på rösten. Det var dumt gjort. Tompa tyckte att rösten hade rätt. Det var verkligen dags för fadern att ta sin son på allvar.
Nu jävlar är det dags för ett allvarligt samtal! Tänkte Tompa när han smög in hos den sovande fadern. Och har man en hammare i näven så lyssnar folk! Tänkte Tompa. Då behöver man inte upprepa sig!
Två dagar senare haffade polisen honom på torget i Trollhättan. Tompa hade gått från rum till rum i villan och slagit ihjäl sin far, sin syster, sin gamla farmor inklusive hunden som de hade haft i över tio år och som hade varit Tompas enda vän under hela barndomen. Allt detta innan morgontidningen hade landat på hallgolvet.
- De ville inte lyssna!
Var Tompas försvar.
En sorglig historia.
Tompa lämnade stan före mig.
Om man lämnade stan utan ha några egentliga skäl så ansågs man som konstig. Tompa hade goda skäl att lämna stan. Jag lämnade stan utan några som helst skäl utom mina egna, det ansågs som mycket konstigt.
Det var så det var. Därför ville jag därifrån.
Så en tidig morgon vaknade jag, liksom Tompa, och kände att det var dags att göra något konstruktivt. Jag var ung, klockan var sex på morgonen och om en timma skulle jag vara på jobbet.
Jag gick aldrig mer dit.

Första staden jag flyttade till låg bara tjugo mil bort. En oändlig sträcka då. Två landskap bort. Jag hade aldrig tidigare varit i staden, knappt ens hört talas om den. Det kändes bra. När jag klev av på perrongen så ägde jag bara vad jag hade i mina två väskor. Det kändes också bra. Spännande. Jag kände mig som en riktig äventyrare. Jag stod på en perrong i en mellansvensk småstad men jag kunde lika gärna ha stått utanför franska främlingslegionens värvningskontor. Nu kunde vad som helst hända!
Det gjorde det inte.
Det hände inte så mycket i alla fall. Det tog inte så lång tid förrän jag hade hittat en ny hemlig stig som ledde till en lagom undanskymd parkbänk.
Meningen var att jag skulle börja studera. Jag hade sökt in på flera folkhögskolor och kommit in på tre av dem. En låg i Hälsingland, en låg i Skåne och en i Värmland. Jag drog lott. Jag brydde mig inte om var jag hamnade eller vilken inriktning folkhögskolan hade. Jag hade inte en tanke på att förkovra mig i några studier. Folkhögskolestudier gav däremot bidrag, det där bidraget ville jag gärna ha. Bidraget var biljetten bort.
Egentligen så hade jag fått en fantastisk chans. Meningen var att jag skulle läsa in grundskolan, sedan gymnasiet och sista terminen skulle jag ägna åt något som kallades högskoleförberedande. Jag hade blivit beviljad bidrag från Försäkringskassan för tre års studier. Bidrag utan återbetalningsskyldighet. Jag hade verkligen chansen att bli något!
Jag sumpade alltihop och jag skrattade under tiden.
Jag brukade gå till skolan på morgonen, så att jag fick min närvaro. Sedan brukade jag smita iväg. Om man ska utbilda sig så bör man ha en plan, man ska vilja utbilda sig till något. Det fanns inget jag ville bli, därför såg jag ingen mening med att sköta mina studier men bidraget låg på en rätt så hög nivå. Jag fick t o m traktamente!
Jag lyckades behålla bidraget i två terminer. En bedrift i sig självt med tanke på att jag knappt öppnade mina läroböcker en enda gång. Jag hade inte ens med mig dem till skolan. Första dagen var det upprop, därefter fick man sina läroböcker (eller kurslitteratur som de sade, jag undrar vad som är skillnaden?) och sedan fick man gå hem.
- I morgon börjar allvaret elever!
Jag bar mina läroböcker i en plastkasse och när jag kom hem så slängde jag upp dem på hatthyllan.
Där ska ni få ligga! Tänkte jag. Det fick de göra.
Det händer än idag att jag undrar över vad jag egentligen gick miste om? Vad var det som jag skulle lära mig?
Det behöver jag egentligen aldrig grubbla över för idag lever jag ett gott liv och kan unna mig både det ena och det andra. Det beror inte på flit och ambitioner, det beror på att jag har varit på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Jag har sagt de rätta prylarna till de rätta personerna. Om man sväljer sin stolthet och förnedrar sig riktigt ordenligt så brukar det gå bra. Det handlar om att kunna svälja skit och sedan ställa sig i kön och be om en extraportion.
Det gillar de.
Och vad spelar det för roll egentligen? När slutet nalkas så ligger vi allihop och skiter ned oss av skräck i en säng på långvården. Om vi har tur. Om vi blir så gamla. Då spelar det inte längre någon roll om vi lärde oss multiplikationstabellen och ordklasserna. Jag tror att vi istället ångrar att vi inte simmade i fler sjöar och prövade på hur det kändes att fräsa fram i en öppen sportbil i tvåhundra knutar med en halvdrucken vodkaflaska i knät. Jag tror att karriären är väldigt långt borta när det är dags för oss att segla vidare och möta vår Gud.

Fortsättning följer...

En promenad på Pompejis gator.

2010-06-07T10:08:00.004+02:00

Det finns ett yrke som verkligen skrämmer skiten ur mig. Detta yrke kräver två egenskaper hos den sökande – Servicekänsla och vana av att tala inför grupp. De kräver t o m att man ska tycka att det är roligt!
Jag syftar på reseledare.
Det är så långt ifrån min personlighet som något kan komma. Jag gillar att resa, jag gillar däremot inte att ge folk service och att tala inför en folksamling får mig att skaka av skräck.
Jag är inte heller intresserad av att dela med mig av någon som helst kunskap. Inte till någon. Det är emot min religion. ”I de blindas rike är den enögda kung”. Fattar ni vart jag vill komma? Om alla vore analfabeter utom jag och Ni som läser min blogg, ja då skulle vi regera världen. Vi hade ju varit direkt korkade om vi lärde ut alfabetet till den okunniga massan.
Jag skulle bli en värdelös reseledare.
Men tänk om de hade tvingat mig? AF har tvingat mig till många jobb tidigare som jag absolut inte har passat för. Tänk om de hade tvingat iväg mig på en reseledarutbildning med efterföljande anställning hos t ex Fritidsresor? Jag hade nog inte gjort någon succé.
Först och främst så skulle jag bli tvungen att dricka mig berusad varenda dag, för att våga prata inför en massa folk. När jag väl hade blivit full så hade jag antagligen struntat i mina förpliktelser i alla fall. Jag hade suttit bakom disken på hotellet, glott rakt fram och varit förlorad i mina fantasier och dagdrömmar. Utanför skulle turisterna sitta i en varm utfärdsbuss och vänta.
- Var är den där jävla guiden nu då?
Skulle någon undra.
- Jag såg honom för en stund sedan. Han satt vid receptionen. Man skulle nästan kunna tro att han var berusad!
Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan jag fick sparken?
- Titta! Nu sitter han där bakom disken och glor igen. Vad GÖR han under dagarna egentligen?
En reseledare ska även vara något av en problemlösare. Han ska ha kontakter med flygplatspersonal i händelse av förlorat bagage. En reseledare ska vara en bra fixare. Han ska kunna behålla lugnet i stressade situationer och klara av att ha många bollar i luften. Jag är sorten som kokar makaronerna innan jag steker falukorven. Alla andra metoder framkallar stress hos mig. Jag avskyr stress lika mycket som att lösa problem.
Jag skulle hellre ligga ute vid poolen och dricka drinkar istället för att lösa problem.
- Jo… Nu har det gått två dagar. Jag har inte sett till mitt bagage ännu!
Upplyser en medelålders familjefader mig om.
Jag skulle undra var någonstans som jag kom in i bilden? Jag skulle faktiskt inte komma på någonting som jag sket mer i än hans jävla bagage. Antagligen skulle jag säga det till honom också. Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan de gav mig sparken? Platschefen skulle kalla in mig på sitt kontor inom en vecka. Han skulle nog be mig redogöra för en enda anledning till att de skulle behålla mig som reseledare.
- Mitt fördelaktiga utseende och vinnande personlighet?
- Gå härifrån!

För ett par år sedan så besökte jag och Janne Italien. Det var en trevlig resa. Ett härligt land! Vi var med på ett par utflykter, bl a till Pompeji. Det var ohyggligt hett. Vår reseguide var en dansk kvinna i fyrtioårsåldern. En väl påläst kvinna. Vi var en grupp på kanske fyrtio personer, mest barnfamiljer och pensionärer. Och så jag och Janne. Den danska reseguiden hette Bente och talade svenska men med kraftig, dansk brytning. Hon talade tydligt, högt och långsamt så man förstod det mesta av vad hon sade.
Janne blev intresserad av Bente. Han tyckte att hon var en mycket tilltalande kvinna. Han höll sig i närheten av henne hela tiden. Janne gick bakom Bente och stirrade på hennes vickande bakdel. Det var fyrtio grader varmt. Getingar och flugor surrade runt oss. Det lät som en transformatorstation ovanför våra huvuden.
- Herregud vilken hetta!
Sade jag.
- Jag har haft stånd i över en timma!
Svarade Janne. - Och vilket stånd sedan!
Bente gick vidare och berättade om Pompejis historia och om folket som hade levt där. Janne gick tätt efter henne. Hon stannade och pekade ned på en av stenplattorna som gatan var belagd med. Ett manligt könsorgan prydde plattan. Sådana plattor hade använts till att visa vägen till bordellen.
- Jo, alltså, här ser vi en… En… Jo, öh…
Bente visste inte riktigt hur hon skulle gå vidare. ”Lillemanden” kunde man säga på danska. Hur sade man på svenska utan att låta alltför grov och vulgär?
Hon frågade Janne. Han stod ju alldeles intill henne.
- Stora kuken!
Viskade Janne i hennes öra.
Bente tackade och fortsatte med sin redogörelse inför resten av gruppen.
- Och här ser vi alltså stora kuken!
Sade Bente. - På Pompejis gatstenar såg man ofta stora kukar som visade vägen till närmaste bordell!
Bente berättade att under romartiden så hade man en mycket öppen och liberal syn på sex och att gå på bordell ansågs inte vara något konstigt alls.
- Stora kuken visade alltid vägen!
Avslutade hon. Sedan traskade vi vidare.
Janne gick alldeles bakom Bente. Han hade fortfarande stånd.
- Kuken visar vägen…
Sade Janne. - Det har den väl alltid gjort?
Jo, jag skulle tro det. Inte mycket som har ändrat sig hos männen i alla fall.

Flickan, flaskan och skogen - Del 2.

2010-06-03T05:18:00.003+02:00

Det gick buss till Folkparken varje lördag under sommaren. Den kallades kort och gott för Bengtsforsbussen och avgick från Pressbyrån. Det söps och slogs på den där bussen hela vägen upp till Parken. Den var som en rullande bar. Det var ingen som helst koll, ungdomarna klev på bussen med plastkassar fulla med sprit och började genast dricka. Många blev sjuka under vägen. Det flöt ofta spyor i mittgången. Jag satt själv och kräktes hela vägen upp till Parken en gång. Det var första gången jag hade druckit en hel flaska sprit. Jag trodde att jag skulle dö. Jag skrek på hjälp.
- Jag måste hem för helvete!
Ingen hörde. Alla vrålade i kapp med varandra. Många hade fullt upp med sin egen berusning. Ibland stannade bussen för pisspaus. Ungdomarna raglade ut, pissade, kräktes och ramlade runt vid dikeskanten. En del blev liggande. Busschauffören tog ingen hänsyn till sådant. Klev man inte på bussen efter tio minuter så fick man ligga kvar.
Det var ett under att det inte skedde några dödsfall. Det var många fall av akut spritförgiftning under de där bussturerna. Jag var en av dem som fick bäras ut ur bussen när vi hade kommit fram.
När jag tänker tillbaka så tycker jag att det är en smula märkligt. Detta var under en tid när politikerna på fullaste allvar övervägde att förbjuda tecknad film, den ansågs vara våldsam. Folköl fick inte säljas under söndagar och inte efter klockan åtta övriga kvällar och vi hade bara två statliga och hårt styrda TV-kanaler som visade – om möjligt – ännu mer vinklade och censurerade nyheter än idag. 1983 var Sverige som vilken kommuniststat som helst. Allt gick att förbjuda och man gjorde det också. Man klippte ned filmer och viss musik fick inte spelas i radion men bussen upp till Bengtsforsparken rullade vidare.
När lördagen närmade sig så hade jag fått ut en sjuttiofemma Renat. En äldre syster till en kompis hade köpt ut. Det brukade hon göra, om man tjatade på henne ett tag. En sjuttiofemma var mycket på den tiden men jag hade inte tänkt behålla hela flaskan för mig själv, jag tänkte bjuda Carita. Om jag såg henne däruppe, om hon kom fram till mig och kanske, kanske skulle hon följa med mig upp i skogen.
Kanske.
Det fanns ju de som prickade in sju rätt på Lotto.

Den där lördagen tog jag inte bussen. Jag var rädd för att bli av med spriten. Sådant hände. Jag åkte istället bil upp med några kompisar. En trimmad Volvo Amazon med dubbla weberförgasare och hårdrock vrålande ur högtalarna. När vi kom fram så klev jag ur bilen och gick iväg för mig själv. Jag satte mig på en betongsugga lite längre bort och blandade till en grogg på Renat och apelsinfanta. Det var en ljummen kväll i juni och musiken från scenen hördes lite längre bort.
Det var 1983, jag var arton år, jag satt ensam på en betongsugga vid skogskanten och hoppades att en speciell flicka skulle se mig.
Jag kan än idag känna smaken av Renat och Fanta och lukten av skog. Det är en smak av förväntningar, av spänning och ungdomlig oskuld. När jag slog upp en grogg så kunde vad som helst hända.
- Jaså, du kom hit i alla fall! Du var inte med på bussen!
Det var Carita. Hon såg mig till slut och hon hade kommit fram till mig! Jag märkte att hon redan var berusad. Det gjorde mig lite besviken. Någon annan hade redan hunnit bjuda henne. Jag sträckte fram flaskan och frågade om hon ville ha.
- Inte här! Vi går in i skogen istället!
Jag trodde knappt det var sant. Jag hade gruvat mig för att ställa den frågan till henne, nu slapp jag.
- Ok!
Svarade jag och försökte låta nonchalant. Vi hoppade över ett dike och klev in i skogen. Det var det mest spännande jag hade varit med om i hela mitt liv.
- Skaru knulla den där?
Hörde jag någon ropa efter oss. Jag tror att det var Hasse. Jag hoppades att Carita inte hörde.
Vi satte oss på en nedfallen trädstam. Vi rökte och drack ur min flaska. Alkoholen hjälpte mig att finna orden. Jag började prata. Jag minns inte om vad men jag minns att jag kände mig glad över att få sitta intill en vacker flicka. Hon satt kvar. Det räckte för mig.
- Du vet vad dom säger om mig va?
Sade hon helt plötsligt.
Jo, det visste jag ju.
- Du har legat med alla.
Hon undrade om jag trodde på det.
- Nej, jag tror bara att du har legat med fel killar.
Hon log och tog min hand. Jag höll en flicka i handen! Det var stort. Det var något alldeles jävla fantastiskt! Jag visste att jag skulle plocka fram det där minnet om och om igen resten av sommaren.
- Och du är ingen tönt! Sade hon. - För jag tror inte heller på vad folk säger. Det är skitsnack alltihop!
Jag sade att alla hatade mig.
- Samma här! Jag tänker flytta härifrån!
- Jag också!
Vi satt tysta. Jag drack. Jag blev väldigt full. Jag frågade om hon ville ha.
- Försöker du att supa mig full?
Undrade hon.
- Nä, det är ingen idé. Jag blir ändå alltid fullast!
För första gången så blev det inte så. Carita blev kanonfull. Hon reste sig upp, gick ned på knä, tuppade av och blev liggande på rygg i den mjuka mossan. Det blev nästan helt tyst, det enda som hördes var musiken långt borta och Caritas andetag. Jag satt kvar på trädstammen. Jag drack ur flaskan och rökte. Jag ställde mig upp och tittade ned på Carita som låg på rygg och snarkade. Jag tyckte hon var vacker.
Jag böjde mig ned över henne, tog tag i hennes ena axel och arm och vände henne på sidan.
- Om du skulle börja kräkas!
Hon svarade inte. Hon snarkade vidare.
Jag satt kvar hela natten. Flaskan varade länge. Jag satt för mig själv i en skog en ljus och ljummen juninatt och drack Renat, rökte John Silver och vakade över en flicka som hade fått för mycket att dricka. Till slut tystnade musiken bortifrån parken, jag hörde hur bilar startade och spann loss på grusparkeringen. Sedan blev det helt tyst. Förutom Caritas snarkande. Jag drack ur det sista ur flaskan, reste mig upp och kräktes över Caritas skor.
Jag visste inte hur jag skulle ta mig hem.
Det var mitt åttiotal i ett nötskal. Dessutom regnade det rätt så ofta.

Carita flyttade inte. Det gick som det brukar gå för flickor som henne. Ett år senare blev hon med barn och gifte sig med en bondlurk vars största intresse var att meka med en gammal raggarbil. Jag hörde av en bekant att hon fick sitt tredje barn lagom till sin tjugofemårsdag.
Carita kom aldrig iväg.
Hon fick ett halvtidsjobb borta vid ett äldreboende som gav henne rätt till att stämpla upp till heltid.
Efter den där natten i skogen med Carita så träffade jag henne några gånger vid torget. Jag brukade prata med henne. En kväll svängde det upp en gammal raggarbil intill oss.
- Ska du snacka med den där jävla tönten?
Undrade en bonnraggare med tätt sittande ögon, stora hamsterkinder och tunt, fett hår som låg klistrat över skallen. Han såg ut som sorten som hade en förkärlek för kvinnomisshandel, öl och grova porrfilmer. - Häng på oss istället!
Carita tittade på mig, ryckte på axlarna och hoppade in i bilen. Det var det sista jag såg av henne.
Jag kom iväg. Jag flyttade och skapade mig en ny framtid där ingen hade några förutfattade meningar om mig. Där ingen visste vem jag var. Jag startade om, jag kunde bli vem jag ville. Det var ett bra val.
Men smaken av Renat och Fanta och lukten av skog en junikväll kommer alltid att finnas kvar någonstans inom mig. Småstadsliv, fyllor på grusparkeringar och jeansjackor är min bakgrund och historia.

Och jag har inte ens vett att skämmas över det!

Flickan, flaskan och skogen - Del 1.

2010-06-01T05:14:00.002+02:00

Att hänga i ett gathörn var en konstform som praktiserades med mycket stor energi under min första halva av åttiotalet. Man stod i ett gathörn i centrum med sina kompisar och rökte och pratade skit.
Det hände absolut ingenting.
Vi kunde lika gärna ha suttit hemma i våra rum. Det hände inte så mycket mer där heller men grejen var att man visste att det inte skulle hända något hemma, i gathörnet däremot var allt möjligt. Om det till äventyrs skulle hända något, så kunde det hända där. Vi drömde om att få kontakt med flickor. Det var vad som skulle kunna hända. Det hände sällan.
Ibland gick det förbi ett gäng tjejer. Då tystnade vi och gömde oss bakom ett moln av cigarrettrök. Innan hade vi skrutit vitt och brett inför varandra. Nicke var värst.
- Igår fick jag doppa!
Kunde han säga.
- Jag också!
Sade någon annan.
De tittade på mig. Hade inte jag fått något?
- Igår var det nära!
Svarade jag. - Jag ville, men inte hon!
Många gömde sin osäkerhet och brist på erfarenheter hos det motsatta könet bakom lögner och skryt. Jag trodde ett tag att jag var den enda artonåringen i Sverige som aldrig hade haft sex. Det kändes så och jag visste inte hur jag skulle råda bot på detta minst sagt pinsamma tillstånd. Så jag hängde vidare i det där gathörnet och hoppades på att något skulle hända.
Jag fantiserade ofta om att en mogen kvinna skulle gå förbi, en mogen kvinna på tjugoett - tjugotvå år. När man är arton år så är alla kvinnor över tjugo år mogna kvinnor.
Idag har jag svårt att tänka mig att en tjugoårig kvinna skulle ha haft något intresse av en artonårig, blyg fåntratt med ansiktet fullt av finnar och bölder. Men hoppet är det sista som dör. Det fanns folk som spelade på Lotto, chansen att vinna var mikroskopisk, ändå fortsatte de med att spela.
Så jag hängde kvar i det där gathörnet tillsammans med mina kompisar.

Ibland när vi stod där så kunde det gå förbi en tjej som hette Carita. Hon bar alltid tighta jeans och en sliten jeansjacka. Hon hade skrivit sitt namn bak på ryggen på jackan med en grov tuschpenna. CARITA. Hon var en av få flickor som brukade hälsa på oss. Hon såg oss faktiskt. Jag var den enda som hälsade tillbaka. De andra stod tysta. Carita hade dåligt rykte.
- Den där, hon har varit med alla!
Sade Hasse.
- Alla utom mig!
Svarade jag.
Jag hade gärna varit med Carita, om jag hade fått chansen. Jag struntade i om hon hade dåligt rykte. Hon hälsade på mig, hon såg mig och det räckte. Jag började fantisera om Carita. I mina dagdrömmar så stannade hon helt plötsligt upp en dag när jag stod med mina kompisar och hängde, hon skulle ta mig i handen och dra med mig hem till sitt flickrum. Hennes föräldrar skulle vara bortresta. Om nu ryktet stämde, att hon hade varit med ”alla” så betydde det att hon visste hur det gick till. Jag önskade att hon skulle visa mig hur det gick till. Gärna flera gånger. Hela dagen.
Jag brukade få stånd när jag tänkte på Carita. När jag tänker efter så hade jag nog konstant stånd under hela min tonårsperiod. Det var så min ungdomstid var. Jag stod i ett gathörn, rökte och hade stånd. Jag och mina kompisar vid åttiotalets början.
- Nu skulle det sitta fint med ett ligg!
Sade Nicke.
Ja, det skulle det verkligen ha gjort.

En dag stod jag själv i gathörnet och hängde. Jag väntade på mina kompisar. De brukade dyka upp efter ett tag. Om man stod där tillräckligt länge. Gathörnshäng var inget som sportfånarna ägnade sig åt, de brukade hållas vid någon fotbollsplan. De som gick i gymnasiet hängde inte heller vid något gathörn. Jag vet inte vad de gjorde på sin lediga tid men hängde i gathörnen gjorde de inte. Om man tillhörde dem som hängde i ett gathörn så stod man utanför. Jag gillade att vara utanför. Jag sket i framtiden och jag brydde mig inte om att försöka vara populär. Jag ville bara bli av med mina finnar och få en flickvän.
Den där dagen när jag stod där ensam och väntade på mina kompisar så dök Carita upp. Hon tittade på mig och hälsade. Jag hälsade tillbaka. Hon stannade upp. Det var första gången hon hade gjort det. Annars så brukade hon bara gå vidare. Jag blev illröd i ansiktet. Tänk om det syntes på mig att jag brukade fantisera om henne? Herregud! Tänk om det gör det!
- Jaha, och vad gör du annars då?
Frågade hon.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var inte van vid att konversera med tjejer. Överhuvudtaget så var spontanumgänge med tjejer en helt okänd värld för mig. Vad jag gjorde? Ja, vad i helvete gjorde jag egentligen?
- Ja… Jag står här jag!
Hon frågade mig om jag skulle till Parken på lördag. Jag sade att jag inte visste. Det berodde på. Om jag får tag på brännvin! Tänkte jag. Då kan du ge dig fan på att jag ska dit!
Jag sade att jag kanske skulle dit, det berodde på vem det var som spelade.
- Eddie Meduza! Han är skitbra ju! Jag ska dit i alla fall!
Sedan sade hon hejdå och gick. Jag bestämde mig för att jag skulle till Parken. Jag var tvungen att försöka få tag på sprit. Nu gällde det verkligen! Carita hade sagt till mig att hon skulle dit!
Det var Folkets Park som gällde under somrarna vid åttiotalets första hälft. Hunnebostrandsparken, Bengtsforsparken, Råglandaparken och allt vad de hette. Det var samma meningslösa häng där. Man gick sällan in. Istället stod man vid grusparkeringen utanför och drack, blev full och hoppades att något skulle hända. De som var populära, som var med i konkurrensen så att säga betalade inträde, gick in och bjöd upp, vi andra stod utanför. Det var mycket roligare eftersom det inte gick att få med sig sprit in på själva festområdet. Den riktiga festen pågick oftast utanför. Folk söp, slogs, tog kontakt med det motsatta könet och smög iväg in bland buskarna.
Flickan, flaskan och skogen, som man sade.
Jag ville väldigt gärna få gå in i skogen med en flicka någon gång. Helst med Carita.

Fortsättning följer...

En vecka på Kreta - Del 2.

2010-05-30T17:36:00.004+02:00

Pella började berätta om sig själv. Hon kom från Borås och hade stuckit därifrån för en dryg månad sedan.
- Först så drog jag till Spanien men jag tröttnade efter bara några dagar. Sedan blev det Marocko och nu är jag här!
Hon berättade att hon hade försökt sig på att studera på Komvux men det var ju rena skiten. Svenskan kändes onödig - hon talade ju för helvete svenska flytande! Samhällskunskapen var fullkomligt ointressant och matematiken var helt obegriplig.
- Så jag skaffade mig ett städjobb på ISS istället. Ett riktigt skitjobb.
Jo, de kände jag till. Ett av de värre.
- Skulle jag lida så kunde jag lika gärna få betalt under tiden!
Jag kände igen mig själv i det där resonemanget. Skillnaden var att när jag var i hennes ålder så trodde jag fortfarande att det fanns roliga jobb. Jag gav inte upp helt förrän jag var i trettioårsåldern. Pella hade mognat tidigt.
- Jag stod ut i två år, sedan bad jag chefen dra åt helvete!
Hon berättade att hennes chef hade varit ett riktigt svin. Ett gubbsjukt äckel som aldrig försatte en chans att fösa in någon av de unga tjejerna i någon städskrubb så att han kunde trycka sig emot dem.
- Känner du hur mycket jag uppskattar ditt jobb?
Personalomsättningen var stor.
Det är sådana män som gör att man själv skäms över att vara man.
ISS hade infört något som kallades för ”utvecklingssamtal” vilket betydde att en gång om året så skulle chefen ha ett enskilt, personligt samtal med varje anställd. Meningen var att den anställda skulle få komma med egna förslag och synpunkter på sin arbetssituation. Det handlade om att utvecklas på företaget.
Pellas chef älskade ISS och deras nya policy. Han försökte ha utvecklingssamtal med de yngsta och vackraste kvinnorna så ofta han kunde. Han gillade verkligen att få vara ensam med dem.
- Vi har ju nyss haft ett utvecklingssamtal, vad ska vi prata om idag då?
Hade Pella undrat när hon satt inne hos sin chef för andra gången på en vecka.
Tja, vad sägs om att berätta lite om dig själv? Tänkte chefen för sig själv. Dina sexvanor t ex.
Chefen hade genast frågat vilken färg på underkläderna hon föredrog och om hon möjligtvis drog D-kupa? Sedan skrattade han till och sade att han naturligtvis skämtade.
Han var den sortens man.
Situationen kändes mycket olustig för Pella. Chefen stirrade ogenerat på henne. Han satt där bakom skrivbordet och andades tungt samtidigt som han klädde av henne med blicken. Hon noterade att hans vita skjorta stramade över magen. Det stack ut hår från gliporna mellan knapparna. Skjortkragen skar in i halsfettet. Flinten och pannan var blank av svett och flott.
- Vad ville du prata om?
Upprepade Pella till slut.
- Dina drömmar och önskemål.
Sade han på ett vis som antydde att han egentligen menade något helt annat än hennes karriär inom företaget. Sedan kommenterade han hennes punkfrisyr och undrade om hon visade på samma kreativitet när det gällde frisyren på andra ställen.
- Javisst! Vill du titta efter?
Pella tänkte att det var väl den sortens snaskiga skämt som en snuskgubbe uppskattade och skrattade åt. Det gjorde han inte. Han drog inte ens på smilbanden. Istället reste han sig upp bakom sitt skrivbord.
- Ja, det vill jag verkligen! Sade han och spände blicken i henne. - Ska sanningen fram så tror jag att en sådan fin gest skulle ha en positiv inverkan på din löneutveckling!
Pella reste sig upp och spottade honom i ansiktet. Sedan gick hon därifrån. För alltid. När hon gick över parkeringen så passade hon på att repa lacken på chefens patetiska sportbil med sina nycklar.
Några veckor senare kom hennes slutlön inklusive semesterersättning. Det blev sammanlagt artontusen kronor efter skatt. En stor summa för en ung tjej utan några större utgifter förutom hyran på en liten etta ute bland en massa degon på Hässleholmen. Hon stack från alltihopa, inklusive sin värdelösa pojkvän som vid tjugoåtta års ålder fortfarande föredrog att spendera dagarna med sitt löjliga punkband, en pojkvän vars arbetsinsats inskränkte sig till att dela ut lite reklamblad när andan föll på.

- Enkel biljett till Malaga!
Sade hon. - Åt helvete med hela skiten!

Det var tufft. Pella hade gjort det som jag alltid hade drömt om, hon hade stuckit från alltihopa på vinst och förlust. Hon berättade att pengarna var slut och det enda hon hade kvar en enkelbiljett till Köpenhamn. Därifrån skulle hon få lifta hem till Borås.
- Om jag sticker hem vill säga. Jag kanske säljer den!
Hon hade inget hemma att göra. Där fanns bara föräldrar som ville att hon skulle bli något och en massa kompisar som redan hade, eller var på väg att skaffa sig ett liv som var eller skulle bli granskat och godkänt av omgivningen.
- Men om man inte vill bli något då?
Sade jag och lade därmed orden i munnen på henne. Hon tittade på mig och sedan började orden forsa ur munnen på henne. Hon hade aldrig tidigare haft någon att prata med om allt detta och när hon hade försökt så hade ingen förstått henne. Jag hade samma problem när jag var ung. Så fort man sade att man inte ville bli något, att man inte tyckte det var kul att jobba och att man hellre vill leka så sade de att man var lat.
- Men det handlar inte om det! Sade Pella. - De har all rätt att säga åt mig att jag ska jobba…
- Men de har inte rätt att kräva att man ska skratta under tiden som man gör det!
Fyllde jag i.
Pella undrade om jag bjöd på en drink till.
- Drick! Sade jag. - Och hämta en åt mig också!
Pella hade inga pengar och jag förstod att hon delvis utnyttjade mig, men det struntade jag i. Hon var ett trevligt sällskap. Hon var någon som gick att prata med och det räckte för mig. Hon lättade upp stämningen.
- Jag har inga pengar! Sade hon. - Och jag tänker inte ligga med dig!
Jag informerade henne om att jag dels hade en flickvän och att jag dels kunde vara hennes far. Jag sade att jag var en man med stor självinsikt.
- Jag är medelålders och ful, sade jag. - Men jag önskar att jag inte visste om det!
- I så fall hade jag aldrig pratat med dig!
Det blev en trevlig dag vid poolen med många drinkar. Jag var tvungen att gå och lägga mig redan klockan fem på eftermiddagen.
Nästa morgon väntade det en räkning på trettio euro på mig i baren. Pella hade skrivit upp fler drinkar på mig under föregående kväll. Bartendern sade till mig att jag borde hålla bättre ordning på min dotter.
- You know how they are.
Sade jag. Nej, det visste han inte. Hans dotter drack minsann inte alkohol och inte rände hon med främmande män heller! Han berättade att han hade sett henne följa med en tysk herre ned till stranden. En tysk herre som besökte hotellet varje år och som var känd för att sprida pengar omkring sig.
Inte illa! Tänkte jag. Jag undrade hur mycket pengar hon hade klämt honom på?

Eftermiddagen tillbringade jag i Platanias centrum. På en bar. Jag satt vid ett bord, drack söta drinkar och dagdrömde. Även när jag reser drömmer jag mig bort. Den här gången var jag hemma igen, tillbaka till min ungdom. Jag mindes en kompis till mig som längtade efter att få sluta skolan. Så att han kunde - som han sade - tjäna pengar. Jag undrade vilka pengar? Jag frågade honom om han kände några rika arbetare? Min mor jobbade ständigt, inte fan var hon rik och min morfar hade jobbat i hela sitt liv, han drömde fortfarande om att få bli rik.
- Och dina föräldrar, är de rika?
Frågade jag honom.
- Det där fattar inte du!
Svarade han.
Nej, det gjorde jag nog inte. Jag har inte fattat ännu. Pella kanske hade fattat? Jag ville inte gå i skolan, jag ville inte arbeta heller. Jag fann inte de rätta orden då, i början av åttiotalet, men idag letar jag efter det tredje alternativet. Inget arbete, inget förhållande men ändå få njuta av frukterna – en trygg inkomst och en snäll och trevlig kvinna att hålla i handen när horisonten mörknar.
Pella blåste korkade, kärlekskranka medelålders män. Jag hade gjort likadant, om jag hade varit en vacker, ung kvinna.
- Men det kan vara farligt! Tänkte jag högt för mig själv. - Tänk om hon går på fel sorts man?
- Är det mig du sitter och tänker på?
Pella slog sig ned vid mitt bord. Jag hade inte sett henne komma.
- Här sitter du och dricker. Har du kul?
- Ja, syns det inte på mig hur lycklig jag är?
Jag frågade henne hur mycket hon hade klämt tysken på.
- Sjuttio euro!
Det tyckte jag var dåligt. Jag trodde hon kunde bättre.
- Ok! Lånar du mig en hundring?
Det gjorde jag.
När kvällen kom så följde jag med henne ut på disco. Jag stod vid ett bord och kände mig som en idiot. Pella dansade och hade kul. Jag stod vid ett bord och var full. Jag delade bord med en annan kvinna i min ålder. En svenska. Hon sade något till mig. Jag hörde inte vad hon sade men det kändes som om jag var tvungen att svara henne.
- Min far, han har tre grisar…
Sade jag.
Hon tittade på mig.
- En brun, en vit och en som han inte visar!
Jag var helt borta. Det sista skrek jag i örat på henne trots att discjockeyn hade tagit paus. Jag skulle inte göra någon succé på något mingelparty. Hon lämnade mig. Jag stod kvar. Jag kunde inte göra något annat. Allt snurrade. Det kändes som om disco var lika bortkastat på mig som ett mingelparty. Jag skulle vilja gå på ett fint mingelparty någon gång. Mingelparty, tänkte jag. Ordet fastnade i skallen på mig. Jag började fantisera om mingelparty. Det skulle skänka mig stor tillfredsställelse att få dricka mig blixtberusad och skämma ut mig på ett fint mingelparty. Jag skulle nog bara bli bjuden en gång, sedan skulle det vara slut.
Släpp inte in honom! Skulle de säga när de såg mig kliva ur limousinen ute på gatan. En flaska i varje hand. Jag skulle bära en vit, dyrbar sidenskjorta och smoking. Något som kanske var resterna av en intorkad kebabtallrik på skjortbröstet skulle dra ned helhetsintrycket en smula.
Jag försvann in i denna fina dagdröm, jag stod och fånlog för mig själv.
- Rik, känd och galen!
Sade jag till en kvinna som gick förbi.
Pella kom fram till mig, hon hade med sig en äldre man som hon hade träffat på dansgolvet.
Hon undrade varför jag stod och höll om en stor palm i plast. Hon undrade också varför jag inte släppte loss och hade kul. Varför dansade jag inte? Det fanns ju massor av trevliga kvinnor i min ålder.
- Mingelparty!
Skrek jag till svar.
- Du behöver nog gå tillbaka till ditt hotellrum!
Pella tog tag i mig och började att leda mig över golvet.
- Kan man älska dottern om man hatar modern?
Sade jag till kvinnan som hade delat bord med mig. Hon stod ute på gatan, jag frågade henne om vi skulle dela på en taxi.
- Helst inte!
- Du är kvinnan i mitt liv! Sade jag. - Låt oss tillbringa resten av våra liv i armarna på varandra!
Jag minns inte så mycket mer av kvällen, förutom att jag har något svagt minne av att jag kräktes i en liten prydnadsfontän av plast som stod utanför en restaurang.

Sista natten på Kreta låg jag ute vid poolen i en solstol och tittade på stjärnorna. Pella låg in solstolen intill mig. Det var varmt och cikadorna spelade. Sådant går man miste om i Sverige. Där har aldrig cikadorna spelat och de ljumma nätterna är lika ovanliga som en solig midsommarafton.
Stjärnorna kändes mycket nära, man kunde nästan ta på dem. Om Gud finns så kanske han just då tittade ned på två av sina skapelser, en medelålders ful man och en ung kvinna med piggsvinsfrisyr som faktiskt hade blivit riktigt goda vänner. Jag tror att Gud gillar vänskap. Jag tror att han gillade att två så udda och olika människor kunde titta på stjärnorna tillsammans.
- Ska jag åka hem eller ska jag dra vidare?
Undrade Pella.
Jag förstod att hon hade funderat på det där länge.
- Vill du ha ett svar från en förnuftig, medelålders man eller ett svar från en kompis?
Pella var tyst en lång stund innan hon svarade.
- Från en kompis, tror jag.
Därmed så hade hon själv, indirekt, redan tagit sitt beslut. Hon visste vad jag skulle svara.
- När jag var tjugofem år så kände jag likadant som dig. Sade jag. - Men jag stannade kvar och tog nya skitjobb. Det går inte en dag utan att jag ångrar mig!
Det stämde. Jag trodde att ett nytt jobb skulle lösa alla mina problem, att jag en dag skulle hitta något som passade mig och helt plötsligt så skulle allt falla på plats. Jag hade fel.
- Jag hade inte åkt hem, inte en chans!
Pella svarade inte. Hon reste sig upp från sin solstol och sträckte fram sin hand.
- Det var kul att lära känna dig. Verkligen! Vi ses kanske någon dag!
Och sedan försvann hon.
Jag önskade att hon hade bett mig om lite mer pengar. Det gjorde hon inte. Jag kände mig lite orolig för henne, en ung kvinna på drift i världen. Det kan hända så mycket hemskt. Hon kunde ha varit min dotter.

Jag fick ett vykort från henne i vintras. Det var från Whangarei i Nya Zeeland. Pella hade tagit sig långt bort från Sverige och skitjobben. Jag hoppas att det går bra för henne.
Det hoppas jag verkligen.
Whangarei va? Längre hemifrån än så går inte att komma. Pella tog sig dit. Jag åkte hem till mitt jobb igen.
”Jobba inte ihjäl dig!”
Hade hon skrivit som hälsning. Inget mer. Det kändes som en uppmaning, att jag skulle ge fan i alltihopa jag också.
Det kommer jag att göra.
Någon gång.
I framtiden.
Kanske.

En vecka på Kreta - Del 1.

2010-05-24T19:58:00.003+02:00

Förra sommaren var jag iväg på semester till Kreta. Det var en trevlig resa. Aldrig under trettiofem grader varmt.
Jag försökte få med min flickvän men hon vägrade. Jag erbjöd mig t o m att bjuda henne men det var tvärstopp. Hon gillar inte värme. Lite märkligt med tanke på att hon är från Santiago. Den delen av Chile har ungefär samma klimat som Sydeuropa.
- Du får åka ensam!
Jag sade att det var synd, att jag skulle sakna henne och vad skulle jag nu göra hela dagarna?
Supa.
Jag planerade att återuppliva min ungdoms fylleslag. Det skulle bli kul. Jag såg fram emot att tillbringa en hel vecka under solen med ett glas i handen.
Jag bodde i ett litet samhälle utanför Chania som hette Platanias om jag inte minns helt fel. Hotellet var underbart med en härlig pool. Jag har inga som helst problem med att resa ensam. Jag är bra på att dansa med mig själv. Ännu bättre på att dricka ensam.
Men jag glömde något viktigt, jag glömde att jag inte längre var någon ung man. Jag var medelålders.
Första dagen gick bra. Det var fullt upp och jag hann med att avverka flera flaskor under dagens lopp.
Jag startade första morgonen med några glas innan jag tog mig ett dopp i poolen. Jag simmade några längder, tog rast, drack en rejäl grogg och så blev det några längder till. Jag kände mig verkligen levande. Det var länge sedan.
- Mamma! Farbrorn badar och dricker sprit! Det får man väl inte? Va? Va? Va?
En dum snusförnuftig jävla unge var ju tvungen att kommentera mitt beteende för sin feta white trashmorsa.
- Jodå, det får man visst det! Sade jag. - Det får man göra när man är vuxen! Jättekul! Alkohol och vatten hör ihop!
Jag klev upp ur poolen och slog upp en ny grogg på vodka och apelsinläsk som jag hade med mig i en kylväska. Jag tände en cigg.
- Här sitter jag och tar mig en drink och några bloss!
Sade jag och sken som en sol mot ungen och hans feta mor. - Och sedan ska jag gå bort till stranden och dyka med huvudet före utan att kolla botten först! Jättetufft och manligt!
Modern blängde på mig. Var kommer alla dårar ifrån? Tänkte hon. Jag hade samma tanke.
Någon gång under förmiddagen tog jag ta en taxi in till stan, till Chania. Jag har för mig att jag var tillbaka någon gång under eftermiddagen men jag minns inte så noga, dimman började sänka sig.

Andra morgonen var en katastrof. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Feber, illamående, ångest och början på depression.
Så kändes det aldrig under den gamla goda tiden, då jag var ung och lätt och ledigt kunde berusa mig en hel vecka.
Mina dryga fyrtio år kändes mycket påtagliga just då. Jag förstod att det var slut med fylleslagen. Jag skulle aldrig klara av att supa i flera dagar. Det lockade inte ens längre!
Det är så det är att bli äldre, det är inte orken som försvinner först, det är lusten. Man har äntligen råd med att dricka sig full på dyra spritsorter på ett lyxhotell i en hel vecka men man tycker inte längre att det är kul. Man vill inte.
Vissa säger att man mognar, jag tycker att man ruttnar.
Och sjuk! Tänkte jag. Man blir sjuk och dör av det som en gång skänkte glädje och äventyr!
Det var inga trevliga tankar som for genom mitt huvud den där morgonen när jag låg i sängen och vred mig som en mask av ångest. Jag brukar sällan känna mig ensam, snarare tvärtom, men då så gjorde jag det. Det var ingen trevlig känsla.
Jag var tvungen att lämna sängen och hotellet, annars så fanns risken att jag gled in i en depression.

Jag gick huvudgatan fram utan något mål. Det har jag aldrig haft, men nu kändes det extra påtagligt. Det var då jag såg den, åsnan. En åsna! Mitt i stan! Jag hade aldrig tidigare sett en åsna i verkligheten, nu stod en sådan alldeles framför mig!
Den åsnan kunde verkligen stå och göra ingenting. Här hade jag mött min överman. Åsnan stod utanför en affär. Den var inte bunden. Den kunde smita iväg om den ville. Ändå stod den bara där och glodde rakt fram. Fullständigt tom blick. Flugorna surrade runt huvudet på honom. Tungan hängde ute. Han stod där rakt upp och ned. Jag undrade vad som rörde sig i huvudet på honom?
Varför drar du inte iväg? Tänkte jag. Varför skiter du inte i alltihop och sticker till stranden eller vad fan som helst? Gör något! Börja lev!
Då slog det mig att åsnan levde samma liv som mig. Jag kan också dra iväg. Ändå så går jag till jobbet varje morgon. Åsnan stannar kvar hos sin ägare, annars blir det ingen mat. Jag går till jobbet, annars får inte jag heller några pengar till mat och hyra. När jag någon gång försöker att göra något så klantar jag bara till det. Jag super mig full på konstiga ställen, tappar minnet och blir sjuk. Åsnan var av samma sort, skulle han sticka iväg så skulle han antagligen hamna i ett grönsaksland någonstans och käka morötter och kål tills han kräktes. Så roligt skulle han få. Så roligt har jag.
- De har oss, eller hur?
Sade jag högt till åsnan och klappade honom på ryggen. Ingen reaktion. Han var i sin egen värld. Jag vet hur det är. Jag har varit där hela livet.
- Snackar du med åsnor?
Jag vände mig om. En ung kvinna på högst tjugofem år hade tilltalat mig. En svensk tjej. Hon såg tuff ut. Hård. Lite av en punkartjej. Jag sade ingenting.
- Du är också här ensam va?
Frågade hon.
Och ja, det var jag ju. Hon presenterade sig som Pernilla, men jag kunde kalla henne för Pella.
- Det gör alla mina kompisar!
Ville hon bli kompis med mig? Jag var ju för helvete minst tjugo år äldre!
- Jaha, och var är alla dina kompisar nu då?
Jag insåg att jag lät oförskämd och bad om ursäkt. Hon frågade om vi skulle gå och sätta oss vid poolen. Jag fattade ingenting? En ung punkartjej ville tillbringa tid med mig vid poolen.
Vi lade oss ned i några solstolar vid poolkanten. Jag beställde en drink från baren till Pella.
- Jag betalar!
Sade jag.
Hon undrade varför jag inte ville ha något att dricka.
- Jag låter mig berusas av min livsglädje!
Hon skrattade. Hon hade sett mig från sin balkong dagen innan. Aj fan! Hon frågade vad jag jobbade med.
Jag sade att jag brukade synas en hel del i de flashiga modemagasinen.
- Fotomodell va?
- Ja, på semester.
Sedan skrattade vi tillsammans. Det kändes skönt. Ångesten höll på att försvinna. De mörka molnen skingrades.
När hon skrattade såg hon inte så tuff ut längre, inte så hård. Hon såg nästan, ja… Söt ut. Om man nu får säga så.

Fortsättning följer...

Stora kukar på jobbet.

2010-05-20T19:46:00.004+02:00

Mina huvudsakliga arbetsuppgifter idag är leverans, golvvård och städning.
Mitt förra jobb påminde en hel del om mitt nuvarande, förutom att det företaget hade leveranser och leasing av städmaskiner som huvudinriktning.
Det var ett stort företag med många kunder. Jag trivdes rätt så bra med att sitta bakom en ratt och köra fram och tillbaka mellan olika adresser. Ingen större tankeverksamhet eller engagemang krävdes.
Ett dumt jobb.
Ett bra jobb.
Ett jobb för sådana som mig.
Var det större leveranser med tunga maskiner så var vi ofta två. Det behövdes eftersom vissa skurmaskiner var tunga och besvärliga att handskas med när man skulle rulla ur dem ur lastutrymmet på bilen.
Jag jobbade ibland tillsammans med en kvinna som hette Veronica. Vi kom bra överens. Veronica kunde vara mycket grov i munnen. Det fanns de som tyckte att hon var okvinnlig. Jag såg henne enbart som en kompis så jag tänkte aldrig på henne på det viset. Hon var ofta glad och hade alltid någon grov och osmaklig vits på lager.
Veronica snackade ofta om killar. Hon hade inte haft någon på länge sade hon. Hon pratade alltid om killar. Hon var kräsen. De skulle vara långa, smala, ha håret kvar på huvudet och ha stor kuk. Det var viktigt.
Vi var på väg till en kund för leverans av några städvagnar. Intill mig satt Veronica och babblade. Telefonen ringde. Det var min chef. Han sade något om att jag skulle vara tvungen att ta bilen med det stora lastutrymmet i morgon eftersom det var storleverans till ett företag i en grannstad. Jag kände mig splittrad. Jag hade chefen i ena örat som nämnde något om spännband, lastramp och rymligt lastutrymme, i det andra örat hade jag Veronica och hennes tjat om stora kukar.
- De säger att storleken inte har någon betydelse.
Svarade jag.
- Är du galen? Tror du att det går att frakta två kombiskurmaskiner, en våtsug och två polermaskiner i en liten Peugeot?
Veronica malde på om sitt.
- … Jag lovar, han hade världens största kuk! Det kändes som att bli tagen av en telefonstolpe!
Jag har aldrig haft någon simultanförmåga. Det var mycket förvirrande. Chefen lät arg. Han undrade vad i helvete jag tänkte på?
- Telefonstolpar!
Han lade på. Veronica babblade vidare. Ännu en alldeles vanlig arbetsdag. Undra på att jag alltid har trivts bäst hemma.

När vi var på väg tillbaka så fortsatte Veronica sitt tjat om karlar. Hon var fyrtio år och jag trodde att det skulle bli svårt att hitta en jämnårig karl som uppfyllde hennes krav.
- Feta och tunnhåriga karlar göre sig icke besvär! Sade hon. - De måste vara smala, ha tjockt fint hår och stor kuk! Ju större desto bättre!
Jag tror att det bara finns några få män i hennes åldersgrupp som uppfyller de kraven. En sådan man är ovanlig och eftertraktad och kan välja och vraka. Jag tror inte att han hade valt Veronica.
- Jag har inte håret kvar.
Sade jag.
- Två rätt av tre va? Försöker du slå i mig att du har stor kuk?
- Ja.
Veronica hade invändningar.
- Försök inte! En kvinna märker direkt på en man om han har stor kuk. Det handlar om självförtroende. En man med en jättekuk äger rummet, om du fattar vad jag menar?
Jag fattade. Jag är sorten som helst håller mig i hörnen.
- Om jag fyller jeansen med fetvadd då? Skulle det göra intryck på kvinnorna?
Nej, det trodde inte Veronica. Absolut inte! Den lätte skulle de inte gå på.
- Det är något FEL på honom, skulle de säga. - Och nu har han skrevet fullt med fetvadd också!
Sedan så ringde chefen igen. Förra veckans körjournal saknades. Han var tvungen att få in den. Veronica tog ingen notis om mitt samtal med chefen, hon hade återupptagit sitt favoritämne – Karlar och stora kukar.
- Var har du körjournalen någonstans?
Undrade chefen. Han lät stressad. Uppgifterna skulle in i något datasystem senast idag.
- I skrevet!
Svarade jag.
Veronica stannade upp mitt i en saftig utläggning om oralsex och undrade vad jag pratade om.
- Körjournaler!
Svarade jag.
Veronica såg förvirrad ut, chefen lät arg och frågade om jag var oförskämd och vad i helvete jag menade med det? Jag satt redan löst till, var jag medveten om det? Mitt vikariat skulle snart gå ut. Ville jag ha det förlängt eller? Chefen började komma upp i varv. Han retade upp sig mer och mer och talade om för mig att jag var nonchalant och oengagerad och till råga på allt så verkade det alltid som om jag inte var närvarande på något vis. Fler än han hade undrat vad det var för fel på mig.
- Alla på kontoret säger att du är knäpp! Vad i helvete rör sig i ditt huvud egentligen?
Skrek han i örat på mig.
- Fetvadd och stora kukar.

Nästa dag så fick jag med mig en kille i bilen som var lite speciell. Han hette Petter och var lönebidragsanställd. Han hade en släng av autism vilket yttrade sig som så att han behövde tydliga instruktioner. Han kunde inte ta några som helst initiativ men han jobbade bra så länge någon talade om vad han skulle göra. Petter älskade rutiner och arbetsuppgifterna fick gärna vara repetitiva. Egentligen en alldeles perfekt arbetare. En sådan kille borde ju vara varje chefs dröm. Tyvärr så ser samhället annorlunda ut. Jag misstänker att universiteten är fulla av människor som Petter, duktiga och disciplinerade idioter som kan nöta in ointressant kunskap och repetera svar och resultat i det oändliga. De vet allt men de förstår ingenting. Jag har stött på många högutbildade kontorsfjantar i mina dagar som aldrig har sett ljuset.
Men Petter var en snäll kille. Alltid artig och man slapp en massa idiotiska kommentarer och teorier om allting. Petter var som en robot med inspelningsfunktion. Gud hade tryckt ned Rec, klappat honom på axeln, släppt ned honom på jorden och önskat honom lycka till.
- Vi ses senare!
Killar som Petter sprider glädje utan att de själva vet om det. Petter var inte bara en människa som behövde tydliga instruktioner och ledning i sitt arbetsliv, han tog även allt bokstavligt och sög åt sig allt man sade.
Petter körde aldrig med några omskrivningar. Petter sade inte att han behövde besöka toaletten. Behövde han skita så talade han om det. Gärna inför kunden.
- Måste gå och skita! Kommer strax!
Frågade man honom efteråt om det hade gått bra så fick man svar.
- Jag har varit med om bättre. När jag skulle torka mig tryckte jag upp tummen i anus. Det kändes inget bra!
Petter hade jobbat med Veronica några dagar tidigare. Det gillade han inte. Han förstod sig inte riktigt på hennes samtalsämnen. Det där med förhållanden och blommor och bin var en okänd värld för Petter och det okända gjorde honom nervös. Petter gillade att rabbla statistik, läsa telefonkatalogen - Det gällde att hålla sig uppdaterad, folk har en förmåga att flytta och byta telefonnummer - och repetera dagens arbetsrutiner högt och länge, gärna rakt ut i luften så att alla som eventuellt var intresserade inte skulle missa något. Det kändes tryggt för Petter. Samtal om stora kukar var så långt ifrån Petters värld som något kunde vara. Han talade om för mig att han inte ville jobba något mer med Veronica.
- Då tycker jag att du ska ringa till chefen och tala om det genast!
Jag gav honom min telefon. Jag behövde inte informera honom om numret, Petter kan alla telefonnummer utantill. Trygghet ni vet.
Petter ringde upp och chefen svarade med sitt torra och korrekta tonfall. Han undrade vad ärendet gällde.
- Stora kukar!
Svarade Petter.
Chefen lade på. Det var mitt nummer som visades på displayen.

Några dagar senare blev jag uppkallad till chefen. Jag satt på stolen framför hans skrivbord och jag visste att han ville att jag skulle vara nervös. Det var jag inte. Jag tittade ut genom fönstret. Solen sken. Det var maj månad. Sommaren skulle snart vara här.
- Ditt vikariat går ut vid månadsskiftet. Sade han. - Du är inte vad vi hade hoppats på! Du infriar inte våra förväntningar.
Jag försökte att se besviken ut.
- Här jobbar man och sliter!
Han sade att jag inte passade in i företagsprofilen och skulle han vara riktigt ärlig så misstänkte han att jag var tokig.
- Tycker du inte jag är en lojal medarbetare som sprider en anda av engagemang och seriositet hos både kunder och personalstyrka?
Jag hade svårt att låta bli att le. Jag kände att sommaren var nära.
- Gå härifrån!
Två veckor senare kunde jag gå upp till AF och anmäla mig som arbetslös. Det blev en fin sommar med full A-kassa. Mitt livs sista sommar i frihet. Det var för nästan sex år sedan. I slutet av augusti fick jag mitt nuvarande jobb.
Mitt sista jobb.
De fick mig till slut.

Bonnvischan - Atlanta.

2010-05-18T05:07:00.003+02:00

Det finns två svenska landskap som jag känner extra för, Lappland och Dalsland. Jag hatar verkligen jakt, fiske och friluftsliv så egentligen så borde jag sky dem som pesten. Men jag gillar dem av en helt annan anledning, här lever nämligen det Gamla Sverige kvar – Mitt Sverige som jag en gång växte upp i.
Jag har bott i båda landskapen. Det var för länge sedan. Under åttiotalet. På senare år så har jag börjat uppskatta dessa landskap och deras små samhällen och städer. Jag gillar att återvända och insupa atmosfären.
Sista gången som jag var i Lycksele så kan jag svära på att jag hörde någon spela Rainbow på en gammal stereo. Fönstret var öppet och musiken hördes ut på gatan. En frisk fläkt av åttiotalet. På Hotell Lappland skulle ett coverband som körde gamla Eddie Meduzalåtar spela och på Åhlens hade de fortfarande kvar en avdelning som sålde CD-skivor.
Det är inte ofta jag är i denna landsända numer. Min exflickvän hade släkt i Arvidsjaur, varje sommar åkte vi dit och jag såg alltid till att köra igenom Lycksele på vägen upp.
Jag som hatar snö och kyla. Ändå så hamnade jag där uppe en gång i tiden. Först så fick jag jobb, sedan så träffade jag en kvinna som hade sina rötter däruppe. Nu är det några år sedan jag var där. Jag skulle gärna vilja ta mig en tur dit igen. Jag slår vad om att de fortfarande spelar Whitesnake på festerna och på Hotellet så sjunger Lena Philipsson om att hon dansar i neon.
I Lappland så är rapmusik, EU och Rosengårdskravaller jävligt långt borta.

Dalsland brukar ibland kallas för södra Sveriges Lappland. Det har kommit lite i skymundan från de stora vägarna. Bortglömt och baktalat. Liksom Norrlands inland så brottas de med utflyttning och nedläggning av företag. Ungdomen flyr, flyttar till Stockholm och lär sig snabbt att raka pung och muff så att de snabbt smälter in.
Det är tragiskt alltihop.
Jag brukar köra genom Dalsland när jag ska till Uddevalla och hälsa på morsan. I somras tog jag rast efter vägen, jag svängde in i Mellerud och parkerade vid en korvkiosk. Jag tog mig en rök och tittade ut över det vackra lilla torget.
Det är nästan som om tiden har stått stilla, Tänkte jag. Jag kommer när som helst att få se en Volvo Amazon komma rullande fullpackad med berusade ungdomar.
Och precis när jag hade tänkt tanken så kom det faktiskt en gammal Volvo körandes med buller och bång. Den svängde in på torget. Det var skrik och skrän, AC/DC på högsta volym och öppna bilrutor.
Men det var inte längre några ungdomar i bilen. Ingen var under fyrtio år. Bara medelålders män och alla ville bara dricka mera brännvin. Precis som när jag var tonåring.
Tiden har verkligen stått stilla i Dalsland.
Patetiskt? Ja, kanske, men inget jämfört med de metrosexuella fjantarna uppe i Stockholm som sprätter omkring med välvaxade skrev vid något kontorslandskap.
I Dalsland så anses några timmar vid korvkiosken vara en väl använd stund, Drive In Bingo är ännu bättre och en sväng med bilen efter en rejäl fyllefest anses allmänt vara en alldeles lysande idé och en trevlig avrundning på kvällen.
Så länge man arbetar och sköter sig så blir man accepterad. Folk går till sina tråkiga jobb och de tror fortfarande på skiten.
I Dalsland kallas fortfarande en manlig kontorist för bokhållare och det närmaste man har kommit en fikus är den som står i fönstret som frugan vattnar varje dag.
Arbete på fabriken, äktenskap och en kull med ungar innan man har fyllt trettio. Så blir oftast livet i Dalsland.
Det är en skyddad tillvaro. Naivt och oskuldsfullt och de som bor där påverkas naturligtvis av sin boendemiljö. Personrån, gängvåldtäkter och beskyddarverksamhet är väldigt långt borta.

Därför blev jag så förvånad när Rex en dag ringde och ville diskutera vår kommande resa till USA.
- Så fort vi landar i Atlanta tycker jag att vi kör med gangsterattityden direkt från start!
Rex bor i Dalsland. Jag undrade var han hade fått den där idén ifrån?
- En utmärkt idé! Sade jag. - Två medelålders töntar som spelar Allan, det går nog hem direkt!
Vi skulle inte kunna skrämma en hundvalp ens. Rex försökte en gång. Han spände blicken i en pudel utanför ICA och blängde hotfullt. Den lilla hunden gläfste till av glädje och kastade sig i famnen på Rex som genast drabbades av något som påminde om ett epileptiskt anfall. Rex har en ovanligt svår form av pälsallergi.
- Ta bort honom för helvete! Hjälp! Kör mig till lasarettet!
Jag inger inte heller någon respekt. Kanske skulle jag kunna skrämma upp en femtonårig flicka.
- Ooiiiih! Hjälp! En ful gubbe!
I det kommande polisförhöret skulle de fråga ut mig om jag hade gjort några närmanden, om jag hade visat kuken eller kommit med skamliga förslag.
- Nä, jag bara stod där och väntade på bussen!
Polisen skulle fråga flickan om detta stämde, hade jag inte gjort några närmanden? Hade jag behållit byxorna uppe? Inga otäcka förslag?
- Nä. Men titta på honom! Räcker inte det?
På den nivån ligger min personlighet och utstrålning. Rex bor i Dalsland och bär jeans av märket Pearson så där behöver jag inte ge mig in på någon närmare beskrivning. Jag har inte tillstymmelse till muskler, bär tjocka glasögon och gillar inte att bli smutsig om händerna. Rex ville att vi skulle köra med gangsterattityden.
- Gangsterattityden va?
Sade jag.
- Jomen! Direkt när vi kliver av planet! Vi ger dem inte någon chans!
Vi är fyrtiotre och fyrtiofem år. Födda under sextiotalet när Sverige var som rikast, uppväxta och fostrade av sjuttio- och åttiotalets kravlösa samhällssystem. Vi vandrade ut till ett dukat smörgåsbord. Jag tyckte inte att gangsterattityden verkade vara någon bra idé.
- Nja… Det känns lite påklistrat på något vis. Tycker du inte?
Jo, kanske.
Men det ska bli kul i alla fall!

Lurendrejeri och humor. Del - 2.

2010-05-13T17:59:00.006+02:00

...Men nu var vi tolv år och jag och Stolliga Idioten skulle få vara med och samla in pengar till en skolresa. Vi var inte intresserade av att tjäna ihop några pengar till någon skolresa. Vi ställde upp enbart för att tjäna ihop pengar till oss själva. Vi hade inte en tanke på att lämna ifrån oss vinsten.
Det brukade vara marknad på torget sista lördagen i månaden. En av lärarna hade hyrt plats och flera av eleverna skulle erbjuda sina prylar till försäljning. Det mesta var sådant de hade gjort i slöjden samt gamla överblivna leksaker som de hade växt ifrån. Böcker, serietidningar, dockor, bordtennisrack och liknande. Några av flickorna hade även bakat bröd och bullar. Stolliga Idioten spottade i flera av bullpåsarna när ingen såg. En ren reflexhandling.
En av ungarna i den ordinarie klassen såg vad han gjorde men vågade inte säga något.
Lärarna från de ordinarie klasserna gillade inte att ha oss där.
De ansåg att det var något fel på oss och jag kan inte minnas att jag hade några problem med det.
Några dagar tidigare hade jag dragit med mig en bunt med gamla serietidningar hem till Stolliga Idioten. Gammal skit som jag hade växt ifrån. Pellefant, Bamse, Hacke Hackspett och liknande. Vi satt och bläddrade i dem och bestämde oss för att ta femtio öre styck för smörjan. Det var minst ett par hundra tidningar och fick vi sålt allihop skulle det bli en hundring på man. Mycket pengar vid sjuttiotalets mitt.
- Men kolla här då!
Sade Stolliga Idioten och drog fram en plastpåse full med porrtidningar som han hade gömt under sin säng.
- Det är brorsans! Jag knyckte dem igår. Han märker ingenting!
Hela eftermiddagen ägnade vi oss åt att klippa ut bilder på avsugningar, saftiga samlag och närbilder på könsorgan som vi sedan klistrade in lite här och där i serietidningarnas rutor. Ibland skrev i egna pratbubblor till bilderna eller kommentarer uppe i hörnen på våra egenkomponerade serierutor.
Senare. Lakritstrollet sleckar fetta som vanligt.
Vi skrattade mycket den där eftermiddagen, men det var inget mot vad vi gjorde senare när vi räknade pengarna som vi tjänade på försäljningen till föräldrarna som stödköpte tidningarna till sina yngsta söner och döttrar.
Vi hörde aldrig någonting, men vi blev aldrig mer tillfrågade om vi ville vara med på några fler försäljningar.

Ibland när jag är på jobbet så brukar jag dagdrömma om ett liv med oändlig rikedom. Jag har så mycket pengar så jag vet inte vart jag ska göra av dem.
Eller jo, en del av förmögenheten skulle jag har mycket kul med. Jag skulle starta företag och TV-stationer enbart för att driva med folk och eftersom jag är oändligt rik så skulle det inte ha någon betydelse hur stor förlusten skulle bli. Jag kan inte förlora!
Nöje och lek skulle få kosta!
Jag skulle dra igång med en egen TV-kanal. En kanal för de små barnen. Den skulle föregås av en massiv reklamkampanj i media. Det skulle utlovas tecknat, familjefilmer och pedagogiska lekprogram som skulle få varenda flummare och vänsterskägg i batikskjortor och snickarbyxor att lyriskt slå ihop händerna och börja tjata på sina chefer vid landets förskolor och dagis.
- Vi måste teckna ett abonnemang på denna kanal! Om inte annat så för barnens skull!
I början så skulle det naturligtvis bara sändas barnvänligt trams. Disneyfilmer och övertydliga, gulliga familjefilmer fullsmockade med moraliska pekpinnar. Man ska lyda mamma och pappa. Jämt. Skolan är jätterolig och tobak är farligt och dockteater är det bästa som finns! Osv. Osv.
Fler abonnenter skulle tillkomma och sedan, efter ett tag så ändrar kanalen karaktär. Helt utan förvarning.
På bästa barnvänliga sändningstid skulle det helt plötsligt börja sändas porrfilmer.
Riktig porr.
Hårdporr.
Sjaskiga undergroundporrfilmer och hårdkokta bögrullar. Mellan klockan 17:00 till 19:00 skulle TV-rutan fyllas av snusk, svinerier och sodomi. Allt skulle presenteras av två avantgardistiska och alternativa porrskådisar på dekis som nu hade fått en ny chans att synas i branschen, Johnny Dick och Lena Lick. Två jätteroliga knullclowner som brukar framföra liveshower endast iklädda lösnäsor och stora skor.
- Och nu alla barn, så ska Johnny ta fram jättestora kuken och dra i den en stund. Titta!
Säger Lena samtidigt som kameran zoomar in Johnny. - Själv så ska jag dricka sprit och ta mig själv på muttan en stund. Det är jättekul! Fråga mamma så får ni höra själva!
Säger Lena innan hon presenterar nästa porrvåffla.
Snusk, dårskap och tveksam reklam.
Magnus Samuelsson, Sveriges starkaste man säger:
Jag tål en sjuttiofemma! Hur mycket tål du?
Det skulle bli ett ramaskri i tidningarna. Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan de lyckades släcka ned min kanal? Jag skulle sitta någonstans på en söderhavsö och skratta knäna av mig och inte lägga två fingrar i kors för att få slut på eländet. De skulle nog bli tvungna att skjuta ned satelliten till slut.

Jag vet inte hur det är idag, men när jag var barn så följde det alltid med en liten överraskning i paketen med Kalaspuffar. Ofta en liten leksak i plast, eller ett par små ark med vattenlösliga tatueringar eller klistermärken.
Om jag vore omättligt rik skulle jag slå mig in i flingbranschen och tillverka egna kalaspuffar. Det skulle vara kul.
Men istället för fåniga leksaker skulle jag stoppa i porrkortlekar, rövdildos och gillrade råttfällor som med en smäll slog ihop över fingrarna på gallskrikande barn som var tvungna att gräva i flingorna efter sin leksak.
”GH:s Kalaspuffar. Lite dyrare – Större överraskning!”
Jag undrar hur länge det skulle ta innan det märket blev bojkottat i affärerna?
Sådant här går jag ofta och tänker på under tiden som jag jobbar. Ibland brister jag ut i gapskratt, till synes helt utan anledning. De brukar titta på mig.
- Det är något fel på dig, det vet du va?
Jo jag vet.
Det kanske är något fel på mig men jag älskar det!

Lurendrejeri och humor. Del - 1.

2010-05-11T17:45:00.010+02:00

Jag brukar tillbringa en del tid på Tradera. Mest så köper jag. Jag är samlare. Jag ropar mest in gamla seriealbum, läskburkar och vinylskivor från sjuttio- och åttiotalet. Men det händer att jag även säljer något. För ett tag sedan så sålde jag en digitalkamera. En Canon. Inget fel på den men jag ville ha en bättre med vidvinkelobjektiv.
Jag fick tusen spänn för kameran. Helt ok. Den hade kostat femtonhundra för ett halvår sedan.
När jag satt och paketerade kameran för vidare transport till köparen så fick jag verkligen behärska mig, jag ville inget hellre än att packa in en gammal Kodak instamatic, med en tillhörande förpackning med blixtkuber. Jag har en sådan liggande. Jag tror inte ens att den fungerar.
Någonstans i Sverige skulle en man upptäcka att han hade betalat tusen spänn för en gammal Kodak från sjuttiotalet. Som han hade väntat på sin kamera!
Jag satt och fnittrade för mig själv vid blotta tanken på en ursinnig man som nu var stolt ägare till ett stycke värdelös plast.
Men jag gjorde det aldrig.
Tydligen så är de flesta människor ärliga. Jag har inte blivit blåst ännu, men jag vet att det sitter människor därute som packar ned och slår in tegelstenar och gamla bilbatterier till folk som har ropat in digitalboxar och TV-apparater.
Det är rätt så kul när man tänker på det.
Det är som med regnvatten och bilar: Det är inte kul att bli nedstänkt, men det är kul att själv stänka ned folk när man får chansen.
För eller senare så kommer jag att bli blåst. En dag så kommer jag att riva upp ett paket, sticka ned armen och känna hur handen sluts om en påse med vakuumförpackad avföring. Jag undrar om jag kommer att skratta eller bli förbannad? Det beror nog på hur mycket jag har betalat skulle jag tro.
Gränsen mellan lurendrejeri och humor är hårfin.

En jobbarkompis till mig - Torbjörn på förrådet - sålde sin nya, fina mobiltelefon på Tradera. En dyr telefon full med känslig utrustning. Kretskort, dioder, kiselsynapser, känsliga linser och jävelskap. Hade kostat över femtusen spänn. Dessvärre glömde han att ta ur den ur jobbarbyxorna när han skulle tvätta. Torbjörns nya fina Samsung gick igenom hela tvättprogrammet. Sextio grader. Den blev ren och fin men funktionaliteten blev det lite si och så med. För det första så fungerade inte displayen längre vilket gjorde SMS-funktionen och den avancerade kameran helt överflödiga. Däremot så fungerade ringsignalen alldeles utmärkt. Den slutade inte ens att ringa när någon ringde upp honom. Det gick inte att kommunicera med telefonen överhuvudtaget, men det gick alldeles utmärkt att ringa till den. Hade man väl slagit numret till Torbjörns telefon så slutade den aldrig att ringa.
- Hallå? Skrek Torbjörn och höll den ringande telefonen mot örat. - HALLÅ! Men vad i helvete...? HALLÅ!
Telefonen slutade att ringa om man bankade den en stund mot en hård yta.
Eftersom Torbjörn inte hade tagit någon försäkring så hade han inte haft något annat val än att…
- Tradera! Jag sålde skiten på Tradera!
Berättade Torbjörn en dag för oss andra när vi satt inne i lunchrummet. Jag, Jocke och Hamid skrattade gott.
- Någon idiot uppe i Gävle gav tretusen spänn för skiten!
Torbjörn berättade att han hade fått flera jobbiga telefonsamtal från Gävle efter affärens slutförande.
- Ärlige Tobbe64 va? Jag ska ha tillbaka mina stålar! Annars jävlar!
Han ringde sent på kvällarna när Torbjörn precis hade somnat.
- Inte från sin nya fina telefon väl?
Sade Hamid och vrålade av skratt.
Torbjörn var tvungen att hota med polisanmälan för trakasserier innan det blev slut på de nattliga telefonsamtalen.
- Och förresten har jag ALDRIG sålt någon telefon till dig! Du är en sjuk man! Sök hjälp!
Anki och Madde hade hört hela vårt samtal. De reste sig upp från sitt bord och lämnade lunchrummet.
- Ni är sjuka! Idioter! Hur kan man skratta åt stackars människor som blir lurade?
Hamid låg över bordet och kiknade av skratt.
Som jag skrev tidigare, gränsen mellan lurendrejeri och humor är hårfin.

När jag var tolv år så fick de för sig att ungarna i mellanstadiet skulle samla ihop till en klassresa. De skulle ha försäljning av hembakt bröd och gamla prylar som bara samlade damm. Vid denna tid tillbringade jag min mesta tid i en OBS-klass. Kliniken kallades den oftast. Vi gick i en klinikklass, inte mellanstadiet. Vi var liksom en grupp för oss själva. Vi hade det bra förspänt i kliniken. Vi gjorde ofta flera klassresor och utflykter under våren och hösten utan att vi behövde ägna oss åt någon försäljning för att få ihop till kostnaderna. Flummeriet var väl utbrett under sjuttiotalet. Ointresse, slöhet och ibland ren galenskap belönades. De trodde väl att det skulle hjälpa.
Det gjorde det inte.
Nu blev det bestämt att vi i klinikklassen skulle hjälpa till med försäljningen. Vi skulle få känna oss delaktiga. Vi skulle inte längre behöva stå utanför.
- Kul va?
Jo, jättekul.
Vi trivdes med att vara utanför. Gick man i kliniken så fick man rykte om sig att vara knäpp, och var man knäpp så slapp man oftast stryk av översittarna. Det är inget kul att slå en knäppskalle och vad värre var, det fanns de som var så jävla knäppa så att de slog tillbaka. De värsta knäppskallarna slutade inte ens att slå när någon väl hade tryckt på knappen. Så det var lika bra att låta knäppisarna vara ifred.
Under denna tid var jag en kort period kompis med en kille som hette Lennart, han hade länge haft en topplacering på dårfinkarnas Tio-I-Topplista. Lennart var riktigt knäpp. Det var ingen som kallade honom för hans rätta namn, han kallades kort och gott för Stolliga Idioten. Alla visste vem Stolliga Idioten var. Han var stor och stark var ett bra skydd ute på skolgården. Morsan gillade inte att jag umgicks med honom, men man slapp stryk av översittarna.
Stolliga Idioten sprang ofta ut i skogen. Om han fick en fråga under en lektion som han inte kunde - det var mycket ovanligt att Stolliga Idioten överhuvudtaget förstod frågan - så hoppade han ut genom fönstret och sprang till skogs. Om det överhuvudtaget var något som han upplevde som komplicerat eller obehagligt så sprang han ut i skogen.
- De serverar kalops i matsalen idag. Spring!
Och så stack Stolliga Idioten till skogs igen.
Men han backade aldrig för ett slagsmål. När det drog ihop sig till bråk så sprang han aldrig till skogs.
Jag umgicks med honom under en enda termin, men jag hörde att han något år senare fick gå hos en psykolog som lärde honom att inte fly från sina problem, utan istället angripa dem direkt. Det tog Stolliga Idioten bokstavligt. Istället för att fly gick han till anfall. Varje fråga han fick som han inte kunde svaret på tog han som en öppen provokation.
En blåsig höstdag var Stolliga Idioten ute på stan och hade dubbeltimme i sitt huvudämne – skolk med tillhörande snatteri. En pensionär gjorde misstaget att fråga honom vad klockan var och eftersom Stolliga Idioten aldrig hade lärt sig klockan så gick han omedelbart till anfall. Det tog några väktare tio minuter att skilja honom från den stackars pensionären. I tidningen kunde man senare läsa att en pojke i yngre tonåren hade försökt att strypa en äldre man i åttioårsåldern.
Stolliga idioten fick sluten psykiatrisk vård på obestämd tid. Tio år senare blev han utsläppt och efter en kort och misslyckad karriär på Samhall så försökte han att råna ett postkontor med en het locktång. Det blev transport tillbaka till det slutna psyket och vad jag vet så sitter han där än idag.

Fortsättning följer...

När tankar får ord.

2010-05-10T05:19:00.003+02:00

Jag talar för mig själv. Det har jag alltid gjort men det har ökat en smula under de sista åren. Jag för ofta en dialog inne i mitt huvud, ibland dyker det upp olika meningar, ord och namn i mitt huvud som jag ofta bollar fram och tillbaka. Ibland säger jag dem högt utan att tänka mig för.
- Stora bölder i röven!
Mumlade jag högt när jag stod vid fruktdisken på ICA och plockade bland apelsinerna. Detta i kombination med att jag gillar att dagdrömma och fundera ut nya texter kan skapa en del underliga och pinsamma situationer.
- Jag har en orgel som jag spelar på varje dag!
Råkade jag upplysa kioskbiträdet på Pressbyrån om när jag skulle betala mina cigg.
- Öh… Jaha, ja där ser man!
Jag har aldrig i hela mitt liv ägt någon orgel, än mindre spelat på någon. Jag tyckte att jag såg min gamla lågstadielärarinna i kön. Det hade varit förvånande, inte bara för att jag flyttade från min gamla hemstad för många år sedan utan även för att hon faktiskt avled i cancer för några år sedan. Men jag tyckte att jag såg henne och det satte igång en tankekedja i skallen. Hon gillade att plåga oss ungar med sitt orgelspel varje morgon. Det var en gammal tramporgel som pep och väste. Hon älskade verkligen den där orgeln. Den var hennes stora intresse.
Hon spelade på sin orgel varje dag.
Det var ju tur att det inte hade varit kuksugning som hade varit hennes stora hobby och passion.

En av mina grannar är en trettioårig kvinna. Hon gör inte mycket väsen av sig, men när jag sitter vid min dator och surfar eller skriver så hör jag alltid när hon spolar i sin toalett. Antagligen så ligger hennes badrum vägg i vägg med min lilla etta. Jaha, där gick ännu ett lass skit! Tänker jag omedvetet. Sedan fortsätter jag med att surfa runt, eller skriva. Ibland kommenterar jag högt mina tankar.
- Jaha, där gick ännu ett lass skit!
Jag hörde henne spola för ett tag sedan när jag klev ur hissen på min våning.
- Jaha, där gick ännu ett lass skit!
Utbrast jag när jag stod och låste upp min dörr. Jag hörde hur hon tassade fram i sin hall och tittade i sitt kikhål.
För flera år sedan så skrev jag fåniga porrnoveller åt några herrtidningar. Det var på den tiden innan internet och marknaden för porrnoveller var rätt så stor. Folk läste faktiskt skiten. Jag gick omkring och fantiserade ihop nya noveller på mitt jobb varje dag. Det var rätt så enkelt, jag hade huvudet fullt av karaktärer som kunde ramla in i de mest osannolika situationer dagarna i ända. Karaktärer som ibland levde sitt eget liv uppe i mitt huvud. Som inte kunde hålla käften.
- Sug, och jobbet är ditt!
Råkade jag säga till en kvinna som hade gnällt om att chefen vägrade att ge henne fast anställning. Hon blev naturligtvis förbannad och undrade vad fan jag menade?
- Det var inte jag! Det var Godsherre Möller utanför Sjöbo!
Det var en karaktär som jag hade uppfunnit. Herr Möller var en fet och ful Godsherre som levde under artonhundratalet och som bl a odlade sockerbetor. Han var känd för att enbart anställa unga kvinnor och hans aptit på dessa var ökänd. Ibland gick han ut för att inspektera sina ägor. Det hände att han tog sina pigor rakt upp och ned ute på åkrarna. Pigorna stod på knä i fårorna mellan sockerbetorna och rensade bort ogräset. Herr Möller vek upp deras kjolar och smällde på dem bakifrån så dammet yrde. Cylinderhatten och sin dyrbara ytterrock tog han aldrig av sig mellan vändorna.
- Godsherre Möller? Det är något FEL på dig, det vet du va?
Sade kvinnan och lämnade mig ensam med soptömningen. Några veckor senare så fick hon fast anställning.
- Grattis! Så du gjorde som jag föreslog trots allt?
Sade jag under en lunchrast.
- Idiot!
Sade hon och gick iväg och satte sig vid ett annat bord.

Det var länge sedan jag tröttnade på att skriva sådant där trams. Ett tag skrev jag lite sentimentala kärleksnoveller men jag tröttnade på det också. Jag gillar inte att skriva på beställning. Att skriva är en lättsam hobby för mig, inget annat. Om någon säger till mig vad jag ska skriva, hur mycket och när det ska vara inlämnat så är det inte längre någon hobby. Då är det ett arbete. Jag hatar att arbeta. Därför skriver jag inte längre, förutom någon text då och då till min blogg. Och så kanske lite för skrivbordslådan också, eller hårddisken kanske man säger nu för tiden?
Jag har några oavslutade långtexter liggande på den. Jag kommer aldrig längre än halvvägs, sedan dyker det upp något nytt som jag måste påbörja. Vissa dagar är huvudet fullt av idéer. Historier och karaktärer som slåss om utrymmet. En del är påhittat, annat är minnen och ibland blandar jag friskt.
Ibland är huvudet helt tomt. Då brukar det kännas ovanligt tråkigt och jävligt på jobbet. Hur ska jag stå ut om jag inte ens kan fly undan uppe i mitt eget huvud längre? Sådana dagar är inte roliga. Det har t o m hänt att jag har givit intryck utav att vara engagerad och intresserad av mitt jobb.
- Se där! Idag går det minsann undan! Du kan ju bara du vill!
Kan chefen säga till mig.
Som tur är så brukar inte dessa dagar infinna sig så ofta. Det brukar inte ta så lång tid, sedan börjar hjärnan att fantisera och bygga upp nya världar och karaktärer igen. När min arbetsplats minskar sin närvaro med hälften så är ordningen återställd i min verklighet.
I vintras så fick jag och Julia en trevlig arbetsuppgift. Vi åkte på ett golvvårdsjobb i en grannkommun. En stor gymnastiksal. Golvet skulle slipas upp och beläggas med ny polish. Vi skötte oss helt själva och det fick ta den tid det tog, huvudsaken var att jobbet blev ordentligt gjort.
- Inget fusk!
Sade chefen innan vi drog iväg med företagsbilen.
Det blev några fina dagar. När vi kom fram så lastade vi ur bilen och sedan satt vi på golvet i den stora gymnastiksalen och drack kaffe och käkade våra medhavda mackor. Vi drog fram några madrasser som vi kunde sitta på. Sådana som de tydligen använde att öva kullerbyttor på. Vi hade inte bråttom.
- Jag skulle kunna sitta så här hela dagen!
Sade Julia.
- Då gör vi det! Sade jag. - Ingen vet ju hur lång tid det här jobbet tar.
Så det gjorde vi. Vi satt där vi satt. Det kändes fint. Det dök upp en gymnastiklärare. Jag hatar gymnastiklärare.
- Jaha, här sitter ni?
- Det kan du ge dig fan på!
Svarade jag.
Gymnastikläraren talade om för oss att hans lektioner var inställda ända tills vi var färdiga med golvet.
- Då har barnen tur! Sade jag. - För det här kommer att ta tid!
Gymnastikläraren gick. Jag talade om för Julia att det finns inga större svin än gymnastiklärare. De är de värsta. Det är i gymnastiken som det blir fastställt vilka som ska få stryk och bli utanför och vilka som ska få vara kungar under de nio åren i skolan.
- En lärare i svenska lär barnen att läsa, i gymnastiken får de lära sig att om man inte är bra på att jaga en boll eller kasta något en viss längd så är man en svag och ynklig liten idiot som det är tillåtet att ge stryk.
Julia höll med.
- Alla som är bra på idrott är inga översittare, men alla översittare är bra på idrott!
Hon hade helt rätt.
- Och överst på skithögen sitter det en gymnastiklärare och tittar bort när det smäller ute i omklädningsrummet.
Måtte djävulen ta alla gymnastiklärare. Han skulle få vänta innan han skulle kunna hålla sina lektioner.

Vi satt tillsammans i en ekande tom gymnastiksal. Solen sken in genom fönstren uppe i taket. Ingen av oss sade något. Riktigt goda vänner kan vara tysta tillsammans. Det kändes bra. Tiden gick. Jag satt och funderade ut något nytt att skriva på min blogg. Om jag skulle skriva en roman, jag undrade vad titeln skulle bli? Jag mindes en fin titel på en roman jag hade sett i en hylla på Åhlens bokavdelning. ”Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät.”
Det gillade jag. Men något sådant skulle jag aldrig kunna skriva. Det hade inte ens varit min stil.
- Jag tog mig på kuken utanför Pressbyrån!
Sade jag högt, rakt ut i luften.
- Du gjorde VAD för något?
Julia tittade på mig.
- Nä, ingenting. Jag tänkte högt bara. Det är något fel på mig.
Julia tittade på mig och skrattade. Hon boxade till mig vänskapligt på axeln.
- Nej, det är inget fel på dig! Du är den du är bara!
Sade hon. - Fortsätt med det!
Ja, det tänker jag fortsätta med. Sedan reste vi oss upp och började jobba en stund. Men bara en liten stund.

Nina röjer loss på Facebook. Del - 3.

2010-05-06T18:16:00.005+02:00

Efter några dagar fick jag nog av att vara Trevliga Nina. Nu ville jag släppa fram Spontana Nina igen. Den lätt förvirrade och obalanserade Nina som hade underliga åsikter och som ibland tycktes ha uppenbara problem med det sociala samspelet mellan oss människor.

Den ökända boerledaren Eugene terré Blance i Sydafrika blev mördad på sin farm utanför Potchefstroom av två av sina svarta anställda. Det gav lite rubriker i dagstidningarna. Naturligtvis hade Nina även politiska åsikter som var en smula förvirrade. En period hade hon varit betalande medlem i EAP, det hade hon skrivit i sin profil. Men eftersom Nina var labil och ombytlig och var svag för diverse konspirationsteorier så hade hon en rastlös och lättpåverkad personlighet. Hon hade gjort en helomvändning och funderade nu starkt på att bli stödmedlem till AWB i Sydafrika. Hon gillade verkligen partier och föreningar som körde med förkortningar och som förespråkade enkla och våldsamma lösningar. Det kändes så seriöst och allvarligt på något vis. Hon tyckte det var synd att VPK hade ändrat namn till Vänsterpartiet. Där försvann ju hela charmen med det partiet!
Ett tag var hon inne på Action Directe, men efter att ha läst att de hade upphört någon gång under slutet av åttiotalet så fick hon leta upp några andra galningar. ETA tyckte hon var en smula otydliga i sitt budskap och Sinn Feins fria Ulstervolontärer hade ju helt tappat greppet.
Allt detta yrade hon om på sina vänners loggar.
Nu var det AWB och Eugene terré Blance som gällde för stunden och hon uppmanade alla sina vänner att tända ett ljus för att hedra hans minne. Hon skrev i alla sina vänners loggar.
Denna fine gamle man som så brutalt har fallit offer för svart terrorism har nu lämnat sitt folk i stor sorg. Ingen kan fylla upp det tomrum som han lämnar efter sig. Låt oss hedra honom med ett tänt ljus ikväll!
Sedan bytte hon helt plötsligt spår och skrev som loggrubrik:
Idag hittade jag Michael i garaget, han satt och sniffade thinner. Han säger att det ger ett jämt och behagligt rus. Det tror jag inte på! Karlar va?
Nu rasade min vänlista. Den minskade med hälften. Inte bra. Folk började tydligen förstå att det var något lurt. Jag hade överdrivit. Nu hade jag bara trettiofem hårt prövade vänner kvar. De skulle snart lämna mig de också så det var bara att stampa gasen i botten.

Jag klickade mig runt i mina vänners fotoalbum. En kvinna som hette Anette visade upp sina två små tvillingsöner som satt och åt tårta. De fyllde två år. Jag visste att Nina genast greps av ett våldsamt behov av att få tryna dem i tårtan.
Är de inte fina? Skrev Anette. Att bli mamma är det bästa som har hänt mig! Man känner sig inte längre som universums mittpunkt, nu känner jag verkligen hur liten och obetydlig jag själv är!
Den ena klyschan staplad på den andra.
Jag känner också vad liten och obetydlig du är!
Skrev Nina till svar.
Anette reagerade direkt och högg som en kobra.
Vad fan vet du om känslor? Du har ju inte ens några egna barn!
Här hade vi en kvinna som hade givit upp sin egen identitet och som numer levde genom sina barn. Hon var inte längre Anette, trettiosex år med en egen unik personlighet. Hon hade kort och gott blivit Mamman Anette. Inget annat. Borta var kvinnan som tidigare hade drömt om att bli rocksångerska eller berömd manusförfattare. Ett angrepp på hennes barn var ett angrepp på henne personligen. Vad var ära och berömmelse mot att snyta ungar och vara avelsko åt en man som redan hade börjat stånka när han reste sig upp från soffan?
Jodå, jag har visst känslor! Just nu så känner jag mig så uppfylld av en känsla så den tar nästan andan ur mig – jag känner helt plötsligt ett våldsamt behov av att få pröva dina söners simkunskaper i en djup tjärn.
Det blev naturligtvis ett jävla liv. Anette fullkomligt exploderade och skrev att jag var galen, att jag alltid hade varit galen och att jag skulle förbli galen.
Du var alltid underlig och knäpp när vi gick i skolan. Trodde du jag hade glömt hur du brukade stå ute på skolgården och bjuda på smörgåsar som du hade brett hundskit på?
Tydligen så hade det funnits en Nina Pettersson på riktigt. En rolig tjej verkade det som. Jag hade verkligen valt rätt namn.
Ha! Ha! Det roligaste var ju faktiskt att du alltid ville ha fler mackor. Du var ju omättlig!
Anette kommenterade aldrig. Hon strök mig från sin vänlista.

Nina gled in på politikspåret igen och började ge uttryck för underliga ekonomiska teorier i sina kvarvarande vänners loggar. Hon yrade om att man borde införa statiska växelkurser och räntefria bostadslån till alla som behövde. Hon började citera Lyndon Larouche och hon ansåg sig ha lösningen på Sveriges finansiella problem.
Jag menar, vi har lokalerna, vi har pressarna och vi har papperet – tryck mer pengar! Vad är problemet?
Men de började att tröttna på Nina. Hon fick inte så många svar och kommentarer längre. Lysande idé! Skrev någon. Byt Borg mot Nina! Skrev någon annan. Så mycket mer blev det inte.

Jag började också tröttna. Ja, inte på Nina förstås utan på situationen och på mig själv. Det hade spårat ur. Jag hade överdrivit som vanligt och till råga på allt så började den där jävla Mats bli riktigt obehaglig. Han fortsatte med att skicka meddelande till mig om att jag skulle kontakta hans fru och reda upp situationen som jag hade försatt honom i. Nu skriver du och talar om hur det är! Annars så kommer jag att gå vidare med det här! Var så säker!
Jag oroade mig lite för att han kanske skulle spåra mig på något vis. Så jag lade ned hela projektet. Jag raderade kontot, släckte ned hela skiten och loggade ut Nina Pettersson för gott från Facebook.
Men jag gillade Nina. Henne tänker jag inte släcka ned. Hon kommer att dyka upp lite då och då tänkte jag. Kanske på min blogg men även ute på nätet, på lite olika forum och liknande. Hade varit kul att låta henne bli medlem på Familjeliv om inte annat. Om jag vågar? De har mitt ip-nummer och har hotat med repressesalier om jag så mycket som visar mig där igen. Humorlösa jävlar! Men det finns ju så många andra trevliga forum och mötesplatser på nätet, eller hur?
Nina Pettersson – Varje mans drömkvinna!

Nina röjer loss på Facebook. Del - 2.

2010-05-05T18:02:00.002+02:00

Efter några dagar av allmänt trams och jolm så tyckte jag att det fick vara nog. Dags för Nina att visa sitt rätta jag!
Jag startade upp lite lätt med en ny loggrubrik.
Idag har jag varit hos doktorn. Jag har fått virusvårtor kring ändtarmsöppningen. Det känns inte bra!
Det genererade en del kommentarer. Intresseklubben antecknar. Skrev någon. Men för helvete! Skrev någon annan.
Jag spann vidare på den tråden. Jag skrev att jag hade fått en salva som hette Anutec, men jag visste inte hur den skulle appliceras.
Ska jag bara dutta kring det drabbade området? Skrev jag. Eller ska jag smörja in hela röven?
Någon skrev att jag var sjuk och borde söka hjälp.
Det är ju det jag har gjort! Skrev jag. Och nu ber jag om råd. Ska jag köra upp hela fingret tro?
En lustigkurre som hette Lars-Åke tyckte att jag skulle be min man om hjälp. Jag simulerade ett utbrott och kallade honom för både snuskgubbe och otäcking och att nätet var fullt av sjuka människor.
Inte ens här på Facebook får man vara ifred från galningarna!
Skrev jag.
Någon skrev att jag skulle lugna ned mig, att det var tråkigt det som hade hänt men att man kanske borde hålla vissa saker för sig själv.
Det värsta är klådan! Skrev jag. Den håller mig vaken under nätterna men jag slipper gå till mitt idiotiska jobb i alla fall.
Sedan svalnade tråden av. Det var lite synd.

Runt påsk så blossade det upp en debatt i tidningarna om raketer och smällare, att det var farligt för de små barnen och flera mammor på Facebook började hojta om förbud och hårdare restriktioner. Dags för en ny loggrubrik.
Jag tycker att barn och instabila sprängämnen är en alldeles utmärkt kombination!
Sedan så frågade jag om det fanns någon bergsprängare bland mina manliga vänner. Jag behövde köpa lite dynamit under bordet så att säga. Anton, Michaels vidriga son ska tillbringa påsken hos oss i år igen och jag har lovat att köpa raketer till honom. Med lite äkta dynamit blir han KUNGEN bland ungarna i kvarteret!
Sedan så drog jag en rolig anekdot från förra påsken när jag hade lurat Anton att tända smällaren efter att han hade stoppat in den i örat.
- Det är jättetufft! Så gjorde vi alltid när jag var barn. Men det gäller att få ut den ur örat och kasta iväg den snabbt!
Jag skrev att först så hade Anton varit lite tveksam.
- Kom igen nu då! Jag vågade ju och jag är ju tjej och allting!
Ett sådant argument biter på varje liten pojke. Man kan ju inte vara fegare än en tjej, eller hur?
Den lilla idioten gjorde det! Skrev jag. Det ringer och fräser i örat på honom än idag! Som jag skrattade!
Min vänlista krympte med tre personer. Några kommentarer fick jag också. Om det där var ett försök att vara humoristisk så kan jag tala om att det var inte roligt!
Skrev en kvinna som hette Pia och som såg riktigt skitförnäm ut av porträttbilden att döma. Jag gick in på hennes sida och klickade runt en stund. Jag avskydde henne, hur mycket skulle då inte Nina hata henne? Hon stod för allt som vi tar avstånd ifrån – hårt belånad villa, ett helt koppel med bortskämda snorungar och en medelålders man som såg riktigt tråkig ut. Han hette Mats och hade hängmage, rödfnasigt ansikte och grått helskägg. Han var högst fyrtio år men jobbade hårt på att se ut som sextiofem. Han var sorten som använde strumpor när han gick i sandaler och som fantiserade om att våga ta språnget, öka på sina lån och köpa en åkgräsklippare till sommaren. Han kunde se sig själv åka fram och tillbaka över gräsmattan samtidigt som grannarna följde honom med avundsjuka blickar bakom gardinerna. Tänk va, en åkgräsklippare! Då kan grannarna dra åt helvete!
Mats jobbade på Banverket. T o m jobbet var medelålders.
Nina retade upp sig mer på den där familjen än vad jag gjorde och bestämde sig för att skicka ett meddelande till Pia.

Hej Pia! Ursäkta om du blev illa berörd av det jag skrev, men det är som det är, eller hur? Jag såg att du var gift med Mats. Jag måste bara tala om att för femton år sedan så sommarjobbade jag på Banverket och oftast så var jag ute på rälsen tillsammans med honom. För femton år sedan borde Mats har varit någonstans kring tjugofem år, Nina var tjugo. De skulle ha jobbat ensamma hela dagarna. En ung man och en ung kvinna. Då kan mycket hända. Nu har han visst blivit en gubbe men på den tiden var han en riktig vilde och bock vill jag lova. Han tog mig stående inne på en ställverksstation! Jag hade inte en chans!
Jag fick ett kort svar från Pia.
Vi gifte oss för sjutton år sedan.
Framåt kvällen fick jag ett ilsket meddelande från Mats.
Vad i helvete sysslar du med din jävla apa? Jag känner väl för fan inte dig! Du måste ha förväxlat mig med någon annan. Nu är du så god och skriver till Pia och ordnar upp alltihop och talar om att det är ett missförstånd! JAG HAR ALDRIG KÄNT NÅGON NINA PETTERSSON OCH JAG HAR ALDRIG VARIT OTROGEN!
Tror fan det. Utbudet på villiga kvinnor tenderar att bli en aning begränsat för tråkiga, medelålders män med skägg som gillar att kombinera strumpor, sandaler och shorts sommartid.
Jag svarade aldrig. Jag skrattade så jag skrek. Jag gick in i deras fotoalbum och kommenterade ett foto där Mats gick och sköt en gräsklippare framför sig ute i trädgården.
Vilken fin gräsklippare! Röd och grann. Är det månne en äkta Klippo? Nog använde vi röjsågar av det märket på Banverket?
Sedan lugnade jag ned mig en smula och återgick till att lägga in snälla och normala loggrubriker. Jag skrev lite glada och artiga kommentarer på mina vänners sidor och berättade att jag och Michael planerade en resa till Cypern under semestern.
Min vänlista hade krympt en smula men de flesta var kvar. De ville jag behålla ett tag till. De måste ha trott att jag var schizofren eller något. Jag kan tänka mig att det var flera som undrade vem de egentligen hade lagt till i sina vänlistor? Var detta verkligen rätt Nina? Var det hon som hade gått i parallellklassen? Var det verkligen den Nina som hade bott i höghuset längst bort och som senare flyttade från stan?

Fortsättning följer...

Nina röjer loss på Facebook. Del - 1.

2010-05-04T20:27:00.004+02:00

Jag var länge negativ till Facebook. Det tog ett bra tag innan jag registrerade mig, men till slut så gjorde jag det (inte som Gammal Hårdrockare naturligtvis även om han har en egen fanclub).
Det hände inte mycket. Fick några vänner som jag inte hade haft kontakt med på många år men jag blev inte speciellt upphetsad. Tittade in lite sporadiskt då och då. Men så började det att rasa in lite fler vänner och nu började det bli riktigt kul. Idag tittar jag in där varje dag och skriver lite. Jag tycker det är ett bra sätt att umgås och hålla kontakten med både gamla och nya kompisar.
Men det är lite väl tamt. Ingen fart alls. Ingen som sticker ut på något vis. Jag lade in lite roliga kommentarer men folk blev bara förbannade. Ingen humor alls. En kvinna som jag var kompis med för länge sedan skrev att hennes barn mådde bra och att livet inte kunde bli bättre.
Jodå, skrev jag, ett liv UTAN besvärande barn är ännu bättre!
Hon blev helt vansinnig. Hon hade trott att jag hade mognat med åren men tydligen inte.
- Det har alltid varit något FEL på dig!
Inget sinne för humor överhuvudtaget, och då var jag ändå ovanligt snäll och återhållsam.
Idag körde jag i hundratrettio knyck förbi en lågstadieskola! Min tjänstebil är ett riktigt litet krutpaket!
Skrev jag som loggrubrik. Den var lite smålustig och originell och bröt av mot all annan information som handlade om sjuka barn och semesterplaner.
Tre kvinnor och en man som hette Martin strök mig från sina vänlistor. Inte visste jag att Martin var homosexuell? Det måste han ha dolt väl under de år jag umgicks med honom.
Skämt förstår de inte så jag försöker att rätta in mig i ledet som alla andra.
Det blir gärna så när ingen är anonym. Tråkigt och tillrättalagt. Det ville jag ändra på!
Så jag öppnade ett nytt konto och skapade en helt påhittad karaktär som kunde röra om lite i idyllen.
Låt mig presentera Nina Pettersson. En trettiofemårig kvinna med en mycket stark och trevlig personlighet.

När jag skapade denna karaktär så var jag först och främst tvungen att göra henne så genomsnittlig som möjligt. Så att hon skulle bli lite svårplacerad i andra människors minne, så att hon skulle få vänner. Nina Petterson var ett lagom anonymt namn och trettiofem år är det många som är. Fotografiet på Nina hämtade jag från en porrsida. En helt okänd porraktris som jag sedan ändrade lite på i Photoshop. Hon såg bra ut, men inte för bra för att vara helt osannolik. En brunett med grå ögon och smittande leende. Hon såg trevlig ut. En kvinna som alla vill vara vän med och om de tänkte efter så hade de nog träffat henne på den där festen hos Linda någon gång, någon natt, i sin ungdom. Alla som är födda på sjuttiotalet känner någon som heter Linda.
Jag lät henne vara sambo med en man som hette Michael. De hade inga gemensamma barn men Michael hade en sjuårig son som hette Anton som han hade vårdnaden om varannan vecka.
Jag bestämde mig för att Nina skulle hata Anton. Det skulle komma fram senare, när hon hade etablerat sig. Det skulle kunna skapa en del lustiga inlägg och reaktioner från hennes vänner.
Jag skaffade ett jobb åt Nina, som butiksbiträde i en klädaffär. Nina hatade även sitt jobb och kunderna skulle hon se som sina naturliga fiender. Om Nina hade fått bestämma så hade hon helst tillbringat sin arbetsdag i en helt folktom affär utan en massa idioter som kom in och besvärade henne dagarna i ända. Kundkontakt var inte Ninas starka sida.
Trots att Nina enbart var en produkt av min fantasi så började hon leva sitt eget liv och jag kände hur jag gillade henne mer och mer. Om hon hade funnits i verkligheten så hade jag genast lagt till henne på min vänlista.
Nina försökte baka eget bröd men limporna blev kolsvarta utanpå och innanmätet bestod av lös, ogräddad deg. Limpor som hon tvingade Michaels son Anton att äta till frukost innan han gick till skolan.
- Här försöker man att göra sig till och baka färskt bröd men ungen vägrar att äta! Är det tacken det?
Snyftade Nina och tittade med sorgsna ögon på Michael som genast fick dåligt samvete. Hon försöker faktiskt, tänkte han. Hon vill så väl.
Så Michael sade åt sin son att äta upp sina smörgåsar, tänk på de stackars svältande negrerna i Afrika och resten av skitsnacket. Nina hade svårt att hålla sig för skratt och fick alltid smita in på toaletten.
Ha! Ha! Jävla Nina va?

Det visade sig inte alls vara svårt att skaffa vänner till Nina. Till kvinnorna skrev jag: Hejsan! Det var ett tag sedan! Sista gången vi sågs måste ha varit på den där festen hos Linda för tjugo år sedan? Vilket jävla röj va? Och kommer du ihåg Monika! Fniss! Skratt! Jag kollade alltid i de tilltänkta objektens vänlistor och drog upp namn därifrån. De flesta kvinnor lade till mig. En del skrev tillbaka och visst mindes de mig! Hos en del var minnet lite suddigt skrev de, men om de tänkte efter så hade det faktiskt funnits en Nina i deras bekantskapskrets. En Nina som kanske hade varit kompis till någons kusin.
- Jaså, var det du?
Javisst var det.
Männen ifrågasatte mig aldrig. Alla män verkade vilja lägga till en vacker och söt kvinna i sin vänlista. Till slut så hade jag sjuttiofem vänner på min lista. Det fick räcka. Sedan var det bara att börja umgås.
I början så var jag trevlig och alldeles normal. Jag etablerade mig. Jag skrev trevliga kommentarer i mina vänners fotoalbum och lade upp loggrubriker som handlade om shoppingrundor och problem med krånglande tvättmaskiner. Ibland skrev jag något meddelande till någon och frågade om det regnade i Örebro också? Om solen sken i Karlstad som de säger eller om Ikea hade kommit till Uddevalla ännu?

Fortsättning följer...

I hemtjänstens tjänst. Del - 2.

2010-05-03T06:26:00.003+02:00

En av de mest märkliga kunderna vi råkade ut för var en gammal dam som verkligen bodde avsides. Mitt ute i skogen. Adressen var svår att finna. Vi körde omkring på slingriga grusvägar och började få ont om tid. Till slut stötte vi på en postlåda med damens namn på. Vi såg inget hus, däremot en ännu smalare grusväg som bar in i skogen. Vi lastade ur matvarorna och började vandra längs vägen. Jag vågade inte ta bilen eftersom jag inte visste om det gick att vända längre fram.
Det var en härlig sommardag. Jag minns att jag tyckte att det var synd att jag var tvungen att tillbringa den på jobbet med en ung kvinna som jag inte gillade. Som tur var så var det fredag i alla fall och jag var ledig hela helgen.
- Vad ska du göra under helgen då?
Frågade Kicki pliktskyldigast. Jag visste att hon sket fullkomligt i vad jag skulle sysselsätta mig med.
Jag talade om för henne att jag planerade att sitta hemma och lyssna på rockmusik, bläddra i porrtidningar och dricka sprit tills jag kräktes på golvet.
- Det ser jag fram emot!
Hon tittade på mig. Hon var van vid oljiga killar som viskade söta små lögner i hennes öron strax efter att discot hade stängt. Killar som ljög henne rakt upp i ansiktet. Killar som hävdade att de älskade henne, som sade hon var det vackraste som fanns och att de var måttliga med alkoholen. Det finns många kvinnor som Kicki som helg efter helg låter sig bli utnyttjade av sådana killar. När kuken står på en man så kommer världens äldsta lögner fram och kvinnor som Kicki går på det varje gång.
En kvinna ska aldrig lyssna på en man med erektion. Det borde stå i Stora Visdomsboken. Själv så är jag ärlig. Jag visar alltid mina sämsta sidor för kvinnor.
Varje dag.
Oavbrutet.
- Sitta rakt upp och ned och dricka sprit? Jaha, ja det låter ju jävligt kul…
Sade Kicki.
- Javisst gör det! Vill du komma?
- Nä, jag tror nog att jag avstår.
Vi vandrade framåt men inget hus dök upp. Jag kände att jag var tvungen att fråga Kicki vad hon skulle göra till helgen. Jodå, hon hade fullt upp minsann. Någon som hette Krille skulle bjuda henne på en nyöppnad libanesisk restaurang och sedan skulle de gå till något dansställe som tydligen var ”inne”. Det var dit som alla som räknades gick. De Vackra Människorna. Det lät som en riktig mardrömskväll för min del.
- Jag ska dansa hela natten!
Utbrast Kicki. Hon snurrade runt och tog några skutt.
Hur kunde en man ställa upp på en sådan förnedring en hel natt enbart för att få doppa? Tänkte jag. Var får de kraften och orken ifrån?
Kicki undrade varför jag aldrig gick ut och dansade. Det som var så kul!
- Jag dansar inom mig.

Till slut så kom vi fram till huset. Det var en underbar liten stuga, det kändes som att komma hem till mormor och morfar trots att de aldrig bodde på det viset, men jag kan inte beskriva känslan jag fick på något annat vis. Det kändes tryggt. Hela stället andades harmoni och balans med universum. Den gamla kvinnan som bodde här hade verkligen kommit hem till slut.
Hon mötte oss i dörren. Vi kan kalla henne för Astrid. Hon log mot oss och såg ut som en riktigt snäll gammal pepparkaksgumma.
- Välkomna! Jag har satt på kaffe!
Egentligen hade vi inte tid men jag hade inte hjärta att tacka nej.
Hon frågade var Hilding var någonstans. Hilding var mannen som vi vikarierade för. Hilding var en lugn man med grått skägg som närmade sig sin sextiofemårsdag och sin pension. Jag hade träffat honom några gånger. En mycket korrekt och plikttrogen herre som hade jobbat i hela sitt liv och som såg fram emot sin pension. Hildings stora passion var gamla mopeder och snart så skulle han få ägna sig åt dem på heltid.
Jag talade om för Astrid att Hilding hade semester och nu var det jag och Kicki som vikarierade för honom.
- Hilding är en sådan fin man!
Sade Astrid och sedan satte vi oss vid hennes köksbord och drack kaffe. Hon bjöd på hembakat kaffebröd. Hennes köksmöbler var gamla men välskötta och på väggarna hängde kopparformar och en virkad bonad. Motivet föreställde en man som gick bakom en häst och plöjde upp en åker. Av någon mystisk anledning såg log mannen. Jag undrade varför? Han kanske just hade kört plogen rakt i en guldskatt? Han kanske var sinnesjuk?
”Arbete är livets krydda” stod det med gamla snirkliga bokstäver under motivet. Ett mycket obehagligt budskap. Jag tittade genast bort.
Vi satt och småpratade lite och så helt plötsligt:
- Jaha, Hilding är hemma och super förstås? Ja, han har ju alltid varit en svår jävel på spriten!
Hörde jag rätt? Jag tittade på Kicki. Hon såg också undrande ut.
- Nä… Det tror jag inte.
Svarade jag.
- Förlåt? Vadå för något?
Astrid såg helt frågande ut. Det var som om jag hade väckte henne ur en snabb tupplur.
- Nä, ingenting!
Sade jag och så fortsatte vi med småpratet. Vi kommenterade den gudivälsignat varma sommaren och Astrid ondgjorde sig över en storbonde lite längre bort som hette Sven och som alltid gnällde. Antingen var det för varmt och torrt, eller för kallt och blött. Aldrig blir bönder nöjda! Sven var en riktig gnällspik tydligen.
- Men de säger att han har stor kuk så någon glädje kanske han sprider i alla fall!
Vad i helvete var det frågan om? Vad var det för fel på kärringen? Kicki såg lika frågande ut. Det började kännas obehagligt. Jag reste mig upp och gjorde tecken åt Kicki att göra sammalunda.
- Ska ni redan gå?
Jo, vi hade bråttom. Det var flera kunder som väntade på sin mat.
- Och Hilding, var är Hilding? Det är en fin man det!
- Han har semester!
Astrid tittade häpet på oss, precis som om vi hade projicerats fram ur tomma intet i hennes kök. Det såg ut som om hon tänkte: Nyss var jag vid Folkets Park i Lindfors, jag hade fyllt sjutton år och jag hade på mig min nya, fina klänning och Roland hade bjudit mig på en Citronil. Astrid stod i sitt eget kök och under några sekunder visste hon inte var hon var. Roland hade spetsat Citronilen med sprit, han trodde inte jag märkte något men det gjorde jag! Nu står jag i en gammal kvinnas kök och mina händer ser ut att tillhöra en mumie!
Och sedan:
- Jaså, Hilding har semester! Ja, han är väl hemma och knullar luder förstås!
Jag och Kicki tackade för kaffet och gick mot hallen. - Horkarlar allihopa!
Sade Astrid och gav mig en ilsken blick. Jag svarade inte och Kicki fick snabbt på sig sina skor.
- När kuken står är det alltid allvar!
Ropade Astrid efter oss när vi gick mot bilen.
- Jag tror inte att Kicki håller med dig!
Svarade jag.

Sexualiteten ligger djupt förankrade i vår personlighet. Jag har läst på lite om olika former av demens. ”Tidigare pryda personer kan helt plötsligt ohämmat uttrycka sin sexualitet utan att ta hänsyn till omgivningen.” Demens har många olika symptom och det är tydligen inte så ovanligt som man kan tro att vissa gamlingar som tidigare har varit mycket tillbakadragna och korrekta helt plötsligt börjar svära och prata som sjöbusar och gatflickor.
Min mormor och morfar blev mycket gamla och de var klara i huvudet in i det sista. Min mormor var djupt religiös, döden skrämde henne inte. Hon var övertygad om att Gud väntade på henne i nästa liv. Hon talade ofta om sin mor och far, att det skulle bli roligt att träffa dem igen. Ja t o m hennes barndoms huskatt var där och väntade på att få sin matskål påfylld av mormor.
Det var värre med morfar. Han var som mig, han visste inte. Han hoppades. Mot slutet var han mycket orolig, det märktes.
- Tänk om Gud inte finns?
Sade han högt för sig själv ibland när han satt vid köksbordet och rökte och tittade ut genom fönstret. - Tänk om Gud inte finns? Vad har det då varit för vits med alltihop? Varför gick jag då till det där förbannade jobbet varje dag?
En läkare sade en gång till mig att jag skulle se döden som någonting spännande. Då får du ju äntligen reda på vad som händer!
Hon hade rätt i det. Det hjälper mig att tänka på det viset. Men jag tänker naturligtvis fortsätta med att hoppas på Gud, att jag en dag får återse alla som jag har haft förmånen att lära känna i detta livet. Att alla ska vänta på mig däruppe.
Jag hade också en katt som barn och han var bortskämd. Jag gav honom uppvärmd grädde att dricka. Till slut vägrade han att dricka något annat. Liksom mormor så hoppas jag också att han ska stå vid sin matskål och vänta på att jag ska hälla upp grädden den dagen jag dyker upp.
Jag tänker bli hundra år. Allt under det är ett misslyckande.
Förhoppningsvis så slipper jag demens och om den dyker upp så tänker jag kämpa emot galenskapen och glömskan så mycket jag orkar. Jag vill gärna vandra in i nästa värld med öppna ögon. Så att jag inte missar något.
Jag hoppas att det är sommar när jag kommer fram.
Jag hoppas att någon matar min katt under tiden som jag sitter här och skriver.

I hemtjänstens tjänst. Del - 1.

2010-04-30T05:07:00.003+02:00

Förra texten handlade om ett besök på ett demensboende och det fick mig att minnas en händelse som inträffade för flera år sedan.
Jag jobbade för hemtjänsten och kommunen. De hade någon form av samarbetsavtal och mitt jobb bestod i att handla och leverera mat åt pensionärer som fortfarande bodde kvar i sina hem. Det finns inga roliga jobb, det finns däremot jobb som är mindre plågsamma än andra. Det här var ett sådant jobb. Det var ett sommarvikariat och kunderna bodde ofta utanför stan, på landet. Den sommaren var för Sverige något så ovanligt som både solig och varm.
Naturen stod i full blom men jag märkte inte så mycket utav det. Jag var relativt ung, strax över trettio och tänkte fortfarande rätt så mycket på fitta. Jag har aldrig varit någon naturmänniska. Så länge jag måste vistas i Sverige så trivs jag bäst inomhus. Gärna hemma. Min lägenhet är mitt smultronställe. Idag skulle man kunna kalla mig för en hemmamänniska.
På den tiden var jag nog mer en supa- och knullamänniska. Jag söp och hoppades på att få knulla.
Jag såg aldrig de grönskande ängarna och korna som betade i hagarna. Jag ville få jobbet avklarat så snabbt som möjligt.
Jag brukade få femton-tjugo kunder och när jag hade levererat så kunde jag sticka hem. Det var aldrig någon koll. Meningen var att man skulle ringa in till kontoret om man fick tid över så att man kunde bli delegerad till någon annan chaufför som behövde hjälp.
Var får de allt ifrån?
Ibland kunde de ringa när jag var på väg hem. De frågade om jag var färdig.
- Jocke levererar ute i Fjugesta och ligger lite illa till.
Jag sade till dem att de fick ringa någon annan för själv var jag i Latorp och jag hade jävlar i mig så det räckte till.
- Jag får stampa gasen i botten för att hinna med!
Det gjorde jag. Jag låg i hundratrettio knyck på motorvägen på väg in till stan och hem till min lägenhet.

Vissa dagar fick jag fler kunder. Då fick jag med mig en ung tjej som hjälpreda. Även hon en sommarvikarie. Hon var trevlig men jag gillade henne inte. Jag visste att hon var sorten som aldrig hade tilltalat mig om jag hade träffat henne någonstans på min fritid. Hon gjorde bara det bästa av situationen. Hon var trevlig enbart för att hennes arbetsmiljö blev trevligare om hon gav fan i att vara nedlåtande mot idioten som de hade placerat henne tillsammans med. Hon var sorten som enbart tilltalades av självsäkra och vältränade killar som hade sitt eget utseende som största intresse, killar som såg bra ut och som visste om det. Killar som gärna skulle sätta på henne tills brandlarmet gick och sedan skulle de lämna henne. Spola ned henne som en använd kondom.
Hon hette Kicki och på fritiden så gnällde hon antagligen inför sina väninnor om att hon hade otur och att alla killar behandlade henne som en slampa. Ändå skulle hon fortsätta med att träffa den sortens killar. Hon var för dum och ytlig för något annat. Kicki var sorten som ansåg att om en kille var ful, ja då var han även dum och otrevlig. Snygga killar var intelligenta och trevliga och de ville ha henne och var inte livet fantastiskt i alla fall?
Tills de dumpade henne.
Sedan skulle allt börja om igen. Någon gång efter trettioårsåldern så skulle Kicki bli feminist och börja dilla om genusperspektiv och manliga härskarroller.
Det finns en fördom som säger att det enbart är fula kvinnor som blir feminister. Fula kvinnor som ingen man vill ha blir feminister i brist på annat. Det är skitsnack! Det är de vackra kvinnorna som tror att skönheten sitter på utsidan som blir feminister. De väljer de snygga och självsäkra killarna, blir dumpade och efter några år så tror de att alla män beter sig lika svinaktigt. Helt plötsligt nyper de ihop och bestämmer sig för att alla män är idioter enbart för att de själva har varit så korkade så att de har valt att lägga upp sig för idioter.
Det finns män som har samma beteende. De väljer medvetet lättfotade kvinnor, blir bedragna och sedan anser de att alla kvinnor är horor.
Världen är full av idioter och vissa dagar känns det som om alla har mitt telefonnummer.

Jag avskydde Kicki och Kicki avskydde mig. Men vi höll masken inför varandra för någon uppe på kontoret tyckte tydligen att vi skulle jobba ihop.
Hon studerade på högskolan. Jag vet inte vad hon studerade och det intresserade mig inte heller. Jag undrade däremot varför hon studerade men jag frågade aldrig. Jag visste vad svaret skulle bli.
- Därför att jag har ambitioner! Jag vill inte ha skitjobb livet ut!
Jag hade kunnat säga till henne att alla jobb är skitjobb, att det inte finns några roliga jobb och att i slutändan så ligger vi alla i en säng på långvårdsavdelningen som skrumpna russin och undrar vad vi gjorde av livet – och det är om vi har tur!
Jag hade kunnat tala om för henne att universum expanderar, att inget vi gör under arbetstid spelar någon roll och att den vackraste poesin, de finaste tavlorna och den bästa rockmusiken knappast skapas under schemalagd arbetstid.
Men det skulle inte vara någon idé för hon var sorten som aldrig skulle förstå.

De flesta pensionärerna som vi levererade mat till var friska och klara i huvudet, men det fanns några som seniliteten hade slagit klorna i. En del var riktigt förvirrade och senilitet kan yttra sig på många underliga vis.
Jag minns en gammal man som brukade sitta vid köksbordet och gräva sig i snoken när vi kom dit. Han fick ut riktigt imponerande snorkusar som han sedan tryckte in i sina öron när han trodde att vi inte såg.
Han var alltid sur och vresig. Tillika så hörde han dåligt också. Man var tvungen att skrika när man talade med honom.
- Tala ur skägget unge man! Skrek han precis som om det var mitt fel att informationen inte nådde in. - Jag hör för fan inte vad du säger!
Det var något hos honom som retade gallfeber på mig. Om du grävde bort allt snor som du har tryckt in i huvudet under de sista åren så kanske du skulle höra vad man säger? Tänkte jag. Räcker det med en sked eller behöver du låna lite dynamit så att du kan spränga bort skiten?
En annan gubbe var direkt folkilsken. Han blev alltid stenförbannad när man ringde på hans dörr och trodde att vi var utsända av Säkerhetspolisen eller KGB.
- Utan någon husrannsakansorder så kommer ni fan inte in!
Sade han och glodde ilsket på oss.
Det var en gammal hippie som mest verkade tillbringa sin tid i sitt växthus där han odlade tomater, gurkor och gud vet vad mer? Han var så borta i skallen så det hade inte haft någon betydelse om jag hade visat ett foto på Dalai Lama eller viftat med kuken innan jag klev in i hans hus. Vi hade fått order om att strunta i vad han sade. Vi skulle bara kliva in och ställa in matvarorna i hans kylskåp så det var vad vi gjorde.
- Det var det jävligaste! Tränga sig in i mitt hem! Jag kan ge mig fan på att ni är utsända!
Skrek han. - Just det, UTSÄNDA! Är det Vatikanen som ligger bakom eller är det bara en vanlig åsiktskorrektion på gång?
För jag vet inte vilken gång i ordningen så noterade jag att dårskapen levde och mådde bra i konungariket Sverige. Det här var inte vanlig demens, den här gubben hade tydligen rökt flitigt sedan konfirmationen.
Var kommer alla dårar ifrån? Tänkte jag. Och varför alltid jag?
Han gormade och skrek och situationen började kännas hotfull. Just när jag skulle ställa in mjölken så såg jag en skugga i ögonvrån, en knytnäve på väg mot mig. Jag hann precis att ducka.
- Spring!
Skrek Kicki.
Vi hann precis ut. När vi stod vid bilen och pustade ut så stod han på sin altan och räckte ut tungan åt oss. Vi ringde till kontoret. Vi behövde aldrig mer åka dit.
Innan vi åkte så ropade jag till honom att han borde ta sig en funderare på vad hans TV egentligen fyllde för funktion.
- De säger att den visar film och nyheter, men både du och jag vet ju vad det egentligen handlar om!
Vi körde förbi några dagar senare. TV:n låg utslängd på gräsmattan och antennen hade han virat in i en plastpresenning. Jag undrar än idag över varför han helt enkelt inte bara tog ned sin antenn?

Forts följer...

En dag på servicehuset.

2010-04-29T10:01:00.002+02:00

Jag jobbar på schema, vilket betyder att jag jobbar varannan helg. Jag har inga problem med att jobba helg, tvärtom! Oftast är det ett lugnare tempo och det finns inga chefer som smyger omkring och håller koll.
Mina arbetsuppgifter under helgerna är också helt ok. På morgonen så städar jag i tre timmar hos en kund. Städa är bra. Vilken idiot som helst klarar av att städa. Jag gillar städjobb. Det enda man behöver tänka på är att det ska bli rent, inget mer. Man kan dagdrömma under tiden som man går omkring med skurmaskinen. Jag stirrar rakt fram, tänker på trevliga saker och går fram och tillbaka tills golvet är rent.
Folk säger att de vill ha ett jobb som ger dem nya utmaningar och variation i arbetsuppgifterna. Det vill inte jag ha. Jag har en hjärna som hela tiden tar mig med på nya äventyr och som ger mig variation i vardagslivet. Det räcker alldeles utmärkt åt mig.
När jag är färdig så är det leverans till ett äldreboende som står på schemat. Jag kör till en av våra kranskommuner, hämtar ett antal matkantiner vid ett storkök och kör tillbaka till ett äldreboende här i stan. Fem våningar med pensionärer som väntar på mat.
Jag brukar ta hissen upp och arbeta mig neråt. En gång hade jag stånd efter att ha ägnat mig åt lite väl häftiga dagdrömmar under bilfärden. Då fick jag åka upp och ned tills ståndet hade lagt sig. Det ser inte bra ut inför kunden att leverera mat med ståkuk.

En av våningarna är lite speciell. Här bor det bara äldre människor med mycket svår demens. De flesta sitter bara rakt upp och ned i sin rullstol och glor rakt fram, förlorade för alltid i sin egen värld. Oftast inte kontaktbara. Många tycker nog att det är rätt så tragiskt men de är med största sannolikhet inte medvetna om sin situation. Deras tillvaro skiljer sig egentligen inte så mycket från min. Enda skillnaden är väl att jag är tvungen att ta mig tillbaka till verkligheten ibland.
Det finns några som faktiskt är kontaktbara på denna våning. En gammal man dyker alltid upp varje gång som jag står i deras matsal och lyfter upp matkantinerna på köksbänken. Han kommer hasande med sin rullstol och frågar alltid samma sak.
- Har du något brännvin med dig idag?
Första gången han frågade så trodde jag att han skämtade med mig. Jag skrattade till och sade att nej, något brännvin hade jag inte med mig idag inte!
- Inget brännvin…?
Sade han och såg nedslagen ut. Sedan hasade han iväg med sin rollator.
- Gösta! Smit inte iväg nu! Det är lunch!
Sade en av vårdarna.
Gösta lyssnade inte. Han hasade vidare. Han sket fullkomligt i lunchen.
- Vill inte ha! Jag vill ha brännvin! Det är ju helg!
Sade Gösta.
Vårdaren talade om för Gösta att det var det faktiskt slut med och nu fick Gösta vara så god att sätta sig till bords. Sedan föste han Gösta i riktning mot matbordet. De andra hade redan hunnit sätta sig. De satt där och glodde rakt fram och dreglade över sina tallrikar. Vårdarna skulle bli tvungna att mata flera av dem. Inte undra på att Gösta tyckte att det behövdes brännvin.
- Fram med spriten!
Hojtade Gösta rakt ut i luften när han hade satt sig vid bordet. - Här ska jävlar i mig supas!

Gösta hade nog haft en vild ungdom. Förargligt nog hade han blivit gammal och nu hade någon bestämt att det var slut med det roliga.
De flesta sitter som sagt tysta och lever i sin egen värld men det finns några som faktiskt yttrar sig ibland. En gammal tant som sitter i rullstol brukar komma farande med en rasande fart när hon känner matlukten. Jag tror att hon är klar i huvudet, det kan man se på ögonen, men hon har drabbats av slaganfall och förlorat talförmågan. Orden är borta för alltid. Hon vill kommunicera och göra sig förstådd men det går inte så bra.
- Hogga bogga!
Låter det som om hon säger. De enda ord hon kan forma med sina läppar. - Hogga bogga! Hogga hogga! Bogga bogga!
Man märker att hon är frustrerad. Ingen förstår henne och vårdarna har slutat att lyssna för länge sedan. Någon av gamlingarna som tidigare har suttit som förstenad och stirrat rakt fram vaknar till och skriker rakt ut i luften.
- Håll käften!
Tanten blir naturligtvis ännu mer frustrerad och arg. Hon säger att han minsann kan hogga bogga och inte nog med det, han kan även ta sig i hogga bogga så mycket han orkar och vad henne anbelangade så var det bogga bogga och hogga hogga med hela skiten för hon gav både bogga och hogga i allt vad lunch hette. Och så rullar hon iväg och en av vårdarna får springa efter och rulla henne tillbaka till matbordet.
- Det var länge sedan man doppade veken, säger Gösta. - Och var i helvete är brännvinet? Det är ju helg!
- Håll käften!
Säger den andra gamlingen mellan dregelattackerna.
- Mera brännvin!
Vrålar Gösta.
Tanten i rullstolen tycker tydligen att lunchkonversationen börjar att bli lite väl enformig och fyller i med lite hogga bogga.

Varje dag, året runt så lever vårdarna i detta. De äter tillsammans med dem, sköter om dem, tvättar och tröstar dem. De sköter kontaken med de anhöriga om det finns några, ser till så att alla får rätt mediciner, hjälper dem under toalettbesöken och kanske håller dem i handen när de seglar iväg på sin sista resa. De gör ett fantastiskt jobb som få människor skulle klara av. De gör en insats. Deras arbete betyder något.
Ingångslönen för en kontorsfjant med nyvaxad pung och parfymerad röv är oftast det dubbla.
Lite att tänka på.
Någon gång i framtiden, när jag gör sista dagen på mitt jobb så kommer Gösta att komma fram till mig och ställa samma fråga som han alltid gör.
- Har du något brännvin med dig?
Och ja! Det har jag faktiskt!
- Varsågod Gösta!
Säger jag och fiskar upp en helflaska Renat från en av kantinerna.
Jag lovar, jag kommer att göra det. Om Gösta lever då. Det hoppas jag verkligen att han gör och vem vet, han kanske även bjuder in tanten med slaganfallet på sitt rum? Det var ju ett tag sedan han hade fått doppa veken och jag tror att en helflaska räcker till dem båda.

Matiné under sjuttiotalet.

2010-04-27T05:34:00.002+02:00

Mina första år här i livet tillbringade jag i Trollhättan. På den tiden var Trollhättan en stad som folk flyttade till, vi flyttade därifrån när jag var sex-sju år.
Vi bodde mitt i stan, vid Kungsporten. I botten av hyreshuset låg en möbelaffär och på baksidan fanns det en lekpark och en oändlig länga med garage. Om man gick till slutet av garagelängorna så kom man till en bergsknalle. Bakom den var det en äng och ett skogsparti. Sommartid så brukade jag sitta på den där bergsknallen. Jag kallade det för ”Landet”. Jag hade samma intressen då som nu – jag stirrade rakt fram och förlorade mig i dagdrömmar och fantasier.
Jag satt där och dinglade med benen och sjönk in i mig själv. Om jag ansträngde mig så hörde jag inte de andra barnen som lekte i lekparken som var lite längre bort. Ibland så kom morsan och hämtade mig. Hon ville att jag skulle leka med de andra barnen. Jag sket fullständigt i deras fåniga lekar.
Idag är det min chef som dyker upp istället. Jag brukar sitta bakom ratten på företagsbilen och glo rakt fram. En gång för länge sedan så ville de att jag skulle leka, idag vill de att jag ska jobba. De hittar mig alltid.
Vi bodde mitt i stan, ”centralt” säger man idag. Då – vid sextiotalets slut och sjuttiotalets början, så var det inte fint att bo centralt. Trollhättan växte så det knakade, nya miljonprogram byggdes och det flyttade folk till stan från hela Sverige för att jobba inom de stora bilindustrierna. På gatorna hördes både norrländska och småländska. Det var kö till de nybyggda och moderna lägenheterna i Lextorp, Sylte och Kronogården. Under några år så var det fint att bo där ute. Vi hade inte råd. Morsan jobbade som uselt betalt bokhandelsbiträde så vi fick bo kvar i tvåan vid Kungsporten.
Det tog inte mer än några år, sedan var det inte så attraktivt att bo där ute i höghusområdena längre. Naiviteten var stor i Sverige. Politikerna trodde alla om gott och inbillade sig att alla kunde förvandlas till fina medborgare bara man klappade dem på huvudet och lät bli att ställa alltför jobbiga krav på dem. Sjuttiotalsflummeriet stod i full blom. Alla skulle ha rätt till allting, oavsett om de jobbade eller inte. Socialen placerade ut allt möjligt löst patrask i höghusen och i de lokala centrumen så byggde man in filialer till socialkontoret inne i stan. Så att det skulle vara nära och bra. Därmed så hade man startat den utveckling som vi idag kan se resultatet utav. Något som började väldigt bra slutade mycket illa. Lägenheter förvandlades till knarkarkvartar och hälericentraler.

För några år sedan åkte jag ned till Uddevalla för att hälsa på morsan. Det var i juli månad och solen sken. Jag svängde in i Trollhättan. Det var länge sedan jag var där. Jag åkte till min gamla adress, klev ur bilen och gick omkring en stund. Det var sig likt, förutom att allt hade krympt. Garagelängorna var inte oändliga och bergsknallen var i stort sett inte mer än en sten. Bakom den var det några träd och en liten gräsplätt. Inte mer än så.
Jag satte mig på stenen en stund. Det gick inte längre att dingla med benen men det kändes fint att vara tillbaka. Det var över trettiofem år sedan sist. Jag hänger med fortfarande! Tänkte jag.
Nu skulle inte morsan komma och dra iväg med mig till lekparken. Jag skulle få vara ifred. Jag hade god tid på mig så jag bestämde mig för att sitta kvar en stund och ägna mig åt dagdrömmeri. Jag hade kört i flera timmar och behövde vila mig en stund. Jag satt och drömde mig tillbaka. Långt tillbaka.
Som barn under sjuttiotalet så var biobesök ett stort söndagsnöje, man gick på matiné. Jag vill minnas att det kostade sex kronor. Lade man till en krona så kunde man sitta på ”logen”. Det gjorde man sällan. Det var de hårda killarnas revir. Jag och en kompis satte oss där en gång, det gjorde vi inte om. Bakom oss satt tre killar som hette Danne, Micke och Tobbe. De satt och bankade oss i huvudet hela tiden.
- Skrik kuken står! Annars får ni stryk efter filmen!
Väste de i våra öron. Vi satt och skrek könsord i över en timma. Vi vågade inte annat. Så fort vi tystnade fick vi en knytnäve i bakhuvudet och hot om misshandel efter filmen.
Oftast så var det tecknade filmer, Kalle Anka, Aristocats och liknande. Eller också Tarzan. Gamla fåniga, svartvita filmer med Johnny Weissmuller som sprang omkring i höftskynke och slogs med tjuvjägare och negrer som bar leopardmantlar över ryggen och exotiska frukter runt halsen. Ibland blev det oskyldiga kärleksscener mellan Tarzan och Jane. En trånande blick som övergick i en kram och stråkarna började ljuda.
- Kuken i röven!
Skrek polarn.
- Fortsätt för helvete! Väste Tobbe, eller om det var Danne. - Annars får ni stryk!
- Sug kuk!
Skrek jag.
En del barn hade sällskap med sina föräldrar. De blev naturligtvis upprörda och upplyste vaktmästaren om att det satt några ungar uppe på logen och betedde sig illa. Ljuset tändes och han kom upp och körde ut oss. Vi vågade aldrig skvallra.
Vi satt aldrig mer uppe på logen.

Danne, Micke och Tobbe tillhörde inte de värsta. Det fanns de som var värre, mycket värre. Men de var tillräckligt onda för att jag skulle fyllas med glädje när jag för några år sedan fick höra att Tobbe hade drabbats av en elakartad tumör i rövhålet.
Jag minns att de började sin osunda livsstil redan som tolvåringar. Någon av dem föreslog att de skulle börja snusa och det var ju lite småkul. Cigaretter var ännu roligare och när Tobbe dök upp med en flaska thinner och en påse trassel och föreslog att de skulle göra ett ärligt försök att döda de få hjärnceller som de hade så möttes förslaget genast med acklamation. Roligare kunde det inte bli. Bättre än både bio och misshandel.
De där tre umgicks långt upp i vuxen ålder och det säger sig självt att när tre riktiga arslen har så svårt att skiljas från varandra så är det inte så konstigt att analrelaterade sjukdomar till slut får fäste.
Idag bor Tobbe på ett servicehus i Mellerud för kroniskt sjuka och får en kamera uppkörd i stolgångsöppningen varje vecka. Micke och Danne tillbringar sina liv i Uddevalla, jag såg dem utanför ett köpcentrum för några år sedan när jag var nere och hälsade på morsan. De stod och tiggde pengar. De kände inte igen mig. Jag kände igen dem. Danne hade inga framtänder kvar och Micke såg ut att vara en person som föredrog att ekipera upp sig på Frälsis. Under en kort period i sin ungdom så var de kungar, nu stod de och tiggde pengar.
Skrik slicka fitta! Tänkte jag. Så får ni en guldtia!
Jag sade aldrig något. Jag hade redan fått min hämnd och även om de en gång hade varit riktiga skithögar, så behöver man inte vara någon själv. Det finns ingen anledning till att ta över stafettpinnen och föra skithögskulturen vidare. Jag gav dem en femtiolapp och sedan gick jag vidare.
Åt helvete med dem!

Vad är det egentligen för vits med att älta gammal skit? Faktum är att dessa minnen får mig att bli på bättre humör. De får mig att komma ihåg att det faktiskt inte alltid var så trevligt att vara ung. En del saker var faktiskt inte bättre förr.
Idag är jag fyrtiofem år, en bergsknalle har blivit till en liten sten och jag kan inte längre dingla med benen. Men det är samma sol som skiner, hjärnan kan fortfarande ta mig med på äventyr och framför allt: Det sitter inte längre någon i stolsraden bakom mig som hotar med stryk när jag försöker att se en film.
Man behöver inte ens gå på bio längre! Idag sitter jag hemma framför min fyrtiotummare tillsammans med min flickvän. Vi är inte hänvisade till att titta på fåniga, svartvita filmer med Tarzan som spöar upp infödingar med bananer hängande i öronen.
Det är nya tider nu. När jag har en bra dag så kan det t o m kännas som om det har blivit rätt så ok trots allt.

Medelålders män - Roliga idioter!

2010-04-22T05:07:00.003+02:00

Jag satt i lunchrummet på jobbet och läste Metro. En artikel fångade min uppmärksamhet. Den handlade om en framgångsrik man som just hade varit och hämtat sina barn på dagis med nya stadsjeepen. På hemvägen bestämmer han sig för att titta in en sväng på Systembolaget. Någon timma senare tog de honom för grov rattfylla. I baksätet satt två vettskrämda barn i femårsåldern som var hans söner. Stor skandal.
Artiklarna i Metro är medvetet korta så jag började genast fylla i mellan raderna.
Mannen bodde ute på landet, det var över en timmas resväg hem till nya, fina villan.
Han hade fyllt femtio för ett tag sedan och det gjorde honom betryckt. Han har gjort en hygglig karriär, tjänar bra med pengar och har allt som han kan önska sig men han är uttråkad. Eftersom medelålder och brist på action inte är någon bra kombination för vissa män så får han den lysande idén att fördriva tiden bakom ratten med att hälla i sig utav den dyra konjaken som var menat till grillfesten på fredagskvällen.
Ungarna har ju sin portabla DVD i baksätet, jag har ingenting!
Tänker fadern och skruvar av korken på flaskan.
Efter en halvtimma och en imponerande promillehalt så kan man läsa om hur trafikanterna ute på motorvägen ser en stadsjeep som kör i hög fart ute på åkrarna så att jordkokorna flyger. Någon ringer till polisen. Innan Örebropolisen får stopp på ekipaget så lyckades den medelålders familjefadern köra ihjäl tre får och knäcka hjulupphängningen på sin splitternya Chevrolet Trailblazer.
- Det är ju en stadsjeep! Den är gjord för lite offroadkörning!
Var familjefaderns ursäkt. Han hade aldrig lärt sig att handskas med sin medelålder.
Jag läste artikeln högt för Hamid, vi skrek båda två av skratt.
- Ni är inte kloka! Det är ju tragiskt!
Sade Anki.
- Det är något som inte är som det ska i huvudet på er!
Inflikade Madde. - Tänk på barnen!
Det fick oss att skratta ännu högre.
- Sluta! Jag klarar inte mer!
Lyckas Hamid pressa fram och brister ut i ett nytt gapflabb.

Jag har alltid fascinerats av medelålders män. Jag tycker helt enkelt att de är roliga. Själva fenomenet medelålders man alltså, inte att vara medelålders, det är skillnad och är inte ett dugg roligt. Men andra medelålders män roar mig.
De är patetiska och pinsamma och många av dem tycks helt sakna självinsikt. Jag har sett många män i min ålder, mellan fyrtio och femtio år, som har försökt att få unga kvinnor i tjugoårsåldern på rygg. Jag undrar hur de tänker? Vad får dem att tro att en ung, vacker kvinna ska falla för en flintskallig, ful man som i riktigt svåra fall har byxorna upphissade över naveln? Jag känner ingen man i min ålder som ens påminner om Brad Pitt eller George Clooney.
Jag var ute och käkade lunch för ett tag sedan. Något jag gör ytterst sällan. Jag avskyr att käka på restaurang. Det är dyrt och man får inte äta sig mätt. Men jag hade glömt mina mackor hemma och jag orkade inte åka och hämta dem. Så jag bänkade mig vid ett bord och blängde ilsket ned i tallriken. Det var Dagens. Köttbullar, potatis och brunsås. Jag räknade det till fem potatisar och åtta köttbullar. Vem blir mätt på sådant förutom kanariefåglar och kontorsfjantar? Sjuttiofem spänn skulle de ha för det!
Nu är jag arg igen! Tänkte jag. Varför ska man alltid behöva bli förbannad så fort man går på restaurang?
Det tog högst fem minuter att äta upp maten. Sedan satt jag och glodde rakt fram. Det gillar jag. Jag är bra på det. Jag ville inte åka tillbaka till jobbet tidigare än jag var tvungen till. Roligare att glo rakt fram och ägna sig åt dagdrömmeri.
Jag satt och bollade ett par trevliga dagdrömmar fram och tillbaka i huvudet och kunde inte riktigt bestämma mig, vilken av dem jag skulle hänge mig åt - Porr eller Lottovinst?
- Men Lisa! Mår du inte bra!
Mina dagdrömmar stördes av en kvinnas gälla skrik. Vad i helvete var det nu då?
Lite längre bort satt en familj. Man, fru och två döttrar. Den ena av döttrarna hette tydligen Lisa. Hon såg ut att vara i femårsåldern och hade kräkts på golvet. Mannen och kvinnan var i min ålder. En alldeles vanlig familj. Jag satt och tittade på dem en stund. Mannen såg ut att vilja vara någon annanstans, vilket han antagligen var. I sina tankar.
- Men Roger, gör något då! Hämta papper!
Sade kvinnan till sin man.
Roger tittade på kvinnan, han såg helt överrumplad ut. Det såg ut som om han tänkte: Känner jag dig och var i helvete kommer jag in i bilden?
Sedan kom han på att han faktiskt var fyrtiofem år, gift och far till två döttrar.
Vad i helvete har hänt? Nyss var jag ju nitton år! Jag satt och drack öl med mina polare och hade halva inne hos den där tjejen med stora pattarna som jobbar i kiosken.
Sedan reste sig Roger och gick med tunga steg iväg för att hämta servetter. Han tittade ned på sina byxor.
- Jag har jeans som heter Pearson!
Sade han till sin fru när han kom tillbaka med servetterna. - Jag som alltid brukade bära Levis! Frun tittade upp på Roger.
- Din yngsta dotter har fått magsjuka och din äldsta dotter är på väg att bli avstängd från skolan! Vad har dina byxor med det att göra? Fräste frugan och såg irriterad ut. - Jag trodde vi skulle försöka prata med Rebecca om detta, det är ju därför vi har tagit ledigt idag!
Roger såg frågande ut. Hade Rebecca problem i skolan? Vilken sorts problem?
- Vad gör hon då – pissar på golvet?
Det vore ju inte helt omöjligt med tanke på att hans yngsta dotter tycker att det är en jättebra idé att kräkas på restauranggolvet mitt under lunchrusningen. Hur i helvete hamnade jag i detta?
- Är du inte riktigt klok! Utbrast frugan. - Vad är det med dig egentligen?
Roger reste sig upp och tittade på sin familj som om de vore från Saturnus yttre ringar.
- Jag bär Pearsonjeans.
Sade han och sedan lämnade han dem.
Vissa medelålders män lockar fram skratt hos mig, Roger tyckte jag bara synd om. När en man börjar att köpa sina byxor på Coop Forums klädavdelning, ja då är han riktigt illa ute. Det hade Roger just insett. De hade honom och nu gjorde han ett sista försök att slita sig fri. Det var dömt att misslyckas men jag önskade honom ändå lycka till.

När Jag hör om en tjugoårig ung kille som somnar med ansiktet i en fin middag under en träff med en vacker flicka så rycker jag bara på axlarna och fnissar. Det är lite småkul men inget som jag skriver hem till morsan om. Men när ett gäng medelålders män super sig så fulla som de bara orkar, packar in sig i en bil och stampar gasen i botten mot en dom för grov rattfylla så gapflabbar jag. Man förväntar sig nämligen inte något sådant av en medelålders man. De borde ha mognat, de borde ha lärt sig.
Därför tycker jag att medelålders män som beter sig som idioter är så roliga. Man förväntar sig inte att en fyrtioårig man ska dricka sig karatefull innan han går på föräldramöte och den femtioåriga mannen som ligger och sover i rosenrabatten utanför den fina och dyra dansrestaurangen ser jätterolig ut. För det är ju ett sådant beteende som de borde ha vuxit ifrån. Det är ju sådant som ungdomar sysslar med under en tid när de försöker att hitta fram.
Jag skulle kunna bli upprörd och utbrista i eder och förbannelser över vissa människors brist på ansvar och moral men jag tillhör inte gruppen Hederlig och Snusförnuftig Svensk.

Jag skiter i det! Jag försvarar inte ett oansvarigt beteende och själv så utsätter jag inte mig eller andra människor för någon fara längre. Det är ett val jag har gjort och vad andra människor gör för val här i livet angår inte mig. Det är Gud som dömer och om Gud finns så tror jag att han skrattar lika mycket som mig när han ser all dårskap som vi människor är i stånd att hitta på och utsätta oss för.
Jag anser att livet är en lek och ingenting är på allvar. Det är inte värt det. Jag hoppas att Gud ser oss, jag hoppas att han skrattar åt oss och när det blir för dumt, ja då kallar han hem vissa av oss till himmelen i förtid. Det är därför vi ibland kan läsa om medelålders män med höga promillehalter som stampar gasen i botten och dammar in i bergväggar med dödlig utgång. Det är spritförgiftningar under grillfester i villaträdgårdarna, svartsjukedramer som slutar med kofötter i huvudet och mitt uppe i alltihopa är det någon överviktig idiot som får för sig att anmäla sig till något maratonlopp.

Jag läste för ett tag sedan om en man som hetsade upp sig lite väl mycket över sin sextonåriga dotters väninna. Enligt tidningen hette han Bosse (fingerat namn) och hade gått omkring med stake under hela veckan. När fredagen kom så hällde han i sig en sjuttiofemma Renat och sedan brast förståndet fullständigt. Bosse rusade in i dotterns rum. Hon satt där med sin väninna och lyssnade på musik och fnittrade om den nya snygga killen som hade börjat i klassen.
- Brandövning!
Skrek Bosse.
Dottern flög upp ur fåtöljen, inte för att hon trodde att det brann utan för att hon helt enkelt blev överraskad. Bosse såg henne inte, däremot såg han hennes väninna som bara hade en topp och ett par tunna shorts på sig. Han kastade sig över henne som ett rytande lejon och började slita och dra i hennes shorts.
- Jag brinner!
Flåsade han i hennes öra samtidigt som han försökte att få av sig sina byxor. Båda flickorna blev vettskrämda och började yla som brandlarm. Det hördes ända ut till grannen som tillika var far till den andra flickan. Han kom rusande och såg sin enda dotter som var snubblande nära att bli våldtagen.
Senare så kunde man läsa i tidningen att två familjefäder som aldrig tidigare hade varit inblandade i något som ens var i närheten av skandaler eller kriminalitet hade blivit häktade i väntan på rättegång. Den ena för försök till våldtäkt och den andra för mordförsök. Bosse hade blivit skjuten åtta gånger i huvudet. Med en paintballpistol. Han klarade sig men fick svår hjärnskakning. Han led av en jävla huvudvärk ända fram till rättegången.
Dessa män var fyrtiosex, respektive fyrtionio år gamla.
Jag läste det sent på kvällen. Jag kunde inte somna. Jag skrattade så tårarna rann.

Jag hoppas att Gud finns och jag hoppas att han skrattar åt samma saker som mig. Livet är en lek och inget är på allvar. Jag har valt att hoppas på detta. Jag har valt att ha denna inställning till livet.
Vissa väljer att ta livet och sig själva på största möjliga allvar. Det är de som skaffar sig en utbildning och som senare ställer sig vid stämpelklockan och säger till dig att du måste passa tiden, att du ska klippa dig och se för helvete till att skura av det där förbannade golvet för det ser för jävligt ut!
Jag tror inte att det var sådant som Gud ville att vi skulle ägna oss åt när han tände ljuset.
Och om Gud inte finns, ja då finns det ju verkligen ingen mening med att ta något på allvar. Då är det ju helkört och man kan lika gärna fortsätta med att skratta åt hela skiten.
Eller hur?

Gå inte och klipp dig!

2010-04-19T09:58:00.005+02:00

Någon skrev i ett tidigare inlägg att jag är tjatig, jag skriver bara om mitt jobb, mina gamla skitjobb och andra människors skitjobb.
Ja, det stämmer.
Vissa bloggar handlar om ungar och familjer, andra om mode och några om politik. Vill man läsa om ungar och familjeliv går man till någon gift kvinna som nyss har lärt sig att blogga och läser om hur spännande det var sist som hennes unge sket ned sig. Tydligen så finns det många därute på nätet som uppskattar att läsa om blöjbyten.
Jag har precis spolat lille Oscar ren i rumpan, nu har jag satt på honom en ny blöja!
Det var ju intressant värre. Oftast ägnar jag inte dessa bloggar någon större uppmärksamhet men ibland kan jag inte hålla mig från att kommentera.
Blöjor är dyrt så ett litet tips är på sin plats: Nästa gång lille Oscar skiter på sig så ska du tryna honom i den skitiga blöjan.
Tryna är bra! Vispa runt med den kroppsvarma avföringen i ansiktet tills du känner att informationen har gått in.
Reaktionen brukar inte vänta på sig. Det brukar komma en svärm av ilskna inlägg från mamman och hennes bloggande mammavänner.
Det handlar om associationer, fortsätter jag. Oscar kommer att tänka sig för nästa gång innan han skiter på sig. Pruttbajs i blöjan betyder pruttbajs i ansiktet. Inget roligt alls!
De brukar bli helt vansinniga och det har t o m hänt att de har hotat med polisanmälningar. De är faktiskt så korkade så att de tar mig på allvar. Det säger en del om vilken intellektuell nivå de står på. Jag vet inte om jag ska bli fascinerad eller skrämd av denna enfald. Dessa människor förökar sig. Dessa människor har full rösträtt.
Här tar man av sin dyrbara tid och ger lite goda råd.

Avslutar jag. Sedan brukar jag bli blockerad.
Åtkomst nekad.

Vill man läsa om politik så går man till en politikblogg och tar del av den ständiga smutskastningen mellan kommunister och sverigedemokrater, eller mellan sossar och moderater. Inget nytt under solen där.
Vill man läsa om hur man på snabbast möjliga vis utvecklar anorexi så att man går i kläderna fjollorna visar upp så går man till en modeblogg.
Själv så skriver jag vad som faller mig in. Ofta blir det om jobbet, gamla minnen och vardagsliv i allmänhet. Men aldrig om barn, mode eller politik. Det kryllar av sådana bloggar.
Det tycker jag är tjatigt.
Ibland skriver jag rena dumheter, ibland är jag allvarlig och ibland frossar jag i självömkan.

Vissa tycks tro att jag anser att alla andra är lurade och att jag är en vinnare. Helt fel. Vi är alla lurade och jag tillhör de största förlorarna för jag är medveten, jag ljuger inte för mig själv. Jag låtsas inte att allt blev som vi en gång önskade när vi var unga för det blev det inte. Varken jag eller mina vänner fräser omkring i en öppen bil med en ljummen vind i håret. Vi har ingen pool, tidningarna skriver inte om oss och inga vackra kvinnor kommer att gå till sängs med oss för pengarnas skull.
Istället går vi nedhukade till våra jobb varje morgon med en nordanvind fylld av snö och ispartiklar. En vind som har slipat ned våra gamla drömmar till en banal tillvaro som vi har hört om förr. Jag trodde att villaområdena var fulla men tydligen så går det alltid att trycka in lite fler människor med kreditvärdighet.
Eller också sitter vi i våra lägenheter och stirrar in i dator- och TV-skärmar.
Som jag.
Vissa tycks tro att bara för att man kritiserar andra människors liv så rättfärdigar man sitt eget liv. Jag kommer aldrig att förstå den inställningen. Jag sade en gång på jobbet att flintskalliga män var det fulaste som fanns, att tunnhårighet borde kriminaliseras.
- Vad är det du säger? Du har ju själv dåligt med hår!
Ja, vad har det med saken att göra?
Måste en fet människa tycka att bilringar och valkar är vackert?
Varför anses det fult att ljuga för sin omgivning men inte för sig själv? Jag är mycket väl medveten om att mitt liv är exakt lika banalt som de människor vars liv jag gillar att förlöjliga, oavsett om de bor ute i villaområdena eller om de är mina grannar i höghuset där jag bor idag.
Mina drömmar blev inte infriade och nu sitter jag här. Jag fick ett bra liv, men det var inte vad jag drömde om som ung. Jag föddes nämligen inte medelålders.
Det är drömmar som för mänskligheten framåt. Det var drömmarna som fick Columbus att segla mot horisonten, trots att folk sade åt honom att han skulle tippa över kanten. Det var drömmarna som skapade penicillinet och skickade oss till månen. Jimi Hendrix, Stephen King och Bill Gates är drömmar som slog in.
De fick ett liv.
Familjeliv eller ungkarlsliv i lägenhet är för mig enbart kompromisser. Det är liv i brist på annat. Jag är medveten om detta. Jag erkänner.
Jag kommer aldrig att tillhöra dem som utbrister: Äntligen fyrtio! Eller: Efter femtio börjar livet. Självbedrägeri är inte min grej.
Det finns ingen tjugofemåring som längtar till sin femtioårsdag och jag har aldrig träffat någon åttioåring som har sagt att ålderdomen är att föredra framför ungdomen.

Jag träffade en gång i gammal man på nittio år som gillade att prata gamla minnen med mig. Jag jobbade med att leverera mat till pensionärer. Han hette Nils, var från Sveg och hade en gammal gitarr hängande på väggen. Nils sade till mig att han som ung drömde om att bli musiker.
- Men jag räckte inte till! Jag blev aldrig tillräckligt bra!
Han hade jobbat som skogsarbetare i hela sitt liv. Han hade drömt om att få resa jorden runt och uppträda inför publik i New York och Paris. Istället fick han tillbringa sin tid här på jorden i en dyster och kall skog i Sverige.
Det var Nils far som hade sagt åt honom att sluta upp med att drömma och istället skaffa sig ett tryggt jobb i skogen.
- Duger det åt mig så duger det fan i mig åt dig!
Hade han sagt till Nils och Nils lyssnade på honom. Fjorton år gammal så travade han ut i skogen med en såg över axeln för första gången och där blev han kvar fram till pensionen. Nils fick ett tryggt liv och skaffade sig familj och hus, precis som sin far och sin farfar.
Nu satt Nils på ett servicehus i Karlstad och ägnade sina sista år här på jorden åt att drömma om New York och Paris. Han kom aldrig dit ens på semester för lån skulle betalas och ungar skulle uppfostras.
- Jag skulle aldrig ha lyssnat på farsan!
Nils hann aldrig lära sig spela gitarr ordentligt, för hans far sade åt honom att skärpa till sig och skaffa sig ett jobb. Nils fick aldrig reda på om han hade begåvningen eller om solen värmde på våren i Paris.
Det är många av oss som aldrig får veta, för det finns alltid någon jävel någonstans som ska se till att man blir lika knäckt som dem. Nils farsa försökte knäcka honom och han lyckades.
Det fanns de som försökte knäcka Janis Joplin och Marie Curie också.
Drömmar slår oftast inte in, men jag anser att man i alla fall ska få chansen att försöka.
Jag försökte och det sket sig. Det är inte så mycket att göra åt.
Men jag försökte i alla fall. Jag har inte glömt. Jag kommer aldrig att tillhöra dem som säger till de unga människorna att de ska klippa sig, komma ned på jorden och skaffa sig ett tryggt jobb.
Åt helvete med farsans och morsans liv!
Den dagen jag sitter här och skriver att allt är bra och att det är jättekul att gå till jobbet, ja den dagen så har de fått mig också och då släcker jag ned den här bloggen för alltid.

Världen är full av rörmokare, svetsare, städare och kassabiträden. Jag tror att nog att de kan undvara Dig. Så dröm på och sluta inte försöka, oavsett vad de säger till dig.
Gå inte och klipp dig!
Skit i vad farsan och morsan säger! Folk dör långsamt ute i villaområdena!
Jag vet att solen värmer i Paris under våren, det blåser en ljummen vind vid stränderna i Italien och om du försöker tillräckligt länge så kanske de till slut köper ditt manus, spelar din musik i radion eller auktionerar ut dina tavlor för stora pengar.
Om inte annat så har du kul under tiden som du försöker i alla fall. För så länge man försöker så ljuger man inte för sig själv.
Mannen som skjuter gräsklipparen framför sig och kvinnan som är gravid för tredje gången är de som lyssnade på sina föräldrar, som tyckte att det var en bra idé att skaffa sig ett tryggt jobb borta på fabriken, kontoret eller lasarettet. De gav upp sina drömmar. De får aldrig reda på om de hade vad som krävdes.
Vi kan det livet, eller hur? Vi har hört det förr.
Så skit i skolan! Gå inte tillbaka till din praktikplats och säg upp dig från ditt skitjobb borta vid lagret.
Solen har börjat värma på allvar ute, svensk sommar är lika kort som livet och för vissa så slår drömmarna in.
Så kör hårt!
Släpp loss! Köp en sjuttiofemma, stampa gasen i botten och skicka in det där manuset som du har filat på så länge för vem vet, drömmar kan slå in.
Så levde jag en gång i tiden och jag hade oftast jävligt kul och för vissa så slutar det aldrig.
När drömmar slår in.

Gabardinbyxor i fruktträdgården.

2010-04-16T05:28:00.004+02:00

Under åttiotalets slut så var jag ofta i ekonomiskt trångmål. Jag hade för det mesta jobb, men lika förbannat så var det tomt i både kylskåp och plånbok i mitten av månaden. Jag var ung och det var full fart. Pengarna gick till nöjen. Oftast sprit. Vardag som helgdag. På den tiden fick jag aldrig något bakrus att tala om så jobbet blev aldrig lidande. Jag stämplade alltid in i tid. Ibland gick jag inte ens och lade mig, jag gick direkt från flaskan till jobbet. På den tiden såg jag aldrig spriten som något problem, det var snarare ekonomin som var problemet så vid mitten av varje månad så var pengarna slut.
Hungriga vargar jagar bäst, anser moderaterna. Hunger och fattigdom tar fram initiativförmågan och entreprenörsandan hos människorna.
Det dök aldrig upp några innovativa tankar hos mig när lönekontot var tömt och lädret dammade, inte heller greps jag av en våldsam lust att bli egen företagare och tjäna min första miljon innan jag fyllde trettio. Jag ville bara ha mat så jag klarade mig fram till nästa löning.
Vid denna tid så bodde jag i ett höghusområde. På andra sidan vägen låg ett finare villaområde. Det var mest gamla trävillor med fruktträdgårdar och grönsaksland.

Jag umgicks mycket med en kille som hette Martin vid den här tiden. Han jobbade ytterst sporadiskt vid en fabrik som tillverkade handtorkare åt allmänna toaletter. Han var som mig, så fort vi stämplade ut från våra jobb så kunde vi inte komma iväg fort nog till Systembolaget. Ibland såg vi till så att våra sjukskrivningsperioder inträffade samtidigt så att vi kunde ha trevligt tillsammans.
Vi kompletterade varandra bra. Martin hade, som man säger, ett vinnande utseende som lockade till sig tjejer. Dessvärre var han blyg och saknade sociala färdigheter. Han kunde liksom inte spela spelet. Jag har alltid varit ful men bra på att snacka skit. När Martin hade lockat till sig flickorna såg jag till så att de stannade kvar genom att låta käften gå och dra vitsar.
Det var en fin tid.
Men man blev hungrig.
Det var Martin som kom på idén att vi kunde smyga iväg till villaområdet under nätterna och stjäla mat. Så det gjorde vi. Varje natt så smög vi omkring i trädgårdarna och drog upp potatis och lök. Vi plockade vinbär, rabarber, gräslök, morötter och rädisor. Vi ryckte upp allt vi fann och stoppade i en stor säck. Vi kokade allt tillsammans i grytor och det gav både mättnadskänsla och en del näring. Det gick att överleva på det.
Villaägarna började sätta upp små nätstängsel runt sina landen. De trodde väl att de hade fått kaniner eller något som besökare. Det var låga stängsel. Man klev lätt över dem. Vi fortsatte med att rycka upp potatis och lök. Ibland drog vi ned byxorna och under en hel del fniss och undertryckt skratt så satte vi oss på huk och sket i jordfårorna. Villaägarna möttes varje morgon av stora, rykande färska skitkorvar som glänste i morgonsolen. Lagom till morgonkaffet på altanen.
Ryktet spred sig bland höghusområdets snedseglare. Martin bodde granne med en stor zigenarfamilj. Det var riktiga zigenare där männen klädde sig i svarta gabardinbyxor.
Jag har alltid undrat var de köper dessa gabardinbyxor?
Vi mötte några av dem i hissen en tidig morgon. De undrade var vi hade köpt all potatis och lök någonstans. Hade vi fått ett bra pris?
- Det finns borta vid villaområdet. Sade Martin. - Det är bara att gå dit och plocka!
Zigenare håller ihop och delar gärna med sig till andra zigenare. Vi fick konkurrens och gick inte dit något mer.
- Lägg en korv och tacka för maten!
Sade vi till dem.

Den hösten smög det omkring fullt med zigenare i villaträdgårdarna. De tog vad de ville ha, drog ned byxorna, satte sig och sket och smet iväg innan solen gick upp. Roliga människor.
Villaägarna tyckte dock inte det var så roligt.
Inte ens en vältränad kanin på anabola kan äta så mycket grönsaker och bär, än mindre prestera sådana mängder med avföring. Villaägarna började bli på sin vakt.
En tidig morgon så satt Ulf, en morgonpigg medelålders tvåbarnsfar vid sitt köksbord och drack sitt kaffe innan han skulle iväg till sitt förbannade jobb. Han tittade ut genom fönstret och kanske funderade Ulf på vad dagen skulle bära i sköte? Kanske tänkte på sina gamla drömmar? Rockstjärna eller racerförare blev han aldrig, men han hade fått ett rätt så bra liv i alla fall. Lite tråkigt kanske, men när han kom hem så skulle han smyga ut till friggeboden och ägna sig åt sin digra samling av porrtidningar en stund. Kärringen har fyllt fyrtio och mitt skägg börjar bli grått, tänkte han. Men jag har mina porrtidningar i alla fall och till lördagen så får jag vara ifred för då tar hon ungarna och åker till Ullared.
Inget tog udden av villalivets banalitet såsom en heldag ute bland trädgårdsredskapen och porrtidningarna i friggeboden. Just nu var han inne på asiatiska kvinnor men han hade börjat snegla på en tidning borta vid järnvägskiosken som hette Teenager. Han var i den åldern nu. Gubbsjukan klöste och rev i skrevet på honom. Han bestämde sig för att köpa och provrunka den tidningen efter jobbet.
Ja va fan, det här kan nog bli en bra dag trots allt!
Tänkte han och reste sig upp för att spola av kaffekoppen i vasken så som frugan hade sagt till honom att alltid göra. Först gå till fabriken och svetsa ihop lite plåt, tänkte Ulf, sedan kiosken och en duktig runk i friggeboden.
När man är över fyrtio så handlar allt om att se de små ljuspunkterna framför sig och att ta en dag i taget. Man får såga sig fram till pensionen. Det är vad det handlar om. Långa, kraftiga drag, tänkte Ulf och kastade en blick ut genom fönstret och såg en svartmuskig man med vattenkammat hår som satt på huk och sket i hans morotsland.
- Men vad i helvete!
Ulf sprang genast ut i trädgården och kastade sig över zigenaren som inte ens hann knäppa sin byxor innan han blev överfallen av en skäggig man i blåställ som verkade helt galen.
För bara några minuter sedan hade Ulf suttit och funderat på vad dagen hade i beredskap åt honom. Inte i sin vildaste fantasi hade han kunnat föreställa sig att han skulle rulla runt i sitt morotsland och slåss på liv och död med en jävla tivoligubbe i svarta gabardinbyxor. Grannarna hade börjat vakna så smått och både såg och hörde spektaklet ute i Ulfs trädgård. Någon ringde till polisen.
Smockorna och sparkarna haglade. De rullade runt och satt ömsom på varandra och matade på med slag och örfilar. Ulf slogs för sitt liv. Zigenaren slogs i panik, han ville bara komma loss därifrån. Kalabaliken var total. Senare, i polisförhöret, så sade Ulf att det hade känts som om han hade slagits med en djävul i svarta gabardinbyxor.
Vad i helvete är det som händer? Tänkte Ulf. Jag rullar runt och slåss för mitt liv i mitt eget morotsland och jag har inte ens hunnit stämpla in på jobbet ännu! Hur ska denna dag sluta som börjar så bra?
Hur dagen slutade för Ulf vet jag inte, men jag läste senare i tidningen att polisen hade haft fullt sjå med att reda ut härvan. Ulf polisanmälde zigenaren för intrång och stöld och zigenaren motanmälde Ulf för rasism.
Jag skrattade när jag läste artikeln.

Det blev vinter, det blev nytt år och åttiotalet övergick i nittiotal. Festen var över. Fabriken där Martin jobbade flyttade sin verksamhet utomlands och mitt jobb lades ut på entreprenad. Jag flyttade till en annan stad och fick ett nytt jobb men inget blev någonsin mer detsamma. De goda tiderna skulle aldrig mer komma tillbaka och jag började mer och mer tröttna på spriten och dumheterna. Jag gjorde ett försök till comeback 91-92 men det blev mest tröttsamt och patetiskt. Det var helt enkelt inte lika kul längre. Baksmällorna började dyka upp. Ångestattacker och depressioner började bli mer regel än undantag efter några dagars krökande. Det var inte värt det. Jag höll på att tröttna.
Jag och Martin hade lovat varandra att hålla kontakt, men ni vet hur det är. Det är sådant man säger och sedan så går tiden. Man glömmer och så en dag, många år senare så sitter man kanske på jobbet och dagdrömmer och tänker att: Jag undrar vad det blev av mina gamla kompisar? Man sitter för sig själv och tänker tillbaka, man skrattar och minns händelser som upplevdes som viktiga men som idag framstår som rätt så obetydliga och meningslösa. Men då så betydde det allt att få en flicka att skratta och varje löning var början på ett nytt äventyr.
Jag behöver inte längre stjäla mat i villaträdgårdarna och jag kommer aldrig mer att söka mig ett nytt jobb. Mitt nuvarande jobb är mitt sista och den dagen min flickvän tröttnar på mig kommer jag inte att försöka att få någon ny kvinna att skratta.
Men zigenarna bär fortfarande svarta gabardinbyxor och jag tror att det finns morgonpigga män ute i villaförorterna som sitter och dricker kaffe vid sina köksbord innan de går till jobbet. Jag tror att flera av dem tänker tillbaka, minns sina gamla drömmar och undrar vart livet och all tid tog vägen?
Jag har sökt efter Martin på nätet men jag har inte hittat honom. Jag minns nämligen inte hans efternamn. Kanske är Martin en av dessa morgonpigga män som sitter vid sitt köksbord? Kanske tillbringar han kvällarna vid sin dator? Kanske lämnar han porrsiterna för en stund och råkar hamna på min blogg? I så fall kanske han känner igen mig. Det skulle vara kul om han kontaktade mig.
Jag finns på Facebook om inte annat.
Men antagligen så har även han glömt mitt efternamn.

Barndomens fördomar och vanföreställningar.

2010-04-13T05:32:00.005+02:00

Igår fick jag en fin dag på jobbet. Dels så var vädret underbart och dels så var jag iväg på ett trevligt jobb med mycket frihet under ansvar. Det betyder dagdrömmerier vid ratten och många rökpauser efter vägen. Eftersom cykelhjälmeriet är väl utbrett även på företaget där jag är anställd så får man naturligtvis inte röka i bilen. Farligt! Farligt! Därför var jag tvungen att stanna och kliva ur bilen för att kunna få mig en rök.
Jag stod och blossade i solskenet och njöt av ensamheten. Det dök upp en unge, antagligen från villaområdet som låg lite längre bort. Men va fan… Ska man aldrig få vara ifred? Försvinn!
Ungen stod och glodde dumt en stund, så som ungar gör. Jag undrade vad han glodde på? Han kanske ville ha godis. Det skulle han inte få av mig.
Men du kanske vill ha en stor påse skit? Vill du det, ungjävel?
Tänkte jag och blängde ilsket på honom. Snoret rann och han såg sådär tyken ut som bara bortskämda skitungar kan. Och så helt plötsligt:
- Min pappa säger att det bara bor fjollor och kontorsfjantar i Stockholm!
Ha! Ha! Ja, det stämmer verkligen. Jag sade till honom att han verkade ha en klok pappa.
- Honom ska du lyssna på!
Han stod tyst en stund, sedan frågade han:
- Undrar varför?
Jag förklarade för honom att i Stockholm så var de liksom lite mer toleranta mot underligt beteende. Det blir så i större städer. Galenskap accepteras och när tillräckligt mycket dårar har samlats på ett ställe så blir galenskapen norm. Det är därför Stockholm är så fullt av metrosexuella kontorsfjantar med rakade skrev. Få rakar kuken, smörjer in röven med lotion och jobbar som processanalytiker med ansvar över budgetbalanserade kalkylmoduler i Vilhelmina, Åmål och Tomelilla. De flyttar till Stockholm.
Ungen stod tyst en stund. Och sedan:
- Du kör bil! Då kramas man inte med andra pappor va?
Nej verkligen inte! Jag sade till honom att så länge man höll sig undan Stockholm så behövde man inte syssla med sådant. Inte behöver man slösa pengar på rövlotion heller!
- Kramas du med mammor då?
- Helst inte!
Jag talade om för honom att jag föredrog kvinnor utan barn. Dessvärre är det stor konkurrens om dem. Jag står mig illa i konkurrensen. Jag talade om för honom att jag egentligen inte var så kräsen.
- Jag kan nog knulla de flesta!
Ungen tittade på mig och sade:
- Det säger pappa att mamma också gör!
Jag skrattade till. Ungen var ju rolig! Jag tyckte nästan det var synd att jag var tvungen att hoppa in i bilen och dra vidare.
- Måste sticka! Hälsa mamma från mig! Det verkar vara en trevlig kvinna!
Jag tänkte på vad ungen hade sagt. De intrycken man får som barn sitter ofta i hela livet. För honom kommer Stockholm alltid att vara befolkat med kontorsfjantar som springer omkring i korridorerna med slätrakade skrev som doftar dyr hudlotion. Man får hoppas att det håller honom ifrån den staden.

Skåne är mitt favoritlandskap i Sverige. Jag har flera gånger varit på väg att flytta dit, men antingen har jag fått jobb men ingen bostad eller tvärtom, bostad men inget jobb. Helsingborg är favoritstaden men Ystad eller Trelleborg hade också gått bra. Vackra städer.
Dialekten gillar jag också. Jag förknippar den med sommar och färska jordgubbar.
Men som barn så hade jag en helt annan uppfattning.
När jag gick i första klass så hade vi en skåning i klassen. Han pratade en obegriplig skånska som ingen begrep. Det var helt omöjligt att förstå vad han sade. Han hette Per och det var något fel i huvudet på honom.
Ingen förstod honom men det kompenserade han genom att alltid skrika när han talade. Han gallskrek. Många blev irriterade och han fick ofta stryk. Det hjälpte inte. Han skrek ändå hela tiden när han pratade. Till slut började folk att skrika tillbaka när de talade med honom. Det reagerade han aldrig på. För Per var det helt naturligt att kommunicera genom att vråla. Det blev ett oherrans oväsen så fort som Per blev inblandad i något samtal.
Per var inte stor men var ändå våldsam. Han gillade att slåss men fick alltid stryk. Därför specialiserade han sig på tjyvslag. Han smög sig på bakifrån och klappade till allt vad han kunde med sin ena träsko. Han sänkte flera stycken på det viset. Någon kunde stå och spela kula och så helt plötsligt small det till och det blev helt svart. Man fick alltid se sig om över axeln när Per var i närheten. Det blev tröttsamt i längden att alltid behöva vara på sin vakt, lägg därtill det eviga skrikandet.
Jag och Per var bänkkamrater. Jag uppfattades också som underlig, jag tror det var därför vår lärarinna satte oss vid samma bänk. Jag undrar hur hon tänkte då? Jag var en drömmare som var helt ointresserad av studier och Per bara skrek och ställde till med slagsmål. Per var kontaktsökande och jag ville vara ifred. Istället för att viska under lektionerna så skrek han mig i örat hela tiden. Jag tror det var då jag grundlade min tinnitus.
Till slut fick vår lärarinna nog och skickade iväg honom på läkarundersökning.
- Det måste vara något fel på pojken!
Det var det. Det visade sig att Per var gravt hörselskadad, nästan stendöv och därtill så led han troligen av antisocial personlighetsstörning. Han skickades iväg till en specialskola uppe i Stockholm. Han kom aldrig mer tillbaka.
Under flera år så förknippade jag Skåne med stendöva sociopater som slogs och skrek på en obegriplig dialekt. Jag minns att morsan fick chansen till ett nytt och bättre arbete i Landskrona, det blev inget av det jobbet. Jag satte mig på tvären direkt. Jag totalvägrade. Skåne skrämde skiten ur mig!
Jag undrar om Per bor kvar uppe i Stockholm och vad det blev av honom i så fall? Blev han kontorsfjant med rakad röv? Han kanske jobbar som controller inom finansiella styrsystem?
Nä, jag tror knappast det.

Något år senare blev jag placerad i OBS-klass som det hette på den tiden. Det var en blandad kompott av ungar i olika åldrar. Dårar, bråkstakar, dumskallar och några som var rena psykfallen. Klassen bestod som mest av kanske tolv-tretton elever. Vissa terminer var vi bara fem-sex stycken. Några åkte in på anstalt med jämna mellanrum. Då var det lugnt och skönt.
Det var bra att gå i OBS-klass. Ofta var det slappt och kravlöst. Första tiden var tuff, då hade vi en stenhård lärarinna som hette Fröken Jägermann. Men efter några år så fick vi en snäll gammal man som lät oss göra som vi ville, bara vi inte ställde till med bråk. Han trodde på människans inre godhet, att vi egentligen ville lära oss och att fria tyglar och dalt skulle få oss att frivilligt öppna våra böcker och helt plötsligt låta oss uppslukas av kunskapen.

Han hade fel. Vi satt mest och läste serietidningar och spelade couronne. Jag blev riktigt vass på det där spelet efter några år.

Det gick en norrlänning i vår klass som hette Rolf men kallades för Roffing. Han var stendum i huvudet. Trög och långsam. Han lärde sig aldrig att skriva sitt eget namn. Totalt borta i skallen. Han använde sig ofta av underliga ordval och fraser. Han verkade komponera ihop sina egna snurriga beskrivningar på saker och ting. Jag vet inte om han blandade ihop allting i sitt dumma huvud eller om det var medvetet.
- Du ser ut som en vält byrå i ansiktet!
Minns jag att han sade till mig en gång. Det var menat som en förolämpning.
Under en tid var Roffing äldst i klassen. Vid tretton års ålder så var han en bra bit över en och åttio och bred som en oxe över axlarna. En elak jävel som brukade smiska upp oss småungar i brist på annat när han var uttråkad. Roffing var ofta uttråkad.
- Fan va tråkigt! Livet känns som en utslagen yougurt!
Kunde han säga. Då gällde det att hålla sig undan.
En dag så var han inte äldst i klassen längre. Kenny Mördarn, Thinner-Micke och Lasse Hjärndöd blev utskrivna och var tillbaka i klassen. De återställde genast ordningen genom att dra ned Roffing i källaren. Där slog och sparkade de skiten ur honom under hela lunchrasten samtidigt som lärarna satt och fikade i lärarrummet.
Jag stötte på Roffing lite senare utanför matsalen. Ansiktet var mos och t-tröjan var alldeles blodig.
- Du ser ut som en fullbordad våldtäkt i ansiktet!
Sade jag.
Han blängde ondskefullt på mig men gjorde inget. Roffings storhetstid var över.

Det är länge sedan som jag gick i skolan. Idag är jag en medelålders man. Jag har varit i Skåne flera gånger och prövat på livet i både Stockholm och Norrland. Jag förstod skåningarna mycket väl, ingen skrek och inte fick jag några tjyvslag heller. I Norrland kunde de läsa, inte var de speciellt storväxta och det var ingen som sade åt mig att jag såg ut som en sprucken korv. Ingen tyckte heller att tillvaron kändes som en Opel Kadett med spräckta kolvringar.
Man växer upp och lär sig att det mesta var fördomar och förhastade slutsatser byggda på ett barnsligt och outvecklat sinne.
Mina fördomar besannades aldrig. Inte när det gällde Skåne och Norrland i alla fall.

Stjärnlös värld.

2010-04-09T05:37:00.003+02:00

Universum expanderar. Planeter och solsystem rör sig ifrån varandra med rasande fart. Om några tusen år kommer människan att se upp mot en stjärnlös himmel. Det kommer att vara helt svart och vi är ensammare än någonsin.
Om ytterligare några tusen år så kommer solen att förvandlas till en röd jätte. Solen börjar svälla och vår jord och alla andra planeter i vårt solsystem kommer att förintas. Sedan slocknar hon och dör. Allt som människan har åstadkommit, alla underverk, all konst, alla ansträngningar och allt dokumentation kommer att gå upp i rök för alltid. Det kommer inte att finnas något kvar som påminner om vår existens. Vi har aldrig funnits.

Universum är uråldrigt, det är så gammalt så det går knappt att skriva ut med siffror. Det är inte greppbart för det mänskliga intellektet. Vårt solsystem har kanske existerat i en minut om man tänker sig att universum är ett dygn gammalt. Mänskligheten har kanske funnits en nanosekund, om ens det.
Men vår generation kommer aldrig att behöva uppleva vår världs undergång. Vi kommer att hinna avlida flera gånger om, i hundratals generationer framåt. Våra liv är så korta så de är inte ens mätbara i jämförelse med universums ålder.
Vi kommer att fortsätta med att dö i krig och avlida i obotliga sjukdomar. Vi kommer att hugga ihjäl varandra, supa ihjäl oss och kasta oss utför stup och mitt uppe i alltihopa så kommer vi att gå till våra jobb precis som om livet vore oändligt.
Allt detta under tiden som stjärnorna är på väg bort från vår natthimmel.
Vår tid är begränsad, universum expanderar och hela vår värld kommer att gå under. Och ändå finns det människor som stressar iväg till sina jobb. Det finns snickare som tror att de tillför något, det finns svetsare som anser att det faktiskt är viktigt att deras fogar håller tätt och jag har t o m träffat människor som mår dåligt om de inte får vara en kugge i ett helt meningslöst maskineri som ändå håller på att skära ihop.
Jag har alltid ansett att det vi borde ha något bättre för oss. Man kan tycka att vi borde ta tillvara på vår tid bättre.
När vi ligger på vår dödsbädd kommer vi inte att minnas alla dagar som vi kom i tid till jobbet. Vi kommer istället att minnas den där soliga sommardagen då vi slängde arbetskläderna i soptunnan, bad chefen dra åt helvete och stack iväg in till stan för att träffa polarna. Vi kommer att minnas fyllefester vid sjön och första gången vi träffade en kvinna som lärde oss vilka knappar vi skulle trycka på.
- Nej! Nej! Inte där! Längre upp!
Jag minns inte summan på min första lön.
Men jag minns en flicka som jag en gång tillbringade en natt tillsammans med under stjärnorna. Jag tyckte hon var världens vackraste. Kanske var hon det? Eller också var det jag som inte hade så mycket att jämföra med.
Vår värld och vår existens är ett under. Just då så tyckte jag att det var ett under att jag till slut fick sitta och hålla en vacker flicka i handen. Jag minns att hon drömde om att bli skådespelare. För några år sedan så hörde jag att hon jobbade som timvikarie på avdelningen för reklamationer och klagomål på Bil-Tema i Örebro.
Hon gav upp sina drömmar hon också. Det gör de flesta av oss. Men vi hade drömmar i alla fall, och jag har inte glömt dem ännu. Drömmar ska hållas vid liv och drömmare ska ha uppmuntran. Din dotter eller son kan vara nästa Janis Joplin eller John Steinbeck.
Sådant känns viktigare än servicekänsla och god kontakt med idioterna som inte begriper att de får vad de betalar för.

När jag var ung så hade jag mycket höga förväntningar på livet. Det har jag inte längre. Man förlikar sig och lär sig att se det stora i det lilla. Det kallas att mogna. Du har äntligen mognat! Säger de till mig. Det är en finare beskrivning på att man har blivit knäckt. Det anses moget att sluta drömma. Nu marscherar jag snällt iväg till jobbet varje morgon.
När jag var ung hoppades jag att det var något speciellt med mig, att jag skulle bli något särskilt, att jag skulle skapa något bestående.
Idag är jag nöjd om jag slipper tandvärk, kukhår i maten och ansvarsfulla arbetsuppgifter. Jag har tjugo år kvar till pensionen och friheten. Jag tänker att om jag blundar hårt och stoppar fingrarna i öronen så kanske det går fort? De kanske inte ens ser mig?
Och vips så har jag fyllt sextiofem år! Jag får äntligen min pension, tar ut mina sparpengar och så sticker jag iväg söderut för gott!
Kanske kommer jag att sitta vid en palmkantad strand någonstans och titta upp mot natthimlen. Kanske har jag en kvinna vid min sida som jag kan hålla i handen, precis som när jag var ung.
Jag är en man med stor tur, för jag tror att jag föddes i rätt tid. Jag föddes på sextiotalet när Sverige var som rikast, jag fick vara ung man under åttiotalet och jag har tillbringat några nätter under stjärnorna med vackra kvinnor.
Jag skiter i arbete och karriär, det har jag alltid gjort, men jag hoppas att jag får ännu en stjärnklar natt med en vacker kvinna. Kanske väntar hon på mig i ett land någonstans söderut? Hon kanske sitter och tittar upp mot stjärnhimlen varje kväll och delar mina tankar och funderingar om livet och tillvaron. Hon sitter vid stranden just nu, jag sitter på min balkong. Vi lever under samma måne och tittar på samma stjärnor.
Vi har blivit födda i rätt tid, ännu kan vi se stjärnorna.

Skitjobb och flykten från Libanon - Del 2.

2010-04-07T05:49:00.004+02:00

… Så Hamid började berätta för oss andra.

Han växte upp i välbärgad förort till Beirut och var son till man som drev ett större hotell. Som barn så blev lille Hamid bortskämd. Fadern drog in en hel del pengar på sin hotellverksamhet och modern drev en liten sömmerskeateljé som hon senare kunde utöka tack vare att hon fick kontrakt med armén. Hon började anställa folk och pengarna strömmade in. Hamid fick en fin uppväxt och lärde sig aldrig riktigt att se sambandet mellan arbete och pengar. Pengar var något som man kunde tjata sig till, inte arbeta ihop. Hamid prövade i och för sig på att arbeta en sväng. Som piccolo på faderns hotell.
Det var inte ett dugg roligt.
Först och främst så kände sig den långe och smale Hamid dum när han stod i den där fåniga, röda uniformen med revärer på byxbenens sidor och löjliga axeltofsar på jackan. Byxbenen var för korta och skorna klämde. Hamid var över en och nittio lång. Uniformen var anpassad efter libanesisk standardlängd som ligger någonstans runt en och sjuttio.
Hamid kände sig som en komplett idiot.
För det andra så ville servicekänslan inte riktigt infinna sig. Hamid sket faktiskt fullständigt i om gästerna trivdes, om deras väskor var tunga eller vilket rum de skulle till. Hamid stod där ute i solskenet vid trappan och rökte. Han gjorde inte en min av att vilja hjälpa till med väskorna när någon taxi dök upp full med gäster. Han märkte dem inte ens. Hamid hade tankarna på annat. Fitta först och främst.
- Han bara står där! Ska han inte hjälpa oss med väskorna?
Vid tjugo års ålder så var Hamid inte bara uttråkad, han var även sexuellt utsvulten.
Fadern tröttnade på att se sin hopplösa son stå med händerna i byxfickorna med en cigg i mungipan vareviga dag. Vad i helvete är det för fel på den pojken?
Fadern började få klagomål.
- Du får ta och prata med din son, för det är något som inte är som det ska i huvudet på den pojken!
Tunga politiker brukade ta in på hotellet med jämna mellanrum under veckosluten. Deras bortskämda döttrar hade synpunkter på Hamids uppträdande. En kedjerökande lång piccolo med för korta byxor gjorde dem besvärade.
- Är det inte meningen att en piccolo ska vara behjälplig med bagaget? Hade Fadila, utrikesministerns undersköna dotter, frågat nere i receptionen. Hon tyckte det var märkligt att Hamid alltid lyckades klämma in sig i hissen tillsammans med henne, utan något bagage i händerna. Han bara stod där med händerna i byxfickorna. Fadila fick känslan av att han skulle ta henne på brösten vilken sekund som helst.
Ibland dök han upp nere vid frukostmatsalen, fortfarande klädd i sin röda och trånga piccolouniform. Han stod vid ena väggen med händerna i fickorna och blängde på de unga kvinnorna när de åt.
- Herregud! Han har ju stånd!
Viskade Nadira, Fadilas yngre syster en morgon när de satt och åt. - Jag ska minsann säga till pappa!
Hamid var knappt medveten om tid och rum. Han var mitt uppe i en upphetsande dagdröm som innefattade honom själv och de två unga systrarna tillsammans i en dubbelsäng. Hamid hade precis slickat färdigt båda två. Nu stod han och funderade på vem han först skulle ta oskulden på? Nadira har en riktigt fet röv, tänkte Hamid, det är ju trevligt men Fadila har stora bröst. Jag börjar med Fadila! Just när han sjönk ned mellan benen på henne dök deras far, Tarik Muftij upp tillsammans med Hamids far.
- Och vad står du och tänker på då?
Hamid förklarade att han just stod och funderade på sin framtida karriär.
Min karriär som fittslickare! Tänkte Hamid och skrattade till. Båda stirrade på honom. Store Gud, varför blev jag förbannad med en galen son? Tänkte Hamids far.
Hamid sade att han övervägde ett karriärbyte.
- För det känns som om jag inte kommer så mycket längre här! Sade han och mötte sin fars ilskna blick. - Det känns som om jag står och stampar på samma fläck!
Och ja, det höll fadern med om. Hamid hade stått och glott ända sedan han började för snart ett halvår sedan. Där hände det fan inte mycket. Men det var det slut med nu!
- Du ska bort härifrån! Begrips?
Och därmed var Hamids karriär inom hotellbranschen över.

Hamids far hade en bror som drev en liten restaurang i Beiruts södra förorter. Kassem var hans namn och var inte på långa vägar lika framgångsrik som sin bror. Dit blev nu Hamid skickad.
- Där kanske du kan lära dig att jobba!
Kassem var som sagt inte lika framgångsrik som brodern och det hade gjort honom missunnsam och förgrämd. Det retade honom att brodern hade blivit en rik man. Själv så hade han svårt att få sin lilla rörelse att gå ihop.
- Och nu ska jag bli tvungen att ta emot hans korkade son också!
Men Kassem hade ett glädjeämne i livet, sin dotter Amira. Den dagen hon föddes gick solen upp i Kassems liv. Allt kretsade kring Amira. När Amira föddes började tideräkningen för Kassem. Den mörka tidsåldern var över. Det varde ljus! Nu föll planeterna på plats, jorden hittade äntligen sin rätta rotationsvinkel och Kassem fick en anledning att kämpa vidare i en värld som hittills bara hade varit vrång mot honom.
Men jag fick Amira i alla fall!
Brukade han tänka när han såg henne stå där vid grytorna i restaurangköket. Amira var arton år och mogen för att giftas bort. Det klarade inte Kassem av. Blotta tanken på att hon skulle bli någon annan mans kvinna fick det att vända sig i magen på honom av ilska. Han blev ursinnig bara han tänkte på det. Amira skulle skyddas! Amira skulle inte behöva underkasta sig någon man. Inte så länge Kassem levde och hade något att säga till om i alla fall!
Lilla söta Amira! Tänkte Kassem, Lilla fina Amira, du ska minsann inte behöva bli beroende av någon otäck man!
När Kassem såg på sin dotter tänkte han alltid goda tankar. Amira lockade fram det fina hos Kassem.
När Hamid dök upp i köket och såg Amira för första gången lockade hon fram en del hos honom också.
- Jag ville knulla henne direkt!
Sade Hamid.
- Ditt svin!
Skrek Anki, Madde och Julia i kör.
Jag och Jocke bad dem hålla tyst så att Hamid kunde berätta sin historia. Den var intressant.
- Fortsätt! Lyssna inte på dem!
Så Hamid fortsatte.

Han bestämde sig för att försöka sköta sitt nya jobb, göra sitt bästa i köket. Enbart för att få vara nära Amira.
Hamid låg på henne som en rem dagarna i ända under tiden som han grillade lammkotletter och rörde i såsgrytorna. Han pladdrade på och gjorde sitt bästa för att charma henne och det verkade faktiskt som om hon inte var helt oemottaglig för Hamids attacker. Amira hade alltid varit svag för långa män med spindelsmala armar och ben. Hon kanske inte var så oskyldig som fadern inbillade sig?
Så en dag efter lunchrusningen så tänkte Hamid: Va fan, jag knullar henne här och nu!
- Och så gjorde jag det! Jag vek upp hennes långkjol och knullade henne mot induktionshällen så kastrullocken hoppade!
Tjejerna som satt tillsammans med oss och lyssnade reste sig upp och gick iväg.
- I röven också!
Ropade Hamid efter dem.
De skakade på sina huvuden. Idiot!
- Men i alla fall…
Fortsatte Hamid.
När Amiras far kom ned i köket och fick se eländet så sade han:
- Vänta lite! Jag kommer strax!
Sedan gick han upp till sin lilla lägenhet på övervåningen. Hjärtat bultade och han undrade var i helvete han hade lagt slaktmasken och sin nya, fina filékniv som han hade sparat ihop till. Den skulle bara användas vid speciella tillfällen. Som t ex när någon man visade hans dotter ett osunt intresse. Var det något som Hamid hade gjort så var det att visa hans dotter ett osunt intresse!
Hamid förstod att han gjort bort sig en gång för alla. Riktigt ordentligt. Han drog på sig byxorna och försvann ut genom köksingången.
Det var sista gången någon ur Hamids släkt såg honom. Nästa dag ringde han till sin far från ett billigt hotellrum och fick reda på att Kassem hade utfäst en belöning på tiotusen amerikanska dollar till den som kunde visa upp Hamids ballar.
- Du är bränd! Fattar du? Du är inte min son längre!
Hamid lade på och drog vidare söderut. Mot gränsen till Israel. Han skulle aldrig mer återse sin släkt.

Något pass hade han inte så när han stod där vid gränsen och visade sitt körkort för de israeliska gränsvakterna så skrattade de bara.
- Det var tvärstopp! Jag kunde lika gärna ha viftat med kuken!
Jag och Jocke skrattade.
- Och det gjorde jag också!
De tog det som en öppen provokation och släpade genast iväg honom till förhör. De misstänkte att han var en ovanligt korkad palestinier. Tillräckligt korkad för att vara en självmordsbombare kanske? Det blev några dagar av hårda förhör. Hamid erkände ingenting för han hade ju inget att erkänna.
- Jaså, du kör med den stilen va?
Till slut så kom Mordechai in, en stor, bastant förhörsledare som var känd att få alla burfåglar att börja sjunga.
- Håll fast honom! Röt han. - Och se till att få av honom byxorna!
Sedan knäppte han upp sina egna byxor och blottade ett imponerande stånd.
- Ha! Ha! Säg hej till Mordechai! Sade de andra gränsvakterna. - Han är inget farlig! Han vill bara hälsa!
Hamid berättade inte så mycket mer om förhöret. Både jag och Jocke förstod honom. Hamid satt tyst en lång stund.
- Fan, jag är drus, jag är ingen jävla palestinier!
Jag vet inte vilket som kändes värst för Hamid, övergreppet eller att de trodde att han var palestinier. Det måste ha känts tungt för Hamid.
Hur som helst så blev Hamid senare satt i ett palestinskt flyktingläger. Där fick han kontakt med en hjälporganisation och genom den vägen kunde han senare söka asyl i Sverige.
- Jag sade att jag var utsatt för följelse av min släkt i mitt hemland! Sade Hamid och nu skrattade han igen. - Jag sade att de försökte gifta bort mig med min brorsdotter men jag har aldrig varit mycket för kusingifte!
Det var en bra historia. Vi skrattade gott.
- Men jag nämnde aldrig att jag gärna knullar dem!
Ha! Ha! Ja, jävla Hamid va?

Skitjobb och flykten från Libanon - Del 1.

2010-04-05T09:57:00.005+02:00

Vi satt ett gäng på jobbet och snackade om gamla skitjobb, om fusk och mygel, om förnedring och rent sabotage mot tidigare arbetsgivare. Vi försökte att överträffa varandra. Vi skrattade åt våra gamla minnen. Det var fredagseftermiddag, vi satt och väntade på att få gå hem och humöret var på topp.
Jag drog en gammal historia som brukar locka fram till skratt. Den är helt sann. Jag glömde dock vilka jag satt med, de blev inte imponerade. De spelar i en liga för sig och har varit med förr.
Men i alla fall.
För flera år sedan så genomled jag ett av de värsta jobben jag någonsin har haft. Det var på en charkfabrik. De tillverkade mest korv. Det var ett kortare vikariat på tre månader. Jag var placerad i rökeriet. Arbetet gick mest ut på att koka falukorv och röka skinka. Mest falukorv faktiskt. Det vällde ständigt in stora vagnar med falukorv som skulle skjutas in i stora ugnar. De skulle ångkokas i ungefär tjugo minuter innan de var färdiga för leverans ut till affärerna. Ute på bryggan stod chaufförerna och skrek att man skulle skynda sig. Det var ett helvetesjobb. Ohyggligt tungt och stressigt. Inte blev det bättre utav att alla var arga och otrevliga hela tiden. Jag var ny på jobbet och det var den sortens arbetsplats där folk hade jobbat i hela sina liv. Hela släkter och familjer var anställda sedan generationer tillbaka. Jag var helt utfrusen.
Det var tre ugnar, varje kok tog tjugo minuter. Om jag stressade på så kunde jag smälla av nio vagnar med falukorv i timman. Problemet var att vissa timmar så kunde det komma in femton vagnar. Det betydde att jag kom efter i jobbet. Lägg därtill att det var inte bara att stå med armarna i kors och vänta under tiden som korven kokades. Då skulle jag hinna med att röka skinka i någon annan ugn som låg en våning ned, fylla på med bränsle och vara behjälplig ute i fabriken. Alla skrek efter mig. Hela tiden. Chaufförer, korvknytare, paketerare och små ilskna arbetsledare.
Jag har aldrig någonsin vantrivts så mycket på en arbetsplats tidigare. På alla andra skitjobb så har man i alla fall haft sina kompisar, så var det inte här. Under rasterna fick jag sitta ensam. Alla markerade att jag inte hörde dit, att jag var en utböling som minsann inte hade jobbat där tidigare och därför skulle jag fan inte tro att jag var något. Jag hade inte tillbringat hela mitt liv under det där förbannade fabrikstaket, inte mina släktingar heller. Fan, jag hade ju ett efternamn som ingen kände igen, och konstigt var det också. Den där, han kan omöjligt vara härifrån!
Så därför blev det bestämt redan under första lunchrasten; jag var Dum I Huvudet. Jag hörde inte dit. Därför skulle jag inte accepteras. Jag skulle knäckas.
Vad de inte visste var att jag var redan knäckt. Jag föddes knäckt. Så det lyckades de aldrig med. Det retade dem.
Detta var i en större stad men så gott som alla som jobbade där pendlade in från små hålor utanför stan och kände varandra sedan generationer tillbaka. Tung inavel med en historia långt bak till stormaktstiden.
- Där har du Svante i vedbodens son, det är en bra pojk det! Fint virke i den släkten!
Minns jag att lagbasen sade till mig under min första arbetsdag. Han pekade på en byfåne med Elvisfrilla som tydligen var mannen som skulle lära upp mig innan han gick på semester. Han var sorten som såg ut att ha sin syster som runkobjekt.
- Han heter Göran! Sade lagbasen. - Göran, kom hit och hälsa på din vikarie!
Jag misstänkte att Göran skulle använda semestern till att köra omkring i sin cheva och spela femtiotalsrock och fantisera om sin syster som dessvärre hade gått och gift sig med hans bästa kompis, och tillika kusin. Göran skulle tillbringa sin semester bakom ratten med en stake hård som en stavlampa samtidigt som Elvis och Buddy Holly dånade ur högtalarna.
Det jobbade drygt etthundra personer på fabriken. Så gott som alla var som Göran. Då förstår ni.

De där tre månaderna blev till ett helvete. Jag gick ned nästan tio kilo. Mot slutet var jag mager som en jakthund.
De sista dagarna var jag inte bara mager, jag var även full av aggressioner mot både kollegor och företag. Jag var där i tre månader. Första månaden räknade jag veckorna. Andra månaden räknade jag dagarna och tredje månaden timmarna. En torsdagsmorgon i slutet av augusti hade jag bara sexton timmar kvar. På fredag eftermiddag skulle jag bli fri och skulle aldrig mer återvända. Jag hade skött mitt jobb men mot slutet orkade jag inte mer, jag gav efter, jag ville hämnas.
Det rasade in vagnar med korv som skulle kokas. Ugnarna kunde bara svälja nio i timmen. Första timmen kom det in tjugo vagnar. På lastbryggan stod de förbannade chaufförerna och skrek och svor över mig. Att jag var lat, att jag skulle skynda mig och att de minsann hade tider att passa.
Tider att passa va?
Jag struntade i att koka korven. Jag rullade ut vagnarna direkt på lastbryggan. Jag gav fan i alltihopa. Ingen märkte någon skillnad i alla fall.
- Sådärja, du kan ju jobba trots allt!
Sade en av chaffisarna som var fet och ful och som med största sannolikhet hade skador på sin arvsmassa.
De sista två dagarna kanske jag kokade hälften av falukorven som kom in, resten gav jag fan i. Chaufförerna körde ut rå falukorv för tusentals kronor till affärerna. Det händer än idag att jag fnissar för mig själv när jag tänker på alla kunder som stod där hemma och skar upp rå korv så att köttmassan rann över skärbrädan.

- Det där var väl fan ingenting! Sade Jocke. - Jag hade hoppats på något riktigt saftigt, det där var ju bara löjligt!
Sedan kände sig Jocke tvungen att berätta något som verkligen skulle få oss att dra på smilbanden.
- Och det är helt sant!
Jocke berättade om sin ungdom, när han var arton år. Han bodde fortfarande hemma hos föräldrarna och trivdes bra med sin livssituation. Det var två år sedan han hade slutat nian och han hade lyckats klara sig undan både jobb och utbildning. Sommaren innan han fyllde arton år så delade Jocke ut lite reklam då och då för att få ihop fickpengar. Han hämtade ut reklambuntarna vid Posten och sedan cyklade han iväg och slängde hela rasket i en skogsbacke som sluttade ned mot ån. Det flöt ofta omkring reklamblad för affärskedjor och prenumerationserbjudande på rakhyvlar och strumpor i ån den där sommaren.
- Det där är gammalt! Så gjorde ju alla!
Avbröt jag.
- Håll käften! Jag är inte färdig ännu!
När hösten kom fyllde Jocke arton år och var därmed berättigad socialbidrag. Hela vintern så satt Jocke i sitt pojkrum nere i källaren och ägnade sig åt att dricka hemgjort äppelvin. Det blev även en myckenhet av runkande. Jocke trivdes med livet.
Det är ju inte så hemskt att växa upp, trots allt!
Tänkte han och provrunkade ett nytt nummer av Fib Aktuellt.
Föräldrarna tröttnade på att ha en vuxen son som gick hemma och slog dank. Socialen hade också synpunkter på Jockes jobbsökande. Han visade liksom inte den rätta viljan. Till slut blev han tvingad till att ta en lärlingsplats på ett bageri. Annars drog socialen in bidraget och därmed skulle han inte kunna betala för sig hemma.
- Och då åker du jävlar i mig ut!
Röt Jockes far.
Så det var med tunga ögonlock som Jocke en tidig morgon infann sig i köket på bageriet där han skulle läras upp. Jocke var inte ett dugg intresserad av att utbilda sig till bagare. Något tråkigare fick man ju leta efter!
Så när Jocke en tidig morgon stod där vid en degblandare och glodde på degen som piskades mot bunkens sidor så tänkte han: Om jag skulle ta och skita i degbunken?
- Och så gjorde jag det! Jag drog ned byxorna och sket rakt ned i degen!
Den var bra! Jag och Hamid skrattade så vi skrek. - Degen blev alldeles brun. Jag sade att jag hade blandat i rågmjöl. Fibrer är bra för magen!
Anki, Madde och Julia såg bara äcklade ut.
- Ni är fan i mig inte kloka! Det är inte roligt, det är sjukt!
Jag bad Jocke fortsätta för det har var riktigt bra.
- De såldes som finska rågrutor till de morgonpigga snickarna borta vid bygget. Det luktade nygräddat bröd och avföring ute i serveringen hela morgonen!
Sedan fortsatte Jocke att berätta om kukhår i muffins, om fusk och mygel, ständigt återkommande baksmällor och hur han till slut fick lämna sin lärlingsplats.
- De sade att jag säkert var en snäll kille, men att jag saknade intresset och respekten för yrket! Ha! Ha! Ja, det var en historia som var svår att toppa.
- Nu är det min tur! Sade Hamid. Har jag berättat om varför jag var tvungen att flytta till Sverige?
Nä, det hade han inte. Kör hårt Hamid!

Fortsättning följer...

Kalops och meningen med livet.

2010-04-03T18:26:00.003+02:00

Jaha, påsk och storhelg. Jag jobbar hela helgen och det är så jag vill ha det. Det känns helt ok. Jag har ändå inget liv.
Det är mycket få av oss som blev rika och berömda rockstjärnor, äventyrare och konstnärer. Men det kunde ha varit värre. Jag kunde ha suttit i en belånad villa med en gräsmatta som behöver klippas varje vecka och stuprännor som måste rensas och inbillat mig att jag hade ett liv. Och i garaget ligger några rullar tjärpapp och väntar på att bli uppspikade. Inget går upp mot lite tjärpappsjobb på sin lediga tid. Varje dag när jag kommer hem trött efter jobbet så sitter det en fet kärring vid köksbordet som kräver att jag ska vara en god fadersgestalt åt våra barn.
- Junior kallade sin lärarinna för Eva Braun idag! Vart har han hört det tro?
Ja, vad fan skiter inte jag i det?
- Och Fia sket nyss i blöjorna! Det är din tur att ta hand om det idag!
Två år och skiter fortfarande på sig. Hur kommer det sig att människobarn är svårare att få rumsrena än en katt?
Man kommer hem från jobbet, trött och knäckt efter en dag av meningslöshet och man tycker att det borde räcka som bestraffning för alla onda gärningar som man tydligen gjorde sig skyldig till i det tidigare livet.
- Det blir kalops till middag förresten!
Det finns män som har det så här. År efter år och de intalar sig att de har ett liv, men så en dag mellan ränteinbetalningarna så minns de sin ungdoms drömmar. Sanningen går upp för dem. Det är då man hittar dem en tidig morgon, sittandes i soffan tillsammans med en urdrucken sjuttiofemma och ett hagelgevär inkört i munnen, färdiga att skjuta iväg sig till andra sidan.
Man hör ofta hur det smäller ute i villaområdena, och det är inte expanderkärlen på oljepannorna som brister.
Nu är i och för sig inte singellivet så mycket bättre. Det är tråkigt det också. Jag önskar att det fanns ett tredje alternativ. Jag skulle vilja ha en flickvän att vara ensam med tillsammans. Var och en kan sitta i sin lägenhet och njuta av sin självvalda ensamhet samtidigt som man vet att det finns någon, om det skulle knipa.
Men vilka kvinnor går med på sådana förhållanden?
Min flickvän är min raka motsatts när det gäller den sociala biten. Hon gillar att umgås med andra människor på sin fritid. Jag får nog av sociala kontakter på mitt arbete. När jag är ledig vill jag vara ifred. Det är faktiskt den största anledningen till att jag valde bort familjebiten i mitt liv – Jag vill komma hem till en tom lägenhet! Inga distraktioner i form av skrikande ungar, inga krav på att jag ska fixa något, inget gnäll och inga jävla middagar tillsammans med resten av familjemedlemmarna. Vid köksbordet naturligtvis.
Här äter vi som folk! Här äter vi i köket, på bestämda tider!
Nej tack!
Helt tyst ska det vara när jag kommer hem.
Och maten äter jag vid TV:n eller i sängen. När jag vill. När jag är hungrig. Och ingen jävla kalops med kokta potäter tack!
Av någon anledning så förknippar jag - förutom desperata fyllor i gillestugan och självmord i arla morgonstund - kalops med familjer. Jag ser aldrig kärlek och gemenskap framför mig, jag ser grytor med kalops och skinnkokt potatis kryddat med brustna drömmar.

Jag är ingen större beundrare av svensk husmanskost. Kalops med kokt potatis har jag inte käkat sedan jag gick i skolan. Min gamla skolfröken försökte alltid att tvinga i oss sådant som vi inte gillade. Vi skulle lära oss. Hur lär man sig att gilla något som man redan tycker är äckligt?
Jag och en kompis brukade alltid smyga till matsalen och kolla vad det var för mat innan vår lärarinna hade hunnit dit. Jag gillade potatisburgare. Jag hoppades alltid att det var potatisburgare. Det var det mycket sällan. Kalops var det ofta.
- Det är kalops! Spring!
Vi hann aldrig undan. Vår lärarinna högg oss direkt och släpade med oss in i matsalen. Vi skulle lära oss att äta allt. Jag undrar varför? Jag har svårt att tänka mig att man skulle ha någon användning utav att kunna äta kalops om mattillgången skulle bli kraftigt begränsad i framtiden.
Jaha, de tryckte på knappen till slut! Det är ju tur att vi har en jävla massa kalops i alla fall!

Jag brukade ställa mig med armarna i kors. Jag vägrade att ta emot tallrik och bestick. Då brukade kärringen ta en tallrik och lägga upp maten åt mig.
- Sätt dig ned och ät!
Jag fick inte lämna matsalen förrän jag hade ätit upp. Så jag satt där jag satt med armarna i kors och stirrade rakt fram. Jag var bra på det. Jag har alltid gillat att sitta och stirra rakt fram och drömma mig bort. Matsalen tömdes på folk. Till slut var det bara jag och min lärarinna kvar.
- Du sitter kvar!
Så jag satt där ensam och lät tiden gå. Jag slapp lektionerna. Det var fina stunder. Det var bara jag, mina dagdrömmar och slamret från mattanterna ute i köket.
Till slut förstod min lärarinna att det inte var någon bestraffning. Eftermiddagarna i skolmatsalen tog slut. Hon fick mig aldrig att gilla Kalops.
De sade att man skulle ha nytta av matematik när man blev vuxen. Jag har haft många jobb, men aldrig någonsin har jag haft nytta av liggande stolen eller negativa tal.
De lyckades aldrig lära mig det heller.
Kalops, familjeliv eller matematik, det är samma skit alltihop. De försökte tvinga mig på det men jag har mest suttit och stirrat rakt fram och gett fan i alltihop. Vad spelar det för roll, egentligen?
Fira påsken med familj eller tillbringa långhelgen på jobbet. Det är ju samma skit.
Om man verkligen tänker efter.
Jag vill helst bara sitta här vid min dator, stirra rakt fram och dagdrömma. Det får jag inte, för jag ska jobba hela helgen.
Men det är i alla fall tyst i lägenheten när jag kommer hem.

Min gamla skollärarinna dog för några år sedan. Jag läste dödsannonsen på internet. Hon blev inte ens sextio år. Det är alltid tragiskt när någon människa dör, t o m när gamla lärarinnor tackar för kaffet och drar vidare. De flesta av dem var nog inte onda, de trodde bara på skiten.
Hon hette Birgit och vi var hennes första skolklass. Hon var nyutexaminerad direkt från lärarhögskolan. Då var hon en ung flicka på tjugofyra år, jag var sju år och hon ansåg att matematik var viktigt för mig och att jag skulle lära mig att äta kalops.
Jag undrar var hon fick de där dumheterna ifrån?
Kanske från samma ställe som alla de som anser att kalops tillsammans med familjen på bestämda tider är meningen med livet?
När vi konfirmerade oss så dök hon upp och gav oss ett var sitt kuvert med en liten hälsning. Jag hade inte sett henne sedan tiden i lågstadiet. Längst ned i botten av kuvertet låg ett litet kors. Jag har kvar det än idag.
För några år sedan låg hon på sjukhuset och dog i cancer. Några från min gamla skolklass var där och hälsade på henne. Jag var inte där. Det hade varit hyckleri.
Men om jag hade varit där så hade jag kanske sagt något dumt. Jag hade frågat henne vad hon hade för nytta av den förbannade matematiken nu? Och kanske hade jag även påmint henne om våra stunder i skolmatsalen.
- Det är kalopsen! Du skulle aldrig ha käkat skiten! Det gjorde inte jag och nu är det du som ligger här.
Och så skulle jag gå.
Men sedan skulle jag vända tillbaka och be om ursäkt. För hon gjorde det hon trodde var rätt. Hon trodde på skitsnacket. Det är det många som gör.

Friskvård på jobbet. Del - 2.

2010-03-30T07:42:00.003+02:00

- Du går ju till jobbet varje dag. Du kommer att vinna!
Sade Julia till mig när vi satt i bilen på väg till vårt uppdrag.
Jo, det trodde jag också. Jag har fyra kilometer till jobbet enkel väg. Det blir åtta kilometer om dagen fem dagar i veckan. Fyra mil i veckan!
- Vad ska du göra med din ledighet om du vinner?
Undrade hon.
- Umgås med nymfomaniska fotomodeller, sniffa kokain och bestiga några berg. Full fart som vanligt alltså! Vad trodde du?
Julia svarade inte. Hon satt tyst och tittade ut genom rutan. Till slut så började hon prata om sin far. Hon sade att han var i samma ålder som mig, Hamid och Jocke. Hon undrade om han var lika omogen som oss.
- Och den där jävla Hamid är värst!
Tänk om hennes far betedde sig lika illa bland sina arbetskamrater? Tänk om han var lika barnslig?
- Nej, det tror jag inte. I så fall hade han inte klarat av att uppfostra dig. Och han gjorde ju ett bra jobb, inte sant?
Julia oroade sig för sin far. Hon sade att han var mycket ensam.
- Han har ju dig, eller hur?
Ja, och det var det som var problemet. Julias far hette Sten och han hade alldeles för mycket tid över. Han levde ensam och hälsade ofta på Julia. Han kunde dyka upp helt oanmäld och knacka på hennes dörr en tidig lördagsmorgon. Han lade sig i Julias liv hela tiden. Han vaktade på henne. Han behandlade henne fortfarande som en liten flicka.
- Jag fyllde tjugofem år förra månaden! Jag fick hela bokserien med Kulla-Gulla!
Hon talade om att så fort hon träffade en pojkvän så tog han reda på deras telefonnummer, sedan ringde han upp och hotade dem med stryk. En gång när hon var arton år så hade hon träffat en punkare, honom tyckte fadern naturligtvis extra illa om. En massa nitar och piggar som stack ut överallt. Inte jobbade han heller, istället gick han och slog dank vid någon jävla konstskola. Ville bli poet.
Poet mina håriga ballar! Tänkte Fadern. Skriva en massa snusk om min lilla dotter!
Han ringde upp honom, låtsades vara vänlig och gjorde upp om ett möte vid ett lantligt café utanför stan.
- Tänkte vi kunde bekanta oss lite!
Han startade upp fikastunden med att gnugga punkarens ansikte i den grusade gångstigen som ledde upp till caféet.
- Ha snuskiga tankar om min lilla dotter va?
Innan polisen kom så hann han även med att försöka dränka honom i en regnvattentunna.
- Skriva snusk va? Är det något fel på att köra cementblandare?
Sådär hade det hållit på hela tiden. Ingen man dög åt Julia. De var sexgalningar allihop och förresten så var Julia alldeles för ung för att intressera sig för pojkar!
- Din far är en man! Sade jag. - Och som man så vet han hur män tänker. Ingen far vill att hennes dotter ska bli utnyttjad. Din far är rädd om dig. Han gör bara sitt jobb!
Julia sade att vi män inte fattade någonting. Att vi var idioter som satte kvinnor på piedestal och att kvinnor inte alltid var så oskyldiga som vi så gärna ville tro.
- Tyst! Du kanske förstör min illusion av din obefläckade renhet och oskuld.
Julia sade att hon kanske skulle få manligt sällskap ikväll.
- Det kanske är en jättestor neger! Sprit skulle han ha med sig också! Massor med sprit!
- Ok, det räcker!
Julia sade att hon bara försökte tala om för mig att hon inte behövde ytterligare en farsa.
- Jag trodde vi var kompisar! Då är det meningen att du ska förstå mig, inte försvara min farsa!
Hon hade rätt. Det var lika bra att jag höll tyst. Och så gjorde jag det. En liten stund i alla fall.

Rötslamsrensning är precis så tråkigt som det låter. När vi kom fram så bytte vi om och sedan var det bara att hoppa ned i stora betongkammare. Vid varje hörn sitter det stora filter och de slammar naturligtvis igen med jämna mellanrum. De måste skruvas loss, tas upp och spolas rena med högtryck.
Det är tråkigt.
Det är dumt.
Solen sken, det var varmt och rasterna blev längre och längre. Det vill gärna bli så när det inte finns någon chef i närheten. Ni vet, frihet under ansvar och allt det där skitsnacket.
Vi satt och pratade om allt och ingenting. Vi diskuterade varför vissa föredrog att använda höger hand och andra vänster. Det var ett mysterium värt att analysera en stund. Julia undrade vilket hand jag använde när jag runkade.
- Vänster!
Sade jag snabbt utan att tänka mig för. - Jag menar, det är naturligtvis min flickvän som använder vänsterhanden när hon runkar mig!
- Flickvännen va? Gör hon det ofta?
- Ja, varje dag. Hon tycker att det är jätteroligt!
Sedan dök det upp en chef. Göran. Den elaka som hade kommenderat ut oss till rötslamsanläggningen. Vi han aldrig dra på oss skyddskläderna och börja jobba. Vi låg i gräset och rökte när skuggan föll över oss. Han började genast skälla. Han kallade oss för smitare och att han minsann visste vad jag gick för och om han hade fått bestämma så skulle jag ha fått sparken för länge sedan. Han gormade och svor precis som om det var hans företag. Han nämnde något om ansvar mellan svordomarna och om plikt, om arbetslösa som stod i kö för att få mitt jobb och jag vet inte vad.
- Här jobbar man och sliter…
Han sade åt mig att försvinna.
Så då gjorde jag det. Jag åkte iväg och lämnade bilen och sedan gick jag hem. Stegräknaren var fäst vid midjan. Den räknade på och verkade fungera alldeles utmärkt. Fyra km hem, enkel väg. Det skulle bli många steg innan tävlingen var över.

Nästa dag blev jag inkallad till min chef. Inte den elaka, min snälla chef. Hon hade fått klagomål på mig och det var inte svårt att räkna ut vem det var som hade varit och skvallrat. Hon sade att Göran hade synpunkter på min attityd. Jag hade inte den rätta inställningen till mitt arbete och att jag var en notorisk smitare. Det kunde väl inte stämma, eller?
- Verkligen inte!
Nä, det kunde hon inte tro. Jag som var en sådan pigg och rask man som brann av arbetslust, eller hur?
- Ja, det är nästan så att det tar över ibland!
Hon tittade på mig. Hon känner mig väl. Vi har jobbat tillsammans i fem år. Vi har en outtalad överenskommelse. Ställer jag upp för henne så ställer hon upp för mig. Jag har jobbat övertid många helger när ingen annan har ställt upp. Storhelger. Påsk, midsommar, jul osv. Helger då de flesta vill vara hemma med sina familjer. Familjegulli-gull har aldrig intresserat mig. Jag kan lika gärna vara på jobbet.
- Då är vi klara med varandra!
Sade hon.
Jag gick därifrån. Jag behövde inte oroa mig.
Men några veckor senare blev jag däremot oroad. Varje fredag så lämnade vi in resultaten från våra stegmätare. Jag är ingen tävlingsmänniska, jag skiter i sådant. Men alla trodde att jag skulle vinna. Nu låg Hamid först. Han hade en överlägsen ledning. Jag låg tvåa. Hur var det möjligt? Hamid är en man som överhuvudtaget aldrig någonsin rör sig i onödan. Jag promenerar nästan en mil om dagen.
- Jag har alltid legat i hårt på jobbet. Det är ett jävla flängande!
Var hans förklaring. Alla skrattade. Alla kände till Hamid och hans arbetstakt. Han var mannen som kunde dra ut på ett jobb i det oändliga. Nu började alla fråga honom vad han skulle göra med sin lediga tid om han vann.
- Tja… Det blir nog en del promenerande kan jag tänka. Kanske lite crosstraining också!
Hamid måste promenera av bara helvete, eftersom han hade ett sådant försprång. Jag har fyra km till jobbet. Hamid bor i närheten av vår arbetsplats. Det betydde att han promenerade en hel del på sin fritid. Det var raska tag minsann!
När jag promenerar så brukar jag alltid börja fundera efter någon kilometer. Hjärnan börjar gå på högvarv. Jag fantiserar, löser problem eller tänker tillbaka på gamla händelser. Det är rätt så trevligt. Efter några kilometer så känns det som om hjärnan fungerar mycket bättre än vanligt. Det är som att släppa på den mentala handbromsen. Jag undrade vad en sådan ytlig person som Hamid tänkte på?
- Jag tänker på knulla!
Ja, det förvånade mig inte.
När Hamid sträckte sig över bordet efter sockerskålen gled hans arbetskjorta upp över armen, jag såg att han hade något fäst vid sin högra handled. Det var stegräknaren.
- Är du högerhänt, Hamid?
Jo, det var han. Varför undrade jag det?
- Nä, ingenting. Jag bara undrade.
Allt får sin förklaring. Jag tänker inte säga något till någon annan. Jag tänker låta honom vinna. Det förtjänar han.

För övrigt så kan jag väl säga att Tallinnkryssningen blev trevlig. För att jag skulle få ut mesta möjliga av resan så skippade jag starkspriten. Jag höll mig till vin istället. Det gick sådär…

Sticker iväg...

2010-03-23T07:23:00.002+01:00

Sticker iväg en sväng till Tallinn. Snart tillbaka! Hej så länge!

Friskvård på jobbet. Del - 1.

2010-03-22T07:32:00.003+01:00

Ibland så har jag absolut ingenting att skriva om. Då skriver jag i alla fall. Jag gillar alldeles vanliga berättelser om vanliga människor som vandrar genom sin alldeles vanliga och tråkiga vardag. Människor som inte lever något äventyrligt liv, som aldrig kommer att hamna på något omslag till en skvallertidning och som ingen ser upp till. Människor som går till sina arbeten varje morgon och som kommer hem till sin familj varje kväll. Eller hem till en tom lägenhet och en dröm om en flickvän, eller till sin katt eller hobbies.
Jag tillhör inte De vackra och lyckade människorna. Inte mina vänner heller. Jag har inget intresse av att tillhöra den spännande världen. Därför skriver jag inte om den.
Jag tror att vardagslivet innehåller tillräckligt mycket spänning och humor men de flesta märker aldrig av det. De tror att deras liv är tråkiga. Att det inte händer något och därmed finns det inget mer att orda om. Inget att berätta för någon. Därför håller de tyst.
De stannar aldrig upp och lyssnar.
På ett alldeles vanligt lager eller städföretag så pågår äventyret varje dag. Det är kanske inga bomber som exploderar, inga vilda skottdueller och få kvinnor jobbar extra som fotomodeller för Vogue och Elle. Men ibland så händer det grejer! Den eviga ungkarlen Olle möter sitt livs kärlek när han ska fixa sina bankärenden under en lunchrast, Birgitta kanske äntligen blir med barn efter många år av kämpande och den medelålders och mycket korrekta kontorsfjanten Sten-Åke drabbas av medelålderskris av den svårare sorten och åker dit för grov rattfylla. En tidig sommarmorgon framför han sin kommunalblåa Volvo i full fart ute på motorvägen med en halvt urdrucken sjuttiofemma i knät och baksätet fullt med tonårstjejer i scoutuniform. Polisen får inte stopp på ekipaget förrän Sten-Åke skär en vänsterkurva lite för snävt och brakar rakt ut på en åker och knäcker både hjulupphängning och sitt rykte som helnykter och skötsam familjefar och scoutledare.
Sådant här händer varje dag, på arbetsplatser runt om i Sverige. Det är alldeles vanliga människor, jobbarkompisar till dig och mig. Du och jag.
Vi lever en stor del av våra liv på våra arbeten. Vi träffar våra partners på jobbet, Vi äter vår mat i lunchrummet och gömmer oss för cheferna så gott vi kan. Ibland klantar vi till det och får sparken. Någon gång får vi löneförhöjning. Ibland vi får nya vänner. Gamla arbetsplatser upphör och nya tillkommer och mitt uppe i alltihopa så måste vi försöka att få vår ekonomi att gå ihop.
Det finns massor att skriva om! Massor att berätta! Om man bara stannar upp och lyssnar.

Företaget fick för sig att vi behövde friskvård. Det blev föreläsning under betald arbetstid vid informationssalen. En ung kvinna från Friskis & Svettis dök upp och ställde sig längst fram. Hon såg bra ut. Det var något präktigt och rejält över henne. Hon såg ut som en ung kvinna som mycket väl skulle kunna leda Kyrkans Barntimma. En kvinna man gifter sig med.
- Borde knullas!
Hörde jag Hamid viska till Jocke och Fredda.
- Efter mig i så fall!
Svarade Jocke.
Hon presenterade sig som Fanny och började redogöra för alla fördelarna med träning och att hålla sig i fysisk i god form. Man minskar risken för hjärtsjukdomar, diabetes m.m. och orkar prestera mer på sitt arbete.
- Visa pattarna!
Hojtade någon lustigkurre längst bak.
Fanny kom av sig men fann sig snabbt och fortsatte. Hon hade skinn på näsan. Jag tyckte synd om henne. Det kunde inte vara lätt att stå framför en massa människor som var negativt inställda till allt vad motion och fysiska aktiviteter hette. Ingen skulle lyssna på vad hon hade att säga. Ändå fortsatte hon.
Efter en stund tog hon fram ett stort gummiband och började genomföra övningar. Hon böjde sig framåt, lindade gummibandet runt ett ben och drog. Alla muskler kunde tränas med enbart ett gummiband minsann. Hon drog, upp och ned, bakom ryggen och runt nacken.
Många utav männen stirrade på hennes stora gungande bröst. Hamid satt som förhäxad.
- Herregud vilken stake jag har fått!
Viskade han.
- Jag också! Viskade Fredda tillbaka. – Fy fan vad kärringen ska få när jag kommer hem!
- Lika mycket som jag brukar ge henne?
Sedan kom en av personalcheferna fram och bad dem hålla käften. Precis som en biografvaktmästare under en eftermiddagsmatiné med Tarzan.
Ungefär tvåhundra personer hade blivit beordrade till informationssalen. På vårt företag är vi rätt så jämt fördelade mellan könen. Den kvinnliga hälften satt och funderade på vad de skulle göra när de kom hem efter jobbet. Den andra hälften satt och hade ståkuk. De visste vad de skulle göra när de kom hem.
När Fanny lyfte sina armar högt upp i luften och drog i gummibandet så brösten gungade hördes det en kollektiv suck från den manliga delen av församlingen.
- Åh fy fan! Nu tror jag vattnet gick för mig!
Utbrast Hamid.
Innan Fanny avslutade föreläsningen så delade hon ut stegräknare vill var och en. Det var något som högsta chefen hade bestämt sedan tidigare. Nu skulle det bli tävling. Alla skulle bära stegräknare och en vinnare skulle koras vid slutet av året. Priset skulle bli två dagars ledighet med full betalning. Lade man dem i anslutningen till helgen skulle det bli fyra dagar av sammanhängande ledighet.

Vi satt och snackade om hur vi skulle använda våra lediga dagar om vi vann. Hamid satt som vanligt och tråkade Fredda för hans familj.
- Vad skulle du göra, umgås med barnen?
- Ha! Ha! Ja, säkert…
Svarade Fredda.
Hamid och Jocke drog sig till minnes att Freddas äldsta dotter hade fyllt arton år och var det som så att hon behövde några stabila fadergestalter att luta sig emot så ställde de gärna upp.
- Fy fan vad ni är omogna!
Skrek tjejerna i kör.
Jag frågade dem vad de skulle göra under sin ledighet, om de vann.
Anki skulle åka iväg till sin kille i Uppsala. Han studerade på universitetet däruppe. Något avancerat som inbegrep matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Jag undrade varför.
- Varför jag ska hälsa på min kille?
- Nej, varför studerar han?
Det var för att bl a slippa sådana skitjobb som vi hade. För mig så är alla jobb skitjobb. Vissa kräver studielån och engagemang. Andra jobb räcker det med att man sköter, att man kommer i tid och lyder order. Jag kommer aldrig att förstå mig på människor.
- Han kanske vill ha ett intressant och givande jobb!
Anki försvarade sin kille.
- Tycker han det är roligt att räkna?
Själv så tycker jag det är roligt att ligga i min säng och käka pizza och läsa en god roman. Resa kan också vara rätt så kul. Eller att dricka sprit, lyssna på rockmusik och drömma sig bort. Synd att det inte finns några sådana utbildningar och yrken.
Anki tyckte att jag borde söka in på Särvux. Jag kunde ju alltid börja med Läs och Skriv.
- Det har jag gjort. Jag saknade behörigheten. Jag måste ha giltigt betyg från Hör och Härma först!
Madde visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon är ny i stan och har inte så många vänner förutom sina jobbarkompisar. Jag vet hur det är. Jag har varit i samma situation. Jag sade till henne att det säkert skulle lossna så småningom men att hon inte skulle använda sig av min gamla metod för att stå ut med ensamheten, dvs hälla i sig massor med sprit.
- Jo, gör det! Gärna hemma hos mig! Jag bjuder!
Sade Hamid.
Alla tjejerna skrek i kör att han skulle hålla käften.
- Här försöker man vara snäll och givmild…
Sedan reste sig allihop och gick iväg till sina arbetsuppgifter. Kvar satt jag och Julia. Vi var i poolen och hängde liksom i luften. Ingen chef hade dykt upp och talat om för oss vart vi skulle och vad vi skulle göra, och man är ju inte så dum så att man söker upp dem och frågar. Därför satt vi kvar och väntade. Det är det bästa man kan göra. Har man tur så kan man klara sig i flera timmar innan man blir upptäckt av någon chef. Det gäller dock att man sitter väl synlig, så att man inte kan bli anklagad för att smita och hålla sig undan. Det känns lite grand som att stå upprätt i en skyttegrav under full beskjutning. Man kan klara sig, eller också får de in en fullträff.
- Varför sitter ni här?
Undrade en chef som kom förbi. Det syntes att han var sorten som gillade att dela ut jobb. Den elaka sorten. Vi sade som det var, att vi väntade på att få jobb.
- Ni har aldrig funderat på att ta något som kallas för egna initiativ?
- Nä.
Vi åkte på rötslamsrensning ute på ett industriområde. Där fick de in en riktig fullträff.

Fortsättning följer...

Samtal med Gud och Hamid.

2010-03-18T04:58:00.004+01:00

Allt eftersom att jag har blivit äldre så har jag börjat känna av en viss andlighet hos mig själv. Jag har alltid hoppats på Gud och det gör jag fortfarande, hoppas, jag tror inte. Men Gud börjar kännas mer och mer närvarande på något vis. Ofta känner jag (eller inbillar mig) att det finns något bakom alltihop. Jag uppskattar mer och mer det lilla i tillvaron. Lyckan behöver inte längre vara en biljett i handen mot ett okänt resemål, eller en femdagars fyllefest vid ett köksbord tillsammans med ett gäng andra skrikande dårar. Idag räcker det med en ledig dag och en tidig morgon vid datorn tillsammans med cigg och en kopp Skånerost för att jag ska känna mig lycklig. Eller en ljummen sommarkväll under stjärnorna ute på balkongen.
Det har sina fördelar med att bli äldre. Man lär sig att uppskatta de enkla tingen i vardagen. Ibland när jag står ute på min balkong en tidig sommarmorgon och tittar ut över takåsarna så kan jag förnimma en närvaro av något. En förnimmelse av storhet och mening. Det finns någon eller något däruppe som hela tiden har haft en plan för mig. Det är meningen att jag ska vara den jag är och göra det jag gör.
Varför nu Gud vill att jag ska vara en cynisk tönt utan ambitioner vet jag inte, men jag antar att jag kommer att få svar på det den dagen jag möter honom. Han kommer att få fullt upp när jag knackar på hans dörr uppe vid hans kontor, för jag har många frågor som jag vill ha svar på. Han får nog avboka några möten med ärkeänglarna för det här kommer att ta tid!
Jag ska fråga honom varför han aldrig gav mig något intresse som gick att leva på. Jag är helt övertygad om att mitt liv hade blivit så mycket enklare om jag hade tyckt att det var roligt och intressant att svetsa eller leda ett gäng kontorsfjantar mot nya mål och visioner.
- Jag hade en kompis som blev lycklig av att svetsa ihop plåtbitar, och han var inte dummare än mig! Han hade jobb hela sitt liv, jag fick flytta runt och leta upp nya skitjobb!
Han skulle nog le och fråga mig om det verkligen hade varit så farligt.
- Hade du inte rätt så kul trots allt?
Jo, när jag tänker efter så hade jag faktiskt det. - Du gillade ju att skriva, vad skulle du annars ha skrivit om?
Han hade rätt.
- Men de där bölderna jag fick när jag var tonåring, dem kunde jag ha varit utan! Vad var vitsen med dem? Och min tafatthet? Jag var en tönt! Alla hatade mig! Jag var tvungen att flytta!
Gud ler ännu en gång och frågar mig om jag minns den där svarta tjejen som jag träffade uppe i Stockholm en gång för så länge sedan. Jo, det är klart att jag gör!
- Du ser, henne hade du aldrig träffat om du inte hade varit tvungen att flytta. Faktum är att utan bölderna och dina övriga problem som jag gav dig så hade du aldrig kommit iväg! Jag var tvungen!
Ännu en gång hade han rätt. Det går inte att vinna över Gud. - Och du minns henne ännu! Vilken jävla grej va?
Jo, det var det. Hela livet är en jävla härlig grej. Det känns bra att ha fått den insikten idag.

På jobbet har jag ingen att prata med om sådana här saker. Tvåhundra personer är anställda på företaget jag jobbar vid, kontorsfjantar och praktikanter oräknade. På en sådan stor arbetsplats så blir det gärna att man väljer ut vissa som man umgås med, man blir ett litet ”gäng”. Jag tillbringar mina dagar bland folk där man får namn som ”Professorn” om man försöker att diskutera den senaste romanen man har läst.
Hamid är en rolig kille, med beteckningen på just rolig. Så mycket mer är det inte. Hamid är mannen som alltid super sig full och visar kuken för chefen under firmafesterna. Han är bra på att dra vitsar och anekdoter och gillar du samtalsämnen som uteslutande handlar om knulla och sprit så skulle du bli bästis med honom. Jag gillar honom, men det kan bli tjatigt i längden att ideligen lyssna på en medelålders man och hans svammel om fyllefester och fallna kvinnor. Hamid umgås ofta med Jocke på fritiden, en riktig spritlampa det också. Jocke skämtar ofta om att han bara dricker tre gånger om året. Det stämmer. Jocke är periodare av gammalt fint märke. Varje period brukar vara en dryg månad. Däremellan dricker han bara under helgerna.
- Tre gånger! Fyller alltid Hamid i. - Det är lika många gånger som jag har suttit av tid för rattfylla sedan jag kom till Sverige!
Sedan skrattar de båda högt, snurrar runt och slår sina handflator mot varandra. Där satt den igen!
Ja, de är ena riktiga lustigkurrar, Hamid och Jocke. De sysslar mest med patrullstädning. Trappuppgångar och källarförråd. De hämtar ut bilen varje morgon ur förrådet och drar iväg mot sina städobjekt. Eftersom båda har gjort tid för grov rattfylla så är bilen av naturliga skäl försedd med alkolås. Det sägs att de brukar blåsa åt varandra ibland men det kan mycket väl enbart vara ett elakt rykte.
Fredda är också med i gänget men skiljer sig från oss övriga i och med att han är gift och har familj. Men det händer att han smiter hemifrån under helgerna. Runt oss så surrar det även några kvinnor, Madde, Anki och Julia. I vårat gäng är vi sammanlagt sju stycken. Ibland kan det utökas med Spöket, en slö praktikant som mest bara fladdrar förbi lite då och då i ögonvrån.
Detta är mina jobbarkompisar. Mina vänner.
När de inte drar vitsar om negrer och bögar, eller planerar för kommande fylleslag så är det oftast tyst. När jag försöker att prata om något seriöst så säger de att jag har läst för mycket poesi. Jag har inte längre någon att prata med.

Ibland får cheferna för sig att skicka iväg några av oss på kurs. Då har man tur. Sköna, slappa dagar med full betalning. Det är bara att luta sig tillbaka i stolen och låta sig sövas av kursledarens genomgång av något fullkomligt ointressant och meningslöst. I somras blev jag och Hamid ivägskickade ända till Eskilstuna på en tvådagarskurs i golvvård.
Tidigt på morgonen så kvitterade vi ut bilen, körde ut på motorvägen och drog österut. Det var en av dessa för Sverige mycket ovanliga sommarmorgnar med sol och värme trots att det var mycket tidigt på morgonen.
- Det var länge sedan man doppade veken!
Sade Hamid.
- Känns det inte alltid så?
Jo, det höll Hamid med om.
Sedan satt vi och snackade om den nya kvinnan som hade börjat på jobbet förra veckan. Hon verkade trevlig. Hon hette Carina och var i slutet av trettioårsåldern. Inga barn. Sådant höjer helt klart en kvinnas attraktionsvärde. Carina var den sortens kvinna som man skulle kunna ha långa och trevliga samtal med under sommarnätterna. Carina var en kvinna att uppleva soluppgången tillsammans med. Hamid verkade gilla henne.
- Funderar du på att bjuda ut henne?
Nej, det gjorde han inte.
- Jag funderar på att försöka knulla henne!
Jaha. Ja, där ser man.
Hamid är den sortens man.
Vi stannade vid en rastplats för att käka frukost. Klockan var halvsju på morgonen, solen sken och det var redan över tjugo grader varmt. En sådan härlig morgon! Jag ställde mig och såg ut över de mogna vetefälten. Det var helt tyst, men om man lyssnade noga och vände blicken in mot sitt eget universum så kunde man liksom höra ett bakgrundsbrus. Vissa kallar det för Guds närvaro. Om det är så vet jag inte, men jag kände helt klart en slags storhet i situationen. Jag tänkte på mitt liv, på det som varit och på det som skulle komma. Bortsett från det ständigt närvarande arbetstvånget så hade det varit bra hittills. Jag hoppades att det skulle bli ännu bättre. Hamid stod tyst intill mig. Jag frågade vad han tänkte på.
- Jag tänker på fitta!
Sedan hoppade vi in i bilen och åkte vidare.
- Har du hört den om bögen som skulle simma över engelska Kanalen?
Ja, det hade jag gjort.
- Ok, men den här då? Det var två negrer som skulle ta in på hotell…
- Jag har hört den också!
Jag har hört dem allihop. Det finns inget mer att säga. Inget mer att prata om.
Och jag har tjugo år kvar innan jag får gå i pension.

Filmkväll.

2010-03-16T05:14:00.002+01:00

För några dagar sedan ringde en jobbarkompis, Julia. Henne har jag skrivit om tidigare. Vi brukar umgås lite till och från på fritiden, trots vår stora åldersskillnad. Hon är tjugo år yngre. Det går bra i alla fall, men ibland blir åldersskillnaden tydlig, ja förutom då att hon är en vacker, ung kvinna och jag en ful medelålders gubbe. Hon lever trots allt i en helt annan värld än mig, en annan verklighet.
Julia ringde och frågade vad jag gjorde.
- Ingenting.
Jaha. Hon undrade om jag hade tråkigt och nej, det kunde jag inte säga att jag hade. Jag gillar att göra ingenting.
- Ska vi hyra film?
Undrade hon.
- Varför då?
Undrade jag. Visst, jag gillar att kolla på film, men då är jag helst ensam. I nödfall med flickvännen.
- Varför? Ja… Jag trodde att du gillade att kolla på film men skit i det då!
Hon tyckte också att jag borde gå en kvällskurs i social kompetens – Lär dig att möta dina medmänniskor i vardagen på ett korrekt och tillfredsställande vis utan att såra dem i onödan.
- Jag kollade kurskatalogen, under rubriken målgrupp så var det ett foto på dig!
Och så lade hon på.
Jag är rätt så bra på att reta upp folk. Det är aldrig min mening, det råkar bara bli så. I det här fallet så tolkade vi språket olika. Det blir ofta så när människor som tillhör två helt olika generationer möts.
Om du som läser detta är en ung tjej eller kille som av någon outgrundlig anledning skulle få för dig att ringa till en medelålders man och fråga vad han gör så skulle han antagligen svara på samma sätt som mig: Ingenting.
Det ska man inte ta bokstavligt. Naturligtvis sitter han inte rakt upp och ned på en stol och glor rakt ut i luften och väntar på att livet ska börja för det susade förbi redan med förmiddagsbussen och det hann aldrig tala om vart det skulle.
Ingenting betyder istället att han kopplar av. Han kanske umgås med sin dotter eller son, eller också kanske han sitter vid datorn, porrsurfar och tar sig en runk så att han slipper ljuga för sin lika medelålders fru att han faktiskt inte har lust till något gosi-gos i sängen, trots att det är lördag.
- Du vet Lisa, man blir ju inte yngre! Jag har inte haft stake sedan i våras när vi invigde nya utomhusgrillen!
Eller också kanske han sitter som jag och tänker för sig själv: Nyss var jag arton år och satt med mina kompisar och skrattade och kollade på film. Nu sitter jag här och fattar ingenting. När jag kollar mig i spegeln ser jag en okänd gammal man utan hår och i min säng så ligger det en gammal kärring som är i samma ålder som min mor var en gång för väldigt länge sedan.
När jag var arton år.
Vad fan hände egentligen?

Vi var ett gäng killar som höll ihop. Vi umgicks jämt. När vi inte ägnade oss åt att dricka sprit och bli nobbade av flickor så laddade vi upp med pizza hemma hos någon och kollade på film. Vi brukade hyra en hel bunt med filmer och satt uppe och kollade hela natten. Det var aldrig tyst. Alla snackade hela tiden. Samtalen rörde sig enbart kring rockmusik, sprit och tjejer. Det var en ständig kamp, alla försökte att överträffa varandra hela tiden.
- Igår fick jag knulla!
Utbrast Nicke mitt i en scen där ett gäng amerikanska soldater just höll på med att bränna ned en nordvietnamesisk by.
Detta ständiga skitsnack.
Sådana påståenden smulades sönder omedelbart. Efter en djupgående analys så var vi alla överens om att Nicke hade spanat in en snygg tjej på stan som han ville knulla. Sedan hade han fått stånd och gått hem och hissat skinn.
- Håll käften! Jag försöker att kolla på filmen!
Skrek Nicke.
Sådär höll det på. Jag begriper inte hur vi kunde få ut något av filmerna. Idag måste jag ha det tyst och lugnt omkring mig när jag kollar på film.
När jag var riktigt liten så gillade jag en serietidning som hette Dennis. Tror inte den finns kvar, men den handlade om en liten pojke på sex år eller något som bodde tillsammans med sina föräldrar - Alice och Henry - i en amerikansk villaförort. Det var egentligen en fånig serie även om den hade sina poänger. Med åren så tappade den i kvalitet och blev till massproducerad smörja. Hur som helst så gillade Dennis att driva sina föräldrar och sina grannar till vansinne. En hårt prövad granne som hette Farbror Nilsson var ofta måltavlan.
Farbror Nilsson var pensionär och ville bara vara ifred. Han ville ligga i sin solstol under dagarna och läsa tidningen eller en god bok. Han ville inte bli störd. Han ville njuta av ensamheten och livet. Det fick han inte. Antingen så dök Dennis upp och jävlades, eller så fick han problem med sin älskade trädgård. Oftast var det Dennis hund Ruff som fick för sig att gräva ned sina ben i Farbror Nilssons välansade gräsmatta. Farbror Nilsson ville ha lugn och ro och ägna sig åt sig själv och sina blommor. Eller ligga i solstolen och läsa sina böcker. Det fick han inte.
Ibland hängde Dennis över staketet och ställde dumma frågor till Herr Nilsson.
- Vad gör du för något?
Minns jag att Dennis ofta frågade. Lika väl minns jag den frostiga pratbubblan och svaret: Jag läser!
- Varför då?
Med tillkämpad vänlighet så förklarade Farbror Nilsson att han gillade att koppla av. Det där förstod aldrig Dennis. Vadå koppla av? Då händer det ju inget! Vad var det för roligt med det?
Jag förstod det inte heller.
Då.
Idag förstår jag det verkligen. Då kände jag samhörighet med Dennis. Idag känner jag sympati för Farbror Nilsson. Stackars gamle man som inte fick vara ifred. Om jag hade fått ta över jobbet som manusförfattare till serien så hade jag nog givit Farbror Nilsson en ny hobby istället för de där jävla blommorna, en källare med en fullt utrustad tortyrutrustning.
- Vill du se på mina gamla leksaker som jag har nere i källaren lille vän?
Det vill naturligtvis lille Dennis. Han skiner upp som en sol och ler hela vägen nerför trapporna till Farbror Nilsson källare.
- Här har vi en rolig pryl som kallas för Järnjungfrun, Säger Farbror Nilsson, - Den kan man ha mycket kul med! Nu ska jag visa di…
Och just där så kommer redaktören inrusande och ger mig sparken.
Jag tror att min karriär som manusförfattare i serietidningsbranschen skulle bli tämmeligen kort. Ännu ett yrke som jag inte skulle passa till.

När jag var tonåring och satt med mina kompisar och kollade på film vid åttiotalets början så önskade vi inget hellre än att det skulle finnas några flickor som ville kolla på film tillsammans med oss. Jag brukade fantisera om att det ringde en flicka hem till mig.
- Ska vi hyra film?
Men det ringde aldrig någon. Få flickor ville umgås med en kille som bar glasögon och hade ansiktet fullt med finnar och bölder. Jag var en tönt. Jag hatade att vara en tönt. Jag försökte dölja det genom att vara något som jag inte var. Jag bar jeansjacka, hällde i mig sprit och var långhårig. Det hjälpte inte.
Jag var fortfarande en tönt som var utklädd. Någon hade hängt på mig en jeansjacka och stuckit till mig en brännvinsflaska. Jag trodde det skulle dölja min töntpersonlighet. Det gjorde det inte. Jag blev istället en berusad tönt med långt hår. Jag hade inte vad som krävdes och flickorna visste det.
Att bli äldre handlar om att acceptera den man är, att bli vän med sig själv. Mitt långa hår är borta och utav bölderna är det bara en del ärr kvar. Men jag är fortfarande en tönt och jag älskar det!
Jag vet inte om jag har vad som krävs och jag skiter i det också.
Klockan är halvsex på morgonen, jag ska strax iväg till jobbet och jag fyller fyrtiofem år idag. För många år sedan var jag arton år och ensam. Ingen flicka ringde till mig. Idag händer det att de gör det. Jag har glömt bort hur det var att vara ensam. Självvald ensamhet är en välsignelse. Ofrivillig ensamhet var en förbannelse.
Jag måste lära mig att uppskatta vad jag har och vara tacksam över att det finns människor som vill umgås med en sådan som mig.
Ikväll ska jag fira med pizza och hyra mig några filmer. Jag ska ringa till Julia och be om ursäkt och kanske har hon lust att komma över och kolla på film med mig? Men jag måste lägga mig tidigt för det är en arbetsdag i morgon också.
Jag har blivit fyrtiofem år och de har mig fortfarande.

Det nya sagobokslandet.

2010-03-11T05:05:00.003+01:00

Idag tillbringade jag lunchrasten vid ICA Maxi. Det brukar jag göra när jag har företagsbilen. Det är dumt att utmana ödet och ta lunch uppe på huvudkontoret. Där stryker det hela tiden omkring chefer som har nya jobb i bakfickan.
- Va bra att jag stötte på dig! Har du mycket att göra?
- Ja, det räcker till!
Då brukar de flina och säga att det är bra att man har ångan uppe för nu kommer det mer.
- Det är ett avlopp vid Biltema som har korkat igen, och det är jävligt bråttom!
En chef är en chef så det är bara att lyda order. De har oss allihopa. Ni kan få mig att lyda, men ni kan aldrig få mig att ta egna initiativ, brukar jag tänka. Det hjälper när det känns som mörkast.
Så jag brukar nicka och säga att javisst, jag tar det. Jag ska försöka att pressa in det i mitt schema.
- Det är bra! Full fart! Det är mina tag det!
Jag kan väl säga som så att det är egentligen så långt ifrån mina tag som det är möjligt. Men som sagt, en order är en order.
Därför brukar jag försöka att förlägga mina lunchraster så långt ifrån huvudkontoret jag kan. ICA Maxi ligger på andra sidan stan. Där trivs jag.
Min lunch är egentligen på fyrtio minuter. Det tycker jag är snålt. Jag brukar lägga till en halvtimma. I alla fall när jag inte är vid huvudkontoret.
Jag brukar köpa mig några färdiga mackor inne på ICA och sedan brukar jag sätta mig ute vid fiket och ta en kopp kaffe och titta på dumt folk. Fiket har samma mackor men där är de nästan dubbelt så dyra. Bättre att köpa dem inne i affären, och så får man även nöjet att spankulera omkring bland hyllorna en stund. Jag gillar att gå i affärer. Vid lunchtid så är de ofta befriade från gapiga barnfamiljer. De unga, ensamstående white trashmödrarna slipper man i regel också. De handlar vid Lidl eller Netto. Sådana otäcka affärer besöker aldrig jag. ICA Maxi vid lunchtid en vardag är oftast fritt från de värsta idioterna, man slipper att reta upp sig och bli förbannad.
För det mesta.

Jag ställde mig i kön för att betala mina mackor. Framför mig stod en kvinna med sin lilla son på kanske två år eller något. Det var inte den typiska, unga white trashkvinnan i mysbyxor, piercings och tribalstatueringar. Det verkade vara en lite äldre kvinna med ordning på livet och finanserna. En kvinna i karriären. Kanske trettiofem år eller något. Sonen såg också välartad ut. Inget snor som rann och öronen stod inte ut som två öppna bildörrar. Han såg helt normal ut. Inte skrek han heller. Än så länge fanns inget att reta sig på.
Och så började det helt plötsligt lukta skit. Färsk avföring.
- Nämen, började mamman, - Har du gjort pruttis i byxorna!
Där kom det.
Varför, varför måste alltid vuxna människor prata med barn precis som om de vore kompletta idioter? Varför kan de inte prata med normalt tonläge och använda sig av korrekta beskrivningar? Inte undra på att pellejönseriet når nya nivåer för varje generation som går. Jag har noterat att många idag avslutar inlägg och meddelanden ute på nätet med ”Kjamiz”. Vuxna människor använder sig av ett dagisspråk. Inte att undra på när de pratar med sina barn på samma vis som man pratar med en gullig kattunge.
Modern böjde sig ned och tittade ned i byxorna på sin son. Blöjan var full med skit.
- Nämen Rasmus, det är ju fullt med pruttbajs!
Inte nog med att hon pratade med honom som om han var efterbliven, hon hade döpt honom till... Rasmus! Hon kunde lika gärna ha döpt honom till Klas Klättermus, eller varför inte Bus-Linus från Äppelknyckargränd?
Hur tänker man när man ger en unge ett sådant namn som Rasmus?
Lilla gulliga, sötepöte teddybjörnen Rasmus!
Om fyrtio år så är risken stor att lilla Rasmus kommer att vara en överviktig och flintskallig medelålders man. Kanske finner man honom parkerad utanför en gymnasieskola. Han håller kuken i ett fast grepp och tittar på småflickorna som står och röker innan de ska gå in på sina lektioner. Han tänker att han skulle vilja ge dem en kjamiz. Då är inte Rasmus så gullig längre, och namnet kommer knappast att höja hans status när han sitter av tid för sexuella närmanden mot minderåriga.
Jag tror grabbarna på kåken skulle skrämma honom en smula. Sådana styggingar va? Lilla Rasmus kanske skulle bli rädd? Han kanske skulle fylla kriminalvårdens byxor med pruttbajs?

För ett tag sedan så gick jag förbi en affär som gjorde reklam för pälsgosisar. De hade fått in ett nytt parti och det var minsann extrapris på dem också. Jag vet inte ens vad en pälsgosis är för något men budskapet var riktat till vuxna människor. Småbarn kan oftast inte läsa. Som vuxen i dagens pellejöns- och cykelhjälmssamhälle så förväntas en vuxen människa veta vad en pälsgosis är för något.
Det finns en anledning till att en vuxen svensk idag använder sig av ett vokabulär som innehåller ord och meningar som kjamiz, snippa och bummelibum i byxorna. Det har satt sig i medvetandet på dem. De är uppväxta med dagisjollret och sedan för de det vidare till nästa generation. Det sker omedvetet och ingen reagerar.
Det är de som idag vill ha förbud mot rökning på uteserveringar, som kräver lag på cykelhjälm och som inför tvättstugevärdar som avlönas med skattemedel. För det är ju så jättedumt att blanda in polisen och bestraffa människor som tvunget måste lösa konflikter med våld.
Och som lök på laxen så ger de sina barn namn som passar bäst i gulliga sagor om buspojken Albin med den magiska slangbellan och hans gode vän Kasper – den jonglerande cirkusbjörnen.
Man anpassar dem till en beskyddande låtsasvärld där det värsta som kan hände dem är att Svarte Petter dyker upp och rånar dem på godispåsen efter fruktstunden på dagis.
Samtidigt så får våldtäktsmän, pedofiler och kvinnomisshandlare ett nytt hobbyrum och obevakade permissioner för i sagobokslandet Sverige finns det inga onda människor, bara sjuka människor som lider. De har problem, de lider minsann därför behöver de vård. Och de får det också!
Personligen så anser jag att de borde få knacka sten uppe i Lappland med en piska vinande över sina ryggar i minst tio år, men så är jag också gammalmodig av mig. Jag kallar inte skit för pruttbajs och jag avslutar inte ett meddelande med kjamiz.
Dumma mig, va?

En lugn, trygg och stabil man.

2010-03-09T05:07:00.004+01:00

När jag var arton år så fick jag min första kram av en flicka. Hon var i och för sig väldigt full, och hon hade tappat sina glasögon. Av någon anledning så kallade hon mig för Micke också.
Men i alla fall.
Det var stort när man var arton år och fullständigt oerfaren när det gällde det motsatta könet. Jag kände för första gången hur en flicka luktade. Jag minns faktiskt doften än idag. Hon använde ett schampo som hette Jane Hellen.
Jag minns också att jag var en av de sista i gänget som inte hade haft sex ännu. Jag minns att jag led över över det. Jag skämdes.
Det var tungt att vara arton år, bära glasögon och ha ansiktet fullt av finnar och bölder. Jag tillhörde inte de populära. Det var inte alltid så roligt som man minns det alla gånger.
Men första kramen kändes fin. Jag minns att jag tänkte att det var så här det var meningen att man skulle känna när man var ung.
Det var en kylig vårkväll och jag hade nyss fyllt arton år.

Igår fick jag en fin dag på jobbet. Jag åkte runt till kranskommunerna och levererade varor. Jag hade med mig Julia, en tjugofemårig ung kvinna. Vi har flera ungdomar på jobbet, jag kommer aldrig att förstå varför de stannar kvar. De är ju unga! Varför gör de ingenting? Varför häller de inte i sig en sjuttiofemma och stampar gasen i botten mot något annat? En ny stad eller vad fan som helst.
- Ja, för dig gick det ju bra!
Sade Julia.
- Men jag försökte i alla fall!
Fräste jag tillbaka. - Jag försökte! Det är huvudsaken!
Jävla Julia! Men hon är bra. Vi kan prata om allt. Trots att det är tjugo år mellan oss så är vi goda vänner. Ibland spelar åldern ingen roll. Man träffar någon som man känner att det stämmer med. Det är inte ofta. Då spelar ålder och kön ingen roll.
Om jag och min flickvän skulle få problem med sexlivet så skulle jag inte ha några som helst problem att prata med Julia om det.
- Min flickvän klagar på att hon är öm! Hon tycker att jag borde genomgå en kukförminskning. Vad tror du om det?
- Ha! Ha! Nu fantiserar du igen!
Julia började hos oss som sommarvikarie. Sedan försvann hon. Sedan kom hon tillbaka igen. Och så håller det på. Ett nytt vikariat på en månad. Sedan får hon gå hem. Hon stämplar a-kassa och sedan kommer hon tillbaka. Hon jobbar ungefär varannan månad. En trevlig tillvaro. Så skulle jag också vilja ha det. Julia har blivit erbjuden fast anställning men hon tackade nej. Hon trivs med sitt nuvarande upplägg.
- Jobba varje dag och så? Nej, det är nog inget för mig!
Julia har den rätta inställningen. Hon har potential.
Hon har även en talande papegoja. De bor tillsammans i en pytteliten etta på samma gata som mig. Papegojan är mycket läraktig. Jag har lärt honom en del.
Julias far heter Sten och brukar dyka upp hos henne då och då. Julia är hans enda barn och enligt fadern är hon lika ren och orörd som Jungfru Maria. Eller borde vara i alla fall, om nu Sten inte har missat något, vilket han inte trodde. Total kontroll, det är vad som gäller. Det visste man ju hur det kunde gå om man inte höll koll på kvinnorna, se bara på Julias mor. Hennes far hade minsann haft dålig koll, det var Julia ett levande bevis på.
- Herregud vilken stor kuk! Utbrast papegojan en dag när Julia satt och fikade med sin far. – Men man lever inte för evigt, kör hårt Hamid!
Sten flög upp från soffan, röd i ansiktet och fullkomligt ursinnig! Han undrade vem i helvete Hamid var.
- Det är en snubbe på jobbet, eller, jag menar… Alltså, det är inte som du tror!
Julia fick det lite besvärligt. Det fick jag också när jag kom till jobbet nästa dag. Hon förstod naturligtvis vem det var som låg bakom alltihop.

Men nu satt vi i bilen på väg att leverera käk till en kund. Jag pratade om hur det var att vara ung och utanför, hur det kändes att vara den sista i gänget som fick doppa. Jag talade om att jag var tvungen att flytta från stan innan det ordnade upp sig.
- Får man en stämpel på sig så är det kört!
Jo, Julia förstod det mycket väl. Verkligen.
- Vad menar du?
Hon ville inte prata om det. Det kommer hon att göra så småningom, när hon känner för det. Sedan började vi prata om gamla skitjobb vi hade haft. Julia har inte hunnit med så många. Jag har hunnit med desto fler. Jag började berätta om ett jobb för länge sedan som i stort sett gick ut på att dricka så mycket sprit man kunde under arbetstid och få så många kvinnor på rygg som möjligt. Många av mina jobbarkompisar fick kontakt med någon kvinna, och sedan var det fritt fram redan första kvällen. Jag fick jobba desto hårdare. Jag mindes en svart ung kvinna som jag lärde känna. Jag blev störtförälskad. Det tog sex månader innan jag äntligen kom dit jag ville. Sex månader av uppvaktning. Andra fick doppa redan första kvällen.
- Det beror på att du skrämmer iväg kvinnorna!
Sade Julia.
- Är det så jävla illa?
- Nej, jag menade inte så! Jag menar att du alltid är så stressad! Det gör att du uppfattas som nervös, obalanserad och allmänt flaxig! Du kan ju inte ens sitta still utan att vicka på något ben eller trumma med fingrarna.
Jo, det stämmer faktiskt. Jag jagar alltid upp mig och är allmänt nervig.
Paradoxalt nog så avskyr jag stress. Jag klarar inte av det. Stress gör mig till en komplett idiot. Därför stressar jag alltid, så att jag ska ligga steget före. Jag stressar för att slippa stressa.
Det mesta gör mig stressad. Jag är sorten som inte klarar av att ha en bil framför mig på motorvägen, oavsett om han blåkör i hundratjugo så måste jag köra om honom. Annars blir jag stressad.
Jag äter snabbt. Jag kastar i mig maten. Folk som äter långsamt gör mig stressad. Jag hade en jobbarkompis en gång som alltid åt långsamt. Det gjorde mig stressad. Magsyran steg så fort jag satt med honom vid lunchbordet. Han hette Frasse. En vanlig liten jävla ostfralla tog en kvart för Frasse att äta upp. Han tuggade och tuggade. Och tuggade och tuggade. Tugg! Tugg! Jag tittade på honom och höll på att krypa ur skinnet.
- Men svälj då för helvete!
Han svalde faktiskt.
Frasse fick nog mycket stryk som barn.
Det behövde han.
Kvinnor gör mig stressad. Jag får alltid känslan av att de känner till något viktigt som jag har missat. De vet något. Det känns som om de alltid genomskådar mig på något underligt vis, trots att jag inte har något att dölja. Ännu värre blir det om jag finner kvinnan attraktiv. Då börjar jag att tänka i underliga banor.
Tänk om jag får stånd? Herregud, tänk om jag får det!
Och så får jag det. Då blir jag tvungen att sätta mig ned och vänta tills det går över. Då reser jag mig igen. Och så blir jag tvungen att sätta mig ned igen. Upp och ned under hela samtalet.
Det gör mig stressad. Jag försöker att dölja det bakom en mur av svammel och skitsnack.
- Käften går i ett på dig! Sade Julia. – Du vet, du behöver inte dra vitsar och babbla hela tiden! Lugna ned dig lite!
Hon sade att de flesta kvinnor gillar män som är lugna och trygga. Som känns stabila, som man kan lita på. – Du är motsatsen! Du vill bara leka hela tiden och tar inget på allvar. Det är charmigt en liten stund, sedan tröttnar man.
Jag sade ingenting. Jag bestämde mig för att hålla tyst. Skulle det vara på det viset så!
Jag har känt en hel del lugna, trygga och stabila män som enbart har yttrat sig när de har haft något viktigt att säga. De har gjort mig stressad.
- Ska vi gå på bio ikväll?
Frågade Julia efter en stunds tystnad. Jag svarade inte. Hädanefter skulle jag vara en tyst och stabil kille. En vuxen medelålders man som enbart skulle yttra sig när han hade något viktigt att säga om typiska vuxenprylar.
- Fan vad villaoljan har blivit dyr! Är det inte för jävligt va?
Julia tittade på mig och skakade på huvudet
Sedan höll jag tyst resten av vägen.

När vi kom fram så stånkade och pustade jag när jag klev ur bilen. Precis så som jag har hört att många medelålders, vuxna män gör.
- Stånk! Man blir ju inte yngre! Uff! Uff! Och de säger att räntorna ska gå upp! Hur ska det gå?
Sedan höll jag tyst.
- Men kan du lägga av va? Sade Julia. - Tog du åt dig?
Jag sade ingenting. Jag lyfte ur några paket från bagageutrymmet. Sedan stod jag tyst och rökte en cigg. Det var kallt men solen värmde. Våren var på väg, det kändes. Charmig en liten stund, sedan tröttnar man. Tänkte jag. Ja, jag har tröttnat jag också. På hela skiten!
- Men jag gillar dig i alla fall!
Sade Julia.
Och sedan kom hon fram och gav mig en kram.
Just då, långt därinne någonstans så kände jag mig som arton år igen. Jag blev illröd i ansiktet och för en kort stund, kanske en sekund så önskade jag att jag hade varit tjugo år yngre. Sedan gick det över.
- Har du hört den om negern som var ute och åkte buss?

Idag fyller min blogg två år förresten! Grattis bloggen!

Det ringer!

2010-03-05T05:06:00.002+01:00

Min gamla polare Rex ringde för några dagar sedan. Vi brukar höras av en gång i månaden ungefär. Det är en bit emellan oss. Det slog mig att om han hade ringt för tjugo år sedan så hade det blivit dyrt för honom. Han hade nämligen fått ringa ett rikssamtal. Förr var det nämligen dyrare att ringa ju längre avstånd det var till mottagaren.
Fan också! Jag måste ringa ett rikssamtal. Det här kan bli dyrt!
Man var tvungen att fatta sig kort. Rex var en snål jävel redan som ung. Han var bra på att fatta sig kort.
- lördag klockan tretton. Supa? Möt mig vid ankomsthallen!
Sedan slängde han på luren. Pang!
Slänga på luren? Så säger man inte heller längre. Det finns ingen lur att slänga på. Idag stänger man av telefonen. Inget mer. Man trycker in knappen med en röd lur på. Det var mycket bättre när man kunde slänga på en tung lur. I alla fall om man var förbannad på någon. Det gav lite mer eftertryck så att säga.
- Ja, du också! Dra åt helvete!
Och så dängde man luren i klykan. Var man riktigt förbannad så drämde man luren i klykan flera gånger. Där fick du! Och där! Och där!
Telefonen brukade stå på ett bord i hallen. Telefonbordet. Ännu ett ord som har försvunnit.
Mitt gamla telefonbord var orange och jag lade mig alltid över det när jag kom hem under nätterna i fyllan och villan. Jag rev med mig bord, telefonkataloger, sladdar och jävelskap i fallet. Jag flyttade det aldrig, för telefonbordet skulle stå i hallen. Någon annanstans var inte att tänka på.
När jag var sambo i unga år så satte det där jävla telefonbordet mig alltid i klistret. Jag var glad i sprit, det var inte min sambo. Jag ville gärna supa. Mycket och ofta. Min sambo ville att jag skulle mogna och börja ta ansvar. Det hade jag inga som helst planer på. Under året som jag var tillsammans med henne så var jag tvungen att planera mitt supande. Jag var tvungen att ljuga.
Jag brukade ringa från jobbet vid fyratiden (då hade hon kommit hem och kunde svara) och säga att jag tyvärr var tvungen att jobba övertid.
Min egen sorts övertidsarbete. Tänkte jag.
- Ok, väck mig inte när du kommer hem bara! Jag ska lägga mig tidigt!
Hade jag fått övertidsersättning för all den tid som jag lade på att dricka så hade jag varit miljonär idag.
Min sambo vaknade ofta mitt i natten utav att det brakade till ute i hallen. Det kunde bli lite ansträngt vid frukostbordet. Hon undrade ofta om det inte var hårt och obekvämt att ligga och sova på hallgolvet med ett telefonbord över sig.
- Nejdå! Det blir till en vana.
- Jaså du.
- Ja.
Sedan gick jag till jobbet med bakrus. Det hade också blivit till en vana.
Under det där året så tror jag att jag tillbringade fler nätter på hallgolvet än i dubbelsängen.
Jag borde ha insett redan då att sambolivet inte var något för mig.
Jag vet inte vilket som var jobbigast, supandet eller att leva tillsammans med en kvinna? Det känns skönt att den tiden är förbi.

Frågan är om jag tycker att det är skönt att rikssamtalens och den fasta telefonens tid är förbi? Idag så får alla tag i mig när de vill, jag får inte alltid tag på dem. Jag svarar alltid när Rex ringer.
- Jag ringer från mobilen så det här kan bli dyrt! Jag ska fatta mig kort!
Säger han och skriker fram sitt budskap i raketfart. Sedan lägger han på. Jag hinner knappt svara.
När jag ringer upp honom så kommer jag oftast inte fram. Abonnenten kan inte nås. Numret är felaktigt.
Rex byter nämligen operatör väldigt ofta. Han tror att det ska gå att lura systemet. Ibland har han bytt till kontantkort och ibland till någon obskyr teleoperatör. Oftast så blir räkningarna på samma summa i alla fall. Rex har aldrig fattat att det inte finns några gratismåltider. Man måste alltid betala.
Till slut så ringer han upp från sitt nya abonnemang. Då är det snabb information som gäller.
- Igår knullade jag min fru! När ska den förbannade vintern ta slut? Det bor en neger i mitt garage! Hej då!
Klick!
Då får man passa på att lägga till hans nya nummer i telefonboken.

På tal om telefonböcker. Förr skrev man upp viktiga telefonnummer i telefonboken, som alltid låg på telefonbordet. Nu lägger man in numren direkt i telefonen. Alla som följer min blogg känner till min ovilja mot att lära mig saker, speciellt nya saker. Jag drar mig för det. Jag vet att jag alltid hinner att bli förbannad innan jag fattar och får något att fungera. Ju äldre jag blir, ju jobbigare tycker jag det är med dessa raseriutbrott. Det tar längre tid att få ned blodtrycket på normal nivå igen.
För ett tag sedan så fick jag ett SMS från Marisol, min flickvän. Det var en fredagskväll och meddelandet var lite småfräckt. Hon skulle komma hem till mig på lördagen. Med lite god fantasi så andades meddelandet hårdporr.
Jag svarade genast.
Jag tänker inte avslöja vad jag skrev som svar, men det innehöll ord och meningar som ”haft ståkuk hela dagen”, ”bakifrån” och ”på tvättmaskinen”. Sedan skickade jag iväg det.
Sänder Julia. Visade displayen.
Julia är en ung kvinna på jobbet, hon är tjugofem år. Vi är kompisar, absolut inget annat. I ren iver så hade jag antagligen tryckt på fel namn i den förbannade telefonboken. Ny teknik, ni vet.
Jag blev alldeles kallsvettig. Det här var pinsamt! Vad fan skulle hon tro? Tänk om hon anmälde mig för sexuella trakasserier? Tänk om hon ringde till polisen?
En skallig ful gubbe vill knulla mig på en tvättmaskin! Hjälp!
Jag ringde genast upp henne för att reda upp missförståndet. Men hon svarade inte.
Men va fan… Svara då!
Jag ringde upp henne flera gånger. Inget svar.
Herregud! Först skickar jag ett snuskigt SMS, och sedan telefonterroriserar jag henne hela kvällen. De kommer att skicka hundarna efter mig!
Det blev en hemsk helg.
När jag äntligen fick tag på henne på jobbet så var hon helt frågande. Hon hade inte fått något SMS från mig. Det var den förbannade telefonboken som spökade. Tydligen så hade jag lagt in min flickväns nummer under Julias namn.
Eller något.

Nu ska jag ringa till Rex.
- Tog du henne bakifrån? Vintern tar nog aldrig slut och hälsa negern! Hej då!
Klick!
Han fick smaka på sin egen medicin, den snålvargen. Nu kanske han skulle ringa upp. Kanske skulle han fatta vinken? Kanske skulle det gå att genomföra ett normalt telefonsamtal med honom.
Jag fick ett SMS.
Ja! Nej! Negern hälsar tillbaka. Hej då!

Slö, slapp och likgiltig?

2010-03-04T06:36:00.003+01:00

Vi är de enda levande varelserna som är medvetna om att vår tid är uppmätt, att vi en dag kommer att lämna jorden. Vi känner till att vi får en mycket kort tid under stjärnorna. Sedan är det slut.
Någon skrev i en tidigare kommentar att jag var slö, slapp och likgiltig. Jag skulle snarare vilja säga att jag är mycket medveten. Med tanke på vår uppmätta och dyrbara tid här på jorden så ter sig karriär, stress och kraven på täta svetsfogar mycket futtigt. Ja, t o m lön och feta bankkonton – som jag älskar! – får något löjligt över sig med tanke på det oundvikliga.
Det är inte lång tid vi får.
Och fort går det också!
Under vår korta tid så här på jorden så ska vi hinna med att lära oss att gå, cykla och läsa. De kör med oss. De tvingar oss hit och dit och vi tänker aldrig efter för vi vill passa in. Vi vill inte uppfattas som konstiga, eller slöa, slappa och likgiltiga som någon skrev.
Vi luras att tro att det är viktigt att tävla med andra människor, att någon är mer värd än någon annan för att han eller hon har minsann ett par tusenlappar mer i lön.
Och tiden, den tickar vidare.
Har vi tur så klarar vi oss från svåra sjukdomar, men ont i magen och skäll av chefer ska vi hinna med att få. Vi super oss fulla istället för att ta vara på vår lediga tid och sedan är det dags att gå till jobbet igen.
Vi måste ständigt lära oss nya dumheter för att hänga med på arbetsmarknaden och när vi äntligen har fattat så ändrar de hela skiten. Då står man där som ett fån och fattar ingenting. Då säger de åt oss att vi ska skylla oss själva, att vi är lata, att vi inte har hängt med för det kunde ju vilken jävla idiot som helst begripa att vi var helt fel ute.
- Det ska vara rakad röv, lap-top under armen och en kuksugarbefattning i Stockholm idag! Har du inte fattat det?
Vad är vitsen med alltihopa?
Egentligen? Innerst inne?
Vi åker på stryk ute på skolgården och sedan fortsätter det och när chefer och myndighetspersoner inte hinner med att jävlas med oss tillräckligt, ja då spelar de ut oss mot varandra - den som jobbar för lägst lön får jobbet!
Skitstövlar överallt.
Sjukdomar, tandvärk och snart så är det måndag igen.
Åtta timmars arbetsdag och inte pension förrän man fyller sextiofem.
Och dessutom regnar det.
För mig så kan aldrig arbete bli någon annat än en fånig lek som jag ställer upp på, men under protest. Och jag vet, hade alla haft min inställning så hade inte samhället fungerat. Det säger sig självt. Men ingen kan tvinga mig att tycka att det är meningsfullt, ingen kan tvinga mig att känna tacksamhet och glädje över att jag måste kasta bort så mycket av det värdefullaste vi har, tid.
Men det är roligt att gnälla.

Det här är ingen insikt som har växt fram hos mig, den har funnits där hela tiden. Men som barn så fann jag inte orden.
Jag växte upp i en miljö där arbete var lika självklart som maten på bordet. Arbete var ett nödvändigt ont, inte en möjlighet att förverkliga sig själv. Att kunna leva på sina intressen, att ha roligt på jobbet var en lyx för De Rika, det var en helt annan värld och varken min morfar, mormor eller min mor kände till vägarna dit. Även om de hade gjort det, även om de så hade stuckit till mig karta och kompass och pekat med hela handen i rätt riktning så hade jag inte brytt mig. För jag var medveten.
Men jag kunde inte sätta ord på mina funderingar.
Det är en farlig insikt och får man den så tidigt som jag så kan det bli riktigt otäckt. Det är sådant som får människor att till slut stampa gasen i botten och damma in i en bergvägg, som får dem att lägga snaran om halsen och hoppa från pallen.
Men jag har aldrig haft den läggningen. Jag tycker det är alldeles för roligt att leva. Jag har lärt mig att skratta åt dumheterna, jag tar inte tramset på allvar. Det är som sagt bara en fånig lek för mig.
Jag har haft många skitjobb och när det har varit som värst, när jag har stått upp till halsen i skitig disk, i något dammigt förråd eller ute på någon lerig åker i fullt ösregn så har jag vänt mig mot någon av mina jobbarkompisar, sökt hans eller hennes blick och så har vi brustit ut i gapflabb. Vad annat kan man göra? Ta det på allvar? Nej tack! Riktigt så knäckt är jag inte.

Jag fyller fyrtiofem år vilken dag som helst nu.
Jag ser inte livet som en tävling och jag skiter fullkomligt i vad folk anser om mig.
Framför allt så har jag slutat att ljuga för mig själv.
För några år sedan var det en jobbarkompis som satt och gnällde vid lunchbordet om sin dåliga ekonomi. Han hette Roffe. Han svor över banken som hade höjt räntan på hans villalån och till råga på allt så skulle han bli tvungen att ta ett nytt lån till en ny bil. Och kärringen och ungarna ville till Grekland på semestern. Nytt lån på gång!
Dyr älskarinna hade han också och tydligen så var hon av den svekfulla sorten för nu hade det börjat svida när Roffe pissade. Det rann och snorade från kuken, han var tvungen att stoppa toalettpapper i kalsongerna. Roffe var moraliskt upprörd.
- Horor allihopa! Det går inte att lita på någon längre! Sade han. - Nu blir jag tvungen att gå till doktorn och det kommer säkert att kosta massor med pengar!
Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Roffe var en kort, fet karl med illröd flint och gula tänder. En liten elak jävel som utan att skämmas kallade sin fru för Subban - Bra för avel, sämre på att suga! - och som delade upp människor i tre kategorier: Simulanter, latoxar och så de som arbetade. Roffe var en sådan som arbetade minsann. Han hade stått vid samma offsetmaskin vid tryckeriet i tjugofem år och var stolt över det. Han intalade sig själv att han trivdes på jobbet, att det var roligt.
Roffe var en person som hade ljugit för sig själv under hela sitt liv. Jag tror man blir sådan som han då.
- Behöver du låna pengar?
Undrade jag och tog fram plånboken. Det där älskar jag att göra!
Han undrade hur det kom sig att jag hade det så gott ställt. Vi hade ju för fan samma lön!
- Jag tar inga lån.
Han tittade på mig som om jag var galen. Han undrade varför jag inte hade några lån. Jag sade som det var.
- Det är inget roligt med skulder, det är mycket roligare att få behålla lönen.
Så enkelt och okomplicerat är livet för mig. För jag tävlar inte och jag skiter i vad andra tycker om mig.
De skuldsätter sig upp över öronen och ska bo och leva som miljonärer trots att de är fattiga som kyrkråttor. De måste passa in. Det ska vara märkvärdigt. Det duger inte att anpassa sitt liv efter inkomsten längre för då är man konstig, och är man konstig så passar man inte in.
Men det är mig de lånar pengar utav.
Det är svinpälsar som Roffe som får samhällets och omgivningens godkännande.
Roffe var populär på jobbet. Det var inte jag.
Jag var mycket glad när det där vikariatet var över. De sade att de skulle ringa när jag behövdes nästa gång. Om jag var intresserad?
- Javisst!
Efter att jag hade varit uppe på AF och anmält mig arbetslös och fått mina stämpelkort så skaffade jag mig en nummerpresentatör.
Jag såg Roffe i tidningen förra året. Han fyllde år och arbetskamraterna hade skickat in ett foto på honom. De hade skrivit en liten text också. Det stod att han var en fin arbetskamrat, populär hos cheferna och ett föredöme för sina barn. Facket och ledningen för företaget han var anställd hos önskade honom en trevlig födelsedag. Grattis på femtioårsdagen, Roffe!
Roffe var en man som tog sitt jobb på fullaste allvar. För honom var livet ingen lek. Han är accepterad. Det är inte jag.
Men jag tror att jag har fan så mycket roligare.

Tiden går, universum expanderar och snart ska vi dö. Jag tror det finns annat att bekymra sig för än jobb och karriär.
En fjant som har som jobb att jaga en boll på en gräsmatta inför en massa vrålande idioter tjänar mer än en forskare som viger sitt liv åt att hitta botemedel mot cancer.
Varenda skolunge känner till fåntrattar som Ingemar Stenmark och Zlatan. Få känner till Marie Curie.
Det finns vuxna människor som kan rabbla målstatistik men ber man dem redogöra för Pasteurs kvadrant så står de som levande frågetecken.
Hederligt arbete håller människor borta från dumheter, säger de.
Folk är idioter, samhället är ett dårhus och arbetsplatsen är hobbyrummet. Det är min fasta övertygelse. Därför tänker jag fortsätta med att skratta åt dumheterna och nej, ingen kan få mig att ta skiten på allvar och om det gör mig till en person som är slö, slapp och likgiltig så gärna för mig.
Jag är i alla fall medveten, till skillnad från många andra.

Kort karriär bland kontorsfjantar.

2010-03-01T07:23:00.004+01:00

När jag var ung så gillade jag att söka jobb som jag visste att jag inte hade någon chans att få. Jag gillade tanken på att det satt någon fåntratt på ett fint kontor och läste en ansökan från en halvanalfabet som jobbade som plantsättare eller köksbiträde.
Hej! Söker härmed tjänsten som projektledare. Riskanalyser och ekonomiska uppföljningar låter intressant! Riskanalyser intresserar mig oerhört och inget går upp mot att starta arbetsveckan med en rejäl uppföljning inom något.
Sedan kunde jag liksom i förbifarten nämna Gantt-scheman, workshops och den oerhörda tillfredsställelse jag fylldes av när en arbetsgrupp jobbade mot ett gemensamt mål. Jag gillade speciellt en mening: Kostnadsbalanserad budget. Den kastade jag in där jag tyckte att det såg bra ut. Jag fascineras speciellt av kostnadsbalanserade budgetar i förhållande till kundens ansträngningar inom de utlandsbaserade strukturrationaliseringarna.
Jag undrar vad det var jag skrev egentligen?
Svaren lyste oftast med sin frånvaro.
Jag hade mycket roligt när jag skrev de där ansökningarna. Det var lite av en hobby.
Jag har alltid retat mig på kontorsfjanterispråket. Det är förankra hit och optimera dit. Jag har hört kontorsfjantar som på fullaste allvar kallar en alldeles vanlig utskällning inne hos chefen för ”utvärderingsprocess”. Min chef tyckte att det var dags att utvärdera mitt arbetsresultat eftersom han upplevde min senaste konsekvensanalys en smula otydlig.
Jaha, det var ju intressant. Berätta mer!
Jag måste vaxa ballarna och åka upp till Stockholm på lite kompetensutveckling, sedan ska vi utvärdera resultatet tillsammans med en personalutvecklare. Tillsammans ska vi höja min spetskompetens inom förändringsanalyser. Det känns positivt!
Den största anledningen till att jag sökte en massa konstiga jobb som jag inte kände till något om var som sagt att jag tyckte att det var kul. Jag gillade verkligen att skriva ansökningar. Jag inbillade mig att det satt någon kontorschef eller rekryterare någonstans och tänkte: Jaha, nu har vi fått en ansökan från den där dåren igen. Vad är det för FEL på honom? Varför upptar han vår dyrbara kontorsfjanteritid?
Att tänka ut nya formuleringar blev till ett trevligt tidsfördriv under tråkiga och meningslösa arbetsdagar. Det roligaste var det personliga brevet. Jag kunde skicka iväg något som nästan gick att jämföra med långa romaner.
Och så en dag så fick jag faktiskt svar från ett företag!

Jag hade precis blivit arbetslös och hängde dagarna i ända uppe på Arbetsförmedlingen. Min arbetsförmedlare var mycket imponerad av min flit. Jag sökte i stort sett vartenda jobb som var ledigt.
Duktig idiot.
De kunde ju inte fatta att jag tyckte det var roligt att skriva ansökningar med bifogat personligt brev.
Och så fick jag då svar från ett kontor. Vem kunde tro det?
De skrev att de var imponerade av mitt satt att använda språket och att det tydde på en viss kreativitet och kanske t o m framåtanda? Jag verkade vara en ”kul kille” helt enkelt och de ville att jag skulle komma till dem på ett samtal.
Jag fick jobbet.
Inte som kontorsfjant. Det var ett vikariat som kontorsvaktmästare. Det var ett av de bästa jobb jag har haft. Naturligtvis tyckte jag inte det var kul att byta lysrör, tömma sopor och fylla på med kopieringspapper. Men det var ett lugnt jobb. Det var inte tungt och framför allt så slapp man stressen. Jag gick ofta omkring med händerna i fickorna och snackade skit med kontorsfjantar och kunder. Alla bar skjortor, kavajer och ibland t o m slips. Det slapp jag. De gav mig bekväma blåkläder. Jag har alltid gillat att bära arbetskläder. Man behöver liksom inte tänka på hur man ser ut. Man kan gömma sig bakom de där kläderna. Folk ser bara uniformen, inget annat.
Den effektiva arbetstiden kanske var tre timmar om dagen. Resten av tiden kunde jag ägna mig åt roligare saker. Jag läste ut flera romaner under min tid på det där kontoret. Jag hittade en hel bunt med gamla porrtidningar nere i ett soprum. De höll mig sysselsatt i en hel vecka och ibland låg jag inne på en gammal sliten soffa på mitt lilla ”kontor” nere i källaren och kollade på TV och läste serietidningar. Det hände ibland att det kom ned en kontorsfjant som ville ha hjälp med att flytta ett skrivbord eller något.
- Vilket jävla jobb va? Sade jag. - Det bästa jag har haft! Är du inte avundssjuk?
- Nej.
Ännu en tönt som trodde att hans insats i livet verkligen betydde något. Killen hette Tor-Björn och jobbade hårt på att vara en äkta kontorsfjant. Det rådde inga tvivel om att han rakade kuken och käkade sallad till lunch. Han bar vit gubbskjorta med styv krage och fåniga chinos med sådant där glatt tyg som liksom inte kan bli slitet. Han var drygt trettio men gjorde sitt bästa för att klä sig som en sextioåring. Han pratade tillgjord stockholmsdialekt trots att han antagligen aldrig hade satt sin fot i Stockholm. Av någon anledning är det inne med homosexuella dialekter på kontor. Själv så pratar jag äkta bonndialekt, en ingrodd blandning av bohusländska, västgötska och dalsländska trots att det är tjugofem år sedan jag flyttade från de trakterna. Skulle aldrig falla mig in att göra mig till och ändra min dialekt. Den är en del av min personlighet och jag lovar, den personligheten är mycket långt borta från den metrosexuella pungvaxningskulturen som råder på Sveriges kontor.
Tor-Björn undrade varför jag inte använde min tid till något vettigt. Varför gick jag inte någon kurs? Företaget anordnade ju sådana ibland.
- Varför då?
Jo, han tyckte att jag borde tänka på min framtid. Kunskap är aldrig tungt att bära, det gällde att tänka på karriären och jag vet inte vad för dumheter som han hasplade ur sig.
- Jag tycker faktiskt att det borde ligga i ditt intresse att höja din kompetensnivå, jag tror att ökad kunskap inom vårt yrke skulle upplevas som något positivt för dig.
Jag talade om för honom att jag inte var intresserad av att höja någonting, förutom kuken.
- Och det är min flickvän väldigt bra på! Sade jag. - Och det upplever jag som något väldigt positivt.
Tor-Björn reste sig upp från pallen och lämnade mitt lilla kontor.
- Behövde du inte hjälp med något?
- Nej.
Nähä, ja det var ju bra det. Jag återgick till mina serietidningar.

Vikariatet var på tre månader. Efter två månader blev jag uppkallad till kontorschefen. Jag undrade vad han ville.
Han kanske vill att jag ska köra en kostnadsbalanserad budget?
Kontorschefen var en trevlig man. Det var han som hade anställt mig.
- Du måste börja ta lite egna initiativ! Sade han. - Folk måste alltid hämta dig när något behöver åtgärdas.
Jag talade om för honom att igår hade jag bytt lysrören ute i lunchrummet och tömt kaffemaskinen, utan att någon hade behövt säga till mig.
- Men det är ju det som är ditt jobb! Ingen ska behöva påpeka vad som ska göras!
Han talade också om att det inkommit klagomål angående ”After Work” som de hade varje fredagseftermiddag.
- De får alltid släpa ut dig från puben till Taxin! Sade han. - Innan klockan är sex! Sådant ser inte bra ut! Speciellt inte när du har på dig arbetskläderna!
Han talade om för mig att han tyckte att jag var en snäll och rolig kille men att jag inte utnyttjade min inneboende potential. Min inställning gjorde det svårt för honom att förlänga mitt vikariat. Han bad mig att ge honom en enda anledning till att behålla mig.
- Mitt utseende?
- Gå härifrån!
I maj månad blev jag arbetslös igen. Det passade mig utmärkt. Alla sommarvikariat var redan tillsatta så jag skulle få stämpla hela sommaren. Det blev mitt tionde sommarlov i vuxen ålder. Det var 1995 och jag hade precis fyllt trettio år. Dessvärre regnade sommaren bort. Det gör de ofta här i Sverige.
Det kändes nästan som om man lika gärna kunde ha jobbat.
Men bara nästan.